His Girl Friday (1940)

His Girl Friday är en otrolig screwball comedy, men det är en film med två sidor. En bra och en, om inte lite mindre bra, så ialla fall förbryllande. Filmen är regisserad av mästaren Howard Hawks så att detta är extraordinärt är inte förvånande.

Å ena sidan är dess dialog något utöver det vanliga. Här får vi nästan definitionen av kulsprutedialog ,om det nu är ett uttryck. Skådesplearna Cary Grant och Rosalind Russell spelar det skilda paret där han vill få tillbaka sin exfru, precis samma grundhandling som i The Awful Truth för övrigt. 

Här spelar Cary Grant Walter Burns, chefsredaktör på en tidning, och Rosalind Russell spelar Hildy Johnson, hans bästa reporter som efter skilsmässan bestämt sig för att pensionera sig, gifta sig med en tråkmåns (spelad av Ralph Bellamy) och bli hemmafru.

Inledningsscenen då Hildy kommer in på redaktionen, och blir hyllad av alla före detta kollegor, för att berätta för Walter att hon ska gifta sig är en av genrens om inte filmhistoriens mer notabla inledningsscener. De gnabbas, ger varandra den ena vassa kommentaren efter den andra och allt går i en rasande fart. Jag blir blown away över hur de lyckas leverera en så vass och snabb dialog samtidigt som de levererar små menande blickar och alla möjliga känslor i ett finlirets skådespeleri som borde varit omöjligt i det tempot över huvud taget.

Walter har nu i princip en eller två dagar på sig att övertyga Hildy att stanna i stan, dumpa Bruce och komma tillbaka till Walters famn. Vid sidan av att de enligt genrens underliggande struktur är som gjorda för varandra är Hildy först och främst en journalist och det är det hon skulle sakna mest som hemmafru till Bruce. Detta vet Walter och det ver vi i publiken.

Det är en ljuvlig dialog som bjuder lika mycket på humor som drama. Och filmen har en del drama att bjuda på. Är den malplacerad eller adderar den ett djup till filmen som man inte väntar sig av en screwball comedy?

Därför att, å andra sidan visar denna film upp journalistgillet från dess mest cyniska sida. Filmen ska vara en komedi men den innehåller ändå en nyhetsstory om en förmodad oskyldig man som ska avrättas i den elektriska stolen dagen efter och hans flickvän som tar livet av sig genom att hoppa ut genom ett fönster på tredje våningen i desperation över pojkvännens öde. Det är inte riktigt vad man väntar sig i enkla komedier.

Det är väl helt enkelt så att detta är allt annat än en enkel komedi. Den har "layers".

Detta var andra gången jag såg filmen och jag var blown away båda gångerna. Men den har dock ett litet snäpp upp till de bästa i genren, mest på grund av dess två tonaliteter som inte riktigt gifter sig perfekt.

Filmen får fyra gnabbandes kärlekspart av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl går in på djupet om denna komplexa film.

The Awful Truth (1937)

The Awful Truth kan vara den fulländade klassiska Screwball Comedy-filmen. Den perfekta regissören för genren i Leo McCarey, de perfekta manliga huvudrollsinnehavarna i Cary Grant och Ralph Bellamy och framför allt Irene Dunne, det perfekta valet för den kvinnliga huvudrollen. 

Filmen har en otrolig dialog. Det är såklart svårt att beskriva i en revy, den måste ses och upplevas. Här når vi en höjdpunkt för "the battle of the sexes". Cary Grant spelar exmaken Jerry som vill få tillbaka exfrun Lucy spelad av giganten Irene Dunne trots att hon just har förlovat sig med Ralph Bellamys Oklahoma Dan. Eftersom detta är en klassisk Screwball Comedy vet alla, exakt alla inblandande i produktionen och vi åskådare, att de egentligen hör ihop. Det krävs dock en hel del gnabb och förvecklingar innan de två ska få varandra igen.

