Murder on the Orient Express (2017)

Denna film blev inte speciellt hyllad när den kom ut så det blev aldrig av att jag såg den när det begav sig. Dessutom betar jag fortfarande i maklig tak av David Suchets tv-serie om Poirot och jag ville inte blanda tonaliteten mellan Branaghs och Suchets respektive versioner av den belgiske detektiven.

Men som en blixt från klar himmel nämnde Frans filmen i positiva ordalag när vi i podden diskuterade Hitchcocks Psycho. Och när så våra älskade lyssnare högg som kobror och en efter en obekymrat dissade filmen totalt blev jag nyfiken på vad som händer här. Vad var det Frans hade sett i filmen? Jag förslog för Joel att vi skulle se ikapp filmen så att vi kunde avhandla den med Frans i podden i ett senare avsnitt. Det blev ett uppvärmningssnack inför Torn curtain två veckor efter Psycho.

Jag har tidigare sett filmen från 1974 regisserad av Sidney Lumet och med Albert Finney som Poirot. I min revy kallar jag den ett kammarspel och det stämmer väl in med mitt minne av den. Ett kammarspel där regissören och skådespelarna tar kreativa beslut som kanske inte riktigt förvaltar Christies idé perfekt.

Jag måste direkt avslöja att jag gillade Branaghs version från 2017 mycket. Den har ett allvar och ett mörker som saknas i versionen från 1974. I Branaghs version spelas också alla roller med ett undantag ganska nedtonat. Till och med Johnny Depp gör sin Edward Ratchett på ett rimligt sätt. I den äldre filmen spelades det över från hart när varenda skådespelare. Då kan tilläggas att jag gillade den äldre filmen också, men den gav en annan vajb.

I denna film är det Branagh själv som med den absurda mustaschen förlöjligar Poirot. Han spelar honom ganska bra men det går inte att komma förbi att valet av mustasch var uselt. Däremot förtar det yviga ansiktshåret inte min upplevelse av filmen nämnvärt. Ibland kan en detalj som denna dra ner en film, ibland tillåts en sådan passera nästan obemärkt förbi.

Även Branaghs addition av en prolog och några malplacerade actionscener får passera utan närmare inspektion. Det är inte de droiderna jag letar efter helt enkelt. Det är känslorna filmen ger mig, nyanser i skådespeleriet och dramats slut som drar in mig och omfamnar mig.

Det Branagh fångar bra, trots att ytan kanske inte signalerar det, är Agatha Christies mörka historia och realiteten i det brott som skurken begått. Konsekvenserna av brottet framhävs i denna film bra mycket bättre än i den äldre lite mer skojfriska filmen, vilken mer är som en äldre kusin till Rian Johnsons Knives out, medan Branaghs nyare version spelar med samma känsloregister som David Suchets briljanta tolkningar av Christies texter brukar erbjuda. Även i Suchets serie lyfts sorgliga och mörka historier fram utan silkesvantar, krusiduller eller kammarspelets överspel.

Jag gillade som sagt trots allt versionen från '74 men jag kan ändå inte förneka att den också känns som att det är ett gäng kända skådespelare som har kul ihop och nästan tävlar om att göra sina karaktärer så överdrivna som möjligt. Suchets serie är mer förankrad i en verklighet, och Branaghs film känns också så, hur orimligt det än må låta.

Jag har inte sett Suchets version än, den ligger i en av de sista säsongerna, men nu är jag ännu mer nyfiken på vad hans version kommer bidra med i jämförelse med dessa två biofilmer.

Betyg: 4/5

Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker (2019)

Denna revy innehåller spoilers. Duh!


Jaha, så var The Skywalker Saga över 42 år efter den första filmen hade premiär 1977. En mycket enkel saga om det goda mot det onda har på vingliga ben stapplat i mål. Jag hade höga förhoppningar på denna film även om jag var förberedd på något som inte riktigt skulle uppfylla dessa förväntningar. Känslan jag hade när jag tillsamman med Johan och Markus sprang ut från IMAX på MoS var dock något jag inte hade förutsett. Jag var helt urblåst i huvudet, jag kunde knappt komma ihåg en enda scen från filmen. Filmen innehåller så många scener i ett så högt tempo att allt känns som huller om buller.

