The Hornet’s Nest (2014)

We Were Soldiers från 2002 är en otroligt brutal krigsfilm. Jag har läst boken filmen bygger på och den är riktigt bra, We Were Soldiers Once... and Young. Filmen må vara ojämn och långdragen men andra halvan med slaget om Ia Drang mellan den 14:e och 18:e november 1965 är mycket realistisk. En svettig film detta. Scener som tar andan ur en och man sitter med hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Detta är en av de krigsfilmer som fastnat i minnet och jag kommer ihåg vissa scener än idag.

En anledning att det finns en så detaljerad beskrivning av något som oftast försvinner i krigets dimmor är att journalisten Joe Galloway var med, embedded with, de amerikanska soldaterna och dokumenterade slaget samt skrev boken om det senare.

När jag så blev varse om The Hornet's Nest blev jag nyfiken. De två journalisterna Mike och Carlos Boettcher följde med amerikanska soldater in i lejonets kula, Barawala Kalay Valley, i Kunar provinsen i nordöstra Afghanistan våren 2011. Detta är inte en spelfilm likt We Were Soldiers utan en renodlad dokumentär. Med fadern Mikes berättarröst och "talking head" tas vi med under uppbyggnaden till och senare den nio dagar långa striden. 

Filmens styrka ligger i det intensiva att se dokumentära bilder från fajterna inklusive ljuden av kulor som viner förbi huvudena på journalisterna och soldaterna. Det är också starkt med bilder på och intervjuer med flera av de sex amerikanska soldater som dödades under striderna. 

Filmen behandlar också Mikes och Carlos relation. Mike har alltid varit den frånvarande pappan borta på jobb. Relationen var på uphällningen. Carlos valde att följa med på detta jobb mer eller mindre otränad för uppdraget. Båda klarade sig i vilket fall och deras relation fick en nystart som eftertexterna förkunnade.

Filmens svaghet är framför allt Mikes kommentarer och sammanfattningar som dels blir för tårdrypand, dels sätter för mycket fokus på honom själv och hans relation till sonen. När han har detta material hade det räckt och antagligen blivit bättre att låta videosekvenserna tala för sig själv. Jag blev lite trött på honom till slut, även om det inte drog ner jättemycket.

Den andra svagheten är att filmen visar med tydlighet hur kaotiskt en firefight i de afganska bergen blir. Svagheten ligger i att vi som åskådare aldrig förstår var soldaterna var, vare sig de amerikanska eller de afganska. På ett sätt spelar det till filmens fördel, just det där om "the fog or war". Men det hade inte skadat om Mike lagt ner mer tid att beskriva scenerna och arenorna samt ge en översikt lite då och då istället för att prata om sig själv.

Filmen avslutas med en lång sekvens av den ceremoni då de döda vännerna tas farväl av hemma på basen. Mike filmade detta utan att de inblandade visste om att kameran rullade. Den är lyckligtvis okommenterad och det blir starka bilder. Inte så mycket flaggviftande framför kameran utan ren och skär sorg. Mike måste dock ge sin kommentar på detta också, journalist som han är, vilket inte hade behövts men ändå...

Betyg: 3/5

Elway (2025)

Elway är en jättebra men i praktiken ordinär dokumentär om den före detta NFL-stjärnan John Elway. Eftersom jag är ett stor fan av Denver Broncos och John specifikt fann jag denna dokumentär ljuvlig. Men filmen riktar sig till en begränsad skara tittare. Det kan vara de som är intresserade av sportdokumentärer generellt sett, av NFL i allmänhet eller Denver Broncos specifikt.

Vi får följa Elways uppväxt, karriär genom College, i NFL och senare som General Manager för Broncos. Han vann två SuperBowls som spelare och en som GM. Jag hade koll på det mesta men det var mysigt att se allt sammanfattat i en film.

