The Night of the Hunter (1955)

Dags att släcka en "skämsfilm" som man kanske som filmnörd borde ha sett för länge sedan. Jag har nu i alla fall sett "The Night of the Hunter", denna klassiska amerikanska film-noir från 1955. Det var spännande att sätta sig ner för lite noirig spänning.

Men ack detta var inte speciellt bra. Jag kan bara spekulera över varför denna film blivit en sådan kultklassiker. Den visades tydligen ofta på tv i USA under 70-talet och som vi alla vet kan favoriter från ungdomen växa till obestridliga favoriter som ingen ny film kan besegra. Så jag får väl gissa att jag såg denna film för sent i livet.

Filmen beskrivs som en ryslig och spännande film men det gick mig helt förbi. Robert Mitchum spelar en galen seriemördare och resande präst. Han kanske inte är en präst egentligen men det är omöjligt att skilja de två typerna så låt gå. 

Han får veta av en dödsdömd fånge att fången har gömt alla pengarna från ett bankrån hemma hos sin fru och deras två barn. Prästen smider sina planer och gifter sig med änkan för att kunna leta reda på pengarna. Det hela blir en kamp mellan prästen och sonen i huset, John, om var pengarna är gömda. 

Under titten kom jag genast att tänka på Hitchcocks Shadow of a doubt från 1943 där Joseph Cotten spelar en liknande roll som Mitchum här, och Teresa Wright spelar en liknande roll som Billy Chapin i rollen som John. Shadow of a doubt är den bättre filmen på alla punkter; bättre och tajtare regi, mycket snyggare foto, överlägset skådespeleri och ett manus med dialog som inte låter som en sunkig teaterpjäs.

I The night of the hunter kändes hela världsbygget konstigt, som om det var en låtsasvärld. Tänk hur feelingen i The Wizard from Oz med Judy Garland. Inte lika extremt men något litet åt det hållet i alla fall.

Filmen blev den brittiske skådespelaren Charles Laughtons enda film som regissör. Han blev så störd av det dåliga mottagandet filmen fick av kritiker och publik att han inte regisserade någon mer film. Det var kanske lika bra det för regin i denna film var undermålig. Dels har vi den onaturliga dialogen men framför allt för att hela filmen kändes ryckig. Scenerna hängde inte ihop och känslan blev istället som att det var en hög scener som radades upp efter varandra. Ibland hoppade han fram i tiden, ibland hängde scenerna ihop lite bättre. Detta är basic filmregi som är grundläggande skills för dagens regissörer vilket gör att man ser inte detta problem så ofta, och därför blir det extra tydligt när det poppar upp såhär.  

Filmens ljuspunkt dök upp i slutet då miss Cooper dök upp som en räddande ängel. Hon spelades för övrigt av Lillian Gish som vi sett i Victor Sjöström stumfilm The Scarlett Letter från 1926.

Nej, tyvärr levde inte The Night of the Hunter upp till epitetet klassiker. 

Betyg: 2/5 

The Paradine Case (1947)

Veckans Hitchcock är The Paradine Case från 1947. Detta är ett ganska intetsägande domstolsdrama på manus av demonproducenten David O. Selzncik som också tog hand om casting, klippning och musik. Resultatet blev en andefattig Hitchcock-film. Sista samarbetet mellan Alfred och David.

Alida Valli är helt felcastad för Mrs. Paradine som enligt Hitchcock skulle varit en förförisk nymfoman. Hon kommer fram som en iskall och känslomässigt avstängd kvinna. Hur eller varför försvarsadvokaten Keane (Gregory Peck) blev så vansinnigt förälskad eller förtrollad av henne är högst oklart! Även betjänten Andre Latour spelad av Louis Jordan är helt felcastad. Ann Todd i rollen som Keanes olyckliga fru Gay är tämligen ointressant.

De festligaste figurerna finner vi bland birollerna; domaren Horfield spelad av Charles Laughton, Sir Flaquer spelad av Charles Coburn och dottern Judy Flaquer spelad av Joan Teztel.

Lyssna på vårt samtal om filmen inklusive en hiskelig anekdot om hur Frans höll på att gå under på en engelsk myr i Cumbria i veckans avsnitt av Shinypodden, säsong 6.

Betyg: svag 2/5

Jamaica Inn (1939)

Shinypodden är åter i luften. Säsong 6 startade idag! Detta är den andra säsongen där jag och min kompis Frans pratar om Hitchcocks filmer. Denna säsong kommer täcka in den store mästarens filmer från tidsperioden 1939-1946.

Jamaica Inn var sista filmen Hitch gjorde i England innan han åkte över till Hollywood. Filmen blev något av ett hafsverk där filmens producent och tillika skådespelare i en av huvudrollerna Charles Laughton tog över allt för mycket. Laughton lät skriva om manus så att hans Sir Humphrey Pengallan fick en större roll och mer dialog. Detta ogillades av förklarliga skäl av Hitchcock då ändringarna gjorde att nästan all spänning och mysterium i filmen försvann.

Det verkar nästan som att Hitch ville ta avsked från sina favoritskådespelare i denna sista inspelning innan båten skulle avgå mot Amerika. Skådisar från flera av hans stora filmer på 30-talet återkommer här i små roller.

Laughton spelar den lokale lagmannen i sydvästligaste England under 1800-tal. En lokal liga manipulerar fyrar så att fartyg går på grund och sedan mördas alla sjömän och lasten stjäls. Maureen O'Hara spelar en ovetande systerdotter som anländer till Jamaica Inn där ligan håller hus. I boken och originalmanus skulle det inte komma fram förrän i slutet att Sir Pengallan var hjärnan bakom de hemska brotten men det sabbade alltså Laughton.

