måndag 10 december 2018

Secret Agent (1936)


Veckans film i Shinypodden är Secret agent. Som uppföljare till den kändare The 39 steps är den lite orättvist i skuggan av föregångaren för detta är en mycket njutbar liten spionthriller. Filmens stora styrkor är en stjärncast med idel fantastiska skådespelarinsatser och en mycket skön stämning i filmen. Relationerna mellan huvudpersonerna är komplexa vilket de inte brukar vara i Hitch filmer från denna era.

Författaren och gentlemannen Brodie återvänder hem från första världskriget och upptäcker att han blivit rekryterad av militära säkerhetstjänsten. Som cover har säkerhetstjänsten spridit informationen att han dött i kriget! Brodie skickas på uppdrag till en schweizisk skidort för att söka reda på och lönnmörda en illvillig fiendespion. Med sig på uppdraget får han kollegan Elsa som ska uppträda som hans fru och den sydländske lönnmördaren The General som ska stå för det mer slabbiga handhavandet av mördandet.


Vi ser John Gielgud, Madeleine Carroll och Peter Lorre som den brittiska spiontrion. Percy Marmont och Robert Young fyller ut galleriet. Filmens styrka är etablerad!

Filmen är störtskön och har härliga James Bond-vibbar blandat med brittisk gentlemannaanda och så lite romantik, storpolitik och spänning. En komplett film från Hitchcock från hans brittiska period pre-Hollywood.

I poddavsnittet diskuterar jag och Frans både Hitchcocks hantverk och mysteriet i sig och om hur karaktärerna i dramat förändrar inställning till sina uppdrag under filmens gång. Peter Lorre både underhåller och förfärar oss i lika delar. Vi kommer in på scener på tåg och förfäras dessutom över att den brittiska militären offrade sina egna i filmens klimax.

Detta var en stor positiv överraskning!

Jag ger Secret agent tre paralleller till Bond av fem möjliga.

Betyg: 3+/5


Länk till inlägget på Shinypodden, gå in här för att prenumerera, lyssna eller kommentera.




On set
Bioannons tidning 23:e oktober 1936




fredag 7 december 2018

The Wife (2017)


Glenn Close spelar hustru till känd författare som ska få nobelpriset i litteratur. Äkta maken är narcissistisk och grotesk och spelas därmed av Jonathan Pryce. Filmen böljar mellan bilder från parets resa till Stockholm med alla festligheterna runt prisceremonin och flash backs till deras gemensamma historia.

Skådespeleriet är vasst i denna film. Sympati för hustrun och parets barn blir stor och äcklet för mannen likaså. Men det är svårt att beskriva problemet med filmen utan att gå in på handlingen så nu spoilervarnar jag alla som vill se denna film ospoilade.

SPOILER BEWARE!!

Filmen bygger på boken med samma namn, The wife, skriven av Meg Wolitzer. Det känns som att hon sökt en historia där kvinnan i relationen tvingats underkasta sig mannens ambitioner och karriär. Tyvärr känns hela historien tämligen konstruerad.

Filmen utspelas på tidigt nittiotal med återblickar till sextiotalet för att den idag så uppenbart inte skulle vara relevant. Men även på den tiden, och tidigare, fanns det framgångsrika kvinnliga författare. I filmen verkar det som att de två främsta skälen till att Joan Castleman inte satsar på en egen karriär som författare var dels Elaines (Elizabeth McGovern) varningar om att kvinnliga författare inte får samma chans som manliga, dels att Joe Castleman skulle ha hindrat henne. Varför Elaines utbrott skulle blivit så avgörande för Joan Castlemans val för resten av livet förklaras inte. Inte heller vad Joe Castleman gör för att hindra Joan Castleman från att "go for it".

Samtidigt framställs Joan Castleman som extremt begåvad, intelligent och inte minst den enda med stake i familjen. Filmen lyfter henne hela tiden och det råder ingen tvekan om vem som är mest dominerande i familjen. Tyvärr motsäger den bilden filmens story. Istället halkar filmen omkring i gränslandet till en offermentalitet som är farlig och destruktiv, inte minst för unga kvinnliga begåvningar med författarambitioner.

Det finns säkert oräkneliga kvinnliga författare som aldrig fått chansen, eller inte vågat ta chansen, på grund av något av alla hinder som kan ha kommit i vägen, likaväl som det finns oräkneliga manliga författare som inte heller fick eller tog chansen på grund av hinder.