Jag blickar tillbaka på serien om nio filmer, plus två extrafilmer. På samma sätt som ett annat kulturellt fenomen "Game of Thrones" inleds sagorna med enkla historier som fokuserar på karaktärer, deras inbördes relationer och de tar sig tid att umgås med sina karaktärer. Båda verken degenererar dock mot slutet, de överger de noggrant uppsatta "reglerna" som definierar deras världar och fokuserar nästan enkom på balla scener i en rasande takt helt utan att bry sig om de saker som gjorde dem så starka från början. Jag älskar det enkla i Star Wars; en värld med karaktärer man älskar dår de till synes svaga, men goda, står upp mot onda, till synes starka. Jag gillar konceptet med kraften. Det är mer fantasy än sci-fi, och jag gillar båda genrer. Jedi och sith är magiker.

Jag gillar helt klart Star Wars som filmserie, är dock inget superfan, men jag ville att filmerna skulle vara bra och att serien skulle funka som en helhet. Prequel-filmerna, epsiodes 1-3, var artificiellt plastiga och hade dålig dialog och vissa smärtsamt dåliga karaktärer eller skådespelare. Inför den nya trilogin hade gänget bakom kulisserna chansen att ställa allt till rätta. "The Force Awakens" inledde trilogin suveränt. Nya och starka karaktärer introducerade medan en lagom mängd gamlisar kom åter. Stämningen och "feelingen" i den filmen tycker jag fortfarande är underbar.

Många har stora problem med att filmen påminner allt för mycket om "A New Hope", men för mig var det aldrig ett problem. Filmens mål var ju att ge tittarna ett nytt hopp och så länge vi fick en rejäl introduktion till vilka som skulle fortsätta kampen var det specifika hotet, den nya dödsstjärnan, mer eller mindre som en MacGuffin för mig. Jag hade gärna sett att de använt ett annat hot i filmen, men poängen med filmen var de första mötena. En annan kritik är att Rey för snabbt blev duktig med ljussabel och kraften. För min del hade de gärna fått adderat träning, men jag tyckte från första scenen vi såg henne att hon var bra och uppfriskande kapabel. Hela "Skywalker Saga" lever i en värld där våra utvalda hjältar besitter krafter som inte behöver förklaras speciellt utförligt. Men allt detta skulle nu rivas när vi kom till nästa film...

Problemet med den nya trilogin är att Kathleen Kennedy och cheferna på Disney uppenbarligen inte tillsatt en "show runner" för trilogin. Någon borde planerat de övergripande dragen i den nya trilogin och sett till att de nya filmerna passade in i handling, teman och tonalitet med de tidigare filmerna. Man vill ju inte ha det som det blev i "Game of Thrones"... Ju!

Men istället lät man en regissör göra lite vad han ville med filmen, och då blev det ju precis så. Tombolan hamnade på en revisionistisk Star Wars där man övergav de tidiga filmernas idéer. Rey är "en nobody" och alla kan vara jedi. En idé som skulle kunnat vara en bra film taget för sig själv, men som åttonde delen av en filmserie på nio filmer? "No, thank you."

Det som då hände med sista filmen var att det fanns för mycket "handling" kvar att trycka in i en enda film. Det är som att minst två filmers handling nu lever i denna film. Tempot är vidrigt högt, känslolägen i filmen ändras förintande snabbt och vi ges aldrig tid att andas eller vila med karaktärerna.

Det är uppenbart att denna film antingen borde varit uppdelad till två filmer, eller att mycket av innehållet skulle tagits bort. I mitten av filmen förintar Rey ett transportskepp med hjälp av blixtar från hennes händer, just som Palpatine gör. Hennes närhet det mörka är superspännande, men vi ges ingen tid att utforska hennes psyke, bara några minuter senare är det glada gänget på väg till en ny värld för nya stolliga äventyr. Detta, Reys mörker, var ju det den andra filmen i denna trilogi skulle handlat om! Det hade dessutom varit en trevlig spegling av andra filmen i originaltrilogin "The Empire Strikes Back".

Som det är nu kan jag knappt sätta betyg på filmen. Jag kan inte ens komma ihåg vad som hände och absolut inte sätta ihop filmen i sin ordning i huvudet. Efter "The Force Awakens" var känslan helt annorlunda, hela filmen låg kvar tydligt i mitt huvud. Jag hade problem att komma ihåg "The Last Jedi" också, men det var av delvis andra orsaker.

Min känsla efter "The Rise of Skywalker" är blandad, besviken över att den är en sådan "missed opportunity", men jag är också sugen på att se om den. Några filmer i denna serie växer kraftigt efter en omtitt, "Rogue One" är en av dem. Vissa blir sämre också... Jag gissar dock att denna kan växa rejält.

