Heartbreakers (2001)

Heartbreakers är en romantisk komedi med stor potential som tyvärr misslyckas tämligen hårt. Filmen är något av en "Mess": Den vet inte riktigt vilken genre den ska tillhöra. Är det en hesit-komedi likt Rivierans Guldgossar (1988), eller ska det vara en mysig romantisk komedi där de två unga vackra tu får varandra. Eller ska den vara en crazykomedi med vansinniga biroller?

Filmen är lite av varje och förutom att den är alldeles för lång är den varken rolig, bitsk eller ens gullig. Förutom att både Jason Lee och Jennifer Love Hewitt är vackra och gulliga ihop. Love Hewitt är otroligt snygg och det kommer en skådespelerska långt med. I alla fall till en viss gräns, sedan måste hon ha glimten i ögat och en charm som förmedlas ut genom duken. Hon har det i massor. Samspelet med Jason Lee som alltid är charmig vad han än gör som det verkar är filmens behållning för mig. De delarna av filmen följer också den klassiska romantiska komedins regler.

Det måste ha varit en hit för produktionen att få Sigourney Weaver i huvudrollen som mamma Conners. Ni vet, mamma och dotter Conners är "conners", get it? Men tyvärr tycker jag inte att Sigourney passar i rollen. Hon har inte charmen alls och jag tycker inte att hon är speciellt bra som förförisk "man eater". Vet inte om det är för att jag ser Ellen Ripley för mycket. Hon var ju bra som antagonisten till Melanie Griffith i Working Girl men den rollen var mer en "entitled bitch". Hon är inte charmig, snarare hård, kall och något av en bad-ass... 

Sen måste man ju i alla fall nämna Gene Hackman denna gigant till skådespelare. Vad tusan gjorde han här? Inget intressant eller innovativt i alla fall och framför allt inget roligt. Hela partiet när mamma Conners skulle ragga upp Mr Chain Smoking var ofantligt tråkigt. Även mini-giganten Ray Liotta är med på några hörn och han är i alla fall rolig av och till (i andra halvan av filmen, inte så mycket i inledningen).

Trist på en hyfsat intressant idé till film. En svag tvåa. Jennifer och Jason räddar den från skämsbetyget!

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Jay and Silent Bob Strike Back (2001)

Jag blev rejält sugen på att se "Jay and Silent Bob reboot" när den dök upp på Carls topp 10 för filmer från 2019. Wow, vilken grej. Buffypodden-Johan var också sugen på att se filmen så vi sammanstrålade i min hemmabio häromhelgen för att se filmen ihopa. Vi bestämde snabbt att se om "Jay and Silent Bob strike back" först. Detta för att kunna hänga med i alla call backs och skämt dem emellan.

Jag såg inte denna film på bio men ganska snart efter den kommit ut på dvd i alla fall. Jag kom inte ihåg mycket av filmen, den är lättglömd. Min vaga känsla var dock att den inte var en av Kevin Smiths bättre filmer. Jag var mycket nyfiken på hur den skulle hålla upp nu nästan tjugo år senare.

Nja, den hade inte åldrats väl i mina ögon. Den kändes ganska fånig med en typ av humor som jag inte tycker är speciellt rolig. Visst har filmen en hel del humor under bältet och den kan vara bra, men det är nästan så att man om vartannat skrattar och letar efter skämskudden när de drar igång hela arsenalen. Lyckligtvis var det inte allt för mycket kiss- och bajshumor i alla fall för det hatar jag.

Jag vet inte om jag någonsin egentligen gillat konceptet med Jay och Silent bob. De är faktiskt ganska tråkiga och då är det inget fel på Kevin Smiths del. Det är Jason Mewes som är problemet. Han är inte bra. Annars är det kul med kända skådisar som man känner igen från Kevin Smiths tidigare filmer eller andra filmer från eran. Det finns en hel drös av dem; Ben Affleck, Matt Damon, Jeff Anderson och Brian O'Halloran från "Clerks", Shannon Elizabeth från American Pie, Eliza Dushku från den pågående Buffy the Vampire Slayer (men helt utan blinkning till Buffy orimligt nog), Jason Lee och Shannen Doherty från "Mallrats", Carrie Fisher och Mark Hamill, Chris Rock och Will Ferrell, Seann William Scott och Judd Nelson... Listan av cameos är ännu längre. Till och med Kevin Smiths lilla ettåriga dotter Harley Quinn är med i en liten scen i inledningen.

