fredag 29 maj 2020

Homeland - Season 8 (2020)



Oj, det är inte var dag man ser sista avsnittet på en hel tv-serie. Det är en speciell känsla, en känsla av avsked, saknad, lättnad, förvirring, nostalgi, ja även en sekund senare kan man känna sig nostalgisk!

Jag älskade första säsongen av Homeland men jag kallar mig inte ett die hard fan av serien. Den är ganska bra och tillräckligt engagerande för att jag nu har sett alla säsongerna. Men jag skriver denna revy som ett casual fan inte mer.

Säsong 8 var klart bättre än S7 i och med att vi verkligen fick följa Carrie, Saul, Max när de gör det de är bäst på. Inte så mycket tjafs om vårdnadstvister och sådant som jag inte riktigt ser som denna series styrka. Men tyvärr saknar jag en viktig del, en del som kanske varit den viktigaste för mig under alla säsonger av Homeland sammantaget. Jag gillar mest när våra huvudpersoner samarbetar och är lojala mot varandra. Då uppstår en stark "vi mot dem"-känsla som är göttig. Här i S8 är det snarare exakt tvärt om. Carrie och Saul är emot varandra mest hela tiden, och det ökar snarare än minskar desto längre in i säsongen vi kommer. Max är som alltid lojal men vi får inte se dem samarbeta. Ni som sett säsongen ser säkert vad jag menar.

Personligen var var jag inte speciellt förtjust i kristusbeskrivningen av ledaren för talibanerna eller att Carrie helt plötsligt var bästis med det ryska assholet från S7. Hade svårt att köpa Carries relation med GRU-mannen helt enkelt.

Slutet var nervpirrande och sista avsnittet var en enda lång kavalkad av "fuck me"-scener, twistar  samt scener som teasade om twistar som aldrig hände. En bergochdalbana helt enkelt.

Jag hade gärna sett mer av Saul som ung, men de introducerade detta alldeles för sent i serien för att det skulle kunna få plats. De två karaktärer jag hejade på i denna den sista säsongen var Max och Anna. Sista scenen var uppfriskande, men var den förtjänad?

Betyg: 3/5




torsdag 28 maj 2020

Homeland - Season 7 (2018)


Homeland är en ganska stark serie. Carrie är alltid intressant även om hon fladdrar mycket upp och ner. Lite som serien i övrigt också. Jag kände att jag kanske tappat tålamodet lite med Carrie när jag något försenad såg denna säsong.

Som alltid är Homeland som mest intressant när man får följa spioneriet, "the cloaks and dagger"-delarna. Jag gillar att se Carrie, Saul, Max och de andra uppvisa sina specialkompetenser och sin yrkesskicklighet, det är då det blir som mest spännande.

Jag hade missat säsong 7 och fick klippa den innan jag kunde ta mig an den sista och avslutande säsongen som gick nyligen. Tyvärr är inte det övergripande hoten det bästa. Ryssarna försöker underminera den sittande amerikanska presidenten. Idén har potential men det känns som att de skjuter bredvid målet lite. Jag önskar att de gjort hotet bättre på något sätt, för jag brydde mig aldrig speciellt mycket om hur det gick för Keane. Kan ha haft att göra med att hon var blek och att hon verkade vara en idiot så jag kände mycket begränsad empati för henne. Dessutom hjälpte det inte att han som spelade hennes "Chief of staff" var alldeles för intetsägande som figur. Han var inte riktigt trovärdig.

När dessutom halva säsongen hanterade Carries familjeliv och hennes dåliga hantering av sin dotter i kombo med hennes sjukdom blev lite väl tradigt och det var tydligt säsongens sänke. Varje gång serien tog fart var det som att den stoppades upp av händelser som jag fann i sammanhanget oväsentliga. Ge mig antingen en bra familjedrama eller en bra spionthriller, men om de två ska blandas måste det göras bättre.

De bra bitarna var alla scener med Saul, och alla scener med Max, samt de när Carrie gjorde det hon gör bäst dvs "spionar"mot fienden. Och det var en hel del av dessa godbitar, men igen balansen...

Som helhet är det spännande. Den första halvan av säsongen samt avslutningen var bäst. Avsnitten i slutet som utspelades i Ryssland var så kallade "nagelbitare". Mycket spännande. Vi fick något av ett "Pierce Brosnan" slut för Carrie.

