To Be or Not to Be (1942)

Sista filmen i Screwball Comedy-podden var en svår nöt att knäcka. Här har vi en film som täcker över två genrer som lätt kan kännas som oförenliga. Vi har en förvecklingskomedi med misstagna identiteter och annat härligt, men den är också ett krigsdrama om en teatergrupp mestadels bestående av judar i Warszawa under nazistockupationen under 1940-talet. 

Filmen inleds och avslutas mer som ett drama än en komedi. Men under stora delar av andra halvan är den dock en renodlad komedi. Om man vill att en film ska ha en konstant tonalitet är denna film en utmaning. Humor kan vara en förlösande och ibland nödvändig omväxling i riktigt tunga dramer. Men det är inte fallet i denna film. Här är det mer som två olika filmer, en komedi och ett drama med samma manus som gär parallellt, ibland ser vi lite av den ena och ibland lite av den andra och så växlar det så lite fram och tillbaka.

Tja, det är en svår balansgång. En film som Taika Waititis Jojo Rabbit försöker sig också denna balansgång och lyckas så väl även att den är en av de roligaste och sorgligaste filmerna jag sett de senaste 20 åren. To Be or Not To Be är måhända mer känd i filmhistorien, men den kommer inte upp i den nivån.

Precis som i Chaplins The Dictator avslutas To Be or Not To Be med en innerlig monolog. Monologer som jag tar med mig långt efter filmen rullat klart. 

Carole Lombard är filmens stjärna i huvudrollen som den modiga Maria Tura, och Jack Benny är mycket bra i rollen som hennes avundsjuka och lite svartsjuka make Joseph Tura. Paret Tura emot hela den nazistiska maskinen. Felix Bressart som Greensboro får inte mycket speltid tills hans slutmonolog. 

Filmen påminner mig om senare alster som tv-serierna Hemliga armén och dess spoof ’Allo ’Allo hemliga armén, samt Tarantinos Inglourious Basterds och Bob Fosses Cabaret från 1972.

Helt klart en bra film, innerlig, om än lite svårplacerad genremässigt. Jag skulle inte i första hand kalla den för en Screwball Comedy. Eller?

Betyg: 4/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl fasas över krigets hemskheter. Avsnittet släpptes den 13:e juli, 2026.

Design for Living (1933)

Nu har vi kommit till det sista avsnittet av Screwball Comedy-podden med två filmer av den mästerlige regissören Ernst Lubitsch.

Vi inledde med Design for Living från 1933. Det var året före The Hays Code slog igenom, dvs den självpåtagna etiska censuren Hollywood la på sig sig i den stora moralpanikskälvan. Koden låg som en våt filt över Hollywood 1934-1968 då New Hollywood äntrade scenen och befriade oss.

Filmen är en adaption av en teaterpjäs av Noël Howard och manus av Ben Hecht.

Reklamkvinnnan Gilda stöter på den fattige konstnären George och den likaledes fattige manusförfattaren Tom på ett tåg i Frankrike och det leder till ett flera år långt triangeldrama. Både Tom och Charles blir förstå förälskade i Gilda och hon älskar båda männen lika mycket, någon höjer kanske på ögonen över denna kärlekstrio men detta var som sagt pre-code. Happy times.

Gilda hinner också med att coacha fram båda männen till storartad karriärer inom måleriet och manusförfattandet respektive. I bakgrunden vankar den äldre mannen Max fram och tillbaka sugen på Gilda han också

I rollerna ser vi Miriam Hopkins, Fredric Marsh (som vi såg i I Married a Witch), Gary Cooper och favoriten Edward Everett Horton från Holiday bland annat.

Filmen är svår att förstå sig på. Den är ganska energilös under en lång period men tar lite fart i slutet. Både George och Tom spelas som omogna tonårsgrabbar på ett osympatiskt sätt. Max funkar hyfsat bra men han spelar en tråkig karaktär, den rike industrimannen som endast åtrår Gilda som en trofé han kan visa upp på sina affärsmiddagar. Miriam Hopkins blir filmens räddning. 

Trots den lite sega inledningen och de udda valen i hur de två manliga huvudrollerna spelas är filmen lite gullig och småmysig. Den påminde mig lite då och då om den franska sextiotalsfilmen Jules et Jim.

Kul att ha sett en screwball till från eran före the code, men den var tyvärr en av de svagare filmerna i poddsäsongen. det är sedan gammalt att manus, dialog och skådespelare måste vara bra för att filmen ska bli bra, kod eller ej.

Betyg: 2/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl förundras över kvinnans tålamod. Avsnittet släpptes den 13:e juli, 2026.

I Married a Witch (1942)

I Married a Witch är något så ovanligt som en övernaturlig fantasyfilm som också är en Classic Screwball Comedy. Filmen är inte en av de klassiska i genren men vi tyckte att det var kul att ha med denna udda fågel.

Krutpaketet Veronica Lake spelar huvudrollen som häxan Jennifer som hemsöker den stackars Mr. Wooley och hans ättlingar genom århundraden. Alla mr. Wooley spelas av Fredrik March. Jennifers pappa Daniel blev också uppbränd på bålet och de båda söker hämnd.

Eftersom detta är en komedi och screwball blir det givetvis förvecklingar då en love spell hamnar fel och Jennifer blir som förälskad i den aktuelle Mr. Wooley. Låt lustigheterna börja.

Jag kan förstå att filmen inte anses som en av tungviktarna bland Classic Screwball Comedy. Den är rent filmiskt inte speciellt märkvärdig. Men den är underhållande som tusan.

Jag gillar humorn mestadels via en mycket kvick och lite sprallig Lake och via Cecil Kellaway som spelar pappan, häxa han också. Eller heter det warlock kanske? Nja, trollkarl blir det väl på svenska ändå. Han är elak ut i fingerspetsarna, men på ett charmigt sätt. Mycket glimten i ögat.

