Just Friends (2005)

 

Just friends är en lite mer ungdomlig romantisk komedi än till exempel The proposal som jag skrev om nyligen. Här spelar Ryan Reynolds den där killen som var tjock och utskrattad i high school, för att tio år senare återkomma till sin hemstad som en framgångsrik "hunk", dvs både rik och snygg. 

Reynolds gör ett gediget jobb, men denna film sällar sig nog inte till mina favoriter från den gode Ryan. Den kvinnliga fägringen består i heta men bortglömda Amy Smart. Hon är ju både kul och sexig. De två är ett bra team.

Men denna film lutar sig trots allt mot komediinnehållet. Chris Klein som vi känner igen från American pie-filmerna gör en rolig roll som den sliskige konkurrenten om Amys gunst. Men lustigast är kanske ändå Anna Ferris som en Taylor Swift-liknande popstjärna som är helt uppfylld av sig själv. Hon och lillebrodern spelad av Chris Marquette är ett annat bra team här i filmen. 

Allt som allt en ganska kul film som ger en bra underhållning för stunden men som sedan glöms ganska lätt. Den känns lättviktig helt enkelt och kommer ljusår efter de bästa romantiska komedierna likt Wedding crashes och dess likar...

Betyg: 2/5

The 40-Year-Old Virgin (2005)

Jag ville se om The 40-year-old virgin för att jag hade för mig att den antagligen var mycket bättre än hur jag kom ihåg den . Sagt och gjort och nu är den sedd igen. Nu vet jag att den inte är speciellt bra, men helt ok i alla fall.

Detta är en Apatow-film och de brukar vara bra som jag minns det. Filmen har många bra eller i alla fall populära skådisar som de flesta är stora stjärnor nu. Men ändå är det något som fattas mig. Jag tror att den helt enkelt har ett för svagt manus. De bra scenerna är i klar minoritet. De många skämten om Andys töntighet är inte speciellt fyndiga och det känns som att filmen inte har ett varmt "hjärta".



Steve Carell är ju bevisligen bra i många roller men här funkar han inte så bra som kanske krävs för att jag skulle kunna gilla filmen mer. Inte heller Catherine Keener lyckas med sin karaktär. Jag finner dem båda lite konstgjorda och inte speciellt charmiga.

Birollerna spelade av stjärngänget Paul Rudd, Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings, Jonah Hill och Mindy Kaling gör dock bättre från sig. Bland dem är Paul Rudd den svagaste och som alltid  hysteriskt roliga Jane Lynch den starkaste.

Jag blev tyvärr inte jättelycklig av denna film denna gång heller.

Typ av humor?

Mestadels ren humor om hur awkward det är för Andy att vara oskuld. Humorn är varierande från medvetet juvenil till karaktärsdriven. Filmen innehåller också en liten nya romantik, som för min del inte fungerar alls.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Det är inget fel på filmens genomförande. Det är en god kvalitet på hantverket och jag gissar att filmskaparna fick fram det de ville ha. Felet ligger i att jag inte tycker humorn är speciellt kul i denna film. Vissa scener undantaget blir det tradigt med Andys osäkerhet och problem med det motsatta könet. Jag roas däremot av hans kollegors förtvivlade försök att hjälpa honom. Det finns humor i de sekvenserna. Andy är en ganska trist typ som har en kul sida som inbiten samlare. Jag känner igen mig och skrockar ibland åt skämt om ett samlarbeteende som jag känner biter på mig personligen. Alla samlarobjekt om att han övertalas att sälja... Jag lider med Andy!

Manus vs. skådespelare

Manuset är bitvis svagt och det hjälps inte upp av de ocharmiga personerna i huvudrollerna. Keener är direkt osympatisk. Hon ska förställa Andys motsats, en skön och lite oansvarig motpol till Andys kontrollerade jag. Lite som Jennifer Anistons karaktär i Along came Polly minus åldersaspekten. Inte direkt Zoey Deschanel- eller Kate Hudson-nivå på någon av dessa två insatser om ni frågar mig. Sen hade jag trott att Steve Carell skulle vara perfekt som Andy. Men han funkar inte fullt ut. Se honom hellre i en liknande roll i filmen "Crazy, Stupid, Love" där han fungerar bättre.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral som jag tog med mig är att man växer inte upp och blir vuxen bara för att man säljer av alla sina "collectibles", utan man växer upp och blir vuxen när man blir det. Jag tror att filmen menar att Andy kan ta nästa steg och inleda ett förhållande med Trish även utan att sälja av sin älskade Iron Man i oöppnad förpackning.