En sak som jag mer känner en vibb av än kan peka på specifikt är att det känns som att denna film gör nickningar eller hommage till alla de tidigare filmerna. Det finns scener eller känslor i filmen som gav mig vibben av återblickar. Det är klart att det borde ligga högt på Abrams och Kennedys "to do"-lista och jag gillar det, tyvärr var listan allt för lång för denna speltid. Damn, de skulle tänkt på det innan de gav bort Episode 8!

Till sist kan jag konstatera att det är Rey och Ben som jag gillar i denna film, och i hela trilogin. Det är deras trilogi, och Rey är protagonisten i centrum. Alla andra nya karaktärer är suddiga svaga bifigurer för mig. Det kan kanske förklara en del hur jag rankar de tre filmerna.

Jag sätter en trea på "The Rise of Skywalker", ett återspegling av den osäkerhet jag kände när jag sprang mot toaletten efter visningen, men jag känner redan suget efter att se om filmen och då få njuta av de många, många "bad ass"-scener filmen trots allt har...

Betyg: 3/5

En grov ranking av de elva Star Wars filmerna (gruppering + kronologiskt):

Otroligt bra:
Star Wars: Episode IV - A New Hope
Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back
Star Wars: Episode VII - The Force Awakends
Rogue One: A Star Wars Story

Bra:
Star Wars: Episode VI - The Return of The Jedi
Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker

Okeyish:
Solo: A Star Wars Story
Star Wars: Epiosde VIII - The Last Jedi

Inte bra:
Star Wars: Epiosde I - The Phantom Menace
Star Wars: Epiosde II - Attack of The Clones
Star Wars: Epiosde III - Revenge of The Sith


Vad tycker då andra om filmen:
Carl
Sofia

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi (2017)

Spoiler ALERT. Spoilers AHEAD. Spoiler BEWARE! 





Vems fel är det? Jag undrar stilla. Kanske är det Devindra Hardawars fel. Han twittrade:

"Think of your ideal Star Wars movie. The one you’ve always dreamed of. The Last Jedi is better than that."

Ehh, ok? Nja, det var väl ändå att ta i...

Eller är det Rian Johnson och Disneys fel? De som står för manus och produktion och den ack så viktiga tonaliteten i filmen...

Eller är det mitt eget fel? Trots att jag hållit mig borta från all möjlig information om filmen, framför allt trailers men också nyheter och spekulationer, misslyckades jag. Tyvärr råkade jag se Devindras tweet (se ovan). Förväntningarna steg upp i stratosfären. Dessutom såg jag om The Force Awakens på förmiddagen samma dag jag såg den nya filmen och då steg förväntningarna ännu mer. Vad är högre än stratosfären?

I vilket fall som helst blev jag ungefär lika besviken på denna film som jag blev positivt överraskad av The Force Awakens. Jag blev helt enkelt aldrig speciellt berörd av årets film, jag fick aldrig den där känslan av att resa tillbaka i tiden till när jag var ung och såg fantastisk sci-fi för första gången. Den känslan får jag fortfarande av vissa scener i The Force Awakens med tårfyllda ögon som resultat. Och då har jag ändå sett om den en fyra eller fem gånger vid det här laget. Om man jämför känslan jag fick vid respektive första titten står sig helt enkelt inte The Last Jedi. Jag håller det dock för rimligt att den kan växa vid en omtitt. Än är kanske inte det sista ordet sagt om denna film...



Vad är det då som saknas? En hel del skulle jag vilja påstå. Den övergripande handlingen till exempel. Vad var idén? Jag förstår fortfarande inte vad de ville med denna film. Filmen verkar mest ha bestått i att rebellerna försöker fly undan och att de måste köpa tid för att kunna göra nästa hopp i hyperspace. Filmen avslutas med att rebellerna i princip är helt utslagna, det återstår inte mer än en handfull rebeller som det verkar. Om detta var målet med filmen hade jag önskat att teamet bakom filmen målat upp detta tydligare under den första delen av filmen. Jag saknade stakes i filmen, att känna att faran är på riktigt. Det saknas kanske någon lite kort scen i inledningen där de onda smider sina hemska planer så att saker och ting verkligen ställs på sin spets? Vi i publiken skulle då kunna känna oro och skräck inför resten av filmen. Nu pratas det om att Luke är deras sista hopp, men jag känner det inte. Utmaningen med en film som denna är att få oss i publiken att börja tvivla och det lyckas inte The Last Jedi med.

