Once Upon a Time... in Hollywood (2019)

Nedan text innehåller spoilers om filmen.

Tarantino har alltid varit en spännande regissör för han har överraskat mig så många gånger. Därför har det blivit lite trist att hans tre senaste alster varit så lika i tonalitet. Flera av dem känns nästan som samma film. Men med årets film är han tillbaka! Jag blev åter igen överraskad. Och vad mer kan man begära av en film?

Alla Quentins filmer är överdrivna på ett eller annat sätt, men årets film känns ändå mer realistisk än hans tidigare filmer, något har hänt. Om det är på grund av storyn och hyllningen till Hollywood eller på grund av att han håller på att bli äldre vet jag inte.

Once upon a time...in Hollywood är en hyllning till 50-, 60- och 70-talens Hollywood. Karaktärerna är snäppet mer realistiska och det välkomnas. Filmen är rent ut sagt fantastisk!

Jag upplevde en ganska ovanlig känsla när filmen var över, och då är den lång som det är redan nu. Jag saknade den! Jag ville tillbaka in i världen som hållit mig i ett grepp under nästan tre timmar. Jag önskar nästan att denna film gjorts som en tv-serie istället. Det skulle vara underbart att kunna återbesöka denna värld en gång i veckan.

De popkulturella referenserna är många och filmen dryper av referenser tillbaka till hans egna filmer. Jag som just sett Kill Bill såg bland annat att Rick Dalton gjorde en frozen margarita på exakt samma sätt som Budd gjorde i Kill Bill: Vol. 2, inklusive att servera drinken i en gammal glasburk. Ricks eldkastare och hans krigsfilm inom filmen där han bränner nazister var såklart en blinkning till Inglorious basterds.

Den allra största återupprepningen från tidigare var det att han skrivit om historien. I Inglorious basterds dödade de Hitler, i denna film dödade de INTE Sharon Tate. Vilken lättnad!

Jag kände till Charles Manson och mordet på Tate och hennes vänner men jag kände inte till detaljerna. Det byggdes upp en fasa i mig under filmens gång. Jag insåg instinktivt att datumet 8:e augusti var dåligt. Jag ville verkligen inte se mordet på den höggravida Sharon. Quentin skrev lyckligtvis om historien och lät Rick Daltons hus bli attackerat av hippiekommunisterna istället. Vilken lättnad!

Scenerna när Sharon Tate gick på bio och såg sig själv på duken var fantastiska. Bara tanken på vad som hände den verkliga Sharon Tate gjorde att jag älskade slutscenen när Cliff Booth gjorde slarvsylta av den djävulska trion. Vilken superb slutscen det blev. Svettigt värre!

Quentin är en mästerlig regissör. Filmen är lång men den känns inte så. Jag var uppfylld av den under hela filmens gång. Skådespeleriet var fantastiskt, där Brad Pitt var bäst, Margot Robbie var så levande i scenen på bion men i övrigt alldeles för lite med i filmen och där till och med Leonardo DiCaprio var bra.

Once upon a time... in Hollywood är en av årets bästa filmer!

Betyg: 5/5

Kill Bill: Vol. 2 (2004)

Precis som jag kom ihåg det är tvåan snäppet bättre än ettan. Det intressanta i storyn om The Bride är dels hur hon tränar sig inför hämnden, dels hennes möten med sina före detta vänner. Detta är fortfarande en tidig Tarantino så allt är over the top men inte lika stilistiskt serietidningsmässigt som hans 6-8.

Scenerna mellan Uma och Michael Madsen respektive Uma och Darryl Hannah är filmiskt guld. Scenen med the Bride och den kvinnliga mördaren på ett hotellrum hade jag glömt och njöt av i fulla drag nu. Jag gillar också träningsmontaget hos The Master Pai Mei vilket i sin tur får en pay-off i "begravningsscenen" som för övrigt är en riktigt vidrig scen. Vad har vi på Quentin Tarantino och kvinnohat förresten? När går en regissör över gränsen från att det bara är hans filmkaraktärer som uttrycker hatet till att skaparen av verket också bör få en känga? Jag undrar stilla efter denna titt.

