Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker (2019)

Denna revy innehåller spoilers. Duh!


Jaha, så var The Skywalker Saga över 42 år efter den första filmen hade premiär 1977. En mycket enkel saga om det goda mot det onda har på vingliga ben stapplat i mål. Jag hade höga förhoppningar på denna film även om jag var förberedd på något som inte riktigt skulle uppfylla dessa förväntningar. Känslan jag hade när jag tillsamman med Johan och Markus sprang ut från IMAX på MoS var dock något jag inte hade förutsett. Jag var helt urblåst i huvudet, jag kunde knappt komma ihåg en enda scen från filmen. Filmen innehåller så många scener i ett så högt tempo att allt känns som huller om buller.

Jag blickar tillbaka på serien om nio filmer, plus två extrafilmer. På samma sätt som ett annat kulturellt fenomen "Game of Thrones" inleds sagorna med enkla historier som fokuserar på karaktärer, deras inbördes relationer och de tar sig tid att umgås med sina karaktärer. Båda verken degenererar dock mot slutet, de överger de noggrant uppsatta "reglerna" som definierar deras världar och fokuserar nästan enkom på balla scener i en rasande takt helt utan att bry sig om de saker som gjorde dem så starka från början. Jag älskar det enkla i Star Wars; en värld med karaktärer man älskar dår de till synes svaga, men goda, står upp mot onda, till synes starka. Jag gillar konceptet med kraften. Det är mer fantasy än sci-fi, och jag gillar båda genrer. Jedi och sith är magiker.

Jag gillar helt klart Star Wars som filmserie, är dock inget superfan, men jag ville att filmerna skulle vara bra och att serien skulle funka som en helhet. Prequel-filmerna, epsiodes 1-3, var artificiellt plastiga och hade dålig dialog och vissa smärtsamt dåliga karaktärer eller skådespelare. Inför den nya trilogin hade gänget bakom kulisserna chansen att ställa allt till rätta. "The Force Awakens" inledde trilogin suveränt. Nya och starka karaktärer introducerade medan en lagom mängd gamlisar kom åter. Stämningen och "feelingen" i den filmen tycker jag fortfarande är underbar.

Många har stora problem med att filmen påminner allt för mycket om "A New Hope", men för mig var det aldrig ett problem. Filmens mål var ju att ge tittarna ett nytt hopp och så länge vi fick en rejäl introduktion till vilka som skulle fortsätta kampen var det specifika hotet, den nya dödsstjärnan, mer eller mindre som en MacGuffin för mig. Jag hade gärna sett att de använt ett annat hot i filmen, men poängen med filmen var de första mötena. En annan kritik är att Rey för snabbt blev duktig med ljussabel och kraften. För min del hade de gärna fått adderat träning, men jag tyckte från första scenen vi såg henne att hon var bra och uppfriskande kapabel. Hela "Skywalker Saga" lever i en värld där våra utvalda hjältar besitter krafter som inte behöver förklaras speciellt utförligt. Men allt detta skulle nu rivas när vi kom till nästa film...

Problemet med den nya trilogin är att Kathleen Kennedy och cheferna på Disney uppenbarligen inte tillsatt en "show runner" för trilogin. Någon borde planerat de övergripande dragen i den nya trilogin och sett till att de nya filmerna passade in i handling, teman och tonalitet med de tidigare filmerna. Man vill ju inte ha det som det blev i "Game of Thrones"... Ju!

Men istället lät man en regissör göra lite vad han ville med filmen, och då blev det ju precis så. Tombolan hamnade på en revisionistisk Star Wars där man övergav de tidiga filmernas idéer. Rey är "en nobody" och alla kan vara jedi. En idé som skulle kunnat vara en bra film taget för sig själv, men som åttonde delen av en filmserie på nio filmer? "No, thank you."

Det som då hände med sista filmen var att det fanns för mycket "handling" kvar att trycka in i en enda film. Det är som att minst två filmers handling nu lever i denna film. Tempot är vidrigt högt, känslolägen i filmen ändras förintande snabbt och vi ges aldrig tid att andas eller vila med karaktärerna.

Det är uppenbart att denna film antingen borde varit uppdelad till två filmer, eller att mycket av innehållet skulle tagits bort. I mitten av filmen förintar Rey ett transportskepp med hjälp av blixtar från hennes händer, just som Palpatine gör. Hennes närhet det mörka är superspännande, men vi ges ingen tid att utforska hennes psyke, bara några minuter senare är det glada gänget på väg till en ny värld för nya stolliga äventyr. Detta, Reys mörker, var ju det den andra filmen i denna trilogi skulle handlat om! Det hade dessutom varit en trevlig spegling av andra filmen i originaltrilogin "The Empire Strikes Back".

Som det är nu kan jag knappt sätta betyg på filmen. Jag kan inte ens komma ihåg vad som hände och absolut inte sätta ihop filmen i sin ordning i huvudet. Efter "The Force Awakens" var känslan helt annorlunda, hela filmen låg kvar tydligt i mitt huvud. Jag hade problem att komma ihåg "The Last Jedi" också, men det var av delvis andra orsaker.

