I Am Alfred Hitchcock (2021)

Kommer ni ihåg mitt och Frans långa Hitchcock-projekt i Shinypodden? Det var ett äventyr som startades 2018 och till slut, under förra året, avslutades tillsammans med Joel. Det blev tre säsonger där vi täckte in totalt 47 filmer (tror jag).

Nu när jag hade hämtat mig efter alla höga höjder, blondinerna i massor och känslan av att känna mig jagad trots att jag var helt oskyldig. Så döm av min förvåning när SVT Play bjöd på en lagom lång sammanfattning av mästarens karriär. Jag blev nyfiken... Och jag gillade verkligen vad jag såg.

Dokumentären går igenom Hitchcocks karriär och berör de flesta klassikers med lite extra fokus på Psycho och hans eländiga hantering av Tippi Hedren (under senare delen av hans karriär). Komplex människa den där Hitch. Han drogs till starka kvinnor men var också ett kontroll-freak som gick över gränsen ibland.

Just med tanke på att jag, Frans och Joel gått igenom så många av filmerna i detalj gör att det var en ren glädje att får hela karriären presenterad på detta övergripande och praktiska sätt. Vi får se många klipp från filmer och "behind the scenes" och några av alla röster från branschen vi får höra tala om Hitch är John Landis, Edgar Wright och Eli Roth. Lite kul att åtminstone tre (andra) poddare är med och diskuterar Hitchs verk. Extra kul också att de hade med flera uttalanden från Alfreds och Almas dotter Pat samt barnbarnen Mary Stone och Tere Carrubba.

Dokumentären tar upp hans relation till frun Alma Reville, hans rädsla för polisen, den berömda intervjun av Truffaut och hur mycket han har influerat modern film, bland mycket annat. Mycket av innehållet kände jag igen från egna efterforskningar i samband med poddningen. Men dokumentären bidrar helt klart med en tydlig sammanfattning. Den summerar vilka teman och aspekter han helst jobbade med. Först nu när jag tagit några steg ifrån poddprojektet kan jag se de stora dragen tydligare. Jag var kanske för mycket inne i detaljerna mitt i stormen.

Överlag mycket intressant, även om dokumentären i sig inte tillför några nya grepp inom genren. Men det duger för mig denna gång.

Betyg: 3+/5

Filmen ligger på SVT Play.

Family Plot (1976)

 

"You must see it twice!"

Alfreds sista film blev en slags kriminalkomedi om två par av skojare vars vägar korsas under dråpliga former. Filmer som denna måste ha en skön ton och bra skådespelare för att jag ska gilla dem, tror jag. Detta är dock inte Hitchs styrka som jag ser det. Denna film är i samma genre som To catch a thief men den var överlägsen detta sista ryck från den gode Alfred.

Tyvärr känns det som den dalande kurvan på filmkvalitéten på de sista filmerna under karriären fortsätter här ända in i mål..

Förvisso gillade jag Barbara Harris lustiga lurendrejare Blanche. Dessutom fann jag William Devanes sliskige psykopatiske diamanttjuv Arthur Adamson. Men de hade passat bättre som bifigurer och en krydda i en film. De var inte bra nog för att lyfta hela filmen.

Dessutom fann jag som vanligt att Bruce Dern var dålig och snarast äcklig. Han spelar filmens största roll så det blev inte så lyckat för mig.

Återigen finner jag mig tänka tillbaka på Hitchs gulliga och naiva komedier från 30-talet. Jag vet inte om tiden har slätat över svagheterna i de filmerna eller om de helt enkelt var bättre, utförda med en lättare hand och inte lika ångestladdat forcerat som hans sista filmer känns. 

Som komedi var detta ganska svagt och tyvärr är den inte speciellt spännande eller på något annat sätt innovativ eller intressant. Om man vill se en komedi från Hitch bör man testa The trouble with Harry och vill man se en spänningsfilm kan man välja nästan vilken som helst av hans mer kända filmer. 

Betyg: 1/5

Idag bjuds det på sampostning! Hm, han var visst lite snabbare på't än jag! Nåväl, hoppa över och kolla vad Jojjenito tyckte om filmen. Han var säkert mer förlåtande.

Den intresserade kan också lyssna på Shinypodden där jag, Frans och Joel snackar om filmen.

