The Irishman (2019)

Som många vet är jag inte ett stort fan av Scorsese. Han har några fina filmer som "The Departed", "Shutter Island" och framför allt "The Wolf of Wall Street". Men hans många maffiafilmer är jag tämligen ointresserad av. Att folk hyllar dem som mästerliga är för mig obegripligt. De har väldigt tråkiga historier, ruttna budskap och känns för strikta för att kunna uppskattas som renodlad underhållningsvåld.

Varför i hela friden har jag då avdelat 3,5 timmar av mitt liv för hans senast i raden av alla dessa maffiafilmer? Ja, det kan man ju undra över. Är det kanske för att jag inte ville att Jojjenito skulle måla huset med mitt blod? I ett perspektiv är det ju så. Häng med i tankebanorna nu...

I Shinypodden special snackar jag, Jojjenito, Carl och Niklas om filmåret 2019 och listar våra top 10 favoriter från året. Jag var helt säker på att filmen skulle komma upp någon gång under poddningen, och jag ville helt enkelt kunna vara med och snacka om filmen. Samt inte komma på dålig fot med gudfadern Jojje.

Jag kunde ju, som en känd regissör gjorde med "Joker", kollat ett klipp och avfärdat filmen helt sonika...
“I saw clips of it,” Scorsese said of “Joker.” “I know it. So it's like, why do I need to? I get it. It's fine.”

Men nej, jag ville vara med i samtalet till fullo. Så nu har jag suttit mig igenom filmen. Såg allt i ett svep, behövde inte ens dela upp titten på fyra delar efter Alexander Dunerfors schema.

Well? Ja, den var väl helt ok och lite bättre än vad jag fruktat. Inte speciellt omvälvande såklart, men inte lika vanvettigt tråkigt som "Goodfellas" i alla fall.

Jag störde mig inte speciellt mycket över "the uncanny valley"-effekten av åldersföryngringarna.
Robert DeNiro och Al Pacino spelade inte över lika mycket som befarat, vilket var skönt.
Jag var helt ointresserad av hur det gick för precis alla i hela filmen, inga karaktärer kändes i hjärtat.
De två skådespelarna jag njöt lite extra av var Joe Pesci och Ray Romano.
Kvinnorna var lika få och lika menlösa som kvinnor i Sagan om Ringen.
Jag kände lika lite i slutet av filmen som Peggy Sheeran kände över slutet för sin pappa Frank. Jag tänkte bara "good riddance" ungefär...

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019, ni hittar avsnittet här.

Once Upon a Time... in Hollywood (2019)

Nedan text innehåller spoilers om filmen.

Tarantino har alltid varit en spännande regissör för han har överraskat mig så många gånger. Därför har det blivit lite trist att hans tre senaste alster varit så lika i tonalitet. Flera av dem känns nästan som samma film. Men med årets film är han tillbaka! Jag blev åter igen överraskad. Och vad mer kan man begära av en film?

Alla Quentins filmer är överdrivna på ett eller annat sätt, men årets film känns ändå mer realistisk än hans tidigare filmer, något har hänt. Om det är på grund av storyn och hyllningen till Hollywood eller på grund av att han håller på att bli äldre vet jag inte.

Once upon a time...in Hollywood är en hyllning till 50-, 60- och 70-talens Hollywood. Karaktärerna är snäppet mer realistiska och det välkomnas. Filmen är rent ut sagt fantastisk!

Jag upplevde en ganska ovanlig känsla när filmen var över, och då är den lång som det är redan nu. Jag saknade den! Jag ville tillbaka in i världen som hållit mig i ett grepp under nästan tre timmar. Jag önskar nästan att denna film gjorts som en tv-serie istället. Det skulle vara underbart att kunna återbesöka denna värld en gång i veckan.

De popkulturella referenserna är många och filmen dryper av referenser tillbaka till hans egna filmer. Jag som just sett Kill Bill såg bland annat att Rick Dalton gjorde en frozen margarita på exakt samma sätt som Budd gjorde i Kill Bill: Vol. 2, inklusive att servera drinken i en gammal glasburk. Ricks eldkastare och hans krigsfilm inom filmen där han bränner nazister var såklart en blinkning till Inglorious basterds.

Den allra största återupprepningen från tidigare var det att han skrivit om historien. I Inglorious basterds dödade de Hitler, i denna film dödade de INTE Sharon Tate. Vilken lättnad!

Jag kände till Charles Manson och mordet på Tate och hennes vänner men jag kände inte till detaljerna. Det byggdes upp en fasa i mig under filmens gång. Jag insåg instinktivt att datumet 8:e augusti var dåligt. Jag ville verkligen inte se mordet på den höggravida Sharon. Quentin skrev lyckligtvis om historien och lät Rick Daltons hus bli attackerat av hippiekommunisterna istället. Vilken lättnad!

