torsdag 21 mars 2019

Support the Girls (2018)


Support the girls var en film jag inte hade hört något om förrän årsbästalistorna började poppa upp i slutet av förra året. Här hade vi en American Independent-film om en kvinnlig restaurangchef på en sportbar där servitrisernas klädkod är av den mer lättklädda varianten. Men det kunde ju vara något tänkte jag. Och mycket riktigt, denna film hade passat perfekt i AI-sektionen på Stockholms Filmfestival.

Filmen domineras av två skådespelerskor; Regina Hall och Haley Lu Richardson. De är mycket bra båda två och de fyller filmen med hjärta och värme. Regina Hall har tidigare mestadels varit med i halvsunkiga komedier tror jag, men här gör hon ett innerligt porträtt av Lisa, en kvinna som verkligen ser om och kämpar för sina anställda. Det är inte den trevligaste branschen hon gett sig in i, och även om män inte svartmålas generellt i denna film utan det är ganska balanserat, så är ändå flertalet män svin här i filmen.

Haley Lu Richardson får vi hålla koll på. Hon har bara jobbat i branschen i cirka fem år men redan hunnit utmärka sig i filmer som Columbus och The edge of seventeen. Här är hon otroligt härlig i rollen som den charmiga och osannolikt positiva Maci. Richardson påminner mig lite om Brie Larson i stilen.

En tredje intressant skådis är Shayna McHayle. Hon är det verkliga livet en rapartist från New York med artistnamnet Junglepussy. Hon var cool och hade en stark utstrålning. Som tagen ur en Marvel-film.

Filmens regissör Andrew Bujalski gjorde tidigare Beeswax vilket är en film jag älskade på filmfestivalen 2009. Till sist vill jag nämna  John Elvis, en amerikansk skådis med asiatiskt ursprung som var mycket rolig i alla scener han var med i, denna films "scene stealer".

Support the girls är en trevlig och välmenande liten film för oss alla som gillar American Independents. Den blåste mig inte ur fåtöljen men var mycket njutbar när den sågs. Jag ger Support the girl tre Double Whammys av fem möjliga.

Betyg: 3/5 



tisdag 19 mars 2019

52 Directors: Charlie Chaplin

Chaplin 27 år (1916)
Jag älskar Chaplin och hans filmer.

Charlie Chaplin var kanske den största "upptäckten" jag gjorde i bloggprojektet "Decennier". Chaplin har ett socialt patos och hans filmer är mer dramatiska, romantiska och vemodiga än "bara" rena komedier. Han växte upp i desperat fattigdom och skickades runt av samhället då hans mor inte kunde sörja för barnen. Sen blev modern inlagd på dårhuset och han fick från ung ålder klara sig själv. Jag tror att sorgen aldrig lämnade hans ögon avsett hur berömd eller rik han blev.

Hans filmer är från stumfilmseran och det är underbart att se bra film från filmens ungdom. De bästa stumfilmerna är ju otroligt bra! Utan dialog tvingas andra medel användas för att föra fram känslor och relationer. Till och med efter "the talkies" gjort sitt inträde fortsatte han att göra stumfilmer och båda filmerna från 1930-talet var utan tal (i princip). Den första, och sista, gången The Tramp lät sin röst höras var 1940 i The great dictator. Det blev sista filmen med den lille luffaren. Filmen dryper av satir över Hitler och Mussolini och hans budskap om frihet var större än The Tramp själv.

Chaplin har inte regisserat speciellt många långfilmer men han har en stor mängd kortfilmer på sitt cv. Denna lista fokuserar dock på långfilmerna. Dessutom har jag ändå inte sett speciellt många av hans kortfilmer, något jag kanske får ta och åtgärda en vacker dag. Ja, så får det bli!



Without further ado...



Charlie Chaplin topp 5




5. The great dictator (1940)


The Tramps sista show. Sista scenens monolog blev hans svanesång. Rimligt offer med tanke på budskapet.



4. Modern times (1936)


En av The Tramps sista filmer. Humor, samhällskritik, romantik och ett lyckligt slut för en gångs skull!



