Tuntematon sotilas (2017)

Okänd soldat är en finsk krigsfilm från 2017, den tredje filmatiseringen av Vainö Linnas roman med samma namn från 1954. Filmen följer ett antal soldater under Fortsättningskriget 1941-1944. Detta är kriget mellan Finland och dess allierade Tyskland mot Sovjetunionen ett år efter Finska vinterkrigets slut (1939-1940).

Jag insåg snart att filmen skulle utspela sig över flera år och att man som åskådare antogs känna till krigets förlopp, så jag stannade filmen och läste på vad som hände. Man kan grovt sammanfatta att efter att finnarna förlorat en hel del land under Vinterkriget försökte de, inledningsvis framgångsrikt, ta tillbaka de förlorade områdena under Fortsättningskriget. Men krigslyckan vände och sedan var de på defensiven ända tills de tvingades till förhandlingar och mer förluster. Svårt att besegra jätten i öster helt enkelt...

I filmen får vi se många namnlösa finska (och ryska) soldater dö men den fokuserar mestadels på en liten grupp soldater som vi får följa "until the bitter end" så att säga. Det känns inte som en film som hyllar individuella prestationer men man blir ändå som åskådare mycket engagerad i deras öden. Favoriten var filmens huvudperson Rokka, förträfflig spelad av Eero Aho. Han fick mig att tänka på Sergeant Elias (Willem Dafoe) i Oliver Stones Platoon från 1986. Andra soldater vi fick lära känna lite närmare var Koskela, Hietanen, Kariluoto och Vanhala. Hjärtat blöder...

Detta är en otroligt imponerande storfilm från våra bröder och systrar i öster. Det är bara att buga ock bocka och hatten av. Filmen är lång och som ofta med filmer på tre timmar eller mer kommer man som åskådare in i en speciell känsla under filmens gång. När filmens eftertexter rullar känns det nästan konstigt i stunden när man återgår till vardagen.

Som antikrigsfilm är den effektiv och jag fann den otroligt dramatisk under sista timmen när finnarna trycktes tillbaka av ryssen. Jag ville så gärna att åtminstone Rokka skulle få överleva. Men förutom att jag levde mig in i hans och hans familjs situation kändes filmen samtidigt för övrigt lite distanserad. Det blir lätt så med filmer som hoppar snabbt framåt i tiden. Det känns fragmenterat och närheten till karaktärerna minskar lite var gång man rycks iväg och hoppar till en ny sekvens. Det var samma sak med en film som Doctor Zhivago som jag såg i våras.

Men missförstå mig inte nu, detta är överlag en mycket, mycket bra film som vansinnigt nog tyvärr känns högst aktuell nu hösten 2022.

Betyg: 4/5

Last Flag Flying (2017)

På något sätt hade jag missat Richard Linklaters film "Last flag flying" från 2017. Jag gillar Linklater och trodde mig se det mesta från honom vid detta laget. Filmen kallas en dramakomedi både på IMDB och Wikipedia. Och visst är den rolig på ett tvistat sätt, men den är framför allt otroligt sorglig i grunden. Antikrigsfilmer kommer i många skepnader.

Om du är en av alla som tror att Steve Carrell endast kan spela komedier så kan du med trygghet kolla in denna film. Carrell är otroligt bra i en lågmäld och rent dramatisk roll. De säger att komedi är det svåraste att spela så det är egentligen inte konstigt alls när man ser kända komiker briljera i dramer.

De komiska inslagen står framför allt karaktären som spelas av Bryan Cranston för. Tyvärr har jag svårt för den mannen men han gör sin frispråkige och cyniska krigsveteran med bravur. Den tredje mannen i trion spelas av giganten Laurence Fishburn och han står för allvaret, tyngden och en man som funnit stillhet via religionen.

Filmen är en "road trip" på ytan då Steve Carrells karaktär uppsöker sina gamla vapenbröder från Vietnamn för att få hjälp med en jobbig sak. Men den är lika mycket en inre resa, vilket givetvis är meningen med filmen. De tre måste rannsaka sig många gånger om för att reda ut vad de gjort och inte gjort och var de står idag. 

Filmen blandar fina och smärtsamt ömma scener med en vass och rivig dialog. Jag uppfattar en vrede under ytan som hela tiden hotar med att explodera, men samtidigt är filmen stramt hållen. Den är överraskande för att komma från Linklater. Jag förstår inte hur denna film passar in i hans övriga filmografi. Det är något jag får fundera på...