Filmen hoppar över mycket av det jag velat se, men den ryggar inte tillbaka från alla uppoffringar han tvingades göra för att bli bäst. Det kan ge en bitter eftersmak när man tänker på det. Men samtidigt blev han så känd och omtyckt att han fick flera smeknamn; "The Comeback Kid", "The Duke of Denver" och "The General". Det är inte många idrottspersoner som når höjder som han gjorde. 

En sak jag inte hade koll på var att han spelade hela sin professionella karriär utan ACL i sitt vänstra knä. Helt osannolikt.

Nyheterna för mig handlade annars mest om hans liv efter att han steg ner från GM-jobbet. Filmens starkaste ögonblick var när John bröt ihop då han berättade om hans tvillingsyster Janas sista dag i livet. Hon dog i sviterna av lungcancer sommaren 2002. Hon var 42 år.

Under filmens sista del får vi se lite från livet som pensionär. Han har nu framför sig att bli en bättre morfar än han var pappa. Hoppas han blir bäst i världen på det också.

Fantastisk dokumentär men supersmalt ämne. Endast för de som vet.

Betyg: 4/5

The Remarkable Life of Ibelin (2024)

Jag blev först medveten om denna dokumentär på internet, kan det ha varit Twitter eller var det kanske Instagram? Så när filmen dök upp var jag mycket sugen att se den och det är jag glad för.

Javisst, det är en brutalt sorglig film. En film om Mats Sten som föddes med en obotlig sjukdom som åt upp hans muskler inifrån och som tog hans liv innan han levt färdigt. Och om hur hans föräldrar efter hans död förstod det liv han levt parallellt via dataspelet World of Warcraft. Inne i spelet var han stark och frisk och där byggde han en massa relationer med andra spelare. Föräldrarna tyckte att han inte skulle spela så mycket för att det är så föräldrar tycker. Att han slösade bort sin tid...

Dokumentären är en blandning av privata hemmafilmer och återskapade scener med autentisk chat från spelet. De har alltså skapat scener inifrån spelet och adderat kommunikationen mellan Mats och hans vänner. Det är ett fascinerande grepp som gör att vi på ett smärtsamt sätt förstår de två världarna och skillnaderna de erbjöd honom. 

Ett snyggt grepp är att de sunkiga hemmafilmerna visas i 4:3, och scener inifrån World of Warcraft visas i 16:9. Det är som att världen får färg och öppnas upp, blir större och vackrare. Det är precis så som Mats måste ha upplevt de två.

Efter Mats död kontaktades familjen av Mats vänner från online och flera av dem reste till Oslo och deltog på hans begravning. Inte ett öga torrt i salongen. Detta är som förväntat en dokumentär som get mycket starka känslor. Den är effektiv och bra klippt. Stark rekommendation.

Betyg: 4/5

Squaring the Circle: The Story of Hipgnosis (2022)

Squaring the Circle: The Story of Hipgnosis är en typisk "talking heads"-dokumentär om duon bakom designteamet Hipgnosis. Kan det verkligen vara något...?

Well, när det handlar om Hipgnosis är svaret JA! De låg bakom en massa klassiska skivomslag från framför allt 60- och 70-talen. De var med från starten med Pink Floyd och de arbetade också med artister som Led Zeppelin, Peter Gabriel, Paul McCartney och Black Sabbath. Några av de mest ikoniska skivomslagen är kanske "The Dark Side of the Moon", "Houses of the Holy", "The Lamb Lies Down on Broadway", "Wish Your Were Here" och "Peter Gabriel".

Är det inte tråkigt med "talking heads" då? Nja, kan vara men när de som uttalar sig är David Gilmour, Nick Mason, Peter Gabriel, Jimmy Page och Robert Plant med flera blir det otroligt intressant i mina ögon. Av alla som intevjuades var lustigt nog Noel Gallagher den roligaste. Vet inte ens varför han var med, men han hade både sylvassa och roliga kommentarer. Han är i sitt esse med sin snustorra brittiska humor.