Handlingen är orimlig och bara en container för att kunna leverera skämt, under bältet, politiska, meta- och refenshumor blandas hej vilt. Ibland roligt, ibland funkar det lite sämre. Som helhet är dock filmen inte speciellt bra. Mer småkul att sitta och bocka av skådisar man känner igen från Smiths tidigare filmer.

Den får en slät tvåa av mig.

Betyg: 2/5

Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker (2019)

Denna revy innehåller spoilers. Duh!


Jaha, så var The Skywalker Saga över 42 år efter den första filmen hade premiär 1977. En mycket enkel saga om det goda mot det onda har på vingliga ben stapplat i mål. Jag hade höga förhoppningar på denna film även om jag var förberedd på något som inte riktigt skulle uppfylla dessa förväntningar. Känslan jag hade när jag tillsamman med Johan och Markus sprang ut från IMAX på MoS var dock något jag inte hade förutsett. Jag var helt urblåst i huvudet, jag kunde knappt komma ihåg en enda scen från filmen. Filmen innehåller så många scener i ett så högt tempo att allt känns som huller om buller.

Jag blickar tillbaka på serien om nio filmer, plus två extrafilmer. På samma sätt som ett annat kulturellt fenomen "Game of Thrones" inleds sagorna med enkla historier som fokuserar på karaktärer, deras inbördes relationer och de tar sig tid att umgås med sina karaktärer. Båda verken degenererar dock mot slutet, de överger de noggrant uppsatta "reglerna" som definierar deras världar och fokuserar nästan enkom på balla scener i en rasande takt helt utan att bry sig om de saker som gjorde dem så starka från början. Jag älskar det enkla i Star Wars; en värld med karaktärer man älskar dår de till synes svaga, men goda, står upp mot onda, till synes starka. Jag gillar konceptet med kraften. Det är mer fantasy än sci-fi, och jag gillar båda genrer. Jedi och sith är magiker.

Jag gillar helt klart Star Wars som filmserie, är dock inget superfan, men jag ville att filmerna skulle vara bra och att serien skulle funka som en helhet. Prequel-filmerna, epsiodes 1-3, var artificiellt plastiga och hade dålig dialog och vissa smärtsamt dåliga karaktärer eller skådespelare. Inför den nya trilogin hade gänget bakom kulisserna chansen att ställa allt till rätta. "The Force Awakens" inledde trilogin suveränt. Nya och starka karaktärer introducerade medan en lagom mängd gamlisar kom åter. Stämningen och "feelingen" i den filmen tycker jag fortfarande är underbar.

Många har stora problem med att filmen påminner allt för mycket om "A New Hope", men för mig var det aldrig ett problem. Filmens mål var ju att ge tittarna ett nytt hopp och så länge vi fick en rejäl introduktion till vilka som skulle fortsätta kampen var det specifika hotet, den nya dödsstjärnan, mer eller mindre som en MacGuffin för mig. Jag hade gärna sett att de använt ett annat hot i filmen, men poängen med filmen var de första mötena. En annan kritik är att Rey för snabbt blev duktig med ljussabel och kraften. För min del hade de gärna fått adderat träning, men jag tyckte från första scenen vi såg henne att hon var bra och uppfriskande kapabel. Hela "Skywalker Saga" lever i en värld där våra utvalda hjältar besitter krafter som inte behöver förklaras speciellt utförligt. Men allt detta skulle nu rivas när vi kom till nästa film...

