War Machine (2026)

Alan Ritchson. Det är anledningen till att jag gav denna sci-fi-action chansen. That's it.

Filmen är som en korsning mellan Arnolds Predator och Walter Hills Southern Comfort från 1981. En grupp soldater under träning möter en oväntad och överlägsen motståndare.

Ritchsons gäng är på "helvetesmarsch" som slutprov på Rangers-utbildningen och därmed har de ingen live ammunition. De inser snart att deras vapen ändå inte skulle kunna mäta sig med fiendens. Det gäller att klura ut en smart plan för att överleva. Filmen påminner lite om andra alien invasion filmer som Battle: Los Angeles eller varför inte Battleship.

Filmen är röjig och nog så spännande inledningsvis. Men det känns som att den tappar tempo desto längre in i filmen vi kommer. I alla fall tappar jag intresset lite. Den blir lite för predikterbar kanske.

Alan Ritchson är som vanligt njutbar att beskåda. Övriga kända namn är Jai Courtney som gör en lite roll som den stores broder. De ser ut att vara bröder ta mig tusan! Dennis Quaid spelar en gammal general. Han ser oändligt gammal ut nu. Jag kände också igen Esai Morale från en av Mission: Impossible-filmerna.

Patrick Hughes regisserade. Han gjorde The Hitman's Bodyguard och uppföljaren. De är klart bättre än denna film, om jag får drista mig med ett filmtips.

Habil actionfilm. Inte den bästa sci-fi jag sett, men inte heller den sämsta. Helt ok!

Betyg: 2/5

Fantastic Voyage (1966)

 

50-talet brukar kallas "The golden age of science fiction cinema". 60-talet tog oss in i the atomic era och rymdåldern. I vilket fall var jag sugen att ge Fantastic Voyage chansen i projektet. Den verkade festlig.

Den har ungefär samma handling som actionkomedin Innerspace från 1987. Där såg vi Dennis Quaid, Meg Ryan och Martin Short. Mycket rolig film.

Fantastic Voyage bjuder på Stephen Boyd, Rachel Welch och Donald Pleasence. Filmen är också noterbart inte en komedi även om den är hilarious i vissa delar. Den spelas mer som ett seriöst sci-fi drama. Det är kalla kriget, lönnmord, en vetekskapsman som bär på en hemlighet men som hamnat i koma. De goda har en maskin, förminska en ubåt till en miniatyr och bege sig in i vetenskapsmannens kropp. Allt måste givetvis ske i en kamp mot klocka.

Jomenvisst, detta var väl ganska mysigt. Lite roligt som sagt att studera deras specialeffekter av diverse organ inne i människokroppen. Blodomloppet, örats irrvägar, kroppens försvarssoldater de mordiska vita blodkropparna osv.

Roligast bland spelarna var såklart Donald Pleasence. Han är inte riktigt lika galen som Klaus Kinski men inte långt efter. Att det var Mr. Pleasence som var the villain kom inte som en överraskning direkt, name recognition gick emot filmens försök att göra det till en överraskning.

Men nej, detta är inte en oumbärlig film. Kul för stunden, men inget att skriva hem om. En klockren "helt ok".

Betyg: 2/5

Project Hail Mary (2026)

Så har jag nu sett den omtalade Project Hail Mary. Jag såg fram emot filmen en hel del men inte så mycket som vissa andra trodde att jag skulle göra. Jag hade lite svårt att se hur Andy Weirs stil skulle funka i denna typ av äventyr. Jag hade därmed ganska oklara förväntningar på filmen, men den hade fått mestadels bra betyg så jag hoppades väl på en schysste sci-fi i alla fall. Och alla välproducerade sci-fi ger pluspoäng automatiskt i min bok. Det är sedan gammalt.

Trots modererad ribbhöjd levde den ändå in upp till mina förhoppningar. Jag kan direkt säga att det kommer bli omöjligt för mig att inte jämföra filmen med två mycket bra filmer som är regisserade av två av de bästa vi har; Denis Villeneuves mästerverk Arrival och Ridley Scotts otroliga adaption av Weirs debutroman The Martian.

En av Project Hail Marys styrkor är att den bitvis är riktigt snygg och dess sci-fil miljöer är trovärdiga, nästan ända in i mål. Filmen har en suggestiv inledning och tekniken med att ha en huvudkaraktär som lider av minnesförlust och låta honom, och oss åskådare, bygga upp historien via minnen i form av flashbacks funkar bra i denna film.

Sandra Hüller är som vanligt superstabil. Här ser vi hennes som Eva Stratt som leder Project Hail Mary. Hüller spelar henne fullständigt allvarligt. Hon gör det till perfektion. Man påminns lite om hennes insats i den underskattade Toni Erdmann på mer än ett sätt.

Tyvärr spelar hon i en annan film än övriga skådespelare,  eller filmens regissörer för den delen.

Vid sidan av allt annat är detta trots allt en "first contact"-film och därmed kan jag inte annat än sorgset skaka på huvudet och jämföra med Arrival. Här i Project Hail Mary flimrar problemet med att skapa ett gemensamt språk mellan Grace och Rocky förbi. Illa kvickt har regissörerna lånat en Universal Translator från närmaste Star Trek inspelning och så lätt löser man det "lilla" problemt.

Ja, men är det verkligen få farligt undrar ni nu då? Well, kanske inte, men nu har helt plötsligt filmen gått från Hard Science Fiction till "Science-Fantasy" likt Star Wars och MCU. Vi är nu långt från Arrival eller The Martian. 

Sandra Hüller spelade i en Hard Science Fiction så som jag upplevde det. Hon spelar också i ett "seriöst" sci-fi-drama likt The Martian. Det gör sannerligen inte Ryan Gosling eller filmens regissörer.

Jamen, The Martian med Mat Damon var ju också rolig. Javisst var den filmen rolig mest hela tiden. Men det är en skillnad i tonaliteten i filmerna. Mark Wattney använde en ofta självironisk humor för att klara av situationen han hamnat i. Alla andra i The Martian spelade sina karaktärer seriöst; hans team på  Ares III, NASAs chefer och alla ingenjörer som arbetade arslet av sig för att skapa förutsättningar för att kunna rädda Watney. När det var humor var det förankrat i deras komplexa karaktärer. The Martian är som en fiktiv berättelse om en verklig händelse i vår verklighet, dvs i högsta grad Hard Science Fiction.

