onsdag 14 november 2018

Blaze (2018)



Ett svårt val: antingen får du veta exakt när du kommer dö, eller så får du veta exakt hur du kommer dö. Vilket väljer du? Ett ångestfyllt val, men det känns för mig givet att jag skulle välja alternativ två. Det första alternativet skulle påverka livet den sista tiden allt för negativt, även om man skulle kunna göra en finansiell budget för sitt liv med yttersta precision. I filmen om countrymusikern Blaze Foley erbjuds vi dock det andra alternativet. Vi får i inledningen veta hur han kommer dö. Resten av filmen är en vemodig och ofta sorglig men mycket engagerande film om en bortglömd "legend". Filmen när min dödsångest och biter sig fast i mitt innersta.

Blaze nämner i filmen att han vill bli en legend. Han säger något om att en stjärna brinner för sin egen skull, bländad av sin egen framgång, men en legend lever vidare efter sin död. Blaze är väl inte en legend trots allt, men han borde kanske vara en? Favoriten Ethan Hawke har regisserat filmen och jag känner att han har haft med sig sina karaktärer Tucker, Jesse och Mason Sr. i skapandet av filmen. Han visar på stort mod i att låta filmen vara så långsam och eftertänksam som den är. Jag gissar att många åskådare kommer vantrivas med tempot. Men för mig var det en magisk film, mycket på grund av den var så extremt långsam och introvert närmast.

Hawke har skrivit manus till filmen med Blazes exfru Sybil Rosen och det är därmed i stort genom hennes ögon vi får se Blaze. De må vara förmildrande av tidens förlåtande funktion, men jag tycker att de ändå fått fram en komplex bild av en man som antagligen var mycket svårt att leva med. Speciellt i ett modernt samhälle som ställer krav på alla att prestera och lyckas. Så länge de levde i sin "trädkoja" ute i skogen i Georgia hade de ett starkt förhållande som det verkar.



Jag älskar den typ av nedskalad country som spelas i filmen och fann musiken mycket vital, helt underbar i vissa partier. Och detta trots att Blaze inte körde någon Neil Young-cover! Jag kan förstå att vissa av låtarna skulle kunna nå någon form av förhöjd status, oklart om de borde bli legendariska dock.

Skådespelarna är väldigt bra. De äger sina karaktärer på ett självklart sätt. Det var annorlunda för mig att se Ben Dickey i rollen som Blaze då han är extremt lik en före detta kollega till mig som också är musiker. Det kändes hela tiden som att jag såg D på duken, han lämnade aldrig medvetandet under hela visningen. Som att gå på bio med en kär vän fast han fanns i mitt huvud hela tiden. Det var alldeles för länge sedan jag träffade D senast.

Jag gillade också Alia Shawkat i rollen som Sybil. Sybil själv spelade sin mamma i filmen, och Ethan Hawke spelade radio DJ som intervjuade Townes Van Zandt. Sen kunde jag inte missa den roliga cameon av Sam Rockwell, regissören Richard Linklater och Steve Zahn. Däremot kände jag inte igen Kris Kristofferson i rollen som Edwin Fuller, Blazes far. Det var en mycket stark scen.

Jag  vet inte hur denna film kommer utvecklas i mitt huvud under de närmaste månaderna men under visningen var det en av årets starkaste filmer.

Jag ger Blaze fyra paradis av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmen sågs under Filmspanardagen tillsammans med likasinnade bloggare. Hoppa in och läs deras tankar om filmen. Jag har svårt att tro att någon gillade filmen lika mycket som jag dock...



tisdag 13 november 2018

Love, Gilda (2018)


Vad är det man säger om att clowner gråter under sminket? Love, Gilda är en engagerande och smärtsam dokumentär om en av giganterna inom komedi, Gilda Radner. Visst känner du igen henne? När jag såg vem dokumentären handlade om blev jag genast intresserad. Vad gör hon nu för tiden undrade jag. Det kändes som att hon inte längre var kvar på SNL. Och nej, det är hon inte. Hon var dock med när allt startade 1975. Gilda var en av casten som omnämns som "Not Ready For Prime Time Players". Andra i den lilla gruppen var Jim Belushi, Dan Akroyd och Chevy Chase. Snart adderades både Steve Martin och Bill Murray till kärnan av SNL. Och det är där Gilda var en av centralfigurerna. Jag kände igen henne med lätthet, trots att vi inte hade någon kanal som visade SNL när jag växte upp...

