söndag 20 maj 2018

The 40-Year-Old Virgin (2005)


Jag ville se om The 40-year-old virgin för att jag hade för mig att den antagligen var mycket bättre än hur jag kom ihåg den . Sagt och gjort och nu är den sedd igen. Nu vet jag att den inte är speciellt bra, men helt ok i alla fall.

Detta är en Apatow-film och de brukar vara bra som jag minns det. Filmen har många bra eller i alla fall populära skådisar som de flesta är stora stjärnor nu. Men ändå är det något som fattas mig. Jag tror att den helt enkelt har ett för svagt manus. De bra scenerna är i klar minoritet. De många skämten om Andys töntighet är inte speciellt fyndiga och det känns som att filmen inte har ett varmt "hjärta".



Steve Carell är ju bevisligen bra i många roller men här funkar han inte så bra som kanske krävs för att jag skulle kunna gilla filmen mer. Inte heller Catherine Keener lyckas med sin karaktär. Jag finner dem båda lite konstgjorda och inte speciellt charmiga.

Birollerna spelade av stjärngänget Paul Rudd, Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings, Jonah Hill och Mindy Kaling gör dock bättre från sig. Bland dem är Paul Rudd den svagaste och som alltid  hysteriskt roliga Jane Lynch den starkaste.

Jag blev tyvärr inte jättelycklig av denna film denna gång heller.




Typ av humor?

Mestadels ren humor om hur awkward det är för Andy att vara oskuld. Humorn är varierande från medvetet juvenil till karaktärsdriven. Filmen innehåller också en liten nya romantik, som för min del inte fungerar alls.


Filmkvalité vs. humorkvalité

Det är inget fel på filmens genomförande. Det är en god kvalitet på hantverket och jag gissar att filmskaparna fick fram det de ville ha. Felet ligger i att jag inte tycker humorn är speciellt kul i denna film. Vissa scener undantaget blir det tradigt med Andys osäkerhet och problem med det motsatta könet. Jag roas däremot av hans kollegors förtvivlade försök att hjälpa honom. Det finns humor i de sekvenserna. Andy är en ganska trist typ som har en kul sida som inbiten samlare. Jag känner igen mig och skrockar ibland åt skämt om ett samlarbeteende som jag känner biter på mig personligen. Alla samlarobjekt om att han övertalas att sälja... Jag lider med Andy!


Manus vs. skådespelare

Manuset är bitvis svagt och det hjälps inte upp av de ocharmiga personerna i huvudrollerna. Keener är direkt osympatisk. Hon ska förställa Andys motsats, en skön och lite oansvarig motpol till Andys kontrollerade jag. Lite som Jennifer Anistons karaktär i Along came Polly minus åldersaspekten. Inte direkt Zoey Deschanel- eller Kate Hudson-nivå på någon av dessa två insatser om ni frågar mig. Sen hade jag trott att Steve Carell skulle vara perfekt som Andy. Men han funkar inte fullt ut. Se honom hellre i en liknande roll i filmen "Crazy, Stupid, Love" där han fungerar bättre.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)


En sensmoral som jag tog med mig är att man växer inte upp och blir vuxen bara för att man säljer av alla sina "collectibles", utan man växer upp och blir vuxen när man blir det. Jag tror att filmen menar att Andy kan ta nästa steg och inleda ett förhållande med Trish även utan att sälja av sin älskade Iron Man i oöppnad förpackning.

Två stereotyper:
- vi har den fumlige och pinsamma oskulden såklart. Andy. Tyvärr är han inget annat än det man kunde förväntat sig efter att ha läst filmens synopsis. Vad denna film behövde var att Andy skulle bjudit på fler och överraskande sidor av sin personlighet. Med det sagt var det ändå väldigt roligt när han beskrev känslan av en kvinnas bröst som "a bag of sand".
- den tuffe kvinnotjusaren som senare visar sig bara vara rädd och osäker. Jay var en ganska tråkig figur som inte bjöd på någon speciell överraskning trots att han bjöd på det som skulle vara filmens största "switch".