Här kommer då Project Hail Mary och ger os någon form av goofy "buddy comedy" där komedin är i första rummet, där skämten är kastade på karaktärerna för att det är en sådan film regissören vill göra... Det känns tråkigt. 

Jag sneglar på vem tusan är det som gjort filmen...  Hmmm, wtf? Det är de två herrarna Phil Lord och Christopher Miller. De är kända för filmer som 21 Jump Street och The Lego Movie. Ouch. Det förklarar ju i princip allt va?  

Filmen blev i princip sämre och sämre ju längre den gick, och den höll på ett... tag. Slutsekvenserna var närmast smärtsamma. Lyckades de fejk-döda Rocky inte bara en, utan två gånger? Klart han inte kunde dö, de ska ju sälja Rocky-leksaker efter filmen. Rocky må ha varit gullig inledningsvis men han kändes mest som tagen från något extra dåligt från Disney Star Wars om jag ska vara ärlig. 

Ok, så vad har vi här då? Det var en snygg och för stunden underhållande Science-Fantasy som tyvärr saknar karaktärer jag brydde mig om och som i övrigt är mer eller mindre tom på innehåll. Nätt och jämnt en trea på grund av Sandra och snygga rymdsceneriet kanske?

Betyg: 3/5

Good Luck, Have Fun, Don’t Die (2025)

Good Luck, Have Fun, Don't Die är ytterligare en film som slog sig in på min top 10. Den har en lång svår titel som blir mer begripligt när man har sett filmen.

Detta är en salig blandning av genrer. Vi har sci-fi i form av en man från framtiden som kommer till oss med ett viktigt uppdrag att rädda hela mänskligheten, komedi av stressig och hysterisk sort, satir över vår samtid där vi blir dummare och dummare ju mer vi låter oss förhäxas av mobiltelefonen och dess sociala medier, och en gnutta dramatiskt allvar med hotet om AI och sådant. Allt i väl valda portioner.

Favoriten Sam Rockwell spelar mannen från framtiden som väl förklädd med ett uteliggarskägg dyker upp på den sjaskiga amerikanska syltan (hur tusan översätter man "diner"?). Om och om igen.

Det är en galen film som vann mig över allt eftersom vi kom längre och längre in i handlingen. Filmen får mig att känna närhet till en massa tungviktare inom sci-fi-genren. Den tar små bitar från alla dess föregångare och skapar något nytt. Typ. 

Den är inte lika klaustrofobisk som 12 Monkeys, eller lika filosofisk som Blade Runner. Den har inte lika mycket action som The Matrix eller är lika rolig som Groundhog Day. Filmen påminner också lite om sci-fi klassikers som Dark City och Brazil samt om generiska zombie-filmer. Det blir mycket...

Ja, filmen har spänt bågen maximalt och tryckt in en jäklans massa stuff. Men det funkar ändå, till slut. Direkt efter filmens slut hade jag en vag känsla att den hade något mer än bara ren galenskap. Det är precis som folket i filmen som först tror att Mannen från framtiden är galen men ändrar sin uppfattning allt eftersom äventyret går framåt.

Filmen har sannerligen sina problem. Den väljer kaos över en renhet i problem, hot och lösning. Filmen väljer att vara stökig och svårförstådd. Om det beror på val medvetet tagna, eller avsaknad av tajming och förståelse av Gore Verbinski och hans team låter jag vara osagt.

Summa sumarum är att detta är en festlig och intressant film med en magnifik ambition.

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypodden Special Filmåret 2025, del 1 för snacket om denna film och en massa fler fina filmtips. Shinypodden hittar ni där poddar finns, tex på Spotify, och när det gäller musikavsnitten hittar ni dem som gratis följare av Shinypodden på Patreon.

Predator: Badlands (2025)

 

Dan Trachtenberg revitaliserade Predator-serien med Prey som kom ut 2022. Jag gillade den en hel del och har sett om den sedan dess. 

I somras kom han oannonserat ut med Predator: Killer of Killers vilket var en kuriosa för mig såsom animation och antalogi. I november kom så den emotsedda Predator: Badlands. Jag gjorde misstaget att tillåta mig ha ganska höga förhoppningar på filmen.

Tyvärr kan man nu konstatera att den har blivit "Disneyfierad". Den ursprungliga Predator från 1987 var barnförbjuden på alla sätt coh vis. Inte endast per våldet och allt blod, utan också avseende dialog, tonalitet och allmän ruffighet. Den senaste Predator-filmen har reducerats till en gullig barntillåten saga om vänskap. Besviken!

Tonalitet och sådant är en sak. En bra film ska funka oavsett rating, genre eller tonalitet. Tyvärr är detta inte en bra film. Jag köper miljöerna, fantasy, sci-fi och "horror"-inslagen. Men jag gillar inte att filmen om och om igen är så ologisk. Det är för slappt filmskapande. Även icke verkliga världar har sina egna logiska regler och filmer i dem måste förhålla sig till dessa regler. Annars raseras illusionen som filmen bjuder in till.

På plussidan har vi ett intressant filosofiskt drama mellan Thia och Tessa som taget från Isaac Asimovs böcker. Det är en typ av frågor som Alien-franchisen också berört flera gånger. Elle Fanning spelar de två robotsystrarna väl men vi har sett henne mycket bättre i andra filmer. Dessa roller passade inte henne så väl.

På filmens minussida kan den mest grova "Disneyfieringen" nämnas. Alla fiender var syntetiska humanoider vars innandöme var allt annat än röda. Trots allt grafiskt våld blev filmen som sagt barntillåten och det såg väldigt fånigt ut i mina ögon. 

Jag hade önskat att filmen antingen gått "all in" på sitt ursprung och gjort den brutal och R-rated, eller istället gjort om konceptet helt och hållet till ett intellektuellt science-fiction-drama om männsikans svagheter och värdet av samarbete och problematiseringen därom i filmens kontext. Men varken "hackat eller malet"...

Underhållning för stunden om tittaren checkar in sin hjärna vid entrédörren.

Betyg: 2/5

Predator: Killer of Killers (2025)

Jag gillade Dan Trachtenbergs Prey från 2022 en hel del. Det var en nystart för Predator-filmerna, och jag älskade greppet att den utspelades på 1700-talet med krigare från the Comanche Nation.

