söndag 30 juli 2017

MCU rewatch: Doctor Strange (2016)


Vad har hänt med Benedict Cumberbatch egentligen. Jag blev som många andra fascinerad av honom i tv-serien Sherlock men efter det har jag svårt att komma på något han har gjort som övertygat mig. Här spelar han den underlige Doctor Stephen Strange. Om man kan tycka att Tony Stark är arrogant, dryg och otrevlig som person är det inget jämfört med Stephen Strange. Sällan har jag skådat en huvudperson som är så svår att sympatisera med. Där Tony Stark har en charm han ärvt av skådespelare som porträtterar honom, Robert Downey Jr. Tyvärr lyckas in the Batch med samma bedrift för sin doktor.

Stephen Strange uppför sig inte bara avskyvärt mot affärskonkurrenter, fiender eller HYDRA-agenter, han är ett stort asshole mot sin flickvän, sin mindre begåvade kollega och mot de patienter ha skulle kunna hjälpa om han inte tyckte sig vara för bra för deras allt för enkla fall. Hans kollega Dr West spelas av Michael Stuhlbarg och hans roll måste blivit hårt nedklippt för karaktären är nästan inte med i filmen alls trots ett hyfsat känt skådespelarnamn.



Filmen är i övrigt ett stort steg i en oroväckande riktning inom MCU. Det är magi och en massa Space. Tyvärr tror jag att Dr Strange kommer spela en viktig roll i kommande Avengers-film, den om kriget om the inifinity stones. Jag som håller Captain America-filmerna som "kärnan" och essensen av MCU hoppas nu att Russo-bröderna kan överraska ännu en gång.

Vi pratade en del om de psykadeliska scenerna i Shinypodden. Jag var inte lika begeistrad i dem som Carl men jag håller med om att de adderar något nytt. När jag ser filmen nästa gång ska jag titta på de scenerna igen och låtsas att de är en tidig musikvideo från Pink Floyd. När de för övrigt spelade Floyds Interstellar overdrive njöt jag för fulla muggar. Blinkningen till alla psykedeliska sextiotalsbands moder var tydlig. Shine on you crazy diamond, Syd Barrett.



Stranges flickvän Christine Palmer spelas av Rachel McAdams. Jag älskar McAdams och hon lyfter filmen ett snäpp var gång hon är med. Tilda Swinton får givetvis hyllningar av mina poddkompisar i sin roll som The Ancient one. Det är populärt och finkulturellt att hylla Swinton. Personligen har jag alltid haft lite svårt för henne, men visst hon funkar ok som en androgyn bowiansk munkinna. Lustigt att jag tänker på David Bowie när jag såg henne i och med att han valde henne som motspelerska i en av hans sista musikvideor (youtube).

Det är mycket magi i denna film och det roligaste inslaget var den röda capen som väljer Doctor Strange som sin herre. Precis som trollstavarna väljer sin master i Harry Potter. Jag kan gilla magi lika mycket som vilken fantasynörd som helst, men jag är lite skeptiskt mot det i MCU bara. Det är något jag får vänja mig med helt enkelt. Eftertexterna gick i guld och jag kom att tänka på Thor-filmerna, speciellt den andra.



Filmen använder sig av lek med tidsloopar. I vilken film förutom Måndag hela veckan har det funkat riktigt bra egentligen? Jag tror att jag inte gillar det. En annan som alltid viktig del är skurkarna. Speciellt i en serietidningsfilm. Lillskurken Kaecilius spelas av Le Chiffre och han har jag aldrig varit förtjust i. Storskurken Dormammu är i samma klass som Supreme Leader Snoke det vill säga lika "cringeworthy". Att det är The Batch som spelar Dormammu hjälper föga. Det är en extremt plastig och diffus motståndare. Tacka vet jag när HYDRA står för motståndet...

Är det inte konstigt att den bästa scenen i hela filmen är den extrascen där vi får se Dotor Strange sitta och prata med Thor?