3. The gold rush (1925)


Otroligt rolig och romantisk, som alla hans bästa. The Tramp äter läderkänga, skosnörena är som spagetti.



2. The kid (1921)


Chaplins först långfilm som är smärtsamt självbiografisk. Insikter om hans egen barndom gör filmen så mycket mer känslosam. Att verklighetens "The Tramp" blev världens mest kända filmskapare är en otrolig historia.




1. City Lights (1931)


Kandidat till väldens mest romantiska film. The Tramp ger den blinda blomsterflickan pengarna så att hon får råd med en ögonoperation. Så enkelt, så starkt.



Jag har sett sju av Charlie Chaplins elva långfilmer:
  1. The kid (1921)
  2. The gold rush (1925)
  3. The circus (1928)
  4. City lights (1931)
  5. Modern times (1936)
  6. The great dictator (1940)
  7. Limelight (1952)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om Charlie Chaplin.


måndag 18 mars 2019

Fireflypodden - War Stories


Härliga tider i Fireflypodden då vi har säsongens andra gäst på besök! Denna gång åker vi på road trip till Göteborg och besöker Patrik som tidigare också gästade Buffypodden. Vi diskuterar ett av de mest dramatiska avsnitten i hela serien, det när Mal och Wash blir tagna av den sadistiske Niska. Mycket trivsam poddning där en hel del whisky konsumerades.

Ni hittar avsnittet här.


 



söndag 17 mars 2019

Doctor Who - Series 5 (2010)



OK, ny logga och ny vinjettsekvens. Nice.

Det börjar bli mer och mer tydligt hur lika Doctor Who och Buffy är rent strukturellt. Serierna har sunkiga villains rent generellt sett och actioninnehållet är mer symboliskt än spännande. Båda seriernas styrkor ligger i karaktärer man gillar och deras inbördes relationer. De skiljer sig på ett stort område då Buffy behandlar vardagliga problem via en symbolisk värld av monster. Man säger att "high school is hell," men i Buffy är det så bokstavligen. Hennes High School ligger ovanpå en portal till en helvetesdimension med allsköns olika monster som tittar in i vår värld. Monstren i Buffy symboliserar riktiga problem. Doctor Who däremot är en sci-fi och de bästa avsnitten är när de får till "what if"-scenarior eller andra spännande koncept runt tidsresor, tidreseparadoxer eller annat kul.

Inför denna femte säsong fick vi en ny Doktor, den elfte Doktorn. Han spelades av Matt Smith och han är givetvis otroligt viktig för hur säsongerna under hans era kommer uppfattas. Jag gillade honom från första början men började tappa tålamodet med honom en bit in i säsongen. Hans personlighet, för tydligen ändras doktorernas personligheter när de återföds, är mer sprallig, och mer junior än den tionde doktorn i David Tennants skepnad. Tennant var såvitt jag kan bedöma än så länge klart bättre på de dramatiska partierna. Matt Smith är en spjuver med glimten i ögat mer.

Den andra pelaren som alla Doctor Who-säsonger vilar på är Doktorns companion. I denna säsong introduceras Amy Pond spelad av Karen Gillan. Hon är härlig och lite mer random än de tidigare. Hon är flörtigare och mindre seriös än tidigare companions. Det känns som att hon är en frisk fläkt men jag köper inte hennes kärleksbekymmer med sin Rory alls, och därmed faller en del av dramat av säsongens andra del. Jag hoppas att jag kommer fästa mig mer vid relationen mellan Doktorn och Amy allt eftersom. Vet faktiskt inte när någon av duon kommer bytas ut.