Filmen är ändå ok, inte usel men långt från bra. Man kommer snabbt in i den skumma miljön. Hela filmen är inspelad i studio och det känns på något sätt. Allt känns lite artificiellt. Däremot är det otroligt att scenerna från havet och stranden inte är tagna ute i det fria. Mycket imponerande att få till allt det i studion. En anekdot som framgår i litteraturen är att en stackars statist som spelade sjöman dog i lunginflammation efter inspelningen efter alla scener där kallt vatten sprutades över skeppet.

Detta var en av Maureen O'Haras allra första filmer. Hon hade just blivit upptäckt av Laughton. Senare kom hon att göra lång karriär i Hollywood.

Jamaica Inn är en svag film, och sannerligen inte en film man måste se, om man nu inte har fått för sig att se allt från Hitch. Gå in på Shinypodden och lyssna på mig och Frans diskutera filmen. Avsnittet finner ni här.

Betyg: 2/5

Witness for the Prosecution (1957)

Witness for the prosecution är ett domstolsdrama som bygger på en pjäs skriven av självaste Agatha Christie. Som adaption av en teaterpjäs är detta ett kammarspel som nästan uteslutande utspelas i rättssalen eller på Sir Wilfrids kontor. Enligt expertisen var detta Billy Wilders försök att göra en Hitchcock-thriller. Och det gör valet av Charles Laughton i huvudrollen som Sir Wilfrid intressant, då Laughton ju var något av Hitchcocks nemesis!

Detta var en mycket förnöjsam film! Verkligen en trevlig genrefilm som uppfyllde allt man kan önska sig. En klurig historia med spänning och humor, glimten i ögat och en mustig dialog.

Charles Laughton spelar den gamle räven till brottmålsadvokat Sir Wilfrid. Hans fru i det privata Elsa Lanchester, spelar Sir Wilfrids privata sjuksköterska som försöker få honom att vila, sluta röka och dricka mindre konjak. Den olycklige som anklagats för mord spelas av Tyrone Power och hans fru spelas av tyska draken Marlene Dietrich. En bra cast!

Charles Laughton, som var en stor besvikelse i Jamaica Inn, är helt underbar som den syrlige men briljante Sir Wilfrid. Francis Compton är skön som den korrekte men lite humoristiske domaren Wainright. Miss Pimsoll är härlig, ja alla karaktärer är levande och varma. Man blir inte förvånad när det bygger på en förlaga av Agatha Christie.

Under eftertexterna uppmanas åskådarna (i biografen) att inte avslöja storyn för andra som inte sett filmen så jag följer den instruktionen och nöjer mig med att starkt rekommendera denna film till alla som gillar domstolsdramer, eller bara uppskattar en vass dialog och bra karaktärer i händerna på kompetenta skådisar.

Betyg: 4/5

Advise & Consent (1962)

Robert Leffingwell: Son, this is a Washington, D.C. kind of lie. It's when the other person knows you're lying, and also knows you know he knows.

Det är väl egentligen ganska orimligt att jag skulle älska alla filmer av Otto Preminger! Nu var det tredje gången gillt i Decennier-projektet då vi tog oss an sextiotalsfilmen Advise & consent. Tidigare har jag fascinerats och avgudat Laura från 1944 och Anatomy of a murder från 1959.

Advise & consent är ett politiskt drama som utspelas på kullen i Washington. Filmen handlar om maktspelet bakom kulisserna dagarna efter presidenten utsett sin kandidat till ny utrikesminister. Ämnet var det inget fel på, jag är allt som oftast mycket intresserad av filmer som denna. Andra verk i ämnet som man kan nämna är serien The West Wing samt filmer som Knife Fight och Game change. Dessutom kan man sannerligen lyfta fram en annan film från detta projekt, Mr. Smith goes to Washington. På ytan påminner den tematiskt om Advise & consent, men tonen i dem båda är helt olika. Om Mr Smith är idealisk och "kusinen från landet" är Advise & consent bistrare och mycket mer cynisk, lite modernare helt enkelt.

Advise & consent är bra gjord helt klart, men jag blev aldrig riktigt indragen av historien eller kände någon större sympati för karaktärerna. Därmed faller filmens effektivitet betänkligt. Den är ganska torr även om den inte saknar en viss humor, som en glimt i ögat.

Jag blev dock lite uttråkad av alla procedurer i kammaren. Politiskt drama eller thriller är som bäst är när man får följa de smarta aktörernas spel. Visst pågår ett spel i denna film, men jag saknar scenerna då man får se hur de olika karaktärerna är smarta och hur de utmanövrerar sina motståndare. Det som var som bäst i The West Wing, scener med Josh, Tobey och C.J och de övriga när de gör sin grej, saknas i Advise & content. I stället får vi veta resultaten av de smartas drag via dialog och det är inte lika uppfyllande.

Första halvan av filmen var trevande men det tog sig rejält under andra halvan. Jag tänkte på hur lik denna film är en rättegångsfilm som Anatomy of a murder men hur mycket bättre den senare var.

OK, en bra gjord film som tyvärr inte berörde mig så mycket. Helt ok får bli slutresultatet. Jag ger Advise & consent två föregångare till Frank Underwood av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Kolla nu in vad Movies-Noir och Jojjenito tyckte om denna politiska soppa, är de röda eller är de blå?

I helgen kommer det bli Peter Sellers-tema inom sextiotalstemat! Birdy nam nam!

Walter Pidgeon och Gene Tierney