Frenzy (1972)

Brrr, detta är en iskall film. Hitchcock gjorde många kalla filmer och denna kan mycket väl vara den kallaste av dem alla. Jag ser den tekniska briljansen, men jag blev mest äcklad av mordscenerna. Filmen blev inte spännande bara naken och smaklös. Jag börjar misstänka att Hitchcock vid detta laget helt tappat greppet eller åtminstone förlorat sin känsla för finess. Det är som att han blivit fartblind av alla hyllningar efter Psycho och The Birds och velat gå längre och längre med våld och terror i sina filmer. Men det måste utföras med känsla. Jag anser att Alfred har förlorat den känslan.

Detta var andra gången jag såg filmen på kort tid. Jag såg den för första gången 2017. Som så ofta dök ett nytt perspektiv upp nu i andra titten. Det är intressant att den oskyldigt jagade mannen, filmens huvudperson Dick Blaney, är en så otrevlig person. Han är elak, vresig, arg och osannolikt otacksam mot de vänner som försöker hjälpa honom. Däremot är filmens main villain Bob Rusk en jovialisk, hjälpsam och till synes trevlig person. Enda felet med Rusk är att han är en psykopat, våldtäktsman, sadist och mördare. Jaja, man kan inte ha allt! Nej, skämt åsido, det är mycket intressant att Hitch har switchat personligheterna mellan den gode och den onde. Det är mer vanligt att den gode framställs i positiv dager och den onde som ett asshole, men här tvärtom. Det var lite intressant.

Frenzy är en film som varken skrämmer eller gläder mig. Den gör att jag känner avsmak mer. Men om man ska lyfta några positiva saker så är det framför allt polismannen och hans matlagande fru som piffar upp anrättningen något. Mrs. Oxford går matlagningskurs om fin fransk mat och hon är lika dålig på att laga mat som bra på psykologi och förståelse för sin makes arbete. Scenerna med Chief Inspector Oxford och hans Mrs är underbara och ett stort plus för filmen. Dessa scener är överraskande för att komma från Hitch så här sent i karriären. De påminner mer om hans filmer före 1940.

Betyg: 2/5

Det var en rejäl spridning på åsikterna inom Shinypoddens panel när filmen diskuterades. Gå in och lyssna på podden och kommentera gärna på hemsidan. 

Topaz (1969)

Några korta ord om veckans Hitchcock. Denna gång tar Shinypodden oss tillbaka till 1969 och spiondramat Topaz. Det är som att Hitchcock försöker återskapa magin från förr i de sista filmerna i karriären. Här får vi en saftig McGuffin i form av spionringen Topaz som det pratas om men som vi knappt får se.

Filmen är ett stort steg i rätt riktning jämför med förra veckans debacle Torn Curtain, men ändå långt från lika bra som klassikers i genren. Frans teori var att filmen kanske följt bokens struktur för slaviskt, och som vi alla vet angående konsten att adaptera en bok till film, man ska inte filma allt som händer i boken. Man måste välja vilka delar man vill fokusera på och göra en tajt bra story som passar filmformatet. Detta tycker jag Hitch inte riktigt lyckats med i denna film.

Inledningen är närmast helt överflödig och slutet är närmast förhastat. Däremellan fanns några bra sekvenser var för sig som tyvärr har varierande tonalitet. Thriller-scenen i Harlem var bäst medan sekvensen med Devereaux och hans älskarinna på Kuba var innerlig, men det romantiska triangeldramat om hans otrohet kändes som en annan film. Slutet i Paris var som en blekare spionroman från John Le Carré.

Bondfantast som jag är, ja, jag tänker att jag kan kalla mig det efter en hel säsong om Bond inom Shinypodden, la jag märke till att Karin Dor som spelade Helga Brandt i You only live twice spelade Devereauxs flamma på Kuba. Värt att notera.

Jag gillade bitarna med spionhistorien mest och hade hellre spenderat mer tid när Devereaux jagade mullvaden i den franska underrättelsetjänsten. Scenen när Devereaux bjuder alla sina kollegor på lunch för att "röka ut" den skyldige var lockande men det blev ganska lite av den jakten till slut. Eller för kort i alla fall.