Detta var också säsongen då Steven Moffat tog över som show runner och han gjorde det bra. Säsongen knyts ihop på ett bra och kul sätt. Första episoden The eleventh hour knyts ihop med de två sista The Pandorica opens och The Big bang. Gillade speciellt "the girl who waited" (Amy som sjuåring som väntade på att Doktorn skulle återkomma) och "the boy who waited" (Rory som vaktade The Pandorica i nästan 2000 år). Sen var det advanced sci-fi med hur Doktorn dog (föll in i annan dimension), men blev räddad tillbaka till oss genom Amys minne. En annan Moffat-sak var det med att Amy gråter... När hon träffade Rory vid Stonehedge blev hon så rörd att hon började gråta av lycka trots att han aldrig funnits i hennes liv, och på bröllopsmiddagen började hon gråta av sorg på grund av att doktorn försvann trots att hon inte kom ihåg honom. Allt det där med Amys familj var tunga grejer. Scenen från bröllopsmiddagen när Moffat knöt ihop den gamla ramsan med hela säsongen från allra första avsnittet var förstås extra tillfredsställande...

Something old,
something new,
something borrowed,
something blue...

Detta är bra grejer, eller hur? Doctor Who är "dåliga grejer" som är bra! Vissa avsnitt är riktigt bra, men överlag är serien lite fånig allt som oftast kastas jag mellan att känna mig imponerad och slita mitt försvinnande hår i frustration. Men precis som med Buffy så pågår karaktärsutveckling lika mycket i de svagare avsnitten som i de starkaste och helheten är en grundförutsättning för att få uppleva topparna.

De bästa avsnitten var:
S05E01 The eleventh hour - introduktionen av Amy och set-up av den häftiga avslutningen
S05E04-05 The time of the angels / Flesh and stone - återkomsten av The Angels och en massa tung sci-fi, Iain Glen (GoT) gäst
S05E07 Amy's choice är tematiskt väldigt spännande, men träligt med den tråkiga karaktären Rory...
S05E10 Vincent and the Doctor - väldigt bra drama och känslosamt
S05E11 The Lodger - lite fånigt men kul idé ändå, James Corden gäst (suverän såklart)
S05E12-13 The Pandorica opens / The Big Bang - knyter ihop säsongen och förklarar (sort of) sprickorna i väggen, explosionen, den ensamma flickan och förstörelsen av TARDIS. River Song (Tam?) dyker upp igen, Doktorns framtida fru...

I dvd-boxen för säsong 5 finns två små extra miniepsioder, Meanwhile in the Tardis (parts 1 + 2). De är båda mycket roliga, innehållsrika och underhållande och faktiskt bland det bästa med hela säsongen. Moffat har skrivit de båda. I den första frågar Amy en massa frågor om Doktorn och hans Tardis. Den är lustig. Hon tycker att hans fluga är ett rop på hjälp. Han säger att Tardis egentligen ska välja den perfekta "förklädnaden" på varje ställe men att sedan 1963 har den alltid valt polisboxen. Vad är en polisbox? Den ännu bättre andra minisoden tar vid just efter Amy har försökt förföra Doktorn. Den har en mycket lustig dialog och allmän känsla. Amy kollar upp Doktorns alla tidigare companions och scenen innehåller en massa kul självironi på en metanivå. Doktorn refererar till sig själv som Gandalf i rymden! LOL. I en mer sober del av dialogen förklarar Doktorn varför han behöver en companion! Quelle spectaculaire!

Säsongen var väldigt bra ändå!

Betyg 4/5














lördag 16 mars 2019

"Big Damn Hero" by Nancy Holder and James Lovegrove


Överraskande nog kom helt plötsligt nyheten att nya romaner från Firefly/Serenity-universat kommer ut och jag blev givetvis eld och lågor. Nu har jag läst den först boken av tre med nya historier om Mal och hans gäng. Det blir svårt att inte spoila handlingen i boken så de som vill läsa boken helt ospoilade får sluta läsa här och återkomma vid senare tillfälle.

Boken täcker in ett äventyr som skulle kunna ses som ett förlängt tv-serieavsnitt, kanske ett dubbelavsnitt till och med. Huvudstoryn är att Mal blir kidnappad och hela hans crew försöker hitta och rädda honom innan det är för sent, samtidigt som de fraktar en farlig last med sprängämne som är extremt volatilt. Äventyret utspelas någon gång under seriens tid, före filmen.

