A Genius, Two Friends, and an Idiot (1975)

 

"En film, två tittningar och en besvikelse" skulle dagens film kunna kallas. 

En spagetti-western med Terence Hill, Klaus Kinski och Miou-Miou, musik av Ennio Morrecone och foto av Giuseppe Ruzzolini som fotat för Leone. Jag hade ganska höga förväntningar på filmen, men jag var helt klart förberedd på att de antagligen var allt för högt ställda. Och det vad de.

Det tog inte bara två tittningar för att ta mig igenom filmen, utan flera. Den är över två timmar lång och känns som flera filmer i en. Handlingen är ryckig och innehåller flera sub-plottar som drar iväg lite hit och dit. På så sätt påminner den om förebilden "Den onde, den gode och den fule". Tonaliteten är också svajjig. Är det en komedi? Western? Fars? Drama? Oklart.

Terence Hill kommer jag ihåg från barndomens hyrda movieboxar och VHS-banden. Han brukade ha med sig kompisen Bud Spencer, den välvuxne. Jag roades av filmerna som ung, oklart hur de skulle stå sig idag. Kan det vara så att Hill i denna film hade för få vettiga skådisar att spela med/mot?

Den kvinnliga huvudpersonen spelas av Miou-Miou. Hon verkar ha varit en spännande person. Vet inte så mycket om henne dock. Klaus Kinski syns i en liten roll. Han är alltid spännande oavsett vad man vet om honom.

En udda detalj är att den amerikanska titeln på IMDB är "A Genius, Twp Partners, and a Dupe". Men på de flesta sajter kallas den enligt ovan. Originaltiteln är dock "Un genio, due compari, un pollo" som på svenska blev "Ett geni, två polare och en höna" samt "Mitt namn är forfarande Nobody". Två svenska namn. Härliga tider för oss som gillar de svenska översättningarna.

Färdig!

Betyg: 2/5

Rooster Cogburn (1975)

Åldrad hertig och åldrad gudinna i en oförarglig western med ett manus skrivet specifikt för de två. Filmen spelar på stereotyperna "John Wayne” och ”Katharine Hepburn”. Och den gör det bra på ett sätt, men det går förstås inte att undvika att jämföra den med stjärnornas tidigare verk, och då blir detta "minor Wayne" och i högsta grad "minor-minor Hepburn". 

Vi återser här Rooster Cogburn från True Grit. Han är ute och jagar tjuvar. Denna gång får han med sig den religiösa Sister Goodnight och indianpojken Wolf. De jagar den onda Hawk som med sitt gäng stulit nitroglycerin som de tänker sig råna en bank med. På vägen har han i kallt blod skjutit ihjäl Reverent Goodnight, Eulas far, och Wolfs hela familj. 

Dialogen är kvick men den känns lika skröplig som våra storstjärnor var i verkligheten. Wayne spelar som så ofta sent i karriären en "old school" western som lite tappat kontakten med den nya tiden. Om än daterade skämt är det ändå underhållande när Cogburn filosoferar om kvinnlig rösträtt samt jämför värdet på en kvinna och en häst (ute i vildmarken, mind you). Hepburns reaktioner var mycket udnerhållande. Här blir castingen extra lyckad. Katharine Hepburn har såvitt jag vet aldrig spelat något annat än starka och mycket dominerande kvinnliga karaktärer. Hon står lätt upp emot John Waynes gigantiska personlighet.  

Skurkarnas spanare Breed spelas av Anthony Zerbe som man känner igen från tv-serien Macahans. Härliga tider det.

Småputtrigt och underhållande utan att uppröra eller få nålen att röra sig speciellt mycket.

Dialogen omnämnd ovan:

Rooster Cogburn: "Out here in the West we value a spirited woman almost as much as a spirited horse."
Eula Goodnight: "Almost as much, eh?"
Rooster Cogburn: "Yes, Ma’am. Almost as much. Not quite. But almost." 

Hoppsan. Tror inte att en sådan dialog skulle skrivas idag och väl är väl det? Nu kan tilläggas att Rooster för övrigt är artig och försiktig med Sister Goodnight.

Betyg: 2/5

Bite the Bullet (1975)

Kommer ni ihåg The Cannoball Run med Burt Reynolds från 1981. Den är något av en klassiker antar jag. Bite the Bullet är en motsvarighet för häst och ryttare. Filmen är baserad på långloppet över 1100 km för hästar som Denver Post arrangerade 1908. 

Det var Gene Hackman och James Coburn som lockade mest och det är de två som är filmens behållning. 

Fotot är snyggt, det får jag ge filmen. Men naturscenerna från från öknen till snöklädda bergstoppar klipps in här och där som om slumpen styr. 