Två stereotyper:
- vi har den fumlige och pinsamma oskulden såklart. Andy. Tyvärr är han inget annat än det man kunde förväntat sig efter att ha läst filmens synopsis. Vad denna film behövde var att Andy skulle bjudit på fler och överraskande sidor av sin personlighet. Med det sagt var det ändå väldigt roligt när han beskrev känslan av en kvinnas bröst som "a bag of sand".
- den tuffe kvinnotjusaren som senare visar sig bara vara rädd och osäker. Jay var en ganska tråkig figur som inte bjöd på någon speciell överraskning trots att han bjöd på det som skulle vara filmens största "switch".

Tre troper
a. "breaking", flera skådespelare kunde inte hålla sig och undvika att skratta på riktigt i scenen då Mika vaxar Andys ectremt välbevuxna bröst. Paul Rudd, Seth Rogen och Miki Mia hade alla svårt att hålla maskens till Stev Carells mer och mer inspirerande svordomar. En mycket rolig scen där dialogen/Skriken var improviserade av skådespelarna.

b. "vänta med sex", först 20 dejter utan sex och på det Andys panik när han inte vet hur han ska göra.

c. den dumpade pojkvännen som går in i full "stalker mode". David (Paul Rudd)

Favoritkarakärer?

Elizabeth Banks sexgalning ("but what?") och Jane Lynch kåta chef blev mina favoriter. De är båda bra.

Trivia

Steve Carell was really being waxed in that iconic scene, with quite real screams of agony to boot.

A lot of the movie was improvised while shooting.

Omtittningspotential?

Nja, med tanke på historiens patetiska slut där Andy och Trish gifter sig före de haft sex och att just det lyfts upp som så himla gulligt och VIKTIGT, tror jag att jag inte kommer bli sugen på att se om denna film igen.

Filmens allra sista scen var däremot underbar. Alla bröt ut i en sång och dans-scen tagen från musikalen Hair. Scenen med "Aquarius / Let the Sun Shine in" är hilarious.

Slutomdöme

Simpel och konservativ syn på sex om en 40-årig man som är oskuld... Hur osexigt är det så säg. Det känns som att detta manus är supergammalt. Ändå är filmen ändå från 2000-talet. Crazy säger jag. Handling och arc är trist, men en hel del roliga scener räddar den till ett godkänt betyg ändå.

Betyg: 2+/5

Wedding Crashers (2005)

"We lost a lot of really good men out there."

Wedding crasher är en personlig favorit och en film jag sett flera gånger redan. Det var hög tid för mig att skriva om filmen här på bloggen. Jag älskar denna film på samma sätt som jag har kommit att älska filmer som The Thomas Crown affair och America's sweethearts. Det är filmer som kanske inte allmänt sett hyllas som klassikers, men det är mina personliga favoriter som jag håller nära mitt hjärta.

Filmen har en suverän casting, både i huvudrollerna och birollerna. Manus är glimrande, ämnet traditionellt men behandlingen av detsamma mycket frejdigt och så sitter den komiska tajmingen perfekt i de flesta av filmens scener. En film som man kan se om och om igen. En film som man alltid fastnar framför om man råkar surfa förbi den på tv'n en sen kväll.

Typ av humor? 

Visst är detta en romantisk komedi, det handlar trots allt om hur den och den blir ihop och sånt, men den är till minst 80% en komedi i mina ögon. Den är långt från den bästa romantiska filmen jag vet men den är banne mig en av de allra bästa komedierna.

Filmkvalité vs. humorkvalité

HUmorn är det verkligen inget fel på och jag skrattade högt fler gånger jag kan komma ihåg. En stor anledning till att humorn funkar så bra är att hela filmen är riktigt bra gjord där framför allt redan nämnda manus samt rollbesättningen har varit nycklar till framgången. Foto, musik och scenografi kommer inte i första rummet som i en film från Nolan, Malick eller P T. Miljöerna är dock underbara. Jag gillar den härliga segelbåten även om man ser att den ligger stilla i vattnet under flera scener när de låtsas segla. Liten detalj.