Därför var det mycket spännande när Trachtenberg släppte bomben om en surprise-film, en ny installation inom Predator universat. Filmen kom ut i juni. Jag var "hyped".

Men, det blev inte riktigt som jag hoppats. Detta var inte helt överraskande en animerad film och dessutom en antologi med en tre fyra delar som förvisso satt ihop ganska bra. Den blickar tillbaka på tre historiska fall med predators som väljer ut de starkaste krigarna och går en envig med dem. 

I den första följer vi en kvinnlig vikingkrigare på 800-talet, sedan träffar vi en samuraikrigare under 1600-talet och till sist en US Navy sailor från andra världskriget. Alla tre samlas senare ihop och de hamnar på en planet där de ska tvingas delta i något slags gladiatorspel mot en jättestark predator, en killer of killers.

Jag gillar att the Predators "lore" utökas och vissa av idéerna i filmen är coola. Däremot blir jag inte så blown away av animerade actionscener. Jag har svårt att se charmen med avancerade actionsekvener när det bara är tecknat. Ser inte lockelsen med det som snarast är anti-Tompa Cruise.

Dessutom är ofta antologier i princip alltid tråkiga, och så med denna också. Det blir varken hackat eller malet, det blir fragmenterat. Denna gång håller historierna ihop med den sista delen där de tre hjältarna föses samma och de tvingas samarbeta, det är bra för att vara en antologi. Men överlag var detta en vag besvikelse och kanske endast för fans av Predator-filmerna.

En extra kul detalj var att Jeff Cannata från The Film Cast hade en liten roll som röstskådis i filmen. Jag kunde dock inte identifiera hans röst. Men ändå. 

Betyg: 2/5

AVP: Alien vs. Predator (2004)

Jag och Måns fortsätter vår exposé genom Alien- och Predator-franschiserna. Denna gång fick vi sällskap av kusin David också. Härligt.

AVP är varken "kanon" i Alien- eller Predator-världarna enlig "the internets", men det måste vara någon slags gråzon här för detta känns som att den passar väl in i båda världar. Pyramiden våra hjältar försöker ta sig ur omkonfigurerar sig med jämna mellanrum vilket påminner lite om Cube 2: Hypercube också för den delen.

Filmen är regisserad av Paul W.S. Anderson och den kommer då såklart rent generellt sett inte upp i nivå med Alien-filmerna då det gäller production value, skådespeleri eller dialog. Det känns som en b-film helt enkelt. Men den är engagerande och det mesta av actioninnehållet verkar vara utfört med praktiska specialeffekter vilket jag älskar. Filmen är dock lite daterad i en del av de digitala effekterna, tex något blodsplatter såg udda ut.

Dialogen är ibland bedrövlig, ibland överförklarar de vad som sker, varför inte låta publiken få befinna sig i ovisshet lite längre stunder vilket kan leda till mer spänning? Eller så lider den av svaga skådespelare som inte lyckas leverera. De enda två skådisarna jag gillade var Lance Henriksen som mr Weyland och Sanaa Lathan som Alexa Woods.

Filmens klart bästa partier är när människorna börjar inse att de måste liera sig med the Predators för att kunna klara sig från "the serpents", samt när kontakt tas och samarbetet inleds. Tyvärr fokuserar inte filmen speciellt på detta element i historien. Den lägger likvärdigt mycket tid på en massa set-up och andra relativt sett svagare partier. Enkla regler i alien-filmer; visa inte monstret för mycket och fokusera på "skrikandet i tunnlarna"... 

Hade filmen fokuserat än mer på när aliens jagar människor och de tre predators, samt när de två senare fajtas tillbaka hade filmen kunnat bli bra på riktigt.

Nu hade jag en himla kul stund under titten tillsammans med systersönerna ändå. Detta var en kul om-titt för mig och killarna gillade också denna lite pajjiga men ändå intressanta utveckling av lore för dessa två filmserier.

Betyg: 3/5

Alien Resurrection (1997)

Så har jag och Måns sett den sista Alien-filmen han inte sett tidigare vilket blev fyran av de fyra "originalfilmerna". Det känns som extremt länge sedan jag såg denna men den uppfyllde ungefär förväntningarna. Den var bättre än väntat inom vissa delar och sämre än väntat i andra.

Filmen är ganska "gory" vilket var en överaskning. Det gjorde varken till eller från. Den stösta negativa överaskningen var att flera av karaktärerna var pajjiga och att dialogen i delar var riktigt risig.Det känns trist då Joss Whedon står som manusförfattare. Kom han inte in som en "script doctor" för att rädda upp filmen? I vilket fall lider filmen ganska gravt av ojämnhet i tonalitet. Den hade vunnit på att välja spår och kört det rak över. Nu var det blandning gore, body horror, skräck, action och en slags missplacerad humor som inte passade in.

Det jag gillar med filmen är utvecklingen och det sorgliga om Ripley. Vi får se henne som en riktig bad ass igen, men visst finns det saker i filmen som är tråkiga. Annars är Winona Ryder som roboten Call filmens behållning. Dels har hon ett så speciellt utseende, hon är otroligt vacker med sina stora mörka ögon. Men framför allt är det spännande med en android av "andra generationen" som de säger om henne, dvs att hon är byggd av andra androider. Här ser vi kanske ett exempel av en AI. Call är den mest mänskliga av dem alla på hela skeppet. Intressant med tanken att AI kan utvecklas så också, istället för att bli ett nytt Skynet Jag gillade den delen av historien. 

Sen måste jag lyfta undervattenscenerna som ändå är innovativa för serien och de funkade överlag bra. Och de galna veteskapsmännen, speciellt Brad Dourif i rollen som Gediman, han som fascinerad studerade mostert in i det sista... Inte ens ett skrik.

Mina två stora, stora bekymmer med filmen är dels "body horror"-scenen när Ripley tittar in i rummet med försök 1-7. Det är en grotesk och osmaklig scen som jag bara tycker är malplacé för en Alien-film. Men det största problemet är såklart hela slutet med "the Newborn". Fasen vad kasst det är. Jag har riktigt svårt för Ripleys barnbarn. Ta bort.

Det var därför det var så trist att Romulus också hade en Newborn. Det var redan prövat och vi visste redan att det inte funkar.

