fredag 21 februari 2020

Weathering With You (2019)


Den japanske anime-regissören Makoto Shinkais film "Your name." var mycket omtalad och nu när jag fick chansen att se hans senaste film "Weathering with you" tog jag chansen. Båda filmerna utspelas i en magisk realism. I "Weathering with you" finner vi ett Tokyo som håller på att sjunka ner i havet på grund av ett ihärdigt regnande.

Filmen följer en tonåring som har rymt hemifrån. På plats i Tokyo träffar han på en massa olika människor bland annat en ung tjej som är en "sommarflicka" eller liknande. Det visar sig att hon kan påverka vädret.

Filmen är häftig rent visuellt. Tokyo är ser genuint och verkligt ut, och regnet är så realistiskt att man nästan ville ha ett paraply med sig inne på biografen.

Tyvärr är filmen riktad till en YA-publik. Det känns som att den inte är gjord för en vuxen publik, så som filmer från Pixar eller Studio Ghibli alltid är. Tematik, dialog och inte minst musiken i filmen får mig att känna att regissören tilltalar en mycket ung publik. Det behöver inte vara något fel i det, men det blir för barnsligt för mig. Och då ska ni veta att jag älskar filmer som "Min granne Totoro", så det är något i typen av barnslighet vi pratar om här. Denna film känns mer sentimental än lekfull, mer pretto än magisk.

Resten av denna text innehåller spoilers på filmens handling.



Det som är lite spännande är att sommarflickan faktiskt lyckas stoppa det ihärdiga regnet, miljöförstöringen, men att det sker på bekostnad av hennes liv. Vår unge hjälte gör då allt han kan för att rädda henne. Och lyckas! Filmen avslutas med att regnet åter äter upp staden och människorna i staden lever i misär igen. Det är spännande för på ett sätt känns det som att filmens budskap är att vi INTE ska göra allt för att motverka miljöförstöringen utan vi ska hellre leva våra liv så gott det går så länge vi har våra nära och kära i våra liv. Komplext budskap anno 2019!

Betyg: 2/5

Filmen har svensk premiär på biograferna idag.

Fler tankar om filmen:
Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord
Johan på Jojjenito - om film


torsdag 20 februari 2020

The Last Black Man in San Francisco (2019)


"The last black man in San Francisco" handlar om hur mycket Jimmie Fails älskar ett fint gammalt hus i en med tiden exklusiv del av San Francisco. Jimmie Fails spelar sig själv i filmen och har skrivit manus tillsammans med regissören Joe Talbot. Detta är en av de märkligaste biografiska filmer jag sett på länge. Filmen känns lyrisk och som fiction, långt från hur biografiska filmer brukar kännas. Handlingen är sekundär, stämningen allt. Karaktärerna i fokus är Jimmie och hans bäste vän Montgomery (Jonathan Majors). Men filmens starkaste karaktär är helt klart de fantastiska gamla huset som Jimmie vuxit upp i och som han inte kan släppa trots att hans far förlorat (supit bort?) huset och de nu bor nya människor i det.

Jag gillade stämningen, jag gillade karaktärerna, jag älskade Montys ständiga författande, hans pjäser, hans humanism. Jag gillade Jimmies kompromisslösa kärlek till det gamla huset. Vad var det som fick honom att stå stilla i livet och vägra gå vidare? Och vad gjorde han när han gick vidare? Sista scenen är av sorten "wtf?".

Det är svårt att rekommendera denna film. Vad i den är det som gör att man kan gilla eller ogilla den? Jag har redan rekommenderat den en gång med negativt resultat. Jaja, den är speciell i alla fall. Gentrifieringen av Jimmies barndomskvarter är kanske ett problem, eller så är det inte det. Filmen ger inte uttryck till varken den ena eller andra åsikten som det verkar. Bra så.

Betyg: 3/5




onsdag 19 februari 2020

The Irishman (2019)


Som många vet är jag inte ett stort fan av Scorsese. Han har några fina filmer som "The Departed", "Shutter Island" och framför allt "The Wolf of Wall Street". Men hans många maffiafilmer är jag tämligen ointresserad av. Att folk hyllar dem som mästerliga är för mig obegripligt. De har väldigt tråkiga historier, ruttna budskap och känns för strikta för att kunna uppskattas som renodlad underhållningsvåld.

