tisdag 19 november 2019

52 Directors: Jason Reitman


Denna vecka handlar det om Jason Reitmans filmer. Jason är en kanadensisk regissör och producent och son till legendaren Ivan Reitman, regissören till Ghostbusters.

Jason gör mestadels dramakomedier med en vass udd av samhällskommentar. Vissa filmer fokuserar lite mer på det dramatiska och visa mer på det komiska. Jag älskar genren och finner hans filmer allt som oftast mycket uppfriskande. Jag har gillat alla filmer jag sett av honom, men har ändå några kvar som jag måste diskas av.



Without further ado...



Jason Reitman topp 5




5. Young adult (2011)


Charlize Theron i trassligt relationsdrama. Ganska bra ändå.



4. Men, women & childern (2014)


Relationsdrama om den moderna människans vedermödor i en uppkopplad värld. Ensemble-film och fokus på familjerelationer.



3. Thank you for smoking (2005)


Supersarkastiskt om PR-världen för skitiga bolag, men allt är också antagligen väldigt realistiskt vilket gör det än mer skrämmande och hysteriskt underhållande.



2. Juno (2007)


En filmfestivalfavorit från det filmiska superåret 2007. Upptäckte Ellen Page i och med denna film. Hon hade en skön attityd. Vart tog hon vägen?



1. Up in the air (2009)


George Clooney är bra i huvudrollen, men det är Anna Kendrick som stjäl showen. Detta var filmen då jag upptäckte henne, en av vår tids roligaste skådespelerskor.



Jag har sett fem av Jasons åtta filmer:
  1. Thank you for smoking (2005)
  2. Juno (2007)
  3. Up in the air (2009)
  4. Young adult (2011)
  5. Men, women & children (2014)

Idag bloggar Mr Christian om ryske regissören Andrey Zvyagintsev. Det ska bli spännande! Hoppa över och läs vetja!


I nästa veckas "52 Directors" blir det den okrönte konungen av amerikansk independentfilm.


måndag 18 november 2019

Suspicion (1941)


Veckans Hitchcock-film i Shinypodden är Suspicion från 1941. Det känns som ett tydligt steg i hans utveckling mot de allra mest kända spänningsfilmer han kom att göra längre fram i karriären. Snyggt foto, ikonisk scen, höga höjder, minst en tågscen, vem är skyldig?

Detta är den första av fyra filmer som Cary Grant spelade huvudrollen i en Hitchcock-film och det är supernajs att se honom. Äntligen kunde man kanske säga. Jag gillar Cary Grant och James Stewart och de båda kommer delta i flertalet av Hitchs filmer. Cary Grant är dock inte i sitt bästa slag i denna film. Jag upplever att han spelar över lite i vissa sekvenser då hans karaktär Johnny ska visa mörker.

Däremot är filmens kvinnliga stjärna Joan Fontaine, känd från Rebecca, glimrande i rollen som Lina. Hon är sublim och elegant i att visa osäkerhet, naivitet men i denna film, till skillnad med Rebecca, en hel del balls också. Fontaine vann en oscar för bästa kvinnliga skådespelerska för denna film vilket jag bara kan applådera.

Nigel Bruce i rollen som den fånige rike kompisen Beaky är mycket bra och gör rollen till perfektion. Han vinglar hela tiden på rätt sida av gränsen till buskis och han levererar sin Beaky med en hel del patos.

Filmen är bra men dess slut är lite eljest, kändes förryckt och på gränsen till bisarrt. Det kommer inte som en stor överraskning att bokens slut var helt annorlunda. Det var mycket intressant att jämföra de två sluten och de två olika tolkningarna av filmen de ger upphov till. Vilket slut vill Hitchcock ha och varför valde de det ena? Detta och mycket annat diskuterar jag och Frans i veckans poddavsnitt, hittas här.

Betyg: 3,5/5



söndag 17 november 2019

The Report (2019)


The Report blev en stor besvikelse. Filmen beskriver hur Daniel Jones (Adam Driver) leder en liten grupp som utreder förhörsmetoder (tortyr) av fångar efter 9/11. Arbetet är på uppdrag av senatorn Dianne Feinstein (Annette Bening) och går emot de två av de mäktigaste organisationerna som finns, kanske de allra mäktigaste; CIA och The White House. Spioner som vill hålla allt hemligt och slippa något som helst ansvar samt politiker som bara ser allt i antal röster och sällan i rätt och fel (förutom vissa senatorer då...).