En notabel detalj är att det finns olika versioner eller klippningar av filmen, och det föreföll som att vi alla tre i podden sett olika versioner. Lyssna på veckans avsnitt av podden här och jämför med vilken version ni sett.

I summering blir domen en helt ok och kapabel film, men långt från riktigt minnesvärd, en klockren tvåa i min skala helt enkelt.

Betyg: 2/5

Torn Curtain (1966)

Jo, alla Hitchcock-filmer kan inte var utsökta. Detta var ett rejält bottennapp. En av de sämsta filmerna hittills i projektet, men då har vi bara sett 43 filmer av de 47 planerade än så länge.

Det största problemet med filmen jag har är kombinationen av handling och tonaliteten. Detta är en spionhistoria med drag av romantiskt drama (mellan Newman och Andrews) men tonen i filmen känns alldeles för klämkäck för min del. Det är något av en pajasfilm som låtsas vara en spionthriller.

Jag blir inte speciellt förvånad när jag läser att Julie Andrews har sagt att hon inte behövde skådespela i filmen, hon behövde bara dyka upp på inspelningen och se glamorös ut. Jag förblev totalt oengagerad av hennes Sarah Sherman och det blir tydligt var grunden till den fattiga tolkningen kommer från. 

Blir inte heller förvånad att läsa att Paul Newman och Hitchcock blev osams över manus och hur Newmans karaktär Professor Michael Armstrong skulle spelas.

Filmen är inte trovärdig för fem öre. Den är dessutom varken spännande, romantisk eller rolig. 

Det finns dock en scen jag fann mycket stark och bra, den med Lila Kedrovas polska dam som desperat försökte få Armstrong och Sherman att ställa upp som hennes sponsor så att hon kan lämna förtryckarsamhället bortom järnridån.

En av anledningarna till att jag inte gillade filmen kan vara att jag hade flera andra spionfilmer i huvudet, filmer som Spionen som kom in från kylan (1965) och The Courier (2020) och i det perspektivet står sig denna film mycket dåligt.

Betyg: 1/5

Lyssna gärna på när jag, Frans och Joel snackar om filmen i veckans avsnitt av Shinypodden. Killarna har en mer förlåtande ton än vad jag hade. "Oförarglig!" 

Marnie (1964)

 

I veckans avsnitt av Shinypodden diskuterade jag, Frans och Joel denna film intensivt. Vilken spännande film som kan skapa tre olika syner på ett och samma verk! Jag fann den svag, mycket på grund av ett bräckligt manus och outvecklade karaktärer, speciellt Mark (Sean Connery). Frans å andra sidan hyllade filmen som ett mästerverk och avnjöt den som klassisk musik där tankar och känslor fördes fram och tillbaka som skummet på vågtoppar i ett oroligt hav. Joel å sin sida såg positivt på filmen och dess äkta par, vilkas fötter han kunde lägga sina förhoppningar om evig kärlek framför.

Sannerligen en sällsam film. Jag har spenderat många timmar på att försöka förstå vad Hitchcock menade med filmen. Hur jag ska tolka Mark och hans behandling av Marnie (Tippi Hedren). Var han ett monster? Var han genuint förälskad eller var allt bara ett spel? Varför har han med våldtäktsscenen utan att följa upp det mer än vad som nu skedde?

Den andra tankenöten jag brottats med var relationen mellan Marnie och hennes mor (Louise Latham). Modern var enklare att bryta ner. Hon är filmens stora monster och källan till dotterns trauma och brutna psyke. Filmen är karg och hemsk. Slutet signaleras tidigt i filmen men det blir inte mindre sorgligt för det. Detta är en otroligt sorglig film. Det är kanske en film som man kan gilla när man är sjutton år, men vad sjutton ska man gör med den nu? Den är destruktiv för sakens skull. Hade Hitchcock blivit gaggig på gamla dar eller var han bara en sadist? 

Så jag ger filmen högsta betyg som subjekt för en poddning men jag fann den inte tillfredställande i sin presentation av misären som var Marnies liv. Nu för tiden räcker det inte för mig att en regissör bara visar upp en deprimerande saga, jag vill ha ett större djup än ett bottenlöst becksvart hål.

Betyg: 3/5

The Birds (1963)

Efter den stora framgången med Psycho blev The Bird en mild besvikelse för mig. Missförstå mig inte, det är en bra film men den där riktigt maffiga känslan uteblev för mig trots allt.

