torsdag 18 juli 2019

Magic Mike (2012)


Magic Mike är en mustig film om manliga strippor. En bra film som bör kunna locka fler än övermogna kvinnfolk att se den. Soderberghs film baseras löst på huvudrollsinnehavaren Channing Tatums personliga erfarenheter. Han spelar strippklubbens kändaste aktör som tar en ung rookie under sina vingar. Alfahannen spelas av godingen Matthew McConaughey.

Filmen tar några oväntade vändningar, och några väntade. Det är ett drama som fokuserar på Mike och nykomlingen Adams öden. Jag har inte någon utökad erfarenhet av manlig strippdans, la av med sånt för flera år sedan, men det verkar som att filmen fångar miljön mycket bra. Det är en bra och kärleksfull stämning i gänget som arbetar på klubben, men droger och sexuella eskapader lurar hela tiden runt hörnet efter avslutat pass, och via det lutande planet är det inte långt till förnedring. Att vara åtrådd och beundrad av berusade och överhettade tjejer kan verka bra. Ett tag.

Channing Tatum är bra, hans dans fantastisk men hans skådespeleri är också imponerande. Adam spelad av för mig okände NN och han passar in i rollen som unghingsten som släppts ut på grönbete för första gången. Matthew McConaughey gör sin grej, han känns igen om man säger så. Det är karaktären X spelad av Olivia Munn som intresserar mig mest. Könsrollerna ställs på huvudet och hon spelar den smarta och ”normal” som använder Mike som en leksak. Mike är för henne en renodlad knullmaskin. Uppfriskande!

Jag gillade Magic Mike en hel del men den är ingen mästerlig film, den är lite för begränsad i sin story för det.

Betyg: 3+/5





tisdag 16 juli 2019

52 Directors: Paul Thomas Anderson


Detta är tredje och sista regissören som jag tog med på grund av allmännintresset samt att Christian så gärna ville ha med dem. Jag kommer ju som sagt addera tre veckor (minst) efter årets slut som kompensation till mina läsare.

Paul Thomas Anderson är sannerligen en känd regissör. Han är antagligen mer känd bland filmintresserade än den vanliga publiken. Han gör mer eller mindre alltid film för finsmakarna och inte så mycket för de som "bara" vill se kul film.

Fram till nyligen såg jag hans filmer för att jag ville hänga med i filmsnacket, och för att han anses så bra. Men jag kan konstatera att jag inte gillar honom speciellt mycket och jag blir inte sugen när han släpper nya filmer längre. Jag lät till och med mina betyg här på bloggen färgas av min önskan att gilla den kända regissören. Men trots utdelade treor och fyror har jag inget intresse alls att se om någon av hans filmer, med ett undantag. Jag har kommit till insikt om att han är rejält överskattad och att han lider av svåra symptom av pretto-sjuka.

Jag hade bara sett sex filmer av karln och eftersom "There will be blood" är så vanvettigt usel var jag tvungen att ta med de övriga fem på min lista. Av dem är endast två, max tre, bra på riktigt i mina ögon.

Jag försökte också se ikapp på hans "Inherent vice" från 2014 men jag somnade från filmen hela tiden, och stängde helt sonika av efter en halvtimme. Den var kanske inget för mig. Han är superduktig på hantverket men det är något med hans torrhet som inte funkar för mig.



Without further ado...



Paul Thomas Anderson "topp" 5




5. Hard eight (1996)


Karlns första film är en neo-noir med John C Reilly och Philip Baker Hall i huvudrollerna. Det är två skådisar som jag inte gillar speciellt mycket. Stendött då det gäller suget att se om filmen.



4. The Master (2012)


Tyckte denna var bra när jag såg filmen på Filmfestivalen 2012. Det är nog rätt miljö för filmen, men nu har den dalat betänkligt i mitt huvud trots skådespelare som Philip Seymour Hoffman och Amy Adams. Bra rent hantverksmässigt men den känns stendöd för mig.



