Neil Young and the Chrome Hearts, Dalhalla (2025)

Neil Young and the Chrome Hearts, Dalhalla, onsdagen den 18:e juni 2025

För nio år sedan var jag och min kompis Sir Per på en jättebra konsert då vi såg Neil Young på Dalhalla. Det var första gången vi var där, alla tre. Då hängde frågan i luften mellan mig och Per: Skulle detta vara sista gången vi fick se Neil spela och dansa för oss? 

Han var ju ändå hela sjuttio år. Nu är han sjuttioniå år, fyller åttio i november, och samma fråga hänger fortfarande i luften. Kan detta ha varit den sista gången vi sett honom live? 

Min resa med Neil live på scenen startade våren 1990 då jag och studiekamraten Peter var i London och gick på den stora Nelson Mandela Tribute-konserten på Wembley Stadium. Neil och alla andra kända västerländska artister och band spelade endast två eller tre låtar mellan längre partier med band från Afrika som jag inte kände igen. Neil spelade solo och gav oss två oförglömliga framförande av klassikers som vid den tiden var rykande färska; Rockin' In the Free world samt en innerlig Mother Earth (Natural Anthem).

Nu i sommar 2025 såg jag honom för fjortonde gången. Happy times.

Neils ålder syns, han rör sig inte lika obehindrat på scenen, det går lite långsamt. Men om jag sluter ögonen och fokuserar på vad jag hör, uppfattas åldern ta mig tusan inte speciellt mycket. Han sjunger lika bra som alltid, om än inte med den silkeslena ljusa rösten som han hade på sjuttiotalet. Och lira kan han sannerligen fortfarande, både på den akustiska gitarren och när han spänner på sig "Old Black" och drar av ett långt gitarrsolo.

Under de tretton tidigare showerna har jag upplevt hela 106 unika låtar i liveversioner, och nu efter Dalhalla i år har den siffran stigit till 108. 

Konserten kom igån trettio minuter efter utsatt starttid och man kan spekulera i om bandet kanske hade premiärnerver då detta var turnépremiären för den korta europeiska sommarturnén. Han spelar med ännu ett nytt kompband som givits namnet the Chrome Hearts. Basen kommer från Neils senaste compband Promise of the Real. Vi har Micah Nelson (en av Willies söner) på kompgitarr och piano, Corey McCormick på bas, Anthony LoGerfo på trummor. Men också ett nygammalt inslag i den supercoole gamle herren Spooner Oldham på piano. Han var med Neil redan på Harvest Moon som kom ut 1992.

Neil inledde med Sugar Mountain ensam på scenen. Jättebra såklart. Neil sjöng nästan lika högt som publiken runt mig. Jag och Sir Per hade inskaffat ståplats i den lilla torrlagda bassängen mellan scenen och den sittande publiken. Normalt sett vill jag helst sitta på bra platser när jag går på konsert nu för tiden, jag har blivit en "old man" jag själv, men när det kommer till konsert med Neil gäller det att komma så nära som möjligt. 

Snart joinade bandet Neil på scenen och de kastade sig in i konsertens första höjdpunkt, den fantastiska avslutningslåten från albumet Greendale - Be the Rain. Jag var överraskad och därmed såklart nöjd. Bra låt också. Därefter fick vi When You Dance, I Can Really Love, klassikern från After the Gold Rush. Detta var första gången jag såg denna låt live! Givetvis top remarks. Bästa versionen av den låten ligger för övrigt på livealbumet Year of the Horse.

Därefter drog han igenom tre Crazy Horse-låtar som ofta dyker upp som extranummer; Cinnamon Girl, Fuckin' Up och Hey Hey, My My (Into the Black). Jättekul om än i högsta grad "vanlisar".

Efter detta svettiga parti drog Neil ner tempot. Bandet lämnade scenen för en välbehövlig slurk och Neil satte sig på en bänk med gitarren och spelade The Needle and the Damage Done från Harvest. Han spelar ofta denna beklagan om gamla vänner som lämnat honom och knarkets förgörande kraft.

Därefter kom några lugna låtar med fullt band Harvest-style med just titellåten från Harvest Moon. Därefter fick jag den andra låten för kvällen som jag aldrig sett live förr; Looking Forward, titellåten från Crosby, Stills, Nash & Young-albumet från 1999. Mycket trivsamt. Pojkarna i bandet sjöng kanske inte harmonierna lika bra som David Crosby men ändå bra jobbat.

Därefter blev det tyngre igen. Megafonen kom fram och Neil kastade sig in ännu en låt från Greendale! Sun Green gavs i en lång och otrolig version. 

På vägen upp till Rättvik hade jag och Per pratat om huruvida Love to Burn är mycket eller lite bättre live än vad den är på albumet (Ragged Glory). Jag kommenterade då att den lätt förvillas med Love and Only Love... 