Filmen inleds som en screwball comedy, en romantisk komedi, går över till ett triangeldrama för att till slut, under andra halvan, omvandlas till en skräckis. En monsterskräckis där fåglarna står för terrorn. Naturen låter fåglarna slå tillbaka mot människan och vår sätt att förstöra allt runt omkring oss. Vi fiskar ut haven, förpestar skog och mark och förökar oss som ett virus som argsint angriper Moder Jord.

Då det gäller fågelactioninnehållet föll det platt för mig. Jag gillade istället scener under filmens första del när vi fick föraningar om att något skulle ske, då när hotet från fåglarna byggs upp. De bitarna var mycket suggestiva. Under själva attackerna kom jag att jämföra filmen med Romeros Night of the living dead där fåglarna bytts ut till zombies. Det är dock samma grundläggande skräck som utnyttjas, den att naturen på ett eller annat sätt kommer slå tillbaka mot människan som art.

Jag var dock mer intresserad av karaktärerna i filmen. Tippi Hedrens Melanie är filmens huvudperson och som sådan i bild mest hela tiden. Hon är som mest intressant i inledningen då hon spelas upp som en lätt uttråkad äventyrerska som köper minipapegojor och levererar dem till en okänd mans hus långt utanför San Fransisco bara som ett hyss. Det är vederkvickande, inte minst eftersom man inte så ofta får se en karaktär som detta som är en kvinna. Under andra halvan när Melanie blivit förälskad i Mitch svalnar jag för hennes figur då hon bleknar och nästan försvinner för mig.

Mitch spelas av Rod Taylor och han är stabil men inte speciellt intressant att se. Som Frans är inne på i podden står han för tryggheten och styrkan och han är extremt väl placerad i sin hemmiljö. Det är väl inte speciellt konstigt att Melanie faller för honom.

Filmens andra intressanta karaktär är istället Annie spelad av Suzanne Pleshette. Hon är en ratad flickvän till Mitch som av litet oklara skäl stannat i Bodgea Bay. Annie och Melanie blir vänner vilket överraskade mig något. Det förväntade var att Annie skulle se Melanie som en elak konkurrent och att de skulle slåss till den sista blodsdroppen över Mitch och hans vita stickade tröja. Det var slående hur lik skådespelerskan var Audrey i Twin Peaks eller hennes föregångare Liz Taylor som Frans påpekade.

Mitchs mamma Lydia spelad av Jessica Tandy är bra. Hennes scen med Melanie i sovrummet var mycket stark. Lydia berättar om sorgen över sin makes död och hur hon önskar att hon vore starkare. Jag förstod vad hon menade och ömmade för henne. Bra spelat av Tandy.

Till sist har vi Mitch lillasyster Cathy som spelas av Veronica Cartwright, ni vet Lambert från Alien. Hon är ok, inte dålig som en hel del barnskådisar är, men inte heller lysande. Däremot var det kul att se intervjuer med henne om hennes minnen från inspelningen.

I veckans avsnitt av Shinypodden diskuterar jag, Frans och Joel filmen ingående. Det blev ett långt och köttigt avsnitt. Avsnittets hemsida hittar ni här.

Som helhet var filmen bra, helt klart en film jag kan rekommendera och mycket väl kan tänkas se om någon gång. Den kommer dock inte upp i samma nivå som några av de senast sedda från Hitchcock.

Betyg: 3/5

Denna vecka sampostar jag om filmen med Sofia som skriver för bloggen Rörliga bilder och tryckta ord.

Psycho (1960)

 

Psycho är sannerligen en mycket välkänd film men otroligt nog hade jag inte sett den förrän nu. Men bättre sent än aldrig som det gamla ordspråket säger.

Det kan vara lite problematiskt att se en film för första gången som är så berömd och omtalad att man redan har en känsla för och uppfattning om filmen. Jag hade allt för bra koll på denna film då jag någon gång hade sett den berömda duschscenen, trots att jag inte sett hela filmen. Jag kände också till den twist som filmen döljer i sitt sköte med Norman Bates och hans mamma.

Men trots allt detta blev det ändå filmen en stor succé i mina ögon. Detta är en riktigt bra film! 

