White Noise (2022)

Vad är Noah Baumbachs film White Noise från 2022 för något egentligen? Den är lite som något från Spielberg på åttiotalet, men också lite som något från David Lynch när han är på humör. Den påminner lite om Midnight Special och den slår Nope på Jordan Peeles hemmaplan.

Det var ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer knappt ihåg den. Inte superstarkt tecken men vissa filmer kan vara bra men trots det svåra att förnimma sig. Med stöd av the internets har jag nu läst på om handlingen vilken är rejält undflyende. 

Filmen är en adaption av Don DeLillos bok med samma namn från 1985. Boken ansågs länge omöjlig att gör film av. Och det är kanske däri problemet ligger? Var det omöjligt att göra film av denna bok? Jag börjar tro att så kan ha varit fallet. 

Adam Driver och Greta Gerwig spelar huvudrollerna som paret Jack och Babette Gladney. Båda lider av dödsångest. Babette äter maniskt någon sorts experimentell medicin och Jack är upptagen med sina studier om Hitler. En tågolycka och ett efterföljande giftmoln driver familjen på flykten. Äh, filmens handling är sannolikt inte dess poäng. Det är feelingen, skådespelarna och dess underliggande teman som antagligen står i framkant. 

Jag blir lite frustrerad när jag nu skriver om filmen. Vad tusan är detta för film? På vilket sätt kopplas den till Baumbachs ångest över sin relation till föräldrarna? Det ruvar en vag känsla av hot över hela filmen, men hotet förlöses aldrig. Den tredje akten tar oss på nya irrfärder, långt från stundande katastrofer. Familjen är i fokus mest hela tiden i alla fall. Otrohet.

Dessa förbannade barn som tappar sina mjukisdjur när det är som mest olägligt! Håll i dem om de är så jäkla viktiga!

Nja, en film som jag knappt kommer ihåg och än mindre får grepp om innebär ett lite lägre betyg än vad den kanske är värd. Jag ger den en tvåa… ”helt ok”.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022. Filmen dök upp på en av våra fyra listor! Del 1 och del 2.

Logan Lucky (2017)

Vad är det med filmer från 2017 där huvudpersonerna är mer eller mindre korkade? Nåja, nu är kanske inte just Channing Tatums karaktär Jimmy Logan så korkad, men det denna film som utspelas i den amerikanska södern, i Charlotte, North Carolina, är en hel del figurer puckon. Kul kanske men oftast mest irriterande.

Men precis som i The Ballad of Lefty Brown vinner ett gott hjärta och en stor portion street smartness över elegans och briljans. Så detta var alltså filmen Steven Soderbergh valde att komma ut från sin pensionering för? Att göra en bonnig variant av Ocean's Eleven, en Ocean's Seven-Eleven.

Hehe, ja filmen är mysig och underhållande men också extremt flyktig och extremt lättglömd. Detta trots en hel del kul skådespelarinsatser där Channing tillsammans med Adam Driver stod ut. Filmens sämsta casting var i mina ögon träbiten Daniel Craig. Han må vara James Bond och gift med Rachel Weisz, men han är inte solid i komedier. Det får mig att tänka på Rian Johnson's Knives Out... Där var Danne Craig också med och det var också en crime-comedy. Hur funkade han där egentligen? Han spelade någon slags Poirot-typ. Well, han var knappast den som gjorde den filmen... Där kommer jag ihåg Chris Evans, Ana de Armas, Jamie Lee Curtis, Don Johnson och Toni Collette före jag tänker på Craig. Hmmm.

Nåväl, Logan Lucky är alltså en heist-film som håller hemligheter för åskådaren så att filmens twist inte ska avslöjas. Gott så. Det var nöjsamt att se den och som en komedi inom genren är den duglig. Trea eller två. Men måste ändå tillstå att den var snäppet bättre än "helt ok", så jag ger den en trea!

Betyg: 3/5

The Last Duel (2021)

Förra veckan nämnde jag något om dödsångest i min revy av Joachim Triers Verdens verste menneske. Detta återkommer i dagens text. Slutsekvensen i The last duel gav mig något av den starkast känslan av dödsångest jag känt på länge. Denna gång var det inte så mycket för min egen del utan för personer i filmen. Det om något är ett bra tecken på att jag var helt och hållet indragen i filmens värld och att jag till fullo kände med vissa av karaktärerna.