Problemet med den nya trilogin är att Kathleen Kennedy och cheferna på Disney uppenbarligen inte tillsatt en "show runner" för trilogin. Någon borde planerat de övergripande dragen i den nya trilogin och sett till att de nya filmerna passade in i handling, teman och tonalitet med de tidigare filmerna. Man vill ju inte ha det som det blev i "Game of Thrones"... Ju!

Men istället lät man en regissör göra lite vad han ville med filmen, och då blev det ju precis så. Tombolan hamnade på en revisionistisk Star Wars där man övergav de tidiga filmernas idéer. Rey är "en nobody" och alla kan vara jedi. En idé som skulle kunnat vara en bra film taget för sig själv, men som åttonde delen av en filmserie på nio filmer? "No, thank you."

Det som då hände med sista filmen var att det fanns för mycket "handling" kvar att trycka in i en enda film. Det är som att minst två filmers handling nu lever i denna film. Tempot är vidrigt högt, känslolägen i filmen ändras förintande snabbt och vi ges aldrig tid att andas eller vila med karaktärerna.

Det är uppenbart att denna film antingen borde varit uppdelad till två filmer, eller att mycket av innehållet skulle tagits bort. I mitten av filmen förintar Rey ett transportskepp med hjälp av blixtar från hennes händer, just som Palpatine gör. Hennes närhet det mörka är superspännande, men vi ges ingen tid att utforska hennes psyke, bara några minuter senare är det glada gänget på väg till en ny värld för nya stolliga äventyr. Detta, Reys mörker, var ju det den andra filmen i denna trilogi skulle handlat om! Det hade dessutom varit en trevlig spegling av andra filmen i originaltrilogin "The Empire Strikes Back".

Som det är nu kan jag knappt sätta betyg på filmen. Jag kan inte ens komma ihåg vad som hände och absolut inte sätta ihop filmen i sin ordning i huvudet. Efter "The Force Awakens" var känslan helt annorlunda, hela filmen låg kvar tydligt i mitt huvud. Jag hade problem att komma ihåg "The Last Jedi" också, men det var av delvis andra orsaker.

Min känsla efter "The Rise of Skywalker" är blandad, besviken över att den är en sådan "missed opportunity", men jag är också sugen på att se om den. Några filmer i denna serie växer kraftigt efter en omtitt, "Rogue One" är en av dem. Vissa blir sämre också... Jag gissar dock att denna kan växa rejält.

En sak som jag mer känner en vibb av än kan peka på specifikt är att det känns som att denna film gör nickningar eller hommage till alla de tidigare filmerna. Det finns scener eller känslor i filmen som gav mig vibben av återblickar. Det är klart att det borde ligga högt på Abrams och Kennedys "to do"-lista och jag gillar det, tyvärr var listan allt för lång för denna speltid. Damn, de skulle tänkt på det innan de gav bort Episode 8!

Till sist kan jag konstatera att det är Rey och Ben som jag gillar i denna film, och i hela trilogin. Det är deras trilogi, och Rey är protagonisten i centrum. Alla andra nya karaktärer är suddiga svaga bifigurer för mig. Det kan kanske förklara en del hur jag rankar de tre filmerna.

Jag sätter en trea på "The Rise of Skywalker", ett återspegling av den osäkerhet jag kände när jag sprang mot toaletten efter visningen, men jag känner redan suget efter att se om filmen och då få njuta av de många, många "bad ass"-scener filmen trots allt har...

Betyg: 3/5

En grov ranking av de elva Star Wars filmerna (gruppering + kronologiskt):

Otroligt bra:
Star Wars: Episode IV - A New Hope
Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back
Star Wars: Episode VII - The Force Awakends
Rogue One: A Star Wars Story

Bra:
Star Wars: Episode VI - The Return of The Jedi
Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker

Okeyish:
Solo: A Star Wars Story
Star Wars: Epiosde VIII - The Last Jedi

Inte bra:
Star Wars: Epiosde I - The Phantom Menace
Star Wars: Epiosde II - Attack of The Clones
Star Wars: Epiosde III - Revenge of The Sith


Vad tycker då andra om filmen:
Carl
Sofia

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi (2017)

Spoiler ALERT. Spoilers AHEAD. Spoiler BEWARE! 