Nu är jag redo att ta mig an sista säsongen!

Betyg: 3/5







fredag 22 maj 2020

Westworld - Season 3 (2020)


Westworld är en av de senaste årens mest spännande serier. Jag gillade både S1 och S2, trots att de fuckar med tittaren på olika sätt och det inte är det lättaste att hänga med utan stöd från förklarande poddar typ den som Joanna Robinson har tillsammans med David Chen.

Säsong 3 bjöd dock på nya element. Den är tyvärr generellt sett mycket otajtare, den fladdrar ut i olika riktningar. Däremot känns säsongen mer rättfram i sitt berättande. Självklart finns det en stor twist i slutet men denna gång var det pyspunka på twisten, jag tyckte inte att den var speciellt anmärkningsvärd eller spännande.

Jag tyckte säsongen var bra under de fyra första avsnitten (av åtta). Då var jag ombord. Det var som vanligt spännande koncept i en högteknologisk nära framtid. Vi får följa några "hosts" som kommit ut i den verkliga världen, Dolores, Maeve och Bernard framför allt. Frågor om egen vilja, om robotar kan ha en själ samt om framtiden är predikterbar behandlas. Alla potentiellt fascinerande frågeställningar.

Under andra halvan av säsongen de-railar den dock betänkligt. Otroligt nog tar säsongen en helt ny vändning och i sjunde avsnittet av åtta. Den typen av twistar gillar jag inte alls. Visst det fanns kanske väl dolda planteringar som man i efterhand kan dissekera men upplevelsen var att man avvek från det som säsongen behandlade under inledningen ganska betänkligt.

Jag fann också minst en av huvudpersonerna ha totalt oförankrade drivkrafter. Det är den typen av problem där jag som åskådare inte känner att karaktären agerar efter karaktärens bästa utan den reduceras till ett verktyg för manusförfattaren. Det känns onaturligt och påklistrat. Dessutom upplever jag att showen för mycket fokuserade på stora actionscener som i slutändan inte var speciellt mäktiga om man jämför med moderna filmer eller serier. Det hade varit mycket bättre om de fokuserat på de filosofiska funderingarna som serien en gång byggde på.

Betyg: 2/5



 


fredag 15 maj 2020

Devs - mini series (2020)


Alex Garland är författaren som blev regissör. Han rör sig i nära-framtiden-sci-fi vilket är en genre jag gillar mycket. Jag kommer alltid ge honom en "benefit of a doubt" efter filmer som Ex machina och Annihilation. Det senaste nu är hans miniserie Devs. Klart jag var nyfiken!

Serien utspelar sig i en nära framtid. Vår huvudperson är en sw designer på ett stort stort företag, tänk som om Amazon, apple och Google gått ihop. "problemet" i serien handlar om vår fria vilja kontra filosofiska teorier om determinism. I denna värld har man skapat en ofantligt kraftfull dator vari man trycker in "all data" i hela världen. Om man kan beskriva varje atoms nuvarande position samt dess nästya position kan man interpolera framåt och bakåt godtyckligt långt. Spännande koncept.

Miniserien var som bäst när den konsumerades. En spännande världsbeskrivning och en mycket spännande story. Hur skulle det sluta?

Tyvärr har serien svalnat betänkligt sedan jag såg klart den för några veckor sedan. Egentligen kom den inte fram till något speciellt överraskande eller tänkvärt över huvud taget. Den levererade inte alls på det den lovade i inledningen av serien. När dessutom karaktärerna, deras relationer och deras utveckling var mycket bleka måste jag säga att miniserien är något av en besvikelse nu när fascinationen inför den filosofiska utmaningen lagt sig.

Garlands styrka är kanske att bygga riktigt intressanta och framför allt snygga världar. Men när story är ihålig och karaktärerna inte engagerar mig bli helheten ganska svag ändå. Nick Offerman i rollen som visionären Forest är ganska intressant men annars är de flesta skådisarna i denna serie bleka.

Vag rekommendation till att ses för dem som är intresserade av "what if"-scenarior och nära-framtiden-sci-fi.