Nancy Holmner står för historien och James Lovegrove har skrivit boken. Joss Whedon står som ”consulting editor”. För mig gör det en sablans stor skillnad på att Joss har varit med på ett litet hörn i alla fall. Om det hade varit utan hans medverkan hade historien inte känts som ”canon”.

Först till det negativa. Författaren James Lovegrove tar mycket god tid på sig innan boken blir riktigt engagerande. För lång och lite trevande inledning helt enkelt. Under andra halvan tar den sig rejält och det blir till och med riktigt spännande. Det andra jag vill nit-picka på är att Lovegrove på överdrivet entusiastiskt sätt lagt in citat och “sayings” från serien. Visst lite ”fan service” som en krydda hade varit kul, men här går det till överdrift. Varenda karaktär, och de är ju hela nio stycken, får säga saker från serien för att vi ska känna oss hemma. Jag tycker inte att författaren lyckats bra med den fina balansgången. Detta problem gäller först och främst inledningen av boken, lyckligtvis lugnar han ner sig lite längre in i texten.

Det bra överväger dock om man bedömer denna bok för vad den är, en fortsättning av serien. Jag förväntar mig inte att denna bok skulle excellera rent litterärt. Det jag gillar är upplösningen av kidnappningen av Mal samt alla återblickar vi får ur Mals synvinkel från hans ungdom på Shadow. Vi får en fördjupning av Mal och hans känsloliv speciellt. Några ledtrådar varför han hade så svårt att närma sig Inara kan skönjas i hans bittra historik. Det är också kul att denna story knyter an till ”the Browncoats”. Precis som i serietidningen ”Better days” beskrivs ”Browncoats” som överlevt kriget i allt annat än positiva ord. Många på den förlorande sidan i kriget blev rövare och marodörer efter kriget.

Mer av det bra? Vid sidan av Mal får vi spendera lite mer tid med Zoe och framför allt Shepherd Book som på egen hand spårar Mals kidnappare med hjälp av en gammal kollega från hans hemlighetsfulla tidigare liv. Books ”back story” har ju presenterats i serietidningen ”A Shepherd’s tale”, men det finns fortfarande mycket i hans historia som är okänt. Det var också kul att ”se” Inara, River och Simon ”in action” under eftersökningarna efter Mal. Det var inte speciellt mycket fokus på Jayne, Wash eller Kaylee i denna bok.

Nu återstår två böcker, i denna runda i alla fall. The magnificent nine kommer ut i mars och Generations kommer ut senare i oktober. Så länge Joss har en liten del i projektet och böckerna kan anses som ”canon” kommer i alla fall jag jag läsa dem med stort intresse.

fredag 15 mars 2019

True Detective - Season 3 (2019)


Det verkar som att regissörer och andra hoppar av True Detective mest hela tiden. Hela säsong 3 skulle tydligen regisserats av Jeremy Saulnier, känd för sina filmer Blue ruin och Green room. Nu hann han bara regissera de två första avsnitten innan han hoppade av. Det är mycket synd för efter det blev säsongen bara svagare och svagare hela vägen in i mål. Säsong 3 är i nivå med den andra säsongen men mycket, mycket svagare än säsong 1. Om jag tvingas ranka S2 och S3 skulle S2 komma lite högre till och med.

Strukturen med två poliser som utreder ett fall berättat i tre tidslinjer har kommit tillbaka från första säsongen. Denna historia utspelas 1980, 1990 och 2015. Det är ett välkänt grepp från S1. Tyvärr är dock skådespelarinsatserna mycket svagare. Det var i och för sig kanske svårt att matcha Matthew McConahaughey  och Woody Harrelson såklart.

Mahershala Ali, som var så bra i Moonlight, är inte alls speciellt solid som Wayne Hays och Stephen Dorff i rollen som Roland West var på sin höjd ok. Ali stapplar omkring bredbent som en gammal gubbe i alla tre tidslinjerna oavsett vilken ålder han spelar.

Säsongen har en gigantisk sidohistoria om Wayne och hans fru Amelia spelad av Carmen Ejogo som inte leder någonvart. Den ska kanske sätta tonen eller ge ambience för hela mordfallet, men det är helt ofattbart att den sidohistorien inte får någon konklusion.