Till sist en ny spaning från när jag nu såg den efter att ha sett det mesta av vad Joss gjort. Jag ser tydliga likheter mellan Call och River. En ung och liten tjej med ett stort hjärta som på olika sätt vet en massa av "myndigheternas" hemligheter. Också skeppet "The Betty" och hennes crew med en "Jayne"-typ (Ron Perlman), en "mekaniker", en "pilot", en "Captain" osv känns ju igen i Joss senare arbeten. 

OK, nu får vi flytta fokus från Alien till Predator-serien. Vi ska sova på saken vilka av filmerna Måns vill se, men jag hoppas på den första ska få plats i alla fall...

Betyg: 2/5

Uppdaterad ranking av Alien-seriens filmer à la 2024: 

1. Aliens
2. Alien
3. Alien 3
4. Alien Resurrection
5. Alien: Romulus
6. Alien: Covenant
7. Prometheus

Alien 3 (1992)

Efter Romulus kändes det rimligt att köra vidare med Aliens-filmer med systersonen och täcka in de som han inte sett. Alien 3 var näst på tur. Jag hade själv inte sett den på en herrans massa år, minst 25 år i alla fall.

Först fick vi bestämma vilken version vi skulle se. Bioversionen på 115 minuter är ju allmänt dissad, vilket Måns var mycket väl medveten om. Den alternativa "Assembly cut" på 145 minuter är berättarmässigt den överlägsna filmen. Den största skillnaden i den långa versionen är tråden om hur de fångar alien i ett rum (för toxiskt avfall) och att den galna fången Golic sedan släpper den lös. Golic tror att det är en drake, en fulländad varelse och närmast tillber den som en gud. Golic dör ändå skrikande som alla andra. Bioversionen utan de delarna makar inte sense. Men man får betala med sämre utförda specialeffekter etc i den ofärdiga versionen. Det var ett lätt val för oss, vi kollade på Assembly cut.

Först och främst slås jag av hur bra denna film egentligen är. När den kom efter Alien och Aliens var det såklart inte så lätt för den, den var ju då "sämst" av de tre. Men nu med en massa andra filmer är den långt från bottenskrapet, den är snarare den tredje bästa filmen helt enkelt.

Miljöerna och stämningen i filmen är mörk och tung. Otroligt snygga scener i den förlängda inledningen i Assembly cut. Man påminns av Finchers Seven i dess dysterhet. Världsbygget är mycket bra och som med alla de äldre Alien-filmerna är det mesta byggt och praktiska effekter i första rummet. Det är endast alien-varelsen i sig som är dåligt animerad, speciellt i denna version. Men om jag ska vara ärlig så stör inte de svagare effekterna speciellt mycket. Jag prioriterar berättelsen så mycket mer.

Jag älskar hur Ripley får ett värdigt slut. Hela filmen känns som en hyllning med ett långt och smärtsamt avsked till den älskade karaktären. Jag hade glömt hur mycket filmens titelsekvens spoilar filmen vilket nu känns lite onödigt, samma i båda versionerna för övrigt. Jag kom ihåg det som att det var något av en twist med Ripleys öde, men nu kändes det väldigt uppenbart hela filmen igenom. Allt hostande, ont i halsen, känna sig sliten etc. För att inte tala om den ikoniska scenen när alien-monstret är framme och sniffar på Ripley...

Filmen är sannerligen inte ett glädjepiller. Lyckligtvis tyckte Måns om filmen som det verkar, men jag gick och la mig med ett tungt sinne den kvällen.

Den långa versionen vi såg är dock inte utan svagheter heller. Dess styrka är att historien är komplett med den andra vändpunkten med Golic, men svagheter är bland annat en hel del lite taffliga dialogsnuttar eller sekvenser. Jag förstår varför en hel del blev bortklippt.

Den största nackdelen jag såg var dock slutscenen för Ripley. The Assembley cut har inte med chest bursten och att Ripley håller fast drottning-ungen vid sitt bröst. Efter filmen var slut var jag tvungen att visa Måns bioversionens slut och vi var rörande överens om att bioversionens slut var det klart bästa. Att Ripley till slut tvingas uppleva det hon kämpat så länge och så outtröttligt för att slippa kändes i maggropen. Också att hon hindrar den lilla drottningen att fly känns så rätt, bilden när hon för drottningen till sitt bröst i en omfamning var fin. Nästan lite dammigt i rummet. Det är en magnifik scen och en höjdpunkt från alla de tre första filmerna. Jag som älskar Alien-serien ser det som ett defining moment. Konstigt nog verkar fans på internet inte vara överens om den scenen var bra eller inte. En del föredrar renheten med att Ripley bara faller ner i ugnen. Rent såklart, men inte lika meningsfullt, för mig i alla fall.

Till sist kan jag nämna att jag blev förvånad av att båda versionerna har en egen hantering av titeltexten av filmen. Jag saknade att namnet långsamt byggs upp av de lodräta och snedställda elementen från bokstäverna... Är kanske en grej som endast Ridley Scotts bolag har rätten till?

Allt som allt en mycket bra film!

Betyg: 4/5

Uppdaterad ny ranking 2024: Aliens, Alien, Alien 3, Alien: Romulus, Alien: Covenant, Prometheus

Alien: Romulus (2024)

Nytt fräscht blod! Men också det vanliga med förvirringen, vridande av händer och skrikande i korridorer...

Precis som Prey revitaliserade Predator-serien är Alien: Romulus ett nytt spännande kapitel i Alien-franschisen. Det finns mycket att gilla med denna film, och denna installation är ett stort steg upp från Prometheus och Covenant, men den är likväl långt ifrån de två "stora" i serien.

Jag gillar världsbygget. Det känns som en verklig värld som är smutsig och ångestframkallande, och allt är mycket smart gjort med mer praktiska effekter än cgi. Miljöerna och feelingen i filmen påminner mig om ikoniska filmer som Alien och Blade runner men också till exempel första säsongen av tv-serien The Expanse. Romulus är också riktigt snyggt filmad i all sin grit och smuts.

Sen gillar jag att man valt att föryngra huvudpersonerna, precis som Dan Trachtenberg gjorde med Prey. Här har vi en liten grupp med unga slavar från en av Weylon-Yukanis kolonier ute i rymden. Det är uppfriskande att slippa "experterna" från Prometheus och "kolonisatörerna" från Covenant. Denna grupp påminner mer om gruppen från Nostromo.

