The Equalizer 3 (2023)

Denzel Washington är en av mina absolut största favoriter från Hollywood. Denzel är bad ass rent generellt sett men framför allt som Robert McCall i The Equalizer-serien.

Den första The Equalizer från 2014 kom och passerades ganska obemärkt, men sedan dess har jag sett om den filmen många gånger och det är en favorit i denna genre om våldsamma män som dödar onda och elaka typer.

Den andra filmen kom ut 2018 och teamet utvecklade konceptet och konflikten blev personlig. Här i trean har Robert hamnat i Italien och man får en känsla av att han kanske funderar på att bosätta sig där. Men som alla vet kommer de onda och elaka typerna i Italien från maffian. Så det är bara att kavla upp ärmarna för Robert och klicka igång tidtagaruret.

Det är givetvis svårt att komma upp i samma nivå som debutfilmen i serien. Teamet försöker hitta nya infallsvinklar och här fokuserar man mycket på Roberts humanism och hans inre tankar, hans filosofi och religiositet (vilket Denzel Washington också är känd för i privatlivet). Jag gillar filmen mycket för dessa element.

Våldet är helt ok och uppfyller det man förväntar sig. Dessa filmer är mer långsamma och våldet portioneras ut lite här och där, ganska glest faktiskt. Det är tvärt emot för John Wick-filmerna i det avseendet och jag tycker nog att detta upplägg är starkare. Filmen ger utrymme för både karaktärsbyggnad och underbyggande av varför våldet har sin plats i historien.

Filmen levererar på många punkter men tyvärr har den en stor svaghet och det är filmens villains helt enkelt. Denna version av den italienska maffian är inte speciellt bra. Hotet känns inte speciellt stort. De är för få och lite töntiga nästen. Om man jämför med den ryska maffian som Robert ställs emot i första filmen är detta gärdsgårdsligan.

Filmen är också en ljuvlig återförening av Denzel Washington och Dakota Fanning som spelade ihop i Man of Fire från 2004. Detta uppfattade jag inte under filmens gång då jag inte kände igen Fanning. Jag blev varse om detta först i eftertexterna men blev lite rörd då istället. Det var ju Lupita och Mr. Creasy igen, awwwww.  

Överlag är filmen över medlet av actionthrillers och det är alltid njutbart att se Denzel.

Betyg: 3/5

Once Upon a Time... in Hollywood (2019)

Nedan text innehåller spoilers om filmen.

Tarantino har alltid varit en spännande regissör för han har överraskat mig så många gånger. Därför har det blivit lite trist att hans tre senaste alster varit så lika i tonalitet. Flera av dem känns nästan som samma film. Men med årets film är han tillbaka! Jag blev åter igen överraskad. Och vad mer kan man begära av en film?

Alla Quentins filmer är överdrivna på ett eller annat sätt, men årets film känns ändå mer realistisk än hans tidigare filmer, något har hänt. Om det är på grund av storyn och hyllningen till Hollywood eller på grund av att han håller på att bli äldre vet jag inte.

Once upon a time...in Hollywood är en hyllning till 50-, 60- och 70-talens Hollywood. Karaktärerna är snäppet mer realistiska och det välkomnas. Filmen är rent ut sagt fantastisk!

Jag upplevde en ganska ovanlig känsla när filmen var över, och då är den lång som det är redan nu. Jag saknade den! Jag ville tillbaka in i världen som hållit mig i ett grepp under nästan tre timmar. Jag önskar nästan att denna film gjorts som en tv-serie istället. Det skulle vara underbart att kunna återbesöka denna värld en gång i veckan.

De popkulturella referenserna är många och filmen dryper av referenser tillbaka till hans egna filmer. Jag som just sett Kill Bill såg bland annat att Rick Dalton gjorde en frozen margarita på exakt samma sätt som Budd gjorde i Kill Bill: Vol. 2, inklusive att servera drinken i en gammal glasburk. Ricks eldkastare och hans krigsfilm inom filmen där han bränner nazister var såklart en blinkning till Inglorious basterds.

Den allra största återupprepningen från tidigare var det att han skrivit om historien. I Inglorious basterds dödade de Hitler, i denna film dödade de INTE Sharon Tate. Vilken lättnad!