Filmen är riktigt bra, men den är också smygande sorglig och jag lämnas med en känsla av hopplöshet efter titten. Jag är inte helt säker på att det var det Linklater siktade på med filmen. Eller så var det just det, och i så fall lyckades han.

Betyg: 3/5

Logan Lucky (2017)

Vad är det med filmer från 2017 där huvudpersonerna är mer eller mindre korkade? Nåja, nu är kanske inte just Channing Tatums karaktär Jimmy Logan så korkad, men det denna film som utspelas i den amerikanska södern, i Charlotte, North Carolina, är en hel del figurer puckon. Kul kanske men oftast mest irriterande.

Men precis som i The Ballad of Lefty Brown vinner ett gott hjärta och en stor portion street smartness över elegans och briljans. Så detta var alltså filmen Steven Soderbergh valde att komma ut från sin pensionering för? Att göra en bonnig variant av Ocean's Eleven, en Ocean's Seven-Eleven.

Hehe, ja filmen är mysig och underhållande men också extremt flyktig och extremt lättglömd. Detta trots en hel del kul skådespelarinsatser där Channing tillsammans med Adam Driver stod ut. Filmens sämsta casting var i mina ögon träbiten Daniel Craig. Han må vara James Bond och gift med Rachel Weisz, men han är inte solid i komedier. Det får mig att tänka på Rian Johnson's Knives Out... Där var Danne Craig också med och det var också en crime-comedy. Hur funkade han där egentligen? Han spelade någon slags Poirot-typ. Well, han var knappast den som gjorde den filmen... Där kommer jag ihåg Chris Evans, Ana de Armas, Jamie Lee Curtis, Don Johnson och Toni Collette före jag tänker på Craig. Hmmm.

Nåväl, Logan Lucky är alltså en heist-film som håller hemligheter för åskådaren så att filmens twist inte ska avslöjas. Gott så. Det var nöjsamt att se den och som en komedi inom genren är den duglig. Trea eller två. Men måste ändå tillstå att den var snäppet bättre än "helt ok", så jag ger den en trea!

Betyg: 3/5

The Ballad of Lefty Brown (2017)

The Ballad of Lefty Brown är en långsam och lite finurlig western. Inte superbrutal på något sätt, men den har allt lite pang-pang i alla fall. Jag skulle inte direkt kalla den en revisionistisk western då den ibland får mig att påminnas om känslan i vissa av John Fords episka westerns. Men den är samtidigt långt från John Waynes westerns då vår huvudperson Lefty Brown är en tjomme vars knivar inte är de vassaste i lådan. Lefty är en sådan figur som ofta spelar andra eller till och med tredjefiolen i "vanliga" westerns. Så lite "off the beaten" tracks är nog denna western allt ändå.

Ibland kan jag bli uttråkad av filmer där korkade personer är i fokus då jag tycker det är mer upprymmande att se karaktärer som är bra på vad de gör. Men här funkar det ändå. Delvis för att jag ändå gillar genren och filmen känns fullt ut som en western, men också för att vad Lefty Brown saknar i intellektet kompenserar han med ett stort hjärta och en hel del "street smartness".

Filmen handlar om vad som händer efter att traktens starke man Edward Johnson blir mördad. Hans trogne vapendragare sedan 40 år Lefty Brown blir anklagad för mordet och sedan måste han helt enkelt lösa mordet samtidigt som han måste hålla sig levande länge nog. En ganska enkel handling som det verkar på ytan.

I huvudrollen finner vi Bill Pullman och han gör ett gediget jobb som Lefty. Under filmens gång blir han Lefty i mina ögon och sådant är alltid trevligt att se. Andra skådespelare är Kathy Baker som änkan Johnson och Tommy Flanagan och Jim Caviezel som Edwards och Leftys gamla vapendragare. I rollen som Edward "himself" ser vi Peter Fonda i en liten nära intill cameo-roll. Av dessa gillade jag Tommy Flanagans insats mest. Jag har insett att han ofta är bra, men han har spelat mestadels bi-roller i det jag har sett.

Nu för tiden kommer det inte så många nya westerns och de som kommer ut är oftast smala filmer. Denna film visades upp på filmfestivalen South by Southwest och köptes därefter upp av distributionsbolaget A24. Och det är väl mer eller mindre därför jag hittade till den. Filmen är klart värd att ses om du gillar genren.