Dessutom är filmen snygg som attans, något man kanske väntade sig av Anton Corbijn, men det bjuds också på en massa fantastisk musik. Yup, you guessed it. Det bästa från Pink Floyd, Led Zeppelin, Peter Gabriel, Paul McCartney och andra strömmar ut och omsluter mig. Flera gånger under filmen hajjar jag till när någon extra bra låt avbryts som om min kropp reagerar på att "skivan stängts av"... Mitt undermedvetna njöt ibland mer av musiken än intervjuerna kan jag tänka.

Hipgnosis grundades av Storm Thorgerson och hans lärjunge Aubrey Powell. Senare anslöt Peter Christopherson, ytterligare en lärjunge. Det känns som att den riktiga visionären var Storm, som för övrigt på äldre dagar morphade till en kopia av en äldre Nick Mason. Storm gick ur tiden 2013 endast 69 år gammal. 

Här i filmen är Aubrey "Po" Powell den primära berättaren av historien. Det är inte en fantastisk historia men det är en fantastisk historia...

Tyvärr blev Storm och Po osams och Hipgnosis gick i graven 1983 precis som Pink Floyd gjorde, det band som gjorde Hipgnosis "album cover art" berömda. Ödets ironi för att uttrycka sig milt. 

Vad betyder då namnet? Vinylplattan är cirkeln, skivomslaget är kvadraten. Där satt den!

Betyget blir en så stark trea man kan ha.

Betyg: 3+/5 

Niklas och Henke pratade om filmen i Shinypodden.

Skywalkers: A Love Story (2024)

Tidigare i veckan pratade vi om bergsklättring. Idag har vi ytterligare en dokumentär, en som handlar om något liknande. Nu gäller det klättring högst upp på skyskrapor. Den handlar om Angela och Ivan, två ryska extremsportare som klättrar upp på toppen av byggnader. På engelska kallas det "rooftopping" vilket beskriver vad det är.

Ivan "Vanya" Beerkus är en av världens mest kända skyskrapeklättrare. Dokumentären följer Angela Nikolau som har ambitioner i sporten och som slår sig samma med Vanya för mer och mer extrema "uppdrag". De faller också i kärlek. Lätt hänt.

Angelas föräldrar var hyllade cirkusartister, dödsföraktande trapetskonstnärer. När deras karriärer tog slut blev deras liv tråkiga i Angelas ögon. Hon startade tidigt att träna klassisk dans vilket blev en perfekt grund för rooftopping.

Som professionella rooftoppers lever man på reklam via sociala medier och sponsoring. Det blir en aldrig sinande jakt på fler följare och en ständig eskalering av utmaningar och svårighetsgrad på uppdragen. Dokumentären berör lite om riskera med uppdragen och en av filmens starkaste sekvenser är när Angela tittar på några autentiska filmer från sociala medier på "kollegor" som faller...

Även om detta är en dokumentär där ett filmteam följer de två med kameror och drönare i högsta hugg, så känns filmen inte endast som en kärlekshistoria utan också som en "heist movie". Vanya och Angela får för sig att klättra upp på toppen av masten som står på toppen av Merdeka 118 i Kuala Lumpur. Byggherrar och myndigheter har en massa hinder för ungdomar som vill klättra. Utmaningen att ens komma in i byggnaden består av vakter, övervakningskameror och låsta dörrar. Våra två hjältar måste både planera och genomföra denna heist och givetvis går det inte helt enligt plan. Spänningen!

Filmen är häftig, snygg och svindlande. Det är kul att titta in i en sub-kultur som jag inte ens kände till att den existerar. Detta är en lyckad dokumentär på grund av alla de sidor av historien den täcker in. Stark rekommendation till alla som gillar rooftopping, är intresserad ovanliga saker folk gör, eller helt enkelt är intresserade av en liten adrenalinkick hemma i den trygga tv-soffan.