Betyg: 2/5

fredag 8 maj 2020

The Hunt (2020)

 

12 människor vaknar upp på en äng utan en aning om hur eller varför de är där. I deras direkt närhet gömmer sig jägare bärandes vapen med stora kikarsikten... Huahhhaaha.

The Hunt är en jäkligt frän actionskräckis med humorinslag. Det är som The Hunger Games fast för en vuxnare och mer blasé publik. Våldsamt och blodigt vilket piggar upp, men det är dess syrliga politiska inspel som är mest underhållande.

Filmen är svår att beskriva utan att spoila, men jag ska försöka. Detta är en film där regissören Craig Zobel och manusförfattarna med Damon Lindelof i spetsen via en skön film kommenterar dagens samhälle med sociala medier och den bitska synen på medmänniskor.

Den innehåller ett stort mått av mysterium, en hel del gore och flera absurt roliga scener. Den påminner mig därmed om filmer som Tucker and Dale vs. Evil och Cabin in the woods eller varför inte Edgar Wrights Cornetto-trilogi.

Skådespeleriet är helt ok. En hel del kända ansikten dyker upp som Emma Roberts, Hillary Swank, Macon Blair och Amy Madigan, men de flesta är för mig okända vilket känns kul. Filmen har satts i genren skräckfilm men den känns inte speciellt skräckinjagande. Den är mer ett mysterium och en satir i mina ögon.

Detta är en perfekt film för en fredagskväll för de som gillar slafsig action. En film som antagligen kommer växa vid omtittar dessutom. Kan detta bli en framtida kultfilm tro?

Betyg: 3+/5

söndag 3 maj 2020

Top 10 of the 1970s


Så har vi kommit till det sista decenniet att lista tio favoritfilmer från. Jag har inte speciellt bra koll på sjuttiotalet då jag redan som ung filmfantast ansåg det som "gammalt". Filmerna från detta decennium har en egen stil, de är långsamma och subversiva. Detta var decenniet då fasader rämnade och konspirationer rasade. Men visst ska det gå att skrapa ihop tio favoriter, det ska inte vara ett problem. Jag delar upp listan i tre delar; nostalgi, gillat länge och gillat kort.

Som vanligt sampostar jag med filmbloggaren Filmitch och som vanligt är min lista orankad.

Låt det roliga starta!



Topp 10 från 1970-talet



Låt oss inleda med tre nostalgiska favoriter!


The spy who loved me (Lewis Gilbert, 1977)


Första Bond-filmen jag någonsin såg. Pappa och jag åkte in till biografen i Skärhamn och kollade på James Bond. Vilken upplevelse för en liten grabb! På hemvägen var vi jagade av elaka villains och pappa körde i 200 km/h på de snirklande småvägarna på Tjörn.



Convoy (Sam Peckinpah, 1978)


Ytterligare en härlig film från somrarna på Tjörn. Jag var så förtjust i filmen att jag gick och såg den en andra gång på bio hemma i Skövde och sedan ville jag bli lastbilschaufför när jag växte upp. Det gick över.



The Warriors (Walter Hill, 1979)


En av de coolaste actionfilmerna som finns, tillsammans med The Road Warrior är de creme de la creme från decennieskiftet.



Låt oss fortsätta med fyra gamla favoriter!


Star Wars (George Lucas, 1977)


These are not the droids we're looking for. 
Wow, den mästerliga första filmen i serien är fortfarande den bästa eller i topp 3. Fantastisk saga och extremt väl berättad.



Alien (Ridley Scott, 1979)


This is the worst shit I've ever seen, man.
I rymden kan ingen höra dig skrika hur bra denna film är.



The Godfather (Francis Ford Coppola, 1972)


I'm gonna make him an offer he can't refuse. Okay? 
Den första filmen är ändå bäst! Tvåan har några starkare scener, men den är lite seg av och till kan jag tycka. Ettans bästa scen är när Michael hämnas sin far. Rysningar.



Apocalypse Now (Francis Ford Coppola, 1979)


The smell of napalm in the morning. 
Indeed! Bioversionen när fortfarande en av de bästa krigsfilmer som finns. På resa till Vietnam och Kambodja tog jag en tredagars båtresa från Saigon till Pnom Penh via Mekong River, det var bad ass.



