torsdag 31 oktober 2019

Toy Story 4 (2019)


Woody har arbetat hela sitt långa liv för barns bästa. Men hur blir det när "hans barn" hittar nya leksaker och går Woody förbi? Efter ett liv i barnens tjänst, vad återstår när barnet, "guden", kastat dig åt sidan?

Sällan har Toy Story-serien så tydligt signalerat konceptet att barnet är Gud och de levande leksakerna är Gudens tjänare, som när barnet Bonnie de facto skapar ett nytt liv i inledningen av Toy Story 4.

Man kunde kanske tro att serien var klar i och med trean, men så var icke fallet. Den fjärde filmen behandlar efterspelet på ett briljant sätt. Jag ångrar bara att jag inte såg om de tre första filmerna före jag såg denna då vi återbesöker en hel del karaktärer och teman som etablerats och behandlats i de tidigare filmerna.

I fyran förbyts ett religiöst blint troende på sitt barn mot något nytt, kan det vara kärlek, kan det vara vänskap, kan det vara ett eget liv som något annat än en slav?

Som vanligt med de bästa Pixar-filmerna har denna film flera lager. Vi får humor och kul karaktärer på flera nivåer. Filmen fortsätter att ge en intressanta saker att fundera på efter den är slut. Jag finner mig konsumera den långt efter själva titten är slut. Den lilla figuren Forky hänger sig kvar. Lustig figur det där.

Den roligaste nya karaktären är dock den kanadensiska Duke Kaboom som har så svårt att leva upp till sin egen reklamfilm. Han pratas av de senaste årens guldgosse Keanu Reeves. Yes We Canada!

En annan mycket kul detalj är skämten runt karaktärernas inre röster där Buzz löser frågan på ett förträffligt och mycket underhållande sätt.

Filmens "bad guy" är mycket bra, en komplex figur med en hustlers röst. Ja, hon pratas av Christina Hendricks känd som Saffron från Firefly. Hennes henchmen är nästan lika creepy som dockan i Buffy-avsnittet "The puppet show".

För övrigt gillar jag fåret Billy, Goat och Gruff. Det är roliga tjejer det.

Ett stort tips de de som inte sett så mycket Pixar-filmer, looking at you Jojjenito. Se alla fyra Toy Story-filmerna ihop, som den serie de är. Det blir filmerna bättre av totalt sett då alla uppföljare refererar till de tidigare hej vilt. Jag ser fram emot att se om alla fyra vid tillfälle och då låta blommorna i denna bukett öppna sig fullständigt.

Det blir en stark trea efter första titten, men jag kan tänka mig att filmen växer vid omtitt.

Betyg: 3/5






tisdag 29 oktober 2019

52 Directors: Hayao Miyazaki


Hayao Miyazaki! Blev det rätt stavat nu? Idag handlar det om den japanske mästerregissören som var en av de ledande figurerna bakom animationshuset Studio Ghibli. Jag såg Spirited away för länge sedan och blev nyfiken på hans filmer. Några år senare plockade jag in en massa filmer från honom i bloggprojektet Decennier. Miyazakis filmer är underbara fantasifulla sagor för barn och vuxna, så länge du vågar ha ett öppet sinne är dessa filmer för dig.

Detta är första veckan som jag och Christian inte bloggar om samma regissör i 52 Directors. Våra vägar har nu skilts åt. Det ska bli kul att se vilka spännande regissörer han väljer, denna vecka och resten av veckorna året ut.



Without further ado...



Hayao Miyazaki topp 5




5. Nausicaä från Vindarnas dal (1984)


Härlig girl power i post-apokalypiskt miljö



4. Laputa – Slottet i himlen (1986)


Fantasifullt helt enkelt, mycket älskvärt



3. Prinsessan Mononoke (1997)


Härlig girl power i fantasymiljö



2. Kikis expressbud (1989)


Härlig girl power i en magisk värld som påminner om Visby



1. Min granne Totoro (1988)


Underbar fantasy om vänskap



Jag har sett åtta av Miyazakis tolv filmer:
  1. Slottet i Cagliostro / Lupin the Third: The Castle of Cagliostro  (1979)
  2. Nausicaä från Vindarnas dal / Nausicaä of the Valley of the Wind  (1984)
  3. Laputa – Slottet i himlen / Castle in the Sky (1986)
  4. Min granne Totoro / My Neighbor Totoro (1988)
  5. Kikis expressbud / Kiki's Delivery Service (1989)
  6. Prinsessan Mononoke / Princess Mononoke  (1997)
  7. Spirited away (2001)
  8. Det levande slottet / Howl's Moving Castle (2004)

Två animerade filmer från Studio Ghibli som är lika bra eller bättre än ovan är Grave of the fireflies (1988, regi Isao Takahata), och Whisper of the Heart (1995, regi Yoshifumi Kondō, manus Hayao Miyazaki).