Viña Delmar skrev manus vilket hon fick en oscarsnominering för. Detta var dock endast en starpunkt för den otroliga dialogen filmen igenom. Regissören Leo McCarey ville att dialogen skulle improviseras i stunden. Han överrakade skådespelarna med nyskriven dialog utan möjlighet för trygghetssökande skådisar att repetera den. 

För att detta skulle funka tog han in Irene Dunne som filmens ankare och stödhjul. Nästan 40 år gammal hade hon livserfarenheten och tryggheten att hålla igång showen. Cary Grant och Ralph Bellamy var endast drygt 30 år vardera och framför allt Cary Grant hatade att improvisera. Filmhistoriker kan berätta att hans spelstil före Leo McCarey var så välrepeterad att den ofta blev stel och robotaktig. Här kastades han in i ett arbetssätt som han inte alls gillade. Det var dock denna Cary Grant som slog igenom hos den amerikanska publiken och det var detta som gjorde honom till den största skådespelaren i sin tid. 

Leo McCareys regisserande är top notch. Cary Grant spelar sin Jerry perfekt (mot sin vilja). Han är inte pajig som hans förvirrade Dr Huxley i Bringing Up Baby eller frenetiskt nervös broder från den galna familjen i Arsenic and Old Lace. Han är heller inte lika hård och beräknande som i His Girl Friday. Här spelar han tämligen "au naturell" men ändock med glimten i ögat. Han och Irene Dunne har en fantastisk personkemi.

Irene Dunns är perfekt för rollensom Lucy. Hon är den vuxne i rummet och hon lindar småpojkarna med lätthet runt sitt lillfinger. Hon utstrålar elegans och hög social status vilket står i kontrast med filmens handling och dialog. McCarey valde henne för att nyttja kontrasterna mellan de tre världar rollfigurerna representerar. Hon är fantastisk i rollen som Lucy.

Den tredje karaktären är nästan lika viktig för helheten skulls. Det är filmens "chump" Dan Leeson. Han spelas till perfektion av Ralph Bellamy. Han är lika naiv och godtrogen som helt fel ute med Lucy. Att han ens kunde tro att hon skulle trivas på hans gård ute på prärien i Oklahoma bland oljetornen är en av filmens grundläggande hinder för "det rätta paret". Bellamy spelar sin "Oklahoma" Dan till perfektion.

Detta var första gången jag såg filmen och jag blev helt blown away. Jag vågar mig på att ge den högsta betyget redan efter första titten. Detta var en mycket trevlig "new discovery".

Betyg: 5/5

Lyssna på avsnitt 3 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

Arsenic and Old Lace (1944)

"Chaaaaarrrge!"

Detta är en helt sjuk film. Bonkers!

Tio år efter Capra drog sitt strå till stacken för att skapa screwball comedy-genren, gjorde han en film som vid första anblicken kunde ha förstört samma genre. 

Detta är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Bonkers!

Bonkers (adjective), meaning: very eccentric, foolish, or irrational. 

Det första jag tänker är att det är hatten av och en respektfull blinkning till en så crazy film. Samtidigt påminner den mig mycket om Hitchcocks The Trouble With Harry från 1955. Det är en film som jag blev tipsad om av den store Frans. Vid första titten förstod jag ingenting. När vi senare körde Hitchcock-podden blev det en omtitt och då föll polletten ner och jag älskade filmen. Till slut. Jag gissar att samma sak kan hända med denna film.

Filmens par är charmigt om än frusterande. Mortimer Brewster spelas av ikonen Cary Grant och hans Elaine Harper spelas av Priscilla Lane som vi såg i Hitchcocks lite bortglömda Saboteur från 1942. Paret är mysiga ihop under de förtvivlat få scener de har tillsammans. Tyvärr försvinner Priscilla Lane under stora delar av filmen inte minst då Mortimer hela tiden kör över henne och skriker åt henne att gå tillbaka till sitt hus. Det känns som att halva skämtet med denna film är att den så kända Cary Grant ska göra så många tokiga saker som möjligt. Han grimascherar och tittar in i kameran stup i kvarten.

