Who’s Afraid of Virginia Woolf? (1966)

45 minuter in i titten är jag tvungen att pausa och begrunda mitt beslut. Elizabeth Taylor och Richard Burton har då oavbrutet skrikit riktigt vidriga elakheter åt varandra. Jag är helt utmattad. Vad är detta?

Filmen och efterfesten startar klockan två på småtimmarna. Värdparet samt deras två unga gäster dricker kopiösa mängde starksprit, och paret Taylor-Burton försöker slå världsrekord i att vara elaka mot varandra och gästerna. Titten har inte startat bra. Jag famlar i mörkret. Jag kan ta ett bombardemang av extrem ilska så länge jag förstår vad filmen leder till. Vad är poängen med filmen?

Jag tar en paus och försöka hitta motivation att titta vidare. Om bara filmen har en poäng, om denna långa "set-up" leder till något intressant. Jag söker frågor utan att få svar, jag är lämnad till mig själv att bestämma om jag ids titta vidare. Efter ett tag trycker jag med darrande finger på play igen.

Just efter min paus ändrar filmen karaktär. Burton och unge herren på besök (George Segal) drar sig ut i trädgården. Deras samtal blir intressant. Unga damen (Sandy Dennis) får också mer speltid. Filmen erbjuder en nyansskillnad i tonalitet. Därefter åker alla fyra till en nattöppen bar för att dricka mer alkohol. Elakheter, spydigheter och förnedringar i form av sällskapsspel som Burton tvingar på gruppen fortsätter, men filmens röda tråd börjar ta form. Jag finner fast mark under fötterna och den hemska känslan att vara förlorad på ett stormigt hav sjunker långsamt tillbaka.

Det pratats mycket om Taylors och Burtons son som är iväg på college. Det unga paret avslöjar att de gifte sig för att hon var gravid, något som senare visade sig vara ett skenhavandeskap. Som hon sa i alla fall. Den observante tittaren tolkar det måhända som en abort i smyg. Kommer de unga kunna få barn igen eller var detta deras chans? Med tanke på var Taylor och Burton befinner sig i livet en sådär 25-30 år äldre får vi verkligen hoppas att de unga tu hittar sin väg i livet. 

Allt handlar om barnet. Sonen. Filmen blir bättre och bättre ju längre in i Taylors huvud vi kommer. Filmen är en tragedi, den är sorglig som fan. Slutscenerna är helt otroliga. Chocken. Vilken vändning filmen har gjort! Allt är förlåtet! 

När man bestämmer sig för att se vidare på en film som inte varit bra den första halvtimmen hoppas man alltid att filmen ska bli bättre, och att dess svaga inledning ska få någon betydelse mot slutet som gör allt elände värt det. Detta är beviset för att sådana filmer finns. Jag vet inte om jag kommer vara så himla sugen på att se om filmen, men den var osannolikt bra till slut. 

Ett mästerverk.

Filmen ska absolut ses ospoilad så jag har varit medvetet vag om vad filmen handlar om egentligen. Filmen är bra även om du är spoilad men den riktigt tunga effekten, som kan vara livsomvälvande, får du endast helt ospoilad.

Detta är en magnefik film. Den blev nominerad i alla katagorier vid oscarsgalan 1967 men vann endast bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Jag tycker nog att alla fyra var i princip lika bra. Det känns lite fel att separera dem, de gick alla in i helvetet och kom ut på andra sidan. Elizabeth Taylor är förvisso extraordinär i de sista scenerna och oscarsjuryn kunde inte neka henne utmärkelsen. Rimligt.

Vilket betyg sätter jag på detta då? Ofta tänker jag att en film ska ligga och marinera över tiden innan den kan jackas upp till en femma. Men jag kände mig så omskakad efter titten att filmen inte lämnade mig förrän efter flera dagar, och det har nu gått veckor sedan jag såg filmen. Jag vill ge filmen en femma redan nu efter första titten. Yep, I'm doing it.

Betyg: 5/5

Father Mother Sister Brother (2025)

Jim Jarmusch är en unik filmregissör och en som jag allt som oftast älskar. Ibland är hans filmer lite svåra att förstå, tja, alla kommer väl ihåg debacklet med The Limits of Control? Men han har också ljuvliga filmer som Paterson, Only Lovers Left Alive, Broken Flowers och Dead Man på sitt samvete.

Det senaste alstret är den tredelade episodiska filmen Father Mother Sister Brother. Jag brukar inte vara jätteförtjust i dessa antalogier men denna gång funkar det ganska bra ändå. Alla tre handlar om familjerelationer och dynamiken mellan föräldrar och de vuxna barnen. 

I den första kortfilmen åker syskonen Jeff (Adam Driver) och Emily (Mayim Bialik) på besök hos sin lurendrejare till fader (Tom Waits).

I den andra betraktelsen åker syskonen Timothea (Cate Blanchett) och Lilith (Vicky Krieps) på besök hos sin iskalla och kärlekslösa moder (Charlotte Rampling).

I det avslutande meditationen åker tvillingarna Skye (Indya Moore) och Billy (Luka Sabbat) till sitt barndomshem efter att deras föräldrar dött i en olycka.

Alla tre segmenten är händelsefattiga på handling men proppfulla med kommunikation, mestadel icke verbal sådan. Det som sägs är oftast meningslöst och det som inte sägs betyder allt i världen. Detta är en av Jarmuschs mer svårbegripliga filmer. Skådespelarna står i första rummet och det är ett ljuvligt skådespel vi får se.  

I den första står Mayim Bialik ut med sina tysta reaktioner på vad som sägs och inte sägs i rummet. Hon spelar det skeptiska barnet och hennes minspel är underhållande, speciellt när hon ser sin bror vara mer och mer naiv.

I den andra är det Cate Blanchett som tar hem priset. Jag tyckte först att hon spelade över för mycket, att det syntes att hon var med i en film. Men jag insåg snart att det var karaktären som skådespelade inför sin moder. Lite hjärtskärande sannerligen. Well done, Cate.

Den tredje akten är den mest drabbande. På ytan tar de vuxna tvillingarna avsked från deras föräldras lägenhet, men det är givetvis ett avsked av mamma och pappa vi ser. Det kändes ända in i själen.