Hoppa nu över och kolla in vilken regissör Mr Christian skriver om konspirationsthrillerns mästare Alan J. Pakula.

Nästa vecka blir det en regissör som är jätteintresserad av musik!


måndag 28 oktober 2019

Rebecca (1940)


En ny säsong av Shinypodden om Hitchcock är nu igång och den andra filmen jag och Frans har sett är Rebecca från 1940. När jag satt mig ner för att se filmen var det andra titten på mindre än ett år. Jag hoppades att den skulle falla mig i smaken bättre vid andra titten, men ack så blev det inte.

Rebecca är en bra gjord film, det är solklart. Den har bra foto och en tydlig och tung stämning. Men jag har svårt att hitta en enda karaktär som jag finner intressant eller som jag känner för. Det handlar inte bara om att "hejja på" karaktären eller om den är god eller ond, det är mer komplext än så. Det är ibland svårdefinierat men jag känner helt enkelt inte för den nya mrs Winters, Mr Winters eller Mrs Danvers.

Dessutom tycker jag att filmen är ganska seg. Frans nämner i podden att boken är skriven ur en första person-perspektiv och att mycket av känslorna huvudpersonen har inför den nya situationen kommer fram på ett bra sätt i boken. Jag antar att det har sina utmaningar att göra en film på en bok där mycket av dramat utspelas i huvudet på berättar-jaget.

Filmen är i vilket fall hyllad som ett mästerverk. Den vann två Oscars för bästa film och bästa foto och var dessutom nominerad i nio ytterligare kategorier som bästa regi, bästa manus, bästa manliga och kvinnliga huvudroll samt bästa kvinnliga biroll. Suck, vad är det alla andra ser som jag missar??

Gå gärna in och lyssna på vår podd om filmen.

Betyg: 2/5






fredag 25 oktober 2019

Watchmen (2009)


Inför HBOs nya serie Watchmen kände jag att det var dags att se om långfilmen från 2009. Serien ska tydligen utspelas efter filmen och jag behövde en liten uppfriskning av minnet.

Efter lite efterforskningar valde jag att se den äckligt långa Ultimate Edition i en förhoppning att få så mycket bakgrundsinfo som möjligt inför seriestarten. Denna version som är hela 215 minuter lång innehåller bland annat den 26 minuter långa animerade comic book-storyn inom filmer "Tales of the Black Freighter". Denna addition kändes helt meningslös. Varför ta med detta? Visst jag förstår tanken att i en parallell värld där superhjältar inte är accepterade handlar serierna om sjörövare istället. Men kom igen.

Rent generellt sett är jag inget stort fan av DC-filmer. Watchmen lider av samma problem som de flesta från den världen. Pompösa, humorbefriade och högtravande skapelser som helt enkelt är tråkiga. Inga känslor och därmed inget engagemang från mig.

Watchmen är en rejält mörk film i tonaliteten. Det engelska ordet "bleak" beskriver världen bäst tycker jag. Det är lite kul med den alternativa världen, där Nixon fortfarande är president, där USA vann Vietnam-kriget och där det kalla kriget aldrig varit varmare. Miljön är ok och det är en hård värld vi får se. Filmen följer upp den tonaliteten med übervåld i vissa scener, inte för att det är mycket action i filmen, det är närmast en drama, men runt karaktären Rorschach flyger blod och benbitar hej vilt.

Filmen är överdrivet djup. Den tar upp frågor om Guds existens, människan värde och vad som är rätt och fel. Men det känns som att det är en yngre tonåring som skrivit manus. Det blir inte speciellt djupsinnigt att se denna film. Jag finner den ganska löjlig i allt det pompösa med Mr Manhattan.

