onsdag 30 maj 2018

Solo: A Star Wars Story (2018)


Oavsett förväntningar kan inget annat konstateras än att Solo: a Star Wars story är en svag film. Det är otroligt synd, jag hade gärna hyllat den. Alden Ehrenreich i rollen som huvudpersonen Han Solo är riktigt svag. Hela filmen är urvattnad på ett menlöst sätt. Det är en så otroligt väntat blek film när det handlar om det säkra men ospännande valet av Ron Howard som regissör. Filmen saknar helt "stakes". Inget speciellt viktigt står på spel i denna film. ack, Rogue One vad mycket bättre du var! Thandie Newtons karaktär Val dör i en absurd scen där hon begår självmord för att de ska kunna göra en simpel stöld. Det är som att gänget bakom filmen trott att den scenen skulle ge filmen tyngd, men resultatet blir ju bara att publiken skakar på huvudet åt det. I stort undrar jag över vad idén med filmen ens är. På vilket sätt ger den oss en ovärderlig och förnyad förståelse av Han Solo eller något annat i denna värld?



Som simpel actionfilm och "heist"-movie är den närmast undermålig. Håret på mina armar låg och sov lugnt under hela filmen. Inte en enda gång blev jag så imponerad eller upphetsad att håret stod i givakt. Var är de mäktiga scenerna som man tar med sig hem från en Star Wars-film?

Och var är känslorna? Var är det storslagna, galna och fantastiska? Var är det magnifika fantasieggande äventyret som hela tiden balanserar på gränsen till det pompösa? Nu får vi en lite tristare version av  Fireflyavsnittet The Train Job. Det är sant, hur galet det än låter.

Sen Disney köpt Star Wars-franchisen har de haft en aggressiv plan med en massa nya filmer från universat. Jag kände en viss oro för om kvalitén kunde hållas uppe. Den oron har nu förstärkts. Lika bra som The force awakwens var, lika förvirrande misslyckad var The last jedi. Av de två spin offs vi har fått var Rogue One problematisk men mycket bra vid en omtitt, medan Solo: A Star wars history är direkt blek.



Till att börja hänger ju mycket på skådespelaren i rollen som Han om det nu ska vara en "origins story" om Han Solo. Alden Ehrenreich har knappt någon karisma eller charm alls och upplevs mest som en barnrumpa som försöker leverera coola "one liners". Hans motpart Lando Calrissian spelas av Donald Glover som är mycket mycket bättre i allt. Tänk på scenen mellan Thor och Peter Quill i senaste Avengers. Två karaktärer, och skådespelare, med karisma och charm som gnabbas med varandra. Jag gissar att de ville ha en liknande dynamik mellan Lando och Han men det funkar ju inte alls när den ena är så mycket mindre , till och med nästan fånig. Danny Glover har mycket mer tyngd.

Skådespeleriet är i övrigt ok men inte gnistrande. Emilia Clarke kom kanske inte till sin rätta i denna film? Hon känns bättre som Mother of Dragons i alla fall. Woody Harrelson kom inte ens i närheten av vad han levererade i True detective. Det är bara Donal Glover som levererar en riktigt kul tolkning av sin karaktär. Han drar på alla cylindrar värdig en Star Wars-film.



Efter Alan Tudyks succé med K-250 i Rogue One försökte de hitta rätt med en ny robot i denna film. Tyvärr tycker jag inte att Phoebe Waller-Bridge lyckas alls i rollen L3-37. Hon hade inte det mest spirituella manuset att arbeta med heller för den delen. Paul Bettany var närmast tråkig och långt från hotfull som filmens primära "villain". Såg vi inte alla bara Vision framför oss ändå?

Hur hänger detta ihop med övriga filmer i serien. efter ett kort snack med Patrik inser jag nu att denna måste utspelats mellan Episode 3 och Rogue One. Vilket betyder att Darth Maul överlevde Episode 1. Tydligen har han redan återkommit i de tecknade serierna som gått sedan prequel-trilogin, så att han dyker upp här är kanske inte så överraskande. När jag såg Solo trodde jag ett ögonblick att den utspelades före Episode 1 men det hänger ju inte ihop alls med tidslinjen.



