söndag 22 april 2018

The Station Agent (2003)


The station agent är en renodlad dramakomedi av American independent-slag. Det är mer ett drama än komedi men jag smyger in den här för att den är så bra. Filmen har en mycket otydlig handling och jag kan förstå att Tom McCarthy hade svårt att hitta producenter som var villiga att hosta upp med pengar för filmen. Filmen är skådisen McCarthys första film och han har skrivit manus och regisserat.

Filmen lever på sin fantastiska känsla. Vi får följa hur tre mycket oförväntade och olika människor blir kompisar. Vi har den självvalda enstöringen Fin. Han är dvärg och har tröttnat på att alltid bli driven med och att alla glor. Vi har konstnärinnan Olivia som drabbats av djup sorg då hon förlorat sin son och därefter lämnat sin man i krisen som hon fortfarande genomgår. Sen har vi den levnadsglade och varme kubanske kaffeförsäljaren Joe. Det är en underbar trio som jag gärna spenderar tid med, både i glädje och sorg.



En film utan speciellt påtaglig handling och som bygger på feeling åste ha rätt skådespelare. Peter Dinklage var här före Game of Thrones inte alls lika känd. Med en välrakad haka och en ungdomlig uppsyn spelar han sin Fin med återhållsamhet. Hans frustration över hur folk i gemen behandlar honom är tydlig och ibland krackelerar fasaden. Men han är väldigt bra och detta kan kanske varit en av de roller som gjorde att han fick giget i GoT?

Patricia Clarkson är filmens drottning. Hon underspelar sin djupt deprimerade Olivia till perfektion. Scenen när hon betraktar den unge mannen som spelar fotboll med sina två barn är fantastisk. Hon bryter ihop under tystnad mitt framför ögonen på oss.

Filmens hjärta, stora stora hjärta, är Joe spelad av den som alltid fantastiske men ack så underutnyttjade Bobby Cannavale. Han är helt enkelt suverän i denna film. Joe ger sig inte inför alla avvisningar. Han är genuint intresserad och sjukligt social. Hans relation med Fin är så fin! Pun intended.



Typ av humor?

Nej, men detta är knappt en komedi ens. Det finns inga skämt som inte kommer sig ur organiska situationer som karaktärerna råkar ut för. Detta är så långt från en Jim Carrey eller Will Ferrell-komedi man kan koma. Inga pruttskämt, (nästan) inga dratta på ändan-skämt och ingen satir.

Jag skrattar dock högt några gånger. Mest rörande två scener med Olivia som usel bilförare. Ni som har sett filmen vet vad jag menar.


Filmkvalité vs. humorkvalité

Som film betraktat är detta en juvel, helt suverän. Som renodlad komedi är den dock mycket tunn. Nej, detta är en kantboll på att ens kunna kallas för en komedi. Ämnena den behandlar är verkliga, vuxna och seriösa på alla sätt. Detta är ett mycket bra drama helt enkelt och som alla bra dramer har den en viss portion humor också. Som livet självt. Men ingen fokus på humorn för dess egen skull alltså. De av er som vill se "skratta läppen"-humor eller "slå sig på knäna"-komedi får leta vidare.



Manus vs. skådespelare

Manus är bra men förståeligt svårsålt. Filmen lever upp i hantverket. Stämning, klippning, musik och skådespeleriet tar överhand. Manuset representerar en smal idé och så har McCarthy adderat en härlig dialog. Skådespelarna är jättebra. Jag gillar framför allt att Peter Dinklage, Patricia Clarkson och Michelle Williams i en biroll inte spelar över. Det finns flera känslomässiga situationer där de hade kunnat gå över gränsen flera gånger. Bobby Cannavale spelar en mer yvig karaktär men han gör det kontrollerat och i mina ögon spelar han inte över heller.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)


En sensmoral: Det är bra att ha vänner!

Två stereotyper: dels har vi Olivias exman som spelas av John Slattery. Att denne John Slattery alltid spelar sådana sliskiga typer! Jag gillar inte hans stil. Det är sedan gammalt, sedan tv-serien Ed. Kommer ni ihåg? Han uppfyller här alla sterotypiska egenskaper hos ett jobbigt ex som är äcklig.

Sen har vi har två stereotypiska bonnläppar som i kallas "red necks". De hånar Fin för att han är dvärg och den ena är abusive i sitt förhållande med Michelle Williams karaktär. Hans IQ är lägre än skostorleken. De typerna är aldrig de vassaste knivarna i lådan.