Vems fel är det? Jag undrar stilla. Kanske är det Devindra Hardawars fel. Han twittrade:

"Think of your ideal Star Wars movie. The one you’ve always dreamed of. The Last Jedi is better than that."

Ehh, ok? Nja, det var väl ändå att ta i...

Eller är det Rian Johnson och Disneys fel? De som står för manus och produktion och den ack så viktiga tonaliteten i filmen...

Eller är det mitt eget fel? Trots att jag hållit mig borta från all möjlig information om filmen, framför allt trailers men också nyheter och spekulationer, misslyckades jag. Tyvärr råkade jag se Devindras tweet (se ovan). Förväntningarna steg upp i stratosfären. Dessutom såg jag om The Force Awakens på förmiddagen samma dag jag såg den nya filmen och då steg förväntningarna ännu mer. Vad är högre än stratosfären?

I vilket fall som helst blev jag ungefär lika besviken på denna film som jag blev positivt överraskad av The Force Awakens. Jag blev helt enkelt aldrig speciellt berörd av årets film, jag fick aldrig den där känslan av att resa tillbaka i tiden till när jag var ung och såg fantastisk sci-fi för första gången. Den känslan får jag fortfarande av vissa scener i The Force Awakens med tårfyllda ögon som resultat. Och då har jag ändå sett om den en fyra eller fem gånger vid det här laget. Om man jämför känslan jag fick vid respektive första titten står sig helt enkelt inte The Last Jedi. Jag håller det dock för rimligt att den kan växa vid en omtitt. Än är kanske inte det sista ordet sagt om denna film...



Vad är det då som saknas? En hel del skulle jag vilja påstå. Den övergripande handlingen till exempel. Vad var idén? Jag förstår fortfarande inte vad de ville med denna film. Filmen verkar mest ha bestått i att rebellerna försöker fly undan och att de måste köpa tid för att kunna göra nästa hopp i hyperspace. Filmen avslutas med att rebellerna i princip är helt utslagna, det återstår inte mer än en handfull rebeller som det verkar. Om detta var målet med filmen hade jag önskat att teamet bakom filmen målat upp detta tydligare under den första delen av filmen. Jag saknade stakes i filmen, att känna att faran är på riktigt. Det saknas kanske någon lite kort scen i inledningen där de onda smider sina hemska planer så att saker och ting verkligen ställs på sin spets? Vi i publiken skulle då kunna känna oro och skräck inför resten av filmen. Nu pratas det om att Luke är deras sista hopp, men jag känner det inte. Utmaningen med en film som denna är att få oss i publiken att börja tvivla och det lyckas inte The Last Jedi med.

Humorn är välkomnad och bra. Delvis i alla fall. Alla bra Star Wars-filmer har en fungerande humor. Jag älskade till exempel Poe och hans samtal till "General Hugs". Däremot blev jag innerligt trött på alla gulliga djur som kastades in. Inte riktigt lika eländigt som Jar Jar Binks, men inte långt därifrån, ta mig tusan. Visst fanns det en hel del Star Wars-figurer i The Force Awakens också, men jag har inget minne av denna typen av fånerier i den filmen. Det handlar om vilken tonalitet filmen har när de skojjiga elementen passerar revy. Jag hade hoppats att denna franchise vid det här laget hade lyft sig över att använda sina filmer som simpla reklamfilmer för leksaksförsäljning.



Jag vill hävda att tonaliteten i The Last Jedi känns helt fel under vissa sekvenser. Jag älskar det bombastiska i sagan, men nu blev det sentimentalt flera gånger. Ouch. Ett exempel var Roses tal om att rädda dem man älskar. Synd på en för övrigt frejdig karaktär. Filmen hade hoppat upp ett helt betyg om scenen med Finn och Rose där i slutet på saltplaneten Crait hade slutat annorlunda. Filmens sista scener var också illa, som en rutten fisk i en lyxmåltid. Förstör eftersmaken kan man säga...