Regissören René Clair gör ett ok jobb men rent filmmässigt är det nog specialeffekterna som sticker ut mest. Efter att Jennifer och pappan eldats på bålet är de fast under en ek tills de blir fria när eken brinner ner. Då blir de små rökmoln som åker omkring och gör hyss. När de vill gömma sig slinker de ner i tomma flaskor. de kan givetvis växla mellan rökmoln och lämpliga människokroppar. Det låter kanske inte så spännande som specialeffekt men det funkar bra och var till och med lite imponerande för en film från tidigt 1940-tal.

Filmens behållning är till sist Veronica Lake. Hon har en skön stil och energi.

Betyg: 3/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film tills vi blir sjösjuka. Avsnittet släpptes den 29:e juni, 2026.

Ball of Fire (1941)

Ball of Fire är en mycket charmig screwball comedy med inslag av ren komedi, romantik och gansterfilm. Mästerregissör Howard Hawks har med ett fjäderlätt handlag jonglerat alla bollar i Billy Wilders utmärkta manus.

Filmens "ball of fire" är Sugarpuss O'Shea. Vilket underbart namn på vår kvinnliga huvdkaraktär. Som taget från en Bond-film! Hon är förträfflig spelad av Barbara Stanwyck. Dr. Bertram Potts blir blixtförälskad i Sugarpuss. Han spelas av den något lite mer torre Gary Cooper.

Cooper spelar också huvudroll i den kända western High Noon och där spelar han mycket återhållsamt och utstrålar en stramt hållen energi. Han ger samma vajb i denna film och det blir kanske mitt största frågetecken med filmen. Men det är klart att jag kanske jämför för mycket med Cary Grant i rollen som påminner lite om hans Dr. Huxley i Bringing Up Baby. Jag tror att det var något vi diskuterade i podden.

Men här får vi i vilket fall dras med Gary Cooper, och desto mer jag tänker på filmen desto mer gillar jag kontrasterna mellan honom och Stanwyck. Dr. Potts är ledaren av en grupp av professorer som är "inlåsta" i ett gammalt mansion i New York City. De sammanställer en encyklopedia över all mänsklighetens kunskap, modell "gammal gubbe". Vi drar på smilbanden när Dr Potts försöker avkoda för tiden modern slang. Bedårande gulligt.

Supgarpuss är flickvän till notorisk gansterboss Joe Lilac (Dana Andrews). Hon behöver ligga lågt några dagar och nästlar sig in hos Dr. Potts och hans festliga kollegor. Kvinnlig fägring är allt för krävs för att de ska vakna upp ur akademins dimmor. Dr Potts får en puss rakt på munnen och faller pladask. Såklart, det är ju så det ärpå film från denna era. De övriga blir också sugna på den unga damen, men lite mer av den platoniska sorten. Det blir som en variant av den kända sagan, men här skulle den istället kallas Snövit och de sju kåta dvärgarna.

Filmen är ljuvligt obekymrad av verklighetsförankring eller pekpinnar. Men det är en film som knappast ens skulle tänkas kränka någon idag, bara en sådan sak! Det är helt enkelt en skön romantisk screwballkomedi från Hollywoods storhetstid. Rekommenderas starkt. Kvalitetstid!

Betyget får bli en stark trea.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på Skinypodden och Henkes och Carls Classic Screwball Comedy-säsong. Avsnittet publicerades den 6:e juli, 2026.

The Lady Eve (1941)

The Lady Eve är en screwball comedy som jag länge velat se. Den är omtalad i filmpoddar och i texter om film. En film man bör ha sett kändes det som.

Vi ser Barbara Stanwyck och Henry Fonda som lurendrejaren Jean och den rike arvtagaren Charles. Dessa två gnabbas sig fram till varandras hjärtan.

Jean är tillsammans med sin pappa the Colonel (Charles Coburn) kör en scheme där de lurar rikingar på pengar på lyxkryssningar. Charles är arvtagaren till ett känt ölmärke men bryr sig mest om exotiska ormar, så som rika unga män så ofta gör.

På väg hem från Sydamerika hamnar Charles i klorna på Jean. Det blir en lustig dans med en "battle of the sexes" som leder till att han vill fria men Jean avslöjas som en hustler och the jig is up. Charles lämnar en förkrossad Jean bakom sig.

Men sagan är inte slut här. Väl i land gör Jean nya försök och nästlar sig in i Charles rika familj genom att tala med brittisk överklassaccent och den sinnrika förklädnaden: en litet ändrad frisyr! Allt är möjligt i filmens underbara värld. Trots att Charles butler genast ser att Lady Eve är Jean vill Charles inte höra på det örat och dansen är igång igen.

Man kan sannerligen inte klaga på manus av Preston Sturges (också regi). Den har alla element som ska vara med i en screwballkomedi. Detta skulle kunnat vara den perfekta filmen, men jag har ganska svårt med Henry Fonda. Är han inte totalt fel för rollen? Han saknar charmen och glimten i ögat  som en bråkstake som Cary Grant har i massor. Fonda är i princip lika torr som han var i valfri film med John Ford. Tänk till exempel på hans roll i The Grapes of Wrath. Där passar hans naiva, moraliskt klanderfria och passiva personlighet perfekt. 

Dessutom gillar jag inte Sturges humor när den går över till ren och skär slapstick. Fonda ramlar över möbler, blir dränkt av spilld soppa och snubblar sig ner i poolen. Det är inte endast en liten scen man han slå ifrån sig, utan det sker om och om igen filmen igenom.

Trots poddkompisen Carls förtjusning över Barbra Stanwyck blir jag inte lika betuttad. Ibland kan man "ärva" en förtjusning för en skådespelare men icke så denna gång. Hon är kompetent men hon sätter inte mitt hjärta i lågor.

