söndag 25 augusti 2019

Re-watch: Scott Pilgrim vs. the World (2010)


Under sommarens ljusaste dagar på resa från Hunnebostrand till Skövde svängde jag förbi Patrik nere i Göteborg. Efter en stämningsförstärkande promenad på den gigantiska Östra Kyrkogården var det dags för någon upplyftande film. Vi skulle se om en kul film och efter lite letande i Patriks filmhylla föll valet på Scott Pilgrim. Jag har sett den tidigare och skrivit om den på bloggen, här.

Filmen sprudlar av kreativitet och berättarglädje. Det är en perfekt film om man bara är ute efter att bli lite glad, och det är ju inte så lite om man tänker efter. Ett skratt förlänger livet heter det ju. Det är otroligt skönt att se om filmer ibland. Man kan bara flyta med och behöver inte koncentrera sig så mycket. Filmen kan bli som en snuttefilt eller ett god vän som inte ställer en massa krav på en. Man kan låta filmen skölja över sig och bara plocka ut russinen ur kakan, bara det bästa; Anna Kendrick bara för att, Mary Elizabeth Winstead som Ramona Flowers, Ellen Wong som Knives, Young Neil, Stephen Stills, Jason Schwartzman som Gideon, ja det finns så många härliga karaktärer. Självklart är rumskompisarna Scott och Wallace också sköna typer. Kieran Culkin i rollen som Wallace är helt hysterisk.

Jag la märke till hur mycket den liknar Eternal shunshine of the spotless mind. Har någon annan sett det? Edgar Wrights lek med stilen gör att den också påminner om en serietidning, en stark krydda i anrättningen. Det var en av de sakerna som var starkast för mig vid första titten. Filmen håller bra än idag. Den var i alla fall nästan det perfekta valet för kvällen i fråga. Tack till Patrik för sällskap, filmval och husrum för natten.

Betyg: 4/5









fredag 23 augusti 2019

Body Double (1984)


Detta var en härlig film. Till skillnad från Dressed to kill och Blow out som jag nyligen skrivit om känns denna som en åttiotalsfilm från första stund. Den har en skön stämning och den bygger upp mysteriet bra. Huvudpersonen Jake spelas av Craig Wasson som jag inte känner igen, men jag vet att Melanie Griffith ska dyka upp och Dennis Franz är med i första scenen som regissör av b-filmen de splar in. Han var med i både de nämnda filmerna ovan. De Palma verkar vilja jobba med samma skådespelare en hel del. Sen var det en kul bekantskap med Gregg Henry som Sam. Han känner jag mest som Sheriff Bourne i Firefly.

Filmen puttrar på. De Palma är ju något av en "Peeping Tom" och det får vi bokstavligen här i denna film. Dessutom har han stulit en massa från Hicthcock nu igen. Denna film har "lånat" mycket från både Rear window och Vertigo, men huvudpersonens höjdskräck är här klaustrofobi istället. Jag stör mig inte speciellt mycket på stölderna och väljer att se det som en homage istället.

Det dröjer väldigt länge innan Melanie Griffith kommer med vilket är synd för det är då filmen blir bra. Hennes Holly är helt klart filmens behållning. Jakes odyssé i snuskfilmsvärlden är bra med en höjdpunkt när Holly Johnson från Frankie Goes To Hollywood i en drömsekvens framför den klassiska Relax. Mycket bra användning av en känd sång, suveränt om jag får säga det själv.

Detta var nog den bästa av de tre De Palma-filmerna jag orkade med i denna runda. Kul film helt enkelt.

Den får en stark trea.