Jag önskar mina Star Wars-filmer så tidlösa som möjligt och det fanns en ton och känsla av något kontemporärt i vissa delar av denna film. Det finns något som skaver...

Tydligen twittras det upprörda känslor om filmen. Jag har börjat läsa på nu när jag själv sett filmen. Filmen är en vattendelare förstår jag. En sak som diskuteras är karaktärsutvecklingen hos Luke. Jag gillar den, eller har i alla fall inga principiella problem med den. Luke har aldrig varit sagans stora hjälte för mig. Han har alltid varit gnällig och undflyende. Lika stark i kraften, lika svag som människa. Att han blivit en vresig, arrogant och egoistisk gubbstrutt och mjölkbonde kändes som en ganska naturlig utveckling i mina ögon. Move on, people.



Däremot håller jag med om kritiken att för många nya aspekter av The Force introduceras. Det är ändå åttonde delen av serien och det är rimligt att "spelreglerna", de fundamentala reglerna runt en så viktig sak som The Force borde, vara satta. Att Rey och Kylo Ren kunde kommunicera telepatiskt är inga problem. Inte heller astral projektion eller vad det kan kallas det som Luke gjorde i slutet. Det har för övrigt jedi-spökena gjort en variant av ända sedan första filmen (A New Hope).

Däremot att Leia inte dog ute i rymden var totalt onödigt. Det jag kommer ihåg från den scenen var att jag satt och undrade om det var det sista vi skulle se av henne. Jag visste inte exakt hur mycket hon skulle vara med i denna film (på grund av hennes tragiska bortgång). Jag önskar nu att scenen när hon flyter ut i rymden hade fått bli hennes sista scen, och gärna placerad i slutet av filmen. Passade in under flykten ner mot Crait till exempel. Jag kan inte erinra mig någon riktigt bra scen med henne efter dödsscenen som inte var en dödsscen i alla fall.



Laura Dern var fasansfull. Helt meningslös karaktär och ännu mer meningslöst att köra en twist på en twist på en twist. De skulle istället fokuserat mer på den mörka sidan. Snoke? Why? Varför introducera en sådan karaktär om man inte tänker använda sig av honom? Och varför etablerade de inte honom som stark i Kraften och ondare än ondskan själv. Nu pratas det om det, men det visas inte. Var jag förvånad över hur enkelt han gick att ta kål på? Njae, jag vet inte jag, vi hade ju aldrig fått veta vad han var för en typ.

Detta till trots var scenen i det röda Snoke-rummet en av filmens absoluta höjdpunkter. En fantastisk scen även om den inte var underbyggd för fem öre.

För övrigt var Daisy Ridley jättebra i denna film också. Nästan lika bra som hon var i The Force Awakens. Jag gillade Rey, Poe och Finn. Nya trion fungerar ganska bra.



Jag tänkte flera gånger att The Last Jedi speglade The Empire Strikes Back. Inte lika flagrant som The Force Awakens speglar A New Hope såklart, men bra mycket ändå. Sista scenen på saltplaneten Crait versus anfallet på isplaneten Hoth är ett exempel (fast de switchat var i filmen scenerna utspelas), men många andra saker också. Lukes resa till Yoda för träning speglas av Reys träning hos Master Luke, unge Lukes vandring in i drömmars rike för att möta sina egen fruktan matchas av Reys fall in i det slemmiga hålet i berget samt Lukes vansinniga beslut att åka till The Cloud City ovanför Bespin för att rädda sina vänner speglas av Reys likaledes vansinniga plan att besöka Snokes skepp för att rädda Ben. Vi får till och med dialog som tagen från The Empire Strikes Back... Det där om att "rule the Galaxy together".