Manus vs. skådespelare

Båda är i toppen och de hjälper varandra. Owen Wilson och Vince Vaughn är helt perfekta i rollerna som John och Jeremy. Wilson är min favorit, fasen vad han är bra.

Systrarna Claire och Gloria spelas lika förträffligt av Rachel McAdams och Isla Fisher. De bjuder på olika saker och kompletterar varandra bra. Fisher är helt hysterisk och mycket underhållande. McAdams har väl aldrig varit mer charmig och hon är helt otroligt snygg. I en film som handlar om kärlek och sexuella eskapader skadar det inte att ha snygga skådespelare. Fysisk attraktion ingår i filmen handling.



Bradley Cooper är helt suverän som Sack Lodge. Hela scenen när de spelar flag footboll från hans uppvärmning till hans våldsamma tacklingar är underbar. Filmen har helt klart en svacka en bit in i andra halvan, men filmen avslutas med ett fyrverkeri. Will Ferrell gör entré som den mytomspunne Chazz Reingold och han är en succé. Säga vad man vill om hans lite svagare komedier, men här är han i sitt esse.

Till sist vill jag nämna Jane Seymour och Christopher Walken som Mrs och Mr Cleary. Helt perfekta i rollerna. Det var extra roligt att se Seymour ta ut svängarna.

Av någon konstig anledning fann jag mig jämföra denna film med Meet the parents när jag satt och funderade på vad jag skulle skriva. Den stora skillnaden mellan dessa två komedier kan mycket väl vara att skådepslereriet på alla poster är starkare i Wedding crashers än i Meet the parents. Kärleksparen, föräldrarna (Walken utklassar DeNiro) och birollsfigurer kan ställas mot varandra. Den enda kategorin som är jämn är Owen Wilson i bbirollen i Meet the parent mot Bradley Cooper i Weding Crashers. Oavgjort. Resten är enkla matcher.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral är att Claire inte ska gifta sig med the asshole utan välja sin själsfrände istället. Att Gloria och Jeremy passar ihop undgår ingen.

Två stereotyper: Bradley Coopers alfahanne som bara ser sin tjej som en trofé och knullar runt med var och varannan kvinnlig bartender med stora bröst. Den stereotypiska skitstöveln. Han får vad han förtjänar!
Vad har vi mer? Den något överdrivne yngre brodern Todd. Självmordsbenägen, homosexuell konstnär i revolt mot sin rike och konservative fader. Han är en överdriven figur men rollen är så liten att den bara blir som en kul parentes som inte drar ner filmen.

Tre troper:
a. är det en underförstådd "hemlis" att Kathleen Cleary varit otrogen sin man flera gånger? Tre döttrar, en blond, en rödhårig, en brunett. LOL.

b. komisk effekt av ett missförstånd: Jeremy vill fria till Gloria men hon tror att den viktiga sak som han vill prata om är att föreslå en orgie med de brasilianska systrarna.

c. Mrs. Robinson! Kathleen Cleary får snabbt upp ögonen på John och vi får en scen som tagen ur Mandomsprovet.

Favoritkarakärer?

Jag älskar många karaktärer i denna film. Alla! John, Gloria, Jeremy, Claire, Sack, Chazz, Chazz's mother, Kathleen, Todd, The Secretary Cleary, prällen i celibat, den elaka farmodern, den sarkastiske betjänten...

Trivia

Alla 110 "Rules of Wedding Crashing by Chazz Reingold" finns med listade som extramaterial på dvd'n.

Omtittningspotential?

Jamenvisst filmen tål många fler tittningar än. Ska bli kul. När ska vi se den igen?

Slutomdöme

Precis som när Jeremy säger "Wow" när han inser att Gloria lurat honom minst lika mycket som han henne, säger jag "Wow"  när jag inser att detta är den bästa komedin i hela världen. Otroligt stark första halva, en liten svacka och sedan ett bra slut. Ett objektivt subjektivt betyg hade kanske blivit en stark fyra, men mitt subjektiva känslomässiga betyg med tanke på att McAdams är så djävulskt snygg blir en klockren femma! Där satt den!

Betyg: 5/5

Star Wars: Episode III - Revenge of the Sith (2005)

Ok, jag trodde att denna film skulle vara lite mer solid. Men ack icke. På pappret händer en massa superdramatiska saker med karaktärerna i denna film, men trots det känns filmen helt meningslöst och ointressant. Karaktärerna i filmen är lika djupa eller intressanta som de Legofigurer de skapats för all sälja. 