3. Boogie nights (1997)


Denna var festlig, lite spännande med en typ biografi om världens mest kända manliga porrstjärna. Den har en skön stämning och en herrans massa kända skådisar, dock flertalet som inte är favoriter; John C Reilly, William H Macy och så huvdrollen i Mark wahlberg. Men den är ganska bra i alla fall!



2. Punch-drunk love (2002)


En gullig och klart intressant romantisk komedi som för mig bevisade att Adam Sandler faktiskt kan agera. Jag gillade denna mycket när jag såg den och det är en film jag skulle kunna tänka mig se om någon gång. Inte minst för att få se Philip Seymour Hoffmans utbrott på telefonen igen!



1. Magnolia (1999)


Detta är mastodontfilmen med Tompa Cruises inspirationstalare och de regnande paddorna. Detta är också min klara favoritfilm från PTA vilket är ett val som jag tror många skriver under på. Dessutom är det också den filmen som jag faktiskt är rejält sugen på att se om. Hoppas att den håller i så fall, man vet ju aldrig.



Jag har sett sex av Andersons åtta filmer:
  1. Hard eight (1996)
  2. Boogie nights (1997)
  3. Magnolia (1999)
  4. Punch-drunk love (2002)
  5. There will be blood (2007)
  6. The Master (2012)



Hoppa nu över och kolla in vilka fem filmer Mr. Christian har valt från PTA.


onsdag 10 juli 2019

Spider-Man: Far from Home (2019)


Sådärja, DÅ var Phase 3 slut och med den har vi fått den sista installationen av Infinitysagan. Sista filmen är en liten avrundning och en touch av "vad hände sen". Och liten är också denna film, i alla fall om man jämför med Infinity War och Endgame.  Men det är ok och vad man förväntar sig.

Det finns en hel del bra saker i denna film, men också delar som inte funkar fullt ut i mina ögon. Men låt oss börja med det som är bra!

Jag älskar humorn i filmen. Den lever väldigt mycket på en varm och ibland nostalgisk humor. Ned och Bettys kärlekssaga var den mest lysande subplotten. Men allra bäst var hur filmen knöt ihop Infinitysagan och visade efterspelet. Vilken hjälte Tony Stark blivit! Stora leenden från mig. Såg ni alla målningar och planscher som hyllade honom? Inledningsscenen med skolelevernas hyllning till de fallna hjältarna var underbar, både rolig och känslofull. Jag gillade skarpt att de faktiskt adresserade "the blip"-problematiken. Det var ju något vi nördar funderat över några varv sedan Endgame. Sen gillade jag Happy och aunt May, roliga saker mest hela tiden.

Tom Holland är charmig som Peter Parker, jag gillar honom. Jon Favreau gör mig alltid glad. Marisa Tomei, Cobie Smulders och Samuel L. Jackson var härligt att återse. Jake Gyllenhaal var riktigt bra som Quentin Beck. De lyckades sälja in att han skulle kunnat bli den nye Tony Stark. Men så blev det nu inte riktigt. Det var också riktigt bra att de skalade ner hotet från Endgame till att "bara" bli en galen veetenskapsman. Ett tag var jag orolig att alla big bads skulle vara fantasymonster "over 9000".

Filmen är dock riktigt svag då det gäller actioninnehållet. Dessutom är hela Mysterio-grejen direkt svag. Illusionstricket är ungefär lika dåligt som Bonds osynliga bil i "Die another day". Det kändes inte det minsta rimligt, ens i den värld vi lärt känna i MCU-serien. Detta med att Spider-Man fajtas mot vattenmonster, eldmonster och till sist en stark vind, en bris(?) med sina små klibbiga trådar och sin vighet var smått skrattretande. De actionscenerna funkade inte alls på mig. Jag fick aldrig känslan att det fanns några riktiga stakes, inte ens på en liten eller personlig nivå.

Men karaktärsutvecklingen, relationerna, när Peter fick Tonys glasögon. Det var riktigt najs! Kul manick. Jag undrade länge hur Peter skulle lyckas återfå kontrollen över EDITH efter att han lämnat iväg den (kontrollen). Men det gick ju väldigt enkelt. Så kan det vara ibland.