Min känsla efter "The Rise of Skywalker" är blandad, besviken över att den är en sådan "missed opportunity", men jag är också sugen på att se om den. Några filmer i denna serie växer kraftigt efter en omtitt, "Rogue One" är en av dem. Vissa blir sämre också... Jag gissar dock att denna kan växa rejält.

En sak som jag mer känner en vibb av än kan peka på specifikt är att det känns som att denna film gör nickningar eller hommage till alla de tidigare filmerna. Det finns scener eller känslor i filmen som gav mig vibben av återblickar. Det är klart att det borde ligga högt på Abrams och Kennedys "to do"-lista och jag gillar det, tyvärr var listan allt för lång för denna speltid. Damn, de skulle tänkt på det innan de gav bort Episode 8!

Till sist kan jag konstatera att det är Rey och Ben som jag gillar i denna film, och i hela trilogin. Det är deras trilogi, och Rey är protagonisten i centrum. Alla andra nya karaktärer är suddiga svaga bifigurer för mig. Det kan kanske förklara en del hur jag rankar de tre filmerna.

Jag sätter en trea på "The Rise of Skywalker", ett återspegling av den osäkerhet jag kände när jag sprang mot toaletten efter visningen, men jag känner redan suget efter att se om filmen och då få njuta av de många, många "bad ass"-scener filmen trots allt har...

Betyg: 3/5

En grov ranking av de elva Star Wars filmerna (gruppering + kronologiskt):

Otroligt bra:
Star Wars: Episode IV - A New Hope
Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back
Star Wars: Episode VII - The Force Awakends
Rogue One: A Star Wars Story

Bra:
Star Wars: Episode VI - The Return of The Jedi
Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker

Okeyish:
Solo: A Star Wars Story
Star Wars: Epiosde VIII - The Last Jedi

Inte bra:
Star Wars: Epiosde I - The Phantom Menace
Star Wars: Epiosde II - Attack of The Clones
Star Wars: Epiosde III - Revenge of The Sith


Vad tycker då andra om filmen:
Carl
Sofia

Westworld - Season 1 (2016)

Detta är en "no spoilers"-revy av Westworld S1.

Westworld. En helt ny serie från HBO och den serie som antagligen ska ta över som kanalens "flagship" efter Game of Thrones tar slut nästa år. Innan jag visste bättre valde jag att vänta med att se serien tills den första säsongen gått klart. Jag ville "binge watcha" den som jag gör med de flesta seriena, med just Game of Thrones som ett notabelt undantag. Det visade sig dock att om man ser mer än ett Westworld-avsnitt per dag får man lätt overload i hjärnan med ångestfyllda sömnlösa nätter som resultat. Från och med säsong 2 kommer jag helt klart se denna serie ett avsnitt i veckan i samma takt som världen, Reddit och alla på sociala medier ser den.

När jag såg serien prövade jag en helt ny sak. Jag lyssnade på podden "Decoding Westworld" med David Chen och Joanna Robinson parallellt med min tittning. Efter varje avsnitt lyssnade jag på tillhörande poddavsnitt. Serien sågs under ett nio dagar långt spann. Jag tyckte det var underbart att lyssna på deras snack om avsnitten och tillhörande teorier som Joanna hade bra koll på. I alla fall under seriens första hälft.

Under andra halvan upptäckte jag till min bestörtning att alla spekulationer och klargöranden faktiskt störde min upplevelse av serien på ett negativt sätt. Joanna och David såg om avsnitten upp till tre gånger per episode. Det jag uppskattade i inledningen var att tydligare se djupet och vidden av allt som hände, men det ledde också till att jag inte själv fick upptäcka en massa "reveals" som skedde i serien. Podden spoilade inte handlingen men den spoilade upplevelsen. Joanna visste givetvis inte handlingen i förväg men hon listade ut i princip alla twists och turns. Detta genom att läsa Reddit, denna grupp människor som tillsammans kan liknas vid en stor processor som manglar igenom alla möjliga teorier och spekulationer och spottar ur sig alla de mest troliga av dessa.

Så... jag ångrar starkt att jag lyssnade på podden under tiden jag kollade på serien.

Det är helt klart en mycket intressant serie. Först och främst borde alla fans av idedriven sci-fi älska serien, tänk Ex machina och Moon som filmiska referenser rent tematiskt och känslomässigt. Får vi människor göra vad vi vill med AI? Kan AI ha känslor? Vad är ångest och smärta eller sorg och saknad om inte elektriska impulser i hjärnan/processorn. Vad är skillnaden mellan oss och dem?

Men framför allt är denna serie en "mysterieserie". Hur hänger allt ihop? Vad händer och varför? Serien är lyckligtvis tämligen väl genomarbetad. Enligt Joanna och David har serien arbetats på under tre år. En bit in i produktionen stoppade man all utveckling och satt sig ner och tog fram en detaljerad plan för handlingen under fem säsonger. Fem säsonger! De som dissekerat varenda detalj av serien säger att vissa saker i de inledande avsnitten inte får en bra förklaring men att serien under andra halvan hänger ihop mycket bra. Detta är alltså INTE en ny Lost där en massa mysterier och trådar startas men där lite eller inget fick en vettig upplösning. Lost fokuserade på karaktärerna i en mystisk miljö. Westworld gör tvärt om. Här är mysteriet huvudpersonen och som sådan har showen lagt ner mycket krut på att få till det bra. Pun intended!