Som om universum ville bevisa min tes. Neils "Old Black" sände ut underbara elgitarrljud. Jag och Per blinkade menande till varandra att nu kommer Love to Burn, men givetvis, som vi sagt, på grund av att det är så himlan lätt att blanda ihop dem var det ju Love and Only Love som drogs igång. Det blev en lång version. Superbt.

Direkt efter firades pumporgeln ner från taket. Det var dags att för åttonde gången få uppleva Like a Hurricane framföras. Denna gång var det Micah som skötte orgeln. Den är bra men lite som Bowies "Heroes", man har hört den till förbannelse live.

Konserten närmade sig slutet. Här kom ännu en CSNY-låt, Name of Love från American Dream. Såg den live på Skeppsholmen 2014 men det är ett ovanligt låtval och jag njöt till fullo. Neil spelar inte CSNY-låtar specielt ofta och jag funderade en kort stund om han till och med skulle säga något om den gamle vännen David Crosby som gick ur tiden i januari 2023. De var ovänner mot slutet men jag tror att de hann göra fred innan det var för sent. Men tyvärr kom ingen kommentar från Neil denna kväll.

Under förra konserten på Dalhalla yppade han den nu klassiska raden: "This place rocks!". Lyckligtvis återupprepade han inte orden, istället kommenterades hur grönt det var här i "beautiful Sweden". Fint.

Sista låten var nog det starkaste framförandet av alla, en ljuvlig Old Man från Harvest. En fantastisk låt som alltid varit en favorit.

Sen blev det dags för en av de mest förväntade extranummerslåtarna i Neils universum. Jag och Per hoppas alltid på Cowgirl in the Sand. Jag har sett den live en gång men då var inte Per med. Misär. 

Ack nej, våra önskningar blev inte besvarade och istället fick vi en stökig Rockin' in the Free World. Helt ok.

Allt som allt var det som vanligt en mycket trevlig liten road trip till Dalhalla med Per. Denna konsert var snäppet bättre än när vi såg honom senast i Hyde Park 2019 men inte lika bra som på Dalhalla 2016 som var en av mina top 3-5.

Setlist:

01 Sugar Mountain
02 Be The Rain
03 When You Dance, I Can Really Love
04 Cinnamon Girl
05 Fuckin' Up
06 Hey Hey, My My (Into The Black)
07 The Needle And The Damage Done
08 Harvest Moon
09 Looking Forward
10 Sun Green
11 Love And Only Love
12 Like A Hurricane
13 Name Of Love
14 Old Man

Encore:

15 Rockin' In The Free World

Sugar Mountain

Neil med Old Black på höften

Like a Hurricane

Like a Hurricane

Old Man

Steven Wilson, Stockholm 2025

Steven Wilson, Cirkus, Stockholm, torsdagen den 1:a maj, 2025

Steven Wilson är frontmannen i bandet Procupine Tree. Wilson har många järn i elden, han producerar album (tex Opeth), han mixar gamla klassikers i stereo (tex Pink Floyd Live at Pompeii) och "spatial audio" (tex Marillions Misplaced Childhood), han har en podcast med Tim Bowness som heter The Album Years, och han har en massa sidoprojekt som No Man med Tim Bowness, Blackfield med den israeliske musikern Aviv Geffen och en one-off Storm Corrosion emd Opeths Mikael Åkerfeldt. Till allt detta håller han också igång en solokarriär och har släppt åtta album. 

Jag har lyssnat på Stevens podd och hans olika band under de två senaste åren ungefär. Jag har långt kvar innan jag kan säga att jag "kan" Steven Wilson. Men nu när han kommit ut med ett nytt album och går på turné ville jag såklart se showen. Jag och Niklas gick på vårt fjärde gemensamma konsert under första halvan av 2025 och detta var den jag mest sett fram emot.

Stevens nya album heter The Overview och den består av två långa stycken, en på sida A och en på sida B av vinylen. "The overview effect" är namnet på det som många astronauter känner när de tittar tillbaka ner på Jorden. Jag har lyssnat på albumet några gånger och  vi fick se världspremiären av dess live-framförande. detta var höjdpunkten under showen för min del.

Under första halvan spelade han låtar som ofta hade något med rymden att göra tagna från tidgare soloplattor och en låt från Procupine Trees, Discolated Day från The Sky Moves Sideways. Tyvärr kände jag endast igen några av låtarna under detta parti.  

Under stora delar av konserten hade han suggestiva videos som visades på en gigantisk skärm bakom bandet. Det kändes som blandningar av 2001 och Blade Runner och annat sci-fi, mycket suggestivt.