Filmen har två extrascener, en mid credits och en post credits. Mid credits var en liten charmig scen med Peter och MJ som slutade i en ren cliff hanger inför tredje filmen, av tre får man väl anta? Post credits-scenen hade gärna fått vara en störtskön tease inför nästa Asguardians of the Galaxy, kanske med en staring contest mellan Peter Quill och Thor? Men nej, istället ryckte de undan mattan från under publiken och sköt sin egen film i sank med att vsia att Fury och Hill hela tiden varit några gröna marisaner. Dålig tease inför nästa Captain Marvel och extremt trist slut på denna film.

Som helhet är filmen en mindre "viktig" del av hela Infinitysagan om 23 filmer. Jag kommer se om den med glädje för humorn, nostalgin och karaktärerna, men som helhet var den inte tillräckligt bra för att komma på övre halvan av serien.

Jag ger filmen en stark trea.

Betyg: 3+/5


 

tisdag 9 juli 2019

52 Directors: Don Siegel



Lite oklart hur Don Siegel letade sig in på 52 directors egentligen. Jag hade inte honom med i första listan, men hans många samarbeten med Clintan har gjort att det är en regissör som jag trott att jag gillade mer än medlet. Nu är han med i vilket fall och jag har fem filmer som jag är nöjd med.

Don föddes som Donald i Chicago 1912. Jag gissar att han tyckte att Don lät mer mafiosos-spännande, Chicago-pöjk som han nu var. Han gick ur tiden 1991. Vid sidan av att han gjorde fem filmer med Clintan och att det sägs att han hjälpte Clintan att bli regissör gjorde han också John Waynes allra sista film. Det är inte illa pinkat...



Without further ado...



Don Siegel topp 5




5. Invasion of the body snatchers (1956)


En häftig "hard" sci-fi från 50-talet. Idébaserat och tidsenligt. Allt för lite fokus på karaktärerna för att på riktigt krypa in under huden på mig. Men klart bra film som alla fans av genren bör ha sett.



4. Escape from Alcatraz (1979)


Bra drama med Clintan i huvudrollen. Kommer ihåg den som spännande och lite hemsk. Har dock inte sett den på en herrans massa år och den borde ses om för mer noggrann kalibrering av listan.



3. Dirty Harry (1971)


En ikonisk och hård crime från 70-talet med Clintan i en av hans paradroller. Kul film med en bra skurk och så Clintans torra Harry.



2. Two mules for sister Sara (1970)


Överraskande underhållande med Clintan och Shirley McLaine. De två har en fantastisk personkemi i detta westernäventyr i skuggan av den Mexikanska revolutionen.



1. The shootist (1976)


När James Stewart är med i en film ska man höja på ögonbrynen. När James Stewart är med i en film men bara spelar andrafiolen, då ska man både höja på ögonbrynen och spetsa öronen. Det borde sörja för en film som är bra. Och det är denna! Detta är dock The Dukes film rakt igenom, tillika hans sista film som passande nog handlar om gammal "skjutis", en revolvermans, sista dagar i livet.



Jag har sett åtta av Don Siegels 34 filmer:

  1.  Invasion of the body snatchers (1956)
  2. The killers (1964)
  3. Coogan's Bluff (1968)
  4. Two mules for sister Sara (1970)
  5. Dirty Harry (1971)
  6. Charley Varrick (1973)
  7. The shootist (1976)
  8. Escpae from Alcatraz (1979)

Hoppa nu över och kolla in vilka fem filmer Mr. Christian har valt ur Don Siegels filmografi.

söndag 7 juli 2019

Charley Varrick (1973)


Charley Varrick är den fjärde och sista filmen jag såg av regissören Don Siegel. Hittills hade hans sci-fi från femtiotalet varit den jag uppskattade mest. "Charley Varrick" är en crime från tidigt sjuttiotal. Walter Matthau spelar huvudkaraktären som också satt namnet på filmen.