Tre tropes:

a. Lonely together - filmens huvudtema, alla tre är ensamma men på grund av helt olika orsaker. De finner vänskap och sällskap hos varandra.

b. Glasögon är sexiga på bibliotekarien!

Joe: It's the librarian fantasy, man. Glasses off, hair down, books flying.
Fin: She doesn't wear glasses.
Olivia: Well, buy her some. It's worth it.

c. Ingen antagonist! Är detta en trope ens? De tre huvudkaraktärernas egna personliga problem utgör drivkrafterna i filmen. Det är kanske därför manusets handling känns så otydligt. Ingen tydlig antagonist skapar suddighet. Något att tänka på när man skriver manus.


Favoritkarakärer?

Jag älskar Joe mest. Nej, jag älskar Olivia mest. Ahh, nej jag älskar Fin mest. Nej Joe. Nej...




Trivia

Några random trivia bits från imdb:

The train depot in the film still exists in Newfoundland, NJ. It is a popular spot for train fans to take pictures of the Susquehanna trains as they travel north through New Jersey.

Tom McCarthy wrote the three main roles directly for the actors who ended up playing them. McCarthy has said in interviews that at the time of writing he was friends with Peter Dinklage, an acquaintance and colleague of Bobby Cannavale, and almost a complete stranger to Patricia Clarkson.


Omtittningspotential?

Ja detta är såklart en film man kan se om många gånger. Det är också en film som jag har gett till vänner som exempel på bra American independent-filmer som jag upptäckt via Stockholms Filmfestival.


Slutomdöme

Jag älskar denna film mer och mer desto äldre den blir. Nu har den legat och göttat till sig i huvudet och är en självklar femma. Suverän Am indy-drama.


Betyg: 5/5








lördag 21 april 2018

The Waterboys, Stockholm (2018)


The Waterboys på Cirkus, Stockholm, måndagen den 16:e april, 2018


Jag lyssnade otroligt mycket på The Waterboys när jag studerade i Uppsala. 1988 kom deras fjärde album Fisherman's blues ut och den snurrade på tallriken mest hela tiden. De tre första skivorna var mer rockiga men med Fisherman tog han ett bestämt steg in i folkrockrummet. Den efterföljande Room to roam från 1990 blev något av ett soundtrack till min uppvaktning och senare förhållande med M.

Nu för tiden släpper han inte lika många skivor. Det kan gå upp till fyra år mellan varje album och kvalitén har givetvis gått ner. Man får vara glad om det kommer ut en eller två riktigt bra låtar ur varje skiva nu för tiden. Det är så med många band man lyssnade på förr i tiden. Diminishing returns...


Nu är i alla fall Mike Scott och hans gamle vapendragare Steve Wickham plus en drös med musiker ute och promotar den senaste skivan, Out of all this blue. Bandet var helt ok. Bas, trummor och klaviatur sköttes bra. Däremot hade han med sig två tjejer i en kör som wailade sig igenom ett antal av de nya men också några av de äldre låtarna med ett fasansfullt resultat. Riktigt uselt. Obegripligt att han ville ha det så. Som Olof säger i podden är det oftast inte speciellt bra med adderad kör som är inne och smetar i våra gamla favoriter.

Konserten inleds suveränt med låtar från de fyra första skivorna. Han inleder med Medicine bow från tredje skivan This is the sea, sedan kastar de sig in i All the things she gave me. Efter en nyare låt körde de så We will not be lovers från Fisherman och rakt in i A girl called Johnny från debutplattan från 1983. Vid detta laget kunde jag knappt tro att det var sant. Kunde han göra en Neil och i princip skippa det nyare materialet och mestadels spela gamla och efterlängtade låtar?

Men nej, konserten gick snabbt över till nya låtar och tappade därmed i energi och tempo. Det var synd på en så stark start. Han tappade tydligt greppet om publiken. Jag och svågern stod på parkett och runt omkring oss var det bara någon enstaka galning som helt hängav sig och skakade på kroppen...


Inför en av de bättre från senaste skivan Nashville, Tennessee drog Mike en lång och kul anekdot om hur killen bakom klaviaturet kom med i bandet. Alla musikers är temporära gäster. Steve Wickham på fiol har varit med på både gamla och nya skivor. Men den enda som är och alltid varit The Waterboys är låtskrivaren, sångaren och gitarristen Mike Scott.

Efter bara nio låtar tog bandet en 25 minuter paus med ombyte av kläder. Jag och svågern gick upp och satt oss på läktaren. Det var fullt nere på parkett men läktaren var bara halvfull. Av kapaciteten på 1650 var det kanske 1200 i publiken?