Filmen känns begränsad och lite instängd och det beror till stor del på att den är en filmatisering av en känd teaterpjäs, precis som Hitchcocks kända Rope från 1948 var. 

Och precis som med teaterpjäsen är alla biroller mycket viktiga. De mordiska men bedårande systrarna Abby och Martha är underhållande, men favoriterna är ändå "Teddy Roosevelt", Jonathan och Dr. Einstein. 

Karaktären Jonathan som sägs likna Boris Karloff spelades av honom själv på Broadway samtidigt som filominspelningen pågick och han fick inte "ledigt" att spela rollen i filmen också. Det hade varit bad-ass. Istället blev det Raymond Massey som faktiskt liknar Karloff så det blev helt ok. Dr. Einstein är filmens roligaste figur och han spelas av den korte giganten Peter Lorre. 

Tänk så många ikoniska roller Lorre haft. Skurken i Fritz Langs M (1931), skurkarna i Hitchcocks The Man Who Knew Too Much (1934) och den underskattade Secret Agent (1936), plus att han deltog i klassikers som The Maltese Falcon (1941) och Casablanca (1942) samt som Le Chiffre i  tv-serien Climax! avsnittet Casino Royale (1954).

Här spelar Lorre en hantlangare och hobbyplastikkirurg åt den criminally insane Jonathan som vid det här laget ser ut som Frankensteins monster. 

En annan favorit är såklart Mortimer och Jonathans broder som identifierar sig som USAs president Teddy Roosevelt. Det visar sig att alla i familjen Mortimer är galna. Stackars Mortimer. Teddy är underhållande i varje scen han dyker upp i. Chaaaaarrrge!

Betyg: 3,5/5

I'm the son of a sea-cook!

Lyssna på avsnitt 1 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

The Bishop's Wife (1947)

Det närmar sig juletid och då brukar suget efter att kolla på julfilmer infinna sig. Nu blev det en gammal klassiker med Cary Grant och Loretta Young i huvudrollerna. Det är en lätt vemodig romantisk komedi, långsamt berättad som filmerna var förr.

Det är enkel handling. Biskopen Henry Brougham (David Niven) är stressad och pressad inför bygget av en ny dyr katedral. Hans fru Julia (Loretta Young) lider av att hennes make är sur och tråkig och längtar tillbaka till tiden när han var en enkel präst i ett fattigare kvarter. De var lyckliga istället. Henry ber till guden om att få vägledning om bygget och Julia ber om att det ska bli bättre mellan henne och Henry. Och då dyker ängeln Dudley (Cary Grant) upp.

Filmen är en komedi men också något av ett romantiskt drama. Dudley blir snabbt Henrys assistent och ängelns lättsamma och charmerande sätt utmanar Henrys vresiga präst. Den äktenskapliga lyckan riskerar att falna. Dudley blir dotterns favorit, likaså sekreterarens och hushållerskans. Henry fick lite mer än han bad om om man säger så. Mot slutet manipulerar Dudley Henry till att göra rätt istället för det som han tror sig måste när det gäller bygget. Alla glada och nöjda. Slut.

Men filmen utforskar också hur Dudley blir förälskad i Julia vilket inte besvaras och han måste lämna människorna åt sitt öde och flyga vidare till nästa uppdrag. Lite vemodigt som sagt.

Cary Grant är ett mirakel i sig. Han har en stark personlighet på duken, jag gillar honom. David Niven är lustig i denna film, han spelar sin biskop med en brittisk "stiff upper lip", och hans "straight guy" mot Grants charmör blir helt enkelt kul. Loretta Young var väl helt ok, och detta var nog första gången jag såg henne i något. Hon var kanhända lite blek om nosen, men ok.

Däremot gillade jag de tre större birollerna Monty Wolley som den jovialiske professorn, James Gleason som den talförde taxichauffören Sylvester och Gladys Cooper som den stränga Mrs Hamilton, hon med alla pengarna som Henry behöver för bygget.

