fredag 17 juni 2022

onsdag 15 juni 2022

Simple Minds, Stockholm (2022)


Simple Minds, Rosendal, Djurgården, söndagen den 12:e juni, 2022

Första konserten sedan pandemin startade blev de gamla åttiotalshjältarna Simple Minds. Jag gillar dem fortfarande även om det fortfarande är de första fem plattorna jag lyssnar på mest. Konserten gick av stapeln på Rosendal på Djurgården där de byggt upp en utomhusarena ungefär som de brukade göra vid Sjöhistoriska museet förr i tiden.

Lite efter kl åtta äntrade bandet scenen. Jim Kerr var i gott slag och showade, dansade och åmade sig so han alltid gjort. De inledde med den nya låten "Act of love" vilken var en  bråkig låt som lät förskräcklig i högtalarna. Åh nej, jag vill inte ha problem med ljudet tänkte jag. Vi satt på trettonde raden lite till höger. Lyckligtvis var ljudet plötsligt klockrent bara en låt senare då de kastade sig in i en tung version av "Love song". Inledningen av showen var sedan mycket, mycket bra med en hel del lite äldre låtar. 

Konsertens höjdpunkt för mig kom lite oväntat med "Book of brilliant things" från "Sparkle in the rain"-albumet från 1984. Det var som att kroppen reagerade på ren nostalgi, och jag blev så rörd att jag kände mig lite tagen i stunden. Låten inleddes i ett sakta tempo och sjöngs inledningsvis av sångerskan Sarah Brown. Sedan ökades tempot succesivt och Jim Kerr kom in för att till slut avslutas i ett crescendo med tunga trummor. 

Jim Kerr brukade förr i tiden vara väldigt belåten med sin trummis Mel Gaynor och han introducerades alltid som "the best young drummer in the world". lite högtravande. Nu märkte jag direkt att han inte var med på scenen längre. Har han kanske blivit för gammal? Sedan 2017 är Cherisse Osei trummis i bandet. Hon var klädd i en "one-piece" som glittrade, spektakulärt. Så snart ljudet tog sig insåg jag dock att bandet hittat en mycket värdig efterträdare till herr Gaynor. Hon var riktigt najs och ljudet var mestadels mäktigt från hennes batteri. Även om jag ofta kollar in gitarristerna är ofta trummor det viktigaste elementet när ett band spelar live. Cherisse slängde till och med in ett gammalt klassiskt trumsolo mitt i en låt. Va, är det sjuttiotal nu igen?

För övrigt är det endast sångaren Jim Kerr och gitarristen Charlie Burchill som är originalmedlemmar sedan bandets grundande 1977. Charlie ser gammal ut... Men hans lir var det inget problem med.

Bandet hade ingen spektakulär ljusshow, men de hade en smal skärm som gick över hela bredden av scenen och där visades designelement från omslagen till LP-skivor och maxisinglar (Don't you till exempel). Det var ett enkelt med effektivt sätt att få mig att minnas tillbaka till skivbackarna på åttiotalet.

Detta var den andra gången jag såg dem live och detta var den klart starkare showen. Första gången var i Göteborg någon gång på nittiotalet. En klar majoritet av låtarna var nu ifrån åttiotalet och fikus på New Gold Dream, Sparkle in the rain och Once upon a time. Det är bra.

De spelade till och med favoritlåten "New Gold Dream (81-82-83-84)" som sista låt innan extranummer, men tyvärr hade oförklarligt nog det dåliga ljudet återkommit under just den låten. Det var som att de skruvat upp alla reglage till 11 och allt lät brökigt och skrikigt.

Förband var Lustans Lakejer. Tyvärr drog ett ösregn över Djurgården just då och vi räddade oss in under taket i öltältet. Inför Simple Minds spelning blev dock himlen blå igen.

Jag gick på konserten med min systerdotter Matilda och det var jättetrevligt. Överlag mycket nöjd!