Den långa sista scenen på Bills hacienda är en bra scen, men den bryter av tonaliteten i filmen rejält. Jag vet inte om det var så lyckat. Men låt gå för denna gång. Den korta scenen just före när Uma träffar Michael Parks bordellägare Esteban var rejält creepy. Hans vidriga "lazy eye lids" kom över mig som en chock. Vilket skådespeleri!

Dessa två delar, volume 1 och 2, ska ses som en film, det är numera väletablerat. Och som sådan är den bra, men den andra halvan är lite bättre. Mycket underhållande överlag.

Betyg: 4/5

Kill Bill: Vol. 1 (2003)

Jag har inte sett om Kill Bill sedan jag såg dem för en 10-15 år sedan. Jag kommer ihåg dem som otroligt bra, och där volume 2 var den starkare delen. När systersonen Måns var på besök slog vi till och kollade på den första delen. Man måste ju hjälpa till att sprida kulturen till nästa generation.

Jag var nästan mer nyfiken på hur Måns skulle ta emot filmen än hur jag själv skulle se på den nu för tiden. Måns var som väntat mäkta imponerad av fajtscenerna, men han poängterade dock också att filmen innehöll oväntat lite av det som Quentin Tarantino gör bra dvs coola dialogdrivna scener mellan karaktärer. Och jag kan inte annat än hålla med och utropa mina bifall.

Filmens första actionscen, den mellan the Bride och Vernita Green är mycket bra. Deras brutala och i sammanhanget relativt sett realistisk knivfajt är bra. Bäst är när de stoppar på grund av moralisk kod när dottern kommer hem. Slutet på scenen Tarantino! Det finns några fler scener som jag gillar, bland annat scenerna mellan the Bride och svärdsmeden Hattori Hanzō på Okinawa.

Men filmen domineras av den groteska avslutningen med the Bride mot O-Ren Ishii och hennes tusen hejdukar. Det är groteskt därför att det är så överdrivet och så orealistiskt att det blir tråkigt att titta på. Tarantino måste velat imponera på dem som gillar marshal arts-koreografi och fajt medelst samurajsvärd. Men för mig, och Måns, tedde sig scenen lite absurd. Kontrasten med fajten som inledde filmen är stor.

Jag tror och kommer ihåg det som att Volume 2 var bättre.

Men Tarantino är ju alltid Tarantino, och filmen är sannerligen långt från tråkig att se på, synd dock att den inte riktigt levde upp till rejält högt ställda förväntningar.

Betyg: (svag) 4/5

Pulp Fiction (1994)

När vi sett klart Reservoir dogs var det kanske dags att gå och lägga sig, men Måns var eld och lågor och insisterade på att vi borde se Pulp fiction också. David hade ju inte sett den! Tja, pojkarna är tonåringar, nästan vuxna, och det var en lördagskväll så det är klart att mordbror var med på noterna. Sagt och gjort, fram med dvd och trycka på play.

Hur många gånger har man sett Pulp fiction egentligen? Färre än vad man kan tänka sig tror jag. Det är i alla fall en film som jag inte sett så ofta och förutom de mest ikoniska scenerna; Hunny Bunny, Mia och Vincents dans, adrenalinsprutan, Butch och svärdet, ”It’s Jed choppers, baby” och den olycklige Marvins bortgång kom jag inte ihåg så mycket. Eller jo, jag kom ihåg en hel del men bara fragment. Jag kom ihåg detaljer från många scener men inte hela scener eller i vilken ordning de kom. Allt är ju huller om buller i vilket fall.



Detta är en rackarns lång film också, typ 2,5 timmar. Men tiden flög fram trots den sena timmen. David spekulerade och frågade, Måns och jag log stilla och hyssjade lite då och då. Måns såg extra förtjust ut. Tror att detta är en film som kanske uppskattas allra mest när man ser om den. Vid första titten är det lätt att det blir ”overload” av intryck.

Denna gång kände jag att filmen är i princip lika bra som den är berömd. Det är ett mästerligt hantverk. Samtidigt är den ganska ojämn. Inte för att den blir dålig eller tråkig i de låga partierna men de saknar samma energi som de allra bästa scenerna har.