Avslutar med tre nya favoriter som jag upptäckt under de tio senaste åren:


Paper moon (Peter Bogdanovich, 1973)


You still owe me 200 dollars.
Moze, look!
Come on, hurry up.
Far och dotter Ryan och Tatum O'Neal gör filmen den den pärla den är.



Cabaret (Bob Fosse, 1972)


Wilkommen, bienvenue, welcome, im cabaret, au cabaret, to cabaret!
Känslan av stora salta tårar som rinner ner för kinderna.



Jaws (Steven Spielberg, 1975)


We're gonna need a bigger boat! 
Mästerlig dramathriller.


Bubblare i massor!
  • Valerie and her week of wonders (Jaromil Jires, 1970)
  • Two-lane blacktop (Monte Hellman, 1971)
  • Mr and Mrs Miller (Robert Altman, 1971)
  • Harold and Maude (Hal Ashby, 1971)
  • Solaris (Andrei Tarkovsky, 1972)
  • The long goodbye (Robert Altman, 1973)
  • High plains drifter (Clint Eastwood, 1973)
  • The Godfather part II (Francis Ford Coppola, 1974)
  • The Conversation (Francis Ford Coppola, 1974)
  • Dog day afternoon (Sidney Lumet, 1975)
  • One flew over the cuckoo's nest (Milos Forman, 1975)
  • All the president's men (Alan J. Pakula, 1976)
  • The shootist (Don Siegel, 1976)
  • Annie Hall (Woody Allen, 1977)
  • Foul play (Colin Higgins, 1978)
  • Days of heaven (Terrence Malick, 1978)
  • The jerk (Carl Reiner, 1979)
  • Being there (Hal Ashby, 1979)
  • Manhattan (Woody Allen, 1979)
  • Hair (Milos Forman, 1979)


Hoppa nu över och kolla in vilka tio filmer från sjuttiotalet Filmitch valt att ta med!
Filmitchs 70-tal

tisdag 28 april 2020

Extraction (2020)


Kommer ni ihåg den gamla klassiska actionrökaren "De vilda gässen" från 1978, den med Roger Moore och Richard Burton i huvudrollerna? Den handlar om ett gäng legosoldater som tar ett uppdrag att rädda och smuggla ut några personer i fångenskap någonstans i Afrika. Det var en av de första actionfilmerna jag såg som gryende filmälskare. Ta denna klassiker och modernisera den med lika delar "The Raid" och "John Wick" samt krydda med den underskattade actionthrillern "No escape" från 2015, då får du en känsla för vad denna film erbjuder.

Chris Hemsworth spelar Tyler, en livstrött legosoldat som gör grisiga jobb för högstbjudande. Hans sexåriga son dog i barncancer och han kan inte se sonens ansikte i sitt huvud längre. Sorgen är större än viljan att leva. Nu har han fått ett uppdrag att frita sonen till en indisk knarkkung som sitter fast hos en konkurrent i Bangladesh. Tyler och hans team beger sig in i en febrig och överbefolkad stad som visar sig vara svårare att ta sig ifrån än vad de räknat med.

Jag gillar denna actionrökare. Det är en perfekt film för fredagskvällen. "Action utan slut". Chris Hemsworth är en cool dude, jag gillar hans energi och tajming. Han har glimten i ögat och levererar både humor och allvar med samma lätthet. Filmen snyggaste är dock den mörka skönheten Golshifteh Farahani känd från Jim Jarmusch's "Paterson" bland annat. Här spelar hon en bad ass vilket funkar också. Hon har många strängar på sin lyra som det verkar.

Efter jag såg filmen upptäckte jag att den var gjord av bröderna Russo och deras Second Unit Director från "Infinity War" och "Endgame". Kul trivia på sin höjd. Som sagt var detta mer likt någon av alla filmer i samma stil som "John Wick" som kommit de senaste åren än MCU. Filmen bygger på en "graphic novel" som Joe Russo skrivit och han har också stått för manus till filmen. Bröderna har producerat tillsammans med den bäste Chris.

Random notes:
- är inte helt säker på att filmen blev bättre av den inledande scenen som tar oss rakt in i slutscenen för att sedan låta större delen av filmen vara en flashback.
- Tylers coole teammedlem med sniper-geväret, han som kallas för G, spelas av filmens regissör Sam Hargrave.
- filmen har mycket lite dialog under inledningen och slutet, den stannar upp en stund i mitten där karaktärerna får andas och utvecklas, men sedan är det full fart igen...