Scenen när Han sköt först var en uppenbar "fan service" och jag gillade den. Som om Ron Howard gav George Lucas fingret lite. Men i övrigt tycker jag att de misshandlade Han Solo i manus. Nu var han en reko snubbe hela filmen som de försökte smeta lite mörker på mot slutet för att hans karaktär skulle passa in mot Harrison Fords variant i originaltrilogin. Bättre hade varit att visa Han Solo som en mörkare och mer självisk karaktär från början för att sedan visa på ett frö till hjärta och patos. Att ha målat upp Hans personlighet mer som Woody Harrelsons Beckett, eller som den där manlige rebellen Cassian i Rogue One (han som sköt en annan rebell bara för att...).

Emilia Clarkes Qi'ra var trots allt en av behållningarna i filmen. Jag trodde länge att hon skulle dö innan filmen var slut på samma sätt som hjältarna i Rogue One. Ni vet, eftersom de inte omnämns i originaltrilogin kan man gissa att de inte överlever denna film. Nu fick vi en twist som funkade fullt ut på mig. Jag blev överraskad, även om jag i retrospektiv kan se att jag kanske borde förstått att hon spelade ett eget spel. Filmens slut måste betyda att vi kommer få se en uppföljare, eller hur va? Kommer givetvis gå och se den, men vet inte om jag kommer ha speciellt höga förväntningar.

Jag ger Solo: A Star Wars story två guldtärningar av fem möjliga.

Betyg: 2/5   

Sofia beskriver väl några av svagheterna i denna film.








söndag 27 maj 2018

Night at the Museum (2006)


När Night at the museum nyligen fladdrade förbi på tv fick jag ett stort sug efter att se om filmerna. Jag tror att jag hade sett de två första filmerna i alla fall. Så jag kastade in dem här i Komiska söndagar. För visst är dessa filmer komiska och till och med lite roliga av och till. Nu efter att ha sett om första filmen kan jag konstatera att detta är mycket snällt och familjeorienterat, på gränsen till patetiskt putti-snuttigt. En strulig pappa som måste visa sig duktig för sin son som annars får problem med nerverna. Ok, känns lite lagom konstruerat då det gäller grundkonflikten i filmen. Jänkarna är mycket intresserade av värderingar i familjelivet. Om sonen inte vill hålla på med sport med sin pappa är det psykologen nästa, men om pappa visar sig vara en "hjälte" blir allt glada miner igen.



Det blir dock lite roligare när så filmen tar fart med själva nattvaktandet. Det är kul när alla historiska personer och uppstoppade djur kommer till liv. Filmen lever på åskådarnas intresse över de figurer vi får möta i filmerna tror jag. Ta till exempel om man älskar Lewis och Clark så skulle kanske denna film falla en på läppen?



Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet

Givet att Chris Columbus har producerat filmen är det ingen överraskning att detta är en renodlad komedi med ofarlig och familjeanpassad humor. "Look and feel" påminner lite om första två Harry Potter-filmerna. Filmen är ojämn, med fler svackor än toppar. De roliga bitarna bygger på härliga skådespelare som Owen Wilson, Ricky Gervais, Steve Coogan och Robin Williams. Det är också kul med intressanta historiska personer som Columbus och Sacajawea.

De tråkiga partierna är när Ben Stiller får för mycket spelrum med sin karaktär. Han blir här tröttsam till slut. Jämför Owen Wilson och Ben Stiller, vilken skillnad! Jag gillar Owen och är kanske subjektiv i mitt tyckande här...

En av filmens sämre sidor är dess fascination av den lilla elaka apan. Usel humor i mina ögon och helt meningslösa sekvenser. Gissar dock att alla femåringar skrattar läppen av sig när apan stjäl nycklarna från Stiller.



Om sensmoral, stereotyper och tropes

Senmoralen är att om pappa är en hjälte blir inte den tioåriga sonen slut i nerverna lika lätt. Mammans inverkan på den nervsvage sonen verkar helt glömts bort.

En kul detalj är Paul Rudd i den lilla rollen som den stereotypiska töntige men framgångsrike nye pojkvännen till mamman. Det är han som Ben Stillers Larry konkurrerar med om sonens uppskattning.

Ett kul grepp som känns igen från andra filmer är att allt står i manualen! Läs manualen, eller lär dig historia!


Trivia


Ben Stiller watched Mission: Impossible (1996) and Mission: Impossible II (2000) in order to run the way his long-time friend Tom Cruise does.

Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential

Det finns några riktigt roliga scener i denna film. Helt klart! Scenerna med Ricky Gervais, Owen Wilson och Steve Coogan samt de hjärtskärande scenerna med Robin Williams är alla mycket bra. Jag blev överraskad hur vemodig jag kände mig när jag såg Robin Williams i filmen. Han var en fin gubbe.