Det är Nolan-bröderna, Lisa Joy, J J Abrams med flera som ligger bakom serien. Joanna jämför den med Nolans The Prestige och det är nog en ganska bra jämförelse. Jag kommer att tänka på David Lynch's misslyckade tv-serie som omklippt till film blev mästerverket Mulholland Dr. Detta är som en "super size" Mulholland Dr. om man tittar på antalet trådar och mystiska saker som sker. Här får man dock cirka tio timmar med content jämfört med bara två timmar i filmen. En av styrkorna med Mulholland Dr. var ju att få lista ut vad som hände i filmen... Möjligheterna till en liknande upptäckarglädje dödade jag för mig själv genom att delvis se serien genom Joannas ögon och inte bara lita på mina egna.

Westworld säsong 2 är planerad för sändning under 2018. Vi har således hela året på oss att se om säsong 1 minst en gång till och kolla efter hur allt hängde ihop.

Japp, det var bra skådespelare också. Tre av de mest kända ansiktena gjorde det bästa jobbet; Evan Rachel Wood, Jeffrey Wright och Sir Anthony Hopkins.

Betyg: 4/5  

10 Cloverfield Lane (2016)

Jag älskar filmen Cloverfield och har sett den minst tre gånger. När jag hörde att det kommit ut en "sort of"-uppföljare med namn 10 Cloverfield Lane blev jag nyfiken. Det är inte en renodlad uppföljare om samma karaktärer, men det är en film som kan utspelas i samma "universum". Kompisen Jojjenito frågade om vi skulle se filmen och jag hakade på.

Detta är en film som är bättre om man ser den så ospoilad som möjligt och den är därtill näst intill omöjlig att skriva om utan spoilage, så jag kommer här varna de som inte vill bli spoilade att avstå att läsa nedan för jag kommer prata om filmen spoilerfullt.

SPOILERS BELOW - BEWARE!

Ok, nu antar jag att det bara är ni som antingen redan har sett filmen eller inte avser se den alls som är kvar och läser denna text?

Jag gillar 10 Cloverfield Lane. Ok, den är långt från lika bra som Cloverfield, men den gör en del ganska häftiga saker ändå. Filmen är som uppdelad i tre delar. Under den första delen, låt oss kalla den "Psycho-delen" är filmen en spännande thriller med ett mysterieinslag. Michelle råkar ut för bilolyckan och vaknar upp inlåst i ett skyddsrum. Spänningen är påtaglig och filmen vrålar på med storslagen och hotfull musik.

Under filmens andra del får vi följa vardagen med Michelle, Howard och Emmett. Låt oss kalla den delen "Room-delen". Den pågår lite för länge tycker jag. Här ska man antagligen tveka om vad som hänt ovan jord. Finns där något farligt eller är allt i Howards huvud bara? Personligen var jag hela tiden övertygad om att det skulle finnas monster eller aliens ovan jord. det var ju trots allt någon form av "spiritual successor" till Cloverfield enligt J. J. Abrams. Jag fann alltså mittdelen allt för lång och var faktiskt på gränsen till uttråkad under denna del. Lite otåligt väntade jag på att få se vad de hittat på för filmens avslut...

Den sista delen, låt oss kalla den "Cloverfield/War of the worlds-delen" var otroligt spänstig. Klart underhållande, både spännande och lite tänkvärd med tanke på hur mycket Michelle utvecklats under filmen. I mina ögon gick hon från en tjej som flydde så snart det blev problem till en härdad veteran som lärt (sig själv) hur man tar ner ett av utomjordingarnas flygfarkoster. Jag vet inte om hon fick inspiration från Pretty in pink eller om kanske Independence Day fanns med i Howards filmsamling.

Om man hade önskat sig att hela filmen handlat om psykologin runt kidnappningsoffer och hennes förövare så förstår jag att den sista kvarten kunde bli outhärdlig, men jag längtade tills hon skulle ta sig upp ur bunkern. Jag var nyfiken på vad de hitta på helt enkelt.

Filmen tar chanser som det brukar heta i filmanalyser. Den stora grejen berör John Goodmans Howard. Under första och andra delarna av filmen undrar vi i publiken om han är ett creep som kidnappar och mördar eller om han är en galen konspirationsteoretiker som till slut fått rätt. Man undrar var man har Howard. Det påminner lite om hur man undrar var man har pappan i filmen Take shelter. Det som är så himla coolt med 10 Cloverfield Lane är att Howard är både och. Det är alltid kul när filmer öppnar nya dörrar för oss i publiken. Det vanliga, och det jag förväntade mig, var att Howard skulle vara "antingen eller", men här är han "både och". Teamet bakom filmen tar oss på en åktur med denna mind fuck. Kul idé som funkade bra denna gång.