Betyg: 4/5

The Devil's Climb (2024)

Kommer ni ihåg dokumentärfilmen Free Solo? Den om friklättraren Alex Honnold som klättrade El Capitain utan rep eller säkring. Det var länge sedan jag såg och skrev om den, före pandemin. Som ett annat liv.

I Free Solo var Alex huvudpersonen som fick hjälp att en drös kompisar som också var professionella klättrare. En av dem var Tommy Caldwell som Alex hade sett upp till under sin uppväxt. Sedan dess har Tommy råkat ut för en allvarlig skada med avsliten hälsena. Som professionell alpinist och bergsklättrare är det inte bra att ha en avsliten hälsena, om man säger så.

Efter en lång rehab vill så Tommy ta sig an ett mytomspunnet berg som att för bevisa för sig själv, och kanske sponsorer och kollegor, att han fortfaarande "har det". Till sin hjälp och klättrarpartner frågar han den gode vännen Alex. De ska klättra Devil's Thumb i Alaska.

De ger sig av från Rocky Mountains i Colorado för att cykla hela vägen upp till berget. Därefter ska de bestiga berget på den ena sidan eller den andra eller en tredje väg som också skulle funka. Allt beropr på väderleken när de ska ta sig an berget. Just den ena sidan har aldrig blivit besegrad. Ingen har lyckats klättra den sidan. Några har försökt. De som inte vände dog.

Precis som med filmen Free Solo är detta en mäktig dokumentär. Svindlande minst sagt. Otroliga naturbilder och intressant att följa dessa två män som med familjer hemmavid riskerar sina liv för det de brinner för. Skillnaden mot Free Solo är att filmteamet numera har bättre tillgång till små smidiga drönare och det gör att vi kommer närmare klättrarna och ser dem från kameravinklar som inte gick att få till förr i tiden.

Filmen som jag såg var kort, endast 75 minuter och filmen hade något av ett abrupt slut. Jag tror mig ha sett information någonstans om att det finns en normallång version också. Om någon läsare ser den längre filmen på 90 minuter hör av er i kommentarerna.

Detta är en film jag kan rekommendera till alla som gillar klättring, porträtt av intressanta personer eller de som helt enkelt gillar schyssta naturfilmer.

Betyg: 3/5

Nothing Compares (2022)

Nothing Compares är Kathryn Fergusons dokumentär från 2022 om Sinéad O'Connor som dök upp på SVT Play i våras. Den gick också på Filmfestivalen 2022.

Sinead gick sorgligt nog ur tiden alldeles för tidgit förra sommaren. Hon kommer kommas ihåg av människorna länge, länge, för hennes röst, hennes musik och hennes aktivism.

Dokumentären är ibland smärtsam att bevittna. Dokumentären som gjordes före hennes död beskriver hennes uppväxt med abusive parents och en horribel behandling av samhället när hon som femtonårig placerades i en uppforstringsanstalt som drevs av ett gäng galna nunnor. 

Filmen visar också hur slumpmässigt och bökigt det var för att få göra första skivan, en berättelse som jag tycker mig finna i var och varannan dokumentär om kända band eller artister. Alltid detta kaos och de berömda bananskalen...

1987 kom hennes första album i alla fall ut till slut - "The Lion And The Cobra". Wow, jag ryser när jag tänker på vilken sensation den var. Anders spelade den för oss i pojkrummen i Skövde och jag blev helt blown away. Sinéad! Rösten var guldet, men låtarna var också helt annorlunda än vad jag hade hört förr. 

Favoriterna "Jackie", "Jerusalem", "Never Get Old", "Troy", "Feel So Different" och framför allt "Drink Before The War" är fortfarande sagolik och unik musik. Jag har på senare dagar köpt en fin utgåva av debutalbumet på vinyl. Det är ett älskat inslag i biblioteket.

