torsdag 28 februari 2019

Green book (2018)


Green book vann just en oscar för bästa film 2018. Då passar det bra att skriva några tankar om filmen. Detta är en helt ok film, ganska bra, men det är inte årets bästa för bövelen. Filmen är baserad på verkliga händelser om hur Tony Lip och Dr Don Shirley blev vänner under en två månader lång turné i den amerikanska södern 1962. Dr Don Shirley var en firad klassiskt skolad pianist och Tony var hans chaufför och livvakt. De förblev enligt filmens eftertexter vänner under resten av sina liv. Manus bygger på intervjuer Tonys son gjorde med sin far och Don.

Detta är som en Planes, trains and automibiles för 10-talet. Båda filmer handlar om ensamhet och om hur två till synes omaka personer kan bli vänner efter en besvärlig resa. Denna film fokuserar dock lika mycket på rasism och hur den påverkar folk. Filmen utspelas 1962 då rasismen var än mer öppen än idag. Tony och hans kompisar i de italienska kvarteren i Brooklyn gillade uppenbarligen inte svarta. Nere i den amerikanska södern är rasismen än mer uttalad och systematisk då svarta inte får besöka vissa restauranger, hotell eller till och med toaletter. Samhället var uppdelat och rasismen var en integrerad del av samhället.

Tony och Don kommer från helt olika delar av samhället. Avståndet mellan dem är sannerligen monumentalt. Tony är arbetarklass, nästan utan utbildning alls. Don har tre doktorsgrader, talar flera språk obehindrat och är utbildad pianist. Jag tycker det verkar tämligen klart att Don har någon form av diagnos, typ Aspergers. Han har en utstuderad och nästan överdrivet stark rättskänsla och jag får en känsla av att allt han gör i livet sker under strikta rutiner. Han har ju bland annat inskrivet i sitt kontrakt om att han bara spelar piano på flyglar från Steinway. Tony är däremot en rufflare och hustler som gärna lurar vem som helst på lite pengar i någon scam. Flera av filmens humoristiska scener bygger på krocken mellan deras två sätt att se på saker och ting.

Redan före jag såg filmen hörde jag om den kritik som framförts mot filmen om att den visar hur en vit rasistisk man lär en svart man att vara svart. Det känns som en otroligt grund analys. Det är inte alls osannolikt att Don, som är en elitisk snobb då det gäller både musik och mat, inte skulle vara bekant med dåtidens "popmusik", eller ha ätit på slabbiga snabbmatshak. Han lever i en lyxvåning ovanpå Carnegie Hall och har en egen butler för tusan! Det är inte konstigt alls att Tony Lip hade bättre koll på de sakerna än Dr Don Shirley.

I en av filmens mest dramatiska scener uttrycker Don just hur ensam han är. Han säger något i stil med att han inte är svart nog för de svarta eller vit nog för de vita. Då han dessutom levde ensam utan familj på grund av olika skäl passade han inte in i mallen för en typisk familjefader heller. Det känns som att han var en mycket ensam man. Tony Lip var en man som var allt annat än ensam, han var snarare en typisk italiensk familjefader som alltid hade hela den stora släkten runt sig, föräldrar, barn, bröder och systrar, och alla vänner.

Kontroverserna runt filmen verkar beröra två saker. Det ena är att den presenterar en för enkel lösning på rasismen, som om allt skulle bli bra bara för att Don och Tony blev vänner. Jag uppfattar inte alls att filmen gör anspråk på att lösa frågan om rasism, däremot visar den på problemet på ett bra sätt, lite likt hur If Beale Street could talk visar på samma problem. Däremot visar Green book hur en ensam man möjligen kan bli lite mindre ensam... Det andra är kritiken att manusförfattaren inte intervjuat Don Shirleys släktingar. Han har bara intervjuat Don själv. Det verkar kanske som en monumental synd, men jag vet inte om det är hela världen eller ens unikt att manus skrivs utifrån ett snävare perspektiv. Jag ser hellre att manus bygger på intervjuer med Don själv än med hans släktingar, som Don (enligt filmen) inte hade en bra kontakt med...

