torsdag 17 januari 2019

Sicario: Day of the Soldado (2018)


Sicario var ju snorbra och den förkunnade att Denis Villeneuve är något av vår tids Ridley Scott, något som han cementerade med Balde Runner 2049.

Jag var mycket sugen på uppföljaren Sicario 2 tills jag förstod att det inte var Villeneuve bakom kameran. Istället fick Stefano Sollima som gjort Suburra och Gomorrah (tv-seien) ansvaret för denna film. Och tusan vilken skillnad. Det är en till synes oändlig mängd små små detaljer som skiljer de bästa från de vanliga, men det filmiska slutresultatet blir väldigt mycket sämre. Sicario: Day of the Soldado är en helt ok actionthriller men den är ljusår från den första Sicario.

Samtidigt är det svårt att sätta fingret på vad som saknas. Manus är helt klart en sak. Storyn är mer krystad här. Sen har vi persongalleriet vilket till vissa delar är samma, men det står mycket klart att jag saknar den extra dimension som Emily Blunt gav. I Sicario hade vi tre jämbördiga tyngdpunkter; Kate, Matt och Alejandro. I tvåan återstod bara Matt och Alejandro och det räckte inte. Lilla Isabel lyckades givetvis inte kompensera.

Jag saknade också de där riktigt exalterande scenerna som ettan hade, till exempel inledningsscenen och scenen vid gränsposteringen. Motsvarande scener i tvåan kändes inte lika mycket i magen. Det är möjligt att denna film kanske vinner på en omtitt dock.

Day of the Soldado har fått kritik för dess politik, men den kritiken skriver jag inte under på. Det filmen beskriver finns i verkligheten, sen får man ogilla det faktumet hur mycket man än vill. Dessutom tycker jag att filmen ger kängor både hit och dit så det är inte speciellt klart vilken sida i debatten den tar. Well, detta var inte en nya femma i betyg, men den är underhållande för stunden och helt klart sevärd om man gillar politiskt laddade thrillers i en modern miljö.

Filmens klart bästa scen, en scen som höll sig kvar i mig länge, var den mot slutet med Alejandro och Isabel och en massa "bad hombres". Jag försöker spoila så lite som möjligt här, men den situationen som Alejandro hamnar i gav mig svår dysterhet i sinnet, på gränsen till ångest.

Jag ger Sicario: Day of the soldado tre stereotyper av fem möjliga.

Betyg: 3/5




tisdag 15 januari 2019

52 Directors - The Coen brothers



Jag har länge ansett The Coen brothers vara mina favoriter bland alla regissörer, men jag måste nog efter djup meditation och ivrigt podcastande inse att de kanske inte är det längre. Jag och Carl poddade om deras filmer och fokuserade då på de osedda och i någon mån bortglömda filmerna även om vissa höjdare slank in. För intresserade finner ni podcasten här.

Jag har sett alla deras 18 filmer och, om inget annat, kan jag med gott samvete säga att jag ser fram emot alla deras nya filmer. Låt oss fokusera på creme de la creme of Coen brothers. Jag fann snabbt minst tio filmer som var aktuella. Topp tre kändes helt säkra men sedan kom en hög med filmer som kunde hamna lite huller om buller kändes det som. Jag gav prio till nostalgi och magkänsla.

Without further ado...



The Coen brothers topp 5




5. True grit (2010)

Nyligen omsedd vilket gjorde att den knep sista platsen på listan. Är ju färsk i minnet så att säga. Gillar ju också western-genren så det fick bli denna. Kan lätt ersättas av någon av de fem bubblarna efter omtitt.



4. Miller's Crossing (1990)


En annan titel som ingick i poddningen och som funkade bra trots att det var så länge sedan jag säg den senast. Härligt att den höll ihop det! Min första film av bröderna Coen och en favorit.



3. A serious man (2009)


En av deras tre bästa filmer. Ordningen beror lite på vilken jag såg senast, så bra är de alla tre. Älskar känslan i denna film. Javisst, det är en ganska bister stämning i filmen men jag trivs med den ändå.



2. Fargo (1996)


En film jag såg om för drygt två år sedan och som var ännu starkare än vad jag kom ihåg den som. Den har allt det som gör bröderna bra; känsla, humor, den egna smått vrickade stilen, miljöerna, karaktärerna. Mycket bra. 