Michelles bakgrund med en allt annat bra pappa är en intressant del som är viktig för att förstå hur hon fungerar. I klorna på Howard utan att veta vad hans motiv var (skaffa sig en ny dotter eller skaffa ny flickvän?) var hon tvungen att slå sig fri, men efter fajten mot aliens och det nyvunna självförtroendet fick hon för andra gången i filmen välja väg. Antingen fly eller stanna och fajtas tillbaka. I slutändan valde hon fajten. Good for her.

Generellt sett tyckte jag att alla de tre skådespelarna Mary Elizabeth Winstead, John Goodman och John Gallagher Jr klarade sig bra. Alla tre karaktärerna känns fylliga och väl presenterade, men Winstead var den som lyste klarast för mig. Tyvärr tycker jag dock att karaktärerna var lite för tråkigt skrivna för att filmen skulle bli en riktig höjdare. Det var den svagare mittdelen som hade behövt bättre, och framför allt mer underhållande, karaktärer. För detta är en underhållningsfilm, gott folk. Inget annat. Det fanns en del svart humor men allt för lite för mitt tycke och smak. Även där var Cloverfield bättre än sin efterföljare.

Som helhet var filmen dock klart sevärd för alla som gillar thriller-mysterie-sci-fi-skräckisar. Jag ger den tre livsavgörande förhastade vägval av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Kände sig mina filmkompisar inlåsta på biografen och längtade de ut till friheten utanför dörrarna?
Jojjenito (publicerade igår)
Movies-Noir

Star Wars: The Force Awakens (2015) (andra titten)

När jag gick in på Star wars: The force awakens på IMAX i Solna var jag helt ospoilad, jag hade alltså inte en aning om filmen var bra eller dålig. Trots detta hade jag redan då biljetter till samma film i London. Jag skulle besöka min gode vän Frans över nyåret och vi ville testa Storbritanniens största IMAX-salong och det var just Star Wars som visades då (såklart. Så jag hade redan bokat in mig att se den rackarns filmen två gånger. Vilken tur då att jag älskade filmen vid första titten.

Nu när jag har sett om den skulle jag vilja komplettera med några lösryckta tankar om olika figurer eller fenomen i filmen. Hoppa gärna tillbaka och läs min första revy på filmen som beskriver vad jag tycker i generella ordalag.

Låt tankarna och intrycken dansa...

Max von Sydow var underanvänd. Jag utgår från att hans historia kommer berättas i någon av de följande filmerna. Annars var hans deltagande här helt meningslöst.

Snoke. Synd att de valde en förvriden orchliknande cgi-gubbe. Jag tror att det hade varit bättre med en äldre distingerad skådespelare. Lik Max von Sydow.

C-3PO. Han var jättebra i Episode IV A new hope, men redan i femman och sexan blev han mer och mer reducerad till en comic releif. Jag tycker det är synd när folk klankar ner på C-3PO överlag då han faktiskt är olika bra i de tidigare filmerna. Men här i sjuan är han mest en comic releif (igen) och det blir tyvärr lite för mycket repetition över det hela. Nu blir det bara fan service, vilket är synd för han är värd mer. På tal om kritik så är C-3PO inte i närheten av så dålig som Jar Jar Binks. Det är horribelt att ens jämföra dem två. Då förstår man inte skillnaden i sortens humor de två representerar.

R2D2. Tycker de använder honom fel i denna film. Han känns överflödig och det måste betyda något. Det fräschaste hade kanske varit att helt enkelt tagit bort honom.

Han Solo. Harrison Ford! Han är bra men inte lysande. Däremot tycker jag inte alls att han är trött och disträ. Han är snarare tillbaka i gammal form, men ändå en äldre variant. Jag älskar att han fick en så stor roll i filmen. Det kunde ju lika gärna blivit en cameo, likt Carrie Fisher som Leia. Han Solos dödsscen var en än starkare scen andra gången. Scenen blev bättre av att jag visste vad komma skulle.





Leia. Kunglig, ståtlig och vacker. Fisher gör rollen mycket bra men hon är med lite för lite kan jag tycka.

Luke. Bra eftersom hans korta scen kändes äkta och jag fortfarande har tusen frågor om vad han tänker på i scenen. Outgrundlig min han ger oss där. Hans lilla scen gör att vi fans vill ha mer. Perfekt marknadsföring inför åttan.

BB-8. Älskar hans expressivitet. Den lilla rackaren är klart bättre än vad R2D2 någonsin var. Och han påminner mig fortfarande om WALL-E. BB-8 blev en omedelbar favorit. Men de får akta sig för att göra honom till en ren comic releif i de kommande filmerna.

Rey. Äskar hennes skådespeleri. Spelar inte över. Lyckas mycket bra i alla de scener där hon använder kraften. När hon tar i funkar det inte, när hon slappnar av är hon stark i kraften. Och jag gillar hennes mun. Jag skiter i vad belackarna säger. Och jag älskar hennes vackra linjer i ansiktet.