Det var lätt att hoppas att denna film skulle kunnat vara åtminstone i närheten av så bra som Spotlight var, men icke. I Spotlight fick man också följa en liten grupp som utredde fruktansvärda brott och hur de fick kämpa mot den mäktiga katolska kyrkan samt hela samhället i och runt Boston. Filmerna skiljer sig dock avsevärt, både i kavlitet och vad de väljer att lägga fokus på.

The Report spenderar en stor portion av sin tid att visa tortyren som skedde under förhören om och om igen. Det var som att filmen inte vågade lita på att åskådarna förstod. Det skulle repeteras till förbannelse, nästan som tortyr av oss åskådare. I Spotlight visades exakt noll av brotten som de katolska prästerna begått, men jag fann den filmen förmedla det hemska som skett klart nog ändå, ja jag tycker till och med att de brotten är hemskare.

Styrkan i Spotlight var att vi fick se hur den lilla gruppen jobbade inifrån "systemet" och fann en väg för att få ut sanningen. Hanteringen av samma sak i The Report var undermålig. Men exakt samma utmaningar fanns för teamet här. Vid sidan av att läcka allt till pressen a la Edward Snowden var de ju tvungna att arbeta inom "systemet". I båda fallen lyckades de föra ut sanningen men det som jag upplevde som en otrolig spänning i Spotlight var bara tråkigt och halvdant i The Report. Det är trist.

Samtidigt kan jag inte klandra skådespelare eller ambitionsnivån i The Report. Framför allt Adam Driver och Annette Bening sticker ut. Jag uppskattade också att återse självaste Dexter, Michael C Hall i en liten roll och den lustige Alexander Chaplin, ni vet James Hobert från Spin City, i en ännu mindre roll.

Problemet med The Report är nog att regissören och tillika manusförfattaren var så arg över vad CIA gjorde under jakten på terrorister att han lät filmen bli en "viktig film" som ska ruska om och uppröra sina åskådare, mer än göra den bästa möjliga filmen. Det är synd för att historien om hur det lilla teamet under Dan Jones och senator Feinsteins ledning lyckades få ut sanningen via sin rapport är väl värd att berätta. Spotligt och The Report är en perfekt duo filmer om man skulle vilja analysera hur BOATS av detta slaget kan göras, vilka val av regissörerna som funkar och ej. Jag vet tydligt vilken av filmerna jag föredrar i alla fall.

Betyg: 2/5 

Såg filmen med Johan och Mr Christian.


lördag 16 november 2019

The Lighthouse (2019)



The Lighthouse är en rejält hajpad art-film från Robert Eggers som tidigare gjort den mysiga skräckisen The witch. Mycket av det stilistiska från den filmen återkommer i The Lighthouse men detta är ett ångestladdat drama mer än skräckis. Filmen handlar om två snubbar som ska sköta en fyr ute på en klippa utanför New Englands kust under 1890-talet. Filmen är i svart-vitt och den visas i en nästan kvadratisk form, 1.19:1 ska det tydligen vara. Det är instinktivt lätt att tro att Eggers gör dessa saker för att filmen ska bli mer konstnärlig och creddig, men man måste hålla alla sinnen öppna och inte klanka ner på någon som försöker.

Filmen har många saker den gör bra. Jag älskar ljuddesignen, speciellt det råmande dimhornet som ljuder över böljorna. Jag gillar också det svart-vita fotot i vissa delar speciellt då det visar det starka ljuset från fyren. Ibland blir dock bilden bara mörk, svart och skitig. Helt enligt regissörens önskan tror jag, men det är inte speciellt snyggt.

Handlingen är en djuping, super-duper sådan. Denna film är så djup att alla och ingen tolkning av filmen är rätt. Den kan vara vad du än vill. Det borde passa stiffa gamlingar som Martin Scorsese perfekt. Mr Scorsese är ju så duktig att han till och med tror sig få bestämma vad som är "riktig" film. Tydligen.

Det jag måste fråga mig är om jag var engagerad under filmen. Och efter herr Scorseses arroganta utskällning av Marvel Cinematic Universe vågar jag knappt skriva det, var jag underhållen av filmen? Svaret på båda frågorna är nej. Trots den täta stämningen och de ibland lite chockerande scenerna tror jag att jag nickade till några gånger under filmen. Det gör jag aldrig under de fasansfullt usla MCU-filmerna. Men samtidigt var det kul att ha sett The Lighthouse på bion. Det är en snackis och jag vill ju hänga med...