Denna film nämns ofta i samband med listor över de bästa julfilmerna men den handlar inte om julen egentligen, men den utspelas om vintern sent på året så den är i rätt tid i alla fall. Den får inte höga poäng inom julkänsla, men den är mysig och snäll. Perfekt om man vill sjunka ner i fåtöljen och se något som lindrar själen.

Betyg: 3/5

North by Northwest (1959)

North by Northwest var ju den allra bästa Hitchcock-filmen! Det var vad jag trodde när jag och Frans gick in i den första säsongen av Hitchcockpodden i alla fall. Men nu inser jag att mitt minne av den led av hål stora som i schweizisk ost. Jag kom nog bara ihåg de bra bitarna.

Visst, filmen är fortfarande en underhållande äventyrsfilm, men långt från Hitch bästa. Cary Grant är som alltid charmig och filmen har flera ikoniska scener.

Vad som slår mig denna gång är att filmen kan ses som en ren föregångare till Bondfilmerna, men att detta skulle vara den första Bondfilmen med en kvinnlig Bond. Eva Marie Saints Eve Kendall är en agent i bästa Bondstil och Cary Grants Roger är en manlig bimbo som bjuds på en oförväntad resa in i agenter och spionernas spännande värld. Jag ser många av de saker som blev så vanligt i Bondilmerna bara en handfull år senare. Tågscenerna, matvagnen, överslafen i kupén, en elak main villan med sin villains lair, en farlig henchman osv. Filmen slutar med den obligatoriska scenen där Bond förför bimbon.  

Mittendelen är klart starkast med scenerna på tåget samt de med en övergiven Cary Grant ute i majsfältet. Cary Grant, Eva Marie Saint och Martin Landau var alla bra.

Inledningen är lite väl seg och slutet är hyfsat spännande utan att mätaren går i taket. De största svagheterna med filmen är dock James Mason som main villain och en påträngande musik.

Betyg: 3+/5

Idag får jag sällskap av Sofia som också har sett filmen. Hoppa nu över till henne och läs hennes förträffliga text.

När ni är klara med det kan ni hitta avsnittet när jag, Joel och den store Frans pratar om filmen i Shinypodden.

To Catch a Thief (1955)

 

Detta var den tredje Hitchcock-filmen i rad med Grace Kelly i den kvinnliga huvudrollen. To catch a thief är en lättsam romantisk komedi vilket inte hört till det vanligaste från Hitch. Jag tycker att detta var den näst bästa av de tre och att Kellys insats var näst bäst också.

Motspelaren i denna film är ingen mindre än Cary Grant, dåtidens George Clooney som man så vill. De har samma aura tycker jag i alla fall. Han är äldre än motspelerksan och det brukar ju kunna kännas tokigt men i denna film passar det in i handling och hur relationen spelas upp. Ibland övervinner icke rationella känslor vad som på pappret är "rätt".

Filmen har flera styrkor där miljöerna från den franska Rivieran är top notch. Dessutom är dialogen mycket lustig under delar av filmen, tänker mest på scenerna mellan Grant och John Williams, som den äldre gentlemannen som representerar försäkringsbolaget, samt dem mellan Grant och Jessie Royce Landis som spelar Grace Kellys mamma. Framför allt gillar jag den långa scenen i mitten av filmen då Grace tar med Cary Grant på en biltur och picnic. Hon går på offensiven och utmanar honom om att han är den aktive juveltjuven som filmen snurrar runt. Hon är så frejdig att jag satt upp med rak rygg och hejade på henne och jag hoppades att hon skulle förbli den dominante i parets relation. Men ack detta föll tillbaka något mot slutet. Till sist gillade jag avslutningen under den stora maskeradbalen.

Samtidigt är filmen en lättviktare, "bara" en skön matinéfilm. Svårrankad film i relation till de mer seriösa filmerna Hitch gjort. Gissar att denna  film kan växa med tiden. Just nu ger jag den en riktigt stark trea.