På plussidan finns en hel del snygga scener, miljöerna generellt sett och ett mycket vasst soundtrack där tidsenliga låtar valts med finess.

Tyvärr är inte karaktärerna speciellt bra. Jag sitter och längtar tillbaka till MCU kanske, men för mig finns det bara en enda karaktär i hela filmen som jag känner för och det är såklart Rorschack. Han med superhjältenamnet som taget från ett psykologitest. Hans storyline är intressant och det är runt honom som de förtvivlat få bra scenerna kretsar. Sekvensen med honom i fängelset är filmens höjdpunkt.

The Comedian var också vagt underhållande medan skurken Adrian Veidt var supertrist. Supertrist!

Nu hoppas jag att tv-serien bjuder på nya spännande saker och framför allt att Damon Lindelof lyckas få till karaktärerna och deras relationer bra.

Filmen kommer jag inte se om igen i alla fall... and the Universe will not even notice.

Betyg: 2/5

tisdag 22 oktober 2019

52 Directors: Alfred Hitchcock


Alfred Hitchcock var given i 52 Directors. Detta inte minst på grund av att jag har investerat en hel del intresse i hans filmografi via Shinypodden. Igår startade vi säsong 6 av podden vilket är andra säsongen jag och den store Frans pratar om Hitchcocks filmer.

Denna gång är de filmerna han gjorde mellan 1939 och 1946 som ligger i fokus. I Säsong 4 pratade vi om Hitchcocks tidiga del av karriären, 1927-1938.

Nu ställs jag inför ett problem. Jag har sett hans äldsta filmer hyfsat nyligen och tänkt igenom dem ordentligt, läst på och kollat på dokumentärer. Alla senare filmer har setts för mer eller mindre länge sedan. Och en hel del av hans kändaste filmer har jag inte ens sett än. Alla dessa kommer vi ju komma till i Shinypodden var det lider. Hur skulle jag göra med denna topp 5? Det är svårt att jämför filmer som man sett under så olika förutsättning.  Och jag ville absolut inte sätta inskränkande förutsättningar på kommande poddningar genom att "fixera" favoriter via denna topplista.

Jag väljer därmed helt sonika en topp 5 från den första fasen av Hitchcocks filmografi, den vi har poddat om!

När vi i podden kommer till den allra sista filmen från Hitchcock kommer jag lista min topp 10 från honom, jag lovar!

Detta är också den sista regissören som både jag och Mr Christian ville ha med på våra listor. Från och med nästa vecka och året ut kommer vi ha olika regissörer, vi fortsätter men mer parallellt, mindre tillsammans. Ni hittar våra 52 Directors på tisdagarna som vanligt och vi kommer länka till varandras inlägg som vanligt.



Without further ado...



Alfred Hitchcocks tidiga karriär topp 5




5. The lodger: A story of the London fog (1927)


Härligt filmspråk och den klart bästa stumfilmen från Hitch, och en av de bättre stumfilmerna jag sett.



4. Rich and strange (1931)


En lite udda film som hoppar i tiden en massa men den har en underbar kvinnlig huvudrollsinnehavare. Ljuvligt romantisk.



3. Murder! (1930)


En mycket dramatisk privatdetektivfilm i kul miljöer. En minnesvärd huvudperson och tillika minnesvärd mördare.



2. The 39 steps (1935)


Klassisk "oskyldig man jagas av polisen", rolig och underhållande som blir bättre och bättre desto längre in i filmen vi kommer.



1. Secret agent (1936)


Suveräna skådespelare och en överraskande komplex relation mellan de två huvudpersonerna. Denna okända film slog sig in före de mer kända stegen, alla 39 av dem.



Hittills har jag sett 17 av Hitchcocks 54 filmer och poddat om dem:

  1. The Lodger: A story of the London fog (1927)
  2. The ring (1927)
  3. The farmer's wife (1928)
  4. Champagne (1928)
  5. The Manxman (1929)
  6. Blackmail (1929)
  7. Murder! (1930)
  8. The skin game (1931)
  9. Rich and strange (1931)
  10. Number 17 (1932)
  11. The man who knew too much (1934)
  12. The 39 steps (1935)
  13. Secret agent (1936)
  14. Sabotage (1936)
  15. Young and innocent (1937)
  16. The lady vanishes (1938)
  17. Jamaica Inn (1939) - kom ut i etern igår!
Jag har också sett nio av de 54 vid tidigare tillfälle, och alla dessa ska det poddas om i framtiden:
  1. Rebecca (1940)
  2. Notorious (1946)
  3. Strangers on a train (1951)
  4. Rear window (1954)
  5. The trouble with Harry (1955)
  6. The man who knew too much (1956)
  7. Vertigo (1958)
  8. North by Northwest (1959) - min favorit när vi gick in i poddprojektet
  9. Frenzy (1972)