Varför i hela friden har jag då avdelat 3,5 timmar av mitt liv för hans senast i raden av alla dessa maffiafilmer? Ja, det kan man ju undra över. Är det kanske för att jag inte ville att Jojjenito skulle måla huset med mitt blod? I ett perspektiv är det ju så. Häng med i tankebanorna nu...

I Shinypodden special snackar jag, Jojjenito, Carl och Niklas om filmåret 2019 och listar våra top 10 favoriter från året. Jag var helt säker på att filmen skulle komma upp någon gång under poddningen, och jag ville helt enkelt kunna vara med och snacka om filmen. Samt inte komma på dålig fot med gudfadern Jojje.

Jag kunde ju, som en känd regissör gjorde med "Joker", kollat ett klipp och avfärdat filmen helt sonika...
“I saw clips of it,” Scorsese said of “Joker.” “I know it. So it's like, why do I need to? I get it. It's fine.”

Men nej, jag ville vara med i samtalet till fullo. Så nu har jag suttit mig igenom filmen. Såg allt i ett svep, behövde inte ens dela upp titten på fyra delar efter Alexander Dunerfors schema.

Well? Ja, den var väl helt ok och lite bättre än vad jag fruktat. Inte speciellt omvälvande såklart, men inte lika vanvettigt tråkigt som "Goodfellas" i alla fall.

Jag störde mig inte speciellt mycket över "the uncanny valley"-effekten av åldersföryngringarna.
Robert DeNiro och Al Pacino spelade inte över lika mycket som befarat, vilket var skönt.
Jag var helt ointresserad av hur det gick för precis alla i hela filmen, inga karaktärer kändes i hjärtat.
De två skådespelarna jag njöt lite extra av var Joe Pesci och Ray Romano.
Kvinnorna var lika få och lika menlösa som kvinnor i Sagan om Ringen.
Jag kände lika lite i slutet av filmen som Peggy Sheeran kände över slutet för sin pappa Frank. Jag tänkte bara "good riddance" ungefär...

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019, ni hittar avsnittet här.


tisdag 18 februari 2020

Give Me Liberty (2019)


Visst kan det vara rejält irriterande med korkade personer på film? Jag finner ofta filmer med tokroliga situationer som endast sker på grund av karaktärernas rena idioti som ganska tråkiga. Så är det med stora delar av denna film.

Jag led mig igenom visningen av "Give me liberty" under Stockholms filmdagar. Filmens huvudperson Vic (Chris Galust) är förvisso inte dum i huvudet, men han låter sig bli utnyttjad av folk hela filmen igenom. Man ska kanske ha överseende med honom och att han egentligen accepterade allt elände som hände honom för att han prioriterade begravningen eller något sådant, men om en sådan insikt skulle ha kommit till mig mot slutet av filmen hade den för länge sedan tappat mig. Jag LED MIG IGENOM filmen.

Filmen är hysterisk (på det dåliga sättet), jobbigt klippt, osammanhängande och helt meningslös egentligen. Den ska kanske vara en skön skröna om en brokig samling udda personligheter någonstans i mellanvästern i USA. Men nej, Sundance Film festival du har fel.

Den enda lilla ljusglimten var att Vic samlade på vinyler. Kul. Han gjorde en hemmagjord skivspelare av ett ark papper, en vanlig nål och en blyertspenna vilket imponerade lite. Men för övrigt är alla i filmen, förutom den rullstolsbundna Tracy som spelas av den förtjusande Lauren Spencer, idioter och jag orkar inte tänka på dem mer.

Betyg: 1/5 

Filmen har premiär på Folkets Bio nu på fredag och personligen kan jag tyvärr inte rekommendera denna film, även om jag är säker på att en och annan säkert komma gilla den.

Fler fina tankar om filmen:
Jojjenito


måndag 17 februari 2020

Shinypodden Special, Toppfilmer 2019, del 1


Det börjar närma sig tid att lista mina filmfavoriter från 2019. I väntan på den kan ni nu gå in och lyssna på Shinypodden Special - Toppfilmer 2019, del 1.