Istället är det birollerna, framför allt pappan "Colonel" Harrington spelad av Charles Coburn som är roligast att beskåda.

Handlingen är fånig men det behöver inte betyda att filmen är dålig eller inte fungerar, se bara på hur mycket jag gillar Bringing Up Baby. Det blir svagt när skådespelarna är tråkiga och saknar nödvändig charm. Och när kärleksduo inte talar till mig blir en handling som är så over the top ytterligare en svaghet. 

Samtidigt var filmen ett bra val för vår Screwball Comedy podd. Den är en av de kändaste i genren och Preston Sturges är en regissör och manusförfattare man bör ha koll på.

Betyg: 2/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film tills vi blir sjösjuka. Avsnittet släpptes den 29:e juni, 2026.

His Girl Friday (1940)

His Girl Friday är en otrolig screwball comedy, men det är en film med två sidor. En bra och en, om inte lite mindre bra, så ialla fall förbryllande. Filmen är regisserad av mästaren Howard Hawks så att detta är extraordinärt är inte förvånande.

Å ena sidan är dess dialog något utöver det vanliga. Här får vi nästan definitionen av kulsprutedialog ,om det nu är ett uttryck. Skådesplearna Cary Grant och Rosalind Russell spelar det skilda paret där han vill få tillbaka sin exfru, precis samma grundhandling som i The Awful Truth för övrigt. 

Här spelar Cary Grant Walter Burns, chefsredaktör på en tidning, och Rosalind Russell spelar Hildy Johnson, hans bästa reporter som efter skilsmässan bestämt sig för att pensionera sig, gifta sig med en tråkmåns (spelad av Ralph Bellamy) och bli hemmafru.

Inledningsscenen då Hildy kommer in på redaktionen, och blir hyllad av alla före detta kollegor, för att berätta för Walter att hon ska gifta sig är en av genrens om inte filmhistoriens mer notabla inledningsscener. De gnabbas, ger varandra den ena vassa kommentaren efter den andra och allt går i en rasande fart. Jag blir blown away över hur de lyckas leverera en så vass och snabb dialog samtidigt som de levererar små menande blickar och alla möjliga känslor i ett finlirets skådespeleri som borde varit omöjligt i det tempot över huvud taget.

Walter har nu i princip en eller två dagar på sig att övertyga Hildy att stanna i stan, dumpa Bruce och komma tillbaka till Walters famn. Vid sidan av att de enligt genrens underliggande struktur är som gjorda för varandra är Hildy först och främst en journalist och det är det hon skulle sakna mest som hemmafru till Bruce. Detta vet Walter och det ver vi i publiken.

Det är en ljuvlig dialog som bjuder lika mycket på humor som drama. Och filmen har en del drama att bjuda på. Är den malplacerad eller adderar den ett djup till filmen som man inte väntar sig av en screwball comedy?

Därför att, å andra sidan visar denna film upp journalistgillet från dess mest cyniska sida. Filmen ska vara en komedi men den innehåller ändå en nyhetsstory om en förmodad oskyldig man som ska avrättas i den elektriska stolen dagen efter och hans flickvän som tar livet av sig genom att hoppa ut genom ett fönster på tredje våningen i desperation över pojkvännens öde. Det är inte riktigt vad man väntar sig i enkla komedier.

Det är väl helt enkelt så att detta är allt annat än en enkel komedi. Den har "layers".

Detta var andra gången jag såg filmen och jag var blown away båda gångerna. Men den har dock ett litet snäpp upp till de bästa i genren, mest på grund av dess två tonaliteter som inte riktigt gifter sig perfekt.

Filmen får fyra gnabbandes kärlekspart av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl går in på djupet om denna komplexa film.

Arsenic and Old Lace (1944)

"Chaaaaarrrge!"

Detta är en helt sjuk film. Bonkers!

Tio år efter Capra drog sitt strå till stacken för att skapa screwball comedy-genren, gjorde han en film som vid första anblicken kunde ha förstört samma genre. 

Detta är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Bonkers!

Bonkers (adjective), meaning: very eccentric, foolish, or irrational. 

Det första jag tänker är att det är hatten av och en respektfull blinkning till en så crazy film. Samtidigt påminner den mig mycket om Hitchcocks The Trouble With Harry från 1955. Det är en film som jag blev tipsad om av den store Frans. Vid första titten förstod jag ingenting. När vi senare körde Hitchcock-podden blev det en omtitt och då föll polletten ner och jag älskade filmen. Till slut. Jag gissar att samma sak kan hända med denna film.

Filmens par är charmigt om än frusterande. Mortimer Brewster spelas av ikonen Cary Grant och hans Elaine Harper spelas av Priscilla Lane som vi såg i Hitchcocks lite bortglömda Saboteur från 1942. Paret är mysiga ihop under de förtvivlat få scener de har tillsammans. Tyvärr försvinner Priscilla Lane under stora delar av filmen inte minst då Mortimer hela tiden kör över henne och skriker åt henne att gå tillbaka till sitt hus. Det känns som att halva skämtet med denna film är att den så kända Cary Grant ska göra så många tokiga saker som möjligt. Han grimascherar och tittar in i kameran stup i kvarten.

Filmen känns begränsad och lite instängd och det beror till stor del på att den är en filmatisering av en känd teaterpjäs, precis som Hitchcocks kända Rope från 1948 var. 

Och precis som med teaterpjäsen är alla biroller mycket viktiga. De mordiska men bedårande systrarna Abby och Martha är underhållande, men favoriterna är ändå "Teddy Roosevelt", Jonathan och Dr. Einstein. 