Hoppa nu genast över till Mr. Christian och kolla in vad han gillar från Mr. Hitchcock. Kan han hålla nere listan till bara fem filmer??

måndag 21 oktober 2019

Jamaica Inn (1939)


Shinypodden är åter i luften. Säsong 6 startade idag! Detta är den andra säsongen där jag och min kompis Frans pratar om Hitchcocks filmer. Denna säsong kommer täcka in den store mästarens filmer från tidsperioden 1939-1946.

Jamaica Inn var sista filmen Hitch gjorde i England innan han åkte över till Hollywood. Filmen blev något av ett hafsverk där filmens producent och tillika skådespelare i en av huvudrollerna Charles Laughton tog över allt för mycket. Laughton lät skriva om manus så att hans Sir Humphrey Pengallan fick en större roll och mer dialog. Detta ogillades av förklarliga skäl av Hitchcock då ändringarna gjorde att nästan all spänning och mysterium i filmen försvann.

Det verkar nästan som att Hitch ville ta avsked från sina favoritskådespelare i denna sista inspelning innan båten skulle avgå mot Amerika. Skådisar från flera av hans stora filmer på 30-talet återkommer här i små roller.

Laughton spelar den lokale lagmannen i sydvästligaste England under 1800-tal. En lokal liga manipulerar fyrar så att de går på grund och sedan mördas alla sjömän och lasten stjäls. Maureen O'Hara spelar en ovetande systerdotter som anländer till Jamaica Inn där ligan håller hus. I boken och originalmanus skulle det inte komma fram förrän i slutet att Sir Pengallan var hjärnan bakom de hemska brotten men det sabbade alltså Laughton.

Filmen är ändå ok, inte usel men långt från bra. Man kommer snabbt in i den skumma miljön. Hela filmen är inspelad i studio och det känns på något sätt. Allt känns lite artificiellt. Däremot är det otroligt att scenerna från havet och stranden inte är tagna ute i det fria. Mycket imponerande att få till allt det i studion. En anekdot som framgår i litteraturen är att en stackars statist som spelade sjöman dog i lunginflammation efter inspelningen efter alla scener där kallt vatten sprutades över skeppet.

Detta var en av Maureen O'Haras allra första filmer. Hon hade just blivit upptäckt av Laughton. Senare kom hon att göra lång karriär i Hollywood.

Jamaica Inn är en svag film, och sannerligen inte en film man måste se, om man nu inte har fått för sig att se allt från Hitch. Gå in på Shinypodden och lyssna på mig och Frans diskutera filmen. Avsnittet finner ni här.

Betyg: 2/5








söndag 20 oktober 2019

Million Dollar Listing NY - Season 5 (2016)


Million Dollar Listing New York är en typ av tv-serie som jag kan titta på när jag är tankspridd och egentligen inte behöver se något bra, bara ha ett lättsamt tidsfördriv. Den ersätter att titta på repriser av serier som Friends och How I met your mother.

Lockelsen ligger i att se de helt fantastiska lägenheterna som säljs, och det är lätt att drömma sig bort till ett liv i the Big Apple. Men fokus i serien är ju dokusåpan om de tre huvudpersonerna, mäklarna.

Som i tidigare säsonger är Ryan min favorit. Han är ganska hejdlös, frispråkig och ibland utan gränser, men på ett bra sätt. Andelen privatliv hålls också på en befriande låg nivå då det gäller Ryan. Än så länge. I sista avsnittet är det mycket prat om hans kommande bröllop i Grekland. Jag kom att tänka på Franck Eggelhoffer i Father of the bride ett tag där...

