Big Trouble (2002)

Big Trouble är en underskattad genommysig komedi med ett galleri av härliga karaktärer framförda av en drös ännu härligare skådespelare. Filmen är regisserad av Barry Sonnenfeld som gav oss den likaledes underhållande Get Shorty från 1995.

Handlingen är medvetet rörig men den har inget med att göra om filmen funkar eller ej. Det handlar i alla fall om några vanliga halvhederliga medborgare som blir indragna i skurkarnas värld och ett atomvapen på drift.

Filmen har ett överflöd av sköna skådisar. Tim Allen är mysig och han spelar "the straight guy" som alla skämtare spelar mot. Sen har vi Rene Russo (alltid härlig), Zooey Deschanel och Ben Foster (unga!), Stanley Tucci, Sofia Vergara och Jason Lee (Jesus!). Skurkar i massor med Dennis Farina (lysande), Jack Kehler, Tom Sizemore och Johnny Knoxville. Poliserna spelas förträffligt av Janeane Garofalo och Patrick Warburton, och filmen bjuder på flera kul figurer.

Det är svårt att fingret på varför filmen funkar och är så mysig och underhållande. Dialogen och humorn sitter som en smäck och handlingen är vimsig och meningslös men den adderar till filmens feeling. Av moderna filmer är det kanske re-booten av Fletch som ligger närmast?

Jag ger i alla fall denna film en stark trea!

Betyg: 3+/5

Lyssna på oss snacka om filmen i Shinypoddens avsnitt Burn After Reading - där poddar finns, eller här.

Hoppa över och läs Sofias text om filmen! 

Cecil B. Demented (2000)

Vi valde denna film som companion till bröderna Coens Burn After Reading som en ren chansning. Vi tänkte kanske i banorna "komedi som komedi", eller så såg vi någon långsökt koppling mellan filmerna på internet. I vilket fall som helst så känns denna film inte alls närbesläktad Coens. Det är den allt för usel för.

Det blev ett bryskt möte med en ny regissör. Jag hade aldrig sett något från John Waters förr och jag blir inte direkt sugen på att se mer heller. Detta är något av en trashig lågbudget-satir över Hollywood. Jag kan älska satirer som är överfulla med popkulturella och filmiska referenser som i tex The Player eller L. A. Story, men det startar någonstans med att filmen måste vara bra i grunden för att referenserna ska funka.

Jag tröttnade väldigt snart då detta är extremt dåligt. Filmens regi, manus, dialog, handling, production value, ja snart allt är ett rejält bottennapp. Jag vill inte hänga ut skådespelarna och anklaga dem för debaclet för här finns några kända namn som bevisligen kan skådespela, som Maggie Gyllenhaal och Michael Shannon bland andra. Stephen Dorff i huvudrollen ger jag inte mycket för. Har aldrig fallit för honom. Han skulle fått någon slags upprättelse i True Detective säsong 3 men den säsongen var väldigt tråkig och långt från de höjder de nådde med den spektakulära första säsongen.

Däremot är jag ganska svag för Melanie Griffith. Det känns som att hon hamnade på sniskan i sin skådespelarkarriär. Hon borde ha kunnat gått längre, nu känns det som att hon försvunnit från rampljuset. I vilket fall som helst gillade jag henne mycket i Working Girl mot Harrison Ford och Sigourney Weaver.

Cecil B. Demented var inte rolig eller bra och jag har redan glömt det mesta. Jag har dock två citat jag noterade under titten.

"Death to those who support mainstream cinema!" Nåväl, tyvärr lyckades inte John Waters övertyga mig om att annan cinema är bättre...

"We are all horny, but our film comes first." Lek med orden, lätt roande, men "too little, too late" som de säger.

Det får bli en stark etta.

Betyg: 1+/5

Lyssna på oss snacka om filmen i Shinypoddens avsnitt Burn After Reading - där poddar finns, eller här.