Filmen är producerad av Ridley Scott men regisserad av Fede Álvarez som tidigare är känd som skräckregissör. Jag gillar att Romulus är lite mer gory än Scotts två senaste alster i serien. Gillade speciellt scenen mellan Bjorn och alien i sin puppa där den höll på att växa till sig. Det var coolt hur alien dödade Bjorn med att bara blöda på honom. Effektivt!

Filmen är dock inte utan svagheter. Även om filmen är bra som en actionfilm är den inte speciellt effektiv som skräckis. Jag saknar uppbyggnad av spänning. Det är som att de har tryckt in för mycket action och handling istället för att bygga spänningen mer från grunden. Det är mer skrämmande att inte se monstret! "Mostly".

En annan svaghet är att filmen är rörig då det gäller var de olika karaktärerna befanner sig i relation till de andra. Var på rymdstationen är de? Spänningen förtas när man inte riktigt förstår var människorna befinner sig respektive monstret. Om man jämför med de tidigare Alien-filmerna, och Prey också för den delen, blir det uppenbart att denna film inte riktigt lyckas.

Till sist är jag inget stort fan av  den nya "the newborn". Konceptet fungerade inte i Alien: Resurrection och det fungerade inte här heller. Tyvärr tror jag att den svarta sörjan med farliga dna från Prometheus återanvändes här. Jag hade verkligen hoppas på att allt om Davids skapandeprocess av aliens skulle ha ignorerats och glömts av nu när serien startas om. Om det nu är det de gjorde med denna film. Någon som vet?

Annars gillade jag skådespelarna... Cailee Spaeny som lill-Ripley var bra, jag gillade henne mer här än i Civil War i alla fall. Min favorit var dock helt klart David Johnsson som androiden Andy (modell ND). Han klarade utmaningen att spela två olika karaktärer mycket bra. Storyn om Andy var en av filmens bästa delar tyckte jag. Sen kan jag tycka att filmen var lite simpel med introduktionen av hjältinnan i första scenen. Det hade varit coolt om de dolt vem som är filmens huvudperson lite längre i filmen. Jämför med Alien...

Hur var det då med alien-innehållet? Jag gillade det mesta, det var endast "the newborn" som jag direkt ogillade. Aliens som ett myrsamhälle var dock inte med i spel såvitt jag uppfattade det. Det vore trevligt om de återkommer till den idén någon gång.

Jag gillade Alien:Romulus och jag tror den har potential att växa vid en omtitt, till stor skillnad hur det var med Prometheus och Covenant. Men den var inte fullt så skrämmande eller engagerande som jag hoppats.

Betyg: 3/5 

Blinkning till Alien3

Rebel Moon - Part Two: The Scargiver (2024)

Av någon förunderlig anledning fann jag första delen av Rebel Moon charmerande och underhållande nog att jag nästan tog med den på min top 10 i podden. Med glimten i ögat, mind you, men ändå.

Nu tog jag mig an andra delen med blygsamma förväntningar då manus och story inte varit det starkaste med första delen och jag anade ganska snart vart hän detta skulle barka. Well, låt oss säga att detta inte var så jättebra.

Trots att det endast var cirka 2 veckor sedan jag såg filmen kommer jag knappt ihåg detaljer från en enda scen från filmen. Det är inte att göra ett starkt intryck. 

Filmen är en ren rip-off av De sju samurajerna men med sådana överdrifter att det mest blir fånigt. Fienden är så over powered att det bli löjligt med böndernas motstånd med sina enkla vapen. Filmen blir endast fokuserad på denna fajt och det dras ut på det alldeles för mycket. Saxat får vi se bakgrundshistorier om våra hjältar. På pappret skulle man tro att vi blir investerade i dessa karaktärer men det sker inte i mig i alla fall.

Våra hjältar gör underjordiska fällor och minering som om de vore John Rambo. Tyvärr adderar det inget till genren. Allt vi ser har gjort bättre i andra filmer. En av många överdrifter är att bönderna skulle skörda och producera mjöl för att ha mjölet som "gisslan" så att fienden inte bombar byn. Detta skulle ta en månad men bönderna jobbar hårt och gör det på några dagar, efter en blöt fest kvällen före. LOL.

Det stora problemet med Snyders världsbygge är till slut att huvudpersonerna inte är speciellt intressanta och även om en del av dem förloras i striderna bryr jag mig inget. Det mest intressanta i dessa två filmer är historien om Kora och prinsessan Issa men det blir inget speciellt av det under dessa filmer. I slutet av denna film teasas det om att Issa lever så jag gissar att det kommer handla mer om henne i del 3.

Jag var charmad av Snyders space opera och alla hans blinkningar till kända filmer och serier ur genren i första filmen, men här föll korthuset ihop fullständigt. Detta är verkligen inte bra. Betyget blir det enda rimliga.

Betyg: 1/5

Dune: Part Two (2024)

Denis Villeneuve har gjort det igen. Han har till och med överträffat sin första Dune-film med denna magnifika uppföljare. Världsbygget är otroligt bra och det är en häftig upplevelse att få följa med till Arrakis på äventyr igen. Foto, production design, kostymer och framför allt ljuddesign är rent ut sagt makalöst. Detta är en typ av filmskapande som endast ett fåtal filmmakare lyckas med.

Om styrkan i filmen ligger i världsbygget gäller mina reservationer rollfigurerna och deras relationer. Båda filmerna är så otroligt snyggt gjorda att de får ett högt betyg per automatik, men jag saknar ett starkt engagemang för någon av rollfigurerna i filmen. Konstigt, ingen favorit!

Jag kände exakt samma sak i den första filmen. Då tänkte jag att det nog berodde på att den nästan uteslutande sysslade med att etablera världen och sagans handling. Men när jag nu såg om den häromveckan tyckte jag att den funkade mycket bättre. Jag gissar att på grund av att filmen var så massiv och gav så många intryck behövde jag se om den för att till fullo uppskatta den. Och jag tror att det blir exakt likadant med denna film. Jag ser fram emot att se om den.