Vem är Rey? Känns än tydligare att hon är Lukes dotter. Luke Skywalker theme spelas flera gånger när hon kommer i bild. Och inte alla gånger har hon väl Lukes ljussvärd i handen? En annan ledtråd är scenen när Lukes ljussvärd "pratar" till henne. Ytterligare en är när hon och Leia instinktivt omfamnar varandra. Leia vet säkert vad som hände med Lukes dotter och varför. Leia är Reys faster och familjen är viktig i Star Wars. Men kanske den starkaste indikatorn är vad Luke säger i teaser trailer 2. Han adresserar någon som rimligen måste vara Rey.

Finn. Han står inte ut lika mycket som Rey men han gör absolut inte bort sig. Tycker han handskas bra med konflikten mellan sina instinkter; att fly vs att hjälpa Rey.

Kylo Ren. Funkar bäst med mask på. Han är ju så mycket mer hotfull då. Det är uppenbart att han inte är varken färdiglärd eller har uppnått full styrka med The Force för att handlingen ska funka (att han inte besegrat Finn snabbare tex). Kylo Rens svaghet och emotionella osäkerhet kan inte visas med mask på. Hans scener utan mask blir på det sättet de mest intressanta. Adam Driver är en jäkligt bra skådis. Ska bli intressant att se vad han kommer göra med Kylo Ren i de kommande filmerna.


Actionscenerna. Fajten i snön spektakulärt snygg. Dessutom spännande då vi ser maktbalansen mellan Kylo Ren och Rey svänga. Hur hon lär sig intuitivt mer och mer och hur han kämpar mot sin ljusa sida.

Jag kan konstatera efter den andra titten att filmen inte har ett enda svagt parti. Jag gillade scenerna på Årtusende Falken. De gamla karaktärerna Han och Chewie funkar perfekt med Rey, BB8 och Finn. Egentligen är de synd att vi inte fick se Han och Rey i fler scener ihop. Jag ville inte att filmen skulle hoppa över stora delar av scenerna i Årtusende Falken för att på så sätt komma snabbare fram i handlingen. Nej, jag älskade att hänga med Han i Falken. Jag hade gärna haft längre scener från det gamla älskade skeppet. Kvalitetstid för mig det där.

Jag tycker filmen är närmast perfekt. Historien är dock långt från färdigberättad. Jag hoppas innerligt att åttan och nian håller måttet och att hela den tredje trilogin blir lika bra som denna film är. Det är dock långt från säkert. Men hoppet är det sista som lämnar mig här i en galax jättenära mig.

Betyg: 5/5

Odeon BFI IMAX

Byggnaden är superhäftig. En stor rund byggnad som ser ut som en blandning av biograf och rymdskepp.  Man går in i nedersta planet. Salen är några våningar upp. Entrén in i biosalen sker nere vid duken under första bänkraden. Duken var enorm och täckte bokstavligen vägg till vägg och golv till tak. Ljudet var jättebra och högt men inte för högt. Det stora problemet på denna biograf är att benutrymmet var alldeles för dåligt. Otroligt mycket sämre än på IMAX i Solna. Knappt bättre än gamla biografer som Skandia eller Park. Den dåliga sittställningen förtog lite av upplevelsen men filmen var bra ändå. Jag tyckte att allt inräknat så var IMAX på BFI Odeon något sämre än IMAX i Solna. Där. Jag sa det.

Star Wars: The Force Awakens (2015)

 

Vissa filmpremiärer är större än andra. Star Wars: The Force Awakens är en av de största sorterna. Oavsett hur mycket jag hatat på den nyare trilogin kunde jag inte än annat än känna en ovanligt stor förväntan inför denna film. Det var dock en kluven känsla. Jag trodde att filmen skulle vara ganska sval men jag var likväl förväntansfull. Det är så det är med Star Wars. Serien har en speciell plats i hjärtat hos oss.

Eftersom Lucas äntligen lämnat ifrån sig manusansvaret och dirigentpinnen trodde jag nog att filmen skulle bli vagt underhållande då filmens regissör J J Abrams brukar göra hyfsat dugliga filmer. Hans Star Trek-filmer var kul för stunden men de har sannerligen inte gjort något större intryck på mig. Jojje fick till och med påminna mig om att det fanns två av de re-bootade Star Trek-filmerna. De hade glömts av och blivit en enda i mitt huvud.

Det var svårt att få tag på biljetter till Star Wars på IMAX för premiärhelgen så det slutade med att jag, Jojjenito och Movies-Noir såg filmen i måndags. Vi hade bra platser i mitten-mitten. Klart bättre än när jag och Jojje så Spectre. Bioupplevelsen var (för en gång skull) näst intill perfekt, inga huvuden i vägen och inga störmoment som tog mig ur filmen. En annan sak som var av avgörande betydelse var att jag hade lyckats förbli helt ospoilad. Jag hade inte sett en enda bild, klipp eller trailer från filmen. När vi snackade om filmen över en burgare på Restaurang Egon, Mall of Scandinavia (bra burgare, rekommenderas) förstod jag att Jojje varit spoilad på flera av filmens twsitar/reveals. Det är mycket roligare att se en film som denna helt utan vetskap om vad som ska hända. Det blir mer som när man som liten pojk såg film. Filmen överfaller en på ett sätt som från en svunnen tid.