Tre troper
a. "breaking", flera skådespelare kunde inte hålla sig och undvika att skratta på riktigt i scenen då Mika vaxar Andys ectremt välbevuxna bröst. Paul Rudd, Seth Rogen och Miki Mia hade alla svårt att hålla maskens till Stev Carells mer och mer inspirerande svordomar. En mycket rolig scen där dialogen/Skriken var improviserade av skådespelarna.

b. "vänta med sex", först 20 dejter utan sex och på det Andys panik när han inte vet hur han ska göra.

c. den dumpade pojkvännen som går in i full "stalker mode". David (Paul Rudd)




Favoritkarakärer?

Elizabeth Banks sexgalning ("but what?") och Jane Lynch kåta chef blev mina favoriter. De är båda bra.


Trivia

Steve Carell was really being waxed in that iconic scene, with quite real screams of agony to boot.

A lot of the movie was improvised while shooting.





Omtittningspotential?

Nja, med tanke på historiens patetiska slut där Andy och Trish gifter sig före de haft sex och att just det lyfts upp som så himla gulligt och VIKTIGT, tror jag att jag inte kommer bli sugen på att se omdenna film igen.

Filmens allra sista scen var däremot underbar. Alla bröt ut i en sång och dans-scen tagen från musikalen Hair. Scenen med "Aquarius / Let the Sun Shine in" är hilarious


Slutomdöme

Simpel och konservativ syn på sex om en 40-årig man som är oskuld... Hur osexigt är det så säg. Det känns som att detta manus är supergammalt. Ändå är filmen ändå från 2000-talet. Crazy säger jag. Handling och arc är trist, men en hel del roliga scener räddar den till ett godkänt betyg ändå.

Betyg: 2+/5









fredag 18 maj 2018

12 Strong (2018)


En mycket kort tid efter 9/11 skickade USA in små team av specialister för att styra flyganfall mot Al Qaida. Den bästa Chris, vår käre Thor, spelar ledaren i en 12 man liten grupp som opererade i norra Afghanistan under knappa förhållanden.

Operationer som denna var länge strikt hemliga och teamets bedrifter har inte varit kända för allmänheten tills nyligen. Journalisten Doug Stanton skrev boken The horse soldiers om operationen. De amerikanska soldaterna samarbetade med the Northern Alliance som stred mot talibanerna och deras mål var Mazar-i-Sharif, en viktig stad på som grund av sin strategiska position kontrollerade en hel region.



Vid sidan av Chris Hemsworth är Michael Shannon och Michael Pena de mest kändas namnen i rollistan. Filmen är regisserad av dansken Nicolai Fuglsig, känd för sin film Exfil. Regi och produktion är ok men inte lika bra som i de bästa krigsfilmerna, ”the motser of all war movies” är förstås Black hawk down av Ridley Scott. Personregin är bra men vissa specialeffekter som explosioner uppe i bergen som uppenbarligen var gjorda i post-production såg dåliga ut.

Chris är en fröjd att se. Han är en av mina favoriter nu för tiden. Han har en pondus och spelar ofta med en liten glimt i ögat. Jag har tröttnat mer och mer på de skådespelare som aldrig slappnar av utan alltid är sura och stela.



Historien är väldigt spännande och egentligen ska man nog läsa boken då filmen som det verkar bara hanterar hälften av händelserna. Teamet ställdes på fler prövningar än de som visas i filmen.

Som helhet är filmen spännande och intressant på grund av dess nutidshistoria. Den är inte överdrivet sentimental även om vi serveras de obligatoriska avskedsscenerna när soldaterna lämnar sina nära och kära inför avresan. Ibland känns de scenerna lite repetitiva och filmen skulle lika gärna kunnat starta direkt i Afghanistan.

Jag ger 12 strong tre veckor mot omöjliga odds av fem möjliga.

Betyg: 3/5











onsdag 16 maj 2018

"A murder of quality" by John Le Carré


Lustigt nog gick George Smiley i pension i slutet av första romanen. Lustigt därför att det finns sju böcker till om Smiley där han i de allra flesta jobbar som spion.

Detta är den andra boken om Smiley och den enda där han är en privatperson. Det är tidigt sextiotal och kort tid efter pensioneringen blir Smiley kontaktad av en gammal kollega från kriget. Kollegan berättar om ett mord på en kvinna och hur kvinnan veckan före sin död skickat ett brev där hon skriver att hon fruktar för sitt liv. Kollegan vill att Smiley ska hjälpa till och utreda mordet.