Steven själv spelade syntar eller gitarr och sjöng på de låtar som inte var instrumentala. Lite lustigt att han gick omkring barfota på scenen. som taget från San Fransisco 1968. Basisten var en gigantisk man med ett långt vitt hår och på vårt avstånd såg han ut som någon tagen ur Highlander. There can be only one!

Noterbart var att Steven i slutet pratade om att han givit oss en unik show då han avsåg att byta ordningen på vissa låtar, och i Oslo dagen efter inledde han med hela nya skivan i första delen och sedan de övriga låtarna i andra delen. Det var nog ett bra val, inleda med nyhetens behag och avsluta med gamla trotjänare för fansen...

Överlag var det en mycket trevlig kväll med Niklas. Cirkus är en bra lokal och vi hade bra sittplatser, trots en "Karen" på raden bakom oss. Nere på parkett tvingades folket stå vilket var udda då mycket av musiken är mer lugn i stilen. De var glada i hågen ändå.

Setlist:

Set 1:
The Harmony Codex
King Ghost
Luminol
What Life Brings (Live debut)
No Part of Me
Dislocated Day (Porcupine Tree song)
Remainder the Black Dog
Harmony Korine
Vermillioncore

Set 2 - The Overview:
Objects Outlive Us (Live debut)
The Overview (Live debut)

Encore:
Pariah
Ancestral

The Pineapple Thief, Stockholm 2025

The Pineapple Thief, Klubben Fryshuset, onsdagen den 9:e april, 2025

Årets tredje konsert med Albumåren-Niklas var de brittiska symfonirockarna The Pineapple Thief. Det är en musikgenre som både jag och Niklas gillar och den kommer ofta upp i våra poddar om e bästa albumen från olika musikår. Genren kallas för progressive rock på engelska, ej helt lätt översatt till svenska utan att byta innebörden av begreppet.

Bandet har hållit på i över 25 år men de blev kanske lite mer intressanta 2017 då trummisen Gavin Harrison joinade bandet. Han är mer känd som trummis i Porcupine Tree och King Crimson bland mycket annat. Han är också en av de bästa trummisarna "out there".

Spelningen på Klubben blir av nödvändighet intim då maxkapaciteten är 800 personer. Det var inte knökafullt men nästan, skulle gissa 600 personer kanske. Det var en mestadels manlig och medelålders publik. En och annan dam syntes dock i publiken. 

Niklas och jag hade bytt biljetter. Tidigare i vintras bjöd jag honom på den ljuvliga Sophie Zelmani på Cirkus och nu fick Niklas bjuda tillbaka. Byteshandel av bästa sorten.

Mina tankar om konserten då? Ja. men den var helt ok. Gavins trummor dominerade upplevelsen och de är exceptionella. För vissa band sticker trummorna ut och gör dem än mer njutbara, som här. Resten av bandet var adekvata utan att sticka ut. Deras sound låter bättre på studioskivorna då jag gissar att det går att rätta till saker i efterhand eller via omtagningar.

Jag kan inte deras låtar så bra men långa dynamiska och omväxlande låtar gör sig bra live, lite som klassisk musik slår det mig. Favoritlåten In Exile från 2016 års Your Wilderness spelades i alla fall. Härligt.

Som ofta händer under konserter vandrade tankarna iväg... och jag besökte Elsa igen. Men jag hann också studera aktörerna på scenen. Gavin på sina trummor påminde mig starkt om Peter Quinn i Homeland. Sångaren och gitarristen Bruce Soord påminde mig om en lite rundare Thom Yorke minus sångrösten och briljansen. Bassisten Jon Sykes var en favorit med sina ansiktsuttryck och rakade huvud. Utseendemässigt och lite i rörelsemönstret påminde han mig om "RAN Sailing"-Johan. 

För konsertframträdanden har de med sig gitarristen Beren Matthews. Coolt Tolkien-inspirerat namn! Han showade med sitt excentriska gitarrspel som ibland lät bra, ibland... not so much. Han stack dock mest ut då han stod blickstilla och stirrade ut över publiken utan att blinka som om han vore en robot. 

En rolig sekvens var då sångaren hade råkat fälla mikrofonstativet och en roddare lyckades kasta sig upp och håva in stativ och mikrofonen som tagit sig fri precis innan sångaren skulle börja sjunga igen. Det blev en kul sekvens och alla i bandet började skratta, även Mr Robot på gitarren.

Detta var en konsert som går under "helt ok" och kvällens höjdpunkt var snarare det sociala och att hänga med Niklas på klubb.