Jag och gästerna Jojjenito, Carl och Niklas parat om våra tio filmfavoriter från förra året i två maffiga avsnitt. Del 1 publicerades idag. Hoppa över till Shinypodden och lyssna!

Biden ovan visar topp 10 filmer International box office. Tror ni någon av de filmerna kommer med på någon av våra listor?


fredag 14 februari 2020

1917 (2019)


Ibland ska man gå in till en film helt ovetande vad som väntar. Detta är just en sådan film.

Man skulle inte ha sett någon trailer, läst om den eller lyssnat på några poddar om den. Då hade upplevelsen kunnat tangera det magiska. För dem av er som fortfarande på något outgrundligt sätt är ospoilade på denna film kan se filmen först och återkomma till denna revy senare.


Jag brukar vara känslig för spoilers och hålla mig ren, men det lyckades inte denna gång. Kan det ha varit så att jag sänkte min gard efter besvikelsen med "Dunkirk", och kanske inte var så sugen ännu en krigsfilm? Kanske. "1917" handlade ju dessutom om första världskriget, det tristaste av världskrigen.

Jag visste alltså redan före visningen att filmen gick i realtid (ur en av karaktärernas perspektiv), och att filmen upplevs som en enda tagning (eller två egentligen, före och efter Schofield förlorar medvetandet).

Till skillnad mot "Dunkirk" är denna film mänskligare, den har karaktärer som vi lär känna och tycks komma nära. Även de mindre birollerna lever upp på ett sätt som Christopher Nolan helt missade med sin tekniskt suveräna film. Därmed blir denna film så mycket bättre.

Men trots allt är "1917" en film som lever under sin egen skugga... Den är i ju i första han den där filmen som är (som) en enda tagning! Det är så synd för utan den filmtekniska finessen hade filmen kunnat vara precis lika bra, men vi hade sluppit jiddret om den detaljen.

Jag var mentalt medtagen när jag lämnade IMAX-salen i MoS. Var detta bra, eller rättare sagt exakt hur bra var detta? Jag behövde sortera mina tankar och efter en natts sömn på filmen växte den betänkligt. Detta är en förbaskat bra film helt enkelt.

Jag känner med Lance Copral Blake och Lance Corpral Scofield. Att sedan filmen är rent tekniskt briljant som gör närvarokänslan så påtaglig adderar till dess styrka.

Den bästa sekvensen var när de korsat ingenmansland och gick ner i bunkern. Wow, vilken grej. Blakes öde kändes bittert. Tommen Lannister från Game of Thrones! Den äldre brodern Blake spelades av Rob Stark från Game of Thrones. Scenen mellan honom och Scofield var fin.

Detta är kanske årets mest imponerande film på många sätt, och det kan mycket väl vara en av ett fåtal filmer från 2019 som kommer bli en riktig klassiker.

Betyg: 4/5





torsdag 13 februari 2020

Rambo: Last Blood (2019)


"I don't know who you are. I don't know what you want. If you are looking for ransom, I can tell you I don't have money. But what I do have are a very particular set of skills, skills I have acquired over a very long career. Skills that make me a nightmare for people like you. If you let my daughter go now, that'll be the end of it. I will not look for you, I will not pursue you. But if you don't, I will look for you, I will find you, and I will kill you."

Med detta citat satte Bryan Mills igång en ny trend inom moderna actionfilmer. Så nu har vi fler filmserier där bistra våldsmän jagar bad homres och låter dem bada i sitt eget blod som hämnd för de brott de begått.

Det är Bryan Mills i "Taken"-serien, Robert McCall i "The Equalizer"-serien, Jack Reacher i "Reacher"-serien och John Wick i "Wick"-filmerna. På ett hörn har vi också John W. Creasy i "Man on fire", en film som enligt rykten ska få en uppföljare i form av en prequel.

Nu har så firma Sylvester Stallone låtit sin John Rambo sälla sig till denna skara av våldsmän som åker iväg och dödar bad hombres som hämnd. Stallone har tagit sin Rambo till vägs ände, den senaste, och kanske sista, Rambo-filmen heter "Rambo: Last blood". Den är ljusår ifrån vad "Rambo: First blood" var, även om han desperat försöker limma ihop filmerna till en konsistent serie under eftertexterna.