I efterhand har jag därmed också försökt vaska fram vad som var bra med filmen. Den hade ett antal starka scener! Fyren var vacker. Ljuddesignen var grymt häftig. Sa jag det? Dialogen var orimligt högtravande och språket tidstroget så jag skulle inte ha förstått mycket utan svensk textning. Och den hade svensk textning! Det måste ligga på plussidan i alla fall. Textad.

Filmen visar något form av helvetet. Kanske. Eller är det en allegori över någon som kämpar mot alkoholismen? Den har i vilket fall en grymt tät stämning i stora delar. Överdrivet snälla kritikers har jämfört med stämningen i Twin Peaks och The Shining. Det är lustigt på ett högtravande vis. Jag förstår dock var jämförelserna kommer från, men tycker samtidigt att de är helt malplacerade. I båda de förlagorna hade vi klart bättre presenterade och utmejslade karaktärer och de har en handling. Bara en sådan liten detalj.

Jag är övertygad om att denna film kommer dyka upp högt på många årsbästalistor från filmkritikers som vill känna sig sofistikerade och "Scorsese-kompatibla". Det är en film som kan få filmkritiker med "rätta" åsikter att känna sig nöjda med sig själva. Den vanliga publiken kan man skita i. Tydligen.

Betyg: 3/5

Såg filmen med flertalet kompisar och idag sampostar jag med Johan.
Mr Christian har också skrivit om filmen.





fredag 15 november 2019

The Climb (2019)



Filmspanardagens andra film var The Climb som vi ska skriva om idag. Michael Angelo Covino och Kyle Marvin gjorde en hyllad kortfilm som de nu har utvecklat till en hel långfilm om 94 minuter. Det är inte alltid en jättebra idé att göra långfilm på en story som passar som kortfilm, men låt oss nu inte förlora hoppet att regissören lyckas nå toppen innan vi givit honom chansen. Kyle ska gifta sig med sin franska fästmö. Inför bröllopet har bästa kompisen Mike bjudit ut Kyle på cykling i de franska bergen någonstans. Mitt bland Kyles flämtande andetag hör han hur bästa kompisen berättar att han har en affär med fästmön.

Jag trodde att filmen i princip skulle utspela sig runt samtalet under cykelklättringen upp mot toppen. Lite som My dinner with Andre fast på cykelsadlar. Men så var det inte alls. Detta var en film som handlar om cirka 10 år i Kyles liv. Lite som i Boyhood där vi gör korta nedslag i olika situationer genom åren. Till skillnad från Boyhood är detta inspelat i en veva och inte att de har låtit lika lång tid flyta mellan inspelningarna som tid förflutit i filmen.

Några spaningar. Filmen visades otextad och bara Mike gick att höra tydligt vad han sa. Kyle pratade grumligt, lite som att han hade en varm potatis i munnen. Två. Gayle Rankin är med i filmen och jag tycker att hon utseendemässigt är lik Elizabeth Moss. Tre. George Wendt, den klotformade från Cheers, spelar Kyles pappa. Fyra. Covino och Marvin har slängt in tre scener med sjungande människor, helt fristående från handlingen. Lite random så.

Betyg: 2/5

Några av filmspanarna som såg filmen har också skrivit om den idag:
Sofia
Johan



torsdag 14 november 2019

Deerskin (2019)



Quentin Dupieux är mannen för dagen. Han har regisserat Deerskin, eller Dajmen som vi kallar den. Detta är en helt galet vrickad film. Dupieux gör alltid vrickade filmer, det är hans grej. 2013 hakade jag på Fiffi och såg hans film Wrong cops som gick på filmfesten det året. Det var en underbart vrickad komedi med Eric Roberts, Eric Wareheim, Ray Wise och självaste Marilyn Manson i rollerna. Jag blev väldigt förtjust i filmen. Året efter gick flera av filmspanarna på Dupieuxs Reality vilken jag inte var lika imponerad av. Den var mest konstig. Och nu fem år senare var det dags igen. På filmspanardagen valdes Deerskin som en av filmerna.

Detta är filmen där Jean Dujardin åker omkring i en för liten skinnjacka som han köpt begagnad för 7500 euros. Han är en man på gränsen till vansinnet, gissar jag, och han är en amatörfilmare med ambitioner att bli den enda i världen som bär en jacka.