Betyg: 3,5/5 

Rebuilding (2025)

Carl gav ett filmtips om denna film eftersom jag gillar film om "wildfires". Lite oklart om det verkligen är klarlagt även om jag råkat gilla både Only the Brave och The Lost Bus. 

Men alldeles oavsett så är Rebuilding lyckligtvis ur en annan genre jag gillar, western. Detta är en modern western, iform av ett långsamt vemodigt drama. 

Vi finner oss i södra Colorado där vi får följa Dusty under tiden efter elden åt upp hans ranch. Han flyttar tillfälligt till en trailer park som myndigheterna satt upp för överlevande och hemlösa från branden. Där undrar han vad han ska ta sig för, och kämpar med relationen till sin dotter samtidigt som han lär känna de andra olyckliga.

Det är en film om livet. Om att bita ihop, kämpa på och gå vidare. Om en blåmålad lada.

Josh O'Connor dyker upp lite här och där nu för tiden. Han är bra, men så är alla skådespelarna i filmen. Detta är andra filmen av nykomlingen Max Walker-Silverman.

Det är en mänsklig film om riktiga människor. Marginellt mer än en slice-of-life. Bra drama, perfekt när det är just det du vill ha, men inget livsomvälvande.

Betyg: 3/5 

The Lost Bus (2025)

I förtvivlan letade jag efter filmer från 2025 som kunde tänkas slå sig in på min top 10 inför Specialens stora poddning om de bästa filmerna från förra året. Och här hittade jag en!

The Lost Bus är en BOATS, Based On A True Story, om den stora skogsbranden i norra California sommaren 2018. Just det 2018! Jag var helt fel ute med vilket år det var i podden. Så kan det gå.

Staden Paradise hamnade snart i eldens grepp och en massa fastigheter gick bokstavligen upp i rök. Hela 85 människor dog i flammorna. En horribel död, mycket trist.

Paul Greengrass som uppenbarligen gillar att göra film på verkliga händelser är filmens dirigent och regissör. Han har tidigare gjort filmer som United 93, Captain Phillips, Bloody Sunday och 22 July. Han har också gjort andra och tredje delen i Bourne-trilogin och en av mina favoritfilmer från 2020, News of the World (som bygger på en ännu bättre bok för övrigt).

Jag gillar BOATS då det gäller denna typ av katastroffilm. BOATS är perfekt för vissa sub-genrer, kanske framför allt sportfilm och krigsfilm. 

Jag är ingen supernörd på filmer om bränder men jag fick upp ögonen för, och blev blown away av, filmen Only the Brave från 2017, också en BOATS, så jag kan uppenbarligen gilla sub-genren en hel del. 

En annan lockelse med filmen var att Matthew McConaughey spelar huvudrollen i The Lost Bus. Han är alltid skön att se. I övrigt är det inte många kända ansikten i rollistan. Jag tror att en hel del vanlisar från Paradise intar statisroller. Huvudpersonen Kevin Mckay (Matthew McConaughey) var konsult till Paul Greengrass under filmen så jag tror att filmen är tämligen realistisk, inte i alla detaljer men i den övergripande handlingen och känslan av instängd i elden och sånt.

McKay körde skolbuss 2018. Han fick sent under förloppet order om att vända tillbaka till skolan och hämta upp alla barnen i åldrarna runt 8-10 år. När alla skolbussar hade räknats in på mötesplatsen utanför brandens framfart saknades det endast en buss, den som kördes av McKay, The Lost Bus.

Jag gillar filmen! Den är onekligen mycket spännande i de mest hektiska partierna. Samtidigt är den osentimental runt hjälteskapet och andra vanligen överdrivna askepter av vardagshjältar. 

Den enda delen av filmen som jag inte tyckte funkade så bra var den om Kevins problemfyllda relation till sonen Shaun (spelad av Matthews son Levi). Spänningen runt hur det gått för Shaun och om han undkommit flammorna kändes påklistrade och därför blev jag inte speciellt överraskad när jag läser att den lilla sub-ploten inte hände i verkligheten. Sonen blev hämtad till säkerhet av sin mamma innan elden nådde fram till Paradise. Så kan det gå när herr Greengrass inte litar på att verkligeheten överträffar fiktionen, som så ofta är fallet. Man behöver inte kleta på mer klet.

Men ändå en mycket lättsedd och spännande film.

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypodden Special Filmåret 2025, del 1 för snacket om denna film och en massa fler fina filmtips. Shinypodden hittar ni där poddar finns, tex på Spotify, och när det gäller musikavsnitten hittar ni dem som gratis följare av Shinypodden på Patreon.

Twinless (2025)

Twinless är en typisk American Independent-film. Här har vi en ung okänd regissör som också skrivit manus och spelar en av de två huvudrollerna. Det är också vanligt att dessa filmer består av en mix av genrer, ofta komedi men lika ofta drama. Denna film adderar psykologisk thriller till mixen. Då filmen till stor del fokuserar på sorg, ensamhet och saknad blir det tonvikt på dramat.

Dylan O'Brien spelar Roman som just förlorat sin tvillingbror Rocky i en trafikolycka. Filmens regissör James Sweeney spelar Dennis som Roman träffar på en supportgrupp för dem som just blivit tvillinglösa. 

Tyvärr är Rocky den karaktär som kanske hade varit den som varit mest intressant att följa. Nu får vi istället följa alla runt honom vars liv förstörts när han försvann. Det är mycket, mycket fokus på sorg i denna film. Den har flera fina scener för dem som vill grotta ner sig i sorgearbete.

Filmens andra sida är mer creepy. En fix idé leder till besatthet med alla tänkbara predikterbara tokigheter som följd. Vi får en uppsjö av "awkward moments" eller pinsamma situationer som väl är den närmaste översättningen till svenska antar jag, även om uttrycken är lite, lite olika i mitt huvud. Ta fem minuter och fundera på om de betyder exakt samma sak, eller om du som jag förnimmer dem lite, lite olika.