Intervjuer från sent i livet visar upp en sliten Sinéad. Jag väljer att komma ihåg henne från hennes första år i berömmelsens strålkastarljus. Framför allt saknar och sörjer jag den fina och osannolikt starka människan Sinéad. Hon levde ett allt för hårt liv under ett institutionaliserat förtryck, en skam för ett samhälle som har mage att kalla sig modernt.

Betyg: 5/5

Descent (2020)

Detta får bli veckan med uppsamling av några dokumentärer jag sett men inte skrivit om än. För två år sedan stötte jag på den fascinerande dokumentären Descent från 2020. Jag tror att jag såg den på Prime, men jag kan komma ihåg fel om det.

Filmen dokumenterar den världsberömda isdykaren Kiki Bosch. Hon fridyker i extrem miljö, de mest isande djupvatten hon kan hitta. Det är en fascinerande sport och svindlande på ett säreget vis. Sannerligen en fascinerande film.

Kiki beskriver mycket intimt om ett sexuellt överfall hon råkade ut som ung vuxen och hur hennes fridykning i ishaven hjälper henne att läka. Hon kallar det kalla isvattnet för "the pinnacle of mindfulness".

Filmen innehåller förutom intervjuer videos från hennes team när hon dyker på olika exotiska platser, till exempel utanför Island i sprickan mellan de Nordameriska och Europeiska tektoniska plattorna. Hon dyker också under isen vid Grönland och i Nya Zeelands Milford Sound.

Filmerna från dykningarna är helt enkelt fantastiska. Det är som att transporteras till en utomjordisk värld.

Jag gillar denna dokumentär skarpt. Dels som en underbar naturfilm, men också en intressant berättelse om att hela en söndrig själ. Det är överraskande nog smärtan från isande vatten som ger henne den läkande kraften. Detta med nyttan att bada i isvatten är intressant, något som också kommit upp i "Limitless with Chris Hemsworth", serien på National Geographics. Jag kan rekommendera både filmen och serien. Klart bra gejer detta.

Betyg: 4/5

The Greatest Night in Pop (2024)

The Greatest Night In Pop är en musikdokumentär av Bao Nguyen om natten då We Are The World spelades in. Lionel Ritchie är vår ciceron under filmen som blandar nyinspelade intervjuer med helt fantastiska klipp från natten då allt hände.

Lionel Ritchie, Michael Jackson och Quincy Jones låg bakom idén som det verkar. De ville väl matcha britternas Do They Know It's Christmas från året före. På grund av den långa lista av storstjärnor som bjöds in blev det svårt att hitta ett datum som passade alla. I alla fall tills en genial idé föddes att de skulle lura in alla stjärnorna i en studio under natten efter den stora American Music Awards med just Lionel Ritchie som programledare den 28:e januari 1985. Och så blev det. Rafflande!

Det är underbart att få se bilder från inspelningen. Det känns lite som att man är som en fluga på väggen. Det är kul att få se hur charmig Lionel Ritchie är, både 1985 och i nutid. Han blir en klar vinnare i denna dox. 

Man får se hur taffligt Bob Dylan beter sig. Obekväm mycket. Man lider med Shiela E som endast bjöds in för att de hoppades att Prince skulle dyka upp på grund av vänskapen med henne, men alla fick tji där. 

Eller hur Stevie Wonder sent om natten fick för sig att de skulle sjuna på swahili och hur countrylegenden Waylon Jennings då fick nog och reste sig upp och gick hem. Cyndi Lauper var också skön. Huey Lewis var stark. Någon annan blev packad som en a-lagare på Hertig Johans Torg. Kul grejjer.

Som musikintresserad vad detta en mycket kul dokumentär. Klart sevärd för de av er som har liknande böjelse som jag.

Betyg: 3/5

Jojje har också sett filmen, läs hans revy här.