Burn After Reading (2008)

Här har vi en omtitt på en film som jag kommer ihåg som ett komiskt mästerverk. Inte nödvändigtvis att filmen var perfekt men att jag skrattade så att jag tappade andan under första titten. Denna gång föll den mig inte i smaken alls lika mycket. Det är sablans vad det svänger. Är det för att filmen åldrats dåligt? Eller är det för att jag åldrats dåligt snarare? Eller kan det vara så enkelt att det beror på dagshumör och state of minds?

Jag älskar fortfarande Brad Pitts och Frances McDormands korkade initiativtagare. Dessutom älskar jag J. K Simmonds som mellanchefen på CIA som försöker förstå vad som hänt.

Clooney är ju underhållande i sig men här spelar han en tråkig karaktär. Det enda roliga var sexstolen som han byggde ihop. Tyvärr föll jag inte för John Malkovich heller. Han är som vanligt lysande som skådespelare men hans karaktär var osannolikt enkelspårig där det enda roliga med honom var att han gick från noll till 100 km/h i ilska på två sekunder. Lite kul de första gångerna men snart uttjatat. Jag gillar honom mycket mer i det mesta annat han gjort, och mest lik denna karaktär minus ilskan är hans Marvin i RED.

Bröderna Coen roar sig i denna film med att snart när alla karaktärer i filmen ska råka ut för äktenskapliga problem och det blir också enahanda och vansinnigt tråkigt i längden. Jag har inget emot en saftigt skilsmässa om det stöder en intressant handling men här är det nästan huvudpoängen av handlingen och det är det inte tillräckligt intressant, smart eller kul för att vara.

Tyvärr fick jag inte alls samma upplevelse av filmen vid denna titt. Bröderna Coen har dock snidat ihop filmen på ett som vanligt professionellt sätt så för de som gillar denna historia kan mycket väl få en trevlig stund i fåtöljen. För mig blir det en stark tvåa, kan inte rekommendera direkt som det känns nu.

Betyg: 2+/5

Ni finner detta avsnitt av Shinypodden där poddar finns, eller här.

Hoppa också över och läs vad Sofia tänker om filmen. 

Bröderna Coen: Burn After Reading

Åttonde avsnittet av denna säsong är här. Denna vecka snackar vi om bröderna Coens komedi Burn After Reading. Till denna har vi matchat två rena chansningar i John Waters Cecil B. Demented och Barry Sonnenfelds Big Trouble.

Blir vi nöjda över veckans utbud? Lyssna och få reda på detta!

Ni finner detta avsnitt av Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Silence of the Lambs (1991)

Det går inte långt in i filmen förrän jag känner mig helt trygg i regissören Jonathan Demmes händer. Det är en två minuter kort om två timmar lång tajt thriller, inget mer, inget mindre. Filmen är effektivt berättad och saknar i princip helt och hållet scener som känns som utfyllnad.

Inledningen är speciellt noterbar. Den sätter alla element direkt och klockrent. De första bilderna visar en ung kvinna träna i en hinderbana ute i en blöt kall skog. Thrillerns tonalitet sätt omedelbart. Huvudpersonen, Clarice Starling sätts lika tydligt, en ung kvinnlig FBI-agent. Hon är beslutsam, ambitiös, en kvinna i en övervägande manlig miljö och under utbildning. Därefter sätts "problemet" upp med seriemördaren Buffalo Bill. Till slut sätts det upp hur FBI ska fånga mördaren, via Dr. Lecter, via Clarice. 

Detta är en briljant "film-film". Jag älskar enkelheten och att den är ren, och då menar jag inte simpel utan fri från filmiskt "dödkött". 

Carl berättade i Shinypodden att filmen som en av få i filmhistorien vann de fem största priserna på Oscarsgalan; bästa film, regi, manus och manlig samt kvinnliga huvudroller. Alla är väl värda vinster. 

Jodie Foster är nervig och modig i sin tolkning av unga Clarice. Hon var sannerligen inte en nykomling men jag hade inte sett henne i någon vuxen roll när jag såg filmen förra gången, på bio 1991, så för mig passade hon in perfekt i rollen.