Set list:

Set 1:
The Frost
In Exile
Demons
Versions of the Truth
Our Mire
White Mist
All That's Left
Now It's Yours

Set 2 - acoustic
Threatening War
Barely Breathing
Snowdrops

Set 3:
Rubicon
To Forget
It Leads to This
Give It Back

Encore:
Fend for Yourself
Alone at Sea
The Final Thing on My Mind

Sophie Zelmani, Stockholm 2025

Sophie Zelmani, Cirkus, onsdagen den 19:e februari, 2025

Detta var elfte gången jag såg Sophie Zelmani live. Hon har blivit mindre blyg på scenen de senaste åren och konserterna har därmed en anna känsla än de jag såg förr. Då, från mitten av 00-talet och framåt sa hon knappt ett ord och konserterna fick en mystisk aura där musiken berättade historier och det låg magi i luften. Jag kunde önska att hon skulle vara mer öppen på scenen, men nu när hon pratade mellan nästan varenda sång under första halvan av konserten drog jag tillbaka min önskan. Inte för att det hon sa var trist men det drog ner på tempot och hon är fortfarande inte en artist som håller publiken i ett järngrepp. 

Det är mer att hon bjuder in publiken att gå och kissa under konserten och oroliga frågor om alla mår bra. Förr i tiden kom hon istället alltid ut till bordet med signerade cd-skivor till salu och hälsade på publiken efter spelningen. Det gjorde hon inte denna gång (såvitt jag såg i alla fall). Det var bättre förr helt enkelt. Överraskningen!

Konserten tog sig rejält under andra halvan och jag blev euforisk några gånger mot slutet. Det drog igång på riktigt en eller två låtar före hon bjöd upp Dregen och dottern (?) Etta Zelmani att köra en cover av hennes Alway you, sjungen på svenska mestadels. Gissar att det var en sång från förra årets Så Mycket Bättre. Nej, jag har inte sett den säsongen... TV4.

Hon hann också med att sjunga sjunga en cover på en låt av Peo Thyrén som satt i publiken lite till vänster om oss. Han såg nöjd ut. Hon körde Will You Run Away With Me som är en svensk version av Noices Vi Rymmer Bara Du Och Jag från albumet Det Ljuva Livet. Jag kände knappt igen melodin i det långsamma tempot. 

På tal om covers gjorde hon också Dylans Most Of The Time som hon spelat in på något soundtrack. Inför låten var det prat där hon kallade Dylan för hennes "husgud". Sophie passade också på att hylla Leonard Cohen. Hon kastade ut frågan till publiken om vad vi tyckte om Dylan, och fick spridda mumlanden tillbaka. "Bara sådär?" blev hennes blyga konstaterande. Lustig sekvens.

Senare körde hon två publikens val som hon gjort på konserterna sedan 2019 då jag och David såg henne på Konserthuset i Norrköping. Första låten var någon från första skivan och den andra var Fire, den sista låten på albumet Time To Kill. Det är en otroligt bra låt men tyvärr avbröt hon framförandet innan det bra slutet.

Jag har följt Sophies karriär från och med andra skivan Precious Burden från 1998. Fan vad tiden går, hörrni.

Andra bra låtar under konserten var Going Home, Dreamer, I Can't Change, If I could, Precious Burden och Aftermath. Hon spelade som vanligt min absoluta favoritlåt Oh Dear, och nämnde att den är en låt hon är så fäst vid att hon inte kan ta ut den från setlistan. Tyvärr var det den mycket sämre live-version som bandet kört de senaste många åren. Det är den version där tempot bryts i mitten och vi får ett långt gitarr-plockande från Lasse. Jag gillar inte denna version, trots att jag nästan alltid i övrigt när Lasse och bandet gör utsvävningr som bryter låtarnas vanliga sound.

Showens höjdpunkt för mig kom under extranumret om tre låtar. Det inleddes med The Lord och en helt magisk trumpet dök uppf rån intet. Vid sidan av de vanliga vapendragarna Lasse Halapi, Peter Koronen och Thomas Axelsson hade de med sig den unge Albin Grahn som spelade elpiano och trumpet. "The Amish Man" som vi kallade honom. The Lord var magisk. En försiktig trumpet tog mig tillbaka till studenttiden i Uppsala och Comas galna trumpetlir. Att denna trumpet passade så otroligt bra in i Sophies musik borde inte ha varit en överraskning men den kom som ett slag mitt i solar plexus. Golvad. Av lycka.

Och så kom så tredje och sista låten i extranumret, en förlängd version av So Long (Aranjuez version) med ett avslutande segment med trumpeten. Ståpäls! 

Spelade in slutet, kolla nedan och få en liten, liten vajb av hur det kunde låta på Cirkus, men gör sig inte lika på på video som i verkligheten...

Setlist: Nope, ingen setlist har loggats.

Men jag hittade dessa låtar på youtube hos Lasse Sten. Tack Lasse.

Happier Man:

Här är Oh Dear i en version som är sådär...

Några bilder från mig.

Inledningen, allt är fortfarande möjligt...

Dregen och Etta Zelmani

Sophie njuter av bandet, snart trumpet!