Men som helhet är detta allt för barnanpassat för att jag ska ta till mig filmen med hull och hår. Den har fånig humor i de partier den är svag och är det något som jag ogillar så är det dålig humor. Basta! Jag fruktar nu att de två uppföljarna kanske är ännu fånigare... för visst brukar alltid den första filmen i en trilogi vara den starkaste? Givetvis med vissa notabla undantag.


Betyg: 3/5






fredag 25 maj 2018

Annihilation (2018)


Jag har alltid funderat på vad som skulle kunna hända om utomjordiskt liv skulle komma ner på jorden. Och vem har inte funderat på dessa frågot? I min ungdom läste jag all möjlig science-fiction av författare som Isaac Asimov, Arthur C. Clarke, Greag Bear och Stanislaw Lem. Annihilation är en ny film från Alex Garlands kreativa sinne. Han har både skrivit manus och regisserat filmen även om den bygger på boken av Jeff VanderMeer med samma namn. Garlands förra film Ex machina var otroligt intressant, tankeväckande och bra! Klart man hoppades på att Annihilation skulle kunna vara lika bra.

Spoiler Alert! Ni som inte är rädda för spoilers är välkomna att scrolla ner för mer om Annihilation! Ni som vill se filmen ospoilade bör sluta läsa här.



Något faller ner från skyn och borrar sig in i marken inne i och under en fyr på amerikanska kusten. Snart därefter bildas en bubbla som en kupol över nedslagsplatsen och ingen vet vad som händer därinne... Klart spännande koncept. Snart visar det sig att det är farligt att gå in i kupolen. Ingen radiosignal kommer ut eller in. Alla soldater utom en har försvunnit. Vad har hänt och varför? Fem modiga, eller desperata, kvinnor äntrar scenen och låt oss gå in. Slurp och vi är inne.

Jaha, det ser ut som ett träsklandskap från Florida. Tiden går inte i takt. Växterna ser gravt missbildade ut. DNA flödar och blandas hej vilt. Alligatorn har hajtänder, björnen pratar som ett av sina offer. Vem är hon, damn, jag känner igen henne så. Wow, en svenska i casten! Svårt att placera då hon dök upp här så oväntat för mig, men till sist ser jag att det är Tuva Novotny.

Varför ser alltid Jennifer Jason Leigh så sliten ut nu för tiden? Kräftan? Ja kanske. Gina Rodriguez blir hyllad men hon var knappast det bästa med denna film.



Kul grepp och man kan inte klaga på för lite fantasirikedom här. Garland verkar ha en läggning åt att se pessimistiskt på både teknikutveckling (Ex machina) och besök från rymden (Annihilation). Organismen eller vad det nu är som skapat kupolen verkar initiera kloning av allt levande och det är högst oklart vad organismen har får mål eller syfte.

Jag tänker ganska snart på den gamla klassikern The Thing (som är bättre än denna). Men filmernas slut är kusligt lika. Slut som antagligen ska tolkas som slutet för människosläktet. Också Ex machina har ett ödesdigert slut där livet som vi känner det idag hotas.

Jag gillar Annihilation mycket. Den är spännande och fantasirik. Karaktärerna är hyfsat intressanta men jag känner att filmen inte tar steget fullt ut att fördjupa dem. Det är lite trist då fullt utvecklade karaktärer mer eller mindre alltid behövs för att en film ska bli fullständig. Denna film verkar vara mer intresserad av handlingen, men ändå stannar den innan det blir ännu mer intressant. Vad som händer tiden efter filmens slut skulle mycket gärna kunnat vara med. Man hade kanske inte behövt spendera så mycket tid med den botaniska expeditionen om man ändå inte hade för avsikt att visa vad som hände med människornas kroppar på ett tydligare sätt. Det känns som att filmen slutar efter tre fjärdedelar av ett komplett manus. Jag gillar öppna slut men här fanns det mer intressant att ta tag i...



Natalie Portmans, Tuva Novotny och Tessa Thompsons karaktärer (och skådespelare) var de mest intressanta. Tyvärr försvann två av dem längs vägen och i mina ögon för kvickt. Portmans Lena kämpade väl i slutet men förlorade en fajt hon aldrig kunde vinna. Både Lena och hennes man Kane dog väl därinne och blev ersatta av "klonade" aliens. Intressant teknik att ta sig in på en ny planet!