Set list Simple Minds:

1. Act of love
2. Love song
3. Waterfront
4. Colours fly and Catherine Wheel
5. Promised you a miracle
6. Book of brilliant things
7. Mandela Day
8. Vision thing
9. Belfast child
10. Hypnotized
11. She's a river
12. Someone somewhere in summertime
13. See the lights
14. Don't you (Forget about me)
15. New Gold Dream (81-82-83-84)

Extranummer

16. Speed your love to me
17. Alive and kicking
18. Sanctify yourself



måndag 13 juni 2022

The Northman (2022)


Detta var en häftig filmupplevelse. Det är den säregna filmregissören Robert Eggers, som tidigare gjort de två uppmärksammade filmerna The Witch och The Lighthouse, som nu kommit ut med sin tredje film. Någonstans i mitt bakhuvud visste jag att det var Eggers film, men det hade jag helt glömt. Därför kom insikten till mig när jag såg Willem Dafoes ansikte i en scen tidigt i filmen. Jag tänkte direkt på The Lighthouse och då klickade det vem som gjort filmen. Därmed stod det också klart att detta inte skulle bli någon glassig actionfilm likt The 13th warrior, ni vet den gamla Antonio Banderas-rullen från 1999.

Vad jag också inte kände till när jag började kolla var handlingen. Det blev jag snart varse då huvudpersonen hette Amleth och med det öde som väntade honom i inledningen av filmen. Enligt internet har Eggers filmatiserat den gamla nordiska sagan/myten/sägnen som låg till grund för Shakespears pjäs Hamlet. Oavsett om detta är en re-make av Hamlet eller bygger på dess förlaga så är det alltså Hamlet!

Jag har haft lite svårt att hitta rätt med betyget för denna film. Den har ett mycket tydligt unikt id. Samtidigt är den inte speciellt engagerande. Jag jämför den med The Green Knight, som Carl och Niklas effektivt pratade upp på vår Shinypodden special om de bästa filmerna från 2021. The Northman skulle gå en jämn match mot den gröne riddaren i en envig...

Alexander Skarsgård spelar huvudrollen Amleth. Han gör ett artistiskt val och går filmen igenom med huvudet sänkt och musklerna i överkroppen smärtsamt spända. Det är som att han är reda att kasta sig över oskyldiga bybor i nästa bärsärk-attack när som helst. Han spänner nackmusklerna så mycket att han verkar helt slut när filmen kulmineras med holmgången mot hans farbror.

Istället är det Anya Taylor-Joy i rollen som Olga från Björkskogen som är mest intressant. Ganska självklart nu när jag sätter orden på pränt. Hon är överlägsen all konkurrens i denna film. 

Jag inledde min mentala resa med en fyra men känner nu att denna inte når upp till den nivån. Självklart är det kul att se nordisk mytologi filmad så här. Men för mig blir filmen mer intressant än upphöjt bra. Det får bli en stark trea.

Eftersom filmen angränsar och kanske till och med överlappar fantasy kan jag inte hålla mig från att fantisera om  hur The Wheel of Time-serien hade blivit om den filmats av Robert Eggers... Wow, det hade varit något speciellt!

Betyg: 3+/5

torsdag 9 juni 2022

Agatha Christie's Poirot - Series 11 (2008-2009)


Jag gillar Poirot! Denna serie är framför allt mysig på ett sitta framför en öppen spis med en eld som sprakar. Det är helt enkelt hemtrevligt att sätta sig ner och besöka Hercule och hans vänner närhelst jag tar mig an en ny film ur serien. Det är utdelningen man får av att investera så mycket tid med en serie. 

Säsong 11 består av fyra 90-minutersfilmer. När dagens nya långfilmer ofta är en bra bit norr om tvåtimmarsstrecket känns en film på en och en halv timme superkort. Allt är relativt.

Rent generellt sett känns hela säsongen lite annorlunda. Det verkar som att de bytt stajl med foto och filmningen. Allt känns lite mer pretto med konstiga ljussättningar och kameravinklar. Detta upplevde jag inte som ett framsteg. Jag gillade när serien tog stora kliv framåt i "production design", men dessa art-farty fasoner var inte helt lyckade. Denna kritik är dock mild och något jag bara tänkte på inledningsvis.