Bonus: Oh Dear (studioversionen)

Opeth, Stockholm 2025

Opeth, Cirkus, tisdagen den 11:e februari, 2025

Konsertåret kickads igång med svenska metal-progressive-rock, det sagolika Opeth. Mikael Åkerfeldt och killarna i Opeth spelade på hemmaplan och det var bra, mycket bra.

Jag älskar Opeth när de drar emot progressive rock. De är bra när de kör sina mest metalliska metal-låtar också men jag gillar de lugna låtarna mer. Fast om jag skärskådar mina känslor om deras musik är det nog de komplexa, komplicerade och variationsrika låtarna jag gillar mest, oavsett om Mikael growlar eller ej.

Opeth låtar är långa och Mikaels mellansnack är också långt och mycket underhållande. Konserten blev drygt 2 timmar, och då hann de endast med 12 låtar.

De spelade några riktigt bra låtar som Ghost of Perdition från favoritalbumet Ghost Reveries, In my time for need från det fina albumet Damnation samt Sorceress från skivan med samma namn. Under den senare låten gick Mikaels gitarr sönder och vi fick en längre paus i mitten då teknikern kom in med en annan gitarr och Mikael underhöll oss på sitt sedvanliga obekymrade sätt. Den grabben har en skön stil.

Men kvällens klara höjdpunkter var ändå de fyra låtarna från nya plattan The last will and testament. På scenen hade de satt upp cirka 15 olika stora skärmar som ramade in scenen och som skapade en illusionen att vi tittade in i ett gammalt gotiskt slottsrum med tavlor, kandelabrar och annat. Det var mycket effektfullt och det kändes som att man kom in i en annan tid. Eller som att titta in i en film, en film som jag skulle vilja se!

Kvällens bästa låt var A story never told. Basta!

Detta var andra gången jag såg Opeth. Båda gånger på Cirkus och båda gånger med på plats långt bak och högt upp på läktaren. Man ser bra men tyvärr är ljudet inte perfekt diekt uppe under taket, det är som att ljudet trycks ihop mellan vägg och tak och ljudbilden var inte klar under delar av konserten.

Men överlag en mycket bra konsert.

Setlist:

1. §1 
2. Master's Apprentices
3. The Leper Affinity
4. §7
5. Häxprocess
6. In My Time of Need
7. The Night and the Silent Water
8. §3
9. Ghost of Perdition
10. A Story Never Told

Encore:
11. Sorceress
12. Deliverance

 

David Gilmour, London (2024)

David Gilmour, Royal Albert Hall, torsdagen den 10:e oktober, 2024

När det i början av maj uppdagades att David Gilmour skulle ge några få konserter framåt hösten slängde vi oss på Ticketmaster vid angiven tid och lyckades få hem några biljetter trots ett hysteriskt strul.

Gilmour spelade sex nätter under en sjudagarsperiod i Rom i september och likaledes sex nätter under en sjudagarsperiod på Royal Albert Hall i London nu i oktober. Vi såg hans andra show i London och vilken lycka! 

Lustigt nog hade jag tidigare under våren kommenterat till Niklas att Gilmour var den sista av mina största favoriter "från länge sedan" som jag ännu inte sett live. Och så dök denna möjlighet upp. Sammanträffandet. 

Gilmour har alltid funnits i mitt huvud så länge jag lyssnat på musik känns det som. Efter Magnus Uggla, Noice och David Bowie äntrade Pink Floyd mitt medvetande i början av åttiotalet och de intog snabbt förstaplatsen av mina favoritartister. Han är nu 78 år gammal vilket syns på projektionerna men knappt hörs på hans lir. 

Senaste och femte soloskivan heter "Luck and Strange" och den är riktigt najs. Jag gillar framför allt låten "Between Two Points" där yngsta dottern Romany sjunger lead. Polly Samson, Davids fru sedan 1994, har skrivit det mesta av låttexterna på hans tre soloalbum sedan dess. Gilmours soloalbum känns som en familjeaffär nu för tiden. Dessutom spelar den allmänt trevlige snubben Guy Pratt bas på både album och live. Han är något av "den femte Floydaren" (mitt eget påhitt) då han ersatt svinet Roger Waters sedan åttiotalet på studioalbum och live. Han är också en av de sköna gubbarna i Nick Mason's Saucerful of Secrets (superbt band, min åsikt).

Polly och David ligger som väl känt i fejd med Roger Waters efter Waters antisemitiska uttalanden samt att han håller på Putin i anfallskriget mot Ukraina. Waters är som en gammal vän som förått alla ideal vi hade tillsammans. Jag har gjort slut med Waters nu, men jag hann se honom live vid tre tillfällen tidigare bland annat med min pappa året före han gick ur tiden. Waters senaste turné skippade jag och min kompis dock på grund av avsmaken man känner så fort hans namn nämns. Träligt och trist med tanke på vår långa platoniska kärlekshistoria...