Tyvärr verkar det som att första säsongen var ett undantag och att det är denna klart lägre nivå som ska vara den förväntade för True Detective. Trist.

Betyg: 2/5





onsdag 13 mars 2019

Captain Marvel (2019)


Captain Marvel är den 21:a filmen i Marvel Cinematic Universe. Det är också den nionde "origin story" för en enskild karaktär i universat. Denna gång är det Carol Danvers aka Captain Marvel vi får lära känna. Hon spelas av Brie Larson som vi känner från indie-filmer som Short term 12 och den något större filmen Room.

Origin stories inom MCU kan vara allt från riktigt bra till riktigt dåliga. De bästa är Iron Man (2008), Thor (2011) och, efter omtitt, Captain America: The First Avenger (2011). De svagaste är The Incredible Hulk (2008) och Black Panther (2018). Däremellan har vi Spider-Man: Homecoming (2017), Ant-Man (2015) och Doctor Strange (2016). Dagens film Captain Marvel hamnar, efter första titten, i mittengruppen. Den är inte dålig men den har lång kvar till att bli en stark favorit. Jag skulle gissa att den skulle hamna på över halvan av under halvan på en total rankning. Det som är lurigt med rankningar av MCU är att vissa filmer växer enormt vid omtitt medan vissa filmer står stilla. Jag har svårt att sia om filmens potential att växa mycket.

Det finns mycket som är bra med filmen och det bevisas än en gång att MCU har allt som oftast en mycket hög lägstanivå, med några notabla undantag. Jag gillar generellt sett humorn i MCU och det har denna också, varav det mesta fungerar bra. Actionscenerna är ok, en härlig fajt på ett tåg speciellt, men det brukar jag inte prioritera så det är inte så väsentligt. Jag gillar verkligen hur filmen långsamt beskriver Carols historia om hur hon fick sina krafter. Det finns något spännande i att huvudpersonen har minnesförlust och söker efter sitt rätta jag. Att vi tittare får följa Carol i hennes väg till insikter gör att filmen kan spela oss ett antal spratt. Det var en av filmens styrkor. Dessutom älskade jag hur den knyter an till den kommande Avengers: Endgame.

Ibland ges vi filmer i MCU som lånat från andra genrer, som konspirationsteorithrillern i The Winter Soldier eller "heist movies" med Ant-Man. Captain Marvel har vibbar av American independent och fokus på det kvinnliga perspektivet, om nu förmågan att finna fram till sina känslor är en kvinnlig sak. Regissörerna Anna Boden och Ryan Fleck är bland annat kända för indie-filmen Half Nelson med Ryan Gosling som kom ut 2006.

Inom MCU känns Captain Marvel mest närbesläktad med Thor-filmerna, med en blandning av "fantasy in space" och mer jordnära scener från vår kära gamla hemmaplanet Jorden.

Det svaga kortet med Captain Marvel är tyvärr "castingen" Brie Larson. Jag gillar henne mycket i små dramafilmer, men jag känner att hon saknar lite av den karisma som skulle behövas för den otroligt kraftfulla superhjälte som Captain Marvel är. Brie Larson lyser upp i de små "privata" scenerna på jorden, speciellt när hon är med hennes väninna Maria och dottern. Det är då hon känns mest hemma, men som Captain Marvel känns hon platt och lite konstgjord. Jag älskar figurer som Thor, Black Widow, Captain America och Iron Man men de spelas också av skådespelare med ett överflöd av karisma. Scarlet Witch, som nästan tillhör det översta skiktet av favoritfigurer, spelas förträffligt av Elizabeth Olsen. Jag ser henne helt och håller som Scarlet Witch oavsett scen, privata "små" scener eller bad asseri när hon kastar omkring folk och saker med sin kraft. Men Carol Danvers och Captain Marvel känns som två olika figurer lite för mycket för att jag ska tycka att castingen var helt lyckad.