Egentligen vill jag inte säga för mycket om handlingen då jag tror att spänningen runt handlingen är en viktig del i hur man upplever filmen, bra eller tråkig. Så därför kommer jag mest prata om filmen utifrån. Den är regisserad av mästaren Ridley Scott. Han har flera klassikers på sin resumé men under många år nu känns det som att han varierar mellan toppenfilmer och tråkiga "cash grabs". Det kan kanske vara så att han är beroende av ett bra projekt med ett bra manus helt enkelt. 

För denna film har Matt Damon och Ben Affleck slagit sig samman med Nicole Holofcener för att skriva manus som bygger på Eric Jagers historiska bok. Manus är en av filmens styrkor.

The last duel är titeln på filmen och också exakt vad den handlar om. Detta är en film som är baserad på en mycket väl dokumenterad duell i Paris den 29:e december 1386. Det var den sista av staten (kungen) officiellt erkända duellen som avgjorde ett rättsfall, en så kallad "trial by combat". Vad det nu kallas på svenska egentligen? Något om tvekamp eller envig kanske?

Filmen är strukturerad likt Kurosawas Rashomon där samma skeende berättas ur de tre huvudpersonernas synvinkel en efter en; Jean de Carrouges (Matt Damon), Jacques de Gris (Adam Driver) och Marguerite de Carrouges (Jodie Comer). Jag tyckte att filmen var lite trög efter den spännande prologen, som fick sin förklaring i slutsekvensen, men allt eftersom historien utvecklades och jag insåg att vi hade med Rashomon-greppet att göra blev jag mer och mer engagerad. Alla skådepelare briljerar i sina roller. De tre huvudpersonerna imponerar och de har ett starkt stöd från Ben Affleck som spelar sin aristokrat på ett ypperligt sätt. Jodie Comer som Margueritte bär dock filmens hjärta och själ. Hon är alldeles förträfflig.

Superb film för att vara ett historiskt drama, världsklass på produktionsvärdet och överlag bra skådepelare. Så kommer vi då till slutet. Jag tror att om man är fullt investerad i karaktärerna när slutet och rättegången närmar sig kommer man gilla denna film. Jag tyckte i alla fall att slutet var horribelt spännande.  Vilken ångestkänsla! 

Quelle spectaculaire! Quelle magnifique! 

Betyg: 4/5

Marriage Story (2019)

"Marriage story" är en ganska obehaglig film på många sätt. Den visar utan krusiduller upp all skit med en smärtsam detaljrikedom när ett par bryter upp. Filmen handlar ju inte om ett äktenskaps alla faser, utan fokuserar på den destruktiva delen när det tar slut. Det är inte klackarna i taket så att säga. Någon myntade uttrycket "vardagsbänken" i en gammal podd för många, många år sedan.

Men "Marriage story" är också en rejält bra film. Noah Baumbach verkar inte kunna göra många fel nu för tiden. Vid sidan av hans första film har jag gillat allt  han gjort. Han gör klassiska "prat"-filmer i samma stil som mästaren Woody Allen, men han varierar sin tonalitet en hel del, från lättsammare till mindre lättsamma.

Detta var den andra filmen som handlar om vad som händer i en familj när föräldrarna bryter upp. Den första "The Squid and the Whale" var också självbiografisk och den av de två jag håller som snäppet vassare då den var lite mer lekfull men gav ändå mig som åskådare ett djup att fundera på i efterhand.

Det är när Noah gör film med sin nuvarande partner Greta Gerwig det blir som bäst, bevisen är "Frances Ha" och "Mistress America". Under 2019 kom de ut med varsin film och jag skulle nog säga att Greta gick vinnande ur den striden. Undrar om det har varit ett ämne för diskussion över köksbordet hemma hos paret Baumbach-Gerwig? Tänk att få ha varit en fluga på väggen i så fall!