Under andra setet spelades en akustisk och helt oigenkännlig version av Too close to heaven. Till det spelades When we go away, The raggle taggle gypsy samt The whole of the moon. Övriga var nya alster med den något lägre energin från publiken som belöning. Ljudet var fantastiskt när man satt i stolarna, mycket bättre än nere på golvet där det ändå var helt ok. Cirkus är en mycket bra arena för små och medelstora band.

Inför extranumret lämnade vi arenan för att få tag på taxi hem. Japp, nu är man i gubbträsket. Jag hade gissat på att han skulle spelat Fisherman's blues som extranummer men enligt the internets spelades tydligen Mikes favoritcover Purple rain som extranummer. Då känns det som att valet att ta en taxi var rätt val. Inget fel på Prince, men i detta fall gäller regeln att det alltid är tristare med en cover.

Allt som allt var det som alltid trevligt att bege sig ut på konsert och hänga lite med svågern, men som konsert kommer denna inte gå till historien. Den kommer inte in på min top 10 så att säga. Det var aldrig dålig och det inledande partiet var riktigt najs. Tyvärr fick jag aldrig gåshud på armarna. Däremot bjöds jag på en inre tidsresa till tiden i Uppsala när han spelade We will not be married. Och det är något i alla fall.

Setlist:
1. Medicin bow
2. All the things she gave me
3. If the answer is yeah
4. We will not be lovers
5. A girl called Johnny
6. Nashville, Tennessee
7. Still a freak
8. Man what a woman
9. Morning came too soon

Paus

10. The Christ in you
11. When ye go away / Dunford's fancy
12. Nearest thing to hip
13. Santa Fe
14. Too close to heaven
15. The raggle taggle gypsy
16. Long strange Golden Road
17. The whole of the moon

Extranummer

18. Purple rain




fredag 20 april 2018

A Ghost Story (2017)


Jag har upptäckt att jag ofta gillar filmer som handlar om tidens oförståeliga form och funktion. Jag räknar här inte in filmer om tidsloopar vilka sällan får en riktigt bra upplösning som det verkar. "Måndag hela veckan" är såklart filmen som bekräftar regeln där. Nej, jag menar de som ser på tiden på ett nästan filosofiskt sätt. Tänk filmer som "Arrival", "Interstellar" eller varför inte "2001 - a space odyssey".

"A ghost story" har en till synes enkel handling men det är en film som har ett komplext och utmanande innehåll. Den handlar bland annat om tiden och hur den upplevs. Den handlar lika mycket om sorgearbete, saknad och önskan att lämna något bestående efter sig när man lämna jordelivet. Livets storhet och litenhet. Människans önskan att lämna avtryck...

"A ghost story" är en film om ett spöke som inte är en skräckfilm men som ändå kan verka skrämmande för den tänkande åskådaren, på samma sätt som det kan verka skrämmande att tänka på att universum är oändligt stort. "A ghost story" är en liten American Independent-film som ställer de stora frågorna. Den är berättad i ett mycket långsamt tempo. Det finns en fantastisk scen med en stillastående kamera som visar när kvinnan (Rooney Mara) sitter på köksgolvet och äter en hel matpaj. Hypnotisk scen och en vattendelare bland dem som lämnar sina åsikter om filmen på imdb. Skit i de idioterna.



En annan film från 2017 som påminner om denna på grund av tempot är "Columbus". Till synes enkla historier men så mycket mer. En annan film som jag påmindes om flera gånger var Terrence Malicks "The tree of life". "A ghost story" skulle kunna vara den lilla indy-versionen av det spektaklet. Jag håller "A ghost stor"y som den bra mycket bättre filmen av de två.

Varför är då en så långsam och stilla film som denna så bra? Idéerna bakom filmen är hyperintressanta, skådespeleriet är bra och filmklippningen är otroligt bra. Man känner att man är i händerna på en filmmakare som vet hur man gör.



Casey Affleck, som spelade skjortan av Hollywood i "Manchester by the Sea" häromåret, spelar mannen och han är lika briljant här. Vi ser honom i olika skepnader, och han har i denna film bevisat att vi kan addera talang för att stå väldigt still väldigt långa stunder. Tiden har ingen betydelse för ett spöke.