Jag blev tyvärr aldrig speciellt intresserad av Roman eller Dennis. En bit in i filmen dyker dock Marcie upp. Hon spelas av Aisling Franciosi och det var en kul, dvs spännande, karaktär. Sweeney har dock kanske gjort henne lite väl fantastisk. Men för huvudkaraktärerna var hon en "nobody" som fulats ner för att senare i filmen blomma ut. Det har gjorts förr och kommer göras igen. Hon finns där endast som en del av filmens mekanik känns det som. Detta är trots allt endast andra filmen Mr. Sweeney gjort.

Filmen vann publikens pris på Sundance 2025. Det är nog en predominant ung publik där.

Betyg: 2/5

Tale of Cinema (2005)

Kompisen, resekamraten och poddkollegan Carl gillar Hong Sang-soo, det vet alla. Jag gissar till och med att det är en av hans favoritregissörer. Så när det vankades firande av en högtidsdag för Carl behövde jag finna en passande gåva såklart. Efter ett intensivt letande och ett visst våndande landade på den lilla fina boken Tale of Cinema skriven av filmkritikern Dennis Lim. Författaren utforskar Hong Sang-soos filmografi via hans film med samma namn.

Jag köpte boken och den har nu lämnats över i samband med samkväm. Jag hoppas att den har landat väl på en bra plats i bokhyllorna. Men jag ville såklart också själv titta på filmen som mr Lim valde att spegla Hong Sang-soos hela filmografi via. Det är kanske Hong Sang-soos mest typiska film till och med?

Detta var dock inte den första filmen jag sett av den sydkoreanska regissören. Jag känner igen stilen. Der är pratiga vardagsdramer om människor som vi är i verkliga livet. Filmspråket är långsamt och påminner ibland lite om Woody Allens mest innerliga filmer, speciellt de med ett alter ego i form av en åldrande regissör som söker sig till yngre kvinnliga kompanjoner. Och precis som med Allen reflekterar Hong Sang-soo ofta över filmen som konstart, och ibland är filmerna medidativa där gränserna mellan verklighet och fantasi till och med suddas ut lite.

Handlingen i Tale of Cinema är svårbeskriven. Vi har regissören och skådespelarna i en kortfilm men också i deras verkliga liv, fast på film, dvs en film inom filmen plus skaparna bakom filmen, inom filmen. Och allt reflekterar Hong Sang-soos erfarenheter och filosofier får jag en känsla av. Det handlar om relationer mellan man och kvinna men också mellan föräldrar och vuxna barn. Känslor av misslyckande, skam, hopplöshet blandas med nyfikenhet, längtan och melankoli. På ytan nog så komplext men om man ger filmen sin tid och verkligen sätter sig in i vad den handlar om så är det komplext nog där också.

Helt klart en intressant film, en film om film och de som gör filmerna. Rekommenderas!

Betyg: 3/5

A House of Dynamite (2025)

A House of Dymanite är Kathryn Bigelows senaste säkerhetspolitiska drama. Vi får följa flera aktörer i den amerikanska militära och politiska ledningen under ett anfall mot USA med kärnvapenbestyckad missil. 

Hon tog mig med storm med sin Zero Dark Thirty om sökandet efter Osama Bin Laden. Jessica Chastain är helt otrolig som Maya och filmen som sådan är ett modernt mästerverk. Därför var det givet att se denna film som rör sig i liknande vatten.

Tyvärr kommer filmen inte alls i närheten av Zero Dark Thirty. A House of Dynamite bygger på Rashomon-tekniken. Vi får se exakt samma händelse tre gånger i rad ur olika perspektiv. Det höjer spänningen i vissa avseenden. Till exempel får vi inte se POTUS i bild förrän den tredje och sista delen. Innan dess har han bara hörts på telefon med en svart skärm där videosamtal skulle kunnats visas. Jag fann detta mycket spännande.

Men det stora problemet med denna filmstruktur är att filmens karaktärer försvinner. Den fokuserar på det moraliska, politiska och militära dilemma som filmen vill lyfta. Gott så i och för sig, men då alla karaktärer tappas bort, tappar jag som tittare intresset lite. 

Vi får möta soldater i Alaska en stund, sedan glöms de bort. Vi börjar bli emotionellt investerade i Rebecca Fergusons Captain Walker, men sedan glöms hon bort. Och så blir det mest hela tiden. Den och den och den karaktären, hur gick det för dem?

Filmens budskap handlar om alla brickor i spelet och de få spelarna av spelet. Och i detta spel finns det inte några karaktärer bakom titlarna. De är endast där en kort stund och nästa dag, månad eller år är det andra individer som håller de posterna. Jag förstår det. Men detta gör att filmen inte blir så bra helt enkelt. Med den synen skulle kanske Bigelow gjort ett TED Talk istället? Eller en resonerande dokumentär.

Filmens budskap och struktur fäller krokben på densamma. Knappt en enda historia om någon av karaktärerna får sin upplösning. Kanske undantaget Försvarsminister Baker (Jared Harris) och till viss del POTUS (Idris Elba).

Filmens budskap är bistert. Kärnvapen som avskräckning räcker inte i alla situationer. I just denna situation vet man inte vem som skickat missilen och tiden för ett politiskt eller militärt svar är otroligt kort.

Filmen duckar skickligt att specifikt hänga ut nuvarande POTUS men det går inte att ungå att dra den uppenbara jämförelsen med honom. Man kan få stora darren för mindre.

Samtidigt är filmen såklart otroligt bra gjord. Bigelow är en mästare på denna typ av "prata i situation rooms och klippa till militärer som gör något". En mästare av rang.

Rekommenderas till fans av Bigelow och intresserade av säkerhetspolitik.

Betyg: 3/5

Mirror (1975)

Förra veckan skerev jag om Picnic at Hanging Rock. Det är en film som kändes drömsk som om den vore ett otydligt minne. Dagens film är detta fast i kubik. Här utmanas åskådaren med en film till synes utan handling, men som ändå i partier känns igen. Jag tror att filmen dessutom vinner på att ses om några gånger. 

Filmen är sövande men fascinerande. Vanliga strukturer kan vi glömma. Detta är mer konst än film, såklart film är konst men detta är än mer konst. Scener löst sammanhållna, en blandning av det djupt personliga mot en fond av 1900-talshistoria.  