Betyg: 3+/5





torsdag 22 augusti 2019

Re-watch: Dr. No (1962)


Bio Capitol visar Bond-filmer under hösten då flertalet, om inte alla, har blivit restaurerade för 4K. Det lät så trevligt att jag och Carl sammanstrålade en ljummen kväll i början av augusti för att avnjuta Dr No i Capitols salong 1. Det var första gången jag var i den salongen och jag var positivt överraskad. Klart bättre än den andra, mindre, salongen. Alla bord har ett litet sidobord med lampor här också, men det fanns mycket bättre plats. I vestibulen stötte vi dessutom på Fredrik som vi ivrigt samspråkade med innan filmen skulle till att starta.

Dr No är en film som jag sett många gånger, men aldrig på bio. Den är ganska bra och ligger någon stans i mitten av listan. Jag tror att den rankades som nr 13 av 23 senast. Filmen var knivskarp och såg mycket bra ut. Det verkar som att de gjort ett mycket bra jobb med restaureringen (remasteringen).

Filmen är bäst under den första halvan då vi introduceras till Bond och hans värld. Jag älskar Sylvia Trench och hade gärna sett att hon fått en återkommande plats i serien. Nu ser vi henne bara i de två första filmerna om jag kommer ihåg det hela rätt. Bond är bäst när han utför sitt spionyrke, det är då karaktär och personlighet hos huvudpersonen såväl som bifigurer kommer fram allra mest. Det är kul med Miss Moneypenny och M också.

Under andra halvan av filmen blir det mer inriktat på fajt mot filmens "big bad". De ikoniska scenerna med Ursula Andress är såklart häftiga, men är de så bra egentligen? Scenerna med Bond, Quarrel och Honey på stranden och i djungeln är inte mina favoriter, och sekvensen med "the dragon" är direkt svag. Då Quarrel dödas av eldkastaren blir det en fadd smak i munnen. Not cool!

Filmen villain är ganska trist, men som alltid i en film som är designad av Ken Adam är hans lair cool. Och på tal om cool! Fasen vad cool Sean Connery är i dessa tidiga Bond-filmer. Han var ung, snygg och hade mängder av attityd. Bond var också hårdare och iskall i Connerys version, något som nästan helt försvann under Roger Moores tid.

Det är värt att notera att detta är den enda Bond-filmen som inte har en pre-credit scene. Det är lite trist men det är vad det är.

En annan kul detalj var hur många som skrattade gott och varmt åt Bonds överdrivet chauvinistiska stil. Det som var kul med detta var att det var nästa bara kvinnor i salongen som skrattade (plus jag då såklart...). De flesta männen därinne var väl så stukade och försiktiga att de höll inne på skratten. Det är helt klart ett annat klimat för filmpubliken år 2019 än det var 1962. Det är vad det är.

Betyg: 3/5

Länk till mitt "stora" inlägg om Dr. No. Min James Bond-sida på bloggen.




tisdag 20 augusti 2019

52 Directors: Robert Altman


Robert Altman (1925 - 2006) var en amerikansk regissör. Han anses vara en del av "the New Hollywood". Jag har haft honom som en av mina favoriter sedan mitten på nittiotalet då jag såg The player på video och Short cuts på bio. Jag sa länge att The player var den bästa film jag sett, som inte sågs på bio första gången. När jag och Peter Hidman såg Short cuts på Slottsbiografen i Uppsala blev jag helt "blown away". Altman är så spännande därför han gör alltid egensinniga filmer oavsett vilken genre han arbetar inom. Han tar sig an en genre och gör sin egen grej helt enkelt.



Without further ado... 



Robert Altman topp 5




5. McCabe & Mrs. Miller (1971)


Skitig western i "New Hollywood"-anda. Fantastiskt slut. Bra skådespelare.



4. M*A*S*H (1970)


Satirisk antikrigsfilm med både humor och allvar. Bra skådespelare



3. The long goodbye (1973)


Stämningsfylld neo-noir, men inte den stämningen du hade väntat dig. Bra skådespelare.



2. Short cuts (1993)


Altmans magnum opus, ett dramatiskt epos om ett dygn i Los Angeles. Alla multitrådfilmers moder. Underbara skådespelare.