Själva tävlingen behandlas oroligt konstigt i filmen. Man förstår aldrig hur tävlingen fungerar, hur ställningen är eller vilka faktorer som avgör får vi åskådare själva lista ut. Fortfarande lite oklart efter titten, men det verkar som att de som driver hästarna minst vinner i längden, vilket i och för sig var det rimliga. Vissa tävlanden ger sig av i full galopp mitt i natten men alla verkar komma fram till etappmålen ungefär samtidigt ändå. Just det här att vissa tävlande galopperar oavbrutet i alla scener vi ser dem gör filmen så orealistisk att det inte går att ta den på allvar. 

Karaktärerna är ok. En cowboy, en fattig mexikan, en brittisk lord, en före detta prostituerad, en gambler, en ung hetsporre och så vidare. Greppet känns igen från Fords Stagecoah. Tyvärr lyckas regissören aldrig skapa något större djup eller sympatier gör någon av dem. Hackman och Coburn räddar filmen skapligt med sin karisma. 

Filmens största problem är trots allt klippningen vilken är otroligt dålig. Scener klipps mitt i utan att vi kommer tillbaka till scenen, racet är obegripligt och vi får aldrig veta var de är. Filmen missar helt med att ge åskådaren en bra känsla för geografin. Filmen visar hur de tävlande utsätts för faror men det underbyggs aldrig och i knappt någon råkar illa ut. Jag känner inga stakes i filmen. Svag tvåa.

Betyg: 2/5

Breakheart Pass (1975)

Breakhart Pass är en film som jag kanske såg när jag var ung. Det känns så i alla fall. Den bygger på boken med samma namn av Alistair MacLean. Jag känner till den som Mot Fort Humboldt, både bok och film.

Detta är en film som är lika bra som western som Alistair MacLeans böcker är. Duglig underhållning och njutbart i det lilla. Det är en film som inte har ambitioner att vara en Bond-film utan gärna tar en mer anspråkslös position.

Men jag var nöjd. Det är en western vilket är ett stort plus. Också en tågfilm vilket sätter gränser på location och ofta skapar tajta spännande filmer. Den påminner lite om Mordet på Orientexpressent från 1974. Det är en spänannde mysteriefilm men saknar djupet och elegansen av Agathas bok som grund. Denna film är också en ensamblefilm men vi får nöja oss med B- och C-listan istället för A-listan som Sidney Lumet hade att tillgå i sin film från året före.

Här ser vi Charles Bronson som John Deakin och han är alltid intressant om än inte världens bästa skådis. Andra namn som känns igen är Richard Crenna, Charles Durning, Ben Johnson och Ed Lauter.

Handlingen kretsar runt ett tåg som fraktar soldater och medicin till ett fort i ödemarken där en difteriepidemi brutit ut. Med på tåget åker delstatens guvenör och hans unga sällskapsdam. Plus den mystiske John Deakon i Charles Bronsons tysta och bistra skepnad.

När man kan sin Alistair MacLean vet man att det alltid finns en förrädare som lurar i vassen. Det blir som väntat mystik, mord, elaka män, sabotage, indianer, snälla soldater och en stor summa pengar någonstans bortom nästa krök. Spännande!

Betyg: 3/5

Horizon: An American Saga - Chapter 1 (2024)

Horizon borde väl egentligen varit tv-serie som jag ser det. Filmen är groteska tre timmar lång och detta är endast första filmen av fyra planerade! Denna första film är som fyra lagom långa avsnitt ihoptryckta till en megamonolit. Jämför gärna med David Lynchs Twin Peaks: The Return som är en tv-serie som omtalades som en film. Ingen ordning på vad som är film respektive tv-serie nu för tiden... 

Denna serie av filmer verkar i vilket fall vara något av ett drömprojekt för Kevin Costner och han spelar huvudrollen, regisserar och har varit med och skrivit manus. Jag tänker mig att hans inblandning i Yellowstone kan vara en del av förklaringen här.

Vi startar med det positiva. Detta är som en nyinspelning av filmen How the West Was Won från 1962. Den beskriver hur the Wild West erövrades under mitten och slutet av 1800-talet. Filmen påminner mig dessutom otroligt mycket av John Fords westerns med avseende på tematik och mijöer. Jag tänker i första hand på Stagecoach (1939) och The Cavalry Trilogy, dvs Fort Apache (1948), She Wore a Yellow Ribbon (1949) och Rio Grande (1950). Jag blir direkt indragen i berättelsen. Påminns lite om Buster Scruggs också. Många positiva vajbar när filmen rullat igång.

I vissa scener ser det ut som Monument Valley till och med, men jag skulle gissa att det mesta av de varma ställena är filmade i södra USA, kanske New Mexico. Jag undrar också lite om inte Horizon ligger i den dal som folket i John Fords Wagon Master (1950) söker sig till. 