Rollfigurerna är uppenbarligen lite mindre prioriterade än politiken i dessa filmer och det är absolut på minussidan. Man får väl ändå anta att Paul är huvudpersonen, men jag får trots det inte riktigt grepp på honom. Han är som bäst när han umgås med sina vänner i armén som Duncan och Gurney men det blir mycket svagare när denna film helt plötsligt ger en vajb av YA romance med Paul och Chani som två hormonstinna tonåringar ute i öknen. Jag förstår handlingen i filmens, men jag känner inte deras kärlek i magen. 

I slutet av filmen uppfattar jag det som att Paul blir mörkare, dystrare och framför allt farligare. Tyvärr tycker jag inte att Timothée Chalamet riktigt klarar av den biten av rollen. När han använder "the voice" mot Reverend Mother Mohaim känns det mer som att det är "the vocie" som är mäktigt än att det är Paul själv. Det är gimmicken, inte hans personlighet som är hotfull. Jag klurar lite på Jessica också, är hon ond, god eller mitt emellan? Det är lite oklart vad Bene Gesserit egentligen är ute efter, men jag antar att det visar sig i tredje filmen...

Filmens villains är däremot bra presenterade. Här står psykopaten Feyd-Rautha ut. Jag trodde först att han spelades av Bill Skarsgård men det var tydligen Austin Butler. Han gjorde det bra i vilket fall. Stellan är ungefär som han var i första filmen, tyvärr får vi inte se så mycket av honom. Javier Bardem som den religiösa fanatikern Stilgar var underhållande och stod för den lilla gnuttan humor som filmen bjuder på. 

Generellt sett skulle filmen mått bra av några långsamma och lugna scener där rollfigurerna bara hängde med varandra och på så sätt byggde relationerna från grunden. Denis skulle lagt in några "Joss"-scener helt enkelt.

Filmens actionscener var genomgående bra och barmhärtigt korta. Här visar Denis finess i att inte dra ut dem så förbannat mycket som tex i valfri superhjältefilm. Betyget blir högt och samma som jag gav Dune efter första titten, men jag tror som sagt att denna kan växa vid omtitt.

Betyg: 4/5

Dream Scenario (2023)

Dream scenario är en ganska intressant film som är ganska underhållande. Nic Cage spelar en man som börjar dyka upp i folks drömmar. Han är en halvtaskig forskare som jobbar som lärare på ett universitet och till en början blir han igenkänd, berömd och populär. Sedan börjar drömmarna förändras då han blir våldsam i drömmarna. Och över en nattsömn blir hans många fans världen över inte lika glada längre. Skiten träffar fläkten.

Nic Cages Paul är en ordinär man, en helt vanlig människa med svagheter som vi människor ofta har. Han är lite fåfäng och lapar därmed i sig av berömmelsen när den dimper ner i hans knä. Han har också ambitioner inom sin forskning men han prokrastinerar och idéer rinner ofta ut i sanden. Istället känner han sig bestulen på hans bästa idé av en forskarkollega och detta kränker honom svårt. Som hjälte i en film är han något av en anti.

Ja, men detta var ju lite intressant. Men tyvärr skrapade filmen bara lite på ytan om detta spännande drömfenomen. Filmen verkar egentligen endast vara intresserad av detta som en liknelse till att bli berömd på sociala medier och vad som händer när det omvända händer och monstret vänder sig emot dig - cancelled! Den frågan är också intressant, men jag kände aldrig att filmen var speciellt lämpad för att problematisera just den frågan. Då filmen blandade något magiskt eller sci-fi med ett verkligt problem som finns här och nu blev det varken hackat eller malet. Trots att sci-fi är väl lämpat för allegorier funkade det inte i detta manus.

Däremot hade det varit kul om den brytt sig mer om drömmandet och allt vad det betyder. Men icke. Det finns många bra filmer om Drömmen och det närbesläktade Minnet. Två ting som hjärnan kan göra lustiga saker med. Vi har Blade runner och dess uppföljare som ofta kommer upp så snart det handlar om intellektuellt intressanta filmer om drömmar, medvetande och själen. Sen har vi förstås crème de la crème av filmer i denna genre, Eternal sunshine of the spotless mind. Det är dags att se om den rackaren snart. 

Vår gamle vän Hitch har flera filmer om drömmar eller minnet. Jag minns särskilt Spellbound eller varför inte Vertigo! Tarsem Singh erbjuder lite modernare alster i The Fall och The Cell. Båda ljuvliga filmer om vad som kan hända i hjärnan hos oss människor.

Dream scenario blir en sådan där film som bara nästan når fram till mig. Likt en dröm förfaller den vag och utom räckhåll för mig hur jag än försöker nå fram till den...

Jag var inte helt betagen av filmen men jag hade kul när jag såg den och jag var hela tiden ganska nyfiken. Tyvärr var tredje akten filmens klart svagaste, något som många idédrivna sci-fi-filmer lider av, och den avslutningen talar emot filmen. Såvitt jag minns det i alla fall.

Nic Cage var helt ok, precis som alla övriga skådespelare, men endast Michael Cera stod ut i en liten roll. Allt annat var ljummet. Betyget blir helt ok.

Betyg: 2+/5

Kimi (2022)

Kimi är en hich-tech thriller av Steven Soderbergh som blandar och ger med referenser till gamla godingar.

Zoë Kravitz spelar Angela som arbetar för ett teknikföretag. Hon analyserar dataströmmar från Kimi-prylar hos företagets kunder. Kimi är en Alexa-pryl. En dag hör Angela hur ett brott begås och hon börjar misstänka att hon hört ett mord på en kvinna. När hon anmäler detta till företaget blir det konstigheter och hon finner sig snart på flykt.

Pitchen för filmen skulle kunna vara att blanda Sandra Bullocks The Net med Hitchcocks Rear Window. Dessutom har de valt att Angela är en enstöring som knappt vågar gå ut från sin stora lägenhet, ett resultat av ett tidigare överfall samt att det är så folk lever under och efter covid-pandemin.

Detta är en trevlig liten science fiction-thriller som var underhållande och lite spännande under titten, men som senare var ganska lättglömd. Skådespeleriet är överlag helt ok från mestadels okända ansikten för mig. Jag vet inte om jag är så imponerad av Zoë Kravitz men hon är inte dålig, helt ok helt enkel.

