The Paradine Case (1947)

Veckans Hitchcock är The Paradine Case från 1947. Detta är ett ganska intetsägande domstolsdrama på manus av demonproducenten David O. Selzncik som också tog hand om casting, klippning och musik. Resultatet blev en andefattig Hitchcock-film. Sista samarbetet mellan Alfred och David.

Alida Valli är helt felcastad för Mrs. Paradine som enligt Hitchcock skulle varit en förförisk nymfoman. Hon kommer fram som en iskall och känslomässigt avstängd kvinna. Hur eller varför försvarsadvokaten Keane (Gregory Peck) blev så vansinnigt förälskad eller förtrollad av henne är högst oklart! Även betjänten Andre Latour spelad av Louis Jordan är helt felcastad. Ann Todd i rollen som Keanes olyckliga fru Gay är tämligen ointressant.

De festligaste figurerna finner vi bland birollerna; domaren Horfield spelad av Charles Laughton, Sir Flaquer spelad av Charles Coburn och dottern Judy Flaquer spelad av Joan Teztel.

Lyssna på vårt samtal om filmen inklusive en hiskelig anekdot om hur Frans höll på att gå under på en engelsk myr i Cumbria i veckans avsnitt av Shinypodden, säsong 6.

Betyg: svag 2/5

The Third Man (1949)

Spoiler alert, spoilers beware!

Den tredje mannen är en av de filmer som man kanske borde skämmas att man inte sett om man ska kalla sig filmintresserad! När sedan Frans teasade om att den beskrev ett fruktansvärt brott blev jag nyfiken och med det den lilla sparken i rumpan som jag behövde för att ta mig an filmen. Frans nämnde den i den pågående säsongen av Shinypodden om Hitchcock. Det är relevant då denna film känns som att den lika gärna kunde vara en film från spänningsmästaren. Filmen bygger på en roman av Graham Greene och stilen påminner en hel del om min favorit John Le Carré också.

Detta är en film noir som lever på stämning och suspense. Holly Martins anländer till Wien just efter andra världskriget för besök hos sin vän Harry Lime. När han väl anlänt får han veta att Harry blivit dödad i en trafikolycka, överkörd av en lastbil. Holly låter sig inte övertygas, om vad är oklart, och börjar utreda mordet. det dyker upp en dödlig kvinna, några skumraskfigurer med dunkel bakgrund och en brittisk militärpolis och gentleman i ett.

Jag var inte speciellt imponerad av filmen under dess inledning, men den tog sig allt mer desto längre den pågick och mot slutet hade jag fått en stor respekt för den. Jag tror att det är en film som vinner på flera återtittar. Efter första titten lever den inte upp till ryktet som en av världens bästa filmer. Den tredje mannen måste kanske ses tre gånger?

Skådespeleriet är bra, med extra plus på Trevor Howard och Orson Welles. Jag var inte helt övertygad av Joseph Cotten i huvudrollen eller Alida Valli som femme fatale. Men i hennes fall kan det lika gärna varit manus fel. De försöker få henne mystisk och svårfångad. de lyckas men oklart om det lyckas på rätt sätt...

Jag är inte alltid observant på filmmusik. Men om den är extra bra lägger jag märke till den och den kan då höja filmer mycket. Motsatsen gäller också. I denna film spelas ledmotivet på ett stränginstrument om och om igen och den lilla trudelutten är kul. tyvärr jazzar artisten iväg med bisarra utsvävande crescendon under speciellt spännande scener och då stör musiken rejält istället. Ett sådant exempel sker efter 1:07:45 för de som vill kolla själv.

En liten detalj som var kul var när jag efter 44:45 plötsligt såg en kattsvans vaja bredvid Anna, som vid tillfället sitter i sin säng. Jag hade inte sett katten tidigare. senare i filmen har katten en liten men avgörande betydelse...

En annan liten kul detalj är att man ser hur irriterad prästen är vid Harry Limes andra begravning. Han kastar irriterat sand på kistan och marscherade bestämt iväg. Vid första begravningen var han mer engagerad...

Som avslutning måste jag rapportera om att Frans kommentar var fullständigt korret. Brottet som begåtts var vedervärdigt.

Jag ger Den tredje mannen tre män av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Suspiria (1977)

Blev tipsad om Dario Argento's Suspiria från 1977 av någon som är mer bevandrad än mig inom genren skräckfilm. Jag drog iväg ett mess till Jojjenito om moraliskt stöd och så hände det att vi satt där och tittade på filmen i filmrummet tillsammans. Vilken annorlunda och rolig film!

Man kan snart konstatera att det är lika bra att kasta alla förhoppningar om en avancerad handling eller bländande skådespelarprestationer ut genom fönstret för denna film handlar uteslutande om stämning och estetik. Och inom de områdena är den bländande. Filmen excellerar i det som Jimmy ofta lyfter upp, mis-en-scène, eller bäst översatt till "iscensättning". Suspiria innehåller ett antal minnesvärda scener där varje liten detalj i form av färger, detaljer, rekvisita och rummets form och rymd är intressanta att titta på.

Jag kan lista flera scener som satt sig fast i minnet; ankomsten till flygplatsen, taxifärden i regnet och skogen, akademin, den röda fasaden, introduktionen av Miss Tanner, likmaskarna, den blinde mannens öde på ett stort torg, Sarahs öde, och slutfajten såklart.

Speciellt miss Tanner, spelad av Alida Valli, var en härlig karaktär. Hon var som tagen ur en Bondfilm och klippt och skuren för en Bond villain.

Handlingen är enkel. Suzy Bannion är en lovande balettdansös från USA som åker till Tyskland för att under tre år studera på en känd balettakademi. Väl där inser hon snart att allt inte står rätt till. En efter en av studenterna på akademin blir mördade eller försvinner och så har vi de mystiska stegen om natten och det pipande snarkandet. Ondskan huserar i det stora röda huset.

Filmens huvudperson Suzy Bannion spelad av Jessica Harper och jag satt frustrerad under större delen av filmen och undrade vem hon så starkt påminde mig om. Till slut kom jag på det. Är hon inte väldigt lik Annie Banks i Brudens far? Kimberly Williams... Vad tusan hände med henne egentligen?

På tal om att påminnas om saker. Ett sätt att beskriva hur Suspiria är kan vara att nämna vilka filmer jag kommer att tänka på när jag ser filmen. Först och främst påminns jag av Alejandro Jodorowsky's El Topo med tanke på färgerna, blodet och avsaknaden av handling men fokus på mis-en -scène. El Topo har jag skrivit om på bloggen. Jag tycker nog att Suspiria är den mer lättillgängliga filmen av de två.

Den andra filmen som påminner mig om Suspiria är Lucile Hadzihalilovic's film Innocence från 2004, filmen som vann bronshästen på SFF det året. Båda filmerna handlar om internatskolor och över båda ruvar något skrämmande. Det är inte filmernas handlingar som påminner om varandra, mer en allmän känsla. I Suspiria är hotet tydligt nog (i slutet av filmen) medan i Innocence krävs en lång efterbehandling för att man ska förstå vad som menas... Jag funderar fortfarande på Innocence, vilken är den klart bättre filmen av de två, den är riktigt najs.

Jag gillade Suspiria en hel del! Som skräckfilm är den inte speciellt skrämmande utan filmen känns mer som om man tagit hallucinogena droger. Filmmusiken är gjord av Goblin och den var påträngande och hysterisk. Som om man tar den mest experimentella och dåliga Pink Floyd-musiken och skruvar upp volymen till smärtnivån.

Jag ger Suspiria tre kobrahuvud av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Johan skriver också lite om filmen idag:
Jojjenito