Men filmen ikoniska rollprestation görs helt klart av Sir Anthony Hopkins i rollen som Hannibal the Cannibal. Jag tänker att han lika gärna kunde tävlat som bästa biroll då han inte är med så mycket i filmen. Men hans figur överskuggar givetvis hela filmen så det är fine.

Allt i filmen är utfört med en mästares precision och så även birollerna. Min favorit är den sadistiske doktorn på dårhuset Dr. Chilton som spelas av Anthony Heald. 

Detta var en klassiker som med råge stod upp till mina förväntningar. Det var mycket trevligt.

Betyg: 5/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Counselor (2013)

The Counselor har mycket som talar för att den skulle kunna vara bra. Cormac MCCarthy har skrivit manus och självaste Ridley Scott regisserar. Till detta har vi en drös av kända och mycket dugliga skådespelare som Michael Fassbender, Penelope Cruz, Cameron Diaz, Javier Bardem och Bra Pitt. Detta måste ju vara bra!

Men nej, det var mest frustrerande att titta på och försöka förstå filmen. Den är klippt på ett uselt eller om det är konstnärligt mycket besynnerligt sätt, ett sätt som i alla får mig att inte hänga med alls. Som jag kommenterade i Shinypodden när jag och Carl snackade om filmen är det viktigt de håller ordning på vad som sker och när det sker. Just som att i en actionscen är koreografin viktig, är det samma sak med en thriller men då är det tidslinje, location och aktörernas inbördes relationer som måste maka sense.

För mig känns det som att denna film är två olika idéer som samsas inom samma film. Hmmm... Upplagt för att bli rörigt, minst sagt.

Ridley Scott, Cameron Diaz, Javier Bardem (ibland) och Brad Pitt tänker sig en cool och kittlande heistfilm där man ska förtjusas över vem som lurar vem. Samtidigt spelar Michael Fassbender, Penelope Cruz och Javier Bardem (ibland) i en våldsam historia som det dryper Cormac McCarthy om. Det är deprimerande, otroligt våldsamt och fruktansvärt mörkt. Olidligt på många sätt. 

Dessa två känslolägen skär sig ganska rejält. Postern (och trailern för den delen) verkar fokusera på den coola heisten. Den andra storyn är som tagen från de bortklippta resterna efter Villeneuves Sicario. De delar som till och med var för starka för den filmen...

Det är svårt att uttala sig om skådespelarnas insatser då regin och produktionen är "all over the place". Men jag tyckte nog att Cameron Diaz som geopardkvinnan var mest intressant på många sätt.

Uppenbarligen har filmen vissa kvaliteter. Carl har sina favoritscener och gästbloggare Niklas gillade filmen en hel del enligt utsago. Tyvärr var jag inte speciellt förtjust direkt efter titten. Den är så hemsk att det nästan inte gick att kasta av sig känslan av filmen efter den tagit slut. Alltid något antar jag.

Tänkte först en tvåa men filmen har något... Galleriet av karaktärer är minst sagt minnesvärt... Det är kanske det Carl pratade om... Oklart.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

No Country for Old Men (2007)

Filmen håller än idag och känns lika välgjord och spännande som när jag såg den på filmfesten 2007. Därefter har jag sett den några gånger till och nu igen 2023.

Det första man tänker på är hur osannolikt bra den känns trots att den inte har någon känsloförstärkande filmmusik. Bröderna Coen har rejäla cajones som ens vågar sig på detta handgrepp.

Anledningen till att det ändå lyckas är att alla de övriga element som är centrala för hur en film blir sitter som en smäck; manus, dialog, casting, skådespeleriet, regin och fotot. Allt är top notch och man känner sig 100% säker i brödernas händer. Detta mina damer och herrar är en riktig "film-film".

Förutom avsaknaden av musik utmanar bröderna publiken med ännu ett trick, då de inte ens visar filmens crescendo. Tredje aktens shoot out visas inte i bild. Och ta mig tusan, det funkar! Man känner sig inte blåst på konfekten och filmen tappar inte i tempo eller känns sönderhackad. Kudos till Coens där.