Detta är den andra filmen jag sett från Andrei Tarkovsky. Den första är hans mästerverk Solaris från 1972. Har övervägt Andrei Rublev och Stalker men de är så sablans långa... Mirror är i vilket fall filmen efter Solaris. De påminner om varandra i "look and feel", Mirror är går svartvitt blandat med urvattnade färger. Det ser tråkigt ut, väl anpassat för en film som utspelas i det kommunistiska Sovjetunionen. 

Solaris bygger på Stanislaw Lems kända science fiction roman. Mirror ett originalmanus av Tarkovsky själv tillsammans med Aleksandr Misharin. Solaris är en mycket tajtare berättad historia, även om den tar god tid på sig med sina 167 minuter. Mirror är personlig, subjektiv och fragmenterad.

Handlingen är, som jag läst på Wikipedia, en ström av minnen från en man i fyrtioårsåldern som ligger på sin dödsbädd. Filmen uppehåller sig mycket om hans mamma och relationen hon har med sin son efter maken har lämnat dem åt sitt öden. 

Det känns experimentiellt och arty-farty. Den ström av minnen och mardrömmar. Filmen påminner mig lite om David Lynch, tänk Eraserhead. 

Spoken words, soldater vandrar i en grund sjö dragandes på artilleri på en flotte, en övningsgranat, en blodig läpp, ett osbscent ord, politik, Sokrates, Johann Sebastian Bach.

Betyg: 3/5

Conclave (2024)

Conclave är ett dialogdrivet drama i form av ett kammarspel i det Sixtinska kapellet under konklaven.

Påven har gått ur tiden och kardinal Lawrence har fått uppdraget att styra konklaven. Kardinaler från alla världens hörn sammanstrålar till Vatikanstaten och låses in i kapellet. De får inte komma ut förrän en ny påve är vald. Konklaven!

Men vilka aspekter ska bedömas när gubbarna ska välja en ur sin grupp som ny chef? Gamla lojaliteter sätt på prov, en genomlysning av kandidaternas filosofi och politik diskuteras öppet, och fuffens och oegentligheter kommer i dagen. Drama!

Jag gillade filmen en hel del. Skådespelarna är bra med Ralph Fiennes, Stanley Tucci, John Lithgow och Isabella Rossellini och i spetsen, men egentligen gör alla bra insatser. Det är dialogdrivet och filmen spelas upp som en thriller som taget från en Dan Brown-bok. Det är en spännande film som dock lovar lite mer än vad den levererar.

För tyvärr har filmen sina skavanker. Dels var det ganska tidigt uppenbart vem som skulle bli vald till den nya påven. Jag har kanske kollat för mycket på Poirot!

Huvudpersonerna i dramat (Lawrence, Bellini, Tremblay, Tedesco) är tyvärr dessutom karikatyrer. "Hjälten" i den liberale Lawrence med sitt tvivel (som ett magiskt frikort), "Favoriten"" i den liberale men ärelystne Bellini, "Skurken" i den korrupte amerikanen Tremblay och "Den Onde" i traditionalisten Tedesco. Trots ett på pappret vasst manus är detta en film med svartvita och platta karaktärer.

Till sist fick jag ungefär samma känsla som när jag läste Da Vinci-koden.... Var det inget mer? 

Jag blev besviken på att inga komplexa frågor berördes mer ingående. Filmen hade en ton och svansföring som fick mig att tror att det var det den skulle erbjuda. 

Bellini har per filmens definition rätt, Tedesco har fel. Så enkelt, så enkelt. Filmskaparna verkar inte ens förstå att det finns olika perspektiv, här finns det endast en "rätt åsikt". Vilket naturligtvis inte är som det är i det verkliga livet. Någonsin.

Den katolska kyrkans stora ok med pedofili-präster nämns pliktskyldigast men tar ingen plats alls. En intressant fråga som kyrkan borde diskutera mer är Karl Poppers Toleransparadox från 1945. En annan vinkel var hur kyrkan ska förhålla sig inför en växande skara ateister i världen. Men ingen av dess intressanta aspekter som rimligen ligger i kardinalernas intresse orkade filmen ta upp.

Jag hade blivit mer pepp om de hade gjort något mer oväntat, vad sägs om kastat om rollerna för Stanley Tucci och Sergio Castellitto, samt låtit båda haft lite rätt och lite fel? Istället fick man känslan att allt var bekvämt tillrättalagt. Så filmen är bra gjord, mycket snyggt filmad och underhållande, men trist nog en genomskinlig twist, och till råga på allt en helt onödig twist på twisten som lika gärna kunde skippats, samt en känsla att de missade chansen att säga något komplext och spännande. 

Betyg: 3/5

September 5 (2024)

Plötsligt dök filmen September 5 upp som ur intet. Jag hade i alla fall inte hört om den tidigare. Den behandlar en intressant historisk händelse som tyvärr är aktuell än idag. Det där med att ta israeler som gisslan och mörda dem... 

Det är en spelfilm och en BOATS om ABCs sportnyhetsteam som fick första parkett under gisslandramat under sommar OS i Munchen 1972. Terrorgruppen Black September (Svarta september på svenska) tog 11 israeler som gisslan. Terroristerna krävde att 328 fängslade i Israel och Västtyskland skulle släppas, inklusive Ulrike Meinhof en av grundarna av Röda armé-fraktionen.

ABCs sportteam hade sin tillfälliga central mitt emot OS-byn och uppsikt över den del där den lilla israeliska truppen bodde och därmed fri sikt för sina kameror. När the shit hit the fan var de det enda nyhetsteam med så nära access inklusive en reporter som under hela dygnet befann sig inne i OS-byn och direktrapporterade.

Filmen är uppbyggd som en thriller och samtidigt en intressant journalistfilm. Vad kan de visa och vad bör de visa? Är det ok att göra vad som helst för att komma först ut med en nyhet? Är det bra att i driektsändning visa hur den tyska polisen försöker överraska terroristerna? Det fanns ju tv-apparater i OS-byn också...