Men nu är hon borta. Jag insåg detta under stigande förtvivlan när jag såg dokumentären. Hon drabbades av "the most unfunny thing in the world". Gilda dog i maj 1989 endast 42 år gammal. Det är så sorgligt att det knappt finns ord.

Hon verkar ha varit en otroligt charmig person, alla älskade henne, både publik och medarbetare. Samtidigt hade hon sina "ups and downs", ätstörningar och depressioner blandat med en hejdlöst framgångsrik men snabbt brinnande karriär. 1982 träffade hon Billy Wilder och de gifte sig inom några år. Hon verkade ha haft en kärleksfull relation med honom ända in till slutet. Det värmer mitt hjärta.

Dokumentären är snål, det är klart bättre med generösa dokumentärer om du frågar mig. Det klipps allt för fort. Dels då textrader ur hennes dagböcker visas i bild, jag hade hellre sett att man fick tid att läsa klart. Dels då det visas bilder eller klipp från tv-shower och annat. Vad är det bra för att dokumentären ska vara klippt som en MTV video? Förtvivlat.

Jag skulle vilja dröja mig kvar i bilderna längre, titta på hennes ansiktsuttryck, studera hennes rörelser, hennes tajming, identifiera vilka andra som är med i bild eller i sketcherna. Jag ville se mer av hennes begåvning som komiker. Se hennes hantverk. Jag älskar dokumentärer där man får se hur bra de bästa av de bästa är på sin sak. Gotta ner sig i "excellence". Nu klipps det som om det satt en besatt vid klippbordet. Det är inte gjort med den finess som materialet förtjänar.

Filmen inleds med att Amy Poehler, Bill Hader och Melissa McCarthey får titta i Gildas dagböcker. Att se den vördnad de ger Gilda får oss som åskådare att haja till och spetsa öronen. Detta är en viktig person. Humor är bland det viktigaste som finns. Amy Poehler lånar sedan ut sin röst till Gildas egna ord från dagböckerna. Det är ett mycket fint val av regissören Lisa Dapolito. Hon skulle lagt lika mycket omsorg i valet av klippare bara...

Ibland gör fyndiga dokumentärer tråkiga ämnen mer intressant på grund av sin stil, ta till exempel Exit through the gift shop. Men ibland blir dokumentären helt enkelt bra på grund av styrkan i ämnet den beskriver. Så är det med Love, Gilda. Som film är Love, Gilda otroligt bra helt enkelt.

Glöm ej näsdukar.

Betyg 4/5







måndag 12 november 2018

Rich and Strange (1931)


Filmen är en "mess". Den har svagheter och styrkor. I detta fall väger styrkorna över de negativa och filmen har vuxit flera snäpp sedan jag såg den. Filmen kom ut 1931 bara cirka två år efter talfilmen slagit igenom. I Rich and strange blandar dock Hitchcock friskt de gamla stumfilmsteknikerna såsom textskyltar mellan scener och långa dialoglösa scener med talfilmens nymodigheter. Det ger ett splittrat intryck. Hitchcock testade också en massa filmtekniska saker i denna film, allt från avancerade perspektiv, långa kameraåkningar utan klipp och miniatyrbyggen som visade den stora lyxkryssaren ute på havet. Min poddkompanjon Frans lät allt detta dra ner upplevelsen när han såg filmen. Det är rimligt, men inte upplevelsen jag hade. För mig var relationen mellan Emily och Fred filmens kärna och behållning. Speciellt Emily i Joan Berrys skepnad var mycket lustig.