Gilmour antydde före årets turné att han var trött på "the Waters era Floyd" och att han inte skulle spela låtar från den. Jag blev faktiskt positiv till det då han ändå mer eller mindre bara spelar de låtar som han själv skrivit musiken till och flera av dem har man hört om och om igen på diverse livealbum han släppt. Jag såg fram emot att han skulle damma av låtar från hans två första soloalbum, "David Gilmour" från 1978 och "About Face" från 1984. Tänk att fått höra "Mihalis" live...

Nu blev det inte så men konserten innehöll färre gamla Floyd-klassikers än under tidigare turnéer i alla fall. Istället fick vi en handfull låtar från Pink Floyd efter Waters dvs "The Momentary Lapse of Reason" från 1987 och "The Division Bell" från 1994. 

Detta var första gången jag besökte Royal Albert Hall och det var en av höjdpunkterna med kvällen. En fantastisk konserthall med ett otroligt bra ljud. Det är en liten hall men ändå drygt dubbel så stor som Cirkus i Stockholm. Det var sittande publik på parkett men vi valde plater på rad 4 på läktaren på högra sidan. Det var mycket bra platser.

Konserten var fantastisk och en upplevelse jag inte kommer glömma. Fast kvinnan från West Reading, Pennsylvania, har ju "förstört" live-upplevelser för alla andra artister i alla framtid så det var inte den bästa showen i år men i alla fall tvåa!

En David Gilmour-konsert är som en intimare och mer personlig "liten" Pink Floyd dito. Vi får partier med instrumental musik blandat med vanliga låtar med sångtexter plus en fantastisk ljusshow. En nyhet för i år var de stora vita bollarna med den "nya" Floyd-loggan som kastades ut över publiken under "High Hopes". En annan aspekt var Romanys närvaro på scenen under stora delar av showen. Hon är charmig, hon spelar harpa, och hon är uppenbarligen ett fan av sin pappas gitarrsolon som vi fick se när hon stod och "head bangade" till pappas andra solo i avslutningslåten "Comfortably Numb". Gulligt och mysigt, helt enkelt underbart!   

Jag älskade stämningen som bandet genomsyrade hela lokalen med. Det verkar som att de genuint gillar varandra. Vilken skillnad mot de sista åren av "The Waters era" Pink Floyd när de leddes av en despotisk narcissistisk tyrann. Efter sista låten gav Guy Pratt Romany en sådan där jättelång och omslukande kram som visar hur nära de är. Jag gissar att Guy är något av en extra farbror till henne. Han har funnits där i hela hennes liv. 

Favoritlåtarna från konserten:
- Breathe (In the Air), vilken gav mig minirysningar
- Fat old sun, en låt från gamla Atom Heart Mother, dessutom den långa versionen med extra långt solo
- Between two points, Romany på sången, jag diggar't men mina vänner finner hennes sångröst platt
- High hopes, kvällens kraftigaste rysningar
- The great gig in the sky, helt annorlunda version vilket piggar upp
- Coming back to life, dedikerad till Polly... inte ett öga torrt i Royal Albert Hall
- Comfortably numb, ikonsika låten, gitarrsolona, kulan, lasershowen och Romanys lilla show på sidan

Sen kan jag inte annat tycka att det var riktigt skönt att han äntligen lät "Money" och "Run like hell" vila...

Setlist:

Set 1:
1. 5 A.M. (Rattle that lock, 2015)
2. Black Cat (Luck and strange, 2024)
3. Luck and Strange (Luck and strange, 2024)
Tape: Speak to Me (The dark side of the moon, 1973)
4. Breathe (In the Air) (The dark side of the moon, 1973)
5. Time (The dark side of the moon, 1973)
6. Breathe (Reprise) (The dark side of the moon, 1973)
7. Fat Old Sun (Atom heart mother, 1970)
8. Marooned (The division bell, 1994)
9. Wish You Were Here (Wish you were here, 1975)
10. Vita Brevis (Luck and strange, 2024)
11. Between Two Points (Luck and strange, 2024)
12. High Hopes (The division bell, 1994)

Set 2:
13. Sorrow (A momentary lapse of reason, 1987)
14. The Piper's Call (Luck and strange, 2024)
15. A Great Day for Freedom (The division bell, 1994)
16. In Any Tongue (Rattle that lock, 2015)
17. The Great Gig in the Sky (The dark side of the moon, 1973)
18. A Boat Lies Waiting (Rattle that lock, 2015)
19. Coming Back to Life (The division bell, 1994)
20. Dark and Velvet Nights (Luck and strange, 2024)
21. Sings (Luck and strange, 2024)
22. Scattered (Luck and strange, 2024)

Encore:
23. Comfortably Numb (The wall, 1979)

Sun is the same, in a relative way, but you're older

Guy Pratt på bass

Vad är det med katten på Davids nya svarta stratta?