Skådespeleriet i "Marriage story" går i alla fall inte av för hackor. Både Scarlett Johansson och Adam driver är mästerliga, med Scarlett snäppet vassare. Mitt i alla jobbiga scener lyser deras hängivenhet igenom. Det sparas inte på gråtet och däremellan finns plats för några få lättsammare scener också. Filmen är dock mer nedtyngd än upplyftande och lätt.

Baumbach har också lobbat in en maffig biroll för Laura Dern som kändisskilsmässoadvokaten. Hon är magnifik med sitt djävulska leende och falska sympati för de två olyckliga. Derns karaktär kan kanske ses som en proxy för oss åskådare? Vi kan aldrig se ända in i själen på de olyckliga, men vi kan le åt eländet och slå an en fasad av sympati.

Det finns många riktigt dramatiskt explosiva scener. Scarlett och Adams skrikmatch i slutet är en som många kommer ihåg. Jag lyfter scenen när Adam kommer på besök i L.A. och systern "serve him the divorce papers". Den scenen tog hårt. Bra skådespeleri helt enkelt. Adam uppför sig som om han vill återuppleva familjekänslan från förr, som att han för en stund inte tänker på skilsmässan. Han trivs med sin svärmor och livet hos henne. Så kommer kallduschen med juridikens papper i ett brunt kuvert. Känslan i scenen svänger 180 grader, smärtsamt. Ingens fel såklart, det är så det blir när en ska till och skilja sig...

Betyg: 4-/5 

The Dead Don't Die (2019)

"This is definitely going to end badly."

Jim Jarmusch har en skön egen stil som jag gillar mycket. Även när han gör nischade genrefilmer blir det på hans vis. "Only lovers left alive" är en otroligt stilistiskt vacker och välspelad vampyrfilm som osade av vemod. Nu har han gjort en zombiefilm också och jag är såklart jättenyfiken.

Adam Driver och Bill Murray leder en stjärncast som också innehåller Tilda Swinton, Tom Waits, Chloë Sevigny, Steve Buscemi, Danny Glover, Caleb Landry Jones, Selena Gomez och Iggy Pop. Det är en fröjd att se alla  dessa skådisar.

Om "Only lovers left alive" var en lament över det oändliga i att vara odödlig är "The dead don't die" en bister synd på mänskligheten av idag som sitter stilla och ser världen rasa samma runt omkring sig. Ingen gör något, alla bryr sig bara om sina egna små liv. Inte ens när zombies börjar ta över den lilla sömnig och snälla amerikanska småstaden Centerville händer något. Folk fortsätter sina liv i sakta mak, försöker förstrött spika upp en planka på insidan av fönstret så att monstren inte kan ta sig in, men det hjälper ju inte länge. Folk gör inget mer. Invånarna i Centerville beter sig som nybyggarna på Miranda precis före de la sig ner och dog. Samma slutresultat också.

Det finns få karaktärer att riktigt gilla i denna film (Officer Peterson och Zelda kanske), men desto fler skådespelarinsatser att hylla. Mina favoriter är Tilda Swinton som den skotska begravningsentreprenören med ett samurajsvärd, Adam Drivers krassa polis, Bill Murrays sömniga polischef, Tom Waits filosofiska överlevare som tagen ur Buster Scruggs, Steve Buscemis rasistiske fårfarmare och Caleb Landry Jones' insatta zombiefilmsnörd.

Jag gillar filmen, snäppet under älskar. Slutet är akilleshälen. Jag har inga problem med tonaliteten, det är underbyggt i resten av filmen, men det kändes lite slappt, nästan som om Jarmusch hade haft svårt att formulera vad han ville med det.

Slutet är ett litet minus, men i övrigt är detta en av de bästa zombiefilmerna jag sett. Filmen är mycket rolig på det där lite nedtonade sättet.

"A wild animal, or perhaps several wild animals."

Betyg: 4/5

Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker (2019)

Denna revy innehåller spoilers. Duh!