Betyg: 3+/5

Lyssna på när den store Frans, The Burmeister och jag analyserar våra känslor om filmen i Shinypodden.

Notorious (1946)

Jag gillar Notorious bra mycket mer än förra veckans Hitchcock-film Spellbound. Även denna gång spelar Ingrid Bergman den kvinnliga huvudrollen. Jag är inget stort fan av Bergman, hon ser tillgjord ut. Hennes roll i denna film är dock mycket avancerad och den kräver att hon spelar upp ett stort spektrum av känslolägen och förmedla en massa inre tankar. Denna gång spelar hon mot Cary Grant och det är givetvis ett stort fall framåt jämfört med Peck. Cary Grant är perfekt i rollen som Devlin som är Alicias "agent handler".

Filmens styrkor är ett bra manus, en bra handling, en underfundig MacGuffin och en intressant "big bad". Claude Rains gör skurken Alexander Sebastian väldigt bra. Han är komplex och mångbottnad, något som man inte alltid ser hos filmskurkar. Hans gamla drakdrottning till mor spelas förträffligt av österrikiskan Leopoldine Konstantin.

Jag var nyfiken på att se om filmen skulle växa vid denna omtitt men det gjorde den inte. Den är fortfarande en stark trea. Den är spännande och parets kärleks- och spionbekymmer engagerar men bara till en viss nivå. Filmen är välförtjänt berömd, men inte en superfavorit hos mig personligen.

Lyssna på Shinypodden där jag och min kompis den store Frans diskuterar filmen, mestadels positivt. Frans är ett stort fan till både Ingrid Bergman och filmen.

Betyg: 3/5

Andra bloggar om filmen:
Sofia
Christian

Drinkbordet

Cameon

Nya utgåvan från Criterion Collection

Suspicion (1941)

Veckans Hitchcock-film i Shinypodden är Suspicion från 1941. Det känns som ett tydligt steg i hans utveckling mot de allra mest kända spänningsfilmer han kom att göra längre fram i karriären. Snyggt foto, ikonisk scen, höga höjder, minst en tågscen, vem är skyldig?

Detta är den första av fyra filmer som Cary Grant spelade huvudrollen i en Hitchcock-film och det är supernajs att se honom. Äntligen kunde man kanske säga. Jag gillar Cary Grant och James Stewart och de båda kommer delta i flertalet av Hitchs filmer. Cary Grant är dock inte i sitt bästa slag i denna film. Jag upplever att han spelar över lite i vissa sekvenser då hans karaktär Johnny ska visa mörker.

Däremot är filmens kvinnliga stjärna Joan Fontaine, känd från Rebecca, glimrande i rollen som Lina. Hon är sublim och elegant i att visa osäkerhet, naivitet men i denna film, till skillnad med Rebecca, en hel del balls också. Fontaine vann en oscar för bästa kvinnliga skådespelerska för denna film vilket jag bara kan applådera.

Nigel Bruce i rollen som den fånige rike kompisen Beaky är mycket bra och gör rollen till perfektion. Han vinglar hela tiden på rätt sida av gränsen till buskis och han levererar sin Beaky med en hel del patos.

Filmen är bra men dess slut är lite eljest, kändes förryckt och på gränsen till bisarrt. Det kommer inte som en stor överraskning att bokens slut var helt annorlunda. Det var mycket intressant att jämföra de två sluten och de två olika tolkningarna av filmen de ger upphov till. Vilket slut vill Hitchcock ha och varför valde de det ena? Detta och mycket annat diskuterar jag och Frans i veckans poddavsnitt, hittas här.

Betyg: 3,5/5

I Was a Male War Bride (1949)

Howard Hawks I was a male war bride med Cary Grant och Ann Sheridan i huvudrollerna var på pappret helt rätt, men detta var en film som jag inte alls kom överens med. Jag fann manuset helt outhärdligt och skådespelarprestationerna lyckades inte rädda filmen manuset trots bra insatser från de två i huvudrollerna.