Överlag en positiv överraskning ur en genre som ofta underhåller för stunden men sällan når fram som riktigt tunga filmer. I samma nivå som "John Wick" dock. Stark trea!

Betyg: 3/5

För den sugne finns fler tankar att läsa om filmen:
Sofia



onsdag 22 april 2020

Wind River (2017)


Jag trodde att "Wind River" från 2017 skulle vara en ordinär polisthriller som utspelades i ödsliga vildmarkstrakter i norra USA. Och den beskrivningen stämmer på pappret om man endast orkar skrapa på ytan.

Innehållet i den påhittade historien var dock mycket mer kargt och brutalt än jag förväntade mig. Redan när jag såg scenerna med den unga kvinnan springandes barfota i snölandskapet stramade det åt i hjärtat på mig. Jag började må dåligt, fick yrsel, och den känslan lämnade mig aldrig under resten av titten. För även om manus är fiction bygger det tyvärr på en verklighet som existerar.

Filmen tar sin handling från morden på unga kvinnor ur indianbefolkningen i reservat som Wind River (ett av de största reservaten i USA). När jag läser mer om bakgrunden till filmen och varför regissören Taylor Sheridan ("Sicario", "Hell or high water") valde detta projekt blir jag akut panikslagen.

Amerika har uppfuckade lagar runt polisens befogenheter och lagar i övrigt för indianreservat. Under förberedelserna inför filmen besökte Sheridan ett reservat med 6.000 invånare. Vid det tillfället fanns 12 olösta mordfall på unga kvinnor från stammen. En fullständigt horribel siffra. Det skulle vara som att vi hade 20.000 olösta mordfall på unga kvinnor i Sverige. Enligt Noa, polisens nationella operativa avdelning, hade vi i Sverige i slutet av 2018 ca 630 olösta mordfall totalt.

Elizabeth Olsen spelar den oerfarna FBI-agenten som försöker så gott hon kan i en karg och ogästvänlig miljö. Jag får vibbar av hennes genombrottsfilm "Martha Marcy May Marlene", en film jag för övrigt starkt kan rekommendera. Olsen är alltid bra. Jeremy Renner spelar jägaren som hjälper henne och han är likaledes superb i denna film.

Filmen är solid rakt igenom överlag. Jag har issues med några små detaljer i manus men dem väljer jag att ignorera nu. I stort tar jag med mig en bubblande vrede över hur USA hanterar sin ursprungsbefolkning. Det är uselt. Jag känner en avgrundsdjup sorg över ämnet, och jag försöker, men misslyckas, att sluta tänka mer på det nu.

Betyg: 5/5

Läs fler tankar om filmen från vännerna, såg de det jag såg?
Sofia
Jojjenito




"Yes she did."

fredag 17 april 2020

måndag 13 april 2020

Rapporter från apokalypsen



Rapporter från apokalypsen. Förströelser i corona-tider.

Ni hittar programmet här eller sök på Shinypodden i er poddspelare.



söndag 5 april 2020

Top 10 of the 1980s


Så var det dags med topplista för 80-talet. Lite lätt försenad på grund av glömska. Sorry 'bout that.

Detta är det överlägset svåraste decenniet att göra en topp-10 för. Det var under åttiotalet jag bildade min smak för film, precis som musik, och denna smak växte sig stark under de mest formativa åren. Jag känner en stor nostalgi över många, många filmer från 80-talet. Här kommer jag lista de tio som jag håller närmast mitt hjärta och som är mest personliga för mig. Det rör sig bara om filmer som jag såg och gillade när de kom ut eller snart därefter och som jag återvänt till många gånger sedan dess.

Jag har efter mycket funderande valt att INTE ta med nya upptäckter från decenniet. Som exempel tänker jag på tre mycket starka japanska animerade filmer som jag upptäckte under mitt "Decennier"-projekt här på bloggen; Min granne Totoro, Kikis expressbud och framför allt den makallösa "Grave of the fireflies". Nej, det blev för rörigt i huvudet att blanda filmer som består till 90% av nostalgi med nya upptäckter som jag bara sett en gång vardera. Många av filmerna nedan har jag sett om mer eller mindre nyligen och de flesta är fortfarande five by five, men vissa har jag inte sett på ett tag och de vet jag inte hur bra de står upp.