1. The Player (1992)


Fantastisk satir över Hollywood och alla som jobbar i drömfabriken. Fantastiska skådespelare.



Jag har bara sett nio av Altmans 36 filmer:

  1. M*A*S*H (1970)
  2. McCabe & Mrs. Miller (1971)
  3. The long goodbye (1973)
  4. Nashville (1975)
  5. 3 women (1977)
  6. The player (1992)
  7. Short cuts (1993)
  8. Prêt-à-porter (1994)
  9. Gosford Park (2001)


Hoppa nu över och kolla in vilka filmer Mr Christian gillar från Mr Altman.


söndag 18 augusti 2019

Blow Out (1981)


Blow out är en thriller i samma stil som klassiska konspirationsteorithrillers från sjuttiotalet. Tänk er filmer som The parallax view, The Conversation, Three days of Condor och Marathon man. Här spelar John Travolta en ljudtekniker i filmbranschen som råkar fånga en dödlig bilolycka på sin inspelning. Nancy Allen, som också var med i förra De Palma-filmen, spelar den unga kvinnan som hade något med olyckan att göra. Ytterligare en återkommande skådis från Dressed to kill, Dennis Franz spelar den sliskige lurendrejaren.

Filmen är en thriller och som sådan fungerar den hyfsat bra. Tyvärr är den lite tråkig, inte speciellt spännande och helt snustorr i meningen dödsallvarlig. Stämningen är kanske lämplig för genren, men då filmen inte är speciellt bra så hade jag gärna sett att något annat bjudits på som jag kunde intressera mig för.

Det bästa med filmen är den sista akten då skurken kommer med i spelet mer. Intensiteten gick upp, Travoltas svettiga Jack blev mer stressad och Nancy Allens Sally skrek det perfekta skriket. Sista scenen i filmen var riktigt mörk och den hängde kvar ett bra tag i mitt huvud. Damn det var ett mörkt slut! Men vägen fram till slutet är också en stor del av filmen och i detta fall lyckades slutet inte rädda upp hela filmen. Tror jag.

Betyg: 2/5   





fredag 16 augusti 2019

Dressed to Kill (1980)


Dressed to kill är den första av ett gäng De Palma-filmer jag sa se denna sommar. Jag inleder med en trio från åttiotalet. Det sägs ofta att Brian De Palma härmar Hitchcock och det gäller sannerligen denna film. Det är en psykologisk erotisk thriller spetsad med en hel del naket. Thrilleraspekten är som tagen från mästaren själv och kanske mest av allt Psycho. Men jag kände faktiskt mer en liknande feeling som jag fick från Hitchs sjuttiotalsfilm Frenzy. Det kanske har att göra med Michael Caines brittiska dialekt, då Frenzy utspelas i London.

Michael Caine spelar en psykolog som har en patient som kanske är en mördare. Angie Dickinson spelar en medelålders kvinna som på grund av åtrå och uttråkning har en affär med en okänd man. På väg från mannen möter hon sin mördare i hissen. Otäck scen. Angie Dickinson såg vi spela mot The Duke i Rio Bravo redan 1959.

Kvinnans son och en lyxig eskorttjej som spelas av Nancy Allen lämnas att utreda mordet. Det blir ett antal turer. Polisen är inte speciellt hjälpsamma. Den lustige Detective Marino spelas av Dennis Franz.

Filmen lever mycket på sin stämning som håller mig i ett grepp hela filmen igenom. Det är en hel del naket, både Dickinson och Allen får klä av sig allt eller en del i alla fall. Detta är också något man har hört om De Palma, att han vill att hans kvinnliga skådespelare ska göra dett. Eggande? Buffligt? Jag vet inte. I en erotisk thriller kan det ju ha sin plats men jag är ändå lite tveksam till hur det användes i denna film. Något att hålla koll på i kommande filmer.

Jag trodde inte att denna film skulle vara jättebra och jag blev därmed positivt överraskad. En medelstark trea!