Om vi inleder med det positiva. Det är en skön sjuttiotalsstämning i filmen. Det är klart plus för den, men för mig räcker oftast inte endast en skön stämning. Matthau är dock som alltid stabil. Han må inte vara min favorit, Jack Lemmon är bättre till exempel, men har är stabil. Storyn är också ganska bra, tillräckligt genomtänkt för att mitt intresse ska hållas upp hela filmen igenom i vilket fall. Men filmen har några problem också, varav ett är stort.

Det största problemet är hur filmen hanterar döden av Charleys fru i inledningen av filmen. Först ser det ut som att hon håller på att dö av en skottskada. Charley vill dölja sina spår och tänker elda upp flyktbilen och fruns kropp i den. Men just innan han tänder på ser man att frun lever. Han lutar sig över henne och säger något mysko till sin kumpan. Nu är frågan om det var meningen att hon levde. Om ja, är ju huvudkaraktären ett avgrundssvin vilket skulle skjuta hela filmen i sank för mig. Annars kan det varit så att det var meningen att hon redan var död och att skådespelerskan bara hade svårt att hålla andan under scenen. I så fall är scenen bara dåligt filmad och klippt.

Tyvärr kändes det som att det var det första, dvs att Charley brände upp sin fru levande och då faller väldigt mycket av känslan i filmen samt mina sympatier skiftas totalt. Senare under filmen verkar det som att han sörjer sin fru, inte speciellt mycket i och för sig, men han fipplar runt med sin och hennes vigselringar i flera scener som regissören noggrant visar i bild. Hela denna hantering gör att filmen får rejäl slagsida.

Charleys kumpan spelas av Andrew Robinson som spelar buset i "Dirty Harry". Jag kände igen honom. I denna film har vi också en föregångare till Anton Chigurh i lönnmördaren Molly som spelas av Joe Don baker. Han är ganska underhållande.

Filmen får en tvåa.

Betyg: 2/5



lördag 6 juli 2019

Coogan's Bluff (1968)



Clintan spelar huvudrollen i "Coogan's Bluff". Det var det första av fem samarbeten mellan honom och Don Siegel. Här spelar han vice sheriff Coogan som ska hämta ett bus från häktet i New York City för rättegång hemma i Arizona.

Coogan behöver bluffa sig igenom storstadens byråkrati som han som lantis tycker är onödig. Olyckligtvis rymmer buset innan Clintan får in honom på transportplanet. Resten av filmen är en "man hunt" där Coogan jagar buset och den slutgiltiga uppgörelsen utspelas i det område på norra Manhattan som heter Coogan's Bluff.

Ja, men det var ju lite härligt att se Clintan igen. Alltid förnöjsamt! Men efter nyhetens behag har spelat ut sin rätt, faller filmen tillbaka på sin ganska småtråkiga handling. Clintan i cowboys-utstyrsel bökar sig igenom Manhattan som en tjur som rymt från hägnet. Mycket av filmens humor kommer från den gamla vanliga "fish out of water" trope'n. Kommer att tänka på hur jäklans bra den första "Thor"-filmen är...

Clintan framställs som värsta casanovan. Kändes inte helt solid. Stora delar av filmen påvisar en rutten kvinnosyn. Lite lamt med dagens synsätt.

I inledningen spelas dessutom Coogan upp som rasistisk och elak i en scen där han demonstrativt avstår att ge en infångad rymling från den lokala indianstammen en cigarett. I slutet ger han buset en cigarett vilket kanske ska påvisa att Coogan utvecklats under filmens gång.

Denna film är gjord i slutet av sextiotalet och miljöerna, kläderna och stilen är "groovy" men den är mest som en spännande krydda, det är inte filmens huvudrätt. Clintan hamnar på en nattklubb i en scen vilket var lustigt. Actionthrillern som sådan är halvtaskig. Inga karaktärer sticker ut förutom Clintan. Buset spelas av Don Stroud. Resten var jaha blaha. Typiskt en "helt ok" film, en ren tvåa.