Jag har en lång lista med bubblare också. Ofta var det nästa bara slumpen som avgjorde vilka som kom med eller ej.

Åttiotalet bestod för mig av komedier och science fiction kan man se av min lista. Det är i alla fall de filmerna jag gillade mest när det begav sig. Här kommer en semi-rankad lista, varannan komedi och varannan annan genre...



Topp 10 från 1980-talet




¡Three Amigos! (John Landis, 1986)


Mycket rolig westernsatir med de komiska genierna Steve Martin, Chevy Chase och Martin Short. Seven samurai, The magnificent seven? Bah. Three amigos!



The Terminator (James Cameron, 1984)


Den ikoniska filmen som jag och alla mina vänner älskade så mycket. Och så Arnold med den lustiga och citerbara österrikiska brytningen. Häftig film.



The princess bride (Rob Reiner, 1987)


Asss youuuuu wiiiiish! The Dead Pirate Roberts! Because I am not left handed either! Inconceivable! My name is Inigo Montoya, you killed my father, prepare to die!




Au revoir les enfants (Louis Malle, 1987)


Jag ock Sir Per stapplade med tårfyllda ögon ut från Fyrisbiografen en vårdag 1988. Otrolig filmupplevelse. En av Quentin Tarantinos favoritfilmer, därav namnet på hans första manus...



Dirty rotten scoundrels (Frank Oz, 1988)


En av de bästa smarta komedierna jag känner till. Steve Martin och Michael Caine har ett magiskt samspel som Freddy och Lawrence. Njutningen!



Mad Max 2: The Road warrior (George Miller, 1981)


Såg om den med Patrik under natten efter vi hade sett Fury Road, och The Road Warrior är klart bättre. Gammal är äldst! Oavsett vad killarna i /Filmcast säger!



The Breakfast Club (John Hughes, 1985)


Nu börjar vi närma oss det mest personliga av de personliga valen. Jag älskade Molly Ringwald! John Hughes var ett fucking genius. Alla filmerna med The brat pack var bra på ett eller annat sätt, men The Breakfast Club var kronan på verket. Don't you forget about me!




Blade runner (Ridley Scott, 1982)


Denna fantastiska dystopiska framtidsvision. Den är helt makalöst bra. Frågan är bara vilken som är bäst, denna eller 2049??




Fletch (Michael Ritchie, 1985)


Kungen av komedier. För mig i alla fall och det på grund av en massa personliga skäl efter var, när , hur och varför jag sett filmen genom åren. Också en ren guldgruva för roliga citat. Chevy Chase glänser på det sättet bara han kan.


bara en plats kvar...

Aliens (James Cameron, 1986)


Private Hudson, I love you 3000. Ja, denna är brutalt bra. I toppen på sci-fi-, krigs- och horror-filmer. Väldigt bra. Sannerligen en speciell totalupplevelse när jag såg den på bio i Skövde på väg till nattjobbet på Cementa...



Min sorg var oändlig av att tvingas lämna dessa tjugo filmer utanför listan:

  • Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (1980)
  • Escape from New York (1981)
  • Dead men don't wear plaid (1982)
  • The thing (1982)
  • Risky business (1983)
  • Against all odds (1984)
  • Sixteen candles (1984)
  • Amadeus (1984)
  • St Elmo's fire (1985)
  • Subway (1985)
  • Runaway train (1985)
  • Withnail and I (1987)
  • Stakeout (1987)
  • Less than zero (1987)
  • Angel heart (1987)
  • Broadcast news (1987)
  • Working girl (1988)
  • Die hard (1988)
  • Christmas vacation (1989)
  • The abyss (1989)
Damn! Var tvungen att sätta en "cap" på antalet bubblare!

När ni hämtat er av briljansen av min lista måste ni hoppa över och kolla in Filmitchs lista över favoritfilmer från åttiotalet. Han publicerade sin lista redan i morse om jag inte misstar mig. Har vi några överlapp? Ska vi gissa på två stycken?