De där klippen från alla fem Rambo-filmerna som visades under eftertexterna var kanske filmens bästa del förresten. För det vi fick se under filmen i övrigt var inte mycket att hänga i julgranen. Damn, vad usel denna film var! Jag såg den med trött hjärna och jag trodde att renodlad action skulle kunna pigga upp, men inte ens med sömniga sinnen passerade denna sörja förbi.

De inledande trettio minuterna är sega, ett sentimentalt dravel och genomskinligt förebådande som skrivet av eleverna på dramakursen på high school. Och eleverna skulle fått ett F på den kursen.

Den andra delen missar målet rejält när Rambo åker ner till Mexico och får stryk. Det som gör alla de övriga våldsactionfilmserierna sevärda är att de har kompetenta mördarmaskiner i huvudrollerna. Istället har firma Stallone förväxlat Rambo med Rocky och låtit honom inledningsvis bli golvad för att resa sig på nio. Som om det skulle vara en silverbullet för det dåliga manuset och den usla dialogen han kräkts ur sig.

Men det är under filmens tredje och sista del som det totalt havererar. Vad kan Rambo? Han kan gillra fällor och fällor får vi i ett bisarrt överflöd. Sedan tar vi en oändlig mängd bad homres och låter dem springa omkring i gångarna som huvudlösa höns och explodera, halshuggas, krossas, spetsas och eldas upp i rök.

Inte en enda av karaktärerna i filmen agerar som individer, allt som sker på duken är i filmens tjänst. Och den tjänsten består i att den usla regissören ska få bocka av alla sätt att slakta bad homres på det ena lustiga sättet efter det andra.

Filmen saknar tredimensionella karaktärer, vettig dialog och trovärdig action. Den dryper av tunna och oförtjänta känslor som därmed blir falska. Usel film rakt igenom.

Betyg: 1/5


onsdag 12 februari 2020

Anna (2019)


Vad tycker vi egentligen om filmer som påminner så mycket om äldre filmer att de skulle kunna vara re-makes?

Ett omdebatterat fall är såklart "The Force Awakens". Många ogillade skarpt att handlingen på många sätt påminde om "A new hope". Personligen störde det mig inte då det bara var den övergripande ramhandlingen som var lik. Filmens värde ligger ändå i de nya karaktärerna, deras "story arcs", dialogen och den allmänna känslan i filmen.

Luc Bessons "Anna" påminner på samma sätt väldigt mycket om hans tidigare "La femme Nikita", och på samma sätt är det helt ok i mina ögon. Hade jag gillat det om han hittat på en ny övergripande ramhandling? Sure, det hade också varit najs, men det är inte det som är avgörande om filmen funkar eller ej. Nu har vi här ytterligare en film om en ung tjej som efter påtryckningar blir rekryterad till en hemlig organisation, i detta fall KGB, och efter utbildning drar ut på mördarstråt i Europa.

Dagens film är våldsam och spännande. Mycket av dragningskraften ligger i att hela historien berättas med bruten tidslinje. I princip alla viktiga skeenden visas två gånger. Först ser vi en scen som vi tolkar rakt upp och ner, senare återkommer scenen och då får vi "hela bilden" klar för oss. Filmen låter oss tittare likt en Jason Bourne upptäcka mer och mer av vad som händer allt eftersom filmen tuffar framåt.

Precis som i "Femte elementet" när Besson puttade fram modellen Milla Jojovich i rampljuset (i en av hennes första stora roller på film) låter han modellen Sasha Luss spela titelrollen Anna. Hon påminner mycket om Jojovich i utseende och till viss del utstrålning. Anna är en bad ass likt Jojovichs Leeloo. Man kan också jämföra Anna med Charlize Therons Lorraine i "Atomic blonde". Jag gillar Sasha Luss mycket i denna film.

Actionthrillers av detta slag lever ibland upp med sina biroller och i "Anna" är det dame Helen Mirren som firar stora triumfer som KGB-officeraren Olga. Hon är ljuvlig i denna roll. Hon spelar rollen med en perfekta dialekt och hela sitt kroppsspråk. Jag kommer att tänka på hur hon sitter lätt framåtböjd och krumpen i baksätet på de ryska KGB-bilarna. Delikat skådespeleri av Mirren.