Vad som däremot kanske är mer noterbart är att manusskrivandet verkar ha blivit mer "kreativt". Lite som i den inledningsvis så lyckade moderna adaptionen om Sherlock med Benedict Cumberbatch i spetsen, har man tydligen modifierat, moderniserat och twistat till några av historierna under denna säsong. Jag har inte läst bokförlagorna så jag vet inte exakt men detta diskuteras i kommentarer om några av filmerna. Det känns dock rimligt då en av skaparna bakom Sherlock, Mark Gatiss, skrivit manus till en av filmerna under säsongen. Han deltar också som skådespelare i den fjärde filmen.


Den första filmen är "Mrs McGinty's Dead" som är helt ok, men inget spektakulärt. Den påminner mig lite om tv-serien "Morden i Midsomer" plus Poirot's obligatoriska slutscen då han samlar alla runt sig och på en pompöst sätt förklarar för alla, oss tittare inklusive, hur allt hängde ihop. Who dunnit? 

Ett pluspoäng till Poirots kompis Adriane Oliver, Agatha Christies alter ego och förträffligt spelad av Zoë Wanamaker. Hon har bra kemi med David Suchet. Kul detalj att Adrianes detektiv Sven Hjerson omnämns då hon ska sätta upp en teaterpjäs om honom. Också kul med Hercules otur med boendet i byn då han hamnat på en herrgård som kör B&B där det serveras dålig mat och Hercule klagar om "a current of cold air in my room...". Men överlag mörk och lite deprimerande känsla i filmen. Det var här jag upplevde de konstiga valen av filmvinklar etc.


Den andra filmen är "Cat Among the Pigeons" som utspelas på en internatskola för flickor. Manus pennat av Mark Gatiss och filmen är mycket lustig med flera vassa karaktärsporträtt och en bra dialog. Herr Gatiss är självironisk, som britt han är, när den franska lärarinnan uttalar sig om filmens elaka lärarinna: "Miss Springer is ugly and a vulgarian, a caricature of an English woman." Filmen osar lite av Harry Potter på grund av miljön den utspelas i vilket inte förminskas av att Katie Leung dyker upp i rollen som en av eleverna.


Den tredje filem heter "The Third Girl" och detta är en mycket hemsk historia. Det känns som att Agatha Christies historier blev rejält mörkare med tiden, mot slutet av hennes karriär. Filmen inleds dock med flera humoristiska inslag. Favoriten Adriane Oliver är med igen och denna gång samarbetar hon och Hercule fullt ut. Vi återbesöker också skämtet att i princip alla i hela filmen uttalar Hercule Poirots namn olika, och ingen korrekt. Det är ett återkommande skämt som nästan känns som ett "inside joke" inom produktionen. 

I första scenen möter vi Hercule när han äter frukost (te med socker och mjölk, kex med smör och sylt plus en croissant). Han studerar ett fint inbundet exemplar av hans bok "Crime fiction writers: A critical analysis by Hercule Poirot, the celebrated detective". Ett sällsamt namn på en bok! 

Men den främsta känslan från filmen är hur hemskt liv den tredje flickan levt och hur vacker kärleken kan vara. David Suchet bevisar än en gång hur mycket han lever sig in i karaktären och hans sista scen med en filosoferande Poirot var fantastisk.
"Are we looking at the greatest of mysteries that life ever throws out? The mystery that even I, Hercule Poirot, will never be able to solve. The nature of love."
...
"She smiles."

Hercule tårögd, publiken likaså.


Den fjärde och sista filmen är "Appointment with Death". Jag läste jag en kommentar om filmen på Letterboxd som lyder enligt följande: 

"One of my favourite Poirot novels but one of my least favourite Poirot adaptations. They changed everything that was interesting and clever in the novel and turned the story into an overly complex mess." 

Nåväl jag kan känna mig lite lättad att Christie kanske ändå inte skrev en så hemsk historia som denna. Det är som att manusförfattaren till filmen ville chocka publiken med ondska. 