Jag ger Annihilation fyra utrotningshot av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läs mer tankar om filmen hos Jojjenito.








torsdag 24 maj 2018

Wet Hot American Summer: First Day of Camp - Season 1 (2015)


Nyligen sedda Wet hot American summer från 2001 var en härligt knasig komedi. Jag fann den ojämn men tillräcklig underhållande för att ge den en god trea. 14 år efter filmens premiär kom så samma gäng ut med en uppföljande tv-serie som fick namnet Wet hot American summer: First day of camp.

Åter igen är det Michael Showalter och David Wain som ligger bakom och de hr fått med sig i princip alla kändisar som var med i den ursprungliga filmen. Många av dem har numera vuxit upp och blivit stora filmstjärnor. Tänker på Bradley Cooper med flera. Dessutom har en drös nya kändisar adderats i stora, små eller cameo-roller.

Serien bygger på två skämt. det ena är att trots att alla skådespelare som redan 2001 var för gamla för att spela 16-år nu är 14 år äldre men de spelar fortfarande 16-åringar. Detta görs med en lätthet och ett leende på läpparna som är uppfriskande. I en lustig scen går en liten rödhårig flicka in på toaletten och upptäcker att hon fått sin första mens och ut från båset skrider en rödhårig vuxen skådespelerska. Kul detalj.

Det andra skämtet är att i princip hela tv-seriesäsongen utspelas under en enda dag. En dag som är lång, lång. Det är inte ett skämt som man skrattar läppen av sig åt men det roar lite i bakgrunden.


Showen har flera riktigt roliga scener där regissören David Wains Yaron kanske är den allra roligaste. Trion David Wain, Michael Showalter och nytillskottet Lake Bell är kanske serien roligaste trio.

Tyvärr är showen minst lika ojämn som filmen var och showen gör dessutom samma misstag som gjordes med Seinfelds avslutningsavsnitt. Den har en handling. Visst det är en meningslös och galen handling, men precis som med Seinfeld blir det inte lika roligt när man försöker hänga upp skämten runt en handling. Här är det en story om hur myndigheterna med president Reagan i spetsen håller på med miljöförstöring som hotar sommarlägret. en andra handling är om Elizabeth Banks Lindsay som deltar i lägret som ungdomsledare men egentligen är en undersökande journalist som letar efter en förlorad musiklegend som för övrigt spelas av Chris Pine.

Njae, detta var inte så värst kul. Jag tror bestämt att jag kommer avvakta med att se andra säsongen Wet hot American summer: Ten years after.

Betyg: 2/5

Trivia: Regissören till Get out Jordan Peele har en liten roll i serien.


tisdag 22 maj 2018

Shinypodden Säsong 2: Utanför



Nu har vi kommit fram till avsnitt 20 av säsong 2 av Shinypodden. Olof och jag pratar om Bowies skivor, ett avsnitt per album.

"1. Outside" från 1995. Bowie återupptar samarbetet med Brian Eno och de har snickrat ihop skivan med Hello spaceboy, The hearts filthy lesson, The voyeur of utter destruction, I'm deranged och Stranger when we meet...

Kolla in Shinypodden för alla avsnitt, eller hoppa direkt till avsnitt 20 Utanför.


söndag 20 maj 2018

The 40-Year-Old Virgin (2005)


Jag ville se om The 40-year-old virgin för att jag hade för mig att den antagligen var mycket bättre än hur jag kom ihåg den . Sagt och gjort och nu är den sedd igen. Nu vet jag att den inte är speciellt bra, men helt ok i alla fall.

Detta är en Apatow-film och de brukar vara bra som jag minns det. Filmen har många bra eller i alla fall populära skådisar som de flesta är stora stjärnor nu. Men ändå är det något som fattas mig. Jag tror att den helt enkelt har ett för svagt manus. De bra scenerna är i klar minoritet. De många skämten om Andys töntighet är inte speciellt fyndiga och det känns som att filmen inte har ett varmt "hjärta".



Steve Carell är ju bevisligen bra i många roller men här funkar han inte så bra som kanske krävs för att jag skulle kunna gilla filmen mer. Inte heller Catherine Keener lyckas med sin karaktär. Jag finner dem båda lite konstgjorda och inte speciellt charmiga.

Birollerna spelade av stjärngänget Paul Rudd, Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings, Jonah Hill och Mindy Kaling gör dock bättre från sig. Bland dem är Paul Rudd den svagaste och som alltid  hysteriskt roliga Jane Lynch den starkaste.