Svensken Fredrik Eklund står ofta i fokus och han gör en del ruskigt häftiga affärer som vanligt. Tyvärr är det extra mycket fokus på han och hans mans försök att bli gravida. De flesta av de scenerna känns mycket tillgjorda och "regisserade". Att tv-teamet råkade befinna sig på plats då de mest känslosamma diskussionerna hålls känns orimligt. Allt är en dokusåpa som regisseras i sann amerikansk skräp-tv-anda.

Luis är den som är minst intressant att följa. Hans tråd var övertydligt annonserad tidig under säsongen och den stora grejen med att han hoppar av som mäklare kom som en stor chock i sista avsnittet. NOT.

Allt som allt inte en serie som jag skulle rekommendera ens till min värsta fiende, men den duger som slappar-tv när det så passar.

Betyg: 2/5

lördag 19 oktober 2019

Ben Fogle: New lives in the wild - Series 1 (2013)


En annan liten lustig TV-serie som jag kan bli insugen i när jag vill se något intressant men inte allt för allvarligt är "Ben Fogle: New lives in the wild". Serien kallas av någon anledning ibland för "Where the wild men are" men jag tror det är exakt samma serie.

Detta är ett intressant natur- och samhällsprogram. Programledaren Ben Fogle är en mycket trivsam engelsman. Han åker runt till alla världens hörn och besöker människor som valt att lämna det vanliga 9-5 livet i storstäderna och bosatt sig ute i vildmarken. Fogle stannar hos sina värdar i cirka en vecka och "walk a mile in their shoes" så att säga. Programmet ställer en massa intressanta frågor om vår samtid och det liv de flesta av oss i Väst lever. Jag tittar förundrat på min samling av vinylskivor och tänker på hur det skulle vara att leva sitt liv på en öde ö utanför Australiens norra kust utan vare sig vinyler eller BluRayspelare...

Mycket av charmen med serien ligger också i programledarens personlighet. Han är helt enkelt otroligt sympatisk och det perfekta valet för denna sort turer in i det okända. Han utsätts för konstig mat, mer och mer konstiga, men också ibland helt fantastiska, sovarrangemang och alla dessa egensinniga människor. Det är som att titta in i hemliga subkulturer som man inte visste fanns.

Första säsongen har fyra episoder. I seriens allra första avsnitt besöker Ben en förde detta affärsman från Sydney som lever ensam som en annan Robinson Cruse på en paradisö norr om Australien. Gubben kämpar för att ön ska förbli oexploaterad av "den vite mannen". Han vill bevara den för urinvånarna som ser den som helig. Ben får övernatta i "gäststugan" nere på stranden, ett hus utan väggar, endast ett tak mot regnet men med en spektakulär vy över havet några meter bort.

I det andra avsnittet besöker han ett par och deras två små barn som bor i en mongolisk yurt långt upp i Alaska. Kallt. I det tredje besöker han en familj som bor i ett svåråtkomligt område i Nya Zeeland. Ben tvingades hajka flera dagar för att ta sig fram till deras "homestead". Han återvände dock till civilisationen medelst helikopter. I det sista avsnittet besöker han en före detta modefotograf från New York som flyttat ut i öknen i en avlägsen del av Texas och lever ett 1800-talsliv i en miljö som är allt annat än välkomnande. Varmt.

Mycket trevlig serie detta. Jag ser fram emot att se vidare.

Betyg: 3/5




torsdag 17 oktober 2019

Alita: Battle Angel (2019)


Alita: Battle Angel var en otroligt stor positiv överraskning. Jag älskade denna fantasy i sci-fi-miljö. Det är en avlägsen framtid på jorden, efter ett brutalt krig mot kolonierna på Mars. Sagan om krigsroboten Alita med ett mänskligt hjärta och en mänskliga själ drabbade mig mer än vad jag kunde ana. Jag älskar uppenbarligen typen av historier där huvudpersonen har glömt allt och måste upptäcka sig själv och vad de kan göra. Det återkommer här i massor och vi har sett det i sagor som Bourne identity och Long kiss goodnight. Jag fick bokstavligen gåshud när Alita automatiskt intog en stridsposition när hon blev överraskad av den stora klumpiga robotpolisen i inledningen av filmen. Då visste jag redan att vi var hemma... Jag älskar Alitas rena hjärta och obändiga vilja.