Filmen utspelas också uppe i Montanas bergsmiljöer och de påminner mig närmast om Robert Altmans McCabe & Mrs. Miller. Kevin Costner blinkar till många hörnstenar inom filmhistorien.

Sedan till det lite mindre bra. Filmens största problem är att den hoppar runt mellan de olika historierna på ett högst oskönt sätt. Det finns väl minst fyra olika historier som berättas parallellt. Sättet att berätta en historia som denna kan skilja sig åt. Robert Altman visade med Short Cuts (1993) att det går att hoppa runt utan att förvirra åskådaren. Redan nämnda How the West Was Won valde att dela upp sina fem historierna i fem separata kortfilmer i kronologisk ordning. 

Här är det huller om buller och dessutom oftast galet klippt. Ingen vägledning eller tecken som hjälper åskådaren att förstå att vi hoppar mellan historierna eller hoppar i tiden (som sker flera gånger). Det blir förvirrande och lite irriterande att en så "enkel" sak kan få störa upplevelsen. I tv-serien How the West Was Won, som på svenska heter Familjen Macahan, löses sådana hopp med att frysa bilden och morpha den till en konstnärlig tavla. Ni kommer väl ihåg Macahans?

Costner valde också att avsluta scener innan de tog slut som för att undvika att uppröra åskådarna med våld, ofta mot kvinnor. Tyvärr är man som filmälskare så van med att om en karaktär inte dödas "on screen" kan den karaktären lätt poppa upp igen som en annan Bobby Ewing i duschen. 

Jag misstänker dock att en karaktär som Ellen inte finns längre... Andra exempel var när vit man på häst jagade ner indiankvinna vid floden. Klippt innan vi fick se vad som hände, fast vi förstod nog ändå.

Ytterligare en förunderlig sak som drog ner var den aparta avslutning av filmen, med snabba klipp från nästa film... Eller vad det nu var. Det var som en snabbspolning av high lights från kommande film. Jag som brukar hålla mig borta från trailers blev minst sagt snopen. 

Den andra filmen visades på Venedigs filmfest i höstas och hade premiär i USA för några veckor sedan. Jag hoppas den kommer på streaming snart. Att se den på bio är nog uteslutet, den andra filmen är ännu längre än ettan.

Förutom klippningen var det en härlig filmupplevelse med många bra skådespelarinsatser där Sienna Miller, Jena Malone, Abbey Lee, Michael Rooker, Luke Wilson och mr Costner själv stod ut bland många andra. Jag blev "investerad" i Hayes, Frances, Van Weydens och de övrigas öden helt enkelt. Gott nog för mig.

Betyg: 4/5

Cheyenne Autumn (1964)

Detta blev John Fords sista western (och näst sista film över huvud taget). Det känns som att han ville ställa saker tillrätta med hur indianderna hade beskrivits i ameriansk westerns rent generellt och hans egna westerns specifikt.

Det är en absurt lång film, ytterligare en mastodonfilm med Overture ett intermission med "Entr' Acte" i mitten. Denna och How the West Was Won är som de största dinousarierna precis före astroiden slog ner.

Jag måste ge Ford cred för att han fötrsöker ställa saker till sin rätta. Tyvärr är detta en av de sämre filmerna jag sett under detta John Ford-projekt. Den är lite "all over the place" med tonaliteten. Första tredjedelem är mycket tragisk och slutet likaså. Inklämt i mitten, precis före pausen får vi den pajjig och fåniga komedin i "The Dodge City"-sekvensen. Sekvensen kan närmast liknas vid en Mel Brooks-film om den vilda västern. Detta spektakel förtar allvaret i filmens inledning och framför allt slutet.

Filmen beskriver "the Northern Cheyenne Exodus" vilket är ännu ett fruktansvärt kapitel i historien hur de vita behandlade urbefolkningen i USA men filmen tar sig så stora konstnärliga friheter att den inte fungerar som historiskt dokument. Trots Fords vilja att visa hur det egentligen var verkar han ha piffat till historien så att filmen får ett lyckligt slut. Så det hela slutar lite i en axelryckning kan jag tycka.

Filmen blev en flopp på bio trots att man ibland visade den med Dodge City-sekvensen borttagen får att få ner speltiden om 154 minuter och också fixa till en konsekvent tonalitet. Men tyvärr hjälper det inte så mycket då filmen istället blir så cynisk och pessimistisk att den slår slint på det viset istället. Dessutom skulle jag velat se mycket mer om cheyennerna, deras modiga och beundransvärda march norväst från öknen i Oklahoma till deras hemland nära Yellowstone.

