Notorious (1946)

Jag gillar Notorious bra mycket mer än förra veckans Hitchcock-film Spellbound. Även denna gång spelar Ingrid Bergman den kvinnliga huvudrollen. Jag är inget stort fan av Bergman, hon ser tillgjord ut. Hennes roll i denna film är dock mycket avancerad och den kräver att hon spelar upp ett stort spektrum av känslolägen och förmedla en massa inre tankar. Denna gång spelar hon mot Cary Grant och det är givetvis ett stort fall framåt jämfört med Peck. Cary Grant är perfekt i rollen som Devlin som är Alicias "agent handler".

Filmens styrkor är ett bra manus, en bra handling, en underfundig MacGuffin och en intressant "big bad". Claude Rains gör skurken Alexander Sebastian väldigt bra. Han är komplex och mångbottnad, något som man inte alltid ser hos filmskurkar. Hans gamla drakdrottning till mor spelas förträffligt av österrikiskan Leopoldine Konstantin.

Jag var nyfiken på att se om filmen skulle växa vid denna omtitt men det gjorde den inte. Den är fortfarande en stark trea. Den är spännande och parets kärleks- och spionbekymmer engagerar men bara till en viss nivå. Filmen är välförtjänt berömd, men inte en superfavorit hos mig personligen.

Lyssna på Shinypodden där jag och min kompis den store Frans diskuterar filmen, mestadels positivt. Frans är ett stort fan till både Ingrid Bergman och filmen.

Betyg: 3/5

Andra bloggar om filmen:
Sofia
Christian

Drinkbordet

Cameon

Nya utgåvan från Criterion Collection

The Passionate Friends (1949)

I efterbehandlingen till David Lean's Brief encounter tipsade Fredrik om Lean's The passionate friends som ett bra komplement. Om man så vill kan man låtsas att The passionate friends handlar om när mannen kommer åter från Afrika och att han träffar kvinnan igen. Ett triangeldrama med starka känslor, pliktkänsla och en oförmåga att låta sig vara lycklig. Är det detta det innebär att vara brittisk?

Som en extra bonus såg jag ytterligare två 40-talsfilmer under ledigheten och det blir två revyer både idag och imorgon. Fredrik hade helt klart rätt med sitt tips. Denna film påminner mycket om Brief encounter. Ann Todd spelar Mary, sliten mellan två män. Dels hennes ungdoms kärlek, akademikern Steven spelad av Trevor Howard (från just Brief encounter) och hennes förmögne och äldre make Howard, spelad av Claude Rains som vi bland annat kommer ihåg från Hitchcock's Notorious.

David Lean är en mästerlig filmmakare. Han leker med ljus och skuggor i denna svartvita film. Han är en virtuos med närbilder. I flera scener får vi långa tagningar med endast en närbild på Mary's olyckliga ansikte. Men vid sidan av detta sticker ett filmtrick ut mest med denna film. Lean har valt att ha en majoritet av filmen i flashbacks och flashbacks inom flashbacks. Vi får se händelser från minst tre perioder. Nuet på semester i de franska alperna, nio år tidigare då Mary och Steven nästan lyckades få varandra och ännu längre tillbaka då de just lämnat varandra.

Om det är på grund av hoppen i tid eller om det beror på svagare manus och skådespeleri vet jag inte, men denna film nåt tyvärr inte alls upp i samma nivå som Brief encounter. En annan anledning kan vara att i Brief encounter var händelserna på duken så naturliga och alldagliga, det kunde hända vem som helst av en slump. Händelserna i The passionate friends är också helt rimliga men den stora skillnaden är att filmens huvudperson Mary hade ett antal val tidigare i sitt liv där hon kunde valt lycka och äkta kärlek över rikedomar, social status och en falsk "trygghet". Så även om filmen är mycket bra blev jag inte lika indragen i dramat, eller sympatiserade lika mycket med huvudpersonen.

The passionate friends var ett bra tillskott till listan av filmer från 40-talet helt klart, men den nådde inte samma höjder som jag hoppats.

Jag ger The passionate friends tre brustna hjärtan av fem möjliga.

Betyg: 3/5