Favoriter i filmen är Tommy Lee Jones, Josh Brolin och såklart en singulär insats av Javier Bardem. Detta är de tre huvudpersonerna; en protagonist, en antagonist och en neutral. Bland biroller står Kelly MacDonald och Woody Harrelson ut.

Filmen är briljant, spännande som få och otroligt välgjord. En solklar femma. Fortfarande.

Betyg: 5/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Bröderna Coen: No Country For Old Men

Denna vecka har Carl och Henke kollat på No Country For Old Men från 2007 och ställer det gamla mästerverket mot Ridley Scotts The Counselor från 2013 samt Jonathan Demmes The Silence Of The Lambs från 1991.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Indiana Jones and the Dial of Destiny (2023)

Den största överraskningen med den nya Indiana Jones-filmen var kanske att den inte var sämre än det här. Men annars var filmen utan surprisens honung. Tryggt, säkert och tråkigt. Filmen puttrar på i ett behagligt tempo och gör allt den kan för att göra alla fans nöjda. Harrison Ford ser rejält gammal ut. Heck, han är gammal, och varje gång han gör något i scenen spelad Indys theme i musiken. Att filmteamet inte insåg att den grejen kan man endast köra ett fåtal gånger för att den ska funka är trist.

Filmen är alldeles för lång och jag hinner bli ganska uttråkad under dess gång. Ändock lir det lite bättre i slutet när Indy och tjejen och ungen reser tillbaka i tiden till romartiden. Det hade varit ett bra slut om Indy fått bli kvar där, bland figurer som han ägnad sitt liv åt att studera som arkeolog. Men istället fick vi ett sött slut med Marion. Det går också bra.

Vi kan väl konstatera att Indiana Jones hade sin tid på 80-talet. Det känns som att hans tid är över och detta är nog så bra en ny Indiana Jones-film kan bli, för att fortfarande vara barntillåten, ofarlig, gullig och oförargligt. Men det blir inte så spännande eller upphetsande längre. Dessutom var inte filmen speciellt rolig eller fyndig. Det blir lite tråkigt helt enkelt.

Betyg: 2/5

Heartbreakers (2001)

Heartbreakers är en romantisk komedi med stor potential som tyvärr misslyckas tämligen hårt. Filmen är något av en "Mess": Den vet inte riktigt vilken genre den ska tillhöra. Är det en hesit-komedi likt Rivierans Guldgossar (1988), eller ska det vara en mysig romantisk komedi där de två unga vackra tu får varandra. Eller ska den vara en crazykomedi med vansinniga biroller?

Filmen är lite av varje och förutom att den är alldeles för lång är den varken rolig, bitsk eller ens gullig. Förutom att både Jason Lee och Jennifer Love Hewitt är vackra och gulliga ihop. Love Hewitt är otroligt snygg och det kommer en skådespelerska långt med. I alla fall till en viss gräns, sedan måste hon ha glimten i ögat och en charm som förmedlas ut genom duken. Hon har det i massor. Samspelet med Jason Lee som alltid är charmig vad han än gör som det verkar är filmens behållning för mig. De delarna av filmen följer också den klassiska romantiska komedins regler.

Det måste ha varit en hit för produktionen att få Sigourney Weaver i huvudrollen som mamma Conners. Ni vet, mamma och dotter Conners är "conners", get it? Men tyvärr tycker jag inte att Sigourney passar i rollen. Hon har inte charmen alls och jag tycker inte att hon är speciellt bra som förförisk "man eater". Vet inte om det är för att jag ser Ellen Ripley för mycket. Hon var ju bra som antagonisten till Melanie Griffith i Working Girl men den rollen var mer en "entitled bitch". Hon är inte charmig, snarare hård, kall och något av en bad-ass... 

Sen måste man ju i alla fall nämna Gene Hackman denna gigant till skådespelare. Vad tusan gjorde han här? Inget intressant eller innovativt i alla fall och framför allt inget roligt. Hela partiet när mamma Conners skulle ragga upp Mr Chain Smoking var ofantligt tråkigt. Även mini-giganten Ray Liotta är med på några hörn och han är i alla fall rolig av och till (i andra halvan av filmen, inte så mycket i inledningen).