Tyvärr en smolk i bägaren, men också en påminnelse om hur bra Fords filmer oftast var, han hade sannerligen en hög nivå på sina filmer rent generellt sett. Det är ett fint försök att visa upp indianerna på ett mer ärligt sätt men tyvärr blir det varken hackat eller malet med det historiska innehållet, och tonaliteten är pajjig i mittendelen, och allt för mörk bister för övrigt. Snyggt filmad dock, som vanligt.

Betyg: 2/5

How the West Was Won (1962)

How the West Was Won är en nästan tre timmar lång mastodontfilm från det gamla studiosystemet i Hollywood. Det är en episodfilm som följer familjen Prescott och deras barn och barnbarn från 1830-talet upp till 1889. Filmen har en overture som sig bör och i mitten en Intermission och en Entr' Acte.

Den kända tv-serien Macahans, med originalnamnet How the West Was Won, är en spin-off från denna film.

Jag brukar inte gilla episodefilmer så värst mycket men här funkar det ganska bra då man i ett bra flow får följa familjens medlemmar och samtidigt får sig en genomgång av hur vilda västern erövrades.

Filmen är regisserad av tre regissörer; Henry Hathaway (3 segment), George Marshall och John Ford (The Civil War-segmentet). 

Filmformatet verkar ha varit något fantastiskt: "Originally filmed in true three-lens Cinerama with the according three-panel panorama projected onto an enormous curved screen."

Första segmentet: The Rivers (1839)

Zebulon och Rebecca Prescott med två döttrarna Eve och Lilith färdas västerut på Erie Canal där de stöter på pälsjägaren Linus Rawlings. Senare blir de attackerade av flodpirater och våld bryter ut, folk dör.

Eve och Linus stannar på platsen och bygger ett liv.

Notabla skådespelare: James Stewart (Linus Rawlings), Carroll Baker (Eve Prescott), Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Karl Malden (Zebulon Prescott) och Lee Van Cleef (gang member).

Andra segmentet: The Plains (1951)

Lilith Prescott hankar sig fram som sångerska på sjaskiga Music Halls. Hon slår följe med den äldre damen Agathaa på ett "wagon train" västerut och träffar spel och dobbel-mannen Cleve van Valen. 

Vagntåget blir överfallet av Cheyenner, våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Gregory Peck (Cleve van Valen), Thelma Ritter (Agatha Clegg) och Robert Preston (Roger Morgan, wagon master).

Tredje segmentet: The Civil War (1861-1865)

Linus och Eves son Zeb följer efter sin far ut i kriget för ära och berömmelse, men finner där endast blod och död. Folk dör i tusentals i gyttjan. Linus dödas. 

Narrator: "After Shiloh, the South never smiled."

Zeb återvänder hem efter kriget och finner att Eve dött under kriget, hon fick aldrig återse sin son. Zeb beger sig västerut.

Notabla skådespelare: Carroll Baker (Eve Prescott Rawlings), George Peppard (Zeb Rawlings), John Wayne (Gen. William Tecumseh Sherman) och Harry Morgan (Gen. Ulysses S. Grant).

Fjärde segmentet: The Railroad (1868)

Zeb har tagit värvning i kavalleriet vars uppgift är att uppräthålla freden mellan rälsbyggarna och indiarnerna. Till sin hjälp har han Jethro Stuart, en gammal vän till Linus.

Tågföretagmannen Mike King bryter mot alla avtal med indiarnerna och skapar mer konflikt. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Henry Fonda (Jethro Stuart), Richard Widmark (Mike King) och George Peppard (Zeb Rawlings).

Femte segmentet: The Outlaws (1889)

San Fransisco. Cleve Van Valen har gjort sig en förmögenhet på järnvägen men har nu gått ur tiden och Lilith auktionerar bort alla sina ägodelar. Hon ska pensionera sig på en gård i Arizona och har bjudit in sin systerson Zeb med familj att komma och bo med henne.  Zeb är nu en marshall. Banditen Charlie Gant och Zeb är i luven på varandra. När Zeb luskar ut att Charlie och hans gäng tänker råna det lokala tåget gillrar han en fälla. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott van Valen), George Peppard (Zeb Rawlings), Eli Wallace (Charlie Gant), Harry Dean Stanton (gang member)

Ja, men detta var ganska trevligt. Trots filmens längd flöt det på mycket bra och varje segment hade sin egen fokus och inneboende spänning. Alla segment må vara lite hårda med förluster men fyra av dem känns ändå hoppfulla på något sätt. Endast Fords segment om inbördeskriget känns mörkt rakt igenom.

Filmens största behållning var Carrie Fishers mamma Debbie Reynolds som Lilith. Harry Morgan, som vi älskade som  Col. Sherman T. Potter i tv-serien MASH, dyker upp som General Grant och det var mycket trivsamt. James Stewart och Henry Fonda som beniga pälsjägare var ytterligare höjdpunkter.