Jag lyckades alltså se igenom de tekniska ojämnheterna och såg den underbara karaktären Emily. Allt eftersom filmen utvecklade sig framför mina ögon fann jag henne mer och mer bedårande och jag förfasades över hur hennes man Fred (Henry Kendall) behandlade henne. Under den sista delen av filmen fann jag den romantiska komedin snarare transformeras till ett romantiskt drama med lustig dialog. Jag fattade tycke för henne! Och då gillar man filmen mer helt enkelt. Just dialogen är en av filmens styrkor. Mycket av humorn kommer från Emily. Hon levererar citat som:

"I can't wear this! People would think we aren't married!" (när hon får en negligé från sin make)


"Oh! Sat on a knot." (ouch, antagligen inte i manus)

"I like to be shipwrecked. Not half as bad as people make it out." (efter att ha hittat baren på skeppet)

"He's really a very good sailor, but he's not used to it." (förklarar varför maken är så sjösjuk)

Detta är en av favoriterna från Hitchcocks tidiga brittiska år!

Jag snäppar upp mig och ger Rich and strange tre flådda katter av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Lyssna på avsnittet på  shinypodden.se och våra samtal om Hitchcocks filmer.






söndag 11 november 2018

Puzzle (2018)


Puzzle är en mysig och varm dramakomedi som passar alla i familjen. Men trots bra intentioner når den inte ända fram. Filmen är en re-make på den argentinska förlagan Rompecabezas. Det är möjligt att originalfilmen var bättre. I fokus står i vilket fall den uttråkade och desillusionerade hemmafrun Agnes (Kelly Macdonald). Hon är gift med en bufflig men snäll bilmekaniker som driver en egen bilverkstad. De har två tonåriga söner som snart kommer flyga ut ur boet. Agnes är något av en slav i hemmet, som om hon vore fasthållen av osynliga kedjor. Det kan förefalla som att hon lever ett patetiskt liv, men jag skulle ändå inte drista mig att anklaga någon för den situation hon befinner sig i. Vems felet är grundas inte i filmen fullt ut, det är väl som med livet mest överallt. Det bara blev så.



En dag upptäcker hon tjusningen med pussel av en slump. En väninna har givit henne ett avancerat pussel i födelsedagspresent. Vilken fantastisk present för Agnes! Som handen i handsken. Agnes  har ju talang! I pusselbutiken inne i New York City ser hon en annons där en man söker efter en partner för pusseltävlingar. Hon svarar som på en impuls annonsen och träffar därmed den exotiske uppfinnaren Robert (Irrfan Khan). I Roberts värld väcks Agnes åter till livet. Hon lever upp med sitt nyfunna och helt egna intresse. Hon blomstrar efter att ha funnit en sak hon är bra på. Hennes personliga sfär får växa och trycka undan sfären som mamma och hemmafru.

Det som för mig var lite förbryllande var att Agnes uppenbarligen var den smartaste i familjen. I normala fall hade jag gissat att hon istället för att självutplåna sig hade dominerat sin man och därmed sin familj. Genom att tvinga in karaktären i denna konstiga och nedbrytande position skapas konflikten som filmen bygger på. Tyvärr känner jag inte riktigt att karaktärerna underbygger och därmed förtjänar sin lott i livet, både det bra eller det dåliga. Filmens scenario känns lite för mycket konstruerat av en manusförfattare. På ytan är Agnes situation helt ordinär men när man har lärt känna karaktärerna känns det ”off”.

Men trots denna fundamentala svaghet var filmen småmysig. Det där med pussel är en trevlig grej. Den puttrade på i maklig takt och framåt slutet var det faktiskt lite spännande att få se vad som skulle hända. Den väg filmen tog var kanske en av de minst anade av minst fyra möjliga alternativ.

Jag ger Puzzle två livsdrömmar av fem möjliga.

Betyg: 2/5




lördag 10 november 2018

Thunder Road (2018)


Thunder Road är en typisk American Independent och mycket typisk en film från sektionen AI i Stockholms Filmfestival. Jag är ett stort fan av denna genre, men om du inte gillar stilen är detta kanske inte för dig. Som ofta sker med filmer av detta slag är det lite svårt att definiera vilken tonalitet den har. Är det en komedi, en satir, ett drama, en tragedi? Som Plymen säger om genren, de innehåller "alltid" något av elementen; droger, homosexualitet och självmord (allra hemskast medelst rakblad). Ibland finns alla tre med men denna gång var det nog bara en av dem.