Resten av handlingen utspelas i universitetsstaden Carne. Mordoffret är Stella Rode som var gift med en av lärarna på universitetet. Boken är ett renodlat mordmysterium i samma skola som Agatha Christie eller Sherlock Holmes. John Le Carre’s författarstil märks dock tydligt. Det är en kort bok om endast 170 sidor men den tar sin tid att läsa. Språket är extremt kompakt, fylld med information. Detta är antitesen till författare som Dan Brown eller vår egen Stieg Larsson.

Miljöbeskrivningarna är utomordentliga både då det gäller universitetsmiljön och dess brokiga skara av lärare. Den lilla staden Carne har också karaktär. Dramat utspelas om vintern och Smiley fryser mest hela tiden, inte minst på det lilla hotellet han tagit in på. England i ett nötskal, universitet och fuktig kyla på vintern!

Karaktärsbeskrivningarna är ofta stillsamma med en underfundig humor. Smiley är inte burdus som Sherlock eller fåfäng som Hercule. Han är en stilla och eftertänksam gentleman vilket jag kan uppskatta för omväxlingens skull.

Mordmysteriet är inte speciellt utan det är resan fram till svaret som är det intressanta. Det är kul att lära känna Smiley lite närmare. Det är helt enkelt bokens största förtjänst. John Le Carre’s styrka ligger antagligen inte inom deckargenren.

Nästa bok är den kända tredje romanen om Smiley - Spionen som kom in från kylan. Då är Smiley tillbaka i det kalla kriget och jag gissar att vi får börja bekanta oss med hans nemesis Karla.

söndag 13 maj 2018

Wedding Crashers (2005)


"We lost a lot of really good men out there."

Wedding crasher är en personlig favorit och en film jag sett flera gånger redan. Det var hög tid för mig att skriva om filmen här på bloggen. Jag älskar denna film på samma sätt som jag har kommit att älska filmer som The Thomas Crown affair och America's sweethearts. Det är filmer som kanske inte allmänt sett hyllas som klassikers, men det är mina personliga favoriter som jag håller nära mitt hjärta.

Filmen har en suverän casting, både i huvudrollerna och birollerna. Manus är glimrande, ämnet traditionellt men behandlingen av detsamma mycket frejdigt och så sitter den komiska tajmingen perfekt i de flesta av filmens scener. En film som man kan se om och om igen. En film som man alltid fastnar framför om man råkar surfa förbi den på tv'n en sen kväll.



Typ av humor? 

Visst är detta en romantisk komedi, det handlar trots allt om hur den och den blir ihop och sånt, men den är till minst 80% en komedi i mina ögon. Den är långt från den bästa romantiska filmen jag vet men den är banne mig en av de allra bästa komedierna.


Filmkvalité vs. humorkvalité

HUmorn är det verkligen inget fel på och jag skrattade högt fler gånger jag kan komma ihåg. En stor anledning till att humorn funkar så bra är att hela filmen är riktigt bra gjord där framför allt redan nämnda manus samt rollbesättningen har varit nycklar till framgången. Foto, musik och scenografi kommer inte i första rummet som i en film från Nolan, Malick eller P T. Miljöerna är dock underbara. Jag gillar den härliga segelbåten även om man ser att den ligger stilla i vattnet under flera scener när de låtsas segla. Liten detalj.



Manus vs. skådespelare

Båda är i toppen och de hjälper varandra. Owen Wilson och Vince Vaughn är helt perfekta i rollerna som John och Jeremy. Wilson är min favorit, fasen vad han är bra.

Systrarna Claire och Gloria spelas lika förträffligt av Rachel McAdams och Isla Fisher. De bjuder på olika saker och kompletterar varandra bra. Fisher är helt hysterisk och mycket underhållande. McAdams har väl aldrig varit mer charmig och hon är helt otroligt snygg. I en film som handlar om kärlek och sexuella eskapader skadar det inte att ha snygga skådespelare. Fysisk attraktion ingår i filmen handling.



Bradley Cooper är helt suverän som Sack Lodge. Hela scenen när de spelar flag footboll från hans uppvärmning till hans våldsamma tacklingar är underbar. Filmen har helt klart en svacka en bit in i andra halvan, men filmen avslutas med ett fyrverkeri. Will Ferrell gör entré som den mytomspunne Chazz Reingold och han är en succé. Säga vad man vill om hans lite svagare komedier, men här är han i sitt esse.