Filmen blev nominerad för bästa originalmanus vid senaste oscarsgalan och det är kanske manus som är filmens vassaste del. Detta för att filmen mer eller mindre är ett dialogdrivet kammarspel. Vi spenderar hela filmen i och runt ABCs kontrollrum. Det är som att se en film om Apollo 13 men endast få se scener från kontrollrummet i Houston. Spännande koncept, och klart billigare än alternativet, men jag tycker att filmen blir något för begränsad av detta.

Den historiska händelsen är intressantare kan jag nog tycka. Detta var mer än femtio år sedan. Det var på den tiden då västerländska demokratier absolut inte gick kidnappares krav till mötes, då det endast skulle skapa inicitament för fler kidnappningar, vilket är något som fria liberala demokratier har svårt att skydda sig från. Det var aldrig på kartan för Västtyskland (eller Israel för den delen) att ge Svarta september det de ville ha; att släppa hundratals terrorister samt låta dem flyga från Munchen till Egypten, och ta med sig gisslan.

Men det var också så länge sedan att Västtyskland inte hade någon förberedelse inför en händelse som denna. De hade ingen nationell insatsstyrka och den lokala polisen försökte så gott de kunde lösa situationen med förödande konsekvenser. Elitsoldater i armén fick inte ingripa inom hemlandet. Israel erbjöd, och bönade, att få skicka ett team men det gick inte heller för sig. Istället användes vanliga polismän utan speciell träning, eller sniper rifles eller kikarsikten eller nattsikten, som krypskyttar vid flygplatsen där terroristerna skulle borda flygplanet. Självklart gick det inte bra. Terroristerna mördade två redan i OS-byn och de resternade nio mördades när tyskarna försökte frita dem. Detta var också under en tid då det var dåligt att mörda unga israeler, och de tyska politikerna insåg mycket väl symboliken i att detta hände på tysk mark... En fruktansvärd historia allt som allt.

Men upplösningen ute vid flygplatsen får vi alltså inte se eftersom vi är kvar i ABCs kontrollrum. Informationen som kommer in till producenterna är förvirrad, ofta tvetydig men till slut står den hemska sanningen naken kvar. Ingen vinner.

Filmen kan klumpas ihop med Spielbergs Munich (2005) som behandlar efterspelet, men också den fina Broadcast News (1987) som problematiserar TV-nyheternas roll.

Filmen är bra gjord, tidsandan är fantastisk, skådespelarna med Peter Sarsgaard, John Magaro, Ben Chaplin, Leonie Benesch och Marcus Rutherford i spetsen är rock solid och dialogen är snabb och edgy.

Jag kan rekommendera filmen till de som är intresserade av historia generellt sett eller denna händelse i synnerhet. Tyvärr kändes det lite som en halv film när den duckade de så viktiga delarna mot slutet. Jag fick läsa på wikipedia hur allt gick till... 

Men bra film ändå! 

Betyg: 3/5

Good One (2024)

Jag har redan skrivit om en dramafilm denna vecka och här kommer ytterligare en. Det är den lilla filmen Good One av India Donaldson, manus och regidebut. 

Nittonåriga Lily Collias spelar Sam som åker ut på en hiking-weekend med pappa Chris (James Le Gros) och pappans "buddy", livslånga kompis Matt (Danny McCarthy). Matts son Dylan skulle varit med men han hoppade av i sista sekunden vilket kändes som väldigt osympatiskt och illojalt mot vännen Sam.

Trion är på väg till the Catskills i sydöstra New York state, en del av bergskedjan  Appalachian Mountains. Dramat bygger på Sams upplevelse att hänga med pappa och pappas kompis. De är hyfsat moderna män som typiskt nog ändå faller in i gamla grabbiga vanor. 

Tematiken centreras runt familjerelationer och ungdomlöig visdom över ålderns cynism. En recensent kallade det "the disappointments of adulthood". I slutändan handlar det om tillit och lojalitet som jag ser det, och det är värden jag ofta håller extremt högt har jag kommit fram till i introspektiv självanalys.

En aspekt som jag älskar med filmen är dess lugna tempo och att den visar på detaljer i hikingen som jag lapar i mig. Med ett nyvaknat intresse och sug efter hiking och camping var denna film som gjord för mig just nu.

Dramat är lågmält, snarare underspelat än övertydligt. Skådespelarna känns helt naturliga, dialog likaså. Filmens "problem" levereras nästan obermärkt om man jämför med filmer där budskapet ska mulas in i publikens förväntat korkade ansikten. 

Filmen är riktigt bra och rekommenderas till de som gillar skådespelar- och dialogdrivna American Independent-filmer i samma stil som Leave No Trace och liknande filmer.

Äntligen en till kandidat till topp 10 från 2024.

Betyg: 4/5

Ghostlight (2024)

Ghostlight är ett rent drama om det mänskliga tillståndet. Vi får följa hur Dan navigerar sonens självmord med dottern Daisy som håller på att balla ut totalt, en knacklig relation till frun Sharon och sitt egna sörjande. Vad bättre att hantera allt detta än att gå med i en amatörteatergrupp? Gruppen ska uppföra Shakespears Romeo and Juliet, ni vet den där om självmord och annat...

Filmen inleds med det sedvanliga, hysterika. Jag håller på att tröttna men den rätar ganska snart upp sig och jag är helt engagerad i den fina berättelsen hela vägen in. Nästan två timmar lång.

Dan och Sharon och Daisy spelas av det gifta paret Keith Kupferer och Tara Mallen och deras dotter Katherine Mallen Kupferer. Filmen känns i alla sina delar mycket verklig.

Filmen har också hyllats för sin säkra och fina hantering av ämnet och den är bra, men den har ändock långt upp till de bästa i klassen. Jag gillade filmen mycket just när jag såg den, men som med så många filmer från 2024 har den snabbt falnat, bleknat, fallit i glömska. Hur tusan ska jag ens få ihop en topp 10 till poddningen?

Rekommenderas ändock till de av er som gillar ren och skär drama, noll verklighetsflykt, men den kan kanske bjuda på några funderingar om livet och konstens helande kraft, eller till och med en eller annan insikt.