Betyg: 3/5

Kodachrome (2017)

Här har vi ännu en liten American Independent-film från 2017, precis som "The last movie star" som jag skrev om häromsistens. Denna är ännu mer personlig och har ett snäpp bättre skådespelare. Jag rös ibland av igenkänning och ibland kände jag mig som en voyeur som tittade in i någon annans liv. Jag älskar denna typ av film som friskt blandar genrer, allt från humor till tunga frågor men som alltid fokuserar på väl skrivna karaktärer och deras relationer. Desto mer specifikt desto bättre då det allt som oftast också blir mer allmängiltigt, det specifika är en genväg till det allmängiltiga. Historier som blandar mellan saker jag känner igen med totalt nya intryck är ofta mycket spännande och givande.

Här spelar den numera gråhåriga Ed Harris en universellt hyllad fotograf i slutet av sitt liv som beter sig som ett asshole mot sin familj. Filmen inleds när den gamle mannens PA och tillika sjuksköterska kontaktar mannens son om att fadern önskar att sonen ska köra dem alla tre till en liten håla som kan framkalla en drös med gamla filmrullar. Enligt utsago det sista stället i USA som kan framkalla. Sonen och fadern har givetvis inte pratat med varandra på flera år, det finns ont blod dem emellan.

Ed Harris joinas av Elizabeth Olsen och allas vår egen Jason Sudeikis. Ed Harris är vass i denna film, han går sannerligen all in och spelar sin gamle patriark som ett riktigt svin. Det känns befriande att varken han eller regissören ryggade tillbaka för elakheterna. Elizabeth Olsen är som alltid jättebra men hon står ändock i skuggan av karlarna i denna film. Jason Sudeikis är inte "Ted Lasso" i denna film, långt därifrån. Här är han snarare en drömmare utan roder på livets hav. Hans personlighet skiner dock igenom, precis som den gör i "Ted Lasso", och det är svårt att inte känna sympatier för honom i alla lägen.

Jag gillar denna genre och detta är en film jag fann mycket varm och rörande. De, både genren och filmen, är kanske inte för alla, men för de av er som känner igen er får Kodachrome mina starkaste rekommendationer.

Betyg: 4/5

The Last Movie Star (2017)

The last movie star från 2017 fångade mitt öga då den distribuerats av det sällsamma bolaget A24. De har ju hand om så många superintressanta men ofta smala filmer. Denna film kändes som en typisk filmfestivalfilm, en liten film med några kända namn som hoppat in och gör "riktig film". 

Burt Reynolds spelar en eventuellt nästan självbiografisk roll som en gammal skådespelare som börjar se slutet på sin karriär. Efter att ha varit en av de största på sjuttiotalet bjuds han in till en filmfestival för att ta emot en "lifetime achievements award". Trots att han inte är sugen på resan blir han övertalad av en gammal vän att åka dit. Men inget blir som han hade förväntat sig.

Burt Reynolds är riktigt bra i denna film., de använder gamla klipp från hans filmografi på ett mycket kul sätt. En bit in i filmen utvecklas den till en road trip-film och en buddy-movie. Den äldre vresige skådespelaren tvingas umgås med den unga kvinnliga värdinnan från filmfestivalen. Alltid ett spännande grepp som ofta ger sköna och mysiga filmer, och samma sak här. Här matchas Burt av ungdomlige Ariel Winter som kanske är bäst känd från tv-serien "Modern family". 

Intressant nog dyker Chevy Chase upp i en försvinnande liten roll, men också Ellar Coltrane från "Boyhood" i en stor biroll.

Detta är en mysig liten film. Inga stora kanoner, utan den känns istället väldigt personlig, varm och tänkvärd. Jag brukar gilla denna genre och betyget blir som förväntat.

Betyg: 3/5

Only the Brave (2017)

"Deploy"

"Only the brave" är baserad på verkliga händelser. Den handlar om brandmännen i Granite Mountain IHC, ett gäng experter på skogs- och präriebränder i Arizona. Filmen bygger på en GQ artikel med namnet "No exit". Hmmm, inte så lovande namn... Jag hade ingen aning om vad som skulle hända och jag tror att filmen vann mycket på detta. Om ni blir sugna att se filmen rekommenderar jag er att inte googla innan ni sett filmen.