Före visningen kommenterade Jojje att han lagt märke till att jag hade en "hang up" på att de nyare filmerna inte fokuserar på karaktärerna utan mer på institutionerna. Efter ett pliktskyldigast framtvingat leende tänkte jag att den kritik jag framfört mot den nya trilogin är grundstenar i filmskapande, "film making 101" så att säga. Att ha en "hang up" är för mig att beskriva att man irriterar sig på en detalj, till och med en petitess. Men min "hang up" upplever jag som fundamental och själva orsaken till att alla de tre filmerna inte fungerar i mina ögon.

I denna film har Abrams och hans team helt återgått till grunderna. De har en historia som fokuserar på karaktärerna. Man har gått från cgi-helvetet och de jobbar med modeller och analoga effekter (mer i alla fall). Historien är överraskande fräsch även om de gör call backs och blinkningar till de gamla Star wars-filmerna i massor. Men jag tycker det utförs på ett snyggt och respektfullt sätt.

Star Wars: The Force Awakens överraskade mig totalt med att vara så förbaskat bra! Yipeee. Han lyckades! Den är spännande, det finns "stakes", de vågar göra det otänkbara, den är underhållande, den är lång, den är kort! Damn, it's a great movie!

Beware, SPOILERS below. Nu till några tankar som måste spoilersmarkeras. Nedan kommer jag skriva om detaljer från filmen och jag uppmanar alla som inte sett den än att vänta med att läsa denna del tills ni sett filmen.

Damn, vilken schysste film detta va! Jag återupprepar mig medvetet. Det var en av de bästa stunderna jag haft på en biograf på många år. Den var så bra att jag satt med ett stort fånigt leende mest hela tiden. Inledningen med stjärnorna och rymden, den lustiga texten som glider in i duken, musiken och kameraåkningen nedåt tills ett stort rymdskepp kommer i fokus. Det känns som att komma hem lite. Små, små rysningar. Men den första scenen då jag rös över hela kroppen var när vi mött Rey första gången och kameran zoomade ut och vi såg att hon klättrat inuti en motor till en kraschad Star Destroyer. Bad ass! Vilken grymt snygg bild det är med skeppet i sanden!

Jag gillade de nya karaktärerna. Bäst bland de nya karaktärerna var huvudpersonen Rey. Ett helt nytt ansikte för mig och hon gjorde det bra. Framför allt spelade hon inte över. Bästa icke-människa var helt klart den nya droiden BB-8. Jag älskade den lilla krabaten. Han påminde mig lite om Wall-E. Nästa sak jag älskade, bland många, var när vi fick återse Millenium Falcon. Gammal, dammig och som vanligt halvt om halvt söndrig blev hon nästan lika påtaglig som Serenity är i Firefly. Det är som att skeppet är en av karaktärerna.

Star Wars: The Force Awakens sneglar bakåt på de gamla filmerna en hel del. Är detta något problem? Nej, jag ser det inte som ängsligt eller tråkigt. Jag gillar det eftersom det gjordes bra och med lätta penseldrag. Vi har en blinkning till the canteen i rymdhamnen i Mos Eisley, vi har scenen där Rey likt Luke får möta sin egen skräck och ser saker i historien, just nu och in i framtiden, vi har den obligatoriska fel-designen av dödsstjärnan - det vill säga den där rännan som X-fighters alltid använder i sin approach i sista anfallet. Sen har vi också mer påtagliga återbesök från de gamla filmerna med Han Solo, Leia, Chewbacca, Millenium Falcon, R2-D2 och den vänlige gentlemannen C-3PO.

På väg in till bion berättade Jojjenito att han var trött på 3PO. Abrams måste ju känt till att många fans tycker att 3PO är jobbig för han gav den guldfärgade en kul intro då han dök upp "right in your face", i närbild. Det var som att Abrams sa: "No no, you will not get away from some 3PO love." Sen var 3PO's replik av de klassiska slaget när han kommenterade att Han Solo kanske inte kände igen honom på grund av hans röda arm!

Till skillnad av de gamla filmerna har Abrams tagit med något fler kvinnliga karaktärer. Det gillar jag skarpt. Jag kan bara applådera valet av kvinnlig huvudrollsinnehavare i Rey. Och visst ska man förstå det som att hon är Lukes dotter... Det ska bli kul att se i nästa film hur de förklarar det. Varför lämnade han henne? Till vilka? Och hur blev hon sen lämnad ensam? Hon är riktigt bad ass och med tanken på hur snabbt hon lärde sig bemästra "the force" måste hon vara något av ett underbarn. Hon hade en stor portion tur att Kylo Ren (hennes kusin!) inte var färdiglärd för annars hade hon knappast kunnat besegra honom (i denna första gång de möts).

På tal om Kylo Ren eller Ben Solo som han måste hetat. Jag visste inte vem som spelade honom. Första gången han tog av sig masken väntade jag mig ett ärrat och groteskt ansikte, men där framträdde en emo-glåmig ung snygging med långt böljande svart hår. Som en ung Severus Snape nästan. Efter min initiala överraskning måste jag säga att jag gillade Adam Drivers skådespeleri i denna film. Hans scen med Harrison Ford på bron är redan en klassiker. Damn, bra scen. Jag hann tänka när Han Solo gick ut på bron att jag hoppades att... men de vågar väl inte... men det vore ju så coolt... Och de gjorde det! Det otänkbara.

