fredag 25 maj 2018

Annihilation (2018)


Jag har alltid funderat på vad som skulle kunna hända om utomjordiskt liv skulle komma ner på jorden. Och vem har inte funderat på dessa frågot? I min ungdom läste jag all möjlig science-fiction av författare som Isaac Asimov, Arthur C. Clarke, Greag Bear och Stanislaw Lem. Annihilation är en ny film från Alex Garlands kreativa sinne. Han har både skrivit manus och regisserat filmen även om den bygger på boken av Jeff VanderMeer med samma namn. Garlands förra film Ex machina var otroligt intressant, tankeväckande och bra! Klart man hoppades på att Annihilation skulle kunna vara lika bra.

Spoiler Alert! Ni som inte är rädda för spoilers är välkomna att scrolla ner för mer om Annihilation! Ni som vill se filmen ospoilade bör sluta läsa här.



Något faller ner från skyn och borrar sig in i marken inne i och under en fyr på amerikanska kusten. Snart därefter bildas en bubbla som en kupol över nedslagsplatsen och ingen vet vad som händer därinne... Klart spännande koncept. Snart visar det sig att det är farligt att gå in i kupolen. Ingen radiosignal kommer ut eller in. Alla soldater utom en har försvunnit. Vad har hänt och varför? Fem modiga, eller desperata, kvinnor äntrar scenen och låt oss gå in. Slurp och vi är inne.

Jaha, det ser ut som ett träsklandskap från Florida. Tiden går inte i takt. Växterna ser gravt missbildade ut. DNA flödar och blandas hej vilt. Alligatorn har hajtänder, björnen pratar som ett av sina offer. Vem är hon, damn, jag känner igen henne så. Wow, en svenska i casten! Svårt att placera då hon dök upp här så oväntat för mig, men till sist ser jag att det är Tuva Novotny.

Varför ser alltid Jennifer Jason Leigh så sliten ut nu för tiden? Kräftan? Ja kanske. Gina Rodriguez blir hyllad men hon var knappast det bästa med denna film.



Kul grepp och man kan inte klaga på för lite fantasirikedom här. Garland verkar ha en läggning åt att se pessimistiskt på både teknikutveckling (Ex machina) och besök från rymden (Annihilation). Organismen eller vad det nu är som skapat kupolen verkar initiera kloning av allt levande och det är högst oklart vad organismen har får mål eller syfte.

Jag tänker ganska snart på den gamla klassikern The Thing (som är bättre än denna). Men filmernas slut är kusligt lika. Slut som antagligen ska tolkas som slutet för människosläktet. Också Ex machina har ett ödesdigert slut där livet som vi känner det idag hotas.

Jag gillar Annihilation mycket. Den är spännande och fantasirik. Karaktärerna är hyfsat intressanta men jag känner att filmen inte tar steget fullt ut att fördjupa dem. Det är lite trist då fullt utvecklade karaktärer mer eller mindre alltid behövs för att en film ska bli fullständig. Denna film verkar vara mer intresserad av handlingen, men ändå stannar den innan det blir ännu mer intressant. Vad som händer tiden efter filmens slut skulle mycket gärna kunnat vara med. Man hade kanske inte behövt spendera så mycket tid med den botaniska expeditionen om man ändå inte hade för avsikt att visa vad som hände med människornas kroppar på ett tydligare sätt. Det känns som att filmen slutar efter tre fjärdedelar av ett komplett manus. Jag gillar öppna slut men här fanns det mer intressant att ta tag i...



Natalie Portmans, Tuva Novotny och Tessa Thompsons karaktärer (och skådespelare) var de mest intressanta. Tyvärr försvann två av dem längs vägen och i mina ögon för kvickt. Portmans Lena kämpade väl i slutet men förlorade en fajt hon aldrig kunde vinna. Både Lena och hennes man Kane dog väl därinne och blev ersatta av "klonade" aliens. Intressant teknik att ta sig in på en ny planet!

Jag ger Annihilation fyra utrotningshot av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läs mer tankar om filmen hos Jojjenito.








torsdag 24 maj 2018

Wet Hot American Summer: First Day of Camp - Season 1 (2015)


Nyligen sedda Wet hot American summer från 2001 var en härligt knasig komedi. Jag fann den ojämn men tillräcklig underhållande för att ge den en god trea. 14 år efter filmens premiär kom så samma gäng ut med en uppföljande tv-serie som fick namnet Wet hot American summer: First day of camp.

Åter igen är det Michael Showalter och David Wain som ligger bakom och de hr fått med sig i princip alla kändisar som var med i den ursprungliga filmen. Många av dem har numera vuxit upp och blivit stora filmstjärnor. Tänker på Bradley Cooper med flera. Dessutom har en drös nya kändisar adderats i stora, små eller cameo-roller.