Frågan som jag har kvar i mig efter filmen är hur det hänger ihop, bilden av Joan Castleman å ena sidan (stark, kapabel) och bilden av en kvinna som lever en livslögn fylld av eländig livslång orättvisa. Men är Joan orättvist behandlad av världen? Var går gränsen för eget ansvar för sitt liv? Otroligt intressant frågeställning som filmen snuddar vid men som den inte är intresserad av att hantera. Kanske en för komplex fråga för filmmakarna, det är ju mycket enklare att ta den ytliga och banala utvägen... Att följa minsta motståndets lag, som Joan Castleman verkar ha gjort i sitt liv.



Historien om Joan Castleman som jag uppfattade från filmen hade kunnat vara så mycket starkare om det vore en historia som passade in på filmens karaktärer bättre. Trots bra skådespeleri kändes det inte äkta. Glenn Close spelar sin Joan Castleman behärskat men ändå kraftfullt. Det är också en typ av roll som brukar vara populär i tävlingssammanhang. Oscarsbait?

Sen får jag anta att Jonathan Pryce också spelar bra då jag instinktivt ogillar honom från första scenen. Just att regissör Björn Runge fått honom att äta äckligt på olika saker filmen igenom är en för mig otroligt tydlig markör att det är ett svin vi har att göra med. Han äter nästan lika äckligt som Denethor gör i Sagan om ringen-filmerna, ni kommer väl ihåg Boromir och Faramirs fader, han som äter grillad kyckling och tomater på "intressant" sätt...?

The wife är bra gjord och det är kul att se så många scener från Stockholm, hoppas nu bara att de är inspelade i Stockholm så att det inte bara är fejk och jag en åsna. Men tyvärr tyckte jag ändå inte att filmen gav så mycket. Det är en film om en kvinna som gör ett antal dåliga livsval och som i andra ändan av sitt liv ångrar sig. Om det nu är det hon gör, detta lämnas öppet. Men Joan Castleman kanske älskade sin man, hon kanske såg sidor hos honom som filmen valde att dölja? Hon kanske levde det liv hon ville?

För om hon nu var så briljant som hon framställs, skulle hon kanske inte givit sig till en mycket äldre narcissist looser? Jag kände sympatier för henne som person, men såg hennes livssituation som hennes ansvar i högsta grad. Det måste ha varit hennes val att spela med i charaden och agera som spökskrivare åt sin make, annars hade hon lätt kunnat slippa "jobbet" genom att bara sluta skriva eller skriva medvetet dåligt. Därmed blev hela filmens konflikt desarmerad och filmen som sådan som en tunn soppa med allt för lite innehåll. Att vara gift med ett svin är väldigt trist men att det skulle vara en del av en konspiration mot kvinnliga författare - tillåt mig tvivla.

Jag ger The wife två dåligt valda livspartners av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler tankar om filmen, mer positiva sådana:




onsdag 5 december 2018

First Blood (1982)


David, min 18-årige systerson var på besök för podcastinspelning och brädspel. Han anlände redan på fredagskvällen och efter burgare och milkshake hade vi tid för två filmer. När David (och en annan systerson, kusinen Måns) är på besök blir det klassiska actionfilmer som visas... Tidigare har det varit True Romance, Reservoir Dogs, Pulp Fiction, The Warriors och Aliens. Denna gång såg vi First Blood och Mad Max 2: The Road Warrior. Den senare skrev jag nyligen om här på bloggen, men First Blood har jag inte skrivit om alls. Jag kommer ihåg den en som en av de bästa actionfilmerna jag såg under min barndom, men jag har inte sett den sedan åttiotalet.

First Blood är såklart första filmen om John Rambo, och den kickade igång en filmfranchise som nu har en fem-sex filmer i serien. De efterföljande filmerna var dock av annat slag. De är bombastiska medan First Blood är eftertänksam och lågmäld, de kommande är blodiga och "over the top" medan originalet är oväntat oblodig och tämligen realistisk (relativt sett i alla fall).

Filmen bygger på en litterär förlaga även om jag gissar att man ändrat en hel del. Speciellt slutet är nog omskrivet. Det finns faktiskt ett alternativ slut på min blu-ray där Rambo inte överlever äventyret. Men om man ska starta en lång filmserie är det ju inte så praktisk att ta ihjäl sin guldkalv.

First Blood var kul att se efter att det gått så lång tid sedan sist. Jag kom ihåg många av de mest ikonsika scenerna, men långt ifrån allt. Filmen var mindre blodig än vad jag kom ihåg den och mindre spännande också. Dessutom tar den ju god tid på sig. Det är fascinerande att se äldre film just med tanke på det sega tempot i actionfilm. Man är väl van med de nyare varianterna nu för tiden helt enkelt.