Än en gång förblir jag totalt oengagerad över vad karaktärerna i filmen gör eller utsätts för. Det är så trist.Anakin är fortfarande groteskt dålig som karaktär. Både manus och skådespeleri från Hayden Christensen är minst lika dåligt som i förra filmen. När jag skriver att jag finner Anakin lika dålig och irriterande som Jar Jar Binks i The Phantom Menace förstår ni säkert hur illa jag tycker om honom. Det pratas om Anakin som om han vore en god karaktär, men det är bara på pappret. Lucas misslyckas totalt visa honom som positiv någon enda gång och då blir inte övergången till den mörka sidan speciellt dramatisk, eller ens intressant.

Problemet med Episode 1-3 är att Lucas verkar vara mer orienterad mot storpolitiken och institutionerna (The Republic, The Senate, The Trade Federation, The Jedi order, The Clone army och The Battle Droid army) än någon enskild karaktär i filmen. Allt för lite tid ges åt en riktigt story-arc för våra hjältar. De är statiska och grunt "målade". Jag har en vag känsla när jag ser dessa filmer (Ep 1-3) att karaktärerna agerar efter vad som behövs för historien Lucas fokar på, inte efter hur karaktärerna skulle agerat om de var "fullödiga levande" karaktärer. Detta är mest tydligt med Anakin... Och eftersom hela denna film handlar om honom och inget annat blir det problematiskt för mig.

Scenerna när Anakin blir övertalad av Palpatine att komma över till den mörka sidan är otroligt dåligt underbyggda. Hur snabbt går Anakin från att han vill ställa Palpatine inför rätta till att han helt sällars sig till den mörka sidan? Det handlar om 10 sekunder eller något sådant. Och i nästa scen åker han iväg för att mörda ett antal små barn! Detta efter mer än 10 års jedi-träning under Obi-Wan Kenobi. Du har failat Obi-Wan må jag säga. Denna otroligt stora svängning i grundläggande värderingar och motiv hanteras med en eller två repliker i filmen. Nej, Lucas har helt struntat i att hantera den potentiellt spännande förvandlingen hos Anakin. Och det är ju precis detta som denna film handlar om. Visst får vi se en massa jedis mördas av the clone army, och det borde blivit mer känslosamma scener. Men i skuggan av berättelsen av Anakin förbleknar de potentiellt bra sakerna i denna film fort.

Jag kan inte undgå att jämföra Revenge of the Sith med Joss Whedons sci-fi Serenity från samma år som till motsats till denna film helt fokuserar på karaktärsutvecklingen hos några väl utvalda huvudpersoner framför en fond av storpolitiska händelser.

Jag har gett mig attans på att lyfta fram vad jag gillar med filmerna, även de dåliga. Denna gång får jag verkligen anstränga mig för att hitta något av intresse. Scenerna med Palpatine ganska bra över lag. Jag gillar dem framför allt när Anakin inte är med. 

Är inte slutet bra då? Jovars, de sista tio minuterna är något bättre. Men när slutet barmhärtigt nog anländer har jag redan funderat på vad jag ska ha till middag imorgon flera gånger om så det är "too little, too late" för mig...

Vad som inte är lika bra är Yoda som en slags actionfigur, även om han säkert sålde bra som sådan. I de gamla filmerna såg jag honom som en vis gammal Jedi som agerade lite i utkanten av historien om Luke, och där passade han bra. Nu blir han någon slags huvudroll, och som slagskämpe till och med och det funkar inte alls. Det blir bara fånigt när han studsar omkring som en gummiboll frenetiskt viftande med sitt lasersvärd. Han är inte speciellt bra gjord i cgi'n och jag köper inte det de säljer. Nej tack, ingen "action figure" av Yoda för mig tack.

Jag ger Star Wars: Episode 3 - Revenge of the Sith" en fånig ödla av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Obligatorisk hemläxa för er alla som håller med mig, OCH för ni som inte håller med mig... NOOOOOOOOOOO.

Syriana (2005)

Syriana är den tredje spionfilmen här på bloggen på kort tid. Detta är också som en John le Carré-bok. Men i så fall en av hans mörkaste och mest pessimistiska böcker (En perfekt spion?). Syriana är seriös, allvarlig och politisk korrekt. Ambitionen måste varit att visa hur verkligheten egentligen är. Detta är en anti-bondfilm. Till och med anti-Spy Game.