Betyg: 3/5  

Anora (2024)

Anora har en mycket bra avslutning. Allt efter de lämnar Vegas för andra gången är mycket bra, till och med otroligt bra. Det påminner mig om riktigt fina dramer om vanligt folk som hankar sig fram i ett oglamoröst amerika. Den påminner mig om filmer som In America, The Wrestler eller den tunga Manchester by the Sea. Tyvärr startar denna del först efter vi passerat 2-timamrsstrecket i en film som är två timmar och 19 minuter.

Det måste ändå ses som en förbaskat lång inledning för att nå fram till något sant, verkligt och bra! Inledningen är trevande och spännande när Ivan möte Anora på klubben med "exotic dansers". Sedan kommer flertalet långa hysteriska scener som tagna ur Uncut Gems. Hysteria! Någon skulle givit Sean baker en örfil och bett honom att lugna ner sig och göra film som han gjorde "förr". Detta var min fjärde film av mr Baker och jag måste tyvärr erkänna att det är den jag gillat minst.

Jag prövar en drastisk jämförelse med musiken värld. Denna film är som The Cures nya album jämfört me deras fantastiska album från åttiotalet! Det nya albumet är ofattbart dåligt producerat med för mycket av allt. Gitarrerna är distade och öser konstant på helt okritiskt. Trummor likadant med ekon, reverb och chorus i massor. Till och med en enkel sak som basen är distad. Ljudmattan är massiv, utmattande och inte alls lika elegant separerad så att man hör alla elementen i ljudbilden tydligt. Men om Måns får vara en representant för den moderna ungdomligare publiken kanske det är detta folk gillar nu för tiden?

Det är samma sak med denna film. Den är ett hysterika! Jag var less på stilen mer eller mindre omgående. Skrikande, meningslösa scener som ska vara "upp in your face" på publiken. Jag saknar Bakers vanliga intresse för sina karaktärer. Anora är en nattfjäril som misstar intimitet med en ekonomisk transaktion. Men är Baker nyfiken på vem hon egentligen är? Inte förrän sista scenenn när Igor under akten vill kyssa henne bryter hon ihop. För mig är det just där i den scenen som historien blir intressant. Filmen skulle startat med detta! Det hade blivit en helt annan film. Inte en fokus på den krossade amerikanska drömmen, eller en attack på perversa nyrika ryssar, oavsett vad nu det politiska budskapet med Bakers film är. 

I tidgare filmer har alla eventuella politiska budskap legat i bakgrunden, mer som en naturlig kontext. Här i Anora gör han allt så simpelt att till och med publik och jury i Cannes kunde förstå vad som sades. Men karaktärerna försvinner i kaoset och filmen blir inte bara meningslös utan än värre, tråkig.

Betyg: 2/5

Le Comte de Monte-Cristo (2024)

Behövdes det egentligen en ny inspelning av Alexandre Dumas klassiska roman? Det är högst oklart men jag blev i alla fall sugen att se vad fransoserna gjort med denna adaption. Adaption på en lång bok betyder i detta fall en lång film, nästan tre timmar, men den flög förbi som en västanvind på kinden en varm sommardag. 

Alla vet ju vad som händer i historien och detta har regissörerna och tillika manusförfattarna Alexandre de La Patellière och Matthieu Delaporte tagit fasta på. De fokuserar inte på detaljer om det vi sett i så många tidigare versioner av historien. Flera viktiga sekvenser tar de sig igenom med några få korta scener som mer känns som korta flash backs. Det gäller hur Edmond tar sig ut ur fängelset, hans resa till ön, hur han hittar skatten och hur han bygger upp sig själv och sina medhjälpare inför hämnden. Även tiden i fängelset är barmhärtigt nog avklarat mycket snabbt.

Istället fokuserar filmen på en nästan poetiskt beskrivning över hur Edmond, Haydée, Andréa och Jacopo snärjer familjerna Morcef, Villefort och Danglars. Detta är mer ett psykologiskt drama än ett actionäventyr.

Filmen dröjer sig kvar vid hämnden i stor grad, det är väl det boken handlar om egentligen. Edmond utropar ångestfyllt "justice", som om det endast handlar om att rättvisan ska ha sin gång, men det är hämnd, mig lurar han icke!

Filmen är ljuvlig. Skådespelarna är för mig okända men mycket bra.Vi ser Pierre Niney, Anamaria Vartolomei och Laurent Lafitte i rollerna som Edmond, Haydée och Mercedes. Bra grejer. Men det är production design som är allra bäst. Man känner sig transporterad till Frankrike på mitten av 1800-talet och det är underbart.

Filmen tappar dock lite, lite under sista halvtimmen. En film som så länge fokuserar på hämnden visar allt för lite av densamma, och vi får i princip inte se något av effekterna därav. Jag blir lite snopen, en "blåst på konfekten"-känsla infann sig. Javisst, vi ser Edmond förgöra några figurer men det går allt för hastigt. Det är som att produktionen fick ont om tid och pengar och skyndade sig att avsluta filmen. Lite synd kan jag tycka på en så ståtlig film i övrigt.

Betyg: 4/5

The Quiet Man (1952)

The Quiet Man är en fascinerande film. Impetuous! Homeric!

På ytan verkar den vara en lättsam och pajjig komedi, men under densamma lurar en satir, en stark kritik mot det irländska samhället, och det amerikanska också.

Filmen inleds med en längre scen som taget ur en Disney-film, det är grälla färger och känlsan i scenen är drömsk och romantisk. John Waynes karaktär Sean kommer hem till Irland efter att ha levt i USA under nästan hela sitt liv. Hans mamma tog med honom som sexåring på båten västerut. Vi får nu se det lilla samhället via hans minne och de fantasier han byggt upp. 

Filmningen och känslan filmen ger påminner mig starkt om Hitchcocks The Trouble With Harry, vilket nu för tiden ger positiva vibbar.

Också den långa slutscenen känns som en dröm. John Wayne och Victor McLaglen slåss som blådårar framför ögonen på alla byborna. Grunden för slagsmålet är en konflikt om en fastighet och om en kvinna. Mary Kate spelas av Maureen O'Hara och här i färgfilm ser vi (jag) för första gången hennes vilda röda hår i sin fulla prakt. 