Nykomlingen Jim Cummings har både skrivit och regisserat filmen. Han spelar också filmens huvudpersom, officer Jim Arnaud. I eftertexterna står det till och med "performance by Jim Cummings". Och man kan sannerligen kalla Cummings skådespeleri i denna film som en performance. Han är imponerande fragil i sin roll som en man som blir totalt överrumplad av sorg. Han är naken känslomässigt filmen igenom.

Det känns som en extremt personlig film som antagligen bygger på självupplevda situationer. Jag har inte kollat upp det, jag går på min känsla här. Jag tror inte att Cummings nödvändigtvis behöver ha arbetat som polis, men jag är övertygad om att han har upplevt att sin mor har dött, eller annan nära släkting.

Filmen är en studie i sorgearbete. Den är smärtsam men jag upplever trots det inte filmens känsla som hopplös. Humorn är skruvad och hela tiden på gränsen till surrealistisk, jag kom till och med på mig att sitta och jämföra med Quentin Dupieuxs filmer. Men filmen har ett stort hjärta som så ofta definierar filmerna i denna genre AI.

Jag var trots allt undrande under stora delar av filmen. Var skulle detta sluta? Fungerar humorn? Vad är meningen med filmen? Jag behövde inte oroas, slutscenerna var helt magiska. Baletten. Dammig i rummet. Filmen är symmetrisk, första scenen på begravningen och sista scenen beskriver två känslor på varsin ände av skalan. Alla människor sörjer på olika sätt. Det är ok att sörja.

Mycket bra film, jag gillar den mycket. Betyg fyra.

Betyg: 4/5





fredag 9 november 2018

Skate Kitchen (2018)


Filmen Skate kitchen är 100% känsla för mig. Handling är sekundär. En grym stämning, en fantastisk filmmusik och härliga karaktärer är allt denna film erbjuder. Och det är inte så lite det! Feelingen i filmen är som en blandning av Tangerine, Hair och The Warriors. Den dryper av New York-känsla. Den beskriver en subkultur som känns extremt kopplad till det stora äpplet. Filmstilen är närgången och "up in your face", en stil som påminner mig om Sean Bakers Tangerine som vi njöt av på festivalen 2015.

Filmens underbara karaktärer spelar i princip sig själva. Gänget Skate Kitchen spelar huvudrollerna i filmen Skate Kitchen. Är det en dokumentär? Nej, men filmen verkar vara förtvivlat nära gränsen. Regissören Crystal Moselle såg några av tjejerna på tunnelbanan och gillade hur de såg ut. Det blev en kortfilm och nu en fullängdare. Moselle har tidigare gjort den renodlade dokumentären The Wolfpack och jag ser likheten mellan filmerna. Skate Kitchen är en coming-of-age om tonåriga Camille som bor med ensamstående mor. Hon är en fantastisk skejtare, längtar efter en mor, en far, en kompis. Hon träffar på gänget Skate Kitchen. Tjejerna lever i en mansdominerad värld men de tar inte skit från någon. Stentuffa brudar helt enkelt. Sa jag att filmen har en otrolig stämning?

Bra film, med rätta en snackis som inte bör missas!

Det var lätt att sätta betyg på denna film. Det blir en fyra!

Betyg 4/5






onsdag 7 november 2018

Jesus (2018)


Första filmen från årets filmfestival. Så var vi igång! Jesus är en personlig och mycket "liten" film från den 22-årige japanske debuterande regissören Hiroshi Okuyama. Nästa japanske storregissör som tjejen från festivalens programavdelning glatt förkunnade före filmens visning. Nja, "nästa japanske storregissör", jag vet inte jag, men han är tydligen den hittills yngste vinnaren av San Sebastian New Director award i alla fall. Hiroshi har skrivit, regisserat, fotat och klippt filmen. Ibland känns den som en studentfilm och det är kanske inte så långt från vad den är. Filmen är framför allt mycket personlig.