Jag älskar framför allt Anthony Perkins magnifika skådespeleri. Magiskt. Det känns som att hans insats är ett unikum och det kan ha varit en lyckoträff med skådespelare, regissör och manus i ljuvlig symbios.

Filmen i övrigt, vid sidan av Perkins insats, är också vass. Janet Leigh inleder som den förväntade huvudpersonen (Marion Crane) och jag håller med om att hon borde stå som huvudperson oavsett hur länge hon är med i filmen. Just när den kända duschscenen inträffade i filmen, att den kom så tidigt, var en överraskning för mig. Klart stimulerande att det hände redan runt mitten av filmen. 

Efter Marion blivit mördad introduceras systern Lila Crane som spelas av Vera Miles. Jag gillar bådas insatser även om Janet Leigh är den som får dra det stora skådespelarlasset med sin insats under filmens första halva. Filmens kanske viktigaste scen utspelas mellan Norman Bates, Marion Crane och en nattmacka. Briljant scen.

Precis som Joel är inne på i podden är filmen uppdelad på två halvor där första halvan är ett psykologiskt drama som går långsamt framåt. Vi får en karaktärsstudie på Marion Crane och hennes psyke. Filmen visar tydligt varför hon stjäl pengarna och varför hon känner sig jagad. Frans är inne på att filmen skulle kunnat ta flera alternativa vägar men att den nu istället checkar in på Bates Motel.

Andra halvan går snabbare då filmen ändrar skepnad från karaktärsstudie till ren thriller om inte skräck rent ut sagt. Filmens näst bästa scen är mellan Norman Bates och detektiven Milton Arbogast där detektiven nedmonterar Normans ihåliga vittnesmål. Även den leder till ett våldsamt och överraskande slut. Norman spenderar mycket tid ute vid träsket i filmen!

Nästa gång jag ser filmen ska jag studera Janet Leighs skådespeleri under första halvan. Joel gav ett brandtal om hur bra hon är där, och jag var kanske lite för fokuserad på handlingen för att ta in detaljerna i skådespeleriet under första titten.

Det finns inte mycket att klaga på i en film som denna, men en sak som stack i ögonen på mig var den långa monolog som gavs precis i slutet då en psykolog noggrant redde ut de psykologiska förvecklingarna i Normans inre. Det blev en orgie i exposition och jag tyckte att hela slutet blev lamt, som en pyspunka. Som om det vore en epilog mer. Den unge Albert borde insett att det är bättre att "visa" istället för "berätta" (via monolog). Jag har dock en lösning på problemet som kom till mig som en snilleblixt mitt under poddningen. Lyssna på vårt program och avgör sedan om min lilla förändring av slutfasen hade fungerat eller ej!

Men allra sista scenen med Norman Bates och hans leende räddar mer eller mindre upp slutet av filmen ändå. Vilket magnifikt slut!

Betyg: 4/5

Lyssna på när jag, Frans och Joel snackar om filmen i nionde avsnittet av nionde säsongen av Shinypodden.

North by Northwest (1959)

North by Northwest var ju den allra bästa Hitchcock-filmen! Det var vad jag trodde när jag och Frans gick in i den första säsongen av Hitchcockpodden i alla fall. Men nu inser jag att mitt minne av den led av hål stora som i schweizisk ost. Jag kom nog bara ihåg de bra bitarna.

Visst, filmen är fortfarande en underhållande äventyrsfilm, men långt från Hitch bästa. Cary Grant är som alltid charmig och filmen har flera ikoniska scener.

Vad som slår mig denna gång är att filmen kan ses som en ren föregångare till Bondfilmerna, men att detta skulle vara den första Bondfilmen med en kvinnlig Bond. Eva Marie Saints Eve Kendall är en agent i bästa Bondstil och Cary Grants Roger är en manlig bimbo som bjuds på en oförväntad resa in i agenter och spionernas spännande värld. Jag ser många av de saker som blev så vanligt i Bondilmerna bara en handfull år senare. Tågscenerna, matvagnen, överslafen i kupén, en elak main villan med sin villains lair, en farlig henchman osv. Filmen slutar med den obligatoriska scenen där Bond förför bimbon.  

Mittendelen är klart starkast med scenerna på tåget samt de med en övergiven Cary Grant ute i majsfältet. Cary Grant, Eva Marie Saint och Martin Landau var alla bra.