Jag blev tyvärr inte jättelycklig av denna film denna gång heller.




Typ av humor?

Mestadels ren humor om hur awkward det är för Andy att vara oskuld. Humorn är varierande från medvetet juvenil till karaktärsdriven. Filmen innehåller också en liten nya romantik, som för min del inte fungerar alls.


Filmkvalité vs. humorkvalité

Det är inget fel på filmens genomförande. Det är en god kvalitet på hantverket och jag gissar att filmskaparna fick fram det de ville ha. Felet ligger i att jag inte tycker humorn är speciellt kul i denna film. Vissa scener undantaget blir det tradigt med Andys osäkerhet och problem med det motsatta könet. Jag roas däremot av hans kollegors förtvivlade försök att hjälpa honom. Det finns humor i de sekvenserna. Andy är en ganska trist typ som har en kul sida som inbiten samlare. Jag känner igen mig och skrockar ibland åt skämt om ett samlarbeteende som jag känner biter på mig personligen. Alla samlarobjekt om att han övertalas att sälja... Jag lider med Andy!


Manus vs. skådespelare

Manuset är bitvis svagt och det hjälps inte upp av de ocharmiga personerna i huvudrollerna. Keener är direkt osympatisk. Hon ska förställa Andys motsats, en skön och lite oansvarig motpol till Andys kontrollerade jag. Lite som Jennifer Anistons karaktär i Along came Polly minus åldersaspekten. Inte direkt Zoey Deschanel- eller Kate Hudson-nivå på någon av dessa två insatser om ni frågar mig. Sen hade jag trott att Steve Carell skulle vara perfekt som Andy. Men han funkar inte fullt ut. Se honom hellre i en liknande roll i filmen "Crazy, Stupid, Love" där han fungerar bättre.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)


En sensmoral som jag tog med mig är att man växer inte upp och blir vuxen bara för att man säljer av alla sina "collectibles", utan man växer upp och blir vuxen när man blir det. Jag tror att filmen menar att Andy kan ta nästa steg och inleda ett förhållande med Trish även utan att sälja av sin älskade Iron Man i oöppnad förpackning.

Två stereotyper:
- vi har den fumlige och pinsamma oskulden såklart. Andy. Tyvärr är han inget annat än det man kunde förväntat sig efter att ha läst filmens synopsis. Vad denna film behövde var att Andy skulle bjudit på fler och överraskande sidor av sin personlighet. Med det sagt var det ändå väldigt roligt när han beskrev känslan av en kvinnas bröst som "a bag of sand".
- den tuffe kvinnotjusaren som senare visar sig bara vara rädd och osäker. Jay var en ganska tråkig figur som inte bjöd på någon speciell överraskning trots att han bjöd på det som skulle vara filmens största "switch".

Tre troper
a. "breaking", flera skådespelare kunde inte hålla sig och undvika att skratta på riktigt i scenen då Mika vaxar Andys ectremt välbevuxna bröst. Paul Rudd, Seth Rogen och Miki Mia hade alla svårt att hålla maskens till Stev Carells mer och mer inspirerande svordomar. En mycket rolig scen där dialogen/Skriken var improviserade av skådespelarna.

b. "vänta med sex", först 20 dejter utan sex och på det Andys panik när han inte vet hur han ska göra.

c. den dumpade pojkvännen som går in i full "stalker mode". David (Paul Rudd)




Favoritkarakärer?

Elizabeth Banks sexgalning ("but what?") och Jane Lynch kåta chef blev mina favoriter. De är båda bra.


Trivia

Steve Carell was really being waxed in that iconic scene, with quite real screams of agony to boot.

A lot of the movie was improvised while shooting.





Omtittningspotential?

Nja, med tanke på historiens patetiska slut där Andy och Trish gifter sig före de haft sex och att just det lyfts upp som så himla gulligt och VIKTIGT, tror jag att jag inte kommer bli sugen på att se omdenna film igen.

Filmens allra sista scen var däremot underbar. Alla bröt ut i en sång och dans-scen tagen från musikalen Hair. Scenen med "Aquarius / Let the Sun Shine in" är hilarious


Slutomdöme

Simpel och konservativ syn på sex om en 40-årig man som är oskuld... Hur osexigt är det så säg. Det känns som att detta manus är supergammalt. Ändå är filmen ändå från 2000-talet. Crazy säger jag. Handling och arc är trist, men en hel del roliga scener räddar den till ett godkänt betyg ändå.

Betyg: 2+/5