Bullet Train (2022)

Bullet Train är en mycket underhållande actionkomedi med Brad Pitt i spetsen som en lönnmördare med en massa otur. David Leitch har regisserat på japansk förlaga.

Herr Pitt är ganska ljuvlig i denna film. Han har "true star quality" och han är inte oäven i komedisituationer. Men egentligen är filmens behållning mestadels karaktärerna runt omkring honom. Mest gillar jag duon Aaron Taylor-Johnson och Brian Tyree Henry som tvillingar och smått psykopatiska mördare. Övriga njutbara skådespelare är Joey King, Michael Shannon och Sandra Bullock. Nya ansikten är Andrew Koji och Hiroyuki Sanada.

Filmen var tänkt som en hårdkokt actionfilm men under processen förvandlades filmen till en actionkomedi. Det är lockande att fantisera om hur den hade kunnat bli utan komedielementen, antagligen liknat en Tarantino-film eller kanske något av bröderna Russo. Men nu blev det bra också. Den går inte till historien som en ”tung” film som man måste återbesöka flera gånger i framtiden, men underhållning för stunden och ett gott skratt ska man inte fnysa åt. Den förlängde mitt liv några gånger. En trea!

Betyg: 3/5

Burn After Reading (2008)

Här har vi en omtitt på en film som jag kommer ihåg som ett komiskt mästerverk. Inte nödvändigtvis att filmen var perfekt men att jag skrattade så att jag tappade andan under första titten. Denna gång föll den mig inte i smaken alls lika mycket. Det är sablans vad det svänger. Är det för att filmen åldrats dåligt? Eller är det för att jag åldrats dåligt snarare? Eller kan det vara så enkelt att det beror på dagshumör och state of minds?

Jag älskar fortfarande Brad Pitts och Frances McDormands korkade initiativtagare. Dessutom älskar jag J. K Simmonds som mellanchefen på CIA som försöker förstå vad som hänt.

Clooney är ju underhållande i sig men här spelar han en tråkig karaktär. Det enda roliga var sexstolen som han byggde ihop. Tyvärr föll jag inte för John Malkovich heller. Han är som vanligt lysande som skådespelare men hans karaktär var osannolikt enkelspårig där det enda roliga med honom var att han gick från noll till 100 km/h i ilska på två sekunder. Lite kul de första gångerna men snart uttjatat. Jag gillar honom mycket mer i det mesta annat han gjort, och mest lik denna karaktär minus ilskan är hans Marvin i RED.

Bröderna Coen roar sig i denna film med att snart när alla karaktärer i filmen ska råka ut för äktenskapliga problem och det blir också enahanda och vansinnigt tråkigt i längden. Jag har inget emot en saftigt skilsmässa om det stöder en intressant handling men här är det nästan huvudpoängen av handlingen och det är det inte tillräckligt intressant, smart eller kul för att vara.

Tyvärr fick jag inte alls samma upplevelse av filmen vid denna titt. Bröderna Coen har dock snidat ihop filmen på ett som vanligt professionellt sätt så för de som gillar denna historia kan mycket väl få en trevlig stund i fåtöljen. För mig blir det en stark tvåa, kan inte rekommendera direkt som det känns nu.

Betyg: 2+/5

Ni finner detta avsnitt av Shinypodden där poddar finns, eller här.

Hoppa också över och läs vad Sofia tänker om filmen. 

The Counselor (2013)

The Counselor har mycket som talar för att den skulle kunna vara bra. Cormac MCCarthy har skrivit manus och självaste Ridley Scott regisserar. Till detta har vi en drös av kända och mycket dugliga skådespelare som Michael Fassbender, Penelope Cruz, Cameron Diaz, Javier Bardem och Bra Pitt. Detta måste ju vara bra!

Men nej, det var mest frustrerande att titta på och försöka förstå filmen. Den är klippt på ett uselt eller om det är konstnärligt mycket besynnerligt sätt, ett sätt som i alla får mig att inte hänga med alls. Som jag kommenterade i Shinypodden när jag och Carl snackade om filmen är det viktigt de håller ordning på vad som sker och när det sker. Just som att i en actionscen är koreografin viktig, är det samma sak med en thriller men då är det tidslinje, location och aktörernas inbördes relationer som måste maka sense.