Karaktären Jonathan som sägs likna Boris Karloff spelades av honom själv på Broadway samtidigt som filominspelningen pågick och han fick inte "ledigt" att spela rollen i filmen också. Det hade varit bad-ass. Istället blev det Raymond Massey som faktiskt liknar Karloff så det blev helt ok. Dr. Einstein är filmens roligaste figur och han spelas av den korte giganten Peter Lorre. 

Tänk så många ikoniska roller Lorre haft. Skurken i Fritz Langs M (1931), skurkarna i Hitchcocks The Man Who Knew Too Much (1934) och den underskattade Secret Agent (1936), plus att han deltog i klassikers som The Maltese Falcon (1941) och Casablanca (1942) samt som Le Chiffre i  tv-serien Climax! avsnittet Casino Royale (1954).

Här spelar Lorre en hantlangare och hobbyplastikkirurg åt den criminally insane Jonathan som vid det här laget ser ut som Frankensteins monster. 

En annan favorit är såklart Mortimer och Jonathans broder som identifierar sig som USAs president Teddy Roosevelt. Det visar sig att alla i familjen Mortimer är galna. Stackars Mortimer. Teddy är underhållande i varje scen han dyker upp i. Chaaaaarrrge!

Betyg: 3,5/5

I'm the son of a sea-cook!

Lyssna på avsnitt 1 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

Terror by Night (1946)

Terror by Night är den trettonde av fjorton filmer i filmserien mellan 1939-46 om Sherlock Holmes med Basil Rathbone. 

Manus är en originalhistoria som är inspirerad av detaljer ur "The Adventure of the Blue Carbuncle," "The Adventure of the Empty House," "The Disappearance of Lady Frances Carfax," och "The Sign of Four".

Sherlock med kompisen Dr Watson får i uppdrag att hjälpa Lady Margaret Carstairs att förhindra stölden av den ovärderliga diamanten Star of Rhodesia på en tågresa mellan London upp till Skottland någonstans. Med på resan är Lady Carstairs vuxne son, Dr Watsons gamle armékompis Major Duncan-Bleek och Inspector Lestrade som av Scotlan Yard också fått i uppdrag att beskydda Lady Carstairs. Till detta en hel drös med misstänkta figurer.

En kort stund in på tågresan mördas Lady Carstairs son och diamanten stjäls, framför näsan på Lestrade och Holmes. Aj då.

Holmes spelas stramt av Rathbone. Dr. Watson presenteras som om han nästan vore sinneslö vilket är trist. Speciellt emabrmligt när Watson ska spela polis för att bevisa för Holmes att han duger. Det är en malplacerad så kallad humor. Watsons gamle kompis från tiden i Indien var underhållande med sina maner, drinkar och anekdoter. Torr brittisk humor som alltid firar mer eller mindre triumfer.

Detta är en kort film, snarare längden av ett modernt tv-serieavsnitt. Därmed har vi inte så mycket tid att lära känna resenärerna. Det gör hela filmen ganska torftig men ändå underhållande nog för att titten flyter på i behaglig takt.

Filmen kom ut 1946. Tyvärr var det en riktigt risig bildkvalitet på den version jag såg på SVT. Andra filmer från eran kan vara hur snygga som helst. Men jag antar att budgeten för dessa Sherlock Holmes-filmer inte var de största såklart.

Historien var trots detta spännande och lösningen på problemet var klurigt om än ganska enkelt genomskådat.

Långt ifrån en oumbärlig Sherlock Holmes, men vag underhållning för stunden. Som ni förstår blir det en svag tvåa.

Betyg: 2/5

The Woman in Green (1945)

SVT hade några gamla Sherlock Holmes-filmer i höstas och jag slog till på en av dem, Kvinnan i grönt. Med korta 78 minuter var den som en munsbit jämför med vissa filmer av idag. Filmen bygger på material från Conan Doyles noveller The Final Problem och The Adventure of the Cardboard box. 

Detta är den elfte av fjorton Sherlock Holmes-filmer med Nigel Rathbone som Sherlock och Nigel Bruce som Dr. Watson. Stilen är gammaldags och bildkvaliteten är undermålig. Men filmen är lite småputtrigt trevlig ändå. Perfekt en kväll i vintermörkret när mysig matiné eftersöks. 

Jag har inte läst Conan Doyles texter så jag kan inte säga så mycket om hur bra adaptionen är. Men jag blir inte överraskad när jag såg att filmen bygger på två noveller. Handlingen känns lite splittrar, dels jagar de en seriemördare (lös baserad på The Adventure of the Cardboard box), dels Holmes och Watson mot Moriarty (löst baserat på The Final Problem). Jag gissar att det hade blivit bättre om de hade gjort en film per förlaga istället.

Skådespeleriet var helt ok, huvudpersonerna kändes invanda i sina roller (elfte filmen!), och miljöbeskrivningarna likaså även om budgeten inte tillät några excesser där. Jag är inte helt förtjust i slutet med hypnostricket, det kändes lite slappt.

Nu undrar jag mest vilka av de fjorton filmerna i filmserien som är bäst. Kommentarer och tips välkomnas.

Betyg: 2/5

She Wore a Yellow Ribbon (1949)

I den andra filmen ur trilogin spelar John Wayne Captain Nathan Brittles vid det lilla fortet Fort Starke. Det är dagen före hans pensionering och han får i uppdrag av Major Allshard att ge sig ut på patrull. Han ska hantera en grupp Chayenne och Arapaho som brutit sig ut från reservatet och hotar att störa den bräckliga freden mellan de vita och indianerna. Brittles ska också eskortera majorens fru och dotter till en diligensstation i närheten så att de kan ta sig i säkerhet österut i landet. Väl framme vid stationen finner de den nedbränd och diligensen slagen i spillror. Nu är goda råd dyra!