Trist på en hyfsat intressant idé till film. En svag tvåa. Jennifer och Jason räddar den från skämsbetyget!

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Intolerable Cruelty (2003)

Ok, så detta är uppenbarligen "minor Coens". Det är en dum komedi som trot allt var mer underhållande än förväntat. Jag vet inte ens om jag har sett den tidigare eller om detta var första titten. 

Detta är en satir och komedi som är så överdriven av vi åskådare aldrig behöver bry oss om huruvida något är rimligt eller realistiskt. Det är som ett grekiskt drama för scenen. På så sätt påminner den lite, lite om den på alla sätt och vis bättre filmen The Thomas Crown Affair. 

Varför bröderna Coen valde denna film är oklart men de vill kanske helt enkelt hänga med George Clooney en runda till. Men de har oavsett material kunskaper och folk runt sig som gör att filmen blir bra. Den dryper av detaljer som den uppmärksamme kan sitta och njuta av. Och som satir över skilsmässoadvokater, kapitalismen i allmänhet och girighetens våta täcke är den lysande.

Clooney är som alltid härlig att se på film. Här bjuder han på sig likt han gör i Up In The Air där han spelar en snarlik karaktär, eller varför inte som han gör i The Descendants där hans karaktär tillåts vara töntig och lite bortkommen. Samma sak här.

Filmen lyfter lite när Billy Bob Thorntons karaktär kommer in. Jag ryggade först tillbaka om jag ska vara ärlig, men trygg i brödernas händer fick karaktären en förklaring lite senare. Men filmens starkaste biroll spelades av Paul Adelstein i rollen som assistenten till Clooneys Miles.

Jämfört med veckans companion film Heartbreakers var detta klart fånigare men också klart smartare. Bland Coens filmer skulle jag jämföra den närmast med The Hudsucker Proxy.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Bröderna Coen: Intolerable Cruelty

Shinypodden säsong 13 är tillbaka. Vi har fem filmer från bröderna Coen kvar. Denna vecka har vi också med oss en gäst i studion!

Veckans film är Intolerable Cruelty med George Clooney och Catherine Zeta-Jones i huvudrollerna. Billy Bob Thornton har en biroll. Veckans kompanjon-film är David Mirkins Heartbreakers med Sigourney Weaver och Jennifer Love Hewitt i huvudrollerna. Här duker en dimmig Gene Hackman upp i en notabel biroll.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

65 (2023)

Adam Driver i en rymdfilm med dinosaurier? Häftigt! Eller? Å ena sidan är det klart man blir lite nyfiken, men å andra sidan, hur troligt är det att en sådan film skulle vara riktigt bra? 

Detta var som misstänkt inte riktigt bra utan endast på sin höjd vagt underhållande för stunden. Vi fans av sci-fi är ett härdat släkte. För varje bra film finns det ett otal dåliga att ta sig igenom.

Vad har vi då på filmen med det sällsamma namnet 65? Den borde ju ha döpts 66, eller hur va? 

Att Driver och hans skepp kraschade på Jorden visade sig vara en av filmens ingångsvärden, inte twisten à la Apornas planet. Och att den stora asteroiden var på väg var ingen stor överraskning heller.

Filmen är som sagt trots allt lite underhållande ändå. Det är ”människor” mot dinosaurier, framtidens (dåtidens) vapen mot vassa tänder. Men den blir ganska snart lite långtråkig. Precis som filmen är inne på behöver Drivers karaktär något att leva för, någon att kämpa för. Filmen lever upp när den unga flickan introduceras, hon som också överlevde kraschen. Tyvärr har de valt att de två inte kan förstå varandras språk. En missed opportunity då en stark relation dem emellan kunde ha lyft filmen, men istället ger den sig själv en extra utmaning som den inte lyckas lösa speciellt bra och deras relation förblir outvecklad…

Nja, inte så bra film. Spår av underhållning men lättglömt. En typisk svag tvåa.