Serien bygger på två skämt. det ena är att trots att alla skådespelare som redan 2001 var för gamla för att spela 16-år nu är 14 år äldre men de spelar fortfarande 16-åringar. Detta görs med en lätthet och ett leende på läpparna som är uppfriskande. I en lustig scen går en liten rödhårig flicka in på toaletten och upptäcker att hon fått sin första mens och ut från båset skrider en rödhårig vuxen skådespelerska. Kul detalj.

Det andra skämtet är att i princip hela tv-seriesäsongen utspelas under en enda dag. En dag som är lång, lång. Det är inte ett skämt som man skrattar läppen av sig åt men det roar lite i bakgrunden.


Showen har flera riktigt roliga scener där regissören David Wains Yaron kanske är den allra roligaste. Trion David Wain, Michael Showalter och nytillskottet Lake Bell är kanske serien roligaste trio.

Tyvärr är showen minst lika ojämn som filmen var och showen gör dessutom samma misstag som gjordes med Seinfelds avslutningsavsnitt. Den har en handling. Visst det är en meningslös och galen handling, men precis som med Seinfeld blir det inte lika roligt när man försöker hänga upp skämten runt en handling. Här är det en story om hur myndigheterna med president Reagan i spetsen håller på med miljöförstöring som hotar sommarlägret. en andra handling är om Elizabeth Banks Lindsay som deltar i lägret som ungdomsledare men egentligen är en undersökande journalist som letar efter en förlorad musiklegend som för övrigt spelas av Chris Pine.

Njae, detta var inte så värst kul. Jag tror bestämt att jag kommer avvakta med att se andra säsongen Wet hot American summer: Ten years after.

Betyg: 2/5

Trivia: Regissören till Get out Jordan Peele har en liten roll i serien.


tisdag 22 maj 2018

Shinypodden Säsong 2: Utanför



Nu har vi kommit fram till avsnitt 20 av säsong 2 av Shinypodden. Olof och jag pratar om Bowies skivor, ett avsnitt per album.

"1. Outside" från 1995. Bowie återupptar samarbetet med Brian Eno och de har snickrat ihop skivan med Hello spaceboy, The hearts filthy lesson, The voyeur of utter destruction, I'm deranged och Stranger when we meet...

Kolla in Shinypodden för alla avsnitt, eller hoppa direkt till avsnitt 20 Utanför.


söndag 20 maj 2018

The 40-Year-Old Virgin (2005)


Jag ville se om The 40-year-old virgin för att jag hade för mig att den antagligen var mycket bättre än hur jag kom ihåg den . Sagt och gjort och nu är den sedd igen. Nu vet jag att den inte är speciellt bra, men helt ok i alla fall.

Detta är en Apatow-film och de brukar vara bra som jag minns det. Filmen har många bra eller i alla fall populära skådisar som de flesta är stora stjärnor nu. Men ändå är det något som fattas mig. Jag tror att den helt enkelt har ett för svagt manus. De bra scenerna är i klar minoritet. De många skämten om Andys töntighet är inte speciellt fyndiga och det känns som att filmen inte har ett varmt "hjärta".



Steve Carell är ju bevisligen bra i många roller men här funkar han inte så bra som kanske krävs för att jag skulle kunna gilla filmen mer. Inte heller Catherine Keener lyckas med sin karaktär. Jag finner dem båda lite konstgjorda och inte speciellt charmiga.

Birollerna spelade av stjärngänget Paul Rudd, Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings, Jonah Hill och Mindy Kaling gör dock bättre från sig. Bland dem är Paul Rudd den svagaste och som alltid  hysteriskt roliga Jane Lynch den starkaste.

Jag blev tyvärr inte jättelycklig av denna film denna gång heller.




Typ av humor?

Mestadels ren humor om hur awkward det är för Andy att vara oskuld. Humorn är varierande från medvetet juvenil till karaktärsdriven. Filmen innehåller också en liten nya romantik, som för min del inte fungerar alls.


Filmkvalité vs. humorkvalité

Det är inget fel på filmens genomförande. Det är en god kvalitet på hantverket och jag gissar att filmskaparna fick fram det de ville ha. Felet ligger i att jag inte tycker humorn är speciellt kul i denna film. Vissa scener undantaget blir det tradigt med Andys osäkerhet och problem med det motsatta könet. Jag roas däremot av hans kollegors förtvivlade försök att hjälpa honom. Det finns humor i de sekvenserna. Andy är en ganska trist typ som har en kul sida som inbiten samlare. Jag känner igen mig och skrockar ibland åt skämt om ett samlarbeteende som jag känner biter på mig personligen. Alla samlarobjekt om att han övertalas att sälja... Jag lider med Andy!