Inledningen är lite väl seg och slutet är hyfsat spännande utan att mätaren går i taket. De största svagheterna med filmen är dock James Mason som main villain och en påträngande musik.

Betyg: 3+/5

Idag får jag sällskap av Sofia som också har sett filmen. Hoppa nu över till henne och läs hennes förträffliga text.

När ni är klara med det kan ni hitta avsnittet när jag, Joel och den store Frans pratar om filmen i Shinypodden.

Vertigo (1958)

 

Detta var nog andra gången jag såg filmen, men det kan ha varit tredje gången gillt också. Nu föll i alla fall polletten ner fullständigt. Vilken fantastiskt spännande film. De psykologiska förvecklingar som James Stewarts karaktär Scottie och Kim Novaks karaktärer snärjs in i är mycket tilltalande. 

Filmen är både obekväm som attans och mysig på ett sätt. Det obekväma är den blåsning Scottie råkar ut för, hur han och Judy faller för varandra utan möjlighet till lyckligt slut. Konsekvenserna av hennes medhjälp till mord är inte det lättaste att skaka av sig. Filmen är inte ens en moralkaka, men denna typ av brott tendera komma upp till ytan... Samtidigt har filmen en skön stämning och under första halvan är den drömsk till en grad som får mig att nästan tro att den har element av magisk realism.

Filmen lovordas med rätta av både recensenter och branschfolk och vi pratar oss också varma om filmens förträfflighet i veckans avsnitt av Shinypodden. Vi sjunger med i hyllningskören trots att vi faktiskt lyckas ha en hel del olika tolkningar av vad som händer i filmen, mestadels på det psykologiska planet. Det handlar om Scottie, Madeleine/Judy och Midge, samt relationerna dem emellan. Lyssna på avsnittet för bövelen.

Efter första titten var jag avvaktande positiv men inte blown away, men denna gång uppskattade jag den fullt ut och jag kund med glädje möta mina poddbröder i det högsta betyget.

Betyg: 5/5

The Wrong Man (1956)

 

Shinypodden tuffar på och denna vecka var det "The wrong man" som avhandlades. Detta är en superseriös och tämligen deprimerande film. Hitchcock har för en gång skull valt att gör en nästan dokumentär film. Den handlar ju om en oskyldig man som kastas i fängelset, en miserabel situation som närmast är kafkaliknande. Detta är också en av Alfreds stora ångestframkallande situationer så det är inte överraskande att han kände starkt för historien. Han ville inte ens riskera att åskådarna skulle tappa fokus på filmen med att leta efter hans cameo så han skippade det och valde istället att presentera filmen och då nämna att den bygger på en verklig händelse.

Så kommer vi till Sofias frågor.

Skulle jag rekommendera filmen till någon? Absolut JA. 

Den är mycket välgjord. Produktion, foto och regi är mycket bra. Skådespelarna gör ett bra jobb med Henry Fonda i spetsen. Han spelar Manny, en mild och vag, ja i högsta grad alldaglig medborgare som bor i Queens. Hans hustru Rose spelas av Vera Miles och hon är mycket bra i de få scener hon är med i. Jag gillar Vera Miles än mer än Fonda i denna film. Mitt öga blöder för hennes öde. 

Är jag sugen på att se om den? Sannerligen NEJ. 

Jag fann den allt för övertydlig och jag saknade något form av moraliskt dilemma att brottas med. Det filmen beskriver är en olycklig situation och en usel hantering av polis och myndigheter. Men när jag väl insett detta (tidigt i filmen) ger den ingen mer. Resten av filmen är en rak linje tills vi får en liten hemsk överraskning, helt oannonserat, att Rose blivit permanent sjuk. Jag väljer att bortse från den fåniga skylten i slutet av filmen. Men slutscenen med olyckliga Rose hänger inte ihop med filmen i övrigt. Detta är inte en speciellt lyckad twist, snarare en blixt från klar himmel.

Jag hade gärna sett filmen ur Roses synvinkel istället. Det är hon som tar mest stryk av den felaktiga arresteringen av hennes man. Om jag ska vara brutalt ärlig tycker jag att Manny verkar vara lika menlös i slutet av filmen som i inledningen, så jag saknar helt en utveckling av den karaktären. Rose är den intressanta, jämför henne från inledningen av filmen med slutscenerna och där har vi en mycket spännande "resa". Tyvärr får vi inte se speciellt mycket av den resan.

