Re-Watch: Toy Story (1995)

 

Toy story är en underbart mysig film om vänskap och att finna vad man ska göra med sitt liv. När jag såg filmen första gången var jag mindre engagerad i karaktärerna, men nu vid en omtitt svallade känslovågorna över.

Jag tycker den har en perfekt mix av humor och känslor. Är det sentimentalt? Javisst, men jag köper det med hull och hår. Det är också kul att ges tid att se mer av birollskaraktärerna och en massa detaljer som jag missade under första titten.

Filmens äventyr centreras runt krisen som Woody genomgår när Andy får en ny modernare och mer "kompetent" leksak, Buzz Lightyear. Woody kastas ut på osäkerhetens hav och historien tar flera vändor innan han kan känna fast mark under fötterna igen. "You've got a friend in me" sjungs av Randy Newman och sången har flera bottnar i denna film. Andy har en vän i Woody, och Woody får en vän i Buzz. Vissa av de övriga leksakerna kastar Woody allt för lätt under bussen för att jag ska tycka att det är helt ok. Saknar en viss nivå av lojalitet här, guys! Men, jaja, de är ju bara leksaker ändå.

Jag roas av flera av figurerna; Slinky Dog, Rex, Mr. Potato Head, a bucket of soldiers och Bo Peep. Men filmens högsta skratt fick jag kanske av scenen med the aliens och deras gud The Claw. Grannpojken Sid är hemsk och scenerna i hans rum är kanske filmens bästa på många sätt.

Lite kul att Joss Whedon var med som "script doctor" i denna banbrytande film.

Betyg: 4/5

Varför såg jag om filmen? Bloggkompisen Jojjenito kör just nu ett Pixar-tema där han ska se igenom alla deras långfilmer. Då tar jag chansen att se om vissa av filmerna och fyller några av de hål i filmografin jag har kvar att se. Toy story-filmerna hänger ihop mer än vad man kan tro. Men det gick snart ett decennium mellan tvåan och trean och ytterligare ett mellan trean till fyran. Och när jag såg dem önskade jag att jag hade haft bättre koll på de tidigare filmerna. Nu när tillfälle gavs via Jojje valde jag att ta chansen att se om dem i snabb följd. På detta sätt kan jag på ett tydligare sätt observera alla kopplingar bakåt i serien.

Surfa nu över till Jojjenito och läs vad han tyckte om den första Toy Story-filmen.

Spellbound (1945)

Spellbound är en psykologisk thriller med Ingrid Bergman och Grregory Peck i huvudrollerna. Filmen har flertalet twistar och nedan text läses på egen risk för spoilers.

Ingrid Bergman spelar psykiatern Dr Constance Peterson som arbetar på en mentalsjukhus. Till sjukhuset kommer den tillträdande sjukhuschefen Dr Edwardes (Gregory Peck). Dr Petersen blir blixtförälskad i den vackre doktorn, han blir anklagad för mord och de båda flyr undan polisen och söker finna ut vad som hänt.

Filmen anses vara en av de första som behandlar psykoanalys i film. Dr Petersen försöker analysera vad som gjort att Dr Edwardes tappat minnet och varför han drabbas av episoder av sinnesförvirring då han se två streck mot en vit bakgrund.

Som åskådare skulle man antagligen behöva en doktorsgrad i psykologi för att kunna förstå hur Dr Petersen blir så orimligt hastigt förälskad i Dr Edwardes. Det kommer som en blixt från klart himmel och är tyvärr totalt oförtjänt. Resten av filmen bygger på att man som tittare helt köper deras relation. Dr Petersen är övertygad av hans oskuld in absurdum.

Tyvärr köper jag inte det Hitchcock säljer i denna film. Gregory Peck är svag i rollen som Dr Edwardes. Ingrid Bergman är något bättre men jag tycker inte att hon är speciellt bra heller. Jag gillade henne mycket i Casablanca så jag blir lite förvånad. Jag hoppas att det inte är mina känslor om henne som privatperson som påverkar. Sedan jag såg Casablanca har jag ju sett dokumentären "Jag är Ingrid" från 2015. Hon verkade ha varit en ganska vedervärdig människa faktiskt.

Filmens beskrivning av Dr Edwardes mentala sammaklappningar är också närmast skrattretande. De kan få honom att göra lite vad som helst, helt okontrollerat som det verkar. Ett slags frikort för Hitchcock att ha usel handling, han behöver inte bry sig för de där  anfallen kan ju vara vad som helst. Att den helt oskyldige Dr Edwardes skulle ta över rollen som ny chef för mentalsjukhuset och går omkring med en rakkniv och se mordisk ut helt random är några av filmens oförklarade mysterier.

Filmens största svaghet, vid sidan av den platta och ogrundade kärlekshistorien och allt det orimliga i manus, är att den är rejält trist. Jag hade svårt att hålla mig engagerad, intresserad och vaken under stora delar av filmen ända till filmens absolut sista minuter då vi får en mycket bra scen mellan Dr Petersen och Dr Murchison. Det var en riktigt najs Hitchcock-scen som jag faktiskt gillade skarpt.

Andra halvan av filmen hade också ett bra parti, då Dr Petersen och Dr Edwardes besökte Dr Alex Brulov. Han piggade upp lite, och filmen blev lite mer dynamisk när de tre spelade mot varandra. Rent handlingsmässigt gjorde det inte speciellt mycket för filmen, men det är värt att nämna i alla fall.

Nej. Detta var en kall och oinspirerande film som inte kom upp i den nivå som man kan förvänta sig av Hitch.

Min poddkompis Frans tycker dock helt annorlunda om filmen! Lyssna på vår podd där vi har säsongens första episka battle, hittas här.

Betyg: svag 2/5

För den intresserade finns fler tankar om filmen att läsa:

Sofia

Jojje

Christian

Hitch's cameo

Behind the scene, Ingrid bjuder Hitch på tårta