Jag visste egentligen inte hur spännande en film om brandmän som kämpar mot bränder ute i bushen, "wildfires", kunde vara. Nu vet jag. Och svaret är mycket spännande. 

Deras teknik var speciellt intressant. De drar upp en linje som elden inte fick passera. Därefter gjorde de en korridor på eldsidan av sin linje där de rensade rent på allt brännbart. Till sist tänder de eld i det brännbara på den andra sidan av korridoren därifrån den riktiga elden kommer. På så sätt möts de två eldfronterna och den riktiga elden kan inte "hopp över" till korridoren och linjen. Resultatet blir att elden stannar av. Detta verkar för det mesta funka bra.

Vi får följa två huvudkaraktärer, dels chefen för gänget Eric Marsh som spelas av Josh Brolin, dels rookien Brendan McDonough som spelas av Miles Teller. Filmen tar lång tid på sig. Den etablerar karaktärerna noggrant, visar upp livet männen och deras familjer lever och hur de arbetar med skogsbränder ute i den extremt torra ökenmiljön i Arizona. 

Jag gillade filmen mycket. Det är ett mycket bra skådespeleri och miljöerna är autentiska. Det känns som att man är ute i öknen eller på en lokal countrybar i Arizona när man ser filmen. Jag gillar också att filmen inte var överdrivet sentimental och att filmmakarna visade en stor portion behärskning i sina val av vad de visade.

Med tanke på att det är en BOATS och vad artikeln filmen bygger på heter (vilket står i förtexterna) börjar jag inse att någon av Eric och Brendan ligger riktigt risigt till. Spänningen stegras allt efter filmen går framåt och de sista trettio minuterna är olidligt spännande. Till sist sitter jag tyst och i närmast ett chocktillstånd när eftertexterna rullar. Stark film. 

Betyg: 4/5

Lean on Pete (2017)

"Lean on Pete" är ett mycket lågmält, personligt och långsamt drama som påminner mig om Kelly Reichardts fina film "Wendy and Lucy". Regissören är Andrew Haigh och han verkar inte vara en muntergök direkt, om man säger så. Han gör mest tunga dramer som det verkar.

I "Lean on Pete" får vi träffa femtonårige Charley som spelas alldeles förträffligt av unge Charlie Plummer. Det är en imponerande tolkning han gör. Charley bor med sin slarver och suput till farsa i en trailerpark i Portland. För att få livet att gå runt tar han ett sommarjobb som hästskötare för en åldrande tävlingshäst med namn Lean on Pete. Hästägaren Del spelas ypperligt av favoriten Steve Buscemi, men tyvärr är han ganska svinig i denna film. Filmen visar sannerligen USAs baksida. 

Charley är en mångfacetterad karaktär som trots en mycket dålig giv i livets kortspel gör det bästa av situationen. Del beklagar sig över att han inte har "manners", men det han saknar i bordsskick tar han igen i att vara reko i viktiga frågor. Filmen är ett enda långt sökande efter att höra till, att vara del av en familj, att kunna slappna av och känna trygghet. Saker som känns självklara tills man inte har dem...

Lean on Pete och de andra stackars hästarna i Dels stall tävlar i en sjaskig värld där endast vinst gäller. De tävlar bokstavligen på liv och död. Tänk wrestling-världen i Darren Aronofskys "The wrestler" fast för hästar. De flesta människor vi får träffa i filmen är mer eller mindre elaka eller i alla fall egoistiska. På så sätt är detta en tvärtom-film jämfört med David Lynchs "The straight story" som visar upp en annan sida av Amerika. Men Lynchs val är kanske en sida som inte är lika spektakulär att visa upp på film...

Del är en ärrad veteran i gemet. Han låter hästarna tävla tills de inte pallar mer och sedan säljs de "till Mexico" dvs det är the end of the road för dem. Charley fattar tycke för Lean on Pete och tragedin sitter redan nu i farstun och väntar.

Som sagt är detta en film som mycket starkt påminner om "Wendy and Lucy". Inte i exakt handling men miljöer, tematik och känsla. Båda är bra men lite lätt deprimerande. Typiska filmfestivalfilmer. Man blir inte direkt överraskad att den är distribuerad av A24 heller. De håller allt som oftast på att rota i personliga "off the beaten track"-filmer.