Billy & Molly: An Otter Love Story (2024)

Detta är en fullständigt bedårande liten dokumentär från National Geopgraphic. Filmad på Shetlandsöarna med ett fantastisk foto och perfekt klippning får vi följa den sörjande Billy och den unga övergivna utterhonan Molly, och hur de hjälper varandra tillbaka till livet. Billy hittar utterungen övergiven och halvt om halvt döende av hunger. Han tar hand om henne, "...nurse her back to life", medan hans fru Susan lider av makens mentala frånvaro. 

Jag tolkar det som att framför allt Billy men också och Susan sörjer det faktum att de inte har egna barn. När Molly kommer in i deras liv fyller hon uppenbarligen ett stort hålrum. Billy går så långt att han snart prioriterar Molly över både Susan och sig själv. Han bygger till och med ett eget litet hus för Molly nere vid stranden. Och till Susans stora förtret installerar han wifi i Mollys hus före deras eget hus.

Han gör också det rätta och släpper Molly fri när hon vuxit till sig lite, hon måste ju få leva sitt riktiga liv. Uppbrottet och saknaden är uppenbarligen lika stark som om det vore ett mänskligt barn som lämnade hemmet för äventyr ute i världen. Men historien tar inte slut där...

Regissören Charlie Hamilton-James har lyckats fång Billys och Mollys relation på ett fantastiskt sätt och det är några otroliga shots vi får oss serverade. Lite oklart hur de lyckats fånga allt på film. 

Uttern är ett festligt djur och Molly är en stjärna. Denna film kom såklart inte upp i samma briljanta klass som My octopus teacher från 2020 men jag blev ändå påmind om den. Båda dokumentärerna utspelas i havsbandet i liknande miljöer med kallt och salt vatten. Men filmerna är egentligen ganska olika. Denna är långsammare, om möjligt än mer filosofisk och otroligt vacker med det karga nordatlantiska landskapet och känslan som det ger. Stark rekommendation!

Betyg: 4/5

Moonage Daydream (2022)

Som ett gammal Bowie-fan måste jag säga att Moonage Daydream var helt fantastisk. Jag har alltid gillat Bowie och min fascination för hans karriär och liv har bara ökat sedan han gick ur tiden 2016. När jag ser denna film blir det så tydligt att hans musik har sökt sig in i mitt innersta.

Filmen kan med fördel ses med hörlurar på och slå av textningen för bövelen så du inte blir spoilad på vilken sång som spelas. Det är ljuvligt att bara dras med och överraskas av låt efter låt som sköljer över en. Hela upplevelsen blir som en psykedelisk resa som om den vore regisserad av Salvador Dali.

Brett Morgens dokumentärfilm är egentligen inte en dokumentär utan snarare ett kollage där han låter Mr Bowie tala till oss från graven. Filmen är som en dröm man drömmer som vaken. Morgen ger oss ingen historisk kontext, berättarröst eller några nyinspelade intervjuer. Den består endast av arkivmaterial från livekonserter, tv-framträdanden, musikvideor och intervjuer med Mr Bowie.

Fokus ligger på 70-talet, de två stora turnéerna under 80-talet och de sista åren. Musiken hoppar fram och tillbaka lite men detta är framför allt en kronologisk berättelse. Morgen har fått tag på fantastiskt material för sin film. Vi får se den mytomspunna bortklippta sekvensen där Bowie gör en cover på Love me do under avskedskonserten 1973. Vi får se outgivet material från London under hans Isolar II-turné 1978. Filmen innehåller givetvis också en hel del från Let's dance och Glass Spider turenérna och det blir ett kärt återseende. 

Allkonstnären Brett Morgen har också mixat om flertalet låtar, strippade ner dem som Modern love, eller mixat ihop olika låtar som Memory of a free festival med Station to station. Generellt sett är det mycket bra mixat ljud och flera av live-upptagningarna låter bättre än tidigare släppta skivor. Quelle spectaculaire!