Jag kände till Charles Manson och mordet på Tate och hennes vänner men jag kände inte till detaljerna. Det byggdes upp en fasa i mig under filmens gång. Jag insåg instinktivt att datumet 8:e augusti var dåligt. Jag ville verkligen inte se mordet på den höggravida Sharon. Quentin skrev lyckligtvis om historien och lät Rick Daltons hus bli attackerat av hippiekommunisterna istället. Vilken lättnad!

Scenerna när Sharon Tate gick på bio och såg sig själv på duken var fantastiska. Bara tanken på vad som hände den verkliga Sharon Tate gjorde att jag älskade slutscenen när Cliff Booth gjorde slarvsylta av den djävulska trion. Vilken superb slutscen det blev. Svettigt värre!

Quentin är en mästerlig regissör. Filmen är lång men den känns inte så. Jag var uppfylld av den under hela filmens gång. Skådespeleriet var fantastiskt, där Brad Pitt var bäst, Margot Robbie var så levande i scenen på bion men i övrigt alldeles för lite med i filmen och där till och med Leonardo DiCaprio var bra.

Once upon a time... in Hollywood är en av årets bästa filmer!

Betyg: 5/5

Sweet Home Alabama (2002)

Egentligen skulle Sweet home Alabama kanske inte varit med på Komiska söndagar men den passade helt enkelt då jag i söndags var rejält bakfull efter Buffy 21-år festen. Och i mitt bakfulla tillstånd behövdes något lättsamt och oförargligt. De övriga filmerna från 2002 som jag har spaning på är få och kräver en något högre grad av medvetande när jag tittar. Jag gissade redan före titten att filmen inte skulle vara så jättebra, men hoppet finns ju alltid att bli överraskad. Och skulle filmen komma i närheten av charmen och underhållningsvärdet i Reese Witherspoons film Legally blonde från året före skulle jag bli mycket nöjd. Nu blev så inte fallet, men jaja...

Typ av humor? 
Detta är en renodlad romantisk komedi. Och som så många i denna genre är det mer fokus på det romantiska än det humoristiska. En film som denna lever då på sina skådespelares karisma och manus, dialogen mer än handlingen skulle jag vilja säga. Redan nämnda Legally blonde är ett bra exempel på en lyckad film i genren. Där är Reese bedårande charmig och rolig. En annan film som jag tänker på är Doc Hollywood från 1991. Den handlar också om en stroppig storstadsbo som blir nedtagen på jorden av folk på landet med resultatet att allt blir bra och mysigt. Den är najs.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är inte jättebra varken som film betraktat eller för dess humorinnehåll. Den positiva överraskningen var att Patrick Dempsey inte spelade den största manliga huvudrollen vilket jag trott. Den negativa överraskningen var alla klichéer när Mel kom ner till södern från yankee-land uppe i New York. Där fördelarna med den lantliga miljön kändes äkta i Doc Hollywood känns det extremt krystat i Sweet home Alabama. Under vissa delar under första halvan känns det som att filmen är en spoof på filmer som lyfter fram södern som förträfflig men det visade sig att den menade allvar. Min känsla var länge att Mel på riktigt passade mycket bättre i New York och att allt i hålan i Alabama var inskränkt och "red neckigt". Allt som jag trodde var en Neil Youngsk kritik till stil och åsikter i södern  visade sig vara ärligt menat från filmen. Galet, jag väntade dock förgäves på en switch. Är kanske fördärvad av lyxen att sett på mycket av Joss som är en mästare på switchar?




Manus vs. skådespelare
Manus är riktigt uselt och tyvärr var det inte många roliga karaktärer heller. En av de mest kända namnen är Patrick Dempsey, han som kallas "McDreamy" från sin roll som läcker läkare i Grey's anatomy. Jag har inte sett serien men jag antar att många kvinnor tycker att han är sexig... Stämmer det verkligen? Jag har i vilket fall aldrig varit intresserad av honom som skådis. Tycker att han är ganska träig egentligen. Men på tal om sexighet är en mycket sexig kvinnlig skådespelerska med i rollen som kompis till Mel. Rona Mitra är läcker och hon ser ut som att hon vill göra barn mest hela tiden. Kan hon också kallas McDreamy kanske? Annars var Nathan Lee Graham och Ethan Embry de lustigaste skådespelarna. Båda spelade manliga homosexuella vänner till Mel, den ena från modevärlden i New York och den andra fortfarande i garderoben nere i södern. Till sist la jag märke till Candice Bergen som krävande mor till Andrew och demonisk politiker i NYC. Hon passade in i rollen väl.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: fanns inget vettig sådan i denna film.