Brittles måste arbeta övertid för att hantera situationen, han försöker förhandla med sin gamle vän Chief Pony That Walks men tiden för förhandlingar är förbi för indianerna.

Filmen är nog så bra men ändå som den lite svagare andra delen av en trilogi. Den förbleknar lätt i jämförelse med Fort Apache och Rio Grande. Den stora skillnaden är att birollerna vid sidan av John Wayne inte ger ett bestående intryck. Flera av de mindre kända skådespelarna från Fort Apache är med i denna film, förutom Shirley Temple eller Henry Fonda och det är ett stort avbräck. Här får vi ett underutvecklat triangeldrama mellan dottern och två yngre officerare som knappast fick hjärtat att rusa.

Filmens styrkor är den fantastiska naturen och miljön i Monument Valley samt en superstabil John Wayne. Men detta förblir dock en "minor Ford" vid närmare eftertanke.

Betyg: 2/5

Fort Apache (1948)

 

Colonel Owen Thursday: "What a country! Mule Creek! Dead Man's Squaw! Schmitz's Wells! Hangman's Flats! Hassayampa! End of the rainbow: Fort Apache"

Fort Apache från 1948 är den första filmen i John Fords Kavalleri-trilogi. John Wayne spelar huvudrollerna i alla tre filmerna men det är inte samma person han spelar, men samma typ av person kan man säga, en pragmatisk och kapabel officer i kavalleriet.

I Fort Apache spelar han Captain Kirby York som har tillfälligt befäl över ett litet fort ute på kanten av den civiliserade delen av western. De lugna dagarna får ett stopp när Lieutenant Colonel Owen Thursday anländer med sin dotter miss Philadelphia. Thursday som spelas av Henry Fonda tar över befälet av fortet. Dottern blir förtjust i en ung men fattig officer.

Col. Thursday gillar inte apacher och han söker ära i sin roll som officer i kavalleriet. Han pratar om Gen. Custer och verkar mycket sugen på att få dra sitt svärd och anfalla med trumpetarens fulla lungor som stöd. Cap. York å sin sida förstår apacherna, behandlar dem med respekt och har redan börjat förhandla med dem.

Filmens nerv kommer från de två officerarnas olika personligheter och den konflikt som uppstår dem emellan över hur de ska ta sig an apacherna som är på krigsstigen.

Col. Thursday har också konflikt med sin lite för unga dotter Philadelphia som vill bli uppvaktad av den stilige Second Lieutenant Michael Shannon "Mickey" O'Rourke. Philadelphia spelas av Shirley Temple och hon är något av en sensation för mig. Otroligt underhållande att beskåda. Jag kände till henne som en barnskådis men här är hon 19-20 år gammal, ett år före hon la sin skådespelarkarriär på hyllan och ägnade sig åt politik istället. Filmen är väl värd att tittas på enkom på grund av henne.

En nervig Henry Fonda som den egoistiske narcissisten Col. Thursday är också en fröjd att beskåda, speciellt i relation till den lugne och trygge John Wayne.

En bra western som blev än bättre under andra titten. Nästa titt kan den kanske bli uppjackad en nivå.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss i Shinypodden då vi pratar om denna film, finns där poddar finns, eller här.

My Darling Clementine (1946)

My Darling Clementine var en av de fyra filmer jag sett tidigare av Ford och jag kom ihåg den som helt ok, men ändå antagligen den svagaste av de fyra; Stagecoach, The Searchers och The Man Who Shot Liberty Valance de övriga.  

Nu efter poddningen har den stigit i min aktning. Jag har lärt mig att uppskatta dess poetiska värden. Första gången jag såg den var jag nog mest intresserad av handlingen och det kan tänkas att jag jämförde lite för mycket med Kurt Russels Tombstone från 1993. 

Clementine är en lite melakolisk och stillsam film och hur USA byggdes av män som bar sina pickadoler på höften. Det är en fin film som på ett mjukt sätt studerar stereotyper från "the Wild West" som den berömde revolvermannen, suputen, spelaren, den vackra välutbildade vita kvinnan, den mexikanska nattfjärilen med det eldiga temperamentet, de sluskiga skurkarna osv.

Tyvärr får vi aldrig ta del av Fords egen vision av filmen. Hans version klockade in på 2,5 timmar men osannolikt nog finns ingen kopia av den versionen kvar. Bioversionen är en av producenten Zanuck omarbetad och nedklippt film. Scener filmades om och en påträngande score lades på över poetiska scener. Det är riktigt irriterande att vi inte fick artistens verk. Jag har "Criterion Collection"-utgåvan på dvd och på andra skivan finns en alternativ version som är ca 8 minuter längre än bioversionen. Den är en version från mitt i processen som försörde originalet. Den ger inga definitva svar men en hel del små ändringar teasar om vad originalet kunde ha varit.

Jag spekulerar till och med om att denna mix av Fords idéer med Zanucks "actionfilm" kan ligga till grund till att jag inte riktigt greppade värdet i filmen under första titten.

Henry Fonda är bra som Wyatt men jag gillade nog Victor Mature i rollen som en nervig Doc Hollywood än mer. Både Linda Darnell som Chihuahua och Cathy Downs i rollen som Clementine Carter var också bra.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

They Were Expendable (1945)

They were expendable är John Fords uppskattade WWII-film från 1945. Filmen bygger på boken med samma namn från 1942 som är en fiction men bygger på verkliga personer och händelser. Filmens John Brickely och Rusty Ryan som spelas av Robert Montgomery och John Wayne är baserade på PT-Boat Squadron Three Commander John D. Bulkeley och hans C.O. Robert Kelly.

Filmen hade premiär i December 1945 efter kriget i Stilla Havet hade tagit slut. John Ford själv var en veteran från kriget då han ledde en filmdivision som dokumenterade kriget, bland annat slaget om Midway 1942.