Manus vs. skådespelare

Manuset är bitvis svagt och det hjälps inte upp av de ocharmiga personerna i huvudrollerna. Keener är direkt osympatisk. Hon ska förställa Andys motsats, en skön och lite oansvarig motpol till Andys kontrollerade jag. Lite som Jennifer Anistons karaktär i Along came Polly minus åldersaspekten. Inte direkt Zoey Deschanel- eller Kate Hudson-nivå på någon av dessa två insatser om ni frågar mig. Sen hade jag trott att Steve Carell skulle vara perfekt som Andy. Men han funkar inte fullt ut. Se honom hellre i en liknande roll i filmen "Crazy, Stupid, Love" där han fungerar bättre.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)


En sensmoral som jag tog med mig är att man växer inte upp och blir vuxen bara för att man säljer av alla sina "collectibles", utan man växer upp och blir vuxen när man blir det. Jag tror att filmen menar att Andy kan ta nästa steg och inleda ett förhållande med Trish även utan att sälja av sin älskade Iron Man i oöppnad förpackning.

Två stereotyper:
- vi har den fumlige och pinsamma oskulden såklart. Andy. Tyvärr är han inget annat än det man kunde förväntat sig efter att ha läst filmens synopsis. Vad denna film behövde var att Andy skulle bjudit på fler och överraskande sidor av sin personlighet. Med det sagt var det ändå väldigt roligt när han beskrev känslan av en kvinnas bröst som "a bag of sand".
- den tuffe kvinnotjusaren som senare visar sig bara vara rädd och osäker. Jay var en ganska tråkig figur som inte bjöd på någon speciell överraskning trots att han bjöd på det som skulle vara filmens största "switch".

Tre troper
a. "breaking", flera skådespelare kunde inte hålla sig och undvika att skratta på riktigt i scenen då Mika vaxar Andys ectremt välbevuxna bröst. Paul Rudd, Seth Rogen och Miki Mia hade alla svårt att hålla maskens till Stev Carells mer och mer inspirerande svordomar. En mycket rolig scen där dialogen/Skriken var improviserade av skådespelarna.

b. "vänta med sex", först 20 dejter utan sex och på det Andys panik när han inte vet hur han ska göra.

c. den dumpade pojkvännen som går in i full "stalker mode". David (Paul Rudd)




Favoritkarakärer?

Elizabeth Banks sexgalning ("but what?") och Jane Lynch kåta chef blev mina favoriter. De är båda bra.


Trivia

Steve Carell was really being waxed in that iconic scene, with quite real screams of agony to boot.

A lot of the movie was improvised while shooting.





Omtittningspotential?

Nja, med tanke på historiens patetiska slut där Andy och Trish gifter sig före de haft sex och att just det lyfts upp som så himla gulligt och VIKTIGT, tror jag att jag inte kommer bli sugen på att se omdenna film igen.

Filmens allra sista scen var däremot underbar. Alla bröt ut i en sång och dans-scen tagen från musikalen Hair. Scenen med "Aquarius / Let the Sun Shine in" är hilarious


Slutomdöme

Simpel och konservativ syn på sex om en 40-årig man som är oskuld... Hur osexigt är det så säg. Det känns som att detta manus är supergammalt. Ändå är filmen ändå från 2000-talet. Crazy säger jag. Handling och arc är trist, men en hel del roliga scener räddar den till ett godkänt betyg ändå.

Betyg: 2+/5









fredag 18 maj 2018

12 Strong (2018)


En mycket kort tid efter 9/11 skickade USA in små team av specialister för att styra flyganfall mot Al Qaida. Den bästa Chris, vår käre Thor, spelar ledaren i en 12 man liten grupp som opererade i norra Afghanistan under knappa förhållanden.

Operationer som denna var länge strikt hemliga och teamets bedrifter har inte varit kända för allmänheten tills nyligen. Journalisten Doug Stanton skrev boken The horse soldiers om operationen. De amerikanska soldaterna samarbetade med the Northern Alliance som stred mot talibanerna och deras mål var Mazar-i-Sharif, en viktig stad på som grund av sin strategiska position kontrollerade en hel region.



Vid sidan av Chris Hemsworth är Michael Shannon och Michael Pena de mest kändas namnen i rollistan. Filmen är regisserad av dansken Nicolai Fuglsig, känd för sin film Exfil. Regi och produktion är ok men inte lika bra som i de bästa krigsfilmerna, ”the motser of all war movies” är förstås Black hawk down av Ridley Scott. Personregin är bra men vissa specialeffekter som explosioner uppe i bergen som uppenbarligen var gjorda i post-production såg dåliga ut.