Jaja, jag tror att jag skulle kunna uppskatta filmen lite mer vid nästa titt men för denna gång blev jag mer besviken är peppad. Jag ger Doctor Strange två spegelvärldar av fem möjliga.

Betyg: 2+/5

Lyssna på Shinypodden när vi avhandlar filmen i avsnittet "To plant yourself like a tree".






fredag 28 juli 2017

Dunkirk (2017)


En ny film från Christopher Nolan på 70 mm. Klart benen bar oss till biografen, mig och Johan. Nolan är känd från filmer som Inception, Memento och The Dark Knight Rises och vi vet vad vi har oss att vänta. Dunkirk är precis lika briljant rent teknisk som man kunde vänta sig och precis lika kall och opersonlig som man kunde frukta.

Som vanligt verkar Nolan som besatt av tiden och olika tidsperspektiv. Vi får följa tre perspektiv som intrikat vävs ihop och där vi får se samma händelser flera gånger under filmen från de olika perspektiven. Vi hoppar både i tid, rum och perspektiv alltså. Vi har männen på stranden, hoptryckta mellan tyskarnas pansarbeskjutning och vidderna, de våta stora. Vi har den ädle piloten som ser döden i vitögat men likt en kapten från Amerika kastar sig in i farorna utan dödsångest och så har vi den fina lilla historien om en gammal man och havet.



Man rycks med i de mest intensiva scenerna. Fotot av Hoyte Van Hoytema var jättebra och scoren var mer en maffig ljuddesign än musik och det maffiga och höga ljudet gjorde sitt till för att förflytta oss i tid och rum till den lilla franska kustbyn i juni 1940. Med några få undantag är detta en film som intresserar sig av de stora händelserna. Det finns endast några få karaktärer som vi får lära känna närmare, men egentligen är detta inte en sådan film. Jag gillade Kenneth Branaghs skildring av den absurt gentlemannamässiga brittiska amiral, en sådan stereotyp som knappast fanns i verkligheten men som gör sig bra på film. Sen gillade jag Mark Rylance och hans son som gav filmen en gnutta mänsklighet i alla fall.

Nolan är inte känd för att göra filmer med glimten i ögat men här har han lyckats väl med en något bisarr och mycket mörk humor. Jag tänker såklart på den stackars soldaten vi fick följa från första bildrutan som gång på gång försökte lämna stranden men alltid trycktes tillbaka av ett eller annat skäl. Han kämpade hårt och lyckades till slut.



Nolan har på ett imponerande sätt återskapat miljöerna och känslan från stranden, båtarna och i luften. Det verkar som att överlevande från händelsen i mestadels uttryckt bifall. Någon sa att filmen är mer högljudd än vad det var i verkligheten. Detta är filmens styrka, känslan av det är på riktigt.

Under nästan hela filmen köper jag den som en så autentisk beskrivning man rimligen kan begära. Tyvärr krackelerar illusionen i de sista scenerna. Jag gillar inte serietidningshjälteslutet som Tom Hardys pilot får. Han tog flera aktiva beslut att offra sig själv istället för att flyga hem planet och tanka upp. Det beslutet hade varit det rätta, om än inte lika heroiskt, då Storbritannien var i skriande behov av de få flygplan de hade under inledningen av kriget. När Nolan låter piloten flyga omkring utan bränsle fram och tillbaka över stranden tas jag ut ur illusionen filmen försatt mig i. Det kändes onödigt, scenen hade funkat i en annan sorts film, men inte i just denna film som bygger på att vara autentisk.

Dunkirk är inte en film som omedelbart blir en "favvis", den gjorde mig inte så engagerad helt enkelt. Den gör mig snarare mycket imponerad över Nolans hantverk och mästerliga handlag bakom kameran. Och jag gillade den brutna tidslinjen som han jobbade med. Det var coolt.

Jag ger Dunkirk tre Sankt Georgsflaggor av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Om vi har tur:
Har du inte sett den - Johan



onsdag 26 juli 2017

MCU rewatch: Captain America: Civil War (2016)


Captain America: Civil War är en otroligt bra superhjältefilm. Snart så bra det kan bli i denna genre tycker jag. Den knyter på ett snyggt sätt ihop historien om Steve och Bucky från de två tidigare Captain America-filmerna med konsekvenserna av de två inledande Avengers-filmerna.