Tyvärr måste jag dock säga att filmen har tappat en hel del av sin magi. Jag ser den nu som ett helt ok actiondrama med en ärlig kritik av hur vietnamveteraner behandlades i USA efter kriget. Stallone är bra i rollen som snart efter denna film skulle transformeras till en popkulturell ikon. Men om jag ska vara ärlig är skådespeleriet överlag, inklusive Stallones, ganska svagt, känslan av b-film finns där. Dialogen verkar också vara dubbad i vissa fall, den är inte helt synkad i alla lägen trots att vi såg filmen på en fin och ny blu-ray. Noterbart var också att den engelska textningen var helt åt skogen. Textningen hade rätt betydelse men absurt många ordval var ändrade. Det var som att textningen byggde på ett manus som sedan blivit omskrivet. Inte ett stort problem, men värt att notera och förundras över att de inte bemödat sig att lägga in en bättre "sub titles".

David gillade filmen en del. Vi kom överens om att stämningen och känslan i filmen var dess styrka. Han gillade också att se Rambo-kniven i filmen. Något som tydligen är ett begrepp... efter First Blood såg vi The Road Warrior och David blev eld och lågor. Det är ju en klart bättre film kan konstateras. David var nöjd.

Jag ger First Blood tre galna galtar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, ni såg väl "Hank Jennings" och "Stan Switek" i små roller bland poliserna...?












måndag 3 december 2018

The 39 Steps (1935)


The 39 steps är ett stort steg framåt för Hitchcock. Det är en film som har en säregen prägel och som känns tekniskt mycket bra. Den behandlar ett för Hitchcock klassiskt tema, den oskyldige mannen, kvinnan som hjälper honom, de hemska fienden som i detta fall är en spionring (igen) samt en mcguffin som alla i filmen är supersugna på...

Robert Donat spelar Hannay som nästan är som en superhjälte. Med stoiskt lugn och en glimt i ögat stirrar han ner anklagelser, spionorganisationen och till och med mordförsök. Vid sin sida har han den inledningsvis ovilliga Pamela som spelas av Madeleine Carroll.

Under andra halvan av filmen utvecklas personkemin dem emellan och vi får en mycket mysig stämning under filmens andra halva. Hannay och Pamela sitter fast vid varandra pga en handboja som en skurk satt på dem (under förevändning att han var polis). Från att ha inletts som en film där vi får följa Hannay på hans flykt byter filmen fokus till paret. Scenerna som utspelas på det lilla hotellet där paret söker skydd är underbara, både humoristiska, romantiska och till och med lite spännande.


Filmens första del är orienterad mot händelseutvecklingen som sätter igång den långa jakten. Tempot i filmen är sedan högt hela vägen in till den spännande avslutningen. Filmen genomsyras av känslan att vara en enda lång jakt. Genom en mästerlig klippning hålls tempot uppe. Det är action mest hela tiden. Inte action som vi är van med idag, från Tom Cruise och omöjliga uppdrag, till Matt Damon och sökande efter sin identitet eller Daniel Craig på jakt efter sin Steve McQueen-coolness. Det är alltså inte action-action som i slagsmål och snabba bilar, utan action i handlingen, scen som leder in till nästa scen och så vidare.

I veckan avsnitt av Shinypodden funderar jag och Frans på denna film. Hur många gånger har Frans egentligen sett filmen? Vilken känd Bond-film tror sig Henke skönja en koppling till denna film? Vi låter oss imponeras av inledningsscenen där Hitch introducerar oss till filmens huvudperson. Och vad är egentligen en macguffin? Lyssna på podden för dessa och många fler funderingar.

Jag ger The 39 steps en stark trea!

Betyg: 3+/5

Shinypodden säsong 4 handlar om Hitchcock. Gå in och lyssna och läs show notes för detta avsnitt, eller andra på www.shinypodden.se .

Madeleine Carroll! WOW.
Mannen med det avhuggna fingret!
Mr Memory
Skiss
Scen från filmen
Skiss
Scen från filmen. Mrs Smith.
Backstage. Alfreds fru Alma Reville i mitten.
Hitch regisserar







söndag 2 december 2018

Doctor Who - The End Of Time (Christmas and New Years Specials 2009)


Mellan säsong 4 (2008) och säsong 5 (2010) sändes fem "Specials" vilka blev de sista avsnitten med Russel T Davis som "show runner". De sista två avsnitten med Davis vid rodret blev dubbelavsnittet The End of Time (part 1 and 2). De sändes på juldagen och nyårsdagen vintern 2009-2010. Detta dubbelavsnitt har en blandning av humor, fåniga skurkar, mäktiga scener och hjärtesorg. Visst, de kan inte mäta sig mot dramat i The Waters of Mars som spelas nästan helt utan humor, men det känns väldigt passande att Russell T Davis avslutande avsnitt till fullo representerar hela serien som han skött, inklusive humorn och de fåniga monstren. Det känns riktigt bra till och med.