Filmen kan rekommenderas till alla som älskar westerns!

Betyg 3/5

Sergeant Rutledge (1960)

1st Lt. Braxton Rutledge är stenhård, består av 100% stolthet och är fullständigt övertygad om att de inte kommer behandla honom rättvist. Han är svart och "de" är vita. 

Jag trodde att detta var en western och det är det såklart, men framförallt är detta ett domstolsdrama. Ford var tidigt ute med denna film som behandlar afroamerikaners situation i samhället och den rasism som de utsätts för. 

Sergeant Rutledge blir anklagad för våldtäkt och mord på en vit tonårstjej och mord på hennes far. Trots att ingen som känner Rutledge tror att han utfört brotten blir han dömd på förhand av folket i staden och av militärdomstolens åklagare. Bevisen mot honom är mycket starka och till råga på allt flydde han från fortet natten då morden skedde.

Lt. Tom Cantrell tar på sig att försvara Rutledge trots rådet att inte blanda sig i fallet. Cantrell känner Brax sedan många år tillsammans i kavalleriet och han kan inte tänka sig att han är skyldig. Men allt är ändock inte riktigt som det verkar. Här finns en hund begraven. 

Detta känns som en historiskt "viktig" film men den är inte dålig för det! Vi ser en stark skådespelainsats av Woody Strode i rollen som Sgt. Rutledge. Och filmen fungerar mycket effektivt som ett rättegångsdrama med flashbacks när vittnena berättar sina historier. Lager på lager av sanningen skalas av allt eftersom. 

Filmen behandlar rasismen på ett bra sätt, inte minst med tanke på dess ålder. Det är för sablans avslöjande att skådespelaren som spelar karaktären i fokus står på fjärde plats och med mindre textstorlek på filmplanschen. Ironiskt, men så var det trots allt "back then"...

Men framför allt är detta en välgjord och spännande procedurfilm som ibland påminner mig om något som den gode Hitch hade kunnat ligga bakom. Eller så hade kanske Ford just sett Billy Wilders Witness For the Prosecution... Med Sergeant Rutledge var jag fullt engagerad hela filmen igenom i vilket fall.

Betyg: 3/5

Two Rode Together (1961)

Jag skulle vilja hävda att Two Rode Together skulle kunna ses som en tematisk sequel till The Searchers. Och ifall den fem år äldre filmen är otrydlig om var John ford står i frågan om rasismen mot indianernerna och andra frågot borde kunna anses uträtade med denna film.

Detta är en otroligt cynisk och dyster film, "bleak" på engelska. Färgerna är urvattnade och bildspråket påminner mig mer om Altmans McCabe and Mrs. Miller än om Fords tidigare färgfilmer.

De två spelas av James Stewart vars karaktär för övrigt heter McCabe och Richard Widmark. De rider in i Comanchernas rike och ska förhandla om frigivning av nära och kära som indianerna rövat bort.

En klart tilltalande sak med filmen är att favoriten James Stewart spelar mot sin vanliga karaltär. Här är han en cynisk sheriff som fullständigt skiter i de olyckliga familjerna som förlorat nära och kära. Han snor dem på alla pengar han har trots att han vet att chansen att få tillbaka dem är minimal.

Widmarks Lt. Gary står för etik och moral i filmen. Stewarts McCabe är trots sin cynism mer en realist som dessutom verkar vara mindre rasistisk mot indianerna än många andra. McCabes inställning vilar på många års erfarenheter.

McCabe och Lt. Gary lyckas fria två av de vita som rövats bort. Utfallet av detta blir en mixad bag. Filmen lägger inte fingrarna emellan. Tonåringen Running Wolf sätter kniven i kvinnan som tror att han är hennes son vid först chansen han får. Nybyggarna hänger honom i närmaste träd medan Miss Purcell (Shirley Jones) maktlöst tittar på samtidigt som hon förstår att det är hennes lillebror. Misären.

Den fritagna kvinnan Elena (Linda Cristal) blir inte speciellt väl mottagen när hon återvänt till "civilastionen". De vita kvinnorna får moralpanik när de tvingas möta en kvinna som levt flera år som fru till en indianhövding. McCabe hatar nybyggarnas reaktion lika mycket som vi åskådare. Ford visar var han står i frågan.

Som vanligt återser vi skådespelare från andra Ford-filmer; Andy Devine är Sgt. Posey, filmens comic relief precis som han var som kusken i Stagecoah, Henry Brandon som var Scar i The Searchers spelar här Chief Quanah Parker och Woody Strode oförglömlig som Sergeant Rutledge spelar Stone Calf, filmens villain.