1. No country for old men (2007)


Såg den första gången på Stockholms filmfestival och blev helt blown away som man säger på svenska.  Såg om den på bio och sett den hemma ytterligare några gånger men nu var det ett tag sedan. Minnet av den är dock fortfarande starkt. Oerhört tung film med lysande skådespelare och ett fantastiskt manus. Är detta brödernas enda femma? Jo kanske. 


Följande filmer slogs om platserna precis utanför topp 5; Hail, Caesar!, The big Lebowski, Burn after reading, O Brother, where art thou? samt The ballad of Buster Scruggs.



Jag har sett alla filmer av bröderna:

  1. Blood simple (1984)
  2. Raising Arizona (1987)
  3. Miller's Crossing (1990)
  4. Barton Fink (1991)
  5. The Hudsucker proxy (1994)
  6. Fargo (1996)
  7. The Big Lebowski (1998)
  8. O Brother, where art thou? (2000)
  9. The man who wasen't there (2001)
  10. Intolerable cruelty (2003)
  11. The ladykillers (2004)
  12. No country for old men (2007)
  13. Burn after reading (2008)
  14. A serious man (2009)
  15. True grit (2010)
  16. Inside Llewyn Davis (2013)
  17. Hail, Caesar! (2016)
  18. The ballad of Buster Scruggs (2018)


Sådär ja, hoppa nu över och kolla vad Mr. Christian tycker om The Coen brothers.


måndag 14 januari 2019

Fireflypodden - Serenity (the pilot)



Ny säsong av Shinypdden är igång, och nu heter vi Fireflypodden för ett tag! :-)

16 avsnitt om den supermysiga gamla tv-serien Firefly. Det är western i space. Vi får följa en liten skara härliga karaktärer på ett ännu mindre fraktskepp som navigerar sig genom rymden i efterdyningarna av ett stort inbördeskrig. Våra hjältar fajtade på den förlorande sidan och är därmed inte sedda med blida ögon av myndigheterna. Upplagt för bråk, brott och bad assery.

I första avsnittet av podden behandlar vi, ostrukturerat, det första avsnittet - Serenity.

Gå in på shinypodden.se och lyssna, ladda ner eller kommentera podd och serie. Shinypodden går också att hitta där poddar hittas.

Länk till avsnittet.



söndag 13 januari 2019

Bridge of Spies (2015)


Inspirerad av att jag läser John Le Carrés böcker om George Smiley valde jag häromkvällen att se en film som gick mig förbi för några år sedan. Det är spionthrillern Bridge of spies, regisserad av Steven Spielberg på ett manus som bröderna Coen varit med och skrivit. Mark Rylance som vi senare såg i Dunkirk vann till och med en oscar för bästa manlige biroll i Bridge of spies. Jag hade vissa förväntningar på filmen, men var framför allt sugen på storyn från kalla kriget med hemliga agenter och sådant skoj. Filmen bygger löst på verkliga personer så det kunde ju vara en fördel. Eller nackdel.

Först och främst måste man behandla Tom Hanks i huvudrollen. Visst är han stabil som skådespelare och jag har förstått det som att han är en riktigt trevlig person privat, men han är förbaskat tråkig som skådespelare. Det är ett tryggt men ack så "osexigt" val av skådis. Det är inte det nya ansiktet som får en att vilja se mer av skådespelaren, eller som öppnar nya dörrar in till saker man inte sett förut. Problemet med denna film är att Steven Spielberg också har blivit sådan, fast som regissör. När blev Spielberg en ny Ron Howard egentligen? Det är lika kapabelt utfört som ospännande. Som läsare av denna blogg känner till var jag inte speciellt road av vad Ron Howard gjorde med Star Wars-filmen Solo. Det var kapabelt men ospännande. Samma sak här med Bridge of spies.

Känslan var att jag var intresserad hela vägen i mål men aldrig riktigt engagerad. Ämnet är det inget fel på men genomförandet är lite sövande på något sätt. Om jag jämför med First man är det slående hur olika de känns i maggropen på mig. Båda berör intressanta ämnen, men den senare är också vass, personlig och exceptionell på sätt som kanske är svårt att sätta fingret på mer än att det känns i maggropen.

Handlingen är också långt från lika svart och bister som en Le Carré-handling alltid är. Detta är en snällisfilm helt enkelt. Inget farligt och det slutar hyfsat lyckligt för alla inblandade. Så det kan gå när Spielberg är i farten nu för tiden. Ingen we're gonna need a bigger boat här inte...