På en bjudning jag hade häromsistens kom frågan upp om man "får" gilla filmer med Casey Affleck i på grund av de anklagelser om dåligt beteende som finns mot honom. Det är en mycket svår och komplex fråga. Dels är jag inte insatt i anklagelserna mot honom, och än mer oinsatt i vad som faktiskt har hänt. Dels gissar jag att mycket av kulturen skulle få tvättas bort om man skulle börja nagelfara huruvida författare, regissörer, skådespelare, musiker och målare var god människor som aldrig gjort några fel. Antar att vi skulle få kasta alla Bergmans och Strindbergs alster i papperskorgen till att börja med... Vår diskussion om Affleck handlade inte om vad han hade gjort eller inte gjort, utan om den principiella frågeställningen. Kunde lika gärna handlat om någon annan...



Jag blev så hänförd av "A ghost story" att jag direkt efter titten bestämde att den skulle ha en plats på min topplista över filmerna från 2017. Till slut hamnade den på plats sex på min top 10 från 2017.

Jag ger a ghost story en femma och kämpar vidare med mina tankar om livet efter detta och hur tiden egentligen fungerar.

Betyg: 5/5





 


torsdag 19 april 2018

Labyrinth (1986)


Tänk hur mycket fantasygenren har Sagan om ringen, Harry Potter och Game of Thrones att tacka för. När jag var ung hade det mesta inom fantasy en sunkig skrattretande kvalité. Det enda som helt kunde förflytta mig i tid och rum, till en galax långt långt borta var Star Wars. När Labyrinth kom ut 1986 gav jag den inte ens chansen. Det var och är en barnfilm och den har inte speciellt upphetsande specialeffekter. Vad den istället har är en stor portion charm och humor samt David Bowie. Jag valde att se filmen eftersom Bowie är med och han har en fyra-fem låtar med i filmen.



En femtonårig Jennifer Connelly spelar Sarah, filmens antagonist. Hon råkar uttala de exakta orden i en besvärjelse som triggar goblins-kungen (Bowie) att stjäla hennes lillebror Toby. Sarah ger sig in i labyrinten, goblins-staden och till slut kungens slott för att rädda Toby. Likt en Alice i Underlandet, en Dorothy i OZ eller barnen Pevensie som går genom garderoben och finner Narnia utspelar sig Sarahs äventyr i en annan dimension, en parallell värld eller helt sonika i hennes eget huvud.



Specialeffekterna och hantering av animatroniska dockor i filmen är under all kritik. Ändå har filmen en hel del fans. För många innebär säkert filmen en nostalgisk tripp tillbaka till barndomen. Men det finns faktiskt en hel del humor om man ser på filmen med rätt humör. Den påminner mig en hel del om The princess bride i strukturen men också på grund av fantastiska namn på utmaningar likt "The bog of stench". Det finns en del från Willow med tanke på typen av äventyr och alla korta personer.

Många av figurerna spelas av animatroniska dockor och de påminner mig om mupparna och det är också Jim Henson som regisserat denna film. Jag slås av likheten med Guardians of the Galaxy på grund av den ettrige och snabbtjäftade gnagaren. Till sist påminner den mig om Bilbo-filmerna på grund av alla prutt- och dratta på ändan-skämt. Många av mina jämförelser kommer såklart från saker som kommit ut före Labyrinth, vad som influerat vad låter jag eftervärlden döma. Det är en salig fantasysörja i vilket fall.



Jag ville se filmen för att höra och se Bowie "in action". Han har inte en jättespännande roll att spela här. Goblin-kungen är en ganska grund och enkerlspårig karaktär. Bowie har dock en häftig frisyr, galna kläder och fantasieggande sminkning. Han är kanske inte väldens bästa skådespelare om man ska vara ärlig, men han passar in i denna film, den är så överdriven och "campy". Jag var vagt underhållen mest hela tiden, men jag kommer inte minnas den som en personlig favorit.

Jag ger Labyrinth två Hedwig-ugglor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Trivia: Manus skrivet av Terry Jones och regissören Jim Henson samt Dennis Lee. George Lucas är producent.

Fripp funderar: har skaparna av Guardians of the Galaxy stulit karaktären Rocket rakt av från Didymus i Labyrinth?

Lyssna på oss i Shinypodden när vi pratar om skivan Tonight från 1984 där vi också pratar om denna film.







onsdag 18 april 2018

The Falcon and the Snowman (1985)


The falcon and the snowman är en politisk thriller som bygger på verkliga händelser. Filmen utspelas under första halvan av sjuttiotalet och lånar en hel del från den erans paranoidthrillers. Filmen är regisserad av John Schlesinger som tidigare också regisserat en av genrens mest kända filmer i The Marathon man.