Allt detta var helt ok för min del. Den andra filmen i trilogierna ska vara den film där de ondas sida gör framsteg. Däremot blev jag hoppfull och sedan missmodig när jag såg Lukes X-wing starfighter på botten av en havsvik vid hans ö. Jag trodde givetvis att Rian skulle ge oss gamla fans en liten julklapp i en spegling av Lukes misslyckade försök att lyfta sitt skepp ur träsket på Dagobah. Denna gång är Luke the Master och man hade kunnat göra en mäktig och nostalgisk scen, men icke.

På tal om missade chanser med nostalgiska scener. Var tusan tog den förväntade scenen med Captain Phasma i avfallskvarnen vägen? Istället tog de med The Casino Planet. Bra val... NOT!

Till sist sista scenen med The Broom Kid. WTF! WTF? WTF?

Vad sa Kylo Ren om Reys familj egentligen? Det verkar som att många, Joanna Robinson inklusive, tar denna information "straight up". Jag tror inte för en sekund att han talade sanning. Jag tror att eftersom de spelar den ikoniska Skywalker-musiken var gång man får se Rey göra något att det har betydelse. Jag tror inte att det är en slump. För mig är det högst osannolikt att Kylos uttalande är sant. Jag undrar fortfarande vad hennes back story är.



Star Wars som filmserie räddades av The Force Awakens. Serien räddades från att vara en nostalgisk gammal favorittrilogi som kladdats ner av en andra fasansfull trilogi som bevisade att George Lucas är sjuk i huvudet. The Force Awakens gav mig nytt hopp i en tid av nöd.

Att sätta betyg på denna nya Star Wars-film blir svårt. Den har ju så oändligt mycket högre krav på sig än en helt vanlig okänd film. Samtidigt har den som alla (bra) Star Wars-filmer så mycket att ge och är ljuvligt givande vid omtittar. Filmerna i denna serie har en otroligt hög lägstanivå (nej, inte de där filmerna...). Jag hoppas att jag kommer kunna ta åt mig The Last Jedi på ett helt annat sätt när jag ser om filmen. Att jag kommer kunna bortse från de besvikelser som jag kände instinktivt efter första titten, och att jag kommer uppskatta detaljer och bra saker på ett nytt eller förstärkt sätt.



Det är kanske så att min systerson David sammanfattade det hela allra bäst:

"Den hade så mycket stort och viktigt i sig att jag är förvånad över hur mycket mer jag gillade både The Force Awakens och Rogue One." 

Jag kan bara hålla med. David, en blivande filmbloggare i vardande månne?

Jag ger The Last Jedi tre avvaktande ljussablar av fem möjliga. Hoppas kunna revidera detta betyg efter nästa titt!

Betyg: 3/5

Star Wars: The Force Awakens (2015) (andra titten)

När jag gick in på Star wars: The force awakens på IMAX i Solna var jag helt ospoilad, jag hade alltså inte en aning om filmen var bra eller dålig. Trots detta hade jag redan då biljetter till samma film i London. Jag skulle besöka min gode vän Frans över nyåret och vi ville testa Storbritanniens största IMAX-salong och det var just Star Wars som visades då (såklart. Så jag hade redan bokat in mig att se den rackarns filmen två gånger. Vilken tur då att jag älskade filmen vid första titten.

Nu när jag har sett om den skulle jag vilja komplettera med några lösryckta tankar om olika figurer eller fenomen i filmen. Hoppa gärna tillbaka och läs min första revy på filmen som beskriver vad jag tycker i generella ordalag.

Låt tankarna och intrycken dansa...

Max von Sydow var underanvänd. Jag utgår från att hans historia kommer berättas i någon av de följande filmerna. Annars var hans deltagande här helt meningslöst.

Snoke. Synd att de valde en förvriden orchliknande cgi-gubbe. Jag tror att det hade varit bättre med en äldre distingerad skådespelare. Lik Max von Sydow.

C-3PO. Han var jättebra i Episode IV A new hope, men redan i femman och sexan blev han mer och mer reducerad till en comic releif. Jag tycker det är synd när folk klankar ner på C-3PO överlag då han faktiskt är olika bra i de tidigare filmerna. Men här i sjuan är han mest en comic releif (igen) och det blir tyvärr lite för mycket repetition över det hela. Nu blir det bara fan service, vilket är synd för han är värd mer. På tal om kritik så är C-3PO inte i närheten av så dålig som Jar Jar Binks. Det är horribelt att ens jämföra dem två. Då förstår man inte skillnaden i sortens humor de två representerar.

