The Paradine Case (1947)

Veckans Hitchcock är The Paradine Case från 1947. Detta är ett ganska intetsägande domstolsdrama på manus av demonproducenten David O. Selzncik som också tog hand om casting, klippning och musik. Resultatet blev en andefattig Hitchcock-film. Sista samarbetet mellan Alfred och David.

Alida Valli är helt felcastad för Mrs. Paradine som enligt Hitchcock skulle varit en förförisk nymfoman. Hon kommer fram som en iskall och känslomässigt avstängd kvinna. Hur eller varför försvarsadvokaten Keane (Gregory Peck) blev så vansinnigt förälskad eller förtrollad av henne är högst oklart! Även betjänten Andre Latour spelad av Louis Jordan är helt felcastad. Ann Todd i rollen som Keanes olyckliga fru Gay är tämligen ointressant.

De festligaste figurerna finner vi bland birollerna; domaren Horfield spelad av Charles Laughton, Sir Flaquer spelad av Charles Coburn och dottern Judy Flaquer spelad av Joan Teztel.

Lyssna på vårt samtal om filmen inklusive en hiskelig anekdot om hur Frans höll på att gå under på en engelsk myr i Cumbria i veckans avsnitt av Shinypodden, säsong 6.

Betyg: svag 2/5

The Passionate Friends (1949)

I efterbehandlingen till David Lean's Brief encounter tipsade Fredrik om Lean's The passionate friends som ett bra komplement. Om man så vill kan man låtsas att The passionate friends handlar om när mannen kommer åter från Afrika och att han träffar kvinnan igen. Ett triangeldrama med starka känslor, pliktkänsla och en oförmåga att låta sig vara lycklig. Är det detta det innebär att vara brittisk?

Som en extra bonus såg jag ytterligare två 40-talsfilmer under ledigheten och det blir två revyer både idag och imorgon. Fredrik hade helt klart rätt med sitt tips. Denna film påminner mycket om Brief encounter. Ann Todd spelar Mary, sliten mellan två män. Dels hennes ungdoms kärlek, akademikern Steven spelad av Trevor Howard (från just Brief encounter) och hennes förmögne och äldre make Howard, spelad av Claude Rains som vi bland annat kommer ihåg från Hitchcock's Notorious.

David Lean är en mästerlig filmmakare. Han leker med ljus och skuggor i denna svartvita film. Han är en virtuos med närbilder. I flera scener får vi långa tagningar med endast en närbild på Mary's olyckliga ansikte. Men vid sidan av detta sticker ett filmtrick ut mest med denna film. Lean har valt att ha en majoritet av filmen i flashbacks och flashbacks inom flashbacks. Vi får se händelser från minst tre perioder. Nuet på semester i de franska alperna, nio år tidigare då Mary och Steven nästan lyckades få varandra och ännu längre tillbaka då de just lämnat varandra.

Om det är på grund av hoppen i tid eller om det beror på svagare manus och skådespeleri vet jag inte, men denna film nåt tyvärr inte alls upp i samma nivå som Brief encounter. En annan anledning kan vara att i Brief encounter var händelserna på duken så naturliga och alldagliga, det kunde hända vem som helst av en slump. Händelserna i The passionate friends är också helt rimliga men den stora skillnaden är att filmens huvudperson Mary hade ett antal val tidigare i sitt liv där hon kunde valt lycka och äkta kärlek över rikedomar, social status och en falsk "trygghet". Så även om filmen är mycket bra blev jag inte lika indragen i dramat, eller sympatiserade lika mycket med huvudpersonen.

The passionate friends var ett bra tillskott till listan av filmer från 40-talet helt klart, men den nådde inte samma höjder som jag hoppats.

Jag ger The passionate friends tre brustna hjärtan av fem möjliga.

Betyg: 3/5