Betyg: 3/5








onsdag 14 augusti 2019

Apollo 11 (2019)


Apollo 11 är en otroligt intressant film av Todd Douglas Miller. Filmen består uteslutande av arkivmaterial från Apollo 11-uppdraget. Inga intervjuer, "talking heads" eller någon berättarröst. Miller har haft tillgång till en massa material som tidigare inte varit tillgängliga för allmänheten, bland annat 70 mm film från uppskjutningen.

Vi får följa uppdraget i mer eller mindre kronologisk ordning. Trots avsaknaden av berättarröst blir det rejält spännande på ett konstigt sätt när man följer landningen filmad inifrån The eagle. Ett antal programfel uppstod och Neil Armstrong tog beslutet att slå av datorn och landa manuellt, precis innan bränslet för landningen tog slut.

De mäktigaste bilderna var det mesta från månen, bilder på Jorden från rymden samt bilderna på uppskjutningen. Storleken på hangaren är svindlande och överträffas bara av maskinen som fraktar den stående raketen ut till uppskjutningsplatsen. Dessa sekvenser är bland dem som inte setts tidigare.

En sak som Miller lyxat till med filmmusik i alla fall. I övrigt är det mer eller mindre "bare bone". Allt ljud är taget från de hundratals timmar av inspelningar från kontrollrummen och kommunikationen med Armstrong, Aldrin och Collins. Musiken är skriven av Matt Morton och den elektroniska musiken är framförd på instrument som fanns 1969. Det är en supernajs musik som jag gärna skulle ha på vinyl.

Som helhet var detta mumma för oss som är intresserade av Apollo-programmet, och forskning och utveckling rent generellt. Väl värd att ses! Se den på en så stor biograf som möjligt!

Betyg: 4/5 





tisdag 13 augusti 2019

52 Directors: Doug Liman


Doug Liman är en amerikansk regissör och filmproducent som berikat oss med några riktiga pärlor men som också har en och annan medelmåttig film på sitt samvete. Tanken var att jag skulle se ikapp en film eller två som jag hade siktat in mig på, men så blev det nu inte. Därför får jag lista de fem filmer jag sett, vara fyra i alla fall är listvärdiga. Den femte är välgjord men jag var inte speciellt imponerad av storyn.



Without further ado...



Doug Liman topp 5




5. American made (2017)


BOATS om en amerikansk knarksmugglare med en av de sista riktigt stora stjärnorna, Tom Cruise. Bra gjord och borde varit mer intressant, men jag belv aldrig helt engagerande.



4. Mr. & Mrs. Smith (2005)


Var inte detta filmen där "Brangelina" skapades? Stjärnornas privatliv hade kanske större påverkan på den popkulturella samtiden än filmen själv. Jag fann den underhållande.



3. Swingers (1996)


En dramakomedi med yngre versioner av Vince Vaughn, Jon Favreau och Ron Livingston. Kul och träffande i sina bästa stunder.



2. Edge of tomorrow (2014)


"Live, die, repeat". Måndag hela veckan fast i krigsformat. Storstjärnan Tom Cruise igen, denna gång väl uppbackad av Emily Blunt. Otroligt frejdig film. Klart underskattad när den kom ut. Av mg i alla fall.



1. The Bourne identity (2002)


Starten på en ny era av actionfilm, borta var de skojfriska actionrökarna från 90-talet. Nu gällde snabba och brutala våldsscener som kändes ända in i märgen. Hade vi ens fått Daniel Craigs Bond-filmer utan Bourne? Tror denna film influerade mycket av de sista femton årens actionfilm.



Jag har bara sett fem av Limans tio filmer:

  1. Swingers (1996)
  2. The Bourne identity (2002)
  3. Mr. & Mrs. Smith (2005)
  4. Edge of tomorrow (2014)
  5. American made (2017)



Hoppa nu över och kolla in vad Mr. Christian tycker om Mr. Liman.