Betyg: 2/5




fredag 5 juli 2019

The Killers (1964)


"The killers" från 1964 är en re-make på filmen från 1946 och båda filmerna bygger på en novell av Hemmingway från 1927. Filmen följer två lönnmördares jakt på sanningen efter de slutfört uppdraget att skjuta en före detta racerförare. Då den olycklige inte gjorde något för att rädda sig blev lönnmördarna så förvånade att de börja luska vad som låg bakom detta ovanliga och oväntade agerande.

Filmen är en noir i grunden men i bjärta färger då den kommer från sextiotalet. Lee Marvin spelar en stenhård lönnmördare, Angie Dickinson spelar filmens femme fatale, Ronald Reagan syns i sin sista roll som gangsterboss och Nick Casavetes spelar den olycklige. Den något lite mindre käna Clu Gulager spelar den andre lönnmördaren. Han påminner oss om en ung och smal Val Kilmer.

Filmen är småputtrigt trivsam. Historien har flera lager och Charlie och Lee lär sig mer och mer om vad som hände genom att "intervjua" olika personer i Johnny Norths historia. Ibland behövs hot, ibland våld. Så strukturen på berättandet är det inget fel på. Det kan funka och här är det helt ok.

Skådespelarna gör bra ifrån sig men är på inget sätt spektakulärt. Karaktärerna är inget att jubla över heller. Helt ok men inte mer. Filmen är dock tyvärr inte speciellt spännande och kommer inte upp i nivå med riktigt bra filmer från sextiotalet.

Som helhet blev filmen "helt ok", en klockren tvåa i min bok.

Betyg: 2/5



torsdag 4 juli 2019

Invasion of the Body Snatchers (1956)


"Invasion of the body snatchers" är en av de där klassiska science fiction-filmerna man ofta hör nämnas. Filmen har fått tre "re-makes". 1978 gjordes den om med samma namn med Donald Sutherland, Jeff Goldblum, Brooke Adams, Veronica Cartwright och Leonard Nimoy. 1993 kom "Body snatchers" med Meg Tilly och Forest Withaker och 2007 kom "The invasion" med Nicole Kidman, Daniel Craig, Jeffrey Wright och Veronica Cartwright igen.

Inför listan med Don Siegel-filmer passade det perfekt att se originalfilmen från 1956. Den är också endast 80 minuter lång vilket är skönt när man plöjer filmer som man inte vet om de kommer hålla måttet.

Denna film var dock överraskande bra. Den har en gedigen känsla och en tät spänning. Filmen ballar inte ut i slutet som vissa sci-fi tenderar att göra. Detta är en idédriven sci-fi som inte lägger fokus på karaktärerna i första hand. Det är ett klassiskt grepp vilket ofta leder till en bra lägstanivå, men som gör att filmen inte når de högsta höjderna.

"Invasion of the body snatchers" ger oss en skrämmande handling som antagligen kan tolkas i 50-talets kommunismskräck. Tänk om alla runt omkring dig helt plötsligt blir känslokalla drönare helt utan individualitet och egna ambitioner, att alla är en del av ett kollektiv, likt ett "myrsamhälle"...

Spänningen för mig liger mer i hur storyn ska avslutas och hur filmmakarna väljer att lösa olika saker. På femtiotalet var säkert filmen skrämmande, men i dag ser jag detta mer som ett drama, inte ens en thriller.

Jag gillade filmen en hel del och det var kul att ha sett den. Den har sin plats bland klassisk sci-fi.

Betyg: 3/5 




tisdag 2 juli 2019

52 Directors: Sergio Leone


Sergio Leone har alltid funnits där. "The man with no name"-trilogin med Clintan har alltid funnits där. De ingår i mitt filmiska uppvaknande, mitt filmiska dna. Han slog igenom 1964 med "A fistful of dollars" och resten är historia (som man säger). Leone var en äkta italienare som arbetade både i Italien och i Hollywood. Han har bara regisserat sju filmer vilket kan kännas upprörande, men han står med som "Assistant director" för hela 53 filmer. De filmerna kvalificerar sig dock inte för denna lista.