Scenerna när Sharon Tate gick på bio och såg sig själv på duken var fantastiska. Bara tanken på vad som hände den verkliga Sharon Tate gjorde att jag älskade slutscenen när Cliff Booth gjorde slarvsylta av den djävulska trion. Vilken superb slutscen det blev. Svettigt värre!

Quentin är en mästerlig regissör. Filmen är lång men den känns inte så. Jag var uppfylld av den under hela filmens gång. Skådespeleriet var fantastiskt, där Brad Pitt var bäst, Margot Robbie var så levande i scenen på bion men i övrigt alldeles för lite med i filmen och där till och med Leonardo DiCaprio var bra.

Once upon a time... in Hollywood är en av årets bästa filmer!

Betyg: 5/5

Paterno (2018)

Den 29:e oktober 2011 mötte Penn State Nittany Lions rivalerna Illinois Fighting Illini. Matchen vanns av Penn State med 10-7 efter att Illinois field goal attempt gick stolpe ut i slutet av matchen. Segern innebar huvudtränaren Joe Paternos 409:e vinst för Penn State, ett svårslaget rekord inom NCAA Division I Football (den högsta divisionen inom amerikansk college football).

Oväntat nog blev detta den sista matchen Paterno coachade. Han fick sparken efter 46 år som huvudcoach. Filmen Paterno med Al Pacino som JoPa behandlar händelserna i oktober-november 2011.

Grunden till avskedandet var en pedofilskandal gällande Jerry Sandusky, en tidigare coach i Paternos stab och huruvida Paterno hade vetat om något eller inget, och gjort tillräckligt mycket på den eventuella information han hade. Paterno skulle ändå ha pensionerat sig efter säsongen 2011 i en ålder av 85 år. Han dog av cancer en kort tid efter avskedandet.

Filmen fokuserar på Paterno och hans familj. Jag antar att man tagit sig stora friheter med exakt vad som sades bakom stängda dörrar. Mycket av historien kommer från journalisten Sara Ganim som var först att rapportera om Jerry Sandusky och hans organisation  The second Mile Charity. Ganim vann ett Pulitzer pris 2012 för bästa "local reporting". Ganim var också med i filmproduktionen vilket borde ha lett till att filmen borde representera vad som hände i hög grad.

Filmen är helt klart intressant och spännande. Jag hade bara en vag kännedom om fallet då jag inte följer collegefotbollen nära. Det var lärorikt att följa vad som hände och det var kul att se Al Pacino tillbaka. Med det menar jag att han spelar rollen utan hans vanliga hojtanden och frustanden. Han spelar helt enkelt inte över lika mycket som jag fått en känsla av att han gjort den senaste tiden, typ de senaste 30 åren...

Själva historien är vedervärdig och det är smärtsamt att tänka på att om folket runt laget tidigare hade anmält Sandusky till polisen hade flera offer undsluppit sitt öde. Filmen är tydlig om vad den tycker om själva brottet, vilket borde vara en självklarhet för alla, men det är inte det huvudsakliga ämnet i filmen. Däremot fokuserar den mer på att spekulera om hur mycket Paterno visste. Det är en intressant vinkel. Pacino ger oss en man som, antagligen helt korrekt, struntade i allt annat än laget och sporten. Han var blind på båda ögonen om saker som skedde utanför hans intressesfär. Det är en rimlig beskrivning av en man som arbetat med laget i 61 år varav 46 år som dess huvudocach.

Vi får inte alls lika mycket inblick i journalistens arbete. För det journalistiska perspektivet (om en annan gigantiskt mycket större pedofilskandal) kan jag rekommendera Spotlight från 2015. Vi får heller inte speciellt mycket om football, sporten som sådan. Som studie av en legendars sista dagar är den dock klart rekommendabel för oss som gillar denna sport.

Jag ger Paterno tre touchdowns av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Serpico (1973)

Al Pacino stod på toppen av sin förmåga som skådespelare under sjuttiotalet skulle jag vilja hävda. Under senare år, åtminstone från och med Scent of a woman-whoa har han varit en parodi på sig själv. Tyvärr gillar jag inte honom som gammal skrikande och självrefererande gubbstrutt.