Betyg: 3/5

Den 12. mann (2017)

"Den 12. mann" är ett norskt historiskt drama som bygger på verkliga händelser. Jan Baalsrud var den tolfte mannen, den enda som kom undan tyskarna när ett team norska soldater skulle angöra landet och utföra sabotageuppdrag under andra världskriget. 

Händelsen är vida känd och Jan har kallats "mannen med nio liv". Varje år genomförs Baalsrudmarschen som följer de 200 km han flydde från västra Norge in i Sverige.

Filmen är riktigt bra gjord och känns mycket noggrann med att följa de historiska händelserna till minsta detalj. Den undviker att vara allt för sensationalistisk eller sentimental vilket hedrar teamet bakom filmen. Filmen är ursinnigt spännande bitvis, speciellt under dess första halva.

Tyvärr kändes lite för lång med sina 135 minuter speltid. Det blev en del repetition mot slutet och jag tänker att de kanske med fördel borde ha tajtat till berättelsen lite. Inte skrivit om historien, såklart, men valt vilka delar de ville fokusera på. Ni vet talesättet från Hollywood: "Kill your darlings"...? 

Filmen är regisserad av norskholländaren Harald Zwart som tidigare har regisserat svenska "Hamilton" och "The Pink Panther 2" med Steve Martin. Huvudrollen spelas av Thomas Gullestad som var en ny bekantskap för mig. Däremot känner vi igen Jonathan Rhys-Meyers i rollen som den den intelligente och elake SS-mannen Kurt Stage. Han är isande kall i denna roll vilket förefaller passa honom utmärkt.

Filmen är bra, men jag fann ändå historien i sig mer intressant än filmen för övrigt. En välproducerad dokumentär skulle kanske varit ännu bättre? Denna film känns i och för sig rejält dokumentär men ändå inte riktigt. Den norska filmen "Ni liv" från 1957 behandlar samma historia, en film som jag dock inte har sett så jag kan inte jämföra de två.

Jag fascineras av historien och fann filmen bra, men inte lysande. Tillräckligt bra för en trea i alla fall. Så det blir en rekommendation till alla som intresserar sig för denna händelse eller andra världskriget rent generellt.

Betyg: 3/5

Woman Walks Ahead (2017)

"Woman walks ahead" är namnet på filmen men också namnet Lakotastammen (del av Siouxerna) gav den vita kvinnan Caroline Weldon. Som nybliven änka resten hon utan specifik inbjudan till Dakota-distriktet för att söka rätt på Sitting Bull och måla hans porträtt. Detta var 1890, dvs 14 år efter slaget vid Little Bighorn (1876), under en tid då siouxerna försökte leva i fred med de vita inkräktarna. Den amerikanska militären såg inte med blida ögon på mrs Weldon.

Ja, detta är alltså en biografisk film som verkar följa de stora dragen runt Sitting Bulls död ganska nära. Filmen är en vemodig och somber resa in i det oundvikliga. Sitting Bull tillsamman med Crazy Horse hade ju vunnit det berömda slaget och där dödat general Custer och en stor del av hans män. Den amerikanska militären var fortfarande ute efter hämnd. Och hämnd de fick.

Jessica Chastain spelar kvinnan som gick före, Michael Greyeyes spelar Sitting Bull och Sam Rockwell, Ciarán Hinds och Michael Nouri spelar biroller. Skådespeleriet är genomgående tajt.

Tyvärr går det inte att komma ifrån att filmer om denna del av den amerikanska historien ofta är så sorgliga att det är svårt att sätta betyg på filmerna. Javisst, den kan vara "viktig", men det lämnar inte åskådaren med en mindre klump i magen för det. 

Jag tycker nog att filmen var mer intressant än magnifik. På en road trip i USA sommaren 2018 stannade vi vid museet och minnesplatsen vid Little Bighorn i södra Montana. I slaget slogs en koalition av Sioux, Dakota, Cheyenne och Arapaho på den defensiva sidan och General Custer och hans 7:e kavalleriregementet med Crow och Arikara scouter som anfallare. Custer skulle egentligen ha inväntat två arméer till för att kunna genomföra en kniptångsmanöver, men han anföll innan de andra kommit fram. Han var väl arrogant och trodde nog att hans vanliga vidriga taktik skulle funka, men Sitting Bull hade lärt sig läxan och var förberedd.