Man kan därmed tänka sig att filmen skulle vara tämligen realistisk då bade boken och John Fords egna erfarenheter baseras på verkligheten. Men så inleds sannerligen inte filmen. Den har en förvånande sprallig tonalitet. Våra huvudpersoner som bemannar små patrullbåtar byggda i trä tar dagen med en klackspark. De klagar mer på att de inte får vara med och anfalla stora slagskepp än att deras båtar inte erbjuder det minsta skydd då de inte är bepansrade.

Under ledig tid skrålas det på barer och Rusty hinner till och med att flörta med sjuksköterskan Sandyss (Donna Reed). Men filmen bryter den glättiga känslan med en scen i mitten av filmen när det muntra gänget, som påminner mig lite om de sju dvärgarna, besöker och tar farväl av en av deras kompisar som de tvingas lämna kvar på sjukhuset då de beordrats till reträtt söderut. 

Gänget skojjar med kompisen och pratar om när han ska återkomma i tänst. Han spelar med, men ber Brickley stanna kvar när de övriga lämnat. Då ändras känslani filmen och han tackar Brickey och gänget för att de höll masken. Detta andra farväl var ömsint med en outtalad sorgsenhet som blev mer tydlig just för att de inte gav uttryck för den. Killen med det sönderskjutna benet och sköterskan Sandyss skulle inom kort bli tillfångatagna av japanarna. Alla i filmen visste detta hela tiden, det var bara jag som inte hängde med i svängarna... They were expendable. Indeed.

Japanerna var väl kända för sin grymhet under kriget, allt från tortyr och avrättningar av krigsfångar till att de kvinnliga fångarna fick finnas sig tillrätta som sexslavar. 

Jag läste någon som hävdade att detta var en av de mest realistiska WWII-filmerna. Det kändes inte så i inledningen av filmen men allt eftersom insikter infann sig och hur filmen utvecklades kan jag om än inte hålla med så i alla fall förstå det uttalandet.

Slutet av filmen är nämligen inte lika munter som inledningen, även om männen i filmen försöker hålla en god min. Här kan vi glömma glada Hollywood-slut. Några klarade sig undan med sista planet ut från Filippinerna, men de flesta vi lär känna i filmen föll i fiendens händer och ut ur historien. De förblir namnlösa, förlorade i krigets dimma...

Betyg: 3/5

Jag och Carl poddade om denna film för John Ford-podden. Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

How Green Was My Valley (1941)

Ok, så här har vi ett drama om några stackars gruvarbetare i Wales i slutet av 1800-talet. Då det är en film från tidigt 40-tal och i svartvitt tar det en stund innan man kommer in i berättarstilen. Det är bra att vi såg The Grapes of Wrath veckan före för at komma in i stilen. En berättarstil som kör med förstärkta karktärer nästan som på teatern. 

Denna film påminner i temat mycket om The Grapes of Wrath men de skiljer sig väldigt mycket också. Grapes känns mer opersonlig. Familjen Joad är mer en representat för en grupp. Hardship drabbar dem och filmens patos spirar ur det onda som gör Joads ledsna. Oklart vilka de onda är förutom "systemet" eller "dem". Men i sanning var det en historia om en familj som inte hade råd att hyra sin gård längre på grund av den stora depressionen på 30-talet. Om man läser på om eran lär man sig snart att staten gjorde stora insatser för att hjälpa de mest utsatta, men det får man såklart inte veta mycket om i filmen.

I How Green was My Valley får vi lära känna känna filmens huvudpersoner på ett annnat sätt. De är mer utmejslade individer med sina bra och dåliga sidor. Djupa karaktärer med sina hjärtan fyllda med förhoppningar och drömmar i livet. Här är det också lite mer klart vem som är den onde. Det är borgaren som äger gruvan som vägrar att höja lönerna och allmänt suger ut landet och folket runt sig. Filmen sticker inte under stol med vad som försigår. Filmens titel är en bitter tanke om den fina grönskande dalen som fanns där före kolgruvan...

Samtifigt är Grapes en mycket mer allvarsam film, den är stiff till hundra procent. My Valley är mer lustfylld med en liten glimt i ögat. Om Grapes kändes nästan som en dokumentär, känns My Valley lite som en tidig Disney-film fast som en svartvit spelfilm. Vi får lära känna den stora familjen Morgans på ett lustfyllt sätt. Tonaliteten är mer pajas men också mer hjärta. Jag fattade mer tycke för Morgans än Joads helt enkelt.  

Tonaliteten i John Fords filmer från denna era är också ibland lite all over the place med slapstick, sångnummer och burleska skämt blandat med romantik och ren drama. Detta kommer fram mer i My Valley än Grapes helt klart.

Maureen O'Hara i rollen som dottern Angharad stack ut. Hon påminde mig mycket om Ingrid Bergman från 40-talet, till exempel Hitchcocks Spellbound. Filmens manliga "hjälte" prästen mr Gruffyd spelas av en ståtlig Charlton Heston-liknande Walter Pidgeon. Båda dessa var klart intressanta.

John Ford får också med ett av hans återkommande element i moralpoliser som man snabbt lär sig att älska att hata. Här är det kyrorådet med Deacon Patty i spetsen som får ens blod att koka.

Bra film ändå.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Grapes of Wrath (1940)

Den fjärde filmen under den pågående John Ford-podden är The Grapes Of Wrath. Detta är en seriöst seriös film from den store filmskaparen. Filmen är en adaption av John Steinbecks hyllade roman och filmen är också allmänt hyllad.

Vi åter igen Henry Fonda i huvudrollen, denna gång som Tom Joad som tillsammans med sin stora familj blir vräkta från familjens gård då de inte har råd att betala arrendatorkostnaderna längre. Vi är långt in i den stora depressionen och torkan har hemsökt Oklahoma flera år i rad.