Mr Bowie var en filosof och han delar med sig av en hel del visdom i materialet vi får se, jag blir varm i kroppen och yr i huvudet mot slutet av den långa filmen. Bowie var en fin människa som hade insikter om många saker. Filmen avslutas fantastiskt och vi får två av hans allra mest ikoniska låtar över slutsekvensen av filmen. Dammigt i rummet så att det förslår...

En stark rekommendation till alla musikälskare i allmänhet och fans av Bowie i synnerhet. Betyget är givet.

Betyg: 5/5

Echo in the Canyon (2018)

Echo in the canyon är en musikdokumentär av Jacob Dylan, han med den berömde fadern. Det började med musikprojektet med samma namn där Jacob gör duetter med en massa kända musiker på musik från slutet av sextiotalet med fokus på artisterna som bodde i Laurel Canyon utanför Los Angeles. På skivan spelar han med moderna artister som Regina Spector, Beck, Cat Power och Norah Jones men också med artister från dåtiden som Eric Clapton, Stephen Stills och Neil Young. Jacob släppte en cd och gav en konsert där duetterna framfördes.

Denna konsert plus intervjuer med kändisar från Laurel Canyon "scenen" formerades till filmen, musikdokumentären. Det är en bra blandning av liveframföranden från idag och intervjuer med de gamla dinosaurierna. Vi ser David Crosby, Stills, Clapton och Tom Petty samt medlemmar från The Beach Boys, The Byrds och The Mamas and the Papas med flera.

Jag gillade filmen mest för att jag är ett stort fan av musiken från denna era och speciellt Crosby, Stills, Nash & Young och alla deras inbördes konstellationer. Det var kul att se Jacob intervjua kändisarna och ibland få dem att öppna upp sig på det personliga planet.

Vi får se några snuttar av livekonserten och det var också ganska bra, även om jag inte är lika inne på några av de artisterna han spelar med där.

Överlag är dokumentären bra, men den bryter ingen ny mark med avseende på formatet, det blir trots allt ganska mycket "talking heads". Den passar nog mest de av oss som gillar musiken från eran den behandlar. Så för rätt åskådare tipp topp!

Betyg: 3/5

Fire of Love (2022)

Maurice: It will kill me one day, but that doesn't bother me at all.

Fire of Love är en mycket omtalad dokumentär om ett franskt forskarpar, vulkanologer, som levde och dog för sina älskade vulkaner. Katia och Maurice Krafft dog vid berget Unzen i Japan den 3:e juni 1991.

Jag kände en morbid fascination när jag såg filmen. Det finns något lockande och vackert med människor som så älskar det de gör att de är beredda att dö för sin passion. 

Dokumentären verkar fokusera på känsla och vackra bilder. Miranda Julys berättarröst adderar till en meditativ känsla och sceneriet och bilderna från aktiva vulkaner och strömmande lava är hypnotisk. Men som historiskt dokument är filmen tämligen svag. Visst får vi en grov genomgång av deras gärning men filmen går aldrig på djupet. Jag saknade att komma djupare in på livet av Katia och Maurice. De förblev figurer långt bort på vulkankanten för mig. Vad såg de nere i djupet? Vad var det de sökte, vad var det de flydde från?

Vackert och suggestivt men saknar en djupare insikt.

Betyg: 3/5

À Propos de Nice (1930)

Detta var en mycket trevlig liten dokumentärkortfilm på 24 minuter av Jean Vigo. Vi tas till Nice i Frankrike 1930. Inledningsvis filmar han folkmyller på Promenade des Anglais, stranden och fasaderna på hotellen. Filmen blir snart mer och mer lustig. Via klippning och glimten i ögat blir den både lite ironisk och surrealistisk, han klipper till exempel mellan en stroppig rik dam och en struts. 

Filmen är politisk utan att det trycks ner i halsen på åskådaren, men det finns där. Vigo belyser att både överklassen och arbetarna ser ner på varandra. Samtidigt zoomar han ut och påvisar hur lika fåfänga alla är. Jag ser framför mig en myrstack som man tittar på från avstånd där det inte går att avgöra vilken sorts myror som studeras. Kanske är likheterna mellan olika samhällsklasser inte så stora ändå? Det kanske är mer intressant att få reda på moral, etik, färdigheter, olater, drömmar och planer hos olika individer ur massorna? 