Filmen hade väldigt få scener som brände till ordentligt. Bästa scenen i filmen var då Tony och Don stannade vid vägen vid ett fält där flera svara arbetare brukade jorden. Arbetarna tittade upp och såg en sofistikerad och välklädd svart man med en chasig vit snubbe som chaufför. Blickarna av förvåning och förundran var fina. Jag gissar att anledningen till att Don ville göra turnén i södern finns gömd i en scen som den.

Green book är ganska bra, men inte alls i närheten av årets film. Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5






onsdag 27 februari 2019

BlacKkKlansman (2018)


Blackkklansman är en lite smålustig historia som bygger på verkliga händelser, en så kallad BOATS. John David Washington spelar den svarta polisen Ron Stallworth som infiltrerar KKK i Colorado i början av 70-talet. Adam Driver spelar kollegan Flip Zimmerman som får agera "body double" när Ron ska möta klanen "in real life". Kontakterna har tagits via telefon inledningsvis. Och Topher Grace spelar David Duke, ledare i KKK. Spike Lee har regisserat på sitt vanliga upprörda sätt.

Ja, men detta var ju trevligt. Det är en dråplig historia som är av slaget "för osannolik för att inte vara sann". Det är kul att se hur de driver med fånarna i KKK och speciellt David Duke, som ju håller på än idag. Både Driver och Washington är mycket njutbara i sina roller. Adam driver är en skön typ, han är något av en favorit.

Spike Lee gör kopplingar till den dagsaktuella politiska situationen och det är ok. Hans ilska är berättigad, men samtidigt är det som att han sparkar in öppna dörrar i mina ögon. Filmen känns inte så brännande het för mig personligen. Samtidigt är filmen riktad till en amerikansk publik i första hand och där behövs den kanske mer.

Jag var underhållen under hela filmen och som dramakomedi om rasmotsättningar funkar den bra. Den får tre terrorister av fem möjliga.

Betyg: 3+/5





tisdag 26 februari 2019

52 Directors: Francis Ford Coppola


Francis Ford Coppola är en amerikansk regissör (född 1939). Det är en regissör som de flesta känner till, inte minst på grund av hans välkända Gudfadern-trilogi. Jag förknippar honom med mastodontfilmer från sjuttiotalet men han har faktiskt hunnit med att regissera överraskande många filmer. Jag tror att det är 24 filmer lite beroende på hur man räknar. Jag kände att jag behövde se om några filmer som jag såg under min ungdom och se ikapp några osedda filmer från hans filmografi. Revyer på bloggen inom kort. En av de nyligen sedda filmerna tog sig in på listan.



Without further ado...



Francis Ford Coppola topp 5




5. The Outsiders (1983)


Underbart med casten av numera kända ansikten. Dra drama som kryper in under huden på en.



4. The conversation (1974)


Nervis konspirationsthriller med Gene Hackman i sitt esse. Fick inofficiell uppföljare i Enemy of the State 1998.



3. The godfather part II (1974)


Näst bäst av mastodontfilmerna. Tycker den tappar tempo i mitten, delarna från Miami är inte så bra. Fredo på sjön är filmens bästa och tyngsta scen.



2. The godfather (1972)


Ikonisk film och den bästa av mastodontfilmerna i trilogin. Tajt och spännande. Bästa scenen är då Michael hämnas sin far.



1. Apocalypse now (1979)


En av filmhistoriens svettigaste krigsfilmer. Men se för guds skull den vanliga bioversionen då den förlängda Redux är för lång och rejält seg i partier.



Alla filmer jag sett nio av Francis Ford Coppolas 24 filmer:

  1. The godfather (1972)
  2. The conversation (1974)
  3. The godfather part II (1974)
  4. Apocalypse now (1979)
  5. The outsiders (1983)
  6. Rumble fish (1983)
  7. The godfather part III (1990)
  8. Bram Stoker's Dracula (1992)
  9. The rainmaker (1997)


Hoppa nu över och kolla in vad Mr Chistian tycker om Francis Ford Coppola.

måndag 25 februari 2019

Fireflypodden - Jaynestown


Jaynestown är ett avsnitt där vi får lära känna allas vår egen bufflige Jayne lite bättre. Det är något av Jaynes The Zeppo-avsnitt om man så vill. Avsnittet är hejdlöst roligt och det var likaså hejdlöst roligt att ha en gäst med i podden. Systersonen David hänger med Johan och mig under några timmars intensivt Firefly- och Buffy-snack.