De bästa partierna är de med Butch och Fabienne, Butch och Marcellus samt de mellan Vincent och Mia. Samuel L Jacksons Jules är lite tradig i vissa partier även om dialogerna mellan honom och Vincent är superba. Tim Roth och Amanda Plummer levde dock inte upp till hypen jag hade i huvudet.



Pulp fiction har sin rättmätiga plats i filmhistorien som Tarantinos första fulländade film. Den har satt avtryck i populärkulturen som bara de största filmerna gör. Jag gillar den.

Av de tre filmerna vi såg under helgen med anknytning till Tarantino, dvs antingen manus eller regi är fortfarande True romance den klart bästa filmen. Pulp fiction är lika klart tvåa och Reservoir dogs tar tredjeplatsen trots att det är en jättebra.

Jag ger Pulp fiction fem stolta boxare av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Reservoir Dogs (1992)

När systersönerna Måns och David var på besök under en helg för några veckor sedan spelade vi brädspel men det blev en hel del film också. På fredagskvällen såg vi True romance, klassikern som är regisserad av Tony Scott och manus skrivet av Quentin Tarantinos. Pojkarna älskade filmen och levde sig in i Terrence och Alabamas våldsamma äventyr. Vi började prata om Tarantino och därmed var steget inte långt till Reservoir dogs, Tarantinos regidebut.

När spelet var slutspelat var lördagskvällen fortfarande ung, allt för tidigt för middag. Vi hann då med att klämma Denis Villeneuve’s Arrival, en modern science fiction-klassiker. Pojkarna älskade den också. Vi hade ett intressant samtal om tidens oförståeliga form, ödet och Professor Hawking. Vi åt tacos.

Senare om kvällen serverades Reservoir dogs. Det var mycket länge sedan jag såg den senast. Det visade sig att jag hade glömt nästan alla scener från filmen vilket gjorde att det var en fröjd att återbesöka den. Jag kom ihåg inledningsscenen med ”Like a virgin”-monologen samt Michael Madsens mest galna scen, den med örat.



För pojkarna var detta dock en revolution. Måns hade sett Pulp fiction för första gången några veckor före och han var måhända lite mer förberedd på Tarantinos stil. David levde sig med i filmen och hade frågor och spekulationer som han fyrade av i alla riktningar. Jag och Måns skrattade och hyssjade om vartannat.

Och visst håller filmen än idag. Det känns tydligt att det är hans första film. Den är som lillebror till kommande mer fullvuxna filmer. Reservoir dogs är opolerad och våldsam. Det skiner igenom att den är gjord av någon med en stor talang och många idéer. Till skillnad från både True romance och Pulp fiction är Reservoir dogs inte fylld till bredden av kända skådespelare. Men vi får ändå se Steve Buscemi, Tim Roth och Harvey Keitel i högform. Michael Madsen är som en karikatyr på sig själv. Tänk hur en så ikonisk rolltolkning kan förvrängas av popkulturen över åren. Chris Penn är också ett känt namn. Jag har aldrig varit fult övertygad av honom. Han har dock varit med fler toppformen som True romance, Short cuts och Pale rider.



Om jag ska vara helt ärlig tyckte jag inte filmen var lika spännande som jag kom ihåg den. Istället fann jag mig sitta och imponeras av Tarantinos regi och allmänna handlag. Fotot ser simpelt ut, nästan som en hemmavideo. Jag tror inte att budgeten var hög. Våldet är oväntat nedtonat. Förutom den blodpöl Mr Orange ligger i och Madsens behandling av den kidnappade polisen får man inte se speciellt mycket. Det mesta av det hemska sker utanför bild och det funkar lika bra det. Filmen upplevs som väldigt våldsam ändå. Pojkarna lever i en annan tid än när jag växte upp och jag tror att barn av denna tid är mer luttrade än vad vi var, men de uppfattade filmen som mycket våldsam i vilket fall. Allt ligger i hur en historia berättas. Våldsamheten i en film ska kanske inte endast mätas i antal sekunder med våldsamheter och blod? Svenska Censurbyrån RIP.

Jag tycker den håller men den levde ändock inte upp till minnena om filmen som genom årens lopp vuxit och förädlats med guldkant i nostalgin skimmer.

Jag ger Reservoir dogs fyra mullvaden av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Topp 100: Desperado (1995)

Topp 100
Placering: 8
Genre: Action, våldsfilm, romantisk, nostalgica

El Mariachi: Carolina, did I thank you?