Två stereotyper: Filmens två mödrar var båda stereotyper i högsta grad. Mel mor Pearl är den lite hispiga modern som inte vill att hennes dotter ska bli som sig själv (dvs fast i södern). McDreamys moder borgmästare Hennings är den kravställande som inte tycker att Mel är god nog för hennes son, eller hans politiska karriär. Tyvärr gjorde de väldigt lite av Candice Bergen och hennes roll. De hade kunnat göra mer roligt eller intressant av henne.

Tre tropes:

a. tropen från romantiska komedier med flashback till när de var unga eller barn och lovade sig till den andre. En uttjatad trope som inte adderar mycket.

b. självklart har vi tropen med en rik fästman mot en fattig man som tröttande nog givetvis är rik på artistisk talang...

c. känns som att filmen behandlar de två homosexuella männen ganska klichéartat. En trope med den överdrivet extravaganta posören, en annan trope med en "straight gay" med en hemlis som egentligen alla känner till.




Favoritkarakärer?
Gillade mest Tabatha, Bobby Ray och Frederick Montana.

Älskade unga Melanie spelade av Dakota Fanning. Ville se en hel film om henne.


Trivia
Neil Young var mycket kritisk till södern i låtarna Southern Man och Alabama från tidigt 70-tal. Sydstatsbandet Lynard Skynard blev ledsna och arga och skrev försvarslåten Sweet home Alabama som spelas två gånger i denna film. Lyssna på låten och läs låttext här.

Neil skrev senare i sin biografi något som kan liknas vid en ursäkt eller i alla fall en fredspipa. Han säger att han "richly deserved the shot Lynyrd Skynyrd gave me with their great record. I don't like my words when I listen to it. They are accusatory and condescending, not fully thought out, and too easy to misconstrue."

Omtittningspotential?
Med den Meg Ryan-frisyren? Njet!

Slutomdöme
Filmen är sannerligen inte bra rent objektivt sett. Men samtidigt har den en mysig stämning och ag gillar miljöerna. Det är som en svagare men varm Woody Allen-film som då skulle utspelats på Manhattan. Miljöerna och några karaktärer som man gillar kommer man en bit med. Carl lyfte klarsynt frågan hur denna relaterar till förra årets Home again? I den filmen spelar Reese Witherspoon åter igen som nyskild och kämpandes med kärlek och annat. Också Home again är svag men jag gillade även dess känsla. Jag såg den som en satir på genren, men det har inte bekräftats. Om den inte är en satir är den alldeles för snäll för min smak. Det är inte exakt samma kritik som Sweet home Alabama alltså. Sweet home Alabama är bara svag som film.


Betyg: 2/5

Super 8 (2011)

Is... is this normal?

Nu har jag sent omsider sett en av sommarens storfilmer "Super 8". J.J. Abrams har skrivit och regiserat, och Steven Spielberg har producerat. Abrams har inte gjort någon hemlighet av att detta är hans hommage till Spielbergs storfilmer från 70- och 80-talen. Han har tänkt på och delvis återskapat den magiska känslan i filmer som "Jaws", "Close encounters" och "E. T.". "Super 8" är som ett kärleksbarn mellan "Cloverfield" och "E.T."

Filmen utspelas 1979 i en liten stad i Ohio. Filmen följer ett gäng ungdomar i yngre tonåren. De håller på att spela in en egen zombie-film men råkar bevittna, och av en slump filma, en tågolycka, där ett tåg som bär en hemlig last kraschar. När miltären dyker upp samtidigt som människor börja försvinna och husdjuren flyr i panik börjar ungdomarna och den lokala polisen ana oråd. Det som följer är först ett mysterium och senare ett högoktanigt actionavslut med inslag av kamp mot klockan.

Jag gillade denna film skarpt under dess första halva. Den avslutande halvan var inte lika stark, men i sin helhet var det en bra och underhållande äventyrsfilm. Filmen fokuserar, som så många Spielberg-filmer, på ett familjedrama framför en fond av något storslaget och övernaturligt. Handlingen om ungdomarna och deras relationer är bra. Filmens Joe är som en tvilling till Elliot från "E. T.", och hans relation med hans mentalt frånvarande far är intressant, men den behandlas inte grundligt nog. Filmens klart mest lysande stjärna är Elle Fanning i rollen som Alice. Hon är otroligt bra, hon har väl lärt sig från sin storasyster Dakota Fanning! Scenen där de övar repliker på tågstationen är en av filmens bästa.