Annars är filmen klart underhållande med en totalt felklädd Hercule som går omkring med sin vita kostym i tre delar och fluga ute i den obarmhärtiga solen i Syrien. Han befinner sig vid en utgrävning efter en MacGuffin. Filmen kryllar med kända skådespelare. Lord Byonton spelas av veteranen Tim Curry, hans son spelas av Mark Gatiss. Paul Freeman (Belloq från Raiders) spelar en polis! Sen har vi favoriten John Hannah som spelar doktor Gerard. Här är han i samma miljö som i The Mummy-filmerna och därför blir det lite lustigt när "fattigmans Rachel Weisz" Elizabeth McGovern också deltar. Det kunde blivit en reunion av hjältarna från The Mummy! 

Filmen är nog säsongens starkaste kort men jag blir bedrövad av det horribelt hemska ödet för styvbarnen som beskrivs i filmen. Komplexa känslor!

Överlag var detta inte den starkaste säsongen, men serien har en hög lägstanivå. Detta var förhoppningsvis "lugnet före stormen" inför de två sista säsongerna som innehåller fyra respektive fem filmer.

Betyg: 3/5






måndag 6 juni 2022

Shinypodden Special - Toppfilmer 2021, del 2

 

Andra delen av Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2021.

Gästerna Johan, Carl och Niklas joinar mig och vi pratar om våra filmfavoriter från förra året. I detta avsnitt kommer vi till de bästa av de bästa från filmåret. Crème de la crème.

Hoppa över till Shinypodden och lyssna!

Del 1 publicerades förra veckan, se här.


Edit: Våra fyra listor

Johan

1. Drive my car (Hamaguchi)
2. Summer of soul (Questlove)
3. Pig (Sarnoski)
4. Dune (Villeneuve)
5. The Matrix Resurrections (Wachowski)
6. Licorice pizza (Anderson)
7. Don't look up (McKay)
8. Nightmare Alley (del Toro)
9. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (Cretton)
10. No time to die (Fukunaga)

Carl

1. The Green Knight (Lowery)
2. Verdens verste menneske (Trier)
3. Drive my car (Hamaguchi)
4. A hero (Farhadi)
5. The card counter (Schrader)
6. The tragedy of MacBeth (Coen)
7. Miracle (Apetri)
8. Dune (Villeneuve)
9. Nightmare Alley (del Toro)
10. Nr. 10 (van Warmerdam)

Niklas

1. Pig (Sarnoski)
2. Dune (Villeneuve)
3. The Green Knight (Lowery)
4. Boiling point (Barantini)
5. Drive my car (Hamaguchi)
6. Verdens verste menneske (Trier)
7. The power of the dog (Campion)
8. The last duel (Scott)
9. The rescue (Chin, Vasarhelyi)
10. Wrath of man (Ritchie)

Henke

1. Drive my car (Hamaguchi)
2. C'mon c'mon (Mills)
3. Verdens verste menneske (Trier)
4. The last duel (Scott)
5. Pig (Sarnoski)
6. No time to die (Fukunaga)
7. CODA (Heder)
8. Last night in Soho (Wright)
9. Petite maman (Sciamma)
10. Dune (Villeneuve)

fredag 3 juni 2022

Doctor Zhivago (1965)


...ja men visst finns det (minst) en till klassiker från David Lean. "Doctor Zhivago" är ännu en mastodontfilm som jag gått och aldrig riktigt funnit ro nog att ta mig an. Filmen klockar in på 197 minuter. Vad hade de för problem på sextiotalet som gjorde att filmerna skulle vara så långa? Samma sjuka som börjar infinna sig i dag för övrigt, då filmerna ofta känns för långa.

Men när man nu ändå sätter sig ner och ser en riktigt lång film skapas en speciell känsla. Det episka berättandet påverkar en just på grund av dess längd. Om "Lawrence of Arabia" var en episk äventyrsfilm kan vi kalla "Doctor Zhivago" en episk kärlekshistoria. Omar Sharif som spelade en viktig biroll i den förra filmen har här klivit fram och besätter huvudrollen. Sharif som vid sidan av filmandet också var en "gambling man" och en vass bridge-spelare.