Betyg: 3/5 

Wagon Master (1950)

John Ford hann med ytterligare en western, mellan She Wore a Yellow Ribbon och Rio Grande, en film som kanske hamnar lite i skymundan av kvalleri-trilogin men som uppskattas av många fans.

Ben johnson och Harry Carey Jr. spelar två unga hästhandlare som tar på sig ansvaret att föra ett vagntåg med mormoner genom den farliga öknen till deras destination vid San Juan River.

På vägen hotar indianer men också ett skurkband av vitingar på flykten undan en sheriff med hans posse samt till slut en ensam vagn med en brokig skara hustlers.

Filmen är intressant. Inte mist för attd en får mig att drömma mig bort till The Wheel of Time flera gåner. Våra mormoner är pacifister och påminner med sitt vagntåg om The Tuatha'an som också kallas  Tinkers eller The Travelling People. De var ju också pacifister in absurdum. Samma sak här, trots att de blir både utnyttjade och hotade till livet av skurkarna vägrar de försvara sig. De unga hästpojkarna Travis och Sandy måste ta ställning till hur de vill förhålla sig till detta.

Sister Ledyard håller ordning på folket i tåget när det blir oro. Vi känner igen Jane Darwell från The Grapes of Wrath, ännu en återkommande skådespelare i en Ford-film. Sister Ledyard påminner mig om den gamla damen Ila i WoT.

Den andra gången jag kommer att tänka på The wheel of Time är när tåget stöter på Dr. A. Locksley Hall (Alan Mowbray, skådespelaren från My Darling Clementine) och hans nattfjärilar. Deras vagn har fått hjulhaveri, den tidens punka.

Till detta kommer Shiloh Clegg och hans brorsöner i The Cleggs gang och stör. Det lustigaste med detta gämg som påminner om bröderna Dalton i Tintin är att vi får träffa en ung James Arness (Zebulon!) i rollen som Floyd Clegg.

Denna film hade en annan tonalitet än kavalleri-trilogin. Ford skippar den burleska spalsticken under inledningen och hela filmen får en allvarligare ton. Men den är ändå klart underhållande när de väl kommer iväg. Naturen är som i alla dessa filmer spektakulär och trots, eller på grund av, avsaknade av John Wayne kan alla små roller blomstra ut i symbios.

Rekommenderas!

Betyg: 3/5

Rio Grande (1950)

Rio Grande är tredje och sista delen av den informella kavalleri-trilogin. Här spelar John Wayne  Lt. Col. Kirby Yorke som har problem med apacherna igen.

Hur många familjer slogs i spillror under inbördeskriget? 

Det mest intressanta i denna film är vad som hände femton år tidigare under inbördeskriget. Kirby och hans mannar under General Sheridan blev beordrade att bränna ner den magnifika gården Bridedale i the Shanandoah Valley. 

Striderna där var intensiva. Jubal Early och hans sydstatsarmé hade intagit dalen och gjorde raider till Washington DC med plundring och annnat. När Sheridan slog tillbaka och tryckte undan Early körde de med brända markens taktik. York och hans mannar blev beordrade till det omöjliga då det var hans fru Kathleens (Maureen O'Hara) familj som ägde Bridesdale. 

Kathleen sa nej och York hade inte träffat sin fru eller deras lille pojke sedan dess.

Men nu 15 år senare har sonen Jeff (Claude Jarman Jr.) tagit värvning och blivit placerad på det lilla fort där York är chef. Kathleen dyker snart upp för att rädda sin underårige son från militärens käftar. 

Detta var en bra film som kommer upp i samma nivå som Fort Apache. Problemen med indianerna är inte i fokus som det känns som i denna film även om filen innehåller bra mycket mer action är både Fort Apache och She Wore a Yellow Ribbon. Blårockarna blir attackerade, de jagar apacherna ner till Mexikanska gränsen, under transport till säkrare plats blir alla barnen kidnappade av apacherna och York, Jeff och de övriga måste rädda barnen. Bra grejer.

Men det är ändå relationen mellan York, frun och sonen som driver dramat. Ska York ge sonen fördelar i det militära (nej), kommer York och Kathleen sluta freda och tänds kärlekens flamma för dem igen (ja), har filmen en del busisk och slapstick (ja).

En hel del humor får såklart plats. Victor McLagen spelar Sgt. Maj. Quincannon som Kathleen kallar för "arsenist" (pyroman) hela tiden. Quincannon vet inte vad det betyder vilket är något av ett running joke filmen igenom.

McLagen är för övrigt med i alla tre filmerna i trilogin och i She Wore a Yellow Ribbon spelar han en karaktär med samma namn till och med, då Top Sgt. Quincannon. I Fort Apache var han Sgt. Festus Mulcahy. I Fort Apache finns också en Sergeant Quincannon men där spelas han av Dick Foran. Så vi kan nog sluta oss till att John Ford också såg att filmerna hörde ihop lite...