Betyg: 2/5

White Noise (2022)

Vad är Noah Baumbachs film White Noise från 2022 för något egentligen? Den är lite som något från Spielberg på åttiotalet, men också lite som något från David Lynch när han är på humör. Den påminner lite om Midnight Special och den slår Nope på Jordan Peeles hemmaplan.

Det var ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer knappt ihåg den. Inte superstarkt tecken men vissa filmer kan vara bra men trots det svåra att förnimma sig. Med stöd av the internets har jag nu läst på om handlingen vilken är rejält undflyende. 

Filmen är en adaption av Don DeLillos bok med samma namn från 1985. Boken ansågs länge omöjlig att gör film av. Och det är kanske däri problemet ligger? Var det omöjligt att göra film av denna bok? Jag börjar tro att så kan ha varit fallet. 

Adam Driver och Greta Gerwig spelar huvudrollerna som paret Jack och Babette Gladney. Båda lider av dödsångest. Babette äter maniskt någon sorts experimentell medicin och Jack är upptagen med sina studier om Hitler. En tågolycka och ett efterföljande giftmoln driver familjen på flykten. Äh, filmens handling är sannolikt inte dess poäng. Det är feelingen, skådespelarna och dess underliggande teman som antagligen står i framkant. 

Jag blir lite frustrerad när jag nu skriver om filmen. Vad tusan är detta för film? På vilket sätt kopplas den till Baumbachs ångest över sin relation till föräldrarna? Det ruvar en vag känsla av hot över hela filmen, men hotet förlöses aldrig. Den tredje akten tar oss på nya irrfärder, långt från stundande katastrofer. Familjen är i fokus mest hela tiden i alla fall. Otrohet.

Dessa förbannade barn som tappar sina mjukisdjur när det är som mest olägligt! Håll i dem om de är så jäkla viktiga!

Nja, en film som jag knappt kommer ihåg och än mindre får grepp om innebär ett lite lägre betyg än vad den kanske är värd. Jag ger den en tvåa… ”helt ok”.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022. Filmen dök upp på en av våra fyra listor! Del 1 och del 2.

Shinypodden Special: Best albums of 1983

Shinypodden Special är tillbaka. Niklas och Henke har gjort en djupdykning i det fantastiska musikåret 1983. En tidsresa 40 år tillbaka i tiden. Musik är härligt.

Lyssna på vårt samtal där vi snackar om våra tio favoritalbum och en massa mer. 

Avsnittet kan också fungera som en introtävling för lyssnarna! 

Vilka album gillade vi allra mest? Lyssna ända till slutet så får ni veta.

Kommentera gärna våra val nedan.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Help! (1965)

Om "A hard day's night" var en nästan dokumentärisk och milt humoristisk vy över de unga Beatlarna från 1964 är "Help!" en ren komedi och försök till fiktion med beatlarna i huvudrollen. Filmen påminner om Monty Python och "Rosa Pantern"-filmerna med Peter Sellers. Filmen är också en spoof på Bondfilmerna.

I ett vådligt äventyr jagas Ringo och hans vänner av en indiska sekt på grund av en stor och fin ring som de vill använda i rituella mord på oskulder. Brittiska forskare är också på jakt efter ringen då de tror att de kan bygga en fasligt elakt vapen med dess hjälp.

"Help!" är helt bonkers och den kommer knappast inte upp i "A hard day's night" i artistiskt utförande, men den är på många sätt mer underhållande. Jag som inte brukar gilla korkad farsartad humor! Och det är exakt det vi får här men det funkar på något vis. Det är naivt och supercharmigt. Det är fascinerande hur mycket beatlarna bjuder på sig själva. Det är som att de helt skiter i "appearances".

Filmen är dock mycket tidsdaterad så känsliga tittare varnas. De indiska sektmedlemmarna framställs på ett ganska tokigt sätt, det tål att nämnas.

Filmen vinner på charmen hos John, Paul, George och Ringo.

Betyg: 3/5