35 år efter originalfilmen kommer nu uppföljaren till Blade runner och som uppladdning valde jag att se om den ursprungliga bioversionen, och då den något längre europeiska versionen av de två till och med. Dessutom har jag ju inte skrivit om denna film på bloggen så nu var det verkligen dags.
Fanns det ens någon chans att filmen skulle kunna leva upp till den bild jag hade av filmen i huvudet? Minnena som har utvecklats till legend om en film som alltid sedan jag såg den legat långt upp i listan av mina absoluta favoriter. Filmen intog till och med en fantastisk sjunde plats när jag häromåret gjorde ett fåfänga försök att ranka mina topp 100 favoritfilmer.
Well, filmen kommer bra nära! Damn, den håller. Lättnaden! Visst, denna gamla barndomsfavorit kommer aldrig återigen ses med ögon som aldrig sett något liknande, kommer aldrig mer öppna dörrar som ett ungt och formbart sinne inte ens visste fanns. Min kärlek för sci-fi och de komplexa frågor som kan behandlas i dess kontext brinner än idag. Jag älskade förra årets Morgan mer än de flesta. Åter igen frågan om vad som definierar en människa i tider av AI, robotar, genetik och en skenande teknisk utveckling. Kan det verkligen vara ok att döda en skapad varelse som har självmedvetande? Denna fråga ställdes redan av Ridley Scott i Blade runner. I dess originalformat är det en neo-noir om en polis som jagar några högst självmedvetna replikanter och kallblodigt mördar dem. Deras drömmar, deras dödsångest, deras ambitioner och förhoppningar sköljs bort som tårar i regnet. Jag finner filmens briljant och mycket av det ligger i att filmen är så otydlig och öppen om vem som är vad. ÄR Deckard en replikant. (såklart han är)
Jag råkade se på twitter några kommentarer om den gamla filmen. Långsam och tråkig? Vad? Jag såg filmen igår kväll och jag kan meddela att det är den inte alls. Att bara kalla den tråkig utan att precisera vad man menar med det är meningslöst, men förväntat i denna era av Trump och 140 tecken långa analyser. En långsam och tråkig film är kanske en film med scener som inte ger något till handling, stämning eller kontext. Men när Lynch kan få oss att stirra på en tom glasbur och tycka att det är svinspännande vet man att denna fråga är komplex.
Blade runner är tajt. Varje scen behövs och leder in i nästa. Helt rak tidlinje, helt enkelt en polisutredning. Jag finner filmen lika enkel som tex Alien. Många av de bästa filmerna har enkla handlingar, men det gör dem icke automatiskt simpla och sannerligen inte tråkiga. Den otroligt stämningsfyllda miljön, ett framtida Los Angeles i ständigt regn. Tusan vad effektivt. Väldigt lite av nutidens hemska cgi utan allt känns som att det på riktigt. Till det musiken som med rätta är ikonisk. Det går rysningar längs armarna på mig när filmens musikaliska teman spelas upp. Sen har jag inga som helst problem med voice over'n. Jag gillar den och finner film noir-känslan bara addera till historien. Åter till huruvida den är tråkig. Nej jag tycker inte det i alla fall. Vilken scen skulle det vara i så fall? Jag såg filmen med andan i halsen åter igen. Detta trots att jag sett filmen så många gånger förr. Visst den har inte speciellt mycket action men det är heller inte en sådan film.
Det andra jag såg på twitter var att relationen mellan Deckard och Rachel är träig. Jo, det får vara upp till var och en att tycka, men jag undrar om vederbörande ens funderat något på filmen alls. Först några tankar om alla övriga karaktärer. De är starka egensinniga karaktärer som etsat sig fast i mitt minne. Hur många filmer har man inte sett där man helt glömt karaktärer bara några dagar senare? Rutger Hauer som Roy är fantastisk, men jag kan lika lätt när som helst se Pris, J.F. Sebastian, Leon, Gaff och Tyrell i mitt huvud. De spelas med små medel men det finns ack så mycket "karaktär" i dem som om det vore i koncentrerad format. Pris pendling mellan kompisen, förförerskan och den helt känslokalla överlevaren, den enigmatiske Gaff, Leons desperata fråga om hur länge han har kvar att leva, J. F. Sebastian med alla sina "kompisar". Tyrell...? Tyrell, kanske inte så mycket, förutom att hans glasögon är oförglömliga.
Men Deckard och Rachel då? Ja, vad är problemet? Rachel är några år gammal med inplanterade minnen. Beter hon sig inte som era idéer om hur kärlek ska se ut? Att hon är stel är inte så konstigt med tanke på att hon just insett att hela hennes liv har slagits i spillror. Skillnaden mellan henne i första scenen och de i Deckards lägenhet funkar för mig i alla fall och jag känner för henne lika mycket som jag gör för Roy, Leon och Pris. Den fjärde, Zhora lärde jag aldrig att känna...
Harrison Ford är perfekt i rollen som Deckard. Han måste spela rollen på ett sätt så att det inte går att avgöra om han är en människa eller en replikant. Ford och Scott har sett till att denna film kan ses på många sätt vilket fansens långa efterföljande debatt om Deckard visar. Vi kan inte ha ett förhållande mellan Deckard och Rachel som taget ur valfritt romantisk drama om två förälskade människor, det går emot storyn. De är inte normala, deras kärlek är inte av den rosenröda sorten. Rachel är i chock och behöver en pelare att luta sig mot ett litet tag, och Deckard är en
fuck up, vilsen i livet på randen till självfördärv och självförakt. Klart han tar emot Rachel med öppna armar och med henne en gnutta hopp om något bättre. ÄR Deckard en replikant? (såklart han är)
Ögat är som ett fönster in i själen och denna film har massor av ögon, massor av själ. Såklart måste jag också ge en
shout out till Roys slutmonolog. Kanske filmhistoriens bästa monolog och dödsscen.
Filmens styrkor
Storyn
Stämningen, miljöerna, regnet, kläderna
Musiken
Nostalgin
Betyg: 5/5
Jojjenito har också skrivit om denna klassiker.