Damn, vilken nostalgirush det var att se om Desperado! Visst är detta en simpel actionrökare och som film betraktat är det kanske inte en av de tyngsta eller mest djuplodanden filmer man kan se, men gudars vad underhållande den är. Filmen håller nästan lika bra idag som den gjorde 1995. Detta är bästa typen av modern skitig, och snygg, western.

Robert Rodriguez är polare med Quentin Tarantino, som för övrigt är med som skådespelare i denna film. Desperado är nästan mer "Tarantino-isk" än Tarantinos egna filmer. Den inleds med en sanslöst bra scen där Steve Buscemi kliver in på en mexikansk bar fylld med busar och berättar en överdriven skröna om en stor mexikanare som söker hämnd mot en man som heter Bucho. Scenen sätter tonen i hela filmen. Bartendern är underbar med sina ansiktsuttryck och eviga joxande med tandpetaren i mungipan.

I huvudrollerna ser vi de två snyggaste och sexigaste skådespelarna som fanns i mitten av 90-talet, Antonio Banderas och Salma Hayek. Wow, vilket par. Utseendet är inte allt, men det skadar sannerligen inte att ha två sådana snyggingar i en film som denna. Banderas spelar El Mariachi, gitarrspelaren som söker hämnd för mordet på sin älskade. Hayek spelar Carolina, ägarinnan av ett bokkafé som kommer emellan El Mariachi och Bucho.

Musiken är en av filmens starkaste delar. Det är en otroligt cool musik som understöder både känsliga och spännande scener på ett suggestivt sätt. Karaktärerna i filmen, speciellt de många bifigurerna, är sanslöst bra. Vid sidan av huvudpersonerna gillar jag Steve Buscemis "Buscemi", bartendern, Bucho's buse som allt som oftast rycker på axlarna, de amerikanska brudarna som är missbelåtna med servicen, den dödligt farlige kassören, colombianen (Danny Treijo) och så Quentin Tarantino i egen hög person. Den enda något svaga karaktären i hela filmen är faktiskt Bucho spelad av Joaquim de Almeida. Han fungerar som den galne ledaren av den lokala knarkkartellen, men jag hade hellre sett en bättre skådespelare i den rollen.

Jag gillar också våldet i filmen. Det är rejält blodigt i sina stunder men det är ändå en ganska lättsam film. Det är på låtsas som om det vore en serietidning. På det viset påminner Rodriguez ännu en gång om Tarantino. De gör inte världens mest realistiska filmer, även om våldet i sig är realistiskt. Blandat med en portion kärlek, bensinexplosioner i slow motion och kompet av Campa och Quino blir denna film en njutning för alla sinnen.

Filmens styrkor
Sexigheten
Eskapismen
Musiken

Ny placering? Om inte topp 10 så topp 20 i alla fall.

Betyg: 5/5

The Hateful Eight (2015)

Jag hade den stora förmånen att få se Quentin Tarantinos nya film The hateful eight på specialvisningen av filmen På Rigolett i Stockholm. En extra lång version av filmen visades i fantastiskt 70 mm format. Tarantino har filmat i Ultra Panavision 70 och för det använt speciella linser som tydligen inte har använts sedan sextiotalet. Specialvisningen inleddes med en kort intervjufilm med Quentin Tarantino och skådespelare från filmen där det berättades lite om filmhistoria generellt sett och kameratekniken specifikt. The hateful eight är den endast elfte filmen i filmhistorien som filmats med Ultra Panavision 70.

Som bioupplevelse var detta en av de bästa på mycket länge. Jag, Johan, Christian och Patrick såg filmen vid lunch på trettondagen. Det blev som en klassisk westernmatiné. Visningen var utsåld och alla på plats verkade vara genuint intresserade av filmen. det var en hövlig publik och jag såg inte en enda person som satt och messade på mobilen under visningen. det känns ganska ovanligt nu för tiden.