Allt som allt var detta en positiv överraskning från Besson. En film som på grund av sexanklagelser mot honom har sopats under mattan. Det är trist, inte minst på grund av skådespeleriet från Luss och Mirren.

Betyg: 4/5





tisdag 11 februari 2020

Hustlers (2019)


Det är samma visa varje år. Från nyåret och ett antal veckor framåt kryllar det av årsbästalistor i sociala medier. Ibland blir man meddragen av beskrivningen av någon ljuvligt film som man själv aldrig hade sett annars. Dagens film, "Hustlers" är kanske en sådan. En skröna som bygger på verkliga händelser om ett gäng strippor som började blåsa (tillbaka) sina kunder med lite mindre nogräknade metoder. Lite som en kvinnlig variant av "The Wolf of Wall Street" som någon uttryckte det. Med Jennifer Lopez i huvudrollen tänkte jag att det kunder vara något.

Men nej, detta var ganska tråkigt. JLo är i och för sig mycket bra, som den lite äldre och erfarna strippan och hjärnan bakom allt.

Men ack, filmen huvudperson Destiny som spelas av Constance Wu var svintrist rent ut sagt. Det var länge sedan jag såg en ny skådis som var så intetsägande. Den lite mer kända Julia Stiles spelar en journalist som intervjuar Destiny och hon var också extremt blek. Kan det ha varit personregin som ligger filmen i fatet kanske?

Filmen verkar ta sig själv på ett allt för stort allvar. Skillnaden mot "The Wolf of Wall Street" på den punkten blir smärtsamt tydlig. Men filmens budskap lever inte alls upp till den känsla av vrede och indignation jag anar från gänget som gjort filmen. Filmen är helt enkelt väldigt tråkig och oengagerande.

Den enda skådisen och karaktären som fick mig att vakna till ur dvalan filmen försatt mig i var Lili Reinhart som spelade Annabelle. Det var mest för karaktärens olyckliga åkomma att spontankräkas så fort hon blev stressad. Väldigt jobbigt för henne, men lustigt för mig på grund av det absurda i scenerna.

Nej, man måste vara mer försiktig när man väljer filmer från andras topplistor. Denna gång blev jag besviken och saknar de två timmarna jag förlorat. Samma gäller med mina topplistor, se gärna dem som rekommendationer på utmärkta filmer, men ansvara för era egna val.

Betyg: 1/5

måndag 10 februari 2020

Marriage Story (2019)


"Marriage story" är en ganska obehaglig film på många sätt. Den visar utan krusiduller upp all skit med en smärtsam detaljrikedom när ett par bryter upp. Filmen handlar ju inte om ett äktenskaps alla faser, utan fokuserar på den destruktiva delen när det tar slut. Det är inte klackarna i taket så att säga. Någon myntade uttrycket "vardagsbänken" i en gammal podd för många, många år sedan.

Men "Marriage story" är också en rejält bra film. Noah Baumbach verkar inte kunna göra många fel nu för tiden. Vid sidan av hans första film har jag gillat allt  han gjort. Han gör klassiska "prat"-filmer i samma stil som mästaren Woody Allen, men han varierar sin tonalitet en hel del, från lättsammare till mindre lättsamma.

Detta var den andra filmen som handlar om vad som händer i en familj när föräldrarna bryter upp. Den första "The Squid and the Whale" var också självbiografisk och den av de två jag håller som snäppet vassare då den var lite mer lekfull men gav ändå mig som åskådare ett djup att fundera på i efterhand.

Det är när Noah gör film med sin nuvarande partner Greta Gerwig det blir som bäst, bevisen är "Frances Ha" och "Mistress America". Under 2019 kom de ut med varsin film och jag skulle nog säga att Greta gick vinnande ur den striden. Undrar om det har varit ett ämne för diskussion över köksbordet hemma hos paret Baumbach-Gerwig? Tänk att få ha varit en fluga på väggen i så fall!

Skådespeleriet i "Marriage story" går i alla fall inte av för hackor. Både Scarlett Johansson och Adam driver är mästerliga, med Scarlett snäppet vassare. Mitt i alla jobbiga scener lyser deras hängivenhet igenom. Det sparas inte på gråtet och däremellan finns plats för några få lättsammare scener också. Filmen är dock mer nedtyngd än upplyftande och lätt.