Den enda scenen i hela filmen som det brände till lite från var när Donovan åkte tåg tillbaka till Västberlin och såg en hel familj bli nermejjade av de östtyska vakterna när de försökte fly till väst. De dog i en skur av kulor på och nedanför muren. Scenen påminde mig om Le Carrés The spy who came in from the cold. Muren var faktiskt kanske den viktigaste karaktären i hela filmen och det är i alla fall något man kan ta med sig. Tyvärr tror jag att människor nu för tiden redan börja glömma vilka horribla brott mot mänskligheten kommunisterna begick under nästan 50 år efter WWII.

Jag ger Bridge of spies tre välgjorda filmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5





lördag 12 januari 2019

Raiders of the Lost Ark (1981)


Säsongspremiär på Cinemateket och Johan förslog en promenad längs nostalgins aveny istället för poddning. Sagt och gjort, poddningen sköts på en dag, och vi slöt leden med idel förväntansfulla medelålders dudes för ytterligare en titt på Jakten på den försvunna jakten.

Aj, vilken rush av minnen, en svunnen tid, en yngre version av mig själv satt sig på min axel och såg filmen med mig. Den inledande scenen  är fortfarande lika häftig och spännande och den innehåller så många löften, hela livet ligger framför mig.

När jag färdas hemåt i min droska as stål hade jag hela revyn klar för mig. Ett minne pockade på uppmärksamheten. Såg jag inte om filmen nyligen? Har jag inte just skrivit om den på bloggen till och med? Jovisst, jag skrev om den 2011. Damn, jag hade redan skrivit allt jag tänkte skriva nu. Ok, det betyder i alla fall att filmen inte har utvecklats i någon riktning de senaste sju-åtta åren. Den har stelnat i tiden. Den är Marillion. Den är Simple Minds. Frysta i tiden.

En ny tanke närmade sig lite trevande. Varför reagerar jag inte lika positivt på Indys coola one liners längre? Det känns som att den kvicka dialogen är som när jag var ung och far sa "coola saker" framför mig och mina kompisar. Det kändes mest pinsamt, inte alls lika coolt eller kvickt som det kanske var på pappret. Har Indiana Jones blivit som en gammal släkting ? Är jag så bekant med Indy att jag inte kan skilja på filmen och mina egna minnen längre? Lustiga saker händer med filmer som funnits i ens huvud i snart 40 år.

Filmen är en festlig söndagsmatiné som får ett rejält påslag på grund av nostalgin. Vid denna titt blev det tydligt att andra halvan inte alls är lika stark som första.

Jag ger den fortfarande tre starka ormar av fem.

Betyg: 3+/5 












torsdag 10 januari 2019

Bad Times at the El Royale (2018)


Bad times at the El Royale verkar ha blivit bortglömd. Jag har i alla fall inte hört så mycket om den i mina kanaler. Det är jättetråkigt för detta är en otroligt underhållande och bra film. Filmen är gjord av Drew Goddard och han har helt klart sneglat en hel del på hur Quentin Tarantino gör film. Vad han adderar är dock ett varmt hjärta och denna film är trots en hel del blodiga våldsscener mycket varmare än en film som Hateful 8 till exempel.

Strukturen påminner om Pulp fiction. Vi får följa en brokig samling karaktärer som alla hamnar på hotellet El Royale på delstatsgränsen mellan Nevada och Kalifornien. Först ser vi inte hur deras historier hör ihop, men via flashbacks och scener som spelas om med nya perspektiv växer helheten långsamt fram framför våra ögon. Det är en stil som jag älskar när det görs bra och här görs det väldigt bra.

Men filmen hade inte varit något utan bra manus, karaktärer och skådespelare och det har denna film i överflöd av. Det är en njutning att skådespeleriet från välkända ansikten som Jeff Bridges, Dakota Johnson och Jon Hamm. Men de tre som stack ut mest var Lewis Pullman som receptionisten, Chris Hemsworth som sexig sektledare (den bästa Chris!) och filmens klarast lysande stjärna Cynthia Erivo, som är fantastisk. Hon är en ny uppenbarelse för mig, jag vill se mer av henne!

Filmen är ganska lång, drygt två timmar och tio minuter men den blir bara bättre och bättre ju längre in i filmen man kommer. Filmen stegras hela tiden därför att man förstår mer och mer av handlingen och helheten. I inledningsscenerna, ungefär den första timmen, förstår man helt enkelt inte vad man ser!

Detta är Drew Goddards andra film efter The cabin in the woods. så han är två av två med lyckade filmer nu! Drew har tidigare arbetat med Joss på både Buffy och Angel. Jag känner igen stilen och välkomnar den. Det ligger mycket tanke bakom det han gör och han gör allt med ett stort hjärta. Mycket bra gubbe det där.