Wow, jag bugar och bockar mot J J Abrams och hans team. A job very well done. Detta var mer likt den suveräna MI: 3 än de lättglömda Star Trek-filmerna... Just nu tycker jag att det är synd att Abrams inte får göra all tre i den nya trilogin. Men nästa film ska göras av Rian Johnson. Hoppas han lyckas lika bra som den gode Abrams.

Jag ger Star Wars: The Force Awakens fyra superstarka jedis av fem möjlig.

Betyg: 4+/5

Jag åkte på denna ride med mina goda vänner och bisittare Jojjenito och Movies-Noir. Blev de lika hänförda som jag eller har de gått över till den mörka sidan? Låt oss utforska:
Jojjenito
Movies-Noir

Mission: Impossible III (2006)

Oh-lala, nu börjar det likna något. Har filmserien nu hittat sin form till slut kanske? Tredje filmen är riktigt vass med idel bra och starka karaktärer. Dessa karaktärer har också relationer som etableras och utvecklas. Bara en sådan sak. Detta är en mycket mer spännande film än dess föregångare för att jag som åskådare bryr mig om Ethan, hans fru Julia (Michelle Monaghan), hans team och storskurken Davian (Philip Seymour Hoffman). Filmen inleds med en superintensiv scen där Ethan sitter fast i en stol. En ond man (Davian) pekar med pistol mot huvudet på "damsel in distress" (Julia) och hotar med att skjuta henne om inte Ethan avslöjar var the rabbits foot är (??). Ten. Nine. Eight. Seven. Ethan sliter i sina bojor. Six. Five. Four. Three. Tandagnissel. Two. Nämen? One. Pang.

Nedan äro SPOILERS.

Det jag gillar mest med filmen är dess mörker. I inledningen av filmen ska tvingas Ethan ut ur sin pensionering för att frita Agent Farris (Keri Russell) men han misslyckas! Ethan misslyckas. Riktigt stark inledning av filmen. Damn!

Resten av filmen går i samma anda. Alla scener med Philip Seymour Hoffman är som förväntat otroligt bra. Relationen mellan Ethan och skurken är mer komplex än någonsin. Speciellt leder scenen när Ethan torterar Davian under en flygfärd till att Davian får anledning till att smida en djävulsk plan för att få ut sin hämnd på Ethan. Mycket bra. Filmen blir så mycket mer än en actionrökare eller spionmysterium, det blir ett personligt drama på flera fronter, Ethan gifter sig till och med för tusan. Jag blir engagerad och orolig och detta blir filmen då filmserien riktigt etableras som bra skit för mig.

Omöjligt uppdrag?

Ethan misslyckas först med att rädda Farris. Sedan ska han stoppa Davian. IMF får reda på att Davian ska få tag på "the rabbits foot" och detta får givetvis inte ske. Av oklar anledning. Här introduceras hela seriens största macguffin. Ingen vet vad denna kaninfot är och det har ingen som helst betydelse. Jag jublar istället åt regissören J.J. Abrams frejdighet att använda en macguffin så öppet. Uppdraget blir alltså att stoppa Davian lite allmänt, och framåt slutet gäller det att rädda Julia ur Davians klor.

Mission: Impossible moments

Galenskaperna från förra filmen har försvunnit och såvitt jag kommer ihåg används masktricket endast två gånger. Det är lagom för en film, max två gånger känns rätt. För det är ju lyckligtvis inte Julia som skjuts i filmens inledning utan annan olycklig iklädd en mask av Julia. Den var kanske inte så överraskande men man vet ju aldrig. Ethan använder sig också av en mask av Davian när de kidnappar honom på något fancy party. Var det på en ambassad kanske?

Action utan slut?

Den största actionscenen är givetvis fritagningen av Davian på en bro över ett karibiskahavetblått vatten. Den scenen är för övrigt inspelad i öknen! Det är en riktigt bra actionscen med bilar på bron, attackhelikopter och en elakt aggressiv drönare. Plus en massa skjutande. Ethans gäng hinner rädda en massa civilister också. Tompa får visa att han är bra på att springa också i scenen. I like it!

I filmens inledning får vi en adrenalinfylld fritagning av Agent Farris med det mörka och otäcka slutet. Gillar mörkret i denna film. Ooops, det har jag redan sagt.

Även den tredje stora actionscenen är en fritagning, mot slutet då Ethan ska rädda sin fru Julia. Den kommer efter han misslyckats att skydda henne, hon blir ju tagen av Davians "hench man" på sjukhuset. En scen som förebådar hur det kommer sluta för Ethan och hans fru kanske...

En film om fritagningar... Ser ni inte symmetrin? Filmens tre stora actionscener handlar om fritagningar, tre av tre. Snyggt. Scenen i Shanghai är intensiv. I slutändan måste Julia döda Ethan för att rädda livet på honom. Quelle spectaculaire!