Till sist vill jag nämna Jane Seymour och Christopher Walken som Mrs och Mr Cleary. Helt perfekta i rollerna. Det var extra roligt att se Seymour ta ut svängarna.

Av någon konstig anledning fann jag mig jämföra denna film med Meet the parents när jag satt och funderade på vad jag skulle skriva. Den stora skillnaden mellan dessa två komedier kan mycket väl vara att skådepslereriet på alla poster är starkare i Wedding crashers än i Meet the parents. Kärleksparen, föräldrarna (Walken utklassar DeNiro) och birollsfigurer kan ställas mot varandra. Den enda kategorin som är jämn är Owen Wilson i bbirollen i Meet the parent mot Bradley Cooper i Weding Crashers. Oavgjort. Resten är enkla matcher.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)


En sensmoral är att Claire inte ska gifta sig med the asshole utan välja sin själsfrände istället. Att Gloria och Jeremy passar ihop undgår ingen.

Två stereotyper: Bradley Coopers alfahanne som bara ser sin tjej som en trofé och knullar runt med var och varannan kvinnlig bartender med stora bröst. Den stereotypiska skitstöveln. Han får vad han förtjänar!
Vad har vi mer? Den något överdrivne yngre brodern Todd. Självmordsbenägen, homosexuell konstnär i revolt mot sin rike och konservative fader. Han är en överdriven figur men rollen är så liten att den bara blir som en kul parentes som inte drar ner filmen.

Tre troper:
a. är det en underförstådd "hemlis" att Kathleen Cleary varit otrogen sin man flera gånger? Tre döttrar, en blond, en rödhårig, en brunett. LOL.

b. komisk effekt av ett missförstånd: Jeremy vill fria till Gloria men hon tror att den viktiga sak som han vill prata om är att föreslå en orgie med de brasilianska systrarna.

c. Mrs. Robinson! Kathleen Cleary får snabbt upp ögonen på John och vi får en scen som tagen ur Mandomsprovet.



Favoritkarakärer?

Jag älskar många karaktärer i denna film. Alla! John, Gloria, Jeremy, Claire, Sack, Chazz, Chazz's mother, Kathleen, Todd, The Secretary Cleary, prällen i celibat, den elaka farmodern, den sarkastiske betjänten...


Trivia

Alla 110 "Rules of Wedding Crashing by Chazz Reingold" finns med listade som extramaterial på dvd'n.



Omtittningspotential?

Jamenvisst filmen tål många fler tittningar än. Ska bli kul. När ska vi se den igen?


Slutomdöme

Precis som när Jeremy säger "Wow" när han inser att Gloria lurat honom minst lika mycket som han henne, säger jag "Wow"  när jag inser att detta är den bästa komedin i hela världen. Otroligt stark första halva, en liten svacka och sedan ett bra slut. Ett objektivt subjektivt betyg hade kanske blivit en stark fyra, men mitt subjektiva känslomässiga betyg med tanke på att McAdams är så djävulskt snygg blir en klockren femma! Där satt den!

Betyg: 5/5





fredag 11 maj 2018

Megan Leavey (2017)


Megan Leavey är en biografisk film om en amerikansks hundförare som kämpar att få adoptera sin hund efter avslutad tjänstgöring. Biografier brukar inte vara min favorit förutom inom två genrer, krigsfilm och sportfilmer. Filmen är regisserad av Gabriela Cowperthwaite (Blackfish).

Denna film är väl en ganska typisk "tear jerker" som tilltalar blödiga känslomässiga personer. Cyniker och de som hatar allt som handlar om USA's militära förehavanden kan skippa denna med en gång.

Megan Leavey spelas av Kate Mara. Jag kommer ihåg henne från första säsongen av House of cards där hon var jättebra. Här funkar hon också, jag ser Megan inte Kate, Hon får som i alla bra stories ta sig igenom en mängd hinder men kommer ut som en hjälte. Hon tilldelades både "The Purple Heart"-medaljen och "The Navy and Marine Corps Achievement medal with a "V" device for heroism in combat".