Rio Grande är en mycket bra avslutning på trilogin i vilket fall.

John Waynes tre karaktärer är inte samma men om man så vill kan de ses som samma stereotyp och med tanke på deras ålder i filmerna skulle filmerna kunnas ses i ordningen Fort Apache, Rio Grande och sist She Wore a Yellow Ribbon. 

Betyg, 3,5/5

She Wore a Yellow Ribbon (1949)

I den andra filmen ur trilogin spelar John Wayne Captain Nathan Brittles vid det lilla fortet Fort Starke. Det är dagen före hans pensionering och han får i uppdrag av Major Allshard att ge sig ut på patrull. Han ska hantera en grupp Chayenne och Arapaho som brutit sig ut från reservatet och hotar att störa den bräckliga freden mellan de vita och indianerna. Brittles ska också eskortera majorens fru och dotter till en diligensstation i närheten så att de kan ta sig i säkerhet österut i landet. Väl framme vid stationen finner de den nedbränd och diligensen slagen i spillror. Nu är goda råd dyra!

Brittles måste arbeta övertid för att hantera situationen, han försöker förhandla med sin gamle vän Chief Pony That Walks men tiden för förhandlingar är förbi för indianerna.

Filmen är nog så bra men ändå som den lite svagare andra delen av en trilogi. Den förbleknar lätt i jämförelse med Fort Apache och Rio Grande. Den stora skillnaden är att birollerna vid sidan av John Wayne inte ger ett bestående intryck. Flera av de mindre kända skådespelarna från Fort Apache är med i denna film, förutom Shirley Temple eller Henry Fonda och det är ett stort avbräck. Här får vi ett underutvecklat triangeldrama mellan dottern och två yngre officerare som knappast fick hjärtat att rusa.

Filmens styrkor är den fantastiska naturen och miljön i Monument Valley samt en superstabil John Wayne. Men detta förblir dock en "minor Ford" vid närmare eftertanke.

Betyg: 2/5

Fort Apache (1948)

 

Colonel Owen Thursday: "What a country! Mule Creek! Dead Man's Squaw! Schmitz's Wells! Hangman's Flats! Hassayampa! End of the rainbow: Fort Apache"

Fort Apache från 1948 är den första filmen i John Fords Kavalleri-trilogi. John Wayne spelar huvudrollerna i alla tre filmerna men det är inte samma person han spelar, men samma typ av person kan man säga, en pragmatisk och kapabel officer i kavalleriet.

I Fort Apache spelar han Captain Kirby York som har tillfälligt befäl över ett litet fort ute på kanten av den civiliserade delen av western. De lugna dagarna får ett stopp när Lieutenant Colonel Owen Thursday anländer med sin dotter miss Philadelphia. Thursday som spelas av Henry Fonda tar över befälet av fortet. Dottern blir förtjust i en ung men fattig officer.

Col. Thursday gillar inte apacher och han söker ära i sin roll som officer i kavalleriet. Han pratar om Gen. Custer och verkar mycket sugen på att få dra sitt svärd och anfalla med trumpetarens fulla lungor som stöd. Cap. York å sin sida förstår apacherna, behandlar dem med respekt och har redan börjat förhandla med dem.

Filmens nerv kommer från de två officerarnas olika personligheter och den konflikt som uppstår dem emellan över hur de ska ta sig an apacherna som är på krigsstigen.

Col. Thursday har också konflikt med sin lite för unga dotter Philadelphia som vill bli uppvaktad av den stilige Second Lieutenant Michael Shannon "Mickey" O'Rourke. Philadelphia spelas av Shirley Temple och hon är något av en sensation för mig. Otroligt underhållande att beskåda. Jag kände till henne som en barnskådis men här är hon 19-20 år gammal, ett år före hon la sin skådespelarkarriär på hyllan och ägnade sig åt politik istället. Filmen är väl värd att tittas på enkom på grund av henne.

En nervig Henry Fonda som den egoistiske narcissisten Col. Thursday är också en fröjd att beskåda, speciellt i relation till den lugne och trygge John Wayne.

En bra western som blev än bättre under andra titten. Nästa titt kan den kanske bli uppjackad en nivå.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss i Shinypodden då vi pratar om denna film, finns där poddar finns, eller här.

My Darling Clementine (1946)

My Darling Clementine var en av de fyra filmer jag sett tidigare av Ford och jag kom ihåg den som helt ok, men ändå antagligen den svagaste av de fyra; Stagecoach, The Searchers och The Man Who Shot Liberty Valance de övriga.  