Jag älskar hans roliga kameravinklar, som till exempel när han underifrån filmar ett gäng tjejer som står på en balkong och dansar helt vilt som en skock med berusade studenter som dansar på lastbilsflak.

Denna kortfilm var veckans positiva överraskning. Vederkvickande, underfundig och kul helt enkelt.

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypodden när Henke, Måns och Carl snackar om filmen, finns där poddar finns eller här.

Man with a Movie Camera (1929)

"Man with a Movie Camera" är en revolutionerande film som tar oss med på en fängslande resa genom det tidiga 1900-talets Sovjetunionen. Regisserad av den ukrainska filmskaparen Dziga Vertov, presenteras vi för en film som bokstavligt talat visar upp livet genom kameran, och kameran som en del av livet som vi idag 100 år senare alla känner väl till.

Filmen är ett mästerverk av sin tid och är känt för att vara en av de mest inflytelserika dokumentärfilmerna genom tiderna. Det är en film som visar oss det vardagliga livet och vardagslivet som människor levde under den här perioden. Genom en innovativ och nyskapande teknik, visar filmen upp ett brett spektrum av mänsklig verksamhet, från arbete till lek och allt däremellan.

Det som gör "Man with a Movie Camera" så unik är dess framsteg i filmskapandet. Filmen är skapad utan manus eller förberedelse, vilket resulterade i en film som är ren, autentisk och rå. Man får känslan av att vara där i stunden, medan allting sker.

Vertov använde en rad tekniska innovationer för att göra filmen spännande och engagerande. Filmen skiljer sig från andra dokumentärer från samma tid genom sin avsaknad av berättarröst och skådespelare. Istället används en rad olika filmtekniker, som stop motion-animation och split-screen, för att skapa en dynamisk och suggestiv bild av stadslivet.

"Man with a movie camera" kan dock vara en utmanande film att ta sig igenom för de som är vana vid en mer traditionell berättarstruktur. Dess avsaknad av en tydlig berättelse kan göra det svårt att följa filmen från början till slut. Vissa scener, som visar tillverkning av maskiner, kan också kännas långa och monotoniska.

Man kan inte prata om "Man with a Movie Camera" utan att nämna filmens musik. Filmen är stum, men tack vare Michael Nymans fantastiska score känns filmen fortfarande väldigt levande och talande.

Betyg: 3/5

Henke och Måns diskuterar filmen i veckans avsnitt av Filmskolan.

Vinyl Nation (2020)

Vinyl Nation är en dokumentär gjord av och för vinylälskare. Och jag är en sådan. Filmen erbjuder inget extraordinärt i format eller stil. Det är mer eller mindre en radda personer som intervjuas om ett antal frågeställningar.

Vi träffar vinylnördar som köper och samlar på det svarta guldet, vinylnördar som säljer vinyl i små oberoende butiker, vinylnördar som arbetar inom musikbranschen och till sist vinylnördar som arbetar i produktionsledet.

För en ointresserad är nog denna dokumentär helt meningslös, men jag satt och njöt av den hela vägen igenom. De som arbetade i branschens olika steg var helt ok att lyssna på, men jag gillade samlarna mest. Det var fascinerande att höra deras historier. Hur de byggde sina samlingar och varför.

I slutet fick flera av dem svara på frågan vad de ville skulle hända med deras samlingar när de gått ur tiden. Svaren var lika många som vinylnördar. Flera av dem blev påtagligt rörda när de pratade om hur de ville ha det. Och jag blev likaså rörd av svaren. Det var helt enkelt mysigt att kunna identifiera sig och se sig själv i dem som vi mötte i filmen.

Betyg: 3/5