Vi hade chansen att få en superskön "buddy cop" film med Danvers och Nick Fury, men den relationen lyfte aldrig riktigt. Samuel L Jackson spelar Nick Fury och tekniken med att få honom att se yngre ut fungerade bra. Trots att detta var den första MCU-filmen med en kvinnlig huvudperson tyckte jag inte att Brie Larsons karaktär var den intressantaste i filmen. Det var inte alls lika problematiskt som i Black Panther, men bra är det ju inte. Nick Fury var helt enkelt mer intressant än Carol Danvers. Jag hoppas att hon i sin Captain Marvel-roll växer lika mycket i nästa Avengers-film som Guardians of the Galaxy-gänget gjorde i förra diton. Agent Coulson var helt underbart att återse, men hans föryngring var inte riktigt lika bra.

Storyn i filmen kändes också onödigt invecklad. Den blev rörig och skymd. Vem är vem, vem är god respektive ond och varför? Lugn, jag vet svaren nu, min fråga var retorisk och riktad till manusförfattarna. Detta brukar inte vara ett problem i MCU men av någon anledning var det så här. Vi fick återse Ronan the Accuser och Korath från Guardians-filmerna. Jag kände igen dem men kunde inte placera var jag sett dem förut och Markus fick uppdatera mig i efterhand. Ett tips till tittare kan vara att se om Guardians of the Galaxy innan man ser denna film.

Själva grundhandlingen var det dock inget fel på. Det handlar om hur Carol fick sina krafter och hur hon skulle göra för att komma åt sin fulla potential. För de som läst The Wheel of Time kan man jämföra med Nynaeves problem med att komma åt hennes gigantiska potential i brukande av "kraften". För övrigt var budskapet i denna film att Carol skulle använda sina känslor för att nå sina krafter, inte som brukligt att man ska finna "stormens öga", det upphöjda lugnet i sig, för att kunna komma åt den. Här kan man jämföra med Rand Al'Thor och hans "void" i The Wheel of Time.

Risken med Captain Marvel är en inflation i hur stark hon som superhjälte blir. Hon känns som avgjort mycket starkare än de flesta vi sett i serien hittills. Med en sådan inflation utmanas kommande filmer i att finna starka fiender nog, och med tanke på att MCU tidigare har vunnit på att blanda det fantastiska med det jordnära och personliga gör att det finns anledning till att vara vaksam här. Vem vill se två odödliga stålmän slåss mot varandra? Japp, ytterligare en retorisk fråga!

Filmen inleds med en otroligt kärleksfull hyllning till Stan Lee. Det var otroligt fint. Bra gjort Marvel! Sen vill jag se om filmen för att fånga alla referenser och metahumor. Stora delar av filmen utspelas i mitten av 90-talet och musikvalen, T-shirts och Blockbuster-butiken föll alla på plats hos mig. Carol Danvers och kompisen Maria Rambeau är flygaress (kvinnor kan!), och även om detta inte är en ny Top Gun gjordes en liten blinkning till den filmen med katten/flerken som heter Goose. Flerken! Goose stal flera scener och scenen i tyngdlöshet var en av filmens roligaste.

Filmen la också ned en hel del fokus på fan service. Denna film klarade sig dock oändligt mycket bättre än Solo: A Star Wars story i det avseendet. Jag gillade hur de gäckade oss i publiken med Furys ögonskada. Däremot var kanske både namngivningen av Captain Marvel och The Avengers lite på gränsen till krystade.

Extrascenen som visades mitt in eftertexterna med en koppling till den kommande Avengers: Endgame var helt underbar! Nat, Steve och Bruce! Damn, vad sugen jag blir på den kommande filmen. Jag såg för övrigt om Avengers: Infinity War igår, och den var precis så underbar som jag kom ihåg den...

Jag hoppas att denna film kommer växa vid en omtitt och då kommer jag vara den första att jacka upp betyget, men efter första titten ger jag den en rekorderligt stark trea. Just nu är den bara ett bra "pepp talk" inför Avengers: Endgame, med en rolig katt.

Betyg: 3+/5

För dem av er som är sugna på att läsa mer om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm