Nedan text innehåller spoilers om filmen.
Tarantino har alltid varit en spännande regissör för han har överraskat mig så många gånger. Därför har det blivit lite trist att hans tre senaste alster varit så lika i tonalitet. Flera av dem känns nästan som samma film. Men med årets film är han tillbaka! Jag blev åter igen överraskad. Och vad mer kan man begära av en film?
Alla Quentins filmer är överdrivna på ett eller annat sätt, men årets film känns ändå mer realistisk än hans tidigare filmer, något har hänt. Om det är på grund av storyn och hyllningen till Hollywood eller på grund av att han håller på att bli äldre vet jag inte.
Once upon a time...in Hollywood är en hyllning till 50-, 60- och 70-talens Hollywood. Karaktärerna är snäppet mer realistiska och det välkomnas. Filmen är rent ut sagt fantastisk!
Jag upplevde en ganska ovanlig känsla när filmen var över, och då är den lång som det är redan nu. Jag saknade den! Jag ville tillbaka in i världen som hållit mig i ett grepp under nästan tre timmar. Jag önskar nästan att denna film gjorts som en tv-serie istället. Det skulle vara underbart att kunna återbesöka denna värld en gång i veckan.
De popkulturella referenserna är många och filmen dryper av referenser tillbaka till hans egna filmer. Jag som just sett Kill Bill såg bland annat att Rick Dalton gjorde en frozen margarita på exakt samma sätt som Budd gjorde i Kill Bill: Vol. 2, inklusive att servera drinken i en gammal glasburk. Ricks eldkastare och hans krigsfilm inom filmen där han bränner nazister var såklart en blinkning till Inglorious basterds.
Den allra största återupprepningen från tidigare var det att han skrivit om historien. I Inglorious basterds dödade de Hitler, i denna film dödade de INTE Sharon Tate. Vilken lättnad!
Jag kände till Charles Manson och mordet på Tate och hennes vänner men jag kände inte till detaljerna. Det byggdes upp en fasa i mig under filmens gång. Jag insåg instinktivt att datumet 8:e augusti var dåligt. Jag ville verkligen inte se mordet på den höggravida Sharon. Quentin skrev lyckligtvis om historien och lät Rick Daltons hus bli attackerat av hippiekommunisterna istället. Vilken lättnad!
Scenerna när Sharon Tate gick på bio och såg sig själv på duken var fantastiska. Bara tanken på vad som hände den verkliga Sharon Tate gjorde att jag älskade slutscenen när Cliff Booth gjorde slarvsylta av den djävulska trion. Vilken superb slutscen det blev. Svettigt värre!
Quentin är en mästerlig regissör. Filmen är lång men den känns inte så. Jag var uppfylld av den under hela filmens gång. Skådespeleriet var fantastiskt, där Brad Pitt var bäst, Margot Robbie var så levande i scenen på bion men i övrigt alldeles för lite med i filmen och där till och med Leonardo DiCaprio var bra.
Once upon a time... in Hollywood är en av årets bästa filmer!
Betyg: 5/5
Är alltid lite tveksam till Tarantino ligger ca 50/50 i hans produktion om vad jag gillar eller inte. Denna filmen hörde dock till de bra filmerna och likt dig kommer den nog att hamna på min topplista över årets bästa rullar men det börjar bli trångt på den listan.
SvaraRaderaDå jag har ett ohällsosamt intresse för mass och seriemördare kände jag ganska väl till Mansonmorden men jag gillade Tarantinos tvist på det hela och filmen blev tack vare hippeslakten(!) en av hans trevligaste rullar. Märkligt.
Ja men visst är den en av hans bättre. Kan vara hans bästa film till och med!
RaderaNär han avvek från historien i slutet av filmen släppte all ångest. Det var som att hippieslakten gav mig en emotionell utlösning.... All vånda och motstånd mot den väntande slutscenen sprutade ur mig, och jag lämnades nöjd och avslappnad. Filmen levererade minst sagt!
Jag gillar att det går att jämföra slutet med Inglourious Basterds och se hur skillnaderna i historieberättandet ger olika upplevelser. Här får man hänga med Tate och smittas av hennes enkla livsglädje och sedan bli extremt lättad när hon undviker det öde man våndas över hela filmen. I IB är man på andra sidan och skall glädjas åt en rättmätig blodshämnd som man förväntat sig skulle gå om intet. Det är fascinerande att samma våldsbejakande njutning får utrymme här, men för mig är det som sagt att Tate skonas som gick rakt in i hjärtat. Det är särskilt snyggt att han bygger upp den spänningen både genom publikens förkunskaper och genom sättet Tate porträtteras i filmen. Känns helt klart som ett steg framåt för Tarantino.
SvaraRaderaKul att du upplevde och ser vad jag försökte beskriva i min revy. De starkaste känslorna jag fick av filmen var en lättnad och tacksamhet gentemot Quentin. Hade inte väntat mig det. Visste inte ens att filmen handlade om Manson/Tate. Det kan bli så här fantastiskt när man går in till en film helt ospoilad, som jag gjorde denna gång. :)
RaderaOnce... fortsätter att tilltala den manliga publiken ser jag ;) Jag tyckte att det blev lite segt att hänga runt med Cliff i bilen och blev inte alls särskilt engagerad i Robbies Tate. Vi får ju inte veta något om henne! Hon blir ju bara en tvådimensionell ödesmättnad som vi förväntas oroa oss för flör att vi "vet" vad som händer. Filmen var absolut inte dåligt, men absolut inte heller full pott för min del
SvaraRaderaVad trist att du tyckte den var seg. Så du skulle inte varit ett fan av en lång tv-serie då...
RaderaLite spännande spaning att det skulle finnas fler fans bland den manliga publiken. Det är kanske ofta så med Tarantinos filmer, eller vad tror du?
Men visst var det trist att vi inte fick se mer och djup av Tate, håller helt med.
Mja, så skulle det kanske kunna vara. Men jag har gillat de tidigare Tarantino bättre, inte minst Hateful Eight. Och IB är ju 5/5. Men i de filmerna finns det ju betydligt mer av historia än det var här.
RaderaGod jul!
God Jul Sofia!
RaderaMm, jo det är stor skillnad på hur handlingsdrivna de är, IB jämfört med denna. Men jag är kanske inte en så stor Tarantino-fan som jag trott. IB, Django och Hateful 8 har glidit ihop, de känns som samma film nästan...
Wo, ho ho ho! Detta var överraskande, toppbetyg till denna. Jag hade inte några större förväntningar på filmen, men Tarantino lockar alltid och ett biobesök utomlands blev det (på IMAX). Blev tyvärr mer besviken än nöjd.
SvaraRaderaHåller med om att avslutningen var bra, det bästa med filmen. Att ändra historien var ett smart drag. Men jag undrar ändå vad tanken egentligen var med att ta en verklighetsbaserad historia med riktiga personer och blanda det med fiktiva personer och ändra historien. Det klickade inte riktigt för egen del, särskilt som de fiktiva personerna inte direkt funkade.
DiCaprio var stundtals bra, men överlag ojämn som skådespelaren. Då tyckte jag Pitt var bäst, precis som du skriver. Han var stabilt bra rakt igenom. Robbie gillade jag också även om hon inte fick det utrymme hon hade förtjänat. Kanske just för att hon spelade Sharon Tate och då tvingades vara mer nedtonad än vad Tarantino annars hade kunnat och vågat plocka ut av henne, synd.
Kan hända att jag ändrar mig när jag ser om filmen någon gång. Fram till dess håller jag filmen som en av hans svagare. Inte dålig, bara inte i närheten av hans bästa och saknar mer magi.
Men det är underbart att du gillar den så pass mycket. Önskar att jag delade din filmupplevelse :) Känns inte som den har potential att växa så pass mycket, men kanske ser jag den på ett lite annat sätt vid en omtitt.
Kul förresten med blinkningarna till hans tidigare filmer som du nämner.
http://moviesnoir.blogspot.com/2019/08/once-upon-a-time-in-hollywood.html
Jo denna film överraskade mig och blev bara bättre och bättre ju längre den pågick. Jag gillar den dispositionen. Och visst är de ljuvligt när man älskar filmer på detta sätt. Alltid lika roligt när det händer.
RaderaPrecis som i Inglourious basterds tog han en välkänd historisk person eller händelse och gjorde en egen grej av det. Jag tyckte de funkade ännu bättre här än i IB. Men jag vet att många gillar IB mer än vad jag gjorde.
Ska kolla in din text. :-)