High Hopes

Sorrow. Röd.

Sorrow. Grön.

Between Two Points

Comfortably Numb, diskokulan

Comfortably numb, och nu stod alla upp

Adjö David. Hoppas vi ses igen.

Nick Cave, Stockholm (2024)

Nick Cave & the Bad Seeds, Hovet, Stockholm, torsdagen den 3:e oktober 2024

Detta var andra gången jag och min kompis Per såg Nick Cave med band live i Stockholm. Förra gången var på Waterfront 2015, i en mindre och mer intim inramning. Hockeyladan tar en större publik och vi var cirka 8.000 som såg shown nu mot cirka 3.000 på Waterfront. Den större arenan innebar två tydliga ändringar i upplevelsen. 

Bättre show, mycket sämre ljud.

Vi fick en större show, mer bombastisk, fler musiker, fyra körsångare och en frontman i grå kostym som showade mycket mer. Han briljerade med sin mörka röst, sin scennärvaro, sitt pianospel samt interaktion med publiken. Han var ofta ute vid publiken som stod ända upp mot den förlängda scenen. Han tog folk i handen, ibland höll han någon i handen och lutade sig ut över publiken till 45 grader och jag trodde han skulle ge sig på "crowd surfing" likt Peter Gabriel på sjuttio- och åttiotalet, men så kul skulle vi inte ha det ikväll...

Mr Cave, hoppade mellan pianot, en ensam mic och interaktion med publiken. Däremellan gick han runt med en ryckig stil som påminde mig mest om en av alkisarna på Hertig Johans Torg när jag var liten.

Tyvärr innbar det stora rummet, den gamla klassiska hockeyladan Hovet, också ett rejält mycket sämre ljudkvalitet. Det var i princip lika illa som när jag såg Soundgarden där 2013. Det verkar som att det blir dåligt ljud på vissa platser på långsidan sittandes medan det är bättre ljud nere på parkett, speciellt vid mixerbordet. Det blir också sämre ju högre bandet spelade vilket lyckligtvis gjorde att Nick Caves konsert kom bättre undan än Soundgardens då Cave mest körde ballader och allmänt lugna låtar.

Överlag var det en rejält bra show mr Cave bjöd på med många låtar från nya skivan som blommade ut i liveversioner. Till det kom någon enstaka låt per några enstaka album album från hans karriär. Vi fick njuta av en sex-sju låtar som han spelade redan 2015 men en hel del var nyare material.

Bland favoriterna under kvällen var Jubilee Street, Tupelo, Conversion, O wow O wow (How wonderful she is) och The weeping song.

Setlist:

1. Frogs (Wild dog, 2024)
2. Wild God (Wild dog, 2024)
3. Song of the Lake (Wild dog, 2024)
4. O Children (Abattoir blues/The lyre of Orpheus, 2004)
5. Jubilee Street (Push the sky away, 2013)
6. From Her to Eternity (From her to eternity, 1984)
7. Long Dark Night (Wild dog, 2024)
8. Cinnamon Horses (Wild dog, 2024)
9. Tupelo (The firstborn is dead, 1985)
10. Conversion (Wild dog, 2024)
11. Bright Horses (Ghosteen, 2019)
12. Joy (Wild dog, 2024)
13. I Need You (Skeleton tree, 2016)
14. Carnage (Carnage, 2021)
15. Final Rescue Attempt (Wild dog, 2024)
16. Red Right Hand (Let love in, 1994)
17. The Mercy Seat (Tender pray, 1988)
18. White Elephant (Carnage, 2021)

Encore:
19. Palaces of Montezuma (Grinderman cover)
20. Papa Won't Leave You, Henry (Henry's dream, 1992)
21. O Wow O Wow (How Wonderful She Is) (Wild dog, 2024)
22. The Weeping Song (The good son, 1990)

Encore 2:
23. Wanted Man (Johnny Cash cover)
24. Into My Arms (The boatman's call, 1997)

Bruce Springsteen - Stockholm (2024)

Bruce Springsteen, Strawberry Arena, måndagen den 15:e juli, 2024

Nyligen såg jag Taylor Swift på Friends Arena efter att ha fått tag på biljetten dagen innan konserten. Nu har jag sett Bossen Springsteen av en ren slump, känns lite liknande. Lars-Ola hade råkat hamna med en biljett över till måndagens konsert på Strawberry Arena och han var generös nog att bjuda in mig på gubbrockshow. Jag tackade såklart ja, vem är jag att låta en vän gå på konsert ensammen!