Jaha, så var The Skywalker Saga över 42 år efter den första filmen hade premiär 1977. En mycket enkel saga om det goda mot det onda har på vingliga ben stapplat i mål. Jag hade höga förhoppningar på denna film även om jag var förberedd på något som inte riktigt skulle uppfylla dessa förväntningar. Känslan jag hade när jag tillsamman med Johan och Markus sprang ut från IMAX på MoS var dock något jag inte hade förutsett. Jag var helt urblåst i huvudet, jag kunde knappt komma ihåg en enda scen från filmen. Filmen innehåller så många scener i ett så högt tempo att allt känns som huller om buller.

Jag blickar tillbaka på serien om nio filmer, plus två extrafilmer. På samma sätt som ett annat kulturellt fenomen "Game of Thrones" inleds sagorna med enkla historier som fokuserar på karaktärer, deras inbördes relationer och de tar sig tid att umgås med sina karaktärer. Båda verken degenererar dock mot slutet, de överger de noggrant uppsatta "reglerna" som definierar deras världar och fokuserar nästan enkom på balla scener i en rasande takt helt utan att bry sig om de saker som gjorde dem så starka från början. Jag älskar det enkla i Star Wars; en värld med karaktärer man älskar dår de till synes svaga, men goda, står upp mot onda, till synes starka. Jag gillar konceptet med kraften. Det är mer fantasy än sci-fi, och jag gillar båda genrer. Jedi och sith är magiker.

Jag gillar helt klart Star Wars som filmserie, är dock inget superfan, men jag ville att filmerna skulle vara bra och att serien skulle funka som en helhet. Prequel-filmerna, epsiodes 1-3, var artificiellt plastiga och hade dålig dialog och vissa smärtsamt dåliga karaktärer eller skådespelare. Inför den nya trilogin hade gänget bakom kulisserna chansen att ställa allt till rätta. "The Force Awakens" inledde trilogin suveränt. Nya och starka karaktärer introducerade medan en lagom mängd gamlisar kom åter. Stämningen och "feelingen" i den filmen tycker jag fortfarande är underbar.

Många har stora problem med att filmen påminner allt för mycket om "A New Hope", men för mig var det aldrig ett problem. Filmens mål var ju att ge tittarna ett nytt hopp och så länge vi fick en rejäl introduktion till vilka som skulle fortsätta kampen var det specifika hotet, den nya dödsstjärnan, mer eller mindre som en MacGuffin för mig. Jag hade gärna sett att de använt ett annat hot i filmen, men poängen med filmen var de första mötena. En annan kritik är att Rey för snabbt blev duktig med ljussabel och kraften. För min del hade de gärna fått adderat träning, men jag tyckte från första scenen vi såg henne att hon var bra och uppfriskande kapabel. Hela "Skywalker Saga" lever i en värld där våra utvalda hjältar besitter krafter som inte behöver förklaras speciellt utförligt. Men allt detta skulle nu rivas när vi kom till nästa film...

Problemet med den nya trilogin är att Kathleen Kennedy och cheferna på Disney uppenbarligen inte tillsatt en "show runner" för trilogin. Någon borde planerat de övergripande dragen i den nya trilogin och sett till att de nya filmerna passade in i handling, teman och tonalitet med de tidigare filmerna. Man vill ju inte ha det som det blev i "Game of Thrones"... Ju!

Men istället lät man en regissör göra lite vad han ville med filmen, och då blev det ju precis så. Tombolan hamnade på en revisionistisk Star Wars där man övergav de tidiga filmernas idéer. Rey är "en nobody" och alla kan vara jedi. En idé som skulle kunnat vara en bra film taget för sig själv, men som åttonde delen av en filmserie på nio filmer? "No, thank you."

Det som då hände med sista filmen var att det fanns för mycket "handling" kvar att trycka in i en enda film. Det är som att minst två filmers handling nu lever i denna film. Tempot är vidrigt högt, känslolägen i filmen ändras förintande snabbt och vi ges aldrig tid att andas eller vila med karaktärerna.

Det är uppenbart att denna film antingen borde varit uppdelad till två filmer, eller att mycket av innehållet skulle tagits bort. I mitten av filmen förintar Rey ett transportskepp med hjälp av blixtar från hennes händer, just som Palpatine gör. Hennes närhet det mörka är superspännande, men vi ges ingen tid att utforska hennes psyke, bara några minuter senare är det glada gänget på väg till en ny värld för nya stolliga äventyr. Detta, Reys mörker, var ju det den andra filmen i denna trilogi skulle handlat om! Det hade dessutom varit en trevlig spegling av andra filmen i originaltrilogin "The Empire Strikes Back".