Jag ger Bad times at the El Royale fyra Limbo av fem möjliga.

Betyg: 4/5







tisdag 8 januari 2019

52 Directors - Tony Scott



Tony Scott var en brittisk regissör (1944 - 2012).

Om man bara tänker på Tony Scott som Ridley Scotts lillebror gör man ett misstag för han har en mycket imponerande lista filmer på sitt CV. Det gick så långt att vi till och med diskuterade lite vilken av bröderna som hade den starkaste topp 5-listan. I slutändan är nog ändå Ridleys lista snäppet starkare, men Tonys kommer inte långt efter.

Jag har sett elva av hans sexton filmer. Tony gör förbaskat underhållande actionfilmer helt enkelt. Ingen av hans filmer är dålig underhållning, så där slår han storebror. Vid en första titt på hans filmografi såg jag genast åtta filmer som kandidater för topp 5 varav tre var självklara. De övriga fem fick slåss om två platser.

Beverly Hills Cop II fick stå tillbaka trots att den antagligen är den bästa ur Snuten i Hollywood-serien. För visst är den det? Den är mycket underhållande, och har en suverän musik, men den kämpar mot en annan ikonisk film från samma era.

Samma sak gäller för Déjà vu med Denzel - mycket god underhållning! Håller dom som mycket stark men saknar det där lilla extra för att ta sig över toppen. Men den svåraste filmen att lämna utanför listan var The last boy scout. Förbaskat skön 90-talsaction, precis en sådan typ som Joel brukar tala varmt om...

Men vilka fem var det då som fick plats på listan? Without further ado...



Tony Scott Topp 5




5. Enemy of the state (1998)


Härlig konspirationsthriller som har en fläkt av 70-talet men är stöpt i 90-talets actionthrillermall. Underbart att återse Gene Hackman i rollen han gjorde odödlig i The conversation. Will Smith är också bra. enda smolken i bägaren är den irriterande kvinnan som spelar huvudpersonens gapiga fru.



4. Top gun (1986)

Ikonisk åttiotalsrulle som håller än idag. Väl? Det var denna mot Beverly Hills Cop II. Tom Cruise är trots allt en större stjärna än en mer enkelspårig Eddie Murphy.



3. Spy game (2001)


Riktigt bra modern spionfilm från 2001. Pratigt, mycket flash backs, lite The West Wing-känsla över det hela med en som alltid bra Robert Redford i spetsen. Brad Pitt är med också.



2. Man on fire (2004)


Ruskigt bra film som jag nu sett tre gånger. den blir bara bättre och bättre var gång jag ser den. Denzel Washington och Dakota Fanning är fantastiska. Sen älskar jag att den är så brutal och att den är så envis med sin tonalitet. Den viker inte en tum. Tony Scotts handlag med övergripande "production values" syns.



1. True romance (1993)


Ett av Quentin Tarantinos första manus som Tony tog hand om och gjorde en bättre film än om Tarantino själv hade fått råda. Något som Tarantino själv erkänner på ett kommentarspår till filmen. Fantastiskt romantiskt och rejält våldsamt när vi får följa Clarence och Alabama i fantasins värld bland kokainlangare och Hollywoodproducenter. En fantastisk skara skådespelare i biroller. Den av de bästa filmer jag sett.



Alla filmer jag sett av Tony Scott:

  1. Top gun (1986)
  2. Beverly Hills Cop II (1987)
  3. Days of Thunder (1990)
  4. The Last Boy Scout (1991)
  5. True Romance (1993)
  6. Enemy of the State (1998)
  7. Spy Game (2001)
  8. Man on Fire (2004)
  9. Domino (2005)
  10. Déjà Vu (2006)
  11. The Taking of Pelham 123 (2009)


De filmer jag kan tänka mig komma se av de jag missat: Crimson Tide (1995) och Unstoppable (2010).

Hoppa nu över och kolla vad Mr. Christian har att säga om Mr. Tony Scott.


söndag 6 januari 2019

"The looking glass war" by John Le Carré


Jag finner det allt för lätt att tänka att alla John Le Carrés böcker är suveräna, men så är det tydligen icke. Jag har just läst ut The looking glass war från 1965. det är den fjärde boken om George Smiley som det sägs. Nu ska man komma ihåg att flera av de här tidigare George Smiley-böckerna har mycket av annat men mycket litet av den åldrande mästerspionen själv. precis som i The spy who came in from the cold ruvar Smiley på sina hemligheter i bakgrunden och antalet sidor han är med i eller ens omnämns i är endast en handfull. I hela boken. Jaja, där fick man tji om man ville läsa om Smiley.