Det skämtas om hennes röda hår. Det är på grund av håret hon är så vresig och arg (stark?) och därmed är en ungmö som fortfarande bor hemma hos sin bror. Hon ber om ursäkt för att hon är arg och för att hon har rött hår. Ilskan under ytan är inte bara Mary Kates.

Jag upplever mitten av filmen som en mix av drama, romantik och en illa dold ilska hos Ford. Hans släkt kom från Irland och denna film omtalas som hans drömprojekt. Martin Scorsese kallar den "ett mästerverk". Ford visar upp en komplex bild över samhället, allt står inte rätt till. Å ena sidan hjälper både byborna och de lokala prästerna till med att få ihop de älskande, men det är också ett strängt och regelstyrt samhälle som visas upp. 

Sean frågar "Red" om lov att få gifta sig med hans syster men får nej. Amerikanen rycker på axlarna och tänker att detta steg endast var en formalitet ändå och skit samma att brodern (förmyndaren?) säger nej, men icke... Den lokale äktenskapsförmedlaren ger honom den ledsna nyheten:

”This Ireland, Sean, not America.”
”If her brother says no. She couldn’t, and wouldn’t.”

Irland, vilket rövhål till land.

Min känsla från filmen är att den hela tiden är två saker samtidigt, dels det vi ser på duken, dels budskapet under ytan. Det är en satir över samhället, patriarken och det låsta systemet. Hur samhällssystemet tvingar sig på in i folkets liv. Synen på kvinnan. Hennes värde, hennes ägodelar byggda av 300 års drömmar, hennes pengar som hon tjänat ihop under 15 års hårt slit, allt summeras upp till hennes stolthet. Sean ser inte denna stolthet, han har sin egen mörka hemlighet och börda som hon i sin tur inte ser. 

Om de bara hade pratat med varandra hade mycket av smärtan kunnat undvikas. Mary Kate respekterar inte sin make, och Sean förstår inte vad hennes frihet består av och hur viktig den är för henne.

Allt blir bra till slut. Ingen anledning till oro!

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Kaili Blues (2015)

I Speicalen tittade vi tillbaka på filmåret 2015 och vi fick ta med en film var som vi alla fyra skulle titta på och sedan diskutera i podden. Carls val blev den kinsesiska Kaili Blues.

Jag slog mig ner med stora förväntningar på filmen. Jag hade ingen aning om jag skulle gillade den men jag förväntade mig att få se något annorlunda, speciellt om man jämför med "vanliga" Hollywood-filmer. Och dessa förväntningar uppfylldes med råge.

Filmen är ett svårbeskrivet poetiskt drama som rör sig mellan drömmen och verkligheten. Man pratar om magisk realism och denna film är full av det. Vi får följa en man som beger sig ut på en resa för att hämta hem sin brorson som blivit såld av sin far. På resan möter vår huvudperson personer från sitt liv, från förr, från nu och från framtiden. Den döda frun är nu ung kvinna, lilla poken är nu vuxen och så vidare. Mycket speciellt.

Detta om vad som händer i filmens andra halva förstod jag förstås inte under titten, det är något jag fått läsa mig till på Wikipedia i efterhand. Under titten blev jag sömnigare och sömnigare och kunde inte hålla mig vaken. Precis som under en konsert med klassisk musik föll jag in i en dvalan mellan vaket och fullt sovande tillstånd. Jag spolade tillbaka filmen om och om igen för att försöka fatta vad som skedde men lyckades inte besegra dåsigheten. Lustigt nog såg jag en ny film senare på kvällen och då var jag inte dåsig över huvud taget längre. Det var något med sättet Kaili Blues var berättad på och dess tempo som fick mig att gå in i dimman.

Detta var en film som jag tycker var mer intressant på pappret än hur jag upplevde den i mitt halvsovande tillstånd. Men om man gillar denna typ av art-film kan den vara ett ett tips.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

An Inspector Calls (2015)

Även om Green Room inte blev en kandidat för min uppdatering av listan för 2015 så hittade jag guld med den brittiska tv-filmen An Inspector Calls. Detta var en stor positiv överraskning.

Jag är just nu inne i en Agatha Christe-fas och nu när jag sett klart Suchets majestätiska och omfattande tv-serie är jag ständigt på jakt efter nya Branagh-adaptioner eller andra filmer i samma genre... "Whodunnit?" eller pusseldeckare som det också kallas. Pysseldeckare hade varit ett roligare namn men icke.

Ok, så vad är då An Inspector Calls? Well, det ska jag väl inte avslöja här. Men det är inte en berättelse lik Poirot, åtminstone inte på ytan. Jag kan tillstå att ett fåtal Poirot framkallar liknande känslor som denna film men den är i grunden långt från det jag känner till från Agatha Christies verk i alla fall.

Filmen bygger på en teaterpjäs med samma namn av brittiske J B Priestley. Dramat i tre akter uruppfördes 1945, i Moskva av alla ställen. Den är starkt kritisk till borgarklassen och de feta kapitalisterna så valet av premiärort är kanske inte så konstigt (men jo det är konstigt så in i helvete ändå...).

Filmen liknar Green Room i och med att i princip hela handlingen utspelas på en enda plats, matsalen i familjen Birlings gigantiska hus utanför Brumley, Midlands.

Vad som skiljer denna film från Green Room är att alla karaktärer är magnetiska, engagemanget hos mig slår i toppen många gånger om. Handlingen är vanvettigt spännande och skådespelarinsatserna är briljanta. Som filmad pjäs för tv får vi endast nöja oss med två lite kändare namn med David Thewlis som the Inspector och Miranda Richardson som Fru Birling. Men jag vill hävda att alla skådespelarna är av yttersta toppklass, såsom brittiska teaterfolk ofta är. Varje blick, varje lilla rörelse som säger så mycket och varje minimala paus i leveransen av dialogen säger oss åskådare allt vi behöver veta. Detta är en film som inte tar åskådarna för idioter utan litar på att vi förstår, känner in och lider med filmen.

Detta är en fantastisk film och en stark rekommendation till alla som gillar brittiska kostymdramer med utsökt manus och tillika perfeka skådespelarinsatser.