Men tidigt sjuttiotal då jäklans var han bra. Jag hade Serpico osedd men det är nu åtgärdar. Detta är en BOATS och biografi över civilsnuten Serpico som ville vara hederlig under en period av NYPD's lite mörkare fas då var och varannan polis var köpt. Alla verkar varit korrumperade vilket Serpico snart märkte när han vägrade ta mutor från små och stora brottslingar. Slippery slope det där med att börja kompromissa med sina principer, till slut låter man sig köpas av en polismördare till och med.



Filmens starkaste inslag är Pacinos frisyrer, den varierande hårbeväxningen i hans ansikte och hattarn! Allt från fedorahatten till mössor neddragna över kalufsen passerar revy. Mycket lustigt. På tal om lustigt fanns där en underbar scen när Serpico äter frukost i sin lilla trädgård och lyssnar på italiensk opera på hög volym. Grannkvinnan tittar ut och frågar om det är "Bjoerling". Jussi Björling! Men nej, det var tydligen någon italienare med smala fötter som sjöng på inspelningen.

Som kriminalfilm är detta en ganska tråkig historia, inte speciellt engagerande. Ok vi förstår, de andra poliserna var dåliga. Aja baja! Serpico - bra, alla andra - dåliga. Nej, inte så att jag far i taket av upphetsning direkt. Men tidskänslan, Pacinos briljanta skådespeleri och hans lustiga klädval gör att filmen får med beröm godkänt.

Jag ger Serpico tre hattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Insomnia (2002)

Damn, vilken hög lägstanivå Christopher Nolan har! Jag gillar karln. Nu tog jag tabberas på långfilmer regisserade av honom. Insomnia är hans remake på den norska filmen från 1997. Det är en supersnygg thriller. ett mordfall uppe i Alaska, ovanför polcirkeln där solen lyser hela tiden under den årstiden. Al Pacino spelar den ärrade FBI agenten som jobbar på fallet, Martin Donovan är hans partner, Hilary Swank är den unga polisen som bistår och Robin Williams är den misstänkte. Ännu en dramatisk roll för Williams. Han är mer intressant som potentiell mördare eller störd ensamvarg än när han spelade i fåniga komedier. Insomnia påminner lite med ""One hour photo" i "feeling" och bildspråk, även om de utspelas i vitt skilda miljöer.

Al Pacino är ju filmens stora stjärna och han brukar sluka allt och alla runt sig med sina bombastiska rolltolkningar. WOAH! Men här är han lite mer dämpad i alla fall. Jag kan acceptera honom och han förstör inte filmen i alla fall. Han har en intressant karaktär som ska brottas med hans intre demoner om vad som är rätt och fel. Det framgår helt ok, men det är klart att det hade varit intressant att se en mindre dominant skådespelare i rollen.

Hilary Swank var bra. Ok, hon lär inte gå till historien som en ny Marge (blink, blink alla Fargo fans) men hon gör sin oerfarna och i inledningen lite naiva polis bra. Hon står för filmens hjärta och det är en tacksam roll. Måste vara tämligen oduglig för att fucka upp en roll som denna.

Det jag tar med mig från denna film är den grymma stämningen. Nolans säkra hand har en del i detta men också naturen och den fantastiska miljön från Alaska. Dit vill jag åka! Scenen när Pacino jagar Williams över ett vatten fullt med timmer var en av filmens starkaste scener. Känns mycket rimligt att originalet handlade om norra Norge. Miljöerna påminner om varandra. En annan vibb jag fick under filmen var från Twin Peaks...

Som vanligt var det dock inte speciellt mycket glimten i ögat nu när det gäller en film från Nolan. Man får ta det onda med det goda när det gäller honom. Detta var bra men den är ändå i undre halvan av hans filmografi. Äsch, jag slänger väl ihop en topplista då. På allmän begäran...?

Jag var mycket nöjd och jag ger Insomnia tre ljusa nätter av fem möjliga. Med ett plus!

Betyg: 3+/5 

Ok, nu har jag sett Nolans nio filmer... Här kommer en flyktigt ihopsatt topplista över hans filmer:

1. Interstellar
2. Inception
3. The Dark knight
4. The Dark knight rises
5. Batman begins
6. Memento
7. Insomnia
8. The prestige

9. Following

Stand Up Guys (2013)

How's your pecker?

Projektet decennier är just nu inne i den tidiga fasen som betyder en massa gamla filmer. För att lätta upp det hela lite har jag sett på några nyare filmer också. Som kompensation valde jag till att börja med en film med tre mycket gamla skådespelare. Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin gjorde alla sitt bästa för att ge pensionärs-bad-ass-farbror'n ett ansikte i den ståndaktiga Stand up guys.