Gammal vänskap och lojaliteter inom Avengers-gruppen ställs på prov när ansvar ska utkrävas och rationella beslut ställs mot känslor och "gut feeling". Filmen skurk spelar en undanskymd roll till en sådan grad att man kan undra om han ens är med. Istället slits gruppen med de goda mitt itu. Hjältar från de tidiga filmerna blandas med nytillkomna förmågor och vi får till slut en fajt sex mot sex.



När vän slåss mot vän, där målet inte är att döda utan att hindra respektive att agera ställs alla de vanliga troperna på huvudet. Vem ska man hejja på? Vilka kommer vinna? Och hur? Kommer någon skadas eller till och med dö? Och vad kommer hända med mödosamt uppbyggda relationer? Filmen har så höga "stakes" att det är svårt att hitta någon annan film i genren som kan matcha den.

Civil War känns som att den är på riktigt och det är på allvar problem i gruppen. Filmen överraskar mig gång på gång. Vem kunde anat att jag skulle vara på Lag Cap mot Lag Iron Man? Vem skulle vinna i en fajt dem emellan? Vad händer när de slåss sex mot sex och varför och hur vinner ena sidan? Om och om igen blir jag överraskad av filmen och att bli så "blown away" som denna film gör mig känns fantastiskt.



Jag gillar ju de flesta av hjältarna i MCU och i denna film får vi se en uppsjö av dem. Jag kallar filmen för Avengers 2.5 då inte mindre än elva eller tolv Avengersfolk deltar i bråket. Jag är som i himlen. Actionscenerna är som en blandning mellan de i The Winter Soldier och första Avengers-filmen. De är inte seriens allra bästa men bland de bättre.

Men det jag blir allra mest imponerad av är dramat och karaktärsbyggande scener. Det finns en uppsjö av dem i denna film. Jag tänker på Peggys begravning, mellan Nat och Steve, mellan Wanda och Vision, flera mellan Steve och Tony. Tänk vad bad ass Hawkeye är! Och sen när är Tony Stark självkritisk och tveksam?



Denna film inleder Phase 3 men den är som en slutpunkt för det mesta som hänt i Iron Man-, Captain America- och Avengers-filmerna i Phase 1 och 2. Detta är kronan på verket av Phase 1 och 2. Punk slut.

Jag engagerad och medryckt i handlingen, jag roas och oroas samtidigt. Jag finner den rolig och överraskande. Det kan knappt bli bättre än så här för en serietidningsfilm.

Jag ger Captain America: Civil War fem Stanks av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Falcon: What do we do?
Captain America: We fight.

Vi diskuterar filmens förtjänster i  Shinypodden avsnitt "To plant ypurself like a tree".











måndag 24 juli 2017

MCU rewatch: Ant-Man (2015)


Ant-Man är en film som jag skulle vilja gilla mer än vad jag gör. Problemet är att det är en renodlad komedi i mina ögon. Är det ett problem undrar du nu kanske? Nej, inte normalt sätt, men i kontexten att detta är en viktig del av MCU blir det skavigt för mig, fel tonalitet. Sen är den dessutom inte en speciellt bra komedi heller, även om den har några riktigt roliga sekvenser.

Visst får MCU variera tonaliteten i sin filmserie. Men då måste det göra med finess och bra mycket bättre än vad de gjort här. Om det blir lojt och börjar gränsa till fånigheter blir jag snabbt butter. Ant-Man är ändå klart bättre än Guardians som också var inne och tassade på komediarenan. En film i en annan superhjälteserie som lyckades på just denna arena är Deadpool. Den filmen är hatad av vissa och älskad av andra. Enligt Joanna Robinson på Vanity Fair var det nära att den blev nominerad till årets bästa film i senaste årets oscarsgala. Som sagt en del gillar filmen. Deadpool är uppenbarligen en komedi och den lyckas behålla X-Men-genen samt ändå vara uppfriskande ohövlig och ha en "fuck you"-mentalitet.