Avsnitten har verkligen allt som serien har erbjudit under de fyra första säsongerna. "The stakes" är superhöga på pappret, själva tiden riskerar att stanna, men det känns inte speciellt allvarligt. Det är sällan det stora hoten i avsnitten känns hotfulla. Skurken The Master (John Simm) är töntig och alldeles för vek för att han ska kännas farlig eller galen. Jämför man med The Master i Buffy är den i Doctor Who en mes. Han påminner mig lite om den något taffliga och svage Dr. Moriarty i Sherlock (Andrew Scott) för övrigt.

Däremot var de riktiga banditerna i avsnittet Doktorns gamla fränder, the Time Lords med en salivfräsande Timothy Dalton i spetsen. Kul att se den gamle Bondgentlemannen här. Han fungerar bra som galen maktmissbrukare och potentiell förgörare av Universum!

Precis som i The Waters of Mars har Doktorn inte någon riktig companion. Istället blir vi dragandes med Wilfred (Bernard Cribbins), den gapiga donnans morfar. Han är inte en favorit, långt därifrån, men han är trots allt med i några av de mest känslosamma scener vi får se med den tionde Doktorn. Tänker på scenen på fiket samt scenen efter Doktorn räddat Wilfred från det radioaktiva båset.

Vem var kvinnan de zoomade in på bland Time Lorderna? Doktorns mamma?
Det var intressant att se att the Oods hade en större betydelse än vad jag kunde gissat efter tredje avsnittet (i säsong 4), Planet of the Ood.
I sista scenen när Doktorn återföds går ju hela TARDIS sönder ser det ut som. Det såg inget bra ut alls. Vi får hoppas att den nye Doktorn kan laga den.

The End of Time blir bara bättre och bättre ju närmare slutet vi kommer. Första avsnittet är ordinär "campy fun". Det andra blir mer och med vemodigt och de sista tjugo minuterna är otroligt känslosamma. Trots mina svala känslor för säsong 4 och donnan från helvetet och hela hennes familj så gillar jag ju trots allt den tionde Doktorn skarpt.

David Tennant är helt perfekt in i det sista och tårarna strömmade ner för mina kinder när han åkte runt för att ta farväl till alla de som betytt så mycket för honom under tre säsonger; Donna och Wilfred, Captain Jack, Martha och så en otroligt fin sista scen med Rose. Jag gillade inte riktigt hur de hanterade Rose i slutet av säsong 4, som om hon var någon slags Sarah Connor, men här i denna sista scen för alla bitar på plats. Och showen drog i alla känslotrådar som fanns.

När sedan Doktorn levererar sin sista replik fylld av känsla men ändock ljuvligt "understated"... "I don't want to go." Jag lämnas helt förtvivlad. Denna serie lyckas på något lustigt sätt elda på min dödsångest var och varannan dag som det verkar...

Inför säsong 5 tog Steven Moffat över som "show runner". Det är han som kör Sherlock också. Jag är otroligt nyfiken på hur serien ska bli under Moffat. Han har skrivit för Doctor Who under alla de fyra första säsongerna och hans avsnitt har alltid varit bland de bästa eller mest intressanta.

I sista scenen av avsnittet dog Doktorn för att återfödas i en ny kropp, reinkarnation. Och trots att man knappt hann se den nye Doktorn måste jag säga att jag direkt fick positiva vibbar. Jag hoppas så att jag kommer gilla den nye Doktorn. Håller tummarna. Men vem kommer bli companion till honom? Donnan från helvetet gick och gifte sig i The End of Time och enligt Doktorn skulle hon brinna upp om hon någonsin fick tillbaka sina minnen om honom. Kan detta betyda att vi får en ny companion samtidigt med en ny Doktor? Encroyable! Källan sa också något som antydde detta så jag börjar få upp mina förhoppningar!

The End of Time inleddes högst ordinärt men avslutades med några av de bästa scener jag sett i hela serien, nästan lika starka som avslutningen av säsong 2. Den tionde Doktorn och Rose hör ihop, bundna i en tidsloop.

Betyg: 4/5 (första avsnittet 3/5, andra avsnittet 5/5)
















Time loop