Humorn är välkomnad och bra. Delvis i alla fall. Alla bra Star Wars-filmer har en fungerande humor. Jag älskade till exempel Poe och hans samtal till "General Hugs". Däremot blev jag innerligt trött på alla gulliga djur som kastades in. Inte riktigt lika eländigt som Jar Jar Binks, men inte långt därifrån, ta mig tusan. Visst fanns det en hel del Star Wars-figurer i The Force Awakens också, men jag har inget minne av denna typen av fånerier i den filmen. Det handlar om vilken tonalitet filmen har när de skojjiga elementen passerar revy. Jag hade hoppats att denna franchise vid det här laget hade lyft sig över att använda sina filmer som simpla reklamfilmer för leksaksförsäljning.



Jag vill hävda att tonaliteten i The Last Jedi känns helt fel under vissa sekvenser. Jag älskar det bombastiska i sagan, men nu blev det sentimentalt flera gånger. Ouch. Ett exempel var Roses tal om att rädda dem man älskar. Synd på en för övrigt frejdig karaktär. Filmen hade hoppat upp ett helt betyg om scenen med Finn och Rose där i slutet på saltplaneten Crait hade slutat annorlunda. Filmens sista scener var också illa, som en rutten fisk i en lyxmåltid. Förstör eftersmaken kan man säga...

Jag önskar mina Star Wars-filmer så tidlösa som möjligt och det fanns en ton och känsla av något kontemporärt i vissa delar av denna film. Det finns något som skaver...

Tydligen twittras det upprörda känslor om filmen. Jag har börjat läsa på nu när jag själv sett filmen. Filmen är en vattendelare förstår jag. En sak som diskuteras är karaktärsutvecklingen hos Luke. Jag gillar den, eller har i alla fall inga principiella problem med den. Luke har aldrig varit sagans stora hjälte för mig. Han har alltid varit gnällig och undflyende. Lika stark i kraften, lika svag som människa. Att han blivit en vresig, arrogant och egoistisk gubbstrutt och mjölkbonde kändes som en ganska naturlig utveckling i mina ögon. Move on, people.



Däremot håller jag med om kritiken att för många nya aspekter av The Force introduceras. Det är ändå åttonde delen av serien och det är rimligt att "spelreglerna", de fundamentala reglerna runt en så viktig sak som The Force borde, vara satta. Att Rey och Kylo Ren kunde kommunicera telepatiskt är inga problem. Inte heller astral projektion eller vad det kan kallas det som Luke gjorde i slutet. Det har för övrigt jedi-spökena gjort en variant av ända sedan första filmen (A New Hope).

Däremot att Leia inte dog ute i rymden var totalt onödigt. Det jag kommer ihåg från den scenen var att jag satt och undrade om det var det sista vi skulle se av henne. Jag visste inte exakt hur mycket hon skulle vara med i denna film (på grund av hennes tragiska bortgång). Jag önskar nu att scenen när hon flyter ut i rymden hade fått bli hennes sista scen, och gärna placerad i slutet av filmen. Passade in under flykten ner mot Crait till exempel. Jag kan inte erinra mig någon riktigt bra scen med henne efter dödsscenen som inte var en dödsscen i alla fall.



Laura Dern var fasansfull. Helt meningslös karaktär och ännu mer meningslöst att köra en twist på en twist på en twist. De skulle istället fokuserat mer på den mörka sidan. Snoke? Why? Varför introducera en sådan karaktär om man inte tänker använda sig av honom? Och varför etablerade de inte honom som stark i Kraften och ondare än ondskan själv. Nu pratas det om det, men det visas inte. Var jag förvånad över hur enkelt han gick att ta kål på? Njae, jag vet inte jag, vi hade ju aldrig fått veta vad han var för en typ.

Detta till trots var scenen i det röda Snoke-rummet en av filmens absoluta höjdpunkter. En fantastisk scen även om den inte var underbyggd för fem öre.

För övrigt var Daisy Ridley jättebra i denna film också. Nästan lika bra som hon var i The Force Awakens. Jag gillade Rey, Poe och Finn. Nya trion fungerar ganska bra.



Jag tänkte flera gånger att The Last Jedi speglade The Empire Strikes Back. Inte lika flagrant som The Force Awakens speglar A New Hope såklart, men bra mycket ändå. Sista scenen på saltplaneten Crait versus anfallet på isplaneten Hoth är ett exempel (fast de switchat var i filmen scenerna utspelas), men många andra saker också. Lukes resa till Yoda för träning speglas av Reys träning hos Master Luke, unge Lukes vandring in i drömmars rike för att möta sina egen fruktan matchas av Reys fall in i det slemmiga hålet i berget samt Lukes vansinniga beslut att åka till The Cloud City ovanför Bespin för att rädda sina vänner speglas av Reys likaledes vansinniga plan att besöka Snokes skepp för att rädda Ben. Vi får till och med dialog som tagen från The Empire Strikes Back... Det där om att "rule the Galaxy together".