Betyg: 4/5

The Bridges of Madison County (1995)

Det var första gången jag såg The Bridges of Madison County, och jag hade magiskt höga förväntningar på denna klassiker. 

Men tyvärr föll filmen platt för mig. Den är lång med sina 135 minuter. Den sista halvtimmen är riktigt bra med ett vemodigt på gränsen till sorgligt slut. Men under de första 100 minuterna var jag dödligt uttråkad.

Jag fann inte filmen speciellt engagerande förrän i slutet. Det började redan med de inskränkta och i mina ögon ganska orealistiska vuxna barnens reaktioner på vad deras mor lämnat efter sig. Förvisso reagerar nog vi alla helt olika i den situationen så orealistiska är nog fel ord, men det kändes som att de reagerade som  de nu gjorde för att det skulle passa filmens narrativ bättre. Nåväl man blir lätt lite avogt inställd när det är så tydligt att filmen gör allt för att manipulera dig som åskådare.

Under större delen av filmen satt jag och förundrades över hur gammal Clintan var redan i mitten av nittiotalet.. Han var då 65 år! Och nu har han nyss fyllt 94 år. Damn, det är krut i gubben. 

Jag tyckte till och med att det blev lite osmakligt när han började med the smoochies med Meryl. Hon var runt 45 år när filmen spelades in så filmen lyckades i alla fall undvika jättegammal gubbe med en 20-årig tjej. Men jag är uppenbarligen inte speciellt van att se sexliv för folk i pensionärsåldern på bio. 

Vad filmen däremot lyckas med till fullo är att beskriva hur olyckligt det blir när en person, i detta fall Meryls Francesca, inte lever sitt liv till fullo på grund av samhällets regler. Det är ett rejält problem och man ömmar för de som råkar ut för detta på grund av religion, statsskick eller fördomar. I detta fall valde hon bort lyckan på grund av omtanke till sin make och sina barn så jag ser det som delvis ett eget val och därmed lite mindre hemskt. Men lite sorgligt var det allt. Fast mest vemodigt, kanske.

Slutet var dramatisk, jag blev mer engagerad och kan absolut förstå varför filmen fått stor uppmärksamhet. Jag var bara inte en av filmens tilltänkta publik antar jag.

Betyg: 2/5 

Lyssna på Shinypodden där jag, Joel och Frans pratar om filmen, podden finns där poddar finns, eller här.

Escape from Alcatraz (1979)

Den andra filmen i den pågående säsongen av Clintanpodden blev Joels val Escape from Alcatraz. Detta var en film som jag såg som ung men då var jag nog för omogen för ett tungt drama som detta. Trodde jag i alla fall. Jag är kanske fortfarande för omogen för denna typ av film...?

Jag inser att filmen är gedigen. Allt är kompetent utfört men jag finner filmen långsam och oengagerande och slutkänslan är att den är tråkig. Vilket inte är acceptabelt i min bok.

Jag saknade kanske starkare karaktärer, inte bara karaktärer som man skulle tycka synd om, vilket denna film var fylld av. De onda med den überonda fängelsedirektören Dollison i spetsen var mer eller mindre karikatyrer av "den onde mannen" som taget ur en serietidning.

Själva flykten i sig var någorlunda spännande men inte speciellt spektakulär heller för den delen. Sen saknade jag mer "reaction shots" från efter flykten, både från de som lyckades, han som misslyckades och fängelsedirektören Dollison. Det är kanske effektsökeri men i en så tråkig film som denna hade det behövts.

En film som inte har en uns av "reaction shots" är A man escaped av fransosen Robert Bresson. Den filmen behöver dock inte konstgjorda känsloförstärkare då hela filmen är intensiv i all sin långsamhet. Det är en film min gode vän Sir Per rekommenderat och där har vi ett lyckat gripande drama som beskriver, i minsta detalj, hur en motståndsman under andra världskriget flyr från ett tyskt fängelse. Filmen slutar när han tar sina första steg i friheten utanför murarna men i den filmen passar slutet filmen som handen i handsken.

Frans, Joel och jag diskuterade också huruvida det känns ok att heja på fångarna, dvs brottslingarna.

 Lyssna på Clintanpodden för hela vårt samtal.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

Rewatch: Trouble with the Curve (2012)

Clintanpodden är åter i luften med en ny säsong med nio avsnitt och filmer. Först ut är ett val av Frans med baseball-filmen The Trouble With The Curve. I denna film spelar Clintan en mycket åldrar scout för MLB-laget Atlanta Braves. Han börjar se sämre på gamla dagar och dessutom kommer ungdomar med nya galna idéer om hur man ska analysera talanger inom baseball. Amy Adams spelar hans dotter som kämpat hela sitt liv för att få attention från sin far. Till sist har vi Justin Timberlake som spelar en yngre talangscout i passande ålder för dottern. Filmen lyckas få in en liten romantisk komedi mitt bland åldersnojadramat.

Filmen kom ut året efter Moneyball som för övrigt är en klart starkare film. I Moneyball berättas samma historia mer eller mindre men där är det ut de yngre datasnubbarnas perspektiv och där är de gamla stofilerna, likt Clintans karaktär i dagens film, som trycks ut i periferin. det är minst sagt intressant att jämföra de två filmerna back to back.

I podden ställer Frans intrikta frågor som jag och Joel försöker fundera på. Bland annat vad Clintans budskap är... Den enkla, eller snarare simpla, tolkningen är att Clintan försvara gamla veteraner med all sin erfarenhet gentemot uppstickarna. En mer spännande tolkning kan vara att Clintan är introspektiv och funderar över sin egen roll som gammal skådis och regissör, om att han själv är på väg ut ur bilden kanske. Det finns fler tolkningar som vi eventuellt berör i samtalet.

Till sist kan jag konstatera att filmen var snäppet bättre vid denna omtitt, som ofta dramer kan bli. Under denna titt drabbades jag av insikten hur bra Justin Timberlake var i denna roll, den kändes helt naturlig och han blåste både Clintan och kanske mer överraskande Amy Adams av banan i denna rulle. Stark tvåa... Japp, jag gav den en trea i podden men det är ett tag sedan nu, filmen har lagt sig tillrätta på betyget stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.