Baumbach har också lobbat in en maffig biroll för Laura Dern som kändisskilsmässoadvokaten. Hon är magnifik med sitt djävulska leende och falska sympati för de två olyckliga. Derns karaktär kan kanske ses som en proxy för oss åskådare? Vi kan aldrig se ända in i själen på de olyckliga, men vi kan le åt eländet och slå an en fasad av sympati.

Det finns många riktigt dramatiskt explosiva scener. Scarlett och Adams skrikmatch i slutet är en som många kommer ihåg. Jag lyfter scenen när Adam kommer på besök i L.A. och systern "serve him the divorce papers". Den scenen tog hårt. Bra skådespeleri helt enkelt. Adam uppför sig som om han vill återuppleva familjekänslan från förr, som att han för en stund inte tänker på skilsmässan. Han trivs med sin svärmor och livet hos henne. Så kommer kallduschen med juridikens papper i ett brunt kuvert. Känslan i scenen svänger 180 grader, smärtsamt. Ingens fel såklart, det är så det blir när en ska till och skilja sig...

Betyg: 4-/5 


fredag 7 februari 2020

Hvítur, hvítur dagur (2019)


Isländska filmer ser man inte så ofta. De brukar dyka upp på filmfesten och som nu på filmdagarna, och det är klart kul att se dem. Jag försöker prioritera dem när jag väljer vilka filmer jag ska se. Ofta har de isländska filmerna en distinkt egen känsla och miljöerna är ju allt som oftast spektakulära. Jag kommer speciellt att tänka på "Black game" från filmfesten 2012, en fin-fin film.

"Hvítur, hvítur dagur" eller "En vit, vit dag" som den heter på svenska, är ett tungt drama om sorg. Den gamle polisen Ingimundurs fru har dött i en singelolycka. Hennes Volvo krossade vägräcket och hon flög ut över ett stup. Ingimundur försöker komma tillrätta med livet och saknaden. Han hemsöks av onda andar i ett allt mörkare sinne. Samtidigt umgås han mycket med sin dotterdotter Salka. Deras relation är jättefin och utgör filmens hjärta i mina ögon.

Jag hade hoppats på en något lättare film, något där den misärliknande sorgen balanserades med en mer hoppfull syn på framtiden. Det var inget som utlovades före filmen på något sätt, men jag tycker det hade passat för nu går filmen i samma ton filmen igenom. Dynamiken saknas. Det som ofta amerikanska indy-filmer är så fulla av, en balans mellan mörkt och ljust och en spänst i dynamiken saknas här. Väldans trist för Ingimundur och Salka vore värda en något mer mångfacetterad film.

Filmen får ändå en svag trea då miljöerna och stämningen hänger sig kvar. Det känns som att det var vinter året om i filmen. Ekot av det entoniga känslan hänger sig dock kvar vilket hindrar filmen att få ett högre betyg. 

Filmen har premiär på svenska biografer idag. Folkets Bio!

Betyg: 3/5






torsdag 6 februari 2020

Opeth - Stockholm (2020)


Opeth på Cirkus, Stockholm, måndagen den 13:e januari 2020

Jag började lyssna på Opeth efter att Johan givit mig deras skiva "Ghost reveries" på vinyl. Stort tack till Johan. Det är inte vanligt att jag adderar musikfavoriter nu för tiden...

Jag upptäckte snart att jag gillade deras hårda progressiva musik som var i en stil jag aldrig lyssnat på tidigare. Bandets sångare och låtskrivare Mikael Åkerfeldt är ett musikaliskt geni och trevlig dessutom. Nu för tiden gör de musik som påminner mig om "symfonrockare" från 70-talet, men tidigare i karriären körde de dödsmetall med growling. Inte direkt min favorit men jag har vant mig. Med texter som allt som oftast inspirerade av high fantasy kan jag till och med välkomna growling för den ondes partier av sången.