Allt detta var helt ok för min del. Den andra filmen i trilogierna ska vara den film där de ondas sida gör framsteg. Däremot blev jag hoppfull och sedan missmodig när jag såg Lukes X-wing starfighter på botten av en havsvik vid hans ö. Jag trodde givetvis att Rian skulle ge oss gamla fans en liten julklapp i en spegling av Lukes misslyckade försök att lyfta sitt skepp ur träsket på Dagobah. Denna gång är Luke the Master och man hade kunnat göra en mäktig och nostalgisk scen, men icke.

På tal om missade chanser med nostalgiska scener. Var tusan tog den förväntade scenen med Captain Phasma i avfallskvarnen vägen? Istället tog de med The Casino Planet. Bra val... NOT!

Till sist sista scenen med The Broom Kid. WTF! WTF? WTF?

Vad sa Kylo Ren om Reys familj egentligen? Det verkar som att många, Joanna Robinson inklusive, tar denna information "straight up". Jag tror inte för en sekund att han talade sanning. Jag tror att eftersom de spelar den ikoniska Skywalker-musiken var gång man får se Rey göra något att det har betydelse. Jag tror inte att det är en slump. För mig är det högst osannolikt att Kylos uttalande är sant. Jag undrar fortfarande vad hennes back story är.



Star Wars som filmserie räddades av The Force Awakens. Serien räddades från att vara en nostalgisk gammal favorittrilogi som kladdats ner av en andra fasansfull trilogi som bevisade att George Lucas är sjuk i huvudet. The Force Awakens gav mig nytt hopp i en tid av nöd.

Att sätta betyg på denna nya Star Wars-film blir svårt. Den har ju så oändligt mycket högre krav på sig än en helt vanlig okänd film. Samtidigt har den som alla (bra) Star Wars-filmer så mycket att ge och är ljuvligt givande vid omtittar. Filmerna i denna serie har en otroligt hög lägstanivå (nej, inte de där filmerna...). Jag hoppas att jag kommer kunna ta åt mig The Last Jedi på ett helt annat sätt när jag ser om filmen. Att jag kommer kunna bortse från de besvikelser som jag kände instinktivt efter första titten, och att jag kommer uppskatta detaljer och bra saker på ett nytt eller förstärkt sätt.



Det är kanske så att min systerson David sammanfattade det hela allra bäst:

"Den hade så mycket stort och viktigt i sig att jag är förvånad över hur mycket mer jag gillade både The Force Awakens och Rogue One." 

Jag kan bara hålla med. David, en blivande filmbloggare i vardande månne?

Jag ger The Last Jedi tre avvaktande ljussablar av fem möjliga. Hoppas kunna revidera detta betyg efter nästa titt!

Betyg: 3/5

Star Wars: The Force Awakens (2015) (andra titten)

När jag gick in på Star wars: The force awakens på IMAX i Solna var jag helt ospoilad, jag hade alltså inte en aning om filmen var bra eller dålig. Trots detta hade jag redan då biljetter till samma film i London. Jag skulle besöka min gode vän Frans över nyåret och vi ville testa Storbritanniens största IMAX-salong och det var just Star Wars som visades då (såklart. Så jag hade redan bokat in mig att se den rackarns filmen två gånger. Vilken tur då att jag älskade filmen vid första titten.

Nu när jag har sett om den skulle jag vilja komplettera med några lösryckta tankar om olika figurer eller fenomen i filmen. Hoppa gärna tillbaka och läs min första revy på filmen som beskriver vad jag tycker i generella ordalag.

Låt tankarna och intrycken dansa...

Max von Sydow var underanvänd. Jag utgår från att hans historia kommer berättas i någon av de följande filmerna. Annars var hans deltagande här helt meningslöst.

Snoke. Synd att de valde en förvriden orchliknande cgi-gubbe. Jag tror att det hade varit bättre med en äldre distingerad skådespelare. Lik Max von Sydow.