Skurken

Philip Seymour Hoffman spelar en av de bästa skurkarna i inte bara denna serie utan i actionfilmsgenren generellt sett. Hans Davian är ljuvligt ondskefull. Karismatisk och äcklig på samma gång, men också en djup karaktär. Det finns mer under ytan och du blir som åskådare väldigt nyfiken på honom.

En annan skurk är den förrädiske "middle management"-chefen Musgrave från IMf som spelas av Billy Crudup. Jag blev tagen på sängen när jag insåg att han var en ful en. Han är ju så mysig och trevlig i Almost famous att jag hade svårt att se honom som ett asshole. Han fick vad han förtjänade dock...

Sammanfattning

Detta är Mission: Impossible-seriens egen "On her Majesty's Secret Service". Ethan pensionerar sig, gifter sig och förlorar henne... nästan. Den är vid sidan av en actiondängare ett karaktärsdrivet mörkt drama. En otroligt tung inledning följs upp med en allt igenom stark film. Slutet är också något extra. Filmen är till och med starkare än vad jag kom ihåg den som!

Jag ger filmen fyra överraskningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Star Trek Into Darkness (2013)

Spock: The needs of the many outweigh the needs of the one.

Det är alltid en speciellt förväntansfull känsla som infinner sig när man sätter sig ner för att titta på en ny sf-film. Nu hade turen kommit till Star Trek into darkness. Det är den andra filmen i den omstartade filmserien signerad Hollywoods pojke med guldbyxor J. J. Abrams.

Vi pratar om alla möjliga saker när vi i Filmspanarna träffas, men ett av de vanligaste ämnena är sf-film. Och allt som oftast kommer då Star Trek på tals. Jag har sett några av de gamla filmerna men jag har inte sett ett enda avsnitt från någon av tv-serierna. Däremot har jag som ni vet sett Firefly. Det är en serie och film (Serenity) som jag kan prata om. Och det ska jag göra nu också. Prata om det jag kan. Närmare specifikt filmen Serenity. För precis som med de nya Star Trek-filmerna hade filmen Serenity en stor utmaning. Hur gör man långfilm på en älskad tv-serie som funkar för både de som aldrig sett tv-serien men också på de som redan är helt inne i den världen? Det är en magnifik utmaning, en utmaning som jag personligen tycker att Joss lyckades förträffligt med i Serenity. När jag visar filmen för kompisar som aldrig sett tv-serien (efter att de avböjt att se tv-serien först) frågar jag alltid hur de upplevde filmen. Fattade de relationerna? Fångade de referenser och förstod de vidden av vissa smärtsamma händelser? Och oftast svarar de ja.

Hur är det då med Star Trek into darkness? Funkade den på mig som INTE är ett invigt Star Trek-fan? Nej, tyvärr inte fullt ut. Filmen är snyggt gjord och med eller utan lense flares är miljöerna häftiga. Framtidens London och San Francisco är riktigt fantasieggande.

Nej, det är karaktärer och handling som inte riktigt uppfyller högt ställda krav. Detta är en film som saknar det som Adam och Sam pratar om - stakes. Filmens huvudperson Kirk borde utvecklats något under en hel film, men han har inte lärt sig något alls. Han är exakt samma person som när filmen startade. Dödstrist. Dessutom är Chris Pine en av filmen svagaste skådespelare vilket inte direkt hjälper.

Från vänster; en stor man, en gigant och en pojkvasker

Filmens bästa karaktär är givetvis skurken, spelad av den talangfulle Benedict Cumberbatch. I några scener med honom bränner det till ordentligt, tex när han skjuter ner en massa skurkar med stora pistoler eller när han slåss i en korridor så att luggen faller ner i ansiktet. Men tyvärr får vi spendera allt för lite kvalitetstid med honom. Han blir nästan inte mer än en eftertanke under stora delar av filmen. Jag upplever som jämförelse att vi får lära känna Loke från The Avengers mer. Nej, om man gillar Cumberbatch ska man istället kolla in honom i de lysande tv-filmerna Sherlock.

Det som är bra med sf-filmer saknas i denna Star Trek-film, vilket är ännu mer synd med tanke på den gamla tv-seriens rykte om att just sätta science fiction tropes som filosofi och tankenötter i första rummet. Här finns inga konsekvenser. Karaktärer kan till och med dö utan att det har någon betydelse, en av de största manusfällor en författare kan gå i. Handlingen är som Johan sa näringslös.

Även om jag skulle önska att filmen vore bättre kan jag inte styra mina egna känslor efter titten. Filmen känns bortkastad. Antingen skulle den varit mörkare, som både titel och reklam antytt, eller så skulle den varit lättare, roligare och framför allt smartare. Nu blev det mest en blänkande yta, men taffligt innehåll. Jag går inte ens in på handlingen. Vilken var tunnare och med fler plotthål än i Prometheus till och med!

Samtidigt kan filmen säkert roa de som redan älskar Star Trek, och som redan innan de gick in i salongen bestämt att de skulle älska filmen. Det har jag inget emot.

Gediget hantverk och en riktigt mustig skurk gör att jag ger filmen godkänt och Star Trek info darkness får två utomjordingar som pratar engelska av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmens bidrag till den filosofiska debatten?