Pacino spelar Val som just denna dag kommer ut från fängelset där han spenderat de 28 senaste åren av sitt liv. Bäste kompisen Doc (Walken) hämtar honom vid fängelseporten och de spenderar ett dygn tillsammans under filmens gång. Dramat i filmen är att Val är jagad av den lokale maffiabossen för blodshämnd. Doc och Val åker omkring i stan, fikar, går på horhus, tar lite för många Viagra, går på nattklubb, är bad asses och hämtar ut sin gamle ligamedlem Hirsch (Arkin) från ålderdomshemmet.

Walken, Arkin och Pacino

Detta är en thriller-komedi som faktiskt påminner mig lite om Killing them softly, fast den filmen inte hade en uns av komedi i sig. Men den långsamma och lite sorgsna stämningen med skurkar som filosoferar över ett förlorat liv finns där.

Alan Arkin splear skjortan av hans mer kända kollegor men han är inte med så mycket. Nej, detta är Pacino och Walkens film och jag överraskade mig själv med att tycka att Pacino är bättre än Walken, kors i taket. Walken kommer liksom inte igång. I de inledande scenerna är han tom ganska vinglig. I några scener i slutet är han dock hård som förr. Pacino spelar lyckligtvis inte över lika mycket som han gör i vissa filmer. Detta trots att hans Val är en karaktär som spelar över konstant. Val pratar mycket och lever livet med stora penseldrag. Komediinnehållet är inte hysteriskt men det får mig att småle några gånger.

Som late night diner-servitrisen Alex syntes en tjej som jag först tänkte kanske var hon som spelade Mel Gibsons dotter i den underskattade Into darkness, men det visade sig att jag känt igen henne från tv-serien Californication, Allison Timlin. Hon spelade den heta skådespelerskan Sasha Bingham i säsong 4 eller vad det nu var. Den lustiga Lucy Punch var med i en liten roll också.

Stand up guys var underhållande och bättre än vad jag förväntade mig. Mindre våld och mer innehåll så att säga.

Jag ger Stand up guys 3 avsked av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Addison Timlin som Alex

Lucy Punch som Wendy

Dog Day Afternoon (1975)

Attica! Attica! Attica!

Jag såg ännu en film för några veckor sedan i mina förberedelser inför "A life in movies". Jag var lite desperat efter bra filmer från 70-talet men jag insåg efter ett tag att det inte går att "pressa in" en ny favoritfilm nu. Alla filmer på listan måste ligga till sig ett tag ändå. Jag såg i alla fall "Dog day afternonn", en film jag länge velat se. Precis som i "Badlands" är detta en film som bygger på en verklig händelse.

Sonny (Al Pacino) och Sal (John Cazale) är två killar som försöker råna en bank i Brooklyn en het sommardag 1972. Det går inte så bra och inom kort har de tagit bankpersonalen som gisslan, polisen har omringar kvarteret och massmedia direktsänder oavbrutet på plats. Det blir en satans eftermiddag helt enkelt.

Filmen spelades in efter Gudfadern-filmerna och Al Pacino snackade in sin kompis John Cazale till den andra huvudrollen. Filmens dialog är i huvudsak improviserad av skådespelarna på plats. Detta ger en nerv i dialogen som i sin tur flödar organiskt allt efter vad scenerna behöver. Jag tycker att Al Pacino gör en av sin karriärs bästa skådespelarinsatser i denna film. John Cazale verkar ha varit en mycket intressant människa. Han dog tyvärr alldeles för ung 1978 pga lungcancer. Hans tyste men galne Sal är en perfekt motvikt till Pacino's extroverta Sonny.

Precis som många filmer från 70-talet är "Dog day afternoon" långsam. Händelserna i filmen tar sin tid, och karaktärerna får frodas och utvecklas i djupa och mångdimensionella porträtt. Som i en skönlitterär bok får vi som åskådare lära känna de två rånarna, gisslan och poliserna mer och mer och till slut förstår vi varför de olika karaktärerna gör det de gör. Alla utom Sal, han är, precis som skådespelaren som spelar honom, ett mysterium.

En annan tidstypisk detalj för filmer från eran är de tydliga sociala och samhällspolitiska kommentarerna som ges via filmerna. Det är ett New York i oro som visas upp. Allmänheten misstror polisen, journalister är okänsliga och poliserna är sugna på att få skjuta en skurk eller två.

Det gick en mycket bra dokumentär om skådespelaren John Cazale på SVT för en kort tid sedan. Den ligger än så länge kvar på Svt Play (om man trycker på rätt länk).

Hostage: Why don't you smoke?

Sal: I don't want the cancer.

Jag tycker att "Dog day afternoon" var riktigt bra och jag ger den fyra kärleksbevis av fem möjliga.

Betyg: 4/5