Boken kunde ju i och för sig vara bra ändå men tyvärr är Spegelkriget (svenska titeln) den klart svagaste av de första fyra. Boken är extremt långsam. Visst Le Carrés böcker kan nog alltid beskrivas som långsamma, men denna bok är långsam på det dåliga viset. Den är seg helt enkelt och det tog en evighet för mig att läsa igenom den. Men eftersom det är en bok i en serie ville jag inte lägga ner den utan knatade på så bra jag kunde.

Ramhandlingen är om en brittisk militär underrättelseorganisation som vill utreda om kommunisterna håller på att installera nya robotar i Östtyskland. Boken är som alla böcker om Smiley nedtonad, ödesmättad och rejält sorglig. Men istället för att vara engagerande för dess karaktärer är det som att boken fokuserar på processen. Vi får i minsta detalj följa hur några få övervintrade militärer från andra världskriget försöker återfå relevans genom att träna och sedan skicka en polsk infiltratör till Östtyskland. Den första delen av boken spenderas med att sätta upp problemet. Större delen av resten av läsningen handlar om träningen i en mindre stad i England och de sista två eller tre korta kapitlen behandlar det som allt syftade till, själva operationen.

Man undrar länge vad Le Carré egentligen ville med sin bok och mot slutet, spoiler alert, blir det tydligt att han ställer den lilla ineffektiva militära gruppen mot The Circus, Control och George Smiley som alltså är den "riktiga" och moderna spionorganisationen, den vi känner vid namnet MI6. Det sorgliga med hela historien är fåfängan och storhetsvansinnet hos karaktärerna, hur MI6 genom att inte hjälpa sina kollegor ger dem dödsdomar och priset för allt detta betalas av enskilda personer som kommer i kläm när organisationerna pinkar revir.

Boken är svag helt enkelt, men fyller säkert en funktion som en bit i det stora pusslet om Smiley.

Nu har jag läst alla fyra George Smiley-romaner från 1960-talet. Nästa steg är "The Karla trilogy" som skrevs på 70-talet. Den första heter Tinker tailor soldier spy. De två återstående är The honourable schoolboy samt Smiley's people. Efter kommer The secret pilgrim från 1990 och till sist A legacy of spies från 2017.

fredag 4 januari 2019

Murder by Decree (1979)


Låg på soffan och smälte julmaten och blev sugen på en gammal Sherlock Holmes-film som jag läst om på Christians blogg Movies-Noir. Filmen var Murder by decree från 1979. Låt oss bege oss till tiden då stora buskiga polisonger och mustascher var i mode!

Christopher Plummer och James Mason spelar Holmes och Dr. Watson. Handlingen utspelas i London cirka 1890 och en av filmens styrkor är stämningen med ett rått och dimmigt London som nästan är som en karaktär i filmen. Sherlock och den gode doktorn jagar den notoriske kvinnomördaren Jack the Ripper. Filmen ger inga spännande svar i frågan om mördarens identitet, däremot får vi en lustfylld spekulation som pekar ut kungahuset och folket runt detsamma.

Stämningen i filmen må vara bra, men tyvärr tycker jag inte att denna film totalt sett är en speciellt bra Sherlock Holmes-film. Till att börja med får man aldrig känslan av att Sherlock är extra smart och vi får inga indikationer på hur han löser mysteriet. Han framställs som en ganska ordinär detektiv som genom idogt arbete och lite tur kommer lösningen på spåret. Trist. Dessutom spelar Plummer honom som om han vore en vanlig snubbe med slarvigt språk. Jag har en helt annan bild av Sherlock i mitt huvud.

James Mason som Dr. Watson är mer som förväntad, speciellt om man vill ha en Watson som är ganska korkad och tämligen vek. Han är ok, men lyfter inte filmen på egen hand.

Summa sumarum blir att filmen var vagt underhållande, speciellt första halvan var ok, men att den som helhet var ganska blek. Inte en film jag skulle rekommendera.

Donald Sutherland var filmens behållning och kul att se John Gielgud i en roll då han var gammal, han var  ju med i Hitchcocks Secret Agent från 30-talet också.

Jag ger Murder by decree två svaga detektiver av fem möjliga.

Betyg: 2/5