När så Opeth skulle spela på hemmaplan på den fina Cirkus passade det utmärkt att bjuda med Sverker. Det var en födelsedagspresent till honom. Johan och Niklas hängde också med på konserten. Efter middag på Vapiano tog vi oss ut till Cirkus. Väl inne hittade vi till slut i mörkret våra platse högst upp på läktaren men rak framför scenen. Då Cirkus är såpass litet såg vi mycket bra från vår plats. Ljudet var också utmärkt.

Opeths senaste och tretton studioalbum är "In Cauda Venenum" innebar en ny era i bandets historia då det är den första filmen där de sjunger på svenska. Utan veta hundraprocentigt tror jag att det också var tämligen ovanligt för dem att ha en scenshow. I detta fall var det en stor duk bakom bandet och stora tv-skärmar i olika nivåer. Det visuella i showen var mycket effektivt, ibland såg det ut som ett rymdskepp, ibland var det suggestiva filmer eller bandets ansikten i stort format.

Låtvalet var spännande. Inklusive introlåten spelades fyra sånger från den senaste plattan, sjungna på svenska såklart. den bästa låten "Allting tar slut" avslutade huvuddelen av konserten. Resten av showen bestod i en låt per skiva från de föregående åtta skivorna. De fyra fösta skivorna lämnades därhän.

Före konserten togs en öl i baren på cirkus och vi spekulerade i vilka låtar vi ville höra live. Jag fick in både "Sorceress" som kom som första extranummer, "Moon above, sun below" samt konsertens höjdpunkt "The Harlequin Forest" från "Ghost reveries".

Som helhet var konserten riktigt najs, det var mycket trevligt att hänga med grabbarna en kväll och jag hoppas att Sverker var nöjd med födelsedagspresenten (han var nöjd!).



Set list:
The Leper Affinity
Nepenthe
Hope Leaves
The Lotus Eater
Extranummer:







onsdag 5 februari 2020

Waves (2019)


"Waves" verkar vara något av en snackis. Det är en fin berättelse om hur en familj hanterar en stor sorg. Tyvärr fördunklas historien av ett hysteriskt klippande, olidlig ljudmix och ett fipplande med bildformatet som får alla pretto-varningssignaler att gå igång samtidigt. Det är synd, regissören Trey Edward Shults borde insett när han ska ta det lugnt och när han ska dra på. Han skulle också behövt lära sig det där med "kill your darlings". Hans 360-gradersrotationer med kameran må ha varit något de snackade om på filmskolan, men nu ger den mig bara irritation och huvudvärk.

Filmen är på tok för lång. Den första halvan är rejält seg, endast noterbar för den vidriga ljudmixen. Låg ljudnivå på dialogen mixas med hög ljudnivå på den ena hysteriska hipp hopp-låten efter den andra. Filmens andra halva är dess styrka. Den första halvan är bara till för att sätta upp dramat under andra halvan och att visa hur pappan i familjen inte ser dottern Emily. Vi åskådare får inte heller se henne, vi får inte ens veta hennes namn. Ett effektivt grepp som gör filmen väldigt speciellt. Hon, Emily, är filmen egentliga huvudperson, inte idioten till storebror hon dras med. Men samma story hade rimligen kunnat berättats på 105 minuter.

I en scen mitt i filmen badar Tyler och Alexa i havet och det enda jag tänker på är filmen "Moonlight". Jag tror bestämt att "Moonlight" för alltid kommer äga den ikoniska "karaktärer på film badar ihop"-scenen.


 "Waves" påminner mig om en blandning av den blåa "Moonlight" och dåliga hipp hopp videos på MTV. Ljudmixningen gör att det känns som att badar i havet, lågt och dämpat när man är under vattenytan, skrikande och för högt när man kommer upp över ytan. Och så går det upp och ner medan vågorna sköljer över mig som åskådare.

Taylor Russell som Emily, hmm, wow. Good job, kiddo. Det blev något av en stjärna föds framför ögonen på mig med denna film. Lucas Hedges samspelar bra med henne (förutom första scenen dem emellan som kändes helt off). Scenerna hos Lukes döende far var starka.

Jag gillade filmen en hel del till slut. Första halvan var en tvåa medan andra halvan var en stark trea och uppe på en fyra ett tag. Som helhet ger jag filmen en trea.

Betyg: 3/5 

Fler tankar om filmen:
Jojjenito
Movies-Noir