Timothy Hutton spelar den intelligente Chris som istället för att åka iväg till college tar jobb på en telestation där de hanterarkrypterad kommunikation inom CIA. Han får samvetskval när han inser att CIA inte är snälla pojkar. Det självklara valet blir därför att sälja hemligheter till Sovjetunionen. Klart som korvspad!

Till sin hjälp tar han den något korkade men ytterst narcissistiska kompisen Daulton spelad av en ung Sean Penn. I rollen som deras "handler" från KGB ser vi David Suchet från tiden före Poirot. Suchet är filmens bästa skådis skulle jag säga. Andra ansikten jag kände igen inkluderar Lori Singer (Short Cuts och Fame), Richard Dysart (The thing och L.A. law) samt hjälten Michael Ironside (Total recall, Starship troopers och V).



Själva anledningen till att jag såg filmen nu var för att Bowie sjöng den kända låten "This is not America" från filmen. Låten skriven av Pat Metheny och Bowie spelas under eftertexterna men låten dyker upp instrumentalt lite här och där i filmen, som ett avlägset ledmotiv som kryper fram i vissa scener. Filmen lyfte helt klart av att höra låten integrerad i filmen.

Jag gillar Timothy Hutton och han är bra i denna film. Sean Penn har aldrig varit en favorit och här är han hela tiden på gränsen till skrattretande. Nej, han är ingen favorit.

Schlesinger lyckas dock bra med tidsandan. Man kan lätt tro att filmen är inspelad på sjuttiotalet. Den lider lite av samma problem som de filmer den försöker efterapa lider av. Den är långsam och den är inte speciellt spännande. Man måste vara intresserad av genren för att gilla den här filmen tror jag.

För mig lyftes filmen ett snäpp när jag fick höra den gamla favoritlåten i sin rätta kontext. Filmen har en sorglig ton i slutet och låten passar perfekt som avslutningsmelodi efter filmen. Slutet gör att filmen växer och får betydelse. Den segar sig upp ett snäpp...

Jag ger The falcon and the snowman tre landsförräderier av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Lyssna på oss i Shinypodden när vi pratar om skivan Tonight från 1984 där vi också pratar om denna film.





tisdag 17 april 2018

Absolute Beginners (1986)


Absolute beginners kan konkurrera om utmärkelsen den sämsta film jag någonsin sett. Den enda anledningen till att jag såg den var såklart att David Bowie både skådespelar i filmen och har gjort titellåten. Filmen är regisserad av britten Julien Temple, en regissör Bowie arbetat med redan två år tidigare med musikvideon och kortfilmen för låten Blue Jean. Filmen påminner faktiskt om Blue Jean-filmen så det känn s inte helt orealistiskt att idéer om detta filmprojekt startade redan i deras samarbeta 1984.



Absolute beginners omnämns på wikipedia som en av tre filmer som gjorde så att det stora filmbolaget Goldcrest gick omkull. De övriga två magplasken som drog ner jätten var Revolution (1985) och The mission (1986). Jag har dock svårt att tro att någon av de två filmerna kan vara så dålig som Absolute beginners.

Detta är en musikal som utspelas i London under sent 50-tal. Världen är förvrängd, allt ser syntetiskt eller fejkat ut. Inga karaktärer är det minsta realistiska. Musiken är usel. Bowies låt spelas under eftertexterna och det är svårt att avgöra varför den är så bra där; är det för att den ÄR bra eller för att eftertexterna äntligen startat?



Filmen påminner otroligt mycket om förra årets La la land, men allt är sämre. La la land hade i alla fall en bra låt (som de spelade om och om igen), bättre skådespelarinsatser, en bättre historia, bättre shownummer och foto och miljö och musik och dialog och allt annat man kan tänka sig.

Den enda av skådespelarna jag känner igen är Patsy Kensit i rollen som Suzette, en av två huvudpersonen. Ni kommer väl ihåg Patsy från Dödligt vapen II från 1989? Hon spelade den söta blondinen som arbetade för "Diplomatic immunity"-snubben (den äckliga). Sen ser vi sångerskan Sade på scen med en sång också. Det var en bra scen!!



Bowie då? Jo, men han är ok. Han spelar en anonym affärsman och får inte mycket screen time alls. Svårt att avgöra om han är bra eller inte ens. Om du är nyfiken på honom som skådespelare ska du ta och se The man who fell to Earth (1976) eller varför inte den tjugo minuter långa kortfilmen Jazzin' for Blue Jean?

Jag ger Absolute Beginners en svag nybörjare av fem möjliga!

Betyg: 1/5

Lyssna på oss i Shinypodden när vi pratar om skivan Tonight från 1984 där vi också pratar om denna film.