Ant-Man känns barntillåten och ganska mesig. Den har inte ett speciellt bra manus och handlingen är inte spännande, snarare mer fånig än bad ass (som vissa superhjältefilmer kan vara). Dessutom tycker jag att Paul Rudd inte orkar dra filmen på sina två axlar. Trots stabila skådespelare i birollerna gör ingen något extraordinärt. Den roligaste figuren i hela filmen blir nu Michael Peñas Luis. Han är underhållande men i en riktigt bra film skulle den rollen varit den femte eller sjätte roligaste figuren, om ni förstår vad jag menar. Scott Lang känns själv som klippt och skuren för en biroll, något som bevisas funka bra i den kommande Avengers 2.5.

Det är nästan lite frustrerande att veta att Edgar Wright skulle regisserat filmen, inte bara som nu skrivit manus. Hans Scott Pilgrim vs The world är en av de allra bästa komedierna i genren, den bygger också på en serietidningsförlaga. Nu kvarstår endast delar av Wrights originalmanus och man undrar lite hur det kunde ha blivit om han fått göra filmen fullt ut så att säga. Det känns som att filmen är och nosar på Wrights stil några gånger men att den är allt för försiktig för att våga sig ut på några utstickare över huvud taget. Istället blev det Peyton Reed som fick regissera filmen. Han är känd för några avsnitt av tv-serien New Girl samt komedier som Yes man, The break-up och Bring it on. Inte direkt den tyngsta meritlistan man kan hitta, eller hur?



Det är lite symptomatiskt att en av filmens bättre scener är när Ant-man fajtas mot Falcon. Detta trots att Falcon mycket väl kan vara den tristaste av alla avengers lyfter han filmen ett snäpp eller två. Hade de valt en mer karismatisk karaktär från avengers hade han eller hon antagligen överskuggat Ant-Man allt för tydligt.

Tyvärr är övriga actionsekvenser ganska tama och jag blev mer sömnig än uppiggad av dem. Michael Douglas lyfte sin lön och inte mycket mer. Evangeline Lilly var snygg och sexig och skurken, han från House of Cards säsong 1, var adekvat galen. Manus var som sagt svagt. Man kan bland annat fundera över vilken orimligt osannolik händelsekedja som behövde hända för att Hank Pym skulle få tag på Scott Lang. Varför inte bara bjuda in honom på frukost istället? Speciellt eftersom Pym redan "vettat" honom under en längre tid och knappast behövde få Lang att bevisa sig.



Slutfajten bjöd på två roliga moment, dels när de av misstag satte på skivan Disintegration med The Cure, dels leksakstågsscenen.

Summering... Jag kände inte för karaktärerna speciellt mycket, manus och actionscener var svaga men som renodlad komedi var den helt ok.

Jag ger Ant-Man två laserstrålar av fem möjliga.

Betyg: 2/5









fredag 21 juli 2017

MCU rewatch: Avengers: Age of Ultron (2015)


En av de mest spännande sakerna med att se om alla MCU-filmer och dessutom se dem i tät följd var att få reda på vilka som skulle upplevas bättre eller sämre eller på annat sätt annorlunda andra gången. Jag var nyfiken på många av filmerna i MCU men speciellt den andra Avengers-filmen. När jag såg Ultron på bio var jag mycket nöjd men sedan dess har filmen falnat och inför denna titt trodde jag att den var direkt dålig. Jag vet inte om det var den tråkiga bombastiska slutscenen, den lite stiffa motståndaren i AI-roboten Ultron eller att "alla" andra ogillar den som mest gjorde att jag trodde att filmen var kass? Den hade i alla fall inte åldrats med värdighet i mitt huvud.