Det flesta av Leones filmer flyter samman till en i mitt huvud. Bara den sista filmen sticker ut lite, tidseran och lokationen skiljer sig i alla fall. Jag får delvis gå på magkänsla och de av tiden fragmenterade minnena från när jag såg filmerna för länge sedan.



Without further ado...



Sergio Leone topp 5




5. Duck, you sucker (1971)


Ojämn och lång film. När den väl tar fart är den klart sevärd. Knappast värd en topp 5, men vad gör man...?



4. Once upon a time in America (1984)


Såg den för otroligt länge sedan och gillade den starkt. Måste dock ses om för att komma högre upp i en lista som skrivs idag. Jag litar inte fullt ut på mitt minne.



3. The good, the bad and the ugly (1966)


Den mest kända och den är också mycket bra i partier. Den dras dock ner av en seg mittendel.



2. For a few dollars more (1965)


Den mörkaste och kanske bästa ur trilogin på många sätt. Skurken är nästan fasansfullt elak. Jag fann den mycket obehaglig när jag var liten så den kan inte komma på plats etta.



1. A fistful of dollars (1964)


Den första och i mina ögon den mest ikoniska filmen ur trilogin. Måste ge den extrapoäng för det.



Jag har sett sex av Leones sju filmer.:

  1. A fistful of dollars (1964)
  2. For a few dollars more (1965)
  3. The good, the bad and the ugly (1966)
  4. Once upon a time in the West (1968)
  5. Duck, you sucker (1971)
  6. Once upon a time in America (1984)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr. Christian tycker om Sergio Leone. Han lär ranka nedan film högre än jag...

söndag 30 juni 2019

Duck, You Sucker (1971)


Två anledningar att jag såg denna film inför Sergio Leones tur i 52 directors. Jag hade ju bara sett fem filmer av Leone. Han har i och för sig endast regisserat sju filmer. Men framför allt: vad kan gå fel med en film med namnet "Duck, you sucker"?

Filmen gjordes 1971 vilket betyder att den är hans sista western. Efter det gjorde han bara en film till, maffiaaposet "Once upon a time in America" som kom ut 1984.

"Duck, you sucker" handlar om en mexikansk frihetskämpe och en irländsk bombexpert som kämpar mot nazisterna i Mexiko.

Filmen är bessynerligt upplagd. För det första har den handling som skulle passa en film som var 90-100 minuter. Maximalt. Nu är den nästan 160 miuter. Detta lyckas han med genom att de första scenerna dras ut till nästan två timmar (som det känns), resten av filmen avhandlas i rask takt. Filmen hoppar framåt i handlingen ibland mitt i scener som det känns vilket leder till att den blir helt förryckt. Det är som att han började arbeta superdetaljerat för att efter ett tag få slut på tålamod eller pengar och bara diskat av resterande 80% av handlingen i ett nafs.

Det är trist för de delarna som diskas av med vänsterhanden är ganska bra. Som helhet blir dock filmen en utmaning att ta sig igenom. Den lider av lite av samma problem som "Once upon a time in the West". Denna film har dock inte lika patetisk dubbning eller enerverande musik. Den saknar dock de snygga scenerierna som den förra hade.

James Coburn spelar Mallory och han är kul att se även om han varit bättre i andra filmer, till exempel "The magnificent seven". Hans återkomamnde citat "Duck, you sucker" när han kastar sina dynamitgubbar omkring sig är lustiga.

Rod Steiger spelar Juan. Jag kände inte ens igen honom men det är han och han är ok. Den lustigaste karaktären i filmen var nog den superelake nazisten Col. Günther Reza spelad av Antoine Saint-John.

Det är lite svårt att sätta betyg då filmen är så horribelt ojämn. En stark tvåa kanske?

Betyg: 2/5