Vi lyssnade på föreläsning av en ranger som jobbade på museet som var informativt, dvs den officiella historien. Men än intressantare var den guidade touren med ättlingar till ursprungsbefolkning, Cheyenne och Crow. Guiderna var ättlingar till krigare som hade deltagit i slaget, intressant nog på olika sidor. Det var otroligt intressant att höra deras beskrivning om vad som hände den dagen, inte minst eftersom beskrivningarna skilde sig en del i detaljerna...

Allra mest intressant var när vi beträdde slagfältet och fick se topografin med egna ögon. Dagarna efter slaget kom andra armégrupper fram och dokumenterade alla döda och deras exakta position på fältet. Det står en vit sten för varje död yankee. Många i en klump runt där Custer föll, men också många utspridda över slagfältet. Kavalleristerna stred två och två med sina ryggar mot varandra när deras ammunition tagit slut... Det var gripande att blicka ut över ett vackert och böljande landskap med dessa makabra minnesmärken.

Vi såg inte många röda gravstenar på fältet, det var en ensidig fajt som jag förstått det. Siouxerna, Cheyenner och de andra stammarna slaktades istället under diverse "incidenter" efter slaget... 

Filmen rekommenderar jag till er med intresse för denna del av historien. Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5

Besöket vid Little Bighorn ger jag 5/5.

General Custers sten i mitten (med en svart minnestext)

En av få röda stenar

1869... sju år före slaget vid Little Bighorn

Coco (2017)

Den förträfflige filmbloggaren Jojjenito körde nyligen ett Pixar-projekt där han tog sig an att se alla till dags datum släppta långfilmer från Pixar. Ja, Cars-filmerna också! 

Han avslutade projektet med en fest där han rankade filmerna och publicerade sin topp 10. Jag fick äran att hänga på och inför min egen topp 10 ville jag se denna film som var en blind spot för mig. 

Tyvärr kommer jag nog gör dig lite besviken nu Jojjenito!

Filmen är mysig helt klart. Den har sina förtjänster, bland annat är de mexikanska miljöerna fina och dödsriket är fantasirikt. Men precis som med Soul kändes det som att regissörerna Lee Unkrich och Adrian Molina inte riktigt nådde fram. 

Det känns som att gänget i regissörsrummet på Pixars högkvarter har sett Pete Docters Inside out och fått prestationsångest, storhetsvansinne och skrivkramp allt i ett. Två filmer på kort tid där de försöker säga djupa saker om livet genom att använda döden som spelplats, som båda känns halvdanna. 

Filmen känns bara tråkig trots ett färgsprakande bildspråk. Den lilla huvudpersonen Miguel är mest jobbig som barn ofta kan vara på film. Hans familj är så illojal och idiotiska att jag snart tröttnar på filmens filosofiska och emotionella utmaningar. Jag låter mig inte engageras av hans problem helt enkelt.

Dessutom tycker jag inte att filmen är speciellt rolig. Det som var så bra med tidiga Pixarfilmer där vuxen humor nästan obemärkt genomsyrade filmerna är borta och utbytt mot ansträngda försök att få till humorn. Som det känns i alla fall.

Hunden var utstuderat jobbig (slapstik overload) medans mormodern Coco var filmens bästa karaktär.

Något filmen erbjuder är i alla fall en inblick i vissa delar av den mexikanska kulturen som inte handlar om tortyrmord utförda av rivaliserande drogkarteller. Det är bra.

Betyg: 2/5 

Murder on the Orient Express (2017)

Denna film blev inte speciellt hyllad när den kom ut så det blev aldrig av att jag såg den när det begav sig. Dessutom betar jag fortfarande i maklig tak av David Suchets tv-serie om Poirot och jag ville inte blanda tonaliteten mellan Branaghs och Suchets respektive versioner av den belgiske detektiven.

Men som en blixt från klar himmel nämnde Frans filmen i positiva ordalag när vi i podden diskuterade Hitchcocks Psycho. Och när så våra älskade lyssnare högg som kobror och en efter en obekymrat dissade filmen totalt blev jag nyfiken på vad som händer här. Vad var det Frans hade sett i filmen? Jag förslog för Joel att vi skulle se ikapp filmen så att vi kunde avhandla den med Frans i podden i ett senare avsnitt. Det blev ett uppvärmningssnack inför Torn curtain två veckor efter Psycho.

Jag har tidigare sett filmen från 1974 regisserad av Sidney Lumet och med Albert Finney som Poirot. I min revy kallar jag den ett kammarspel och det stämmer väl in med mitt minne av den. Ett kammarspel där regissören och skådespelarna tar kreativa beslut som kanske inte riktigt förvaltar Christies idé perfekt.