Som det är nu kan jag knappt sätta betyg på filmen. Jag kan inte ens komma ihåg vad som hände och absolut inte sätta ihop filmen i sin ordning i huvudet. Efter "The Force Awakens" var känslan helt annorlunda, hela filmen låg kvar tydligt i mitt huvud. Jag hade problem att komma ihåg "The Last Jedi" också, men det var av delvis andra orsaker.

Min känsla efter "The Rise of Skywalker" är blandad, besviken över att den är en sådan "missed opportunity", men jag är också sugen på att se om den. Några filmer i denna serie växer kraftigt efter en omtitt, "Rogue One" är en av dem. Vissa blir sämre också... Jag gissar dock att denna kan växa rejält.

En sak som jag mer känner en vibb av än kan peka på specifikt är att det känns som att denna film gör nickningar eller hommage till alla de tidigare filmerna. Det finns scener eller känslor i filmen som gav mig vibben av återblickar. Det är klart att det borde ligga högt på Abrams och Kennedys "to do"-lista och jag gillar det, tyvärr var listan allt för lång för denna speltid. Damn, de skulle tänkt på det innan de gav bort Episode 8!

Till sist kan jag konstatera att det är Rey och Ben som jag gillar i denna film, och i hela trilogin. Det är deras trilogi, och Rey är protagonisten i centrum. Alla andra nya karaktärer är suddiga svaga bifigurer för mig. Det kan kanske förklara en del hur jag rankar de tre filmerna.

Jag sätter en trea på "The Rise of Skywalker", ett återspegling av den osäkerhet jag kände när jag sprang mot toaletten efter visningen, men jag känner redan suget efter att se om filmen och då få njuta av de många, många "bad ass"-scener filmen trots allt har...

Betyg: 3/5

En grov ranking av de elva Star Wars filmerna (gruppering + kronologiskt):

Otroligt bra:
Star Wars: Episode IV - A New Hope
Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back
Star Wars: Episode VII - The Force Awakends
Rogue One: A Star Wars Story

Bra:
Star Wars: Episode VI - The Return of The Jedi
Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker

Okeyish:
Solo: A Star Wars Story
Star Wars: Epiosde VIII - The Last Jedi

Inte bra:
Star Wars: Epiosde I - The Phantom Menace
Star Wars: Epiosde II - Attack of The Clones
Star Wars: Epiosde III - Revenge of The Sith


Vad tycker då andra om filmen:
Carl
Sofia

The Report (2019)

The Report blev en stor besvikelse. Filmen beskriver hur Daniel Jones (Adam Driver) leder en liten grupp som utreder förhörsmetoder (tortyr) av fångar efter 9/11. Arbetet är på uppdrag av senatorn Dianne Feinstein (Annette Bening) och går emot de två av de mäktigaste organisationerna som finns, kanske de allra mäktigaste; CIA och The White House. Spioner som vill hålla allt hemligt och slippa något som helst ansvar samt politiker som bara ser allt i antal röster och sällan i rätt och fel (förutom vissa senatorer då...).

Det var lätt att hoppas att denna film skulle kunnat vara åtminstone i närheten av så bra som Spotlight var, men icke. I Spotlight fick man också följa en liten grupp som utredde fruktansvärda brott och hur de fick kämpa mot den mäktiga katolska kyrkan samt hela samhället i och runt Boston. Filmerna skiljer sig dock avsevärt, både i kavlitet och vad de väljer att lägga fokus på.

The Report spenderar en stor portion av sin tid att visa tortyren som skedde under förhören om och om igen. Det var som att filmen inte vågade lita på att åskådarna förstod. Det skulle repeteras till förbannelse, nästan som tortyr av oss åskådare. I Spotlight visades exakt noll av brotten som de katolska prästerna begått, men jag fann den filmen förmedla det hemska som skett klart nog ändå, ja jag tycker till och med att de brotten är hemskare.