R2D2. Tycker de använder honom fel i denna film. Han känns överflödig och det måste betyda något. Det fräschaste hade kanske varit att helt enkelt tagit bort honom.

Han Solo. Harrison Ford! Han är bra men inte lysande. Däremot tycker jag inte alls att han är trött och disträ. Han är snarare tillbaka i gammal form, men ändå en äldre variant. Jag älskar att han fick en så stor roll i filmen. Det kunde ju lika gärna blivit en cameo, likt Carrie Fisher som Leia. Han Solos dödsscen var en än starkare scen andra gången. Scenen blev bättre av att jag visste vad komma skulle.





Leia. Kunglig, ståtlig och vacker. Fisher gör rollen mycket bra men hon är med lite för lite kan jag tycka.

Luke. Bra eftersom hans korta scen kändes äkta och jag fortfarande har tusen frågor om vad han tänker på i scenen. Outgrundlig min han ger oss där. Hans lilla scen gör att vi fans vill ha mer. Perfekt marknadsföring inför åttan.

BB-8. Älskar hans expressivitet. Den lilla rackaren är klart bättre än vad R2D2 någonsin var. Och han påminner mig fortfarande om WALL-E. BB-8 blev en omedelbar favorit. Men de får akta sig för att göra honom till en ren comic releif i de kommande filmerna.

Rey. Äskar hennes skådespeleri. Spelar inte över. Lyckas mycket bra i alla de scener där hon använder kraften. När hon tar i funkar det inte, när hon slappnar av är hon stark i kraften. Och jag gillar hennes mun. Jag skiter i vad belackarna säger. Och jag älskar hennes vackra linjer i ansiktet.

Vem är Rey? Känns än tydligare att hon är Lukes dotter. Luke Skywalker theme spelas flera gånger när hon kommer i bild. Och inte alla gånger har hon väl Lukes ljussvärd i handen? En annan ledtråd är scenen när Lukes ljussvärd "pratar" till henne. Ytterligare en är när hon och Leia instinktivt omfamnar varandra. Leia vet säkert vad som hände med Lukes dotter och varför. Leia är Reys faster och familjen är viktig i Star Wars. Men kanske den starkaste indikatorn är vad Luke säger i teaser trailer 2. Han adresserar någon som rimligen måste vara Rey.

Finn. Han står inte ut lika mycket som Rey men han gör absolut inte bort sig. Tycker han handskas bra med konflikten mellan sina instinkter; att fly vs att hjälpa Rey.

Kylo Ren. Funkar bäst med mask på. Han är ju så mycket mer hotfull då. Det är uppenbart att han inte är varken färdiglärd eller har uppnått full styrka med The Force för att handlingen ska funka (att han inte besegrat Finn snabbare tex). Kylo Rens svaghet och emotionella osäkerhet kan inte visas med mask på. Hans scener utan mask blir på det sättet de mest intressanta. Adam Driver är en jäkligt bra skådis. Ska bli intressant att se vad han kommer göra med Kylo Ren i de kommande filmerna.


Actionscenerna. Fajten i snön spektakulärt snygg. Dessutom spännande då vi ser maktbalansen mellan Kylo Ren och Rey svänga. Hur hon lär sig intuitivt mer och mer och hur han kämpar mot sin ljusa sida.

Jag kan konstatera efter den andra titten att filmen inte har ett enda svagt parti. Jag gillade scenerna på Årtusende Falken. De gamla karaktärerna Han och Chewie funkar perfekt med Rey, BB8 och Finn. Egentligen är de synd att vi inte fick se Han och Rey i fler scener ihop. Jag ville inte att filmen skulle hoppa över stora delar av scenerna i Årtusende Falken för att på så sätt komma snabbare fram i handlingen. Nej, jag älskade att hänga med Han i Falken. Jag hade gärna haft längre scener från det gamla älskade skeppet. Kvalitetstid för mig det där.