Filmen kan vara ett alternativ om man gillar filmer om risker med teknikutveckling i en nära framtid. Angela arbetar i ett stort företag inom IT likt ett Google, Apple eller något av Elons alla projekt. Nöjd för stunden...

Betyg: 2/5

The Creator (2023)

Vad som kunde ha blivit en tankeväckande science fiction om farorna med AI blev en av årets besvikelser. Tala om "missed opportunities"!

Ett av de största potentiella problemen med sci-fi är dåligt underbyggda "logiska regler" i den påhittade världen. Det är en otroligt viktig del av världsbygget i sci-fi. För att världen ska kännas trovärdig måste dess interna logik etableras och författare och filmmakare måste sedan hålla sig till den. De får inte bryta dess regler, då rasar illusionen. Denna film faller i bitar när det gäller just de byggstenar som den borde stått trygg på. Man kan säga att denna film om AI är så långt ifrån Isaac Asimovs tre lagar om robotics det går att komma... 

Det lilla jag visste var att den handlade om ett krig mellan människor och AI och jakten på ett farligt vapen som AI byggt. Synopsisen drar tankarna till The Terminator-universat med elaka, brutala, nästan oövervinnliga AI som saknar empati. Men icke. Detta är inte alls en sådan film, nej långt därifrån. I kontrast är den olustigt nog mer närbesläktad med James Camerons Avatar.

Jag hade svårt under filmen att förstå varför AI i denna framtidsvision var farligt. Var var den otäcka fienden som tvingade mänskligheten ("USA") att kriga? Jag har fortfarande efter titten svårt att förstå vad hotet som filmens hela premiss byggde på egentligen bestod i. Sci-fi som byggs upp på så svaga grunder som denna kommer obönhörligen sakna stakes och så blev det också med denna eländiga film.

Istället är de flesta AI vi träffar milda, ljuvliga varelser som närmast kan jämföras med buddistiska munkar. De AI som vi ser strida mot "USA" beskrivs snarast som fattiga bönder i "Vietnam". Alla militärer från "USA" (förutom huvudpersonen) var överdrivna, karikatyrer av "Den onde soldaten". Scenen i slutet när det onda "USA" besegrats och de goda AI springer över risfälten med röda fanor gjorde att jag kräktes lite i munnen. Det är inte annat än att man kan bli trött på Hollywood och deras tekniker att lura in publiken i biograferna...

Japp, detta är alltså en allegori över Vietnamkriget, likt District 9 var en dito över apartheid i Sydafrika, vilket skulle varit helt ok om den saluförts som det. Fast i så fall hade jag inte varit speciellt sugen på att se filmen.

Jag kan inte undgå att tycka att det är synd att filmen inte behandlade den mycket aktuella frågeställningen huruvida utvecklingen inom AI är ett hot mot mänskligheten eller ej. Det hotet skulle ju i så fall gälla både USA, Sverige och hela mänskligheten inklusive små länder i Asien! Det blir tröttsamt med en oinbjuden tillbakablick på ett drygt 50 år gammalt krig.

En annan aspekt som filmen kunde intresserat sig för, men nu endast skrapade ytan på, är om en AI kan utvecklas mot att bli som om den vore mänsklig. När får en AI en själ helt enkelt. Även här är "de logiska reglerna" så nedprioriterade att de inte ens existerar. Filmer som Blade Runner, Blade Runner 2049 och kanske framför allt Steven Spielbergs A.I. Artificial Intelligence utforskar den frågan mycket bättre.

Sedan kan man kanske undra om filmen endast hade ambitionen att vara en häftig ambitionslös actionfilm, men tyvärr gav den inte så mycket i den genren heller. Vill man ha cool action utan några intellektuella funderingar kan man plocka upp Rebel Moon istället.

Nej, detta var inte kul. Usel film. Inte bra på att utforska om AI är ett hot. Inte bra som antikrigsfilm. Inte bra som filosofisk betraktelse över en teknikutveckling vi bara sett början på... Usel!

Betyg: 1/5

Rebel Moon - Part One: A Child of Fire (2023)

Rebel Moon - Part One: A Child On Fire är Zack Snyders fusk-Star Wars. I en galax nära dig där det mesta som släpps ut av Kathleen Kennedy är mer eller mindre uselt kommer alltså den älskade/hatade filmskaparen Zack Snyder ut med den första filmen i ett eget Star Wars-universa. Quelle spectaculaire!

Jag såg en recensent som siade om att alla som hatar Snyder kommer att hata Rebel Moon av samma anledningar, och på samma sätt, att alla som älskar Snyder kommer älska Rebel Moon av samma anledningar. Det är en intressant spaning tycker jag och den kan  mycket väl stämma.

Jag har gillat en del av hans tidigare verk som "300", remaken av Dawn of the Dead, Watchmen och Sucker Punch. De är kanske inte direkt fyllda av djupa karaktärer och sylvass dialog men de är i alla fall snygga och väldigt underhållande. Jag har däremot inte varit förtjust i hans DCEU projekt. Så jag visste inte inom vilken grupp jag skulle hamna, hata eller älska?

Nåja, varken eller, såklart. Jag hatar sannerligen inte filmen utan fann den mycket underhållande under titten. Sen kan jag inte med gott samvete säga att den är jättebra inom många klassiska mått mätt som story, karaktärer, dialog och sådant. Men den är njutbar på något lustigt sätt. Jag tror att jag direkt "tunade in" på att detta är en kärleksfull lek med genren i stort och Star Wars specifikt. Vi får oss tillgodo en massa kärleksfulla blinkningar och homager till alla möjliga serier och filmer i genren. Sci-fi and fantasy that is!

Storyn är simpel. Snyder gör De Sju Samurajerna fast i space. Det funkar! Under titten fick jag en massa positiva impulser då jag blev påmind om The Expanse, Firefly, Asimovs Foundation och Rogue One. Det är som att Zack har stjälpt i allt möjligt gott i en bytta och rört om. Jag såg också likheter med Gladiator, The Witcher och Inglourious Basterds. Tänk vilken underbar soppa! 

Bra film då? På samma sätt som Martin Scorsese gör sina filmer? Nej, sannerligen inte, och det är ok i min bok. Jag hade en himla kul stund framför duken. Det är en fantasieggande värld med en massa coola miljöer och häftiga figurer, och när jag såg designen på ett rymdskepp som såg precis ut som en Firefly Series 3, fast fullt bestyckad med vapen, blev jag lite varm om hjärtat.