Allt är så absurt att det inte ens går att beskriva. Filmen avslutas i ett blodbad och seriemördare. Hehe, galet galen film. Men den är kort! En filmlängd om 77 minuter var perfekt för denna idé. Mycket mer fanns nog inte att vrida ur trasan. När dessutom lilla Sture 2 var packad till näst sista plats och värmen påslagen var jag helt urlakad efter filmen, överhettad, törstig, huvudvärk och längtade efter att åka hem. Jag skippade sista planerade filmen för dagen.

Deerskin var bitvis lika hysteriskt underhållande som ni kan tänka er, bitvis lika meningslös som det låter. Jag lämnas med en tanke att det var ett mycket högt pris för en för liten jacka!

Betyg: 2,5/5

Filmen sågs med flertalet filmspanare, om man har tur finns mer att läsa:



onsdag 13 november 2019

The Farewell (2019)



The Farewell var första filmen på den årliga filmspanardagen på filmfesten. Vi var ett halvt dussin filmspanare som sammanstrålade på Bio Capitol vid lunchtid i lördags. Jag kände till lite om filmen, had läst och lyssnat på. Filmen är en klassisk BOATL, Based on a True Lie. En kinesisk familj återförenas i Beijing för att kusinen till vår huvudperson ska gifta sig. Det egentliga skälet till familjeåterföreningen är att farmor Nai Nai har diagnostiserats med cancer och har inte lång tid kvar i livet. Familjen bestämmer sig att inte berätta för Nai Nai om detta för att skydda henne, för att hon ska få vara lycklig ett tag till. Jag trodde dock att filmen skulle vara mer en dramakomedi än en drama med vissa dråpliga scener. Filmen blev tokhyllad i podden /Filmcast med David Chen.

Även om jag trodde mig vara förberedd på ämnet visade det sig att det var lite... "too soon". Min käre gamle far fick caner i våras och gick efter en längre tid på sjukhuset bort i september. Jag fann scenerna från sjukhuset i denna film ganska tunga att ta emot. Det blev lite för nära.

Men för övrigt tycker jag att filmen är bra, jag gillade Awkwafina i rollen som Billi och Shuzhen Zhao som Nai Nai var också duglig, och ihärdig. Jag fann inte speciellt mycket humor i filmen, vilket kan ha berott på min sinnesstämning när jag såg filmen. Däremot älskade jag miljöerna i Beijing som jag kände igen väl efter det dussintal resor till Kina jag gjort för olika jobb. Scenerna från New York var också bra.

Kul detalj om krabborna. Jag kommer inte ens ihåg hur många gånger kinesiska restauranger har försökt sälja krabba till mig...

Som första film på filmspanardagen var denna film duglig. Den är kanske lätt överskattad på vissa poddar trots allt.

Betyg: 3/5

En eller några filmspanare skriver om filmen idag:
Sofia
Carl








tisdag 12 november 2019

52 Directors: Noah Baumbach


Noah Baumbach har seglat upp som Woody Allens självklara efterföljare. Jag upptäckte Noah i och med indy-filmen "The squid and the whale". neurotiska intellektuella personers liv i New York City. Likheterna med mästaren Woody var tydliga och etablerade. Under senare år har Noah samarbetat med flickvännen Greta Gerwig och det har varit underbart. En av de regissörer jag vill se oavsett vad de gör. Senaste filmen "Marriage story" går på årets filmfest.



Without further ado...



Noah Baumbach topp 5




5. Greenberg (2010)


Neurotiskt man flyttar mellan New York City och Los Angeles. Och Greta Gerwig!



4. The Meyerowitz stories (New and selected) (2017)


Nostalgiskt och sorgligt om familj från New York City som ska fira faderns livsverk.



3. The squid and the whale (2005)


Melankoliskt och humoristiskt om familj som splittras i New York City. Självbiografiskt.



2. Mistress America (2015)


Ensam och lite vilsen collegestudent i New York City får en entusiastisk mentor. Greta Gerwig!



1. Frances Ha (2012)


Greta Gerwig ÄR Frances Ha som springer fram längs gatorna i New York City på jakt efter sitt liv.



Jag har sett åtta av Noahs elva filmer:

  1. Kicking and screaming (1995)
  2. The squid and the whale (2005)
  3. Margot at the wedding (2007)
  4. Greenberg (2010)
  5. Frances Ha (2012)
  6. While we're young (2014)
  7. Mistress America (2015)
  8. The Meyerowitz stories (New and selected) (2017)

Amadeus! Hair! Idag bloggar Mr Christian om regissören Milos Forman.