Prenumerera, ladda ner, lyssna eller kommentera avsnittet här.




söndag 24 februari 2019

Rumble Fish (1983)


Rumble fish utspelas i samma universum som The outsider men är inte en direkt uppföljare. Miljöerna är dock i princip identiska men några år senare. Men det som skiljer filmerna mest åt är tonaliteten i filmerna. Rumble fish är arty-farty, filmad i svartvitt med några få färgklickar på väl valda ställen. Det är en drömsk och poetisk film som kan påminna mig om en films som My own private Idaho med River Phoenix.

Om The outsiders var en ensamblefilm är Rumble fish en karaktärsstudie över Rusty James (Matt Dillon). Han är en slarver och ganska korkad om jag får säga det som försöker leva upp till ryktet som hans storebror The Motorcycle Boy (Mickey Rourke) har. Rusty James drömmer om en tid då de fattiga ungdomarna bildade gäng och drog omkring och busade. Nu flödar gatorna över av heroin och allt är sämre.

Rusty James är tillsammans med flickvännen Patty (Diane Lane) och hänger med kompisarna Steve (Vinvent Spano), Smokey (Nicholas Cage) och B.J. (Chris Penn). Andra coola katter som figurerar i omgivningen är Midget (Laurence Fishburn) och Benny (Tom Waits). Rusty James och The Motorcycle Boys far spelas förträffligt av Dennis Hopper.

Jag kommer ihåg Rumble fish som en otroligt cool och häftig film, men den lever inte riktigt upp till den nivån vid en omtitt. den är fortfarande duglig men jag tror att man var mer mottaglig för dess bildspråk och ödesmättade historia när man var yngre och lättare att bli imponerad av pretentiösa filmer. Rumble fish är ännu mer melankolisk än The outsiders till och med.

Väldigt kul att se alla dessa kända skådespelare som unga. Nic Cage känner man nästan inte igen i den hysteriska frisyren och de runda kinderna. Sofia Coppola spelar lillasyster igen.

Mickey Rourke viskar fram sina repliker. Vad var det?

Jag ger Rumble fish en stark trea.

Betyg: 3+/5





lördag 23 februari 2019

The Outsiders (1983)

 

Stay gold, Ponyboy. Stay gold.

1983 gjorde Francis Ford Coppola två filmer som baserades på böcker av samma författare och som dessutom påminner om varandra en hel del. Det är minst sagt intressant.

Författarinnan S. E. Hinton skrev boken The outsiders 1967. Filmen handlar om ett ungdomsgäng från den sämre delen av stan och deras konflikter med de rika ungdomarna, The Greasers mot The Socs. Historien utspelas i Tulsa, Oklahoma 1965. Filmen är hyfsat realistisk med en känsla av en gnutta förvrängd och förstärkt realitet. Den är melankolisk och eftertänksam och påminner mig i tonalitet lite om Stand by me från 1986. Coppola har också använt tidsenlig musik på ett mycket bra sätt, inte hysteriskt överdrivet som George Lucas använde rockabillymusiken i den patetiska American graffiti.

Det som framför allt står ut med The outsiders är dock stjärncasten, en "who's who" bland unga manliga skådespelare i början av åttiotalet. det var kanske här grunden för "the brat pack" lades?

Huvudrollerna spelas av Ralph Macchio och en förträfflig C. Thomas Howell som påminner mig om River Phoenix. Biroller spelas av Matt Dillon, Patrick Swayze, Rob Lowe, Emilio Estevez och en okänd Tom Cruise. Diane Lane spelar tjejen in mitten och Tom Waits gör som vanligt en suverän liten roll. Lilla Sofia Coppola spelar lillasyster.