Döm om min förvåning när jag stortrivdes med filmen igen! Det är något med Joss filmer som tilltalar mig... Det måste vara något i hans dialog, karaktärer eller kan det vara att det alltid finns ett stort hjärta i hans historier. Jag vet inte jag. För det är helt klart så att jag fortfarande tycker att den flygande staden är kass och att Ultron är inte en jättebra big bad. Men dessa två svagheter täcks lätt upp av filmens styrkor. Dessutom tyckte jag faktiskt att Ultron var mer intressant än jag kom ihåg honom.



Några saker var svaga men det positiva väger alltså över. Jag gillar att det är så många av de "riktiga" avngersmedlemmarna här. Det är ju ändå en Avengers-film! Chris Hemsworth och Chris Evans - två riktigt bra Chrissar. Så har vi såklart Scarlett Johansson, älskar henne. Som ni vet gillar jag Robert Downey Jr och även om jag inte är såld på figuren Hulken så gör Mark Ruffalo Bruce Banner så bra man kan göra honom. Jag är dessutom förtjust i Jeremy Renner. Tänk vad bra han var i Bigelows The hurt locker! I denna film får vi också lära känna Elizabeth Olsens häxa och skurken från Nocturnal animals som hennes brorsa. Många bra skådespelare och härliga karaktärer! Precis som i Buffy så gör det inte så mycket om actionscenerna inte är fullständigt bad ass om man får bra karaktärer och intressanta relationer.

Inledningsscenen må lida av lite för mycket cgi men jag gillar scenen ändå. Vi ser alla avengers samarbetar och de återetableras i våra huvuden. Inledningsscenen är nog Joss sätt att säga att nu är det en Avengers-film du ser på. Inte en av de mindre MCU-filmerna!



Senare under filmen låter han karaktärerna ha flera bra scener mot varandra. Han låter flera scener "andas" istället för att hasta vidare. Jag tänker framför allt på scenen med festen i Avengers-huset samt scenerna på Clints bondgård. Men det finns flera små fina passager som den mellan Clint och Scarlet Witch under slutfajten, en scen mellan Agent Hill, Cap och Thor i högkvarteret, scenen mellan Cap och Nat på kanten av den flygande staden, scenen mellan Tony och Nick i ladan osv.



En mycket intressant del i filmen är de olika hjältarnas mardrömmar som de får av Scarlett Witch. Jag tänker dels på vad de ser i sina drömmar, dels på hur mardrömmarna påverkar dem efteråt. Tonys mardröm är klart mest spektakulär och det är också hans reaktion på den apokalyptiska framtidsvisionen som gör att han han skapar Ultron. Hans ångest inför framtiden kan mycket väl ligga till grund för hans beslut i Civil War också. Som kontrast är det lite gulligt att Steves mardröm endast är att han inte fick chans på Peggy Carter. Jag fundera likt Tony, kan man verkligen lita på en person som inte har mer mörker inom sig?

Mycket av Joss bästa saker kommer när han beskriver grupper i kris, grupper eller individer som har "hit rock bottom". Det finns sådant i Buffy, Firefly, Serenity och nu i Ultron. Misstro och rädslor genomsyrar filmen och jag finner det intressant. Det blir ännu bättre när pay offen kommer i full styrka i Avengers 2.5. Det är det dramatiska skeendena inom gruppen, den mellan karaktärerna som driver denna film. Det är helt enkelt en dramafilm i första hand även om filmen är förklädd som en actionfilm.



Det finns mycket detaljer i denna film. Den känns på många sätt som den mest komplexa av alla MCU-filmer som kommit ut. Den är inte perfekt, den har många skavanker. Hur lång är scenen med den flygande staden egentligen? Ibland känns den som 45 minuter. I Shinypoddenn gissade jag på 10 minuter. Oklart! Men nu när jag nyligen sett den känner jag starkt för den och ser alla dess styrkor. Det är en film som jag gärna ser om igen. Huruvida den kommer falna i mitt sinne igen vet jag ej, men jag tror risken är något mindre efter denna noggranna genomlysning.

Jag ger Avengers: Age of Ultron fyra John Deere traktorer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på våran djupgående diskussion om filmen i Shinypodden avsnitt As a team.