Chris är en fröjd att se. Han är en av mina favoriter nu för tiden. Han har en pondus och spelar ofta med en liten glimt i ögat. Jag har tröttnat mer och mer på de skådespelare som aldrig slappnar av utan alltid är sura och stela.



Historien är väldigt spännande och egentligen ska man nog läsa boken då filmen som det verkar bara hanterar hälften av händelserna. Teamet ställdes på fler prövningar än de som visas i filmen.

Som helhet är filmen spännande och intressant på grund av dess nutidshistoria. Den är inte överdrivet sentimental även om vi serveras de obligatoriska avskedsscenerna när soldaterna lämnar sina nära och kära inför avresan. Ibland känns de scenerna lite repetitiva och filmen skulle lika gärna kunnat starta direkt i Afghanistan.

Jag ger 12 strong tre veckor mot omöjliga odds av fem möjliga.

Betyg: 3/5











onsdag 16 maj 2018

"A murder of quality" by John Le Carré


Lustigt nog gick George Smiley i pension i slutet av första romanen. Lustigt därför att det finns sju böcker till om Smiley där han i de allra flesta jobbar som spion.

Detta är den andra boken om Smiley och den enda där han är en privatperson. Det är tidigt sextiotal och kort tid efter pensioneringen blir Smiley kontaktad av en gammal kollega från kriget. Kollegan berättar om ett mord på en kvinna och hur kvinnan veckan före sin död skickat ett brev där hon skriver att hon fruktar för sitt liv. Kollegan vill att Smiley ska hjälpa till och utreda mordet.

Resten av handlingen utspelas i universitetsstaden Carne. Mordoffret är Stella Rode som var gift med en av lärarna på universitetet. Boken är ett renodlat mordmysterium i samma skola som Agatha Christie eller Sherlock Holmes. John Le Carre’s författarstil märks dock tydligt. Det är en kort bok om endast 170 sidor men den tar sin tid att läsa. Språket är extremt kompakt, fylld med information. Detta är antitesen till författare som Dan Brown eller vår egen Stieg Larsson.

Miljöbeskrivningarna är utomordentliga både då det gäller universitetsmiljön och dess brokiga skara av lärare. Den lilla staden Carne har också karaktär. Dramat utspelas om vintern och Smiley fryser mest hela tiden, inte minst på det lilla hotellet han tagit in på. England i ett nötskal, universitet och fuktig kyla på vintern!

Karaktärsbeskrivningarna är ofta stillsamma med en underfundig humor. Smiley är inte burdus som Sherlock eller fåfäng som Hercule. Han är en stilla och eftertänksam gentleman vilket jag kan uppskatta för omväxlingens skull.

Mordmysteriet är inte speciellt utan det är resan fram till svaret som är det intressanta. Det är kul att lära känna Smiley lite närmare. Det är helt enkelt bokens största förtjänst. John Le Carre’s styrka ligger antagligen inte inom deckargenren.

Nästa bok är den kända tredje romanen om Smiley - Spionen som kom in från kylan. Då är Smiley tillbaka i det kalla kriget och jag gissar att vi får börja bekanta oss med hans nemesis Karla.

söndag 13 maj 2018

Wedding Crashers (2005)


"We lost a lot of really good men out there."

Wedding crasher är en personlig favorit och en film jag sett flera gånger redan. Det var hög tid för mig att skriva om filmen här på bloggen. Jag älskar denna film på samma sätt som jag har kommit att älska filmer som The Thomas Crown affair och America's sweethearts. Det är filmer som kanske inte allmänt sett hyllas som klassikers, men det är mina personliga favoriter som jag håller nära mitt hjärta.

Filmen har en suverän casting, både i huvudrollerna och birollerna. Manus är glimrande, ämnet traditionellt men behandlingen av detsamma mycket frejdigt och så sitter den komiska tajmingen perfekt i de flesta av filmens scener. En film som man kan se om och om igen. En film som man alltid fastnar framför om man råkar surfa förbi den på tv'n en sen kväll.



Typ av humor? 

Visst är detta en romantisk komedi, det handlar trots allt om hur den och den blir ihop och sånt, men den är till minst 80% en komedi i mina ögon. Den är långt från den bästa romantiska filmen jag vet men den är banne mig en av de allra bästa komedierna.