Jesus handlar om pojken Yura vars familj flyttar ut på landet från Tokyo. Hans nya skola är en kristen friskola (typ). Yura har ingen relation alls till kristendomen och allt upplevs som helt galet. Jag kan hålla med. Man ska inte trycka ner religion i halsen på barn på det viset. Oacceptabelt!

Filmens knorr är att den historiska figuren Jesus uppenbarar sig för Yura efter att han prövat på det där med att be en bön för första gången. Kul idé.

Spolier alert! Spoilers dead ahead!

Yura är ensam, väldigt ensam. Efter ett tag får han dock en vän. Livet leker. En riktig vän och en låtsasvän. Klackarna i taket. Men så händer det obegripliga, ett barn slits bort ur verkligheten. Döden kommer alltid plötsligt. Filmen beskriver sorg på ett fint sätt. Den är lågmäld och avstår helt från yviga gester. Den är snarare för behärskad, den saknar tyngden man anar under ytan. På många sätt blir filmen som mest känslosam när jag läser i eftertexterna att filmen är dedikerad till Hiroshis kompis som jag gissar gått ur tiden vid ung ålder.

Detta var en typisk filmfestivalfilm. En film som man absolut inte bör vara för stressad när man ser den. Den är extremt långsam, men tar sig lite mot slutet. Men allt som allt en helt ok första film av unge herr Hiroshi, långt kvar till riktiga höjder. Jag ger den en tvåa!

Betyg: 2/5

måndag 5 november 2018

The Skin Game (1931)

Detta är en film som Hitchcock tydligen inte gav mycket för. I hans intervju med Truffaut avfärdade han den som en film som filmstudion "tvingade" honom att göra. Det är lite synd för filmen är engagerande och inte alls så tokig. Den bygger på en vid tiden populär teaterpjäs och filmen hade redan tio år tidigare filmats (stumfilm).

Hitchcock valde att återanvända de två huvudpersonerna Mr Hornblower och Mrs Hillcrist från den första filmatiseringen vilket är en liten lustig detalj i sig. Här får de spela samma roller men med dialog! Hitch tar in kameran i rummen hos skådespelarna men i övrigt är det inte mycket att säga om det rent filmtekniska. Det känns som att han inte satsade sitt krut på kreativa lösningar i just denna film.

Handlingen berör konflikterna mellan nyrike industrimannen och en familj som bott i grannskapet i många generationer, typiska "old money". Den målar också upp konflikten mellan det öppna landskapet mot fula och spyende industrier som förpestar nejden. Hitchcock verkar ändå föredra det nostalgiska och målar uppkomlingen i negativa drag. Jag och Frans funderar på var hans sympatier ligger i veckans avsnitt av Shinypodden The skin game.

Skådespeleriet är genomgående starkt och vi ser flera skådespelare som vid detta laget redan varit med i filmer av Hitchcock eller som skulle vara med i flera kommande. Detta redovisas noggrant i podden.


Filmens slut är överraskande sorgligt, ja nästan brutalt. Frans är kanske den bland oss som mest blev berörd av Chloes öde.

Tyvärr var filmen inte speciellt lätt att se på den dvd-utgåva vi hade tillgång till. Ljudkvalitén var horribel, ja under all kritik. Dessutom finns det ingen textning på utgåvan vilket tvingade oss till olika lösningar för att kunna höra så mycket som möjligt av dialogen. Jag spelade filmen med en dånande ljudvolym i högtalarna. Frans som tänkte ett steg längre laddade ner manuskriptet och kunde med stöd av det följa dialogen i en något mindre huvudvärksframkallande kakafoni.

Trots detta missöde hade filmen kvaliteter som inte går att bortse från och jag ger The skin game två luriga auktioner av fem möjliga.

Betyg: 2/5




Från "The Filmgoer's Annual" 1932
Mosaic av "The skin game" på Leystone Tube Station, London