Filmen bygger på den kända boken med samma namn av Boris Pasternak. Jag har inte läst boken men har hört från den store Frans att boken är innerlig. Filmens struktur är tyvärr det lite tråkiga greppet att visa huvudpersonens liv från barnsben till slutet via att hoppa framåt till olika viktiga stunder i personens liv. Jag gillar väldigt sällan filmer med den strukturen, jag kan inte ens komma på en enda film om en persons hela liv som jag hyllar.

Men trots detta blev filmupplevelsen ganska fin. Det blir nästan en hypnotisk känsla när man kastas in i ett av inbördeskrig oroligt Ryssland precis före Sovjetunionen. Vi får ett innerligt triangeldrama mellan Yuri (Omar Sharif), Lara (Julie Christie) och Tonya (Geraldine Chaplin).

Precis som i "Lawrence of Arabia" hittar vi Alec Guiness i en framträdande om än en lite mindre roll, och även här gör han stort avtryck i filmerna. Vi ser också en ung Klaus Kinski i ytterligare en minnesvärd tolkning. Han gör alltid val i sina tolkningar.

Jag fann inte den romantiska historien lika stark som jag gissar att filmens fans finner. Men det finns något i den långa historien som ändå höll mig fast framför duken. En helt klart duglig matinè-film som jag kan rekommendera till dem som vill "diska av" de gamla klassikerna.

Betyg: 3/5



onsdag 1 juni 2022

Lawrence of Arabia (1962)


Jag hade faktiskt tänkt se denna film en längre tid. Jag var nyfiken på den som en av de riktigt stora klassikerna. Men med en löptid på 218 minuter fanns det nästan aldrig tid att riktigt komitta sig. 

Döm då om min förvåning när filmen kom på tal när jag var och hälsade på min gamle kompis Olof, känd från Bowiepodden. Han hade sett just denna film nyligen. Första gången för honom också. Jag fick en spark i baken och inledde min titt redan samma kväll. Men eftersom jag startade filmen sent om kvällen en söndag såg jag endast lite av inledningen, men dagen efter såg jag hela resten av filmen i ett enda långt svep.

Wow, vilken härligt positiv upplevelse! Jag gillade verkligen filmen. Den hade en skön stajl och känsla. Filmen följer T. E. Lawrence en brittisk officer stationerad i Kairo under första världskriget. Han får i uppdrag i att försöka samla arabiska beduin-grupper i kriget mot Turkarna som hotar från nordöst. 

Peter O'Toole är glimrande i rollen som den egensinniga och enigmatiske Lawrence. Jag gillade honom mycket. Filmen hoppar då och då framåt i tiden men följer Lawrence resa från missförstådd underofficerare till överste i armén och dubbad "Lawrence of Arabia".

En bra bit in filmen satt jag och funderade på Rand i The Wheel of Time. Lawrence påminde mig flera gånger om Rand och så slog det mig som en blixt från klar himmel. Eureka! Robert Jordan var ju som känt influerad av Frank Herberts böcker i Dune-serien, och Frank Herbert var i sin tur influerad av mellanöstern i allmänhet och Lawrence of Arabia i synnerhet. Va, har jag härlett ursprunget till Rand al'Thors personlighetstyp? Envisheten, övertygelsen, galenskapen... Quelle spectaculaire!

Filmen är en episk berättelse av typen "matiné". Den går inte ner med lätthet, den är aslång och filmen inleds med nästan fem minuter "overture" och i mitten begåvas vi med ett "intermezzo". Det vi nu för tiden helt enkelt kallar "kisspaus". Men allt i allt var denna mycket bättre än förväntat och jag är jätteglad att jag äntligen har sett filmen. David Lean är en vass regissör. Hans "Brief encounter" är fantastisk, och nu denna. Vad mer kan han ha att erbjuda...?

Betyg: 4/5