Samtidigt får man inte glömma hantverket i filmen så jag vill poängtera att den inte är dålig. Den första tredjedelen, allt fram till att Manny åker i finkan är riktig vass och det ligger en tät spänning i filmen. Den delen är fin.

Det är kanske så att dagens filmpublik, i detta fall jag, inte nöjer sig med en så simpel handling som denna film har? Vi vill kanske ha någon form av twist eller överraskning för att anrättningen ska kännas komplett? Och samtidigt finns det långsamma och lågmälda filmer helt utan twistar eller överraskningar... som helt klart är överraskande bra. Så, tja, jag vet inte.

Betyg: 2/5

PS, lyssna på poddavsnittet när jag, Frans och Joel snackar om filmen. Vi har en stor variation i åsikter och betyg! Ni hittar hemsidan för poddavsnittet här.

The Man Who Knew Too Much (1956)

Ja, men det är ju alltid kul att se Jimmy Stewart. Så är det. Kalla mig gammalmodig eller enkelspårig, men jag gillar honom. Scenen när han och frun sätter sig i sofforna på restaurangen i Marrakesh var helfestlig. Stewarts ben, knän och fötter var alldeles får långa för att han skulle kunna sitta avslappnat och benen fick inte ens plats under bordet. Simpel men befriande humor i en film som saknade den lättsamma humor som Hitchcock ändå ibland bjuder på. Något han strösslade med i den första, brittiska versionen av samma film från 1934. 

Men som helhet kände jag mig uttråkad och oengagerad i paret McKennas problem och äventyr. Och om filmen inte tilltalar en med sin grundpremiss, sin genre eller karaktärerna hjälper det inte att filmen är bra gjord. Trots ett tvärsäkert hantverk från Hitch, Stewarts persona och en vilt kämpande Doris Day blir det helt enkelt tråkigt med vardagsbänk à la 1950-talet. 

Filmen föll platt för mig, men "even-Steven" gällde och Joel föll hårt för den istället. Han blev till och med blown away! Och Frans? Han hade sett filmen så många gånger att han nästan inte kunde förhålla sig till den. 

Lyssna på vårt samtal om filmen i Shinypodden, avsnittet hittar ni här. Där reder vi ut allt man behöver veta om Rotten Tomatoes också.

Jag såg filmens tekniska finess men den tilltalade mig icke och jag ger den en enkel tvåa. Jag längtar tillbaka till den vermontska naturen istället... Vem kunde ha trott det?

Betyg: 2/5

The Trouble with Harry (1955)

Det var andra gången jag såg filmen nu. Efter första titten för cirka 15 år sedan såg jag bara den onaturliga dialogen, karaktärernas absurda val och dess tonalitet av fars. Jag var inte ett stort fan av denna komedi. Min åsikt om att Hitchcock inte var bra komedi grundade sig kanske med denna film...

Efter denna titt var jag dock mildare i mina omdömen. Visst inledningen är en chock, allt i filmen är surrealistiskt. Dialogen är teatralisk och som uppläst av skådespelarna. Inget i filmen känns naturligt. Men samtidigt fann jag de fyra huvudpersonerna ganska trevliga att umgås med denna gång. Så snart jag vant mig med allt det bisarra och justerat mina reglar känner jag mig hemma och nästan till rätt i miljön.

Detta var Shirley MacLaines första filmroll och hon är ljuvlig. Edmund Gween såg vi tidigare i Hitchcock-podden då han spelade en av huvudrollerna i The skin game från 1931. John Forsythe som de affärsmässigt handikappade målaren var trivsam och Mildred Natwick som den äldre ungmön Ivy var kanske filmens stora behållning.

Allt som allt en mycket annorlunda Hitchcock-film. Jag tror nog att den unge regissören borde hålla sig till psykologiska dramer och thrillers. Hans svarta humor passar i de miljöerna men i en renodla komedi känner jag att han kanske är ute på för tunn is.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinyppoden där jag, Joel och den store Frans försöker förstå vad som var problemet med Harry. Var han för glad?