C-3PO. Han var jättebra i Episode IV A new hope, men redan i femman och sexan blev han mer och mer reducerad till en comic releif. Jag tycker det är synd när folk klankar ner på C-3PO överlag då han faktiskt är olika bra i de tidigare filmerna. Men här i sjuan är han mest en comic releif (igen) och det blir tyvärr lite för mycket repetition över det hela. Nu blir det bara fan service, vilket är synd för han är värd mer. På tal om kritik så är C-3PO inte i närheten av så dålig som Jar Jar Binks. Det är horribelt att ens jämföra dem två. Då förstår man inte skillnaden i sortens humor de två representerar.

R2D2. Tycker de använder honom fel i denna film. Han känns överflödig och det måste betyda något. Det fräschaste hade kanske varit att helt enkelt tagit bort honom.

Han Solo. Harrison Ford! Han är bra men inte lysande. Däremot tycker jag inte alls att han är trött och disträ. Han är snarare tillbaka i gammal form, men ändå en äldre variant. Jag älskar att han fick en så stor roll i filmen. Det kunde ju lika gärna blivit en cameo, likt Carrie Fisher som Leia. Han Solos dödsscen var en än starkare scen andra gången. Scenen blev bättre av att jag visste vad komma skulle.





Leia. Kunglig, ståtlig och vacker. Fisher gör rollen mycket bra men hon är med lite för lite kan jag tycka.

Luke. Bra eftersom hans korta scen kändes äkta och jag fortfarande har tusen frågor om vad han tänker på i scenen. Outgrundlig min han ger oss där. Hans lilla scen gör att vi fans vill ha mer. Perfekt marknadsföring inför åttan.

BB-8. Älskar hans expressivitet. Den lilla rackaren är klart bättre än vad R2D2 någonsin var. Och han påminner mig fortfarande om WALL-E. BB-8 blev en omedelbar favorit. Men de får akta sig för att göra honom till en ren comic releif i de kommande filmerna.

Rey. Äskar hennes skådespeleri. Spelar inte över. Lyckas mycket bra i alla de scener där hon använder kraften. När hon tar i funkar det inte, när hon slappnar av är hon stark i kraften. Och jag gillar hennes mun. Jag skiter i vad belackarna säger. Och jag älskar hennes vackra linjer i ansiktet.

Vem är Rey? Känns än tydligare att hon är Lukes dotter. Luke Skywalker theme spelas flera gånger när hon kommer i bild. Och inte alla gånger har hon väl Lukes ljussvärd i handen? En annan ledtråd är scenen när Lukes ljussvärd "pratar" till henne. Ytterligare en är när hon och Leia instinktivt omfamnar varandra. Leia vet säkert vad som hände med Lukes dotter och varför. Leia är Reys faster och familjen är viktig i Star Wars. Men kanske den starkaste indikatorn är vad Luke säger i teaser trailer 2. Han adresserar någon som rimligen måste vara Rey.

Finn. Han står inte ut lika mycket som Rey men han gör absolut inte bort sig. Tycker han handskas bra med konflikten mellan sina instinkter; att fly vs att hjälpa Rey.

Kylo Ren. Funkar bäst med mask på. Han är ju så mycket mer hotfull då. Det är uppenbart att han inte är varken färdiglärd eller har uppnått full styrka med The Force för att handlingen ska funka (att han inte besegrat Finn snabbare tex). Kylo Rens svaghet och emotionella osäkerhet kan inte visas med mask på. Hans scener utan mask blir på det sättet de mest intressanta. Adam Driver är en jäkligt bra skådis. Ska bli intressant att se vad han kommer göra med Kylo Ren i de kommande filmerna.


Actionscenerna. Fajten i snön spektakulärt snygg. Dessutom spännande då vi ser maktbalansen mellan Kylo Ren och Rey svänga. Hur hon lär sig intuitivt mer och mer och hur han kämpar mot sin ljusa sida.

Jag kan konstatera efter den andra titten att filmen inte har ett enda svagt parti. Jag gillade scenerna på Årtusende Falken. De gamla karaktärerna Han och Chewie funkar perfekt med Rey, BB8 och Finn. Egentligen är de synd att vi inte fick se Han och Rey i fler scener ihop. Jag ville inte att filmen skulle hoppa över stora delar av scenerna i Årtusende Falken för att på så sätt komma snabbare fram i handlingen. Nej, jag älskade att hänga med Han i Falken. Jag hade gärna haft längre scener från det gamla älskade skeppet. Kvalitetstid för mig det där.

Jag tycker filmen är närmast perfekt. Historien är dock långt från färdigberättad. Jag hoppas innerligt att åttan och nian håller måttet och att hela den tredje trilogin blir lika bra som denna film är. Det är dock långt från säkert. Men hoppet är det sista som lämnar mig här i en galax jättenära mig.