Filmen bygger på en autobiografi skriven av en belgisk soldat som gifte sig med en amerikanska under andra världskriget och sedan fick problem när han skulle åka över till USA då systemet (processen) var gjord för manliga soldater som gifte sig med kvinnor under andra världskriget. Det finns en kul romantisk komedi här under ytan där förvecklingarna med switchade könsroller driver humorn. Med Cary Grant i huvudrollen skulle man också få till lite metahumor med alla kvinnors favorit i en annorlunda roll, lite som George Clooney i The descendants.

Men tyvärr så förstör manuset hela upplevelsen. Ann Sheridans Lt Gates beter sig som ett asshole mot sin käresta Cpt Rochard. Hon är nästan lika vidrig mot Rochard som Faile mot Perrin i The Wheel of Time, och det är en relation som jag verkligen inte är ett fan av.

Det orimliga ligger i det faktum att Gate är totalt illojal mot Rochard och till och med flera gånger utstuderat elak mot sin make. I en situation där de som ett par får en massa ovanliga utmaningar på grund av reglerna runt inresetillstånd till Amerika, agerar hon illojalt och i slutändan lika illa mot honom som vissa andra. Det är varken roligt eller romantiskt att titta på. Det hade varit precis lika illa om det varit mannen som betett sig så vansinnigt mot kvinnan. Det har inget med könen att göra, det har att göra med hur de två personerna i ett par beter sig emot varandra.

Filmen inleds med en lång del där Gates och Rochard blir förälskade. Även denna del känns som helt oärlig, men den passar in i hur "screw ball comedies" ofta är i alla fall. Att de snarare motverkar varandra och är elaka mot varandra verkar vara kutym i denna typ av filmer. Det känns inte speciellt naturligt, men jag köper den delen lite bättre, som del av en etablerad filmgenre. Det är efter de gift sig som manus helt spårar ut.

Jag hade hoppats på en klassiker i samma nivå som Howard Hawks bästa romantiska komedier, men detta var en fruktansvärd besvikelse.

Betyg: 2/5

"Behind the scene"-bild, mycket bättre känsla

Only Angels Have Wings (1939)

Only angels have wings blev en stor överraskning för mig trots att jag egentligen borde vetat bättre. För Howard Hawks! Filmen är riktigt bra, den är innerlig och den har ett stort hjärta. Bonnie Lee stannar i en liten stad i Sydamerika där Geoff Carter leder ett litet gäng med piloter so flyger posten över ett farligt bergsmassiv dagligen.

Bonnie Lee förfäras, och jag med henne, över hur kallsinniga Geoff och hans piloter blir när en av de yngre piloterna krashar och DÖR. Jag hinner bistert konstatera att jag har issues med manus, innan filmen bevisar att jag dragit förhastade slutsatser. Manus är lysande i denna film! Varje känsla och tanke jag haft under filmens inledning besvaras under filmens gång. Men filmen målar inte med en bred pensel, det är små detaljer, kommentarer, blickar och hur Hawks placerar skådespelare och deras interaktioner som berättar hela historien. I en tid när man ofta ser historier berättade via bombastiska actionsekvenser är det en fröjd att för omväxlings skull se en film som berättar sin historia med små medel, med ett fjäderlätt handlag.

Cary Grant är otroligt bra och han ger Geoff en tyngd och auktoritet. Från dagens Hollywood är det såklart George Clooney som man mest kommer att tänka på. Men Grant är helt klart med orienterad mot komedi även om han klarar både drama och humor lika bra. Jean Arthur som Bonnie Lee klarar sig bra. Jag är inte familjär med henne men tyckte ändå att hon stod upp tillräckligt bra mot Grant så att deras relation fungerade. Filmen blev dock snäppet mer spännande när paret MacPherson introducerades. Bat är den duktige piloten med en mörk hemlighet. Hans fru Judy spelas av "Gilda" själv, Rita Hayworth! Quelle spectaculaire! Rita har bara en liten biroll, wow, konstnärligt val!