Filmen är regisserad av Roberto Rodriguez vilket överraskar mig lite. Det är en mix av live action och full animation av Alita. Då hon är en humanoid robot funkar det perfekt med animationen. Jag har inga problem med uncanny valley. Filmen är supersnygg och miljöerna, karaktärerna och historien i filmen funkar fullt ut. det är mindre överraskande att James Cameron är en av producenterna bakom filmen. Han verkar ju vara mycket intresserad av teknisk utveckling i sina alster och detta var nog den bästa filmen med mix av animation och live action jag sett. Cameron har varit med och skrivit manus också och det var ett orosmoment. Hans manus har ju inte varit hans forte i senare verks (tänker på dig avatar). Men filmen bygger ju på en manga med namnet Battle Angel Alita och det gick kanske inte att helt pajja den bra storyn.

Jag har inte läst mangan och jag var i övrigt ganska ospoilad när jag satt mig ner för att se filmen. Storyn leder upp mot en slutfajt mot en ond man i staden uppe i skyn. En bra bit in i filmen inser jag att de omöjligtvis kan hinna med all handling som förväntas. Hmmm, vid närmare efterforskning visar det sig att James Cameron hade (minst) en trilogi i tankarna. Det var därför han bytte ordningen på orden i titeln. Filmerna skulle heta Alita. Battle Angel, Alita: Fallen Angel och Alita: Avenging Angel. Efter denna första film hoppas jag verkligen att de två uppföljarna blir av. Vi fick ju också något av en cliff hanger i slutet där vi till slut fick se ansiktet av den onde mannen, nästan lika olycksbådande som Thanos i de tidiga Avengers-filmerna.

Jag gillade detta skarpt då det är en av de bättre jag sett i denna smala genre, godhjärtade fantasyäventyr i sci-fi-miljöer, och nu skulle jag gärna spendera mer tid med den lilla hårda Alita. Hon påminner mig så om Egwene. Alita skulle helt klart ha valt Green Ajah!

Betyg: 5/5 







tisdag 15 oktober 2019

52 Directors: Clint Eastwood


Den gamle slitvargen Clintan. Känd som "The man with no name", "Dirty Harry" och nu för tiden gamla buttra gubbar. Men han har också regisserat en massa filmer. Ibland spelar han med och ibland sitter han bara i stolen. Clintan är kanske lite underskattad som regissör, i alla fall för min generation som växte upp med honom då han ansågs vara en simpel actionfilmsskådis. Men han bör hyllas och så gör vi idag. Clintan har en sådan imponerande och varierande meritlista att man skulle kunna tänka sig att podda om hans filmer... ;-)

Denna vecka är det näst sista där jag och Mr Christian bloggar om samma favoritregissör. Snart kommer vi till vägskälet där våra vägar skiljs åt.



Without further ado...



Clint Eastwood topp 5




5. Mystic River (2003)


Tät och mörk thriller där Tim Robbins spelar skjortan av Sean Penn. De vann varsin Oscar för prestationerna i denna film.



4. Absolute power (1997)


Det är den när Clintan sitter inne i det där lilla "Peeping Tom"-rummet hos presidenten och bevittnar ett mord. Spännande thriller med en mysig 90-talsstämning.



3. The outlaw Josey Wales (1976)


Mycket fin western som startar med krig och våld och som avslutas med försoning och förlåtande.



2. High plains drifter (1973)


Mycket bra hämnd-western med religiösa undertoner. Tidiga sjuttiotals-westerns är najs.



1. Unforgiven (1992)


En topp 5 westerns genom tiderna. Ingen glamour, ingen försköning av våldet bara ruskigt realistiskt och fantastiskt bra.



Jag har bara sett 17 av de 37 filmerna Clintan har regisserat:

  1. High plains drifter (1973)
  2. The Eiger sanction (1975)
  3. The outlaw Josey Wales (1976)
  4. Firefox (1982)
  5. Sudden impact (1983)
  6. Pale rider (1985)
  7. Heartbreak Ridge (1986)
  8. The rookie (1990)
  9. Unforgiven (1992)
  10. Absolute power (1997)
  11. True crime (1999)
  12. Mystic River (2003)
  13. Changeling (2008)
  14. Gran Torino (2008)
  15. Invictus (2009)
  16. American sniper (2014)
  17. The mule (2018)


Hoppa nu över och kolla in vilka filmer Mr Christian listat av Mr Eastwoods filmer.