Betyg: 5/5

Odeon BFI IMAX

Byggnaden är superhäftig. En stor rund byggnad som ser ut som en blandning av biograf och rymdskepp.  Man går in i nedersta planet. Salen är några våningar upp. Entrén in i biosalen sker nere vid duken under första bänkraden. Duken var enorm och täckte bokstavligen vägg till vägg och golv till tak. Ljudet var jättebra och högt men inte för högt. Det stora problemet på denna biograf är att benutrymmet var alldeles för dåligt. Otroligt mycket sämre än på IMAX i Solna. Knappt bättre än gamla biografer som Skandia eller Park. Den dåliga sittställningen förtog lite av upplevelsen men filmen var bra ändå. Jag tyckte att allt inräknat så var IMAX på BFI Odeon något sämre än IMAX i Solna. Där. Jag sa det.

Star Wars: The Force Awakens (2015)

 

Vissa filmpremiärer är större än andra. Star Wars: The Force Awakens är en av de största sorterna. Oavsett hur mycket jag hatat på den nyare trilogin kunde jag inte än annat än känna en ovanligt stor förväntan inför denna film. Det var dock en kluven känsla. Jag trodde att filmen skulle vara ganska sval men jag var likväl förväntansfull. Det är så det är med Star Wars. Serien har en speciell plats i hjärtat hos oss.

Eftersom Lucas äntligen lämnat ifrån sig manusansvaret och dirigentpinnen trodde jag nog att filmen skulle bli vagt underhållande då filmens regissör J J Abrams brukar göra hyfsat dugliga filmer. Hans Star Trek-filmer var kul för stunden men de har sannerligen inte gjort något större intryck på mig. Jojje fick till och med påminna mig om att det fanns två av de re-bootade Star Trek-filmerna. De hade glömts av och blivit en enda i mitt huvud.

Det var svårt att få tag på biljetter till Star Wars på IMAX för premiärhelgen så det slutade med att jag, Jojjenito och Movies-Noir såg filmen i måndags. Vi hade bra platser i mitten-mitten. Klart bättre än när jag och Jojje så Spectre. Bioupplevelsen var (för en gång skull) näst intill perfekt, inga huvuden i vägen och inga störmoment som tog mig ur filmen. En annan sak som var av avgörande betydelse var att jag hade lyckats förbli helt ospoilad. Jag hade inte sett en enda bild, klipp eller trailer från filmen. När vi snackade om filmen över en burgare på Restaurang Egon, Mall of Scandinavia (bra burgare, rekommenderas) förstod jag att Jojje varit spoilad på flera av filmens twsitar/reveals. Det är mycket roligare att se en film som denna helt utan vetskap om vad som ska hända. Det blir mer som när man som liten pojk såg film. Filmen överfaller en på ett sätt som från en svunnen tid.

Före visningen kommenterade Jojje att han lagt märke till att jag hade en "hang up" på att de nyare filmerna inte fokuserar på karaktärerna utan mer på institutionerna. Efter ett pliktskyldigast framtvingat leende tänkte jag att den kritik jag framfört mot den nya trilogin är grundstenar i filmskapande, "film making 101" så att säga. Att ha en "hang up" är för mig att beskriva att man irriterar sig på en detalj, till och med en petitess. Men min "hang up" upplever jag som fundamental och själva orsaken till att alla de tre filmerna inte fungerar i mina ögon.

I denna film har Abrams och hans team helt återgått till grunderna. De har en historia som fokuserar på karaktärerna. Man har gått från cgi-helvetet och de jobbar med modeller och analoga effekter (mer i alla fall). Historien är överraskande fräsch även om de gör call backs och blinkningar till de gamla Star wars-filmerna i massor. Men jag tycker det utförs på ett snyggt och respektfullt sätt.

Star Wars: The Force Awakens överraskade mig totalt med att vara så förbaskat bra! Yipeee. Han lyckades! Den är spännande, det finns "stakes", de vågar göra det otänkbara, den är underhållande, den är lång, den är kort! Damn, it's a great movie!

Beware, SPOILERS below. Nu till några tankar som måste spoilersmarkeras. Nedan kommer jag skriva om detaljer från filmen och jag uppmanar alla som inte sett den än att vänta med att läsa denna del tills ni sett filmen.