Casten är vass. Vi har Clooney, Matt Damon Matt Damon, Amanda Peet, Jeffrey Wright, Chris Cooper och Christopher Plummer i framträdan roller. Filmen är ett argt upprop mot oljeindustrins oheliga pakt med politikers och militären. Allt som är gott dränkt i det svarta guldet och allt som är ont är klätt i små gröna pappersbitar (dollars! fattade du den?).

Filmen är bra gjord. Det finns inget att klaga på. Första halvan är riktig bra, högt tempo, en intressant intrig, en George Clooney som spelar en CIA-agent på låg nivå. Det känns befriande att se honom i en "looser-roll" för en gång skull. Han blir till och med brutalt torterad av en fiende i Libanon. Naglarna plopp ut. Ont. Aj. Det svider.

Men allt längre in i filmen tappar jag intresset mer och med. Dels blir handlingen orimligt rörig, dels blir det så tröttsamt pk. Det känns inte kul eller fräscht. Denna film lider lite av samma svagheter som The constant gardener lider av. Det blir ointressant. Dumma kapitalisterna. Dumma borgarna. Dumma militärerna. Yada, yada, yada.

Nej, detta var inte mer än "helt ok". Jag ger Syriana två fördömda själar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Batman Begins (2005)

När jag satte mig ner tillsammans med Johan för att se "The Dark Knight"-trilogin trodde jag att utmaningen skulle handla om hur trean stod sig. Som jag kom ihåg det gillade jag "Batman begins" mycket, älskade "The Dark Knight" men hade blivit besviken av "The Dark Knight rises". Första filmen, "Batman begins", hade jag rankat som den näst bästa filmen från 2005 på min första version av topplista för året.

Jag gillade helt enkelt att de nya Batman-filmerna var allvarliga, mörka och i någon mening realistiska. De gamla Burton-filmerna med fånerier och pingvinmänniskor hatade jag. Alla bitar föll nu på sin plats. Gott så, men plats för humor fanns inte i de nya filmerna. Det var bombastiskt och episkt. En sober stämning gällde här, och en mycket allvarlig huvudperson gestaltad av Christian Bale satte tonen för hela serien. Teamet Nolan-Bale kommer nog aldrig kunna anklagas för att ha för mycket humor i sina filmer, om någon humor alls...

Christopher Nolan som gjort filmen är en sjuhelsikes filmskapare. Detta är en mycket välgjord film. Temat är ondska mot godhet, brott och straff samt skuld och rädslor. Det dröjer ett bra tag in i filmen innan Batman på allvar blandar sig i leken. Istället är det Bruce Waynes resa till Batman som beskrivs. Filmen lever därmed mycket på att vi kan köpa Christian Bales gestaltning av Wayne. Under denna återtitt drabbades jag av hur torr och allvarlig Bale är hela filmen igenom. Jag lekte med tanken om inte filmen hade vunnit på att Nolan eller Bale någon gång skulle kunna ge oss en liten glimt i ögat, men det passade sig förstås inte. De har båda gått "all in" för dramat och det riskerar därmed bli pretentiöst i ett nafs. Vid denna återtitt fann jag vissa scener i filmen vara farligt nära det patetiska.

Mitt sällskap under visningen Johan verkade dock vara mycket nöjd. Han gav tecken från sig om att han fått den wow-känsla som jag själv fick då jag såg filmen för första gången. Den känslan inföll sig inte för mig denna gång.

Filmen är fortfarande ganska bra. Framför allt den ett gott hantverk. Världen målas upp på ett suveränt sätt. Det är självklart viktigt att etablera denna världs logiska lagar, speciellt då det rör sig om en adaption från en seriebok.

1. The bad guys

The Scarecrow spelas av Cillian Murphy och han funkar väl sådär som vrickad läkare med en hemlig drog. Tyvärr är han inte speciellt hotfull och en tämligen dålig fiende till Batman.

Liam "Biggus dickus" Neeson spelar den stora skurken Nazgul, eller vad han nu hette. Funkade också sisådär. Blev aldrig upphetsad över valet av skurkar vid denna tittning.