Filmen fäljer boken tillräckligt bra för att Steinbeck skulle vara nöjd i alla fall. Den berör mer politiska frågor och följer familjen Toad på ett högre plan, handling före karaktärer om jag tolkar vad filmteamet valt.

Därför känns filmen viktigare än bra men det råder inget tvivel om att det är en bra gjord film, en riktig film-film må jag säga. Detta är en film för en vyxen publik som är mer intresserad av vad som är rätt och fel och som vill fundera äver kollektivet emot individualismen. Det är inte en film jag skulle rekommendera som en ren underhållningsfilm om du inte är en filmsyudent som vill studera just denna genre. Filmen hade passat bättre in på Göteborgs Filmfestival än Monsters of Film-festivalen kan man säga.

Jag fann Tom Joad vara en ganska osympatisk typ och fann hans innerliga monolog om hur han skulle gå ut i världen och bekämpa orättvisor som pompös och högtravande. Istället knöt jag an till den fallna prästen Casey som spelade av en annan John Ford-favorit John Carradine. Han var filmens djupaste och mest intressanta karaktär. Jag gillade också filmens och familjen Joads sammanhålland kraft, mamma Joad spelad av Jane Darwell. Hennes slutmonolog om hur människan kämpar vidare hur jobbigt allt än är tyckte jag slog Toms dito på fingrarna.

Filmens höjdpunkt kommer under första halvan med en otrolig scen på en "truck stop" där pappa Joad vill köpa en limpa bröd. Filmiskt guld. Höjde betyget ett helt snäpp.

Betyg: 3/5

Ta chansen att lyssna på Henke och Carls samtal om filmen i Shinypodden. Som förväntat var det olika åsikter om en hel del i denna film.

This Gun for Hire (1942)

Denna kom upp när Carl listade fem bra film-noirer i ett avsnitt av Filmskolan. Jag blev sugen och såg filmen en kväll kort därefter.

Detta är en typisk film-noir skulle jag våga gissa. Vi har en skurk, i detta fall patriotisk och godhjärtad, en förälskad polis och en "femme fatale" med betoning på fatale för en av våra olyckliga manliga huvudpersoner. Till detta en historia om utpressning, spioneri och ett eländigt företag som producerar giftgas för Japan under brinnande krig.

Veronica Lake spelar vår femme fatale Ellen. Hon är bra och det var kul att se henne. Hon är ett känt namn men jag har inte sett speciellt många filmer med henne. Filmen stjärna var dock Alan Ladd som Raven, den komplexa lönnmördaren med ett trassligt förflutet. Han var svårfångad, en ond och god komplex hjälte. Sen har vi förstås också hjälten på pappret polisen Crane spelad av Robert Preston. Han var ok i en ganska trist roll. Filmens roligaste inslag var den lömske industrimannen Gates lustfyllt spelad av Laird Cregar. Han gjorde det mesta av en viktig men tämligen liten roll. Ljuvlig.

I våra diskussioner om film-noir ska det vara med än poliser och bovar och det tycker jag sannerligen att denna film hade. Den har ett djup då vi har skurkar på olika nivåer och det finns sympatier hos lönnmördaren Raven. Alan Ladd spelar rollen till perfektion och ger ett mångfacetterat porträtt. 

Bra film-noir men inte en av de tyngsta eller mest kända.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden avsnitt "Filmskolan: The Hitch-hiker" där Carl och Henke tipsar Måns om fem bra film-noir vardera.

Dance, Girl, Dance (1940)

En romantisk komedi som varken är speciellt romantisk eller rolig. Vi får följa två tjejer som lever för dansen. När deras dansgrupp förlorar sin inkomst sätts deras dansambitioner under akut press. Judy (Maureen O'Hara) vill dansa klassisk balett medan kompisen Bubbles (Lucille Ball) hellre tar välavlönat jobb som burelskdansare. 

Sedan blandas en rik man med sin fru in. De ska skiljas eller gifta sig, oklar vilket. Förvecklingar som inte engagerade.

Filmen behållning var ändå att se Lucille Ball som ung. Hennes har jag endast sett i senare roller när hon varit äldre. Här hade hon hade en stor portion charm och en karisma och hon är filmens stjärna. Maureen O’Hara var bara trist i sin roll som en ”fin flicka”.

Filmen är regisserad av Dorothy Arzner, som verkar ha varit ganska ensam som kvinna i en mansdominerad bransch. Om det var anledningen till att filmen valdes för kursen vet jag inte men den var tyvärr inte speciellt bra.

Betyg: 1+/5

Lyssna på Shinypodden där Henke, Måns och Carl snackar om filmen, finns där poddar finns, eller här.

The Palm Beach Story (1942)

Preston Sturges hysteriska screwball comedy The Palm Beach Story med Claudette Colbert och Joel McCrea i huvudrollerna.

Storyn är kanske inte så väsentlig, värdet ligger i detaljer, biroller och en vass dialog. Men här möter vi Gerry (Claudette Colbert) och Toms (Joel McCrea) med sin orimliga uppfinning att bygga tak på städer och använda taket som flygplats. Gerry lämnar Tom och åker tåg ner mot The Palm Beach för att fixa pengar till hans projekt. På resan träffar hon på världens rikaste man J. D. Hackensacker III spelad av Rudy Vallee. Tom jagar efter och så blir det förvecklingar.

Filmen är fasligt ojämn. Jag har tre favoritsekvenser men överlag är filmen inte superstark. Jag gillar scenerna när Gerry möter the Weenie King, tågresan när hon reser med the Ale and Quaile Club där hon möter Hackensacker, samt scenen i den exklusiva modebutiken då Hackensacker köper kläder åt Gerry. Scenerna på tåget påminner mig om Some like it hot och scenen i butiken påminner såklart om Pretty Woman. Denna film har ändå något när två så bra filmer kopierar från denna.