Jag tycker filmen är närmast perfekt. Historien är dock långt från färdigberättad. Jag hoppas innerligt att åttan och nian håller måttet och att hela den tredje trilogin blir lika bra som denna film är. Det är dock långt från säkert. Men hoppet är det sista som lämnar mig här i en galax jättenära mig.

Betyg: 5/5

Odeon BFI IMAX

Byggnaden är superhäftig. En stor rund byggnad som ser ut som en blandning av biograf och rymdskepp.  Man går in i nedersta planet. Salen är några våningar upp. Entrén in i biosalen sker nere vid duken under första bänkraden. Duken var enorm och täckte bokstavligen vägg till vägg och golv till tak. Ljudet var jättebra och högt men inte för högt. Det stora problemet på denna biograf är att benutrymmet var alldeles för dåligt. Otroligt mycket sämre än på IMAX i Solna. Knappt bättre än gamla biografer som Skandia eller Park. Den dåliga sittställningen förtog lite av upplevelsen men filmen var bra ändå. Jag tyckte att allt inräknat så var IMAX på BFI Odeon något sämre än IMAX i Solna. Där. Jag sa det.

Star Wars: Episode VI - Return Of The Jedi (1983)

Star Wars: Episode VI - Return of the Jedi är nog den film av de tre gamla som jag sett minst antal gånger. När jag nu såg om filmen var det en massa scener som jag inte riktigt kom ihåg. Det var nästan som att se filmen för första gången i vissa partier. Jag la märke till att filmen i princip består av tre delar. Vad det betyder vet jag inte. Slött manus? Slut på idéer? Eller att karaktärerna ges tid att andas och utvecklas. Jag vill hävda det senare. Historien berättas på ett långsamt sätt mer typiskt för filmer från 70- och 80-talen. Där har dagens filmer ofta något att lära.

Filmen inleds med en lång scen med hur de räddar Han Solo ur Jabba the Huts klor. Det är helt klart en av favoriterna för mig. Lukes plan, hans Jedi mind tricks, the Rancor, och slutfajten ovanför the pit of doom. Han är cool, Leia är stark och 3PO är lustig som vanligt.

Sen får vi se Luke återvända till Yoda på the Dagobah System. Den lille gröna figuren dör. Snyft... Eller, vadå snyft? Inte speciellt känslosamt alls. Mark Hamill är ändå ganska bra i de scenerna så de funkar ok.

Filmens tredje och längsta del är händelserna på skogsmånen Endor. Det är här de problematiska nallebjörnarna dyker upp. Scenerna med ewokerna blir extremt fåniga. Filmen antar en barnslig ton och jag kan knappt sitta still av obehaget. Samtidigt växlar filmen mellan Endor och den nybyggda dödsstjärnan ute i rymden. Där har vi The Emperor och Darth Vader och den biten är fortfarande bra. Klart jag vill se hur triangeldramat mellan de två och Luke ska sluta.

The Emperor har flera njutningsfullt elaka repliker som alla är favoriter. The Emperor: Oh, I'm afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive.

Jag gillar stämningen i Episode VI och  filmen har ett antal enskild bra scener. Tyvärr går det inte att komma ifrån att filmen blir för barnslig i vissa farsartade scener, framför allt med ewokerna. I några av scenerna med de små björnarna väntade jag mig nästan en uttjatad Captain Jack Sparrow komma galopperande med håret flaxande. Utan nostalgibonusen hade denna film haft problem tror jag.

Humorn är hyfsat under kontroll i filmen. Min "upptäckt" under denna senaste titt av originaltrilogin är hur skön C-3PO är. Han har blivit något av en favorit. Han ser ut som the thin man men beter sig som the lion.

Jag ger Star Wars: Episode VI - Return of the Jedi tre återföreningar av fem möjliga.

Betyg: 3/5