Nu efter poddningen har den stigit i min aktning. Jag har lärt mig att uppskatta dess poetiska värden. Första gången jag såg den var jag nog mest intresserad av handlingen och det kan tänkas att jag jämförde lite för mycket med Kurt Russels Tombstone från 1993. 

Clementine är en lite melakolisk och stillsam film och hur USA byggdes av män som bar sina pickadoler på höften. Det är en fin film som på ett mjukt sätt studerar stereotyper från "the Wild West" som den berömde revolvermannen, suputen, spelaren, den vackra välutbildade vita kvinnan, den mexikanska nattfjärilen med det eldiga temperamentet, de sluskiga skurkarna osv.

Tyvärr får vi aldrig ta del av Fords egen vision av filmen. Hans version klockade in på 2,5 timmar men osannolikt nog finns ingen kopia av den versionen kvar. Bioversionen är en av producenten Zanuck omarbetad och nedklippt film. Scener filmades om och en påträngande score lades på över poetiska scener. Det är riktigt irriterande att vi inte fick artistens verk. Jag har "Criterion Collection"-utgåvan på dvd och på andra skivan finns en alternativ version som är ca 8 minuter längre än bioversionen. Den är en version från mitt i processen som försörde originalet. Den ger inga definitva svar men en hel del små ändringar teasar om vad originalet kunde ha varit.

Jag spekulerar till och med om att denna mix av Fords idéer med Zanucks "actionfilm" kan ligga till grund till att jag inte riktigt greppade värdet i filmen under första titten.

Henry Fonda är bra som Wyatt men jag gillade nog Victor Mature i rollen som en nervig Doc Hollywood än mer. Både Linda Darnell som Chihuahua och Cathy Downs i rollen som Clementine Carter var också bra.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Bone Tomahawk (2015)

Bone Tomahawk var Niklas val för gemensam film inför Specialens retrospektiv av filmåret 2015. Han tyckte det passade sig att vi alla skulle se S. Craig Zahlers westernskräckis! Och det gjorde han rätt i. 

Jag hade länge tänkt se filmen ändå men det hade helt enkelt inte blivit av än. Hans namn hade nämnts av filmentusiaster med något glittrande i ögonen när de snackat om hans våldsamma och "tuffa" filmer.

Nu fick jag till slut njuta av Kurt Russel med en mustig mustasch fajtas mot grottlevande kannibaler i den vilda vilda western. Kul variation jämför med John Ford kan man ju inte annat än säga! 

Filmen inleds med en våldsam scen där några mystiska demoner i bergen introduceras utan att vi riktigt får grepp på vad det var. Men resten är ett westerndrama med vetskapen om en skrämmande avslutning som retar och kittlar åskådarens medvetande. Klart effektivt, och mycket bra val att inte visa monstren allt för tydligt allt för tidigt (tänk Predator, Alien, Hajen).

Storyn är enkel som ofta funkar bäst i denna genre (tänk Predator, Alien, Hajen). Här har vi ett gäng vita som blir kidnappade från tryggheten i den lilla staden Bright Hope. Resten av filmen följer de fyra som rider ut i vildmarken för att rädda gisslan från monstren.

De fyra är sheriff Hunt (Kurt Russell), den gamle vicesheriffen Chicory (Richard Jenkins), Brooder den dödligt farlige gentlemannen (Matthew Fox) samt Arthur (Patrick Wilson) vars fru Samantha (Lili Simmons) är en som rövats bort.

Gruppen är kul att följa även om filmen sackar i tempo rejält. Det känns som att deras transportsträcka till bergen där grottfolket håller hus aldrig ska ta slut. Filmen är 132 minuter lång och det känns som att Zahler lätt hade kunnat skala av en halvtimme utan problem.

Men till sist kommer gruppen fram till skådeplatsen för ursinnigt våld. Och så serveras vi det. Ingen lär går oberörd från visningen av filmen. Även de mest perversa fetischer lär bli uppfyllda med råge.

Favoriten i filmen blev något överraskande Matthew Foxs karaktär med sin German, en dyrbar teleskopkikare konstruerad med de tyska ingenjörernas precision. Självklart var det himla kul att följa Kurt Russell också. Denna film spelades in parallellt med Tarantinos The Hateful Eight. Russells karaktärer i filmerna påminner mycket om varandra.

Mitt hjärta ömmade mest för Lili Simmons karaktär. Hon drog på många sätt nitlotten i denna film. Fanns andra som inte klarade sig speciellt bra också. Ibland blir jag mer känslosam över de som råkar illa ut men det tonas ner och underspelas jämfört de stackare som utsätts för de mest spektakulära våldshandlingar vilka ofta känns så överdrivet. Men självklart skulle man inte vara så pigg på den behandling de manliga fångarna råkade ut för heller...

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.