Filmen är standardmässigt uppdelad i tre delar; utbildningen och träningen som en marinsoldat, scener från Irakkriget, samt efterföljande bittra kamp mot myndigheterna för att få adoptera Rex som utspelades efter hon lämnat sjukhusvistelsen och återvänt till hemlandet.

När Leavey låg på sjukhus blev hennes "pruple heart"-medalj stulen vilket för övrigt var riktigt nesligt gjort. Hon är tydligen ett stort fan av Yankees vilket framgår tydligt i filmen. Hon fick senare motta en ersättningsmedalj inför en av Yankees hemmamatcher på klassiska Yankees Stadium. Det är en fin scen som återfinns i filmen, och från verkligheten på youtube.



Filmen Megan Leavey är spännande om än inte spektakulärt, men den är intressant, mysig och lite sorglig. Det är kul att se hur de arbetar med hundarna. Just denna hund användes för att söka efter nedgrävda minor. Leavey och Rex fick alltså gå före och markera överallt där det fanns minor när trupp närmade sig osäker mark. Inte helt safe om man säger så. Jag gillade filmen mycket.

Jag ger Megan Leavey fyra besvärliga situationer av fem.

Betyg: 4/5

Trivia: Megan har uppenbarligen blå ögon, Kate har bruna. De är födda samma år dock (1983).

En gång i tiden rankade jag denna på min topp 30 över 2017 års filmer.

Intervju med Megan Leavey från tv.













tisdag 8 maj 2018

Zardoz (1974)


Filmen inleds med att ett gäng krigare i mankinis mässar om att Zardoz är stor och att penisen är ond. Nivån är satt, genus-o-metern slår i taket och kvällen visar sig bli mer intressant än förväntat...

Medlemmar i Cinemateket kan tydligen önska filmer och efter en sådan önskning kom Zardoz upp på repertoaren. Carl uppmärksammade och efter samling med fika bänkade Carl, Johan och jag oss i biografen Victor. Linnea fikade men valde att åka hem istället för film. Det blev bara vi grabbar kvar.



Detta är en kaotisk science fiction med Sean Connery och Charlotte Rampling i huvudrollerna. I en framtid har människan utvecklats och funnit lösning på den gamla frågan om evigt liv. De lyckligt lottade lever som i paradiset utan risk att dö. Kvinnorna dominerar totalt, männen är feminina och svaga. Männen behövs helt enkelt inte längre. Drömscenariot för FI! Vid de få konflikter som uppstår döms den olycklige hårt, inte till döden eller fängelse utan till åldrande. De blir gamla utan att kunna dö. De måste bara tillbringa evigheten som gamla, sjuka och skröpliga istället för unga och vackra.

Det är lite oklart vilka det är som får leva detta eviga liv inom bubblan men utanför bor vanligt fôlk i alla fall. "De goda", inne i bubblan, har skapat en religion med guden Zardoz för att hålla de utanför kuvade. För att hindra att folket växer sig starkare har jägare odlats fram. Starka män som har i uppgift att slakta vanligt folk, men som heller inte har tillträde till bubblan.



Filmen handlar om när en av dessa krigare/mördare (Sean Connery) kommer in i bubblan och ställer till oreda hos feministerna. Som den gamle Bond han är, slutar det givetvis med att han förför ledarinnan av feministerna och så faller allt samman och Bond och Bondbrud flyr till grotta, bildar familj och blir återigen dödliga. Döden sitter på något sätt i mannens säd. Tror jag.

Regissören John Boorman gjorde stor succé med Den sista färden och fick fria tyglar med nästa film. Han har både skrivit och regisserat denna soppa som ändå var bättre än epitetet som en av historiens sämsta filmer. Jag hade kul på filmen även om den är alldeles för lång för sin handling. Flera scener blir utdragna och obegripliga som om det vore en film av Terrence Malik.



Det kan ha varit så att filmen vann på den trevliga stämningen som infann sig under fikat då Linnea också var med. Hon valde sunt nog att skippa filmen. Hade jag sett denna ensam hemma hade jag kanske blivit förgrymmad över tidsstölden.

Jag ger nu Zardoz tre mesiga män av fem möjliga med tanke på filmupplevelsen inklusive fikat.

Betyg: 3/5