Damn, vilken schysste film detta va! Jag återupprepar mig medvetet. Det var en av de bästa stunderna jag haft på en biograf på många år. Den var så bra att jag satt med ett stort fånigt leende mest hela tiden. Inledningen med stjärnorna och rymden, den lustiga texten som glider in i duken, musiken och kameraåkningen nedåt tills ett stort rymdskepp kommer i fokus. Det känns som att komma hem lite. Små, små rysningar. Men den första scenen då jag rös över hela kroppen var när vi mött Rey första gången och kameran zoomade ut och vi såg att hon klättrat inuti en motor till en kraschad Star Destroyer. Bad ass! Vilken grymt snygg bild det är med skeppet i sanden!

Jag gillade de nya karaktärerna. Bäst bland de nya karaktärerna var huvudpersonen Rey. Ett helt nytt ansikte för mig och hon gjorde det bra. Framför allt spelade hon inte över. Bästa icke-människa var helt klart den nya droiden BB-8. Jag älskade den lilla krabaten. Han påminde mig lite om Wall-E. Nästa sak jag älskade, bland många, var när vi fick återse Millenium Falcon. Gammal, dammig och som vanligt halvt om halvt söndrig blev hon nästan lika påtaglig som Serenity är i Firefly. Det är som att skeppet är en av karaktärerna.

Star Wars: The Force Awakens sneglar bakåt på de gamla filmerna en hel del. Är detta något problem? Nej, jag ser det inte som ängsligt eller tråkigt. Jag gillar det eftersom det gjordes bra och med lätta penseldrag. Vi har en blinkning till the canteen i rymdhamnen i Mos Eisley, vi har scenen där Rey likt Luke får möta sin egen skräck och ser saker i historien, just nu och in i framtiden, vi har den obligatoriska fel-designen av dödsstjärnan - det vill säga den där rännan som X-fighters alltid använder i sin approach i sista anfallet. Sen har vi också mer påtagliga återbesök från de gamla filmerna med Han Solo, Leia, Chewbacca, Millenium Falcon, R2-D2 och den vänlige gentlemannen C-3PO.

På väg in till bion berättade Jojjenito att han var trött på 3PO. Abrams måste ju känt till att många fans tycker att 3PO är jobbig för han gav den guldfärgade en kul intro då han dök upp "right in your face", i närbild. Det var som att Abrams sa: "No no, you will not get away from some 3PO love." Sen var 3PO's replik av de klassiska slaget när han kommenterade att Han Solo kanske inte kände igen honom på grund av hans röda arm!

Till skillnad av de gamla filmerna har Abrams tagit med något fler kvinnliga karaktärer. Det gillar jag skarpt. Jag kan bara applådera valet av kvinnlig huvudrollsinnehavare i Rey. Och visst ska man förstå det som att hon är Lukes dotter... Det ska bli kul att se i nästa film hur de förklarar det. Varför lämnade han henne? Till vilka? Och hur blev hon sen lämnad ensam? Hon är riktigt bad ass och med tanken på hur snabbt hon lärde sig bemästra "the force" måste hon vara något av ett underbarn. Hon hade en stor portion tur att Kylo Ren (hennes kusin!) inte var färdiglärd för annars hade hon knappast kunnat besegra honom (i denna första gång de möts).

På tal om Kylo Ren eller Ben Solo som han måste hetat. Jag visste inte vem som spelade honom. Första gången han tog av sig masken väntade jag mig ett ärrat och groteskt ansikte, men där framträdde en emo-glåmig ung snygging med långt böljande svart hår. Som en ung Severus Snape nästan. Efter min initiala överraskning måste jag säga att jag gillade Adam Drivers skådespeleri i denna film. Hans scen med Harrison Ford på bron är redan en klassiker. Damn, bra scen. Jag hann tänka när Han Solo gick ut på bron att jag hoppades att... men de vågar väl inte... men det vore ju så coolt... Och de gjorde det! Det otänkbara.

Wow, jag bugar och bockar mot J J Abrams och hans team. A job very well done. Detta var mer likt den suveräna MI: 3 än de lättglömda Star Trek-filmerna... Just nu tycker jag att det är synd att Abrams inte får göra all tre i den nya trilogin. Men nästa film ska göras av Rian Johnson. Hoppas han lyckas lika bra som den gode Abrams.

Jag ger Star Wars: The Force Awakens fyra superstarka jedis av fem möjlig.

Betyg: 4+/5

Jag åkte på denna ride med mina goda vänner och bisittare Jojjenito och Movies-Noir. Blev de lika hänförda som jag eller har de gått över till den mörka sidan? Låt oss utforska:
Jojjenito
Movies-Noir