Nej, detta var väldigt bra och spännande. En helgjuten film där alla delar i produktionen känns riktigt genomtänkt. Eller, ok själva specialeffekterna får tas för vad de är, filmen är ändå från 1939. Mycket av dialogen sker inne på "flygarhotellet" och filmen är nästan något av ett kammarspel, men som sådant är den mycket bra.

Betyg: 4/5 

Monkey Business (1952)

Monkey business är en screwball comedy av Howard Hawks med Cary Grant och Ginger Rogers i huvudrollerna. Marilyn Monroe i en mindre biroll stjäl dock var och varenda scen hon är med i. Filmen påminner häftigt om Hawks mästerverk inom genren - Bringing up baby med Cary Grant och gudinnan Katharine Hepburn i huvudrollerna.

I båda filmerna spelar Cary Grant en disträ forskare som blir dominerad av kvinnorna runt sig. Ginger Rogers spelar hans fru i Monkey business och även om hon gör bra ifrån sig är hon ingen Katharine Hepburn. Monkey business kompenseras dock av Marilyn i en biroll. Hon är gravt underskattad som komedienn och skådespelerska.

Filmen är otroligt underhållande och skrattet lurar bakom hörnet mest hela tiden. Mycket av det roliga kommer ur att skådespelarna bjuder på sig själva. Cary Grant som var en av dåtidens största stjärnor bjuder på sig själv och spelar pajas filmen igenom. Det är en fin gräns han vandrar på men han lyckas att hålla sig på rätt sida. Man kommer lätt att tänka på George Clooney som vår tids Cary Grant. De har samma aura. Clooney bjuder också på sig själv på ett fint sätt.

Det är dock Marilyns korkade blondin Miss Laurel som tar hem priset. Rollen är uppenbarligen skriven för henne och drar nytta av hennes berömmelse. Hon bjuder på sig själv och jag upplever det som att hon spelar rollen med en stor och varm glimt i ögat. Sådant gillar jag som ni vet.

Scenen när Cary Grants Dr. Barnaby kommer in på kontoret en morgon och Marilyns Miss Laurel visar en av hans tidigare produkter (förbättrad nylonstrumpa) är helfestlig och sprakar av de två stjärnornas agerande. Dialogen är givetvis sylvass också.

Mycket underhållande och väldigt charmigt.

Betyg: 4/5

Marilyn visar upp något... "The Info-1 Acetate Project"

Holiday (1938)

When I find myself in a position like this, I ask myself what would General Motors do? And then I do the opposite! 

När jag och Frans kollar på film tillsammans brukar det bli en faslig blandning, gammal och nytt. Den första filmen vi såg under hans besök i helgen var komedin Holiday från 1938. Cary Grant och Katharine Hepburn gjorde fyra filmer tillsammans och två av dem var från 1938. Vilken biljett. Tala om ett dream team.

Katharine Hepburn och Cary Grant i lekrummet.

Den andra filmen från 1938 med detta dream team är screwball komedin Bringing up baby. Det är en av få filmer jag skrattat till så att jag bokstavligen gråtit. Förväntningarna var därmed något sneda. Detta är inte en screwball utan det är en romantisk komedi uppblandad med politisk satir. En annorlunda mix sannerligen.

Holiday kretsar kring Johnny och Julias kommande bröllop. De har träffats på semester i Lake Placid. Väl hemma upptäcker Johnny att Julia kommer från en mycket förmögen familj. Han slits mellan karriär samt rikedomar och drömmen om att resa ut i världen för att finna sig själv och meningen med livet. På förlovningsfesten träffar så Johnny sin fästmös familj och hennes storasyster Linda. Karusellen kan börja.