Styrkan i Spotlight var att vi fick se hur den lilla gruppen jobbade inifrån "systemet" och fann en väg för att få ut sanningen. Hanteringen av samma sak i The Report var undermålig. Men exakt samma utmaningar fanns för teamet här. Vid sidan av att läcka allt till pressen a la Edward Snowden var de ju tvungna att arbeta inom "systemet". I båda fallen lyckades de föra ut sanningen men det som jag upplevde som en otrolig spänning i Spotlight var bara tråkigt och halvdant i The Report. Det är trist.

Samtidigt kan jag inte klandra skådespelare eller ambitionsnivån i The Report. Framför allt Adam Driver och Annette Bening sticker ut. Jag uppskattade också att återse självaste Dexter, Michael C Hall i en liten roll och den lustige Alexander Chaplin, ni vet James Hobert från Spin City, i en ännu mindre roll.

Problemet med The Report är nog att regissören och tillika manusförfattaren var så arg över vad CIA gjorde under jakten på terrorister att han lät filmen bli en "viktig film" som ska ruska om och uppröra sina åskådare, mer än göra den bästa möjliga filmen. Det är synd för att historien om hur det lilla teamet under Dan Jones och senator Feinsteins ledning lyckades få ut sanningen via sin rapport är väl värd att berätta. Spotligt och The Report är en perfekt duo filmer om man skulle vilja analysera hur BOATS av detta slaget kan göras, vilka val av regissörerna som funkar och ej. Jag vet tydligt vilken av filmerna jag föredrar i alla fall.

Betyg: 2/5 

Såg filmen med Johan och Mr Christian.

BlacKkKlansman (2018)

Blackkklansman är en lite smålustig historia som bygger på verkliga händelser, en så kallad BOATS. John David Washington spelar den svarta polisen Ron Stallworth som infiltrerar KKK i Colorado i början av 70-talet. Adam Driver spelar kollegan Flip Zimmerman som får agera "body double" när Ron ska möta klanen "in real life". Kontakterna har tagits via telefon inledningsvis. Och Topher Grace spelar David Duke, ledare i KKK. Spike Lee har regisserat på sitt vanliga upprörda sätt.

Ja, men detta var ju trevligt. Det är en dråplig historia som är av slaget "för osannolik för att inte vara sann". Det är kul att se hur de driver med fånarna i KKK och speciellt David Duke, som ju håller på än idag. Både Driver och Washington är mycket njutbara i sina roller. Adam driver är en skön typ, han är något av en favorit.

Spike Lee gör kopplingar till den dagsaktuella politiska situationen och det är ok. Hans ilska är berättigad, men samtidigt är det som att han sparkar in öppna dörrar i mina ögon. Filmen känns inte så brännande het för mig personligen. Samtidigt är filmen riktad till en amerikansk publik i första hand och där behövs den kanske mer.

Jag var underhållen under hela filmen och som dramakomedi om rasmotsättningar funkar den bra. Den får tre terrorister av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Inside Llewyn Davis (2013)

Tredje säsongen av Shinypodden tuffar på. Jag och Carl tittar på bröderna Coens filmer och nu har turen kommit till Inside Llewyn Davis. Detta ver an film jag ville se om då jag kände på mig att jag undervärderade den när jag såg den på bio våren 2014. Då fick den betyget 3/5. Skulle kanske en ny titt få mig att omvärdera denna film som jag gjort med Blood simple och The ladykillers?

Det står snart klart att jag fortfarande har lite svårt för denna film. Och det beror mest på att jag inte känner speciellt mycket för filmens huvudperson, den egocentriske och osympatiske Llewyn Davis. Han är en otrevlig jäkel som inte uppvisar en enda förlåtande sida under hela filmens gång. Man skulle kunnat vänta sig att huvudpersonen skulle lärt sig något under filmen och att han kommit ut som lite mer insiktsfull om sig själv och sina svagheter, men icke. Bröderna Coen påvisar snarare att Llewyn inte lärt sig ett smack med att visa samma scen som första och sista scen i filmen.

Nu kan jag tillägga att Carl har en helt annan syn på både film och huvudkaraktär, något som diskuteras i poddavsnittet.