Filmkvalité vs. humorkvalité

HUmorn är det verkligen inget fel på och jag skrattade högt fler gånger jag kan komma ihåg. En stor anledning till att humorn funkar så bra är att hela filmen är riktigt bra gjord där framför allt redan nämnda manus samt rollbesättningen har varit nycklar till framgången. Foto, musik och scenografi kommer inte i första rummet som i en film från Nolan, Malick eller P T. Miljöerna är dock underbara. Jag gillar den härliga segelbåten även om man ser att den ligger stilla i vattnet under flera scener när de låtsas segla. Liten detalj.



Manus vs. skådespelare

Båda är i toppen och de hjälper varandra. Owen Wilson och Vince Vaughn är helt perfekta i rollerna som John och Jeremy. Wilson är min favorit, fasen vad han är bra.

Systrarna Claire och Gloria spelas lika förträffligt av Rachel McAdams och Isla Fisher. De bjuder på olika saker och kompletterar varandra bra. Fisher är helt hysterisk och mycket underhållande. McAdams har väl aldrig varit mer charmig och hon är helt otroligt snygg. I en film som handlar om kärlek och sexuella eskapader skadar det inte att ha snygga skådespelare. Fysisk attraktion ingår i filmen handling.



Bradley Cooper är helt suverän som Sack Lodge. Hela scenen när de spelar flag footboll från hans uppvärmning till hans våldsamma tacklingar är underbar. Filmen har helt klart en svacka en bit in i andra halvan, men filmen avslutas med ett fyrverkeri. Will Ferrell gör entré som den mytomspunne Chazz Reingold och han är en succé. Säga vad man vill om hans lite svagare komedier, men här är han i sitt esse.

Till sist vill jag nämna Jane Seymour och Christopher Walken som Mrs och Mr Cleary. Helt perfekta i rollerna. Det var extra roligt att se Seymour ta ut svängarna.

Av någon konstig anledning fann jag mig jämföra denna film med Meet the parents när jag satt och funderade på vad jag skulle skriva. Den stora skillnaden mellan dessa två komedier kan mycket väl vara att skådepslereriet på alla poster är starkare i Wedding crashers än i Meet the parents. Kärleksparen, föräldrarna (Walken utklassar DeNiro) och birollsfigurer kan ställas mot varandra. Den enda kategorin som är jämn är Owen Wilson i bbirollen i Meet the parent mot Bradley Cooper i Weding Crashers. Oavgjort. Resten är enkla matcher.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)


En sensmoral är att Claire inte ska gifta sig med the asshole utan välja sin själsfrände istället. Att Gloria och Jeremy passar ihop undgår ingen.

Två stereotyper: Bradley Coopers alfahanne som bara ser sin tjej som en trofé och knullar runt med var och varannan kvinnlig bartender med stora bröst. Den stereotypiska skitstöveln. Han får vad han förtjänar!
Vad har vi mer? Den något överdrivne yngre brodern Todd. Självmordsbenägen, homosexuell konstnär i revolt mot sin rike och konservative fader. Han är en överdriven figur men rollen är så liten att den bara blir som en kul parentes som inte drar ner filmen.

Tre troper:
a. är det en underförstådd "hemlis" att Kathleen Cleary varit otrogen sin man flera gånger? Tre döttrar, en blond, en rödhårig, en brunett. LOL.

b. komisk effekt av ett missförstånd: Jeremy vill fria till Gloria men hon tror att den viktiga sak som han vill prata om är att föreslå en orgie med de brasilianska systrarna.

c. Mrs. Robinson! Kathleen Cleary får snabbt upp ögonen på John och vi får en scen som tagen ur Mandomsprovet.



Favoritkarakärer?

Jag älskar många karaktärer i denna film. Alla! John, Gloria, Jeremy, Claire, Sack, Chazz, Chazz's mother, Kathleen, Todd, The Secretary Cleary, prällen i celibat, den elaka farmodern, den sarkastiske betjänten...


Trivia

Alla 110 "Rules of Wedding Crashing by Chazz Reingold" finns med listade som extramaterial på dvd'n.



Omtittningspotential?

Jamenvisst filmen tål många fler tittningar än. Ska bli kul. När ska vi se den igen?


Slutomdöme

Precis som när Jeremy säger "Wow" när han inser att Gloria lurat honom minst lika mycket som han henne, säger jag "Wow"  när jag inser att detta är den bästa komedin i hela världen. Otroligt stark första halva, en liten svacka och sedan ett bra slut. Ett objektivt subjektivt betyg hade kanske blivit en stark fyra, men mitt subjektiva känslomässiga betyg med tanke på att McAdams är så djävulskt snygg blir en klockren femma! Där satt den!

Betyg: 5/5