Julia, Linda, Johnny och Ned i lekrummet

Filmen tar lång tid på sig att sätta upp karaktärerna och kärnfråga. För lång tid, den är ganska seg under första halvan. Men efter Hepburns entré i handlingen tar det fart rejält. Hon vägrar gå på festen och stannar uppe i lekrummet där mycket av filmens handling utspelar sig. Lekrummet är den stora vattendelaren i filmen. De som gillar rummet är de som är livsbejakande och "crazy"; Linda, bror Ned, Johnny och Johnnys kompisar professor Potter med fru. De som inte gillar rummet är de traditionella tråkmånsarna; Julia, fadern och de kyliga kusinerna. 

Linda tillsammans med paret Potter. Observera Hepburns hatt, liknande den hon hade i Bringing up baby

Som romantisk komedi är Holiday långt ifrån perfekt. Den är lite seg och inte så humoristisk som jag väntat mig. Det som lyfter filmen är dess samhällskritik. Endast ett decennium före de antikommunistiska vindarna som senator Joe McCarthy drog igång leker Holiday med vad som är amerikanskt eller ej, vad förväntas man göra med sitt liv och vad är framgång i livet. Denna krydda gör filmen mycket intressant. 

Skåpespeleriet är också en av filmens styrkor. Cary Grant spelar den kapable men lite lätt rådville Johnny helt perfekt, men detta är ändå Katharine Hepburns film. Såklart. Hon är en naturkraft som inte går att stoppa och helt underbar att se gång på gång. Här får hon spela den viljestarka och modiga kvinna som hon spelade så bra. Det är en roll som är väldigt lik hennes roll i Bringing up baby och likaledes hennes roll i parets mästerverk The Philadelphia story (en film jag måste se om så att jag kan jacka upp betyget till en femma).

Jag tyckte att Holiday inte nådde upp till den komiska höjde från Bringing up baby. Den har heller ingen chans mot The Philadelphia story, men den är mycket sevärt, inte minst för den underbara duon Hepburn-Grant. Den kommer antagligen växa vid en omtitt, och den innehåller flera scener som jag skulle kunna tänka mig ta fram och titta på bara för att få en "pick me up". Jag ger Holiday tre livsavgörande beslut av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Charade (1963)

I love you. I hope we have a lot of boys so we can name them all after you.

Jag och Frans såg "Charade" i somras. Jag har varit omåttligt förtjust i Audrey Hepburn sedan jag såg "Roman holiday", men jag hade helt enkelt aldrig kommit till skott att se henne i "Charade". När Frans berättade att han sett filmen minst tio gånger kändes som att det var ett bra val. Jag undrade vilken genre filmen tillhör och det visade sig vara svårt att besvara dena frågan. Det är en thriller, men också en romantisk sexiotalskomedi. Enda orosmomentet var att Frans kallade den för "oförarglig".

Nåväl, Audrey Hepburn var 34 år när "Charade" kom ut, hela tio år efter "Roman Holiday", och hon har också som väntat mognat lite grand och spelar här en fullvuxen kvinna. Audrey är fortfarande bedårande men också viljestark och frejdig (hur ofta använder man det ordet nu för tiden?).

Hennes motspelare är Cary Grant i en av hans sista roller. Den oförglömliga Cary Grant var George Clooney före George Clooney var George Clooney. Det råder inget tvivel om att han var 30-, 40- och 50-talens store charmör och kvinnokarl på den vita duken. Cary Grant en av de allra största filmstjärnorna i mina ögon. Jag håller nog James Stewart som snäppet bättre från den eran, men de två är "up there".

"Charade" är en oförarglig förvecklingskomedi i romantikens och thrillerns värld. Skratten kommer som ett brev på posten, och Cary Grants dans runt och med Audrey Hepburn går inte att inte älska. Jag tycker inte att den var något spännande alls, men den hade ett stort underhållningsvärde. Jag kommer kanske inte se den mer än tio gånger till, men den är helt klart återtittningsvärdig. Och i så fall ska jag kanske plocka upp den fina Criterion Collection-utgåvan som förärats filmen.

Just nu ger jag "Charade" tre perfekta filmnamn av fem möjliga.

Betyg: 3/5