Joe's far spelas av Kyle Chandler, som spelade coach Taylor i tv-serien "Friday Night Lights". Jag hade lite svårt att se honom i en ny roll, som dessutom påminner om rollen i serien ganska mycket. Han är så stark som coach Taylor att han antagligen alltid kommer förbli honom i mina ögon. Relationen mellan far och son är av central betydelse i filmen, men jag tycker att den får stå tillbaka för mycket för actionsekvenserna i slutet av filmen, och när den känslomässiga pay offen kommer i slutet känns det inte riktig äkta.

I början av filmen får vi inte se monstret, spänningen byggs upp på samma sätt som i "Jaws" och "Close encounter", och det är effektivt. Men jag tror att filmen skulle blivit än bättre om vi inte skulle fått se monstret alls. Om Abrams ville efterlikna Spielberg skulle han fortsatt att fokusera på karaktärerna.  Men han ville väl ha...

Charles: Production value!

Vid sidan av Elle Fanning gillade jag den fantastiska tidskänslan av 1979 och den lilla staden i Ohio. Där har Abrams lyckats mycket bra. Ungdomarnas filmning av zombie-filmen är otroligt underhållande (och en vänlig blinkning till zombie-filmernas fader Romero). Jag tycker att kärleken till film och filmskapande kommer fram tydligt i dessa scener. Humorn är allt som oftast närvarande, som när sheriffen får veta vad en Sony Walkman är...

Sheriff: Kids walking around with their own stereos. It's a slippery slope, my friend.

Ett tips till er alla som kommer se denna film på dvd, stäng inte av för tidigt. Gängets filmepos "The case" visas bredvid eftertexterna. Mycket nöje.

Jag ger "Super 8" fyra Rubriks kuber av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Man On Fire (2004)

A man can be an artist... in anything, food, whatever. It depends on how good he is at it. Creasey's art is death. He's about to paint his masterpiece.

Igår såg jag en film som pockat på min uppmärksamhet en längre tid - Tony Scott's "Man on fire" med Denzel Washington i huvudrollen. Tony Scott, brodern till Ridley Scott, är han som gav oss "True romance". I övrigt har Tony gjort en blandad kompott av Hollywood-filmer, mestadels inom action genren.

Jag har tidigare på bloggen beklagat det faktum att Denzel Washington ofta spelar samma typ, att hans karaktärer påminner om varandra. I denna film spelar han lyckligtvis en annorlunda karaktär. Här är han Creasy, en krigs- och livstrött före detta militär. Creasy är någon slags lönnmördare från CIA, specialiserad på att jaga terrorister eller nåt sånt. Denzel är bra i denna roll och han breddar därmed sitt spektrum något.

Creasy tar jobb som livvakt åt en familj i Mexico City. Hela filmen har en allvarlig ton och förtexterna förkunnar att det sker en kidnappning i timmen i latinamerika. Creasy är till en början bara intresserad av ett lågavlönat jobb och whiskey-flaskans sällskap på kvällarna. Efter ett tag börjar dock familjens lilla dotter Pita att charma Creasy. Precis när Creasy börjar se lite ljusare på livet blir Pita kidnappad och han själv svårt skottskadad (fast han fick fyra av förövarna innan han gick ner). Detta är en våldsam och blodig hämndfilm. Spännande också.

Tony Scott är rent tekniskt kompetent. I denna film har han dock använt snabba klipp och skakig kamera lite för mycket. Han försöker få en dokumentär känsla men det är mest störande. Tyvärr är han också lite för sentimental för min smak. Det mest positiva med filmen är den nioåriga Dakota Fannings insats som Pita. Hon är otroligt bra här. Hon är gjord av stjärnstoff! Jag vet inte riktigt vad hon gör, hon är väl helt enkelt en naturbegåvning. Man känner igen henne från "War of the worlds" där hon spelar Tom Cruise's dotter. I nutid spelar hon också en av vampyrerna i Twilight-serien. Nåväl, i "Man on fire" är hon riktigt, riktigt bra och helt klart filmens stora behållning.

Filmen är spännande och tonen är ganska hård. Den pendlar mellan en trea och en fyra. "Man on fire" är långt från en fulländad film, men med tanke på Dakota Fannings och Denzel Washingtons respektive insatser får den det högre betyget, fyra nallebjörnar av fem.

Betyg: 4/5