Jag måste direkt avslöja att jag gillade Branaghs version från 2017 mycket. Den har ett allvar och ett mörker som saknas i versionen från 1974. I Branaghs version spelas också alla roller med ett undantag ganska nedtonat. Till och med Johnny Depp gör sin Edward Ratchett på ett rimligt sätt. I den äldre filmen spelades det över från hart när varenda skådespelare. Då kan tilläggas att jag gillade den äldre filmen också, men den gav en annan vajb.

I denna film är det Branagh själv som med den absurda mustaschen förlöjligar Poirot. Han spelar honom ganska bra men det går inte att komma förbi att valet av mustasch var uselt. Däremot förtar det yviga ansiktshåret inte min upplevelse av filmen nämnvärt. Ibland kan en detalj som denna dra ner en film, ibland tillåts en sådan passera nästan obemärkt förbi.

Även Branaghs addition av en prolog och några malplacerade actionscener får passera utan närmare inspektion. Det är inte de droiderna jag letar efter helt enkelt. Det är känslorna filmen ger mig, nyanser i skådespeleriet och dramats slut som drar in mig och omfamnar mig.

Det Branagh fångar bra, trots att ytan kanske inte signalerar det, är Agatha Christies mörka historia och realiteten i det brott som skurken begått. Konsekvenserna av brottet framhävs i denna film bra mycket bättre än i den äldre lite mer skojfriska filmen, vilken mer är som en äldre kusin till Rian Johnsons Knives out, medan Branaghs nyare version spelar med samma känsloregister som David Suchets briljanta tolkningar av Christies texter brukar erbjuda. Även i Suchets serie lyfts sorgliga och mörka historier fram utan silkesvantar, krusiduller eller kammarspelets överspel.

Jag gillade som sagt trots allt versionen från '74 men jag kan ändå inte förneka att den också känns som att det är ett gäng kända skådespelare som har kul ihop och nästan tävlar om att göra sina karaktärer så överdrivna som möjligt. Suchets serie är mer förankrad i en verklighet, och Branaghs film känns också så, hur orimligt det än må låta.

Jag har inte sett Suchets version än, den ligger i en av de sista säsongerna, men nu är jag ännu mer nyfiken på vad hans version kommer bidra med i jämförelse med dessa två biofilmer.

Betyg: 4/5

The Silent Child (2017)

 

Gutted! Vad är de säger i England när de sett något hjärtskärande? Gutted är det va? Det uttrycket poppar upp i mitt huvud när jag sett klart "The silent child", en kortfilm från 2017.

Skriven av skådespelerskan  Rachel Shenton och regisserad av hennes sambo Chris Overton. Filmen vann en Oscar för bästa "Live Action Short Film" för 2017. En film som begåvats med en hel drös andra priser också, typ var än den dykt upp på filmfestivaler.

Kommer du ihåg hur orolig du var inför första dagen i skolan?

Ibland är det lätt att blanda ihop ett viktigt budskap med hur bra en film är. Denna film kan sorteras in i kategorin "viktig film". Den belyser hur fel det är att inte ge barn som föds döva vederbörlig hjälp, inte minst i skolgången. Filmens sista bild på den lilla flickan är totalt hjärtskärande. Gutted.

Filmen är bra på många sätt. Den får fram sitt budskap tydligt, check, och både Shenton själv som socialarbetaren Sue och Maisie Sly som spelar den lilla flickan Libby var mycket bra.

Personligen fann jag Libbys föräldrar och familj på gränsen till osannolika. Manus där känns inte helt klockrent och personerna runt Libby känns artificiella. I och för sig kan det mycket väl vara så ett barn som lever i tystnad upplever sin omgivning. Men så kan väl inte folk hantera sina barn, väl...?

...tills jag läste Shentons budskap efter sista scenen... Som sagt hjärtskärande.

Superbt att den vann en Oscar då filmen får mer spridning och jag tror att det kan vara en långfilm på g. Hoppas bara att de utvidgar idén så att de fyller en hel långfilm i så fall.

Filmen ligger på youtube.

Betyget då? I slutändan kan jag inte bortse från hur det kändes i hjärtat och magen när filmen tagit slut. Det har trots allt värde.

Betyg: 4/5