Ponyboy påminner mig så om systerson Måns, men i denna film slåss de med knivar istället för gurkor.

Filmen är en "coming of age" med en sorgsen ton. Drömmar som krossas, potential som rinner ut. Det är en fin liten historia som är väl värd att berätta.

Nature’s first green is gold, 
Her hardest hue to hold. 
Her early leaf’s a flower; 
But only so an hour. 
Then leaf subsides to leaf. 
So Eden sank to grief, 
So dawn goes down to day. 
Nothing gold can stay. 

Betyg: 4/5





fredag 22 februari 2019

Widows (2018)


Jag var mycket sugen på Steve McQueens nya film Widows på grund av att Gillian Flynn skrivit manus. Flynn har tidigare skrivit manus till den mycket lyckade Gone girl och den nerviga tv-serien Sharp objects.

Tyvärr blev jag något besviken. Även om teamet bakom filmen är superkompetenta och filmen funkar ganska bra saknade jag en nerv som tog den till den riktigt bra nivån. Jag var aldrig helt inne i historien. Fyra änkor som måste skaffa fram pengar för en skuld som deras eländiga män lämnat efter sig. Jag hade hoppats på mer än vad denna historia bjöd på.

Tonen i filmen är sorgsen och melankolisk. Det är som att Steve McQueen inte kan förmå sig att göra en mustig underhållningsfilm utan måste stöpa den i en samhällskritisk kostym och göra filmen viktig. Var och varannan film detta år är "viktig" och det är jäkligt trist tycker jag. Filmer får gärna innehålla samhällskritik men helst i bakgrunden, insprängd i handlingen. Nu känns det som att det viktiga politiska budskapet kommer först och handling, karaktärer och relationer i andra rummet. Sådana filmer blir jag lätt uttråkad av. Andra exempel från året är Black panther och Sorry to bother you bara för att nämna några. Jag gillar mer en film som Bad times at the El Royale där samhällskritiken sipprar ut ur dess porer men inte får ta över helt.

Skådespelarna i Widows är adekvata, men jag jublar inte här heller. Viola Davis gör sin Veronica så patetiskt deprimerande att jag dör av uttråkning. Och det är ju supertrist. Inte heller Michelle Rodriguez eller Elizabeth Debicki är speciellt intressanta. Bäst i en allt för liten roll är Cynthia Erivo. Henne fick jag upp ögonen för i Bad times. Mer av henne vill jag ha.

Av de manliga skådisarna är Colin Farrell mest intressant i denna film. Jag är dock inte speciellt förtjust i honom.

Samtidigt var inte allt dåligt, filmen är av och till underhållande under löptiden. Synd bara att filmen ska vara så förbaskat butter. En stark tvåa!

Betyg: 2+/5





torsdag 21 februari 2019

Can You Ever Forgive Me? (2018)


Can you ever forgive me? är en biografisk film om författarinnan Lee Israel. Jag var nyfiken på filmen, trots genren biografi, på grund av att den manliga birollen Jack Hock spelades av Richard E. Grant och att hans insats jämfördes med hans klassiska roll i kultfilmen Withnail and I från 1987.

Jag kan konstatera att filmen är värd att se just för Richard E. Grants tolkning som den dekadente homosexuelle skojaren Jack. Han är ljuvlig i denna roll, även om den är ljusår från rollen som Withnail.

Lee Israel spelas av Melissa McCarthy i en gräslig peruk. det är kanske inte så snyggt att ge henne kritik för utseende, men peruken ser så dålig ut att det tar mig ur filmen mest hela tiden. det är en relevant faktor. Jag är inget stort fan av McCarty. Hennes humor är inte min.

Filmen är under stora delar av löptiden urtrist. Svintråkig helt enkelt. Lee Israel är en vidrigt osympatisk människa. Hon ska enligt legenden ha haft en vass tunga men tyvärr får vi inte se mycket av hennes humor, bara hennes negativism och svinaktigheter.

Jag fattar inte att filmen inte väljer att visa mer av det som hon hyllas för i filmen. Visa istället för berätta! Under filmens gång får vi höra några få av hennes förfalskade kändistexter och de är alla roliga, men filmen går inte den vägen och stänger därmed bort mig från all typ av sympati som skulle kunna infinna sig. Filmens regissör är inte speciellt bra.