Filmen inleddes med en overture, ett inledande musikstycke. Till musiken visades en stillbild på duken. Musiken tycktes hålla på i evigheter men till slut drog filmen igång. Efter 105 minuter av de 190 var det intermezzo, en 20 minuter lång paus. Innan filmen återupptogs var där ett nytt musikstycke. Detta påminde mig om en av de första bioupplevelserna jag någonsin haft då jag som ung pojke såg Ben Hur av alla filmer, en film som också är mycket lång och som hade paus i mitten. Ben Hur är också en av de få filmer som spelats in i Ultra Panavision 70.

Filmens extrema storlek och kameratekniken sägs vara extra bra för spektakulära shots från utomhusscenerier. Perfekt för western som ofta utspelas ute på vidderna. Filmen inleds med några smärtsamt vackra bilder över ett snöbeklätt landskap. Tyvärr utspelas dock den största delen av filmen inne i en liten stuga. Jag kan inte än att tänka att Quentin ändå försatte en chans där. Varför allt bekymmer med de gamla linserna och tekniken om han ändå skulle filma en majoritet av filmen inne i rummet, som om det vore en teaterscen?

The hateful eight är den andra western Quentin gjort på kort tid. Den förra var givetvis Django Unchained. Även om jag gillade Django håller jag nog H8 som en tyngre och mer seriös film. Jag måste se om båda för att våga uttala mig om vilken som är bäst. Django känns lite mer lättsam, trots dess bistra ämne. Den påminner mer om Pulp fiction i feelingen där våldet är lite ytligare och mer glättigt. H8 är en stenhård film och känns riktigt elak. Det har nog en hel del med att göra med det extrema våldet och att ingen i hela filmen som har mer än några få raders dialog är god. Alla jävlar i denna film är hatiska och elaka. samtidigt som jag kan hylla filmen som en magnifik skapelse med hög konstnärlig ambitionsnivå, kan jag också känna mig lite trött på att alla var så eländigt hatiska.

På tal om hat så används "the n word" extremt mycket i denna film, inte lika mycket som i Django men mycket nog ändå. Till skillnad från när jag såg Django fann jag det lite störande denna gång. Inte för att jag är personligen känslig utan för att det kändes som att det överdrevs och användes som någon form av statement och då blir det inte bra. Det är samma sak som när filmer är för pk, det tjänar ett annat syfte än att göra filmen bättre. Här var det som att Quentin var pk fast tvärtom.

Vad kan jag säga om filmen då? Bioupplevelsen var magnifik. Filmen var också otroligt bra under första halvan. Fram till pausen och intermezzo var jag i filmiska himmelen. Under andra delen, den något kortare, avslöjades tämligen snabbt "who did it" eller som i detta fall var "who is was". Och när man fått veta vem som var vem i den lilla skaran som var inblåsta i stugan försvann lite av magin i filmen. Under middagen efter filmen kommenterade vi om detta och jämförde filmen som en monsterfilm som allt som oftast är som mest spännande innan man får se monstret. När det väl är ute i det ljusa blir monstret inte lika skrämmande längre. Så var det med mystiken i denna film.

Jag gillade dock alla skådespelarinsatser och jag var helt inne i filmen och till fullo engagerad. Under filmens gång landade mina sympatier, den jag "hejjade" på, hos Kurt Russels John Ruth, Samuel L Jacksons Marquis Warren, han som spelade diligensföraren OB och till slut Walton Goggins Sheriff Chris Mannix. castingen av Goggins var extra briljant då han endast spelat lömska typer tidigare (som jag sett i alla fall). Jag hade inte mycket till övers för Jennifer Jason Leighs Daisy Domergue. Hon var äcklig men hon spelades aldrig upp som ett oskyldigt offer så trots den minst sagt ovärdiga behandlingen hon fick utstå var jag inte speciellt olycklig för det. Jag var egentligen inte speciellt olycklig för någons öde i filmen, förutom OB faktiskt. Det var en "lustig" effekt av att alla karaktärer av rang i denna film var onda, usla och äckliga.

Nej, ta mig tusan, detta var en bra film, en mäktig film, men den kommer inte bli en favoritfilm. Den kommer säkert upp på årets "bästa filmer"-listan, men mer av intellektuella skäl än rent känslomässiga.

Jag ger The hateful eight fyra sätt att dö på av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Missa nu inte att läsa vad killarna tyckte om filmen. Hatade de den eller kände de kärlek?
Jojjenito
Movies-Noir