Betyg: 3/5

The Adam Project (2022)

The Adam Project är en actionkomeditidsresefilm med Ryan Reynolds i huvudrollen. Den har lite av många olika saker men inte tillräckligt mycket av något. Det är sci-fi, action, fajter, humor, kärlek, tidsresor, svek och drama. Allt på en gång lite lätt hysteriskt, och då känns det inte helt överraskande som att filmen inte riktigt vet vad den ska fokusera på.

Ryan Reynolds är som bäst när han får ta ut svängarna ordentligt. Denna film är alldeles för mycket barntillåten för att det ska funka fullt ut med Reynolds. Regissören Shawn Levy har tidigare gjort de mycket lyckade men också supersnälla Night at the Museum-filmerna. De är bra, de är mycket roliga. Men han gjorde också den halvlyckade Free Guy, som också hade Reynolds i huvudrollen. Både Free Guy och The Adam Project känns "överscriptade". En för stor mängd idéer och kul skämt intryckta i filmerna. Det blir lite som Episode IX, too much…

Det var ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer inte ihåg jättemycket förutom att den vuxne Adam under tidsresan träffar på sig själv som ung. Reynolds är cool och han är alltid rolig men resten av filmen lyfter inte riktigt. Mark Ruffalo är superstabil som Adams pappa men filmens damer är ganska slätstrukna och direkt svaga; Jennifer Garner, Catherine Keener och Zoe Zaldaña.

Betyg: 2/5

Upgrade (2018)

Idédrivna sci-fi-filmer är alltid intressant, storfilmer likväl som independent med låg budget. Upgrade är av den senare sorten. Den har uppskattats av flera filmexperter jag känner och jag tog mig an filmen med nyfikenhet och anspänning.

Filmen utspelas i en nära framtid där en galen uppfinnare leder ett av världens största bolag. Filmmakarnas har döpt honom till Elon, er… Eron var det visst. Han har en ”tech”, en ”widget” med namnet Stem som opereras in i nacken på en människa och därefter tar Stem över den olyckliges kropp. Något sådant, ungefär, typ.

Filmen är en samproduktion mellan USA och Australien. De två största rollerna spelas av amerikanerna Logan Marshall-Green och Betty Gabriel, den senare som vi såg i den där fantastiska scenen i Get Out där hon grät och skrattade i samma ögonblick. Resten av casten är australiensare och filmen är inspelad ”under there”.

Idén är lovande och actioninnehållet är ganska bra men filmen höjer sig aldrig över medelmåttan. Den lever i skuggan av banbrytande filmer som The Matrix, Dark City och Strange Days men den adderar egentligen inget nytt till genren. Jag hade kanske för höga förväntningar på den för jag fann mig uttråkad och besviken.

Filmen hade dock ett coolt slut som vagt påminde oss om slutet i Ex Machina. Maskinerna tar över! Kanske hade filmen varit mer intressant om den hade startat lite före den slutade?

Betyg: 2/5

65 (2023)

Adam Driver i en rymdfilm med dinosaurier? Häftigt! Eller? Å ena sidan är det klart man blir lite nyfiken, men å andra sidan, hur troligt är det att en sådan film skulle vara riktigt bra? 

Detta var som misstänkt inte riktigt bra utan endast på sin höjd vagt underhållande för stunden. Vi fans av sci-fi är ett härdat släkte. För varje bra film finns det ett otal dåliga att ta sig igenom.

Vad har vi då på filmen med det sällsamma namnet 65? Den borde ju ha döpts 66, eller hur va? 

Att Driver och hans skepp kraschade på Jorden visade sig vara en av filmens ingångsvärden, inte twisten à la Apornas planet. Och att den stora asteroiden var på väg var ingen stor överraskning heller.

Filmen är som sagt trots allt lite underhållande ändå. Det är ”människor” mot dinosaurier, framtidens (dåtidens) vapen mot vassa tänder. Men den blir ganska snart lite långtråkig. Precis som filmen är inne på behöver Drivers karaktär något att leva för, någon att kämpa för. Filmen lever upp när den unga flickan introduceras, hon som också överlevde kraschen. Tyvärr har de valt att de två inte kan förstå varandras språk. En missed opportunity då en stark relation dem emellan kunde ha lyft filmen, men istället ger den sig själv en extra utmaning som den inte lyckas lösa speciellt bra och deras relation förblir outvecklad…

Nja, inte så bra film. Spår av underhållning men lättglömt. En typisk svag tvåa.

Betyg: 2/5

2001: A space odyssey (1968)

Ibland visar SF gamla klassikers på bio och när 2001: A Space Odyssey kom upp var det givet att köpa biljett. Jag hade nog endast sett filmen en enda gång tidigare och sannerligen inte på biograf. Dessutom fick jag chansen att bjuda med Måns som ett steg i systersonens filmutbildning på sidan av de akademiska studierna. Det var underbart att se filmen i dess rätta miljö, även om visningen var långt från idealisk (servering av mat hela filmen igenom).

Jag slogs av hur långsamt berättad den är. Långsam! Det är också lustigt med hur minnet fungerar. Jag kom ihåg det som att delen med Dave och HAL i skeppet Discovery One upptog i princip hela filmens löptid men så var det inte. Sekvensen ”Dawn of Man” var över en halvtimme och sedan spenderades lång tid med att visa hur Dave tog sig upp till månen, undersökte månens monolit samt diskussioner om vad allt betydde.

Filmen berör några av de mest klassiska koncepten inom science fiction, som om människans ursprung, meningen med allt och faran med AI. Det är intressanta frågor, men filmens styrka är miljöerna, världsbygget och Kubricks hand vid rodret. Han visar rejäla cohones med att dra ut på sina scener. Och långa scener är vad vi får. Van med moderna filmers klippning sitter man och väntar på att Kubrick ska klippa scenen flera gånger om innan han gör så. Han vågar följa sin vision. 

Det är otroligt imponerande att filmen gjordes år 1968. Visst man ser att det är miniaturmodeller ibland men överlag är specialeffekterna speciella. 

Fantastisk film och en given plats på min Sight &Sound-lista. Detta är en gigant inom science fiction. Kubrick har regisserat och producerat ett mirakel.

Betyg: 5/5