Även om jag gillade Claudette Colberts insats som Gerry kunde jag inte undgå att fantisera om att casta om henne med Marilyn Monroe. Joel McCrea är dock väldigt tråkig. Oavsett om hans roll är skriven så blev han oändligt tråkig att titta på. I hans roll skulle jag tänka mig Cary Grant. Det hade varit något!

Egentligen är kanske filmens inledande "titles sequence" mest intressant. Under förtexterna ser vi en hel film i snabbrepris som det känns. Det verkar vara en annan screwball comedy där två identiska kvinnor kämpar om en man. Den slutar dock med att mannen och en av kvinnorna gifter sig, Tom och Gerry. Förtexterna avslutas med "And they lived happily ever after... or did they?". Kul ide att sätta upp slutet av denna film då det visar sig att Gerry har en tvilling. Och att Tom också har en tvilling och att dessa tvillingar gifter sig med Hackensacker och hans syster respektive. Ett par blir tre par! Only in the screwball comedies.

Kul att ha sett. Två gånger till och med. Tänkte ge den en trea efter första titten men nu efter en omtitt inom kort tid ger jag den en tvåa, helt ok.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där jag och Carl har ett längre samtal om filmen. Hittas här.

The Bishop's Wife (1947)

Det närmar sig juletid och då brukar suget efter att kolla på julfilmer infinna sig. Nu blev det en gammal klassiker med Cary Grant och Loretta Young i huvudrollerna. Det är en lätt vemodig romantisk komedi, långsamt berättad som filmerna var förr.

Det är enkel handling. Biskopen Henry Brougham (David Niven) är stressad och pressad inför bygget av en ny dyr katedral. Hans fru Julia (Loretta Young) lider av att hennes make är sur och tråkig och längtar tillbaka till tiden när han var en enkel präst i ett fattigare kvarter. De var lyckliga istället. Henry ber till guden om att få vägledning om bygget och Julia ber om att det ska bli bättre mellan henne och Henry. Och då dyker ängeln Dudley (Cary Grant) upp.

Filmen är en komedi men också något av ett romantiskt drama. Dudley blir snabbt Henrys assistent och ängelns lättsamma och charmerande sätt utmanar Henrys vresiga präst. Den äktenskapliga lyckan riskerar att falna. Dudley blir dotterns favorit, likaså sekreterarens och hushållerskans. Henry fick lite mer än han bad om om man säger så. Mot slutet manipulerar Dudley Henry till att göra rätt istället för det som han tror sig måste när det gäller bygget. Alla glada och nöjda. Slut.

Men filmen utforskar också hur Dudley blir förälskad i Julia vilket inte besvaras och han måste lämna människorna åt sitt öde och flyga vidare till nästa uppdrag. Lite vemodigt som sagt.

Cary Grant är ett mirakel i sig. Han har en stark personlighet på duken, jag gillar honom. David Niven är lustig i denna film, han spelar sin biskop med en brittisk "stiff upper lip", och hans "straight guy" mot Grants charmör blir helt enkelt kul. Loretta Young var väl helt ok, och detta var nog första gången jag såg henne i något. Hon var kanhända lite blek om nosen, men ok.

Däremot gillade jag de tre större birollerna Monty Wolley som den jovialiske professorn, James Gleason som den talförde taxichauffören Sylvester och Gladys Cooper som den stränga Mrs Hamilton, hon med alla pengarna som Henry behöver för bygget.

Denna film nämns ofta i samband med listor över de bästa julfilmerna men den handlar inte om julen egentligen, men den utspelas om vintern sent på året så den är i rätt tid i alla fall. Den får inte höga poäng inom julkänsla, men den är mysig och snäll. Perfekt om man vill sjunka ner i fåtöljen och se något som lindrar själen.

Betyg: 3/5

Under capricorn (1949)

"Under capricorn" anses allmänt som en av Hitchcocks svagaste filmer och jag kan förstå varför. Filmen är i första hand tämligen tråkig även om det finns två rent filmtekniskt intressanta långscener i filmen.

Skådespeleriet av Ingrid Bergman, Joseph Cotten, Michael Wilding och framför allt Margaret Leighton är godkänt till bra. Leighton gör filmens villain och hon framför sin elakhet på ett sublimt sätt. Ingrid Bergman spelar en gravt alkoholiserad, deprimerad och hunsad kvinna och är faktiskt bra i rollen, hon är snäppet bättre i denna film jämfört med "Spellbound" och "Notorious" skulle jag säga.

Filmen är ett sentimentalt romantiskt drama om för mig ganska oengagerande personer och situationer. Det är en typ av drama där den stora kärleken mellan två av ödet sammanfogade personer hotas av ett yttre hov, denna gång av två yttre faktorer. Filmen bygger på att du som åskådare känner starkt för paret Sam och Henrietta Flusky. När Hattys barndomsbekant Charles Adare flyttar till Sydney rör han upp känslor och blottlägger skam, ångest och skuld från tidigare i paret Fluskys liv. Den andra yttre faktorn är den falska "väninnan" till Hattie, parets ungar hushållerska Millie.

Två tekniskt briljanta långa tagningar och Ingrid Bergmans vassa leverans av en lång monolog i den andra av de två långa scenerna räddar filmen från det ensligaste betyget. Detta är inte bottenskrapet från Hitchcock om man jämför med några av hans allra första filmer, men den är inte långt ifrån.

Jag och Frans är splittade om denna film. Lyssna på vår diskussion om filmens eventuella förträfflighet på Shinypodden, hittas här.

Betyg: 2/5