Jag har aldrig varit ett stort fan av Bruce men han verkar vara en mycket trevlig person och han har ju en del bra låtar. Vi hade platser på bakre parkett och jag var lite orolig för att bli stående en sådär 4 timmar bakom långa typer med efterföljande ont i ryggen och kramp i vaderna... Och så blev det. Men konserten blev bättre och bättre ju längre in på kvällen vi kom så jag stod ut/kvar.

Självklart kunde jag inte undvika att jämför de två konserterna... Japp, detta kommer bli ännu ett hyllningstal för allas vår egna Taylor. Jag hade hört tre av hennes skivor lite mera men de flesta av låtarna hon spelade var i princip nya för mig. På samma sätt kände jag igen en hel del av Brucans låtar; The River, Because the night, My hometown, Born to run, Bobby Jean, Dancing in the dark, Thunder Road och några till. Men mestadels lät det obekant i mina öron. 

Denna konsert var "helt ok", medan Taylors var helt fantastisk och jag undrade direkt efter den upplevelsen om det var den bästa konserten jag någonsin sett. När jag nu kunde jämföra med den ack så hyllade Bruce Springsteen kunde jag kalibrera mig lite i tesen jag funderat över. Jag var ungefär lika grön inför materialet så jämförelsen är så "rättvis" den kunde vara. Men nej, det var utklassning! Taylor mot alla andra (representerade av Bruce) 1-0. 

Aftonbladet hyllade såklart Bruce dagen efter, det måste de väl nästan göra oavsett hur det var antar jag. Och nu stiger Taylors uppvisning i graderna ju mer jag tänker tillbaka på den, en enastående upplevelse. Jag förstår i hjärtat och ryggraden varför amerikanska swifties reser till Europa för att se henne show en gång till. Jag är sugen på att se den igen! Ack, att få leva tider som dessa är ändå något speciellt.

Bruce är en trevlig prick och han var snyggt klädd denna kväll. Han är en bra rock'n'roll-underhållare. Han är också 75 år i september så det är klart att rösten inte håller samma klass och det blev en lite lugnare show än vad han gjorde på sjuttio- och åttiotalen gissar jag. Bandet var bra, jag gillar Max Weinberg och Roy Bittan så klart. Bäst var ändå Nils Lofgren på gitarren.

Ljudet var bra under inledningen då han spelade nya låtar (tror jag). Då fick vi mycket R&B känsla med körsång som gav vibbar av gospel. Kändes lite oväntat (för mig). Sedan blev ljudet sämre en lång stund för att bli lite bättre mot slutet. Detta var konstigt då vi tog plats precis bredvid mixerbordet i mitten av parkett. Där om någonstans borde ljudet varit bra.

Det var extra kul när Bruce gick ner från scenen och hälsade på fansen som stod längst fram på parkett. Entusiastiska fans! 

Konsertens konstigaste och sämsta sak var när Bruce höll ett innerligt tal om en död barndomsvän och följde upp det med Last man standing, en potentiellt känslig låt. Men tyvärr dåligt. Varför dåligt? Jo, otroligt nog översattes monologen och sångtexten till svenska på de tre stora skärmarna. Jag blev helt utdragen ut stämningen när textningen kom upp rakt över bilden på Bruce. Obegripligt. Sverige om något land behöver väl ingen översättning från engelska nu för tiden? Lars-Ola hade samma reaktion. Kvällens sista låt var en akustisk låt med Bruce ensam på scenen som besvarade den första sången om den saknade vännen. Även denna sångtext textades för oss "idioter" i publiken. Obegripligt!

För övrigt var det oklart om medelåldern på publiken var över eller under 60 år. A lot of white dudes i alla fall...

Lars-Ola är lite mer bevandrad i bossens musikskatt och han avrapporterade dessa låtar som hans höjdpunkter; Lonesome day, Prove it all night, The promised land, Nightshift, The River, Because the night, She's the one, Wrecking ball, Badlands, Born to run, Bobby Jean.

Höjdpunkten för mig var helt klart Because the night.

Setlist:

1. Into the Fire
2. Lonesome Day
3. My Love Will Not Let You Down
4. Prove It All Night
5. No Surrender
6. The Promised Land
7. Hungry Heart
8. Reason to Believe
9. Youngstown
10. Long Walk Home
11. Working on the Highway
12. Darlington County
13. The E Street Shuffle
14. Nightshift (Commodores cover)
15. My Hometown
16. The River
17. Last Man Standing
18. Backstreets
19. Because the Night (Patti Smith cover)
20. She's the One
21. Wrecking Ball
22. The Rising
23. Badlands
24. Thunder Road

Encore:
25. Land of Hope and Dreams
26. Born to Run
27. Bobby Jean
28. Dancing in the Dark
29. Tenth Avenue Freeze-Out
30. Twist and Shout (The Top Notes cover)

Encore 2:
31. I'll See You in My Dreams