2. The ladies

Bruce Wayne's barndomsvän och kärleksintresse Rachel Dawes castades obegripligt nog med Katie Holmes. Hon väger alldeles för lätt i denna roll. Uppspärrade stora mörka ögon räcker inte i en film av denna dignitet. Det behövs en skådespelerska som har något extra, en kvinnlig karaktär som man vill fråga fler frågor till. Det slår mig nu att Nolan gjorde en liknande fel-casting när han satte Ellen Page i rollen som Ariadne i "Inception". Han har ett systematisk fel där den gode Christopher.

3. Feelingen

Det är otroligt mycket fokus på origin-storyn. Mörker och elände genomsyrar Gotham City. Bruce är surmulen mest hela tiden. Filmen ger ett tungt intryck. Detta är inte festligt, det är dramatiskt och dystert. Vilket passar i det epos Nolan vill måla upp, men han balanserar farligt nära det patetiska också.

4. Something good
Roligaste och bästa (?) scenen i filmen är när Bruce Wayne avskedar Earle (Rutger Hauer) som VD för Wayne Enterprises efter att han i hemlighet köpt tillbaka en majoritet av aktierna. Egentligen är det nog alla scener när Bruce Wayne inte avslöjar vem han är som är det bästa med filmen. Hans scener som suput och playboy är festliga.

I slutet får vi en fin liten scen när Bruce avslöjar för Rachel att han är the Bat.

5. Something bad
Jag tycker nog att hotet som Batman måste avvärja är lite töntigt. Hela grejjen med knark i vattnet är inte jätteinspirerande. Och slutfajten mot Nazgul i ett tunnelbanetåg är också otillfredsställande.


Några avslutande ord....

Som helhet var detta en ganska stor besvikelse. Jag kom ihåg filmen som mycket bättre. Nu när wow-känslan lyste med sin frånvaro blev avsaknaden av densamma desto större. När sedan filmen inte erbjuder något annat att tugga på, som glimten i ögat eller en karaktär/bi-roll som sticker ut faller filmen mer platt än vad jag någonsin kunde ana. Det är fortfarande en bra film och jag ger den ett fördelaktigt betyg men den har dalat och det blir nu en trea istället för en fyra. Jag har också kastat ut filmen från min topplista för 2005. Japp.

Betyg: 3/5

Hostage (2005)

Helt plötsligt upptäckte jag en thriller med Bruce Willis från 2005 som jag helt missat. Perfekt sommarfilm! Den passade in i min version av Sommarklubben där jag ser actionfilm eller komedier som jag missat under det kallare vinterhalvåret eller som i detta fall tidigare.

Filmen inleds starkt vilket filmer i denna genre ofta gör. Det brukar vara svårare att avsluta stark dock. Brude Willis är en bad ass polis med specialitet att förhandla med gisslantagare. Efter ett misslyckat ingripande drar han sig tillbaka till en liten håla där han slipper kollegors och massmedias kritiska ögon.

Men om man heter Bruce Willis kan den lugna småstaden givetvis inte fortsätta så. Tre äckliga ungdomsligister, en rik bankman med försigkommen ung son och strulig tonårsdotter, maffian samt Bruce Willis fru och dotter bildar den perfekta fyrhörningen runt Brucan i mitten.

Filmen dalar långsamt under hela filmen för att sluta på knappt godkänt. Regissören försöker vara konstnärlig och lägger in extra känsliga scener i slow motion vilket förtar all känsla av spänning som han mödosamt skapat. Detta sker om och om igen. Mycket irriterande.

Egentligen sticker ingen av skådespelarna ut i denna film. Det är ett osannolikt slätstruket gäng karaktärer som skapats. Extra irriterande är den tioåriga sonen till bankmannen. Det är väl i och för sig omöjligt att få till en gisslanfilm utan dessa klämkäcka små hjältar, men man måste ju inte tycka om det för det. Hade hoppats att ungen skulle blivit skjuten av olyckshändelse av polisen eller något sånt. Hade varit överraskande och uppfriskande.

Ben Foster? Ben Foster!

Överraskande och uppfriskande var denna film inte. Den enda ögonhöjaren var en ung och oigenkännbar Ben Foster som den värsta av ungdomsskurkarna. Brucan är alltid stabil, men han var enda behållningen i denna tretton på dussinet thriller.

Jag ger Hostage två "Himlen kan vänta" av fem möjliga.

Betyg: 2/5