Nästa vecka blir det "keep it in the family"...

måndag 11 november 2019

Mr. & Mrs. Smith (1941)


Mr. and Mrs. Smith är en av få komedier, och kanske den enda screwball comedy'n, som Alfred Hitchcock gjorde. Storstjärnan och familjevännen till familjen Hitchcock Carole Lombard ville att han skulle regissera henne i filmen. Hitch har sagt att han inte förstod sig på personerna som filmen handlade och jag kan bara hålla med. Det går inte. Även om Carole Lombard gör ett bra jobb är de två övriga manliga huvudrollerna spelade av Robert Montgomery och Gene Raymond slätstrukna och menlösa.

Filmens stora problem är att den inte är speciellt roligt för det mesta och för en komedi är det allvarligt. Den är kompetent gjord men det sprakar inte om karaktärerna eller dialogen som det brukar göra i de bästa filmerna ur genren. Manus är direkt svagt då författaren glömmer helt av att etablera paret Smiths förhållande och därmed saknas "stakes" i filmen. Jag bryr mig inte speciellt mycket om hur det går för paret.

I säsongens fjärde avsnitt behandlar vi denna svaga Hitchcock-film. Det känns som att det fanns fler roliga historier att prata om från inspelningen än från själva filmen. Carole Lombard var en frisk fläkt. Tyvärr blev detta hennes näst sista film då hon dog i en flygolycka 1942 endast 33 år gammal.

Lyssna på vårt poddavsnitt för denna film här.

Betyg: 2/5

En så kallad "screwball comedy"
"Jojje"-spaningen, pariserhjulet

Lombard regisserar Hitchcock för hans cameo

söndag 10 november 2019

Ben Fogle: New lives in the wild - Series 2 (2014)


I serien New lives in the wild åker den hypertrevlige Ben Fogle ut och besöker människor som slitit sig loss från det vanlig livet vi i väst lever - "the 9-5 jobs with family, house, car and dog". Det är mestadels britter och amerikanare som flyttat ut i vildmarken, med några undantag. alla pratar engelska! Många av dem han besöker har startat om sina liv, "a clean plate".

Series 2 fortsätter i samma anda som första säsongen med fyra avsnitt. De två sista avsnitten är de bästa.

I första avsnittet besöker Ben en galen snubbe i Georgia i USA som lämnade sitt liv bakom sig och flyttade ut i en träskmark. Han bor i ett egenbyggt hus i ett träd. Det verkar vara extremt äckligt att bo där i träsket, det är svinvarmt, fuktigt, insekter och myggor och han har inget rent vatten. Han dricker gyttjigt vatten från träsket. Dessutom verkar snubben vara en rejäl "bullshittare". Han ser sig själv som en sexguru och allmänt mästrande om hans egen förträfflighet.

Det andra avsnittet tar oss till Himalaya där Ben besöker en indisk före detta stridspilot som ärvt en liten plätt mark och ett hus uppe i bergen. Avsnittet är inte riktigt lika intressant då mannen och familjen inte bor ute i vildmarken utan mer i en glest befolkat område, men de har grannar och en lite by nära sig. De bort i och för sig på mycket hög höjd så det får man respektera. Även denna gubbe är lite mästrande men hans livsöde var dock inte speciellt imponerande.

I det fjärde avsnittet får vi i alla fall träffa en mycket spännande person. Det är en drygt femtioåring britt som tidigare emigrerat till Australien. För lite drygt tio år sedan ville han bryta upp. Vad han gjorde var att auktionera då bort allt han ägde på eBay och blev därmed något av en kändis. Därefter spenderade han två år med att gå igenom en bucket list med 100 galna upptåg, ett per vecka. Till sist köpte han en liten ö i skärgården i tropiska Panama i latinamerikan. Där lever han nu med sin flickvän (från London, ytterligare en person som klippt banden med det moderna livet).

Det intressantaste avsnittet är det tredje. Här får vi träffa en man från Florida som flyttat ut i djungeln i Filippinerna med sin inhemska fru och deras tre barn. De bor i en liten by med fruns familj och släkt. Mannen är klart labil och han har eventuellt svåra psykologiska problem. Han tar emot Ben väl inledningsvis, men mitt under veckans ballar han ur och blir hotfull. Det dricks kopiösa mängder alkohol med spyor och bakfylla. En klart intressant och för hela serien udda sekvens.

Detta är fortfarande bra, jag fortsätter med series 3.

Betyg: 3/5