Först i filmens allra sista del, cirka tjugo minuter blir den mänsklig och vi får en bra scen mellan Lee och Jack, men det är för sent, på tok för sent. Precis som det var för Jack.

Jag ger Can you ever forgive me? en rak tvåa på grund av uttråkning. Richard E. Grant är filmens behållning, men om ni kan ska ni ta chansen att se Withnail and I istället.

Betyg: 2/5




tisdag 19 februari 2019

52 Directors: Stanley Kubrick


Stanley Kubrick var en amerikansk regissör (1928-1999). Han måste ändå anses som en av de största även om han inte regisserade så himla många filmer under karriären. Jag har sett en hel del av hans filmer, inte minst då jag besökte flera av hans filmer i bloggprojektet Decennier. Trots att han är en erkänd regissör som influerat hela konstformen är han inte en favoritregissör för mig. Inför detta bloggprojekt valde jag ut mestadels favoritregissörer, eller i alla fall regissörer där jag kan finna fem filmer som jag gillar skarpt. Undantagen blev tre regissörer som är superkända men som jag inte är stormförtjust i. Kubrick är den första av dessa tre. De är så stora att det kändes rimligt att ha med dem ändå. Dessutom vet jag att Christian gillar dem alla tre så de fick plats. Jag kommer i slutet av projektet addera tre regissörer som ersättare till dessa tre i kategorin personliga favoriter.

Jag kommer lista de fem filmer av Kubricks om jag gillar mest, eller ogillar minst. Vissa av dessa är inte så starka i min bok, men värda att nämna ändå. Det är något med Kubricks kyla, distans och i mina ögon avsaknad av glimten i ögat som gör att jag helt enkelt finner hans filmer ganska tråkiga, med några notabla undantag. Som avslutning tror jag att Kubrick är lika dålig på casting som han är duktig på det rent filmtekniska.



Without further ado...



Stanley Kubrick topp 5







5. Lolita (1962)

Spännande projekt att filma den klassiska boken. James Mason är svintråkig men Peter Sellers är mycket bra. Filmen som helhet mer intressant filmhistoriskt än bra.



4. Full metal jacket (1987)

En film om Vietnamnkriget som är inspelad i England. Gillar genren och Kubrick har givit oss en egen syn på hur det är att ligga i lumpen... Kall och eländig film. Tar sig lite under andra halvan. Stort plus att se Jayne i sitt rätta element.



3. The shining (1980)

En film som blev en besvikelse efter att jag under många byggt upp min förväntan om något förödande läskigt. Men visst är The shining lite otäck i alla fall, på ett bra sätt! Den är framför allt en stämningsfilm med otroliga miljöer, med hotellet som en av filmens viktigaste karaktärer. Jack Nicholsons överspel gör att filmen tappar en hel del i spänning. Shelley Duvall är en annan svag länk. Drömscenerna lyfter upp filmen. 



2. Eyes wide shut (1999)

En helt klart intressant film om dekadent och pervers hemlig sexklubb i New York. Extra krydda när Kubrick castade paret Tom Cruise och Nicole Kidman i huvdrollerna. En film som jag tyckte var riktigt bra när jag såg den.



1. 2001: A space odyssey (1968)

Bästa filmen helt klart. Majestätisk science fiction filmad under rymdkapplöpningens guldålder. En film där Kubricks opersonliga och kalla filmskapande passar in perfekt. Casten är sekundär och de filmtekniska aspekterna samt den djupa filosofin i manus står i första rummet. 



Jag har sett tio av Kubricks 13 filmer:
  1. Paths of glory (1957)
  2. Spartacus (1960)
  3. Lolita (1962)
  4. Dr. Strangelove (1964)
  5. 2001: A space odyssey (1968)
  6. A clockwork orange (1971)
  7. Barry Lyndon (1975)
  8. The shining (1980)
  9. Full metal jacket (1987)
  10. Eyes wide shut (1999)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om den store Stanley Kubrick.