Som slice-of-life film är denna helt ok och den lever på sina birollskaraktärer. En mycket bättre film om en persons liv under en vecka är Jim Jarmusch's Paterson som också omnämns i podden.

Det bästa med filmen är Justin Timberlake, Carey Mulligan, Adam driver och Stark Sands som den unge soldaten. Den väldige John Goodman har en liten roll som en än mer cynisk och eländig musiker som Llewyn stöter på under en av sina resor. John Goodman spelar över så kraftigt att man undrar om han har blivit en parodi på sig själv.

I podden svamlar jag om den klassiska romanen Odysseus av James Joyce. Jag bad Carl klippa bort partiet på grund av grav skamsenhet över minne minnesförlust. Får se om så skedde. :)

Vi pratar om den gula katten en hel del. Gaslight Café. Bob Dylan. Please Mr Kennedy. Johnny Five.

Men nej, denna nya titt gjorde inte att jag upptäckte andra sidor av filmen, sidor som gått mig förbi vid första titten. Jag ger den fortfarande en trea och det är mest för det allmänna bra handlaget inom alla filmtekniska grenar samt en hel del kul bifigurer som fladdrar förbi.

Slutresultat: ingen förbättring.

Betyg: 3/5

Besök shinypodden.se för fler avsnitt från denna säsong eller tidigare säsonger. Hör gärna av er med kommentarer om filmerna eller om vårt sanck.

The Meyerowitz Stories (New and Selected) (2017)

The Meyerowitz Stories (New and Selected) är "nykomlingen" Noah Baumbachs tionde film. Damn, Baumbach kan knappt kallas för nykomling längre! Jag gillar det mesta från honom så jag såg fram emot han nya alster. Denna gång bjuds vi på en mycket mörk film om relationen mellan (framför allt) två vuxna bröder och deras far. Hans självbiografiska The squid and the whale handlade om två yngre bröder och hur deras föräldrars skilsmässa påverkade dem. Jag gissar att det kan finnas en hel del självbiografiska element i denna film också.

Adam Sandler och Ben Stiller spelar bröderna Danny och Matthew som tävlar om gunsten från sin vresiga och elaka patriarkaliska far Harold spelas av Dustin Hoffman. Han är en misslyckad konstnär som när en självbild om att vara bättre än alla andra, framför allt samtida kollegor som blivit mer framgångsrika rent kommersiellt.



För de av er som ryggade tillbaka när ni ser att Adam Sandler är med i filmen så kan jag direkt säga att det är ingen fara. Detta är ett drama, ett svart drama med inslag av vass och satirisk humor. Filmen är så långt från The waterboy man kan komma nästan. Detta är en Adam Sandler som visar att han kan skådespela. Tänk Jim Carey i Eternal sunshine of the spotless mind.

Dustin Hoffman, Ben Stiller, Emma Thompson som nya frun Maureen och Elizabeth Marvel som systern Jean (en kvinnlig Fredo!) gör alla bra insatser. Men filmens "scene stealer" är helt klart Grace van Patten som Dannys dotter Eliza. Hon är väldigt bra och fin i denna film. Alla scener mellan henne och Adam Sandler är filmiskt guld, som scenen i bilen, scenen vid pianot, på sjukhuset. Säkert flera scener som jag tappat. Hon är också förvillande lik Shailene Woodley för en sådär fem år sedan (deras åldersskillnad är i alla fall fem år). Grace Van Patten läggs på minnet.



Teman i filmen är livslånga misstag, felriktade ambitioner och önskemål. Den fokuserar på hur illa föräldrar kan fucka upp liven för barnen. Man hade kanske kunnat hoppats på ett något ljusare slut, nu blev hela filmen väldigt svart i mina ögon. Måhända att egna erfarenheter spelar in i hur filmen landar i mitt inre. Vissa sår går så djupt att de aldrig kommer läka helt.

Noah Baumbach fortsätter att leverera. Han är superstabil med filmer som "alltid" hamnar på en fyra. Det är mer än de flesta aktiva regissörer av idag kan skryta med.

Jag ger The Meyerowitz Stories (New and Selected) fyra utmanande filmer (Elizas!) av fem möjliga.

Betyg: 4/5