För mig känns det som att denna film är två olika idéer som samsas inom samma film. Hmmm... Upplagt för att bli rörigt, minst sagt.

Ridley Scott, Cameron Diaz, Javier Bardem (ibland) och Brad Pitt tänker sig en cool och kittlande heistfilm där man ska förtjusas över vem som lurar vem. Samtidigt spelar Michael Fassbender, Penelope Cruz och Javier Bardem (ibland) i en våldsam historia som det dryper Cormac McCarthy om. Det är deprimerande, otroligt våldsamt och fruktansvärt mörkt. Olidligt på många sätt. 

Dessa två känslolägen skär sig ganska rejält. Postern (och trailern för den delen) verkar fokusera på den coola heisten. Den andra storyn är som tagen från de bortklippta resterna efter Villeneuves Sicario. De delar som till och med var för starka för den filmen...

Det är svårt att uttala sig om skådespelarnas insatser då regin och produktionen är "all over the place". Men jag tyckte nog att Cameron Diaz som geopardkvinnan var mest intressant på många sätt.

Uppenbarligen har filmen vissa kvaliteter. Carl har sina favoritscener och gästbloggare Niklas gillade filmen en hel del enligt utsago. Tyvärr var jag inte speciellt förtjust direkt efter titten. Den är så hemsk att det nästan inte gick att kasta av sig känslan av filmen efter den tagit slut. Alltid något antar jag.

Tänkte först en tvåa men filmen har något... Galleriet av karaktärer är minst sagt minnesvärt... Det är kanske det Carl pratade om... Oklart.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Babylon (2022)

Ibland kommer de där filmerna som man blir helt uppslukad av, som kan vara hur långa som helst men de känns inte som långa. Babylon är en sådan film. Margot Robbie och Brad Pitt spelar huvudrollerna i ett mustigt epos som utspelar sig i Hollywood under dess tidigaste glansdagar mellan 1926 och några år framåt. Det är ett helt hejdlöst Hollywood lika fruktansvärt som vackert, lika depraverat som underbart.

Jag älskar film om film och detta är just det i första hand. Filmen är dock inte en torr historiebeskrivning, istället visar den upp en känsla, ett ögonblick i historien som antagligen kändes som en evighet för de som befann sig mitt i kaoset. En tid som aldrig kommer åter. Javisst kan man se på Babylon som ett bitterljuvt kärleksbrev till filmindustrins barndom.

Men då filmen kan konkurrera med The Wolf of Wall Street som den mest orädda beskrivningen av svineri är den inte självklart en hyllning till vad som försiggick. Jag skulle snarare kalla den en mardrömslik hyllning till Hollywood på höjden av stumfilmseran. När "the talkies" gjorde entré tog festen slut, allt blev mer uppstyrt och... ja, på ett sätt tråkigare. Denna film speglar klassikern "Singing in the rain" men den visar odjurets smutsiga undersida istället för en glad och glättig fasad.

Jag älskar Damien Chazelles ambitioner med filmen. Visst den är kanske inte perfekt, men han går "all in", han spänner bågen, och jag helt med på den "ride" han erbjuder. Margot Robbie är otrolig i rollen som Nellie. Brad Pitt har vuxit in i den äldre, erfarne gentlemannens roll och han känns som en stabiliserande kraft till Margot sanslösa Nellie. Nykomlingen Diego Calvas Manny står för den realistiska och "normala" personen i gruppen. Han bär också på filmens hjärta även om jag kan tänka mig att vissa åskådare kanske inte ger filmen cred nog för att ha ett sådan. Filmens största överraskning och "scene stealer" var Tobey Maguire i en liten roll. Vilken sekvens. Tankarna flög iväg till Flykten från New York. 

Som alltid har filmmusiken en stor betydelse i filmer av Damien Chazelle och så är det här också. Som vanligt är det hans vapendragare Justin Hurwitz som komponerat. Jag fick rysningar när "Manny and Nellie's theme" smögs fram nästan en timme in i filmen. Det var ju musiken från La la Land! Typ... Jag älskar den. Hurwitz säger att det inte är samma, men att den har samma dna som "City of stars". Jaja, de påminner om varandra väldigt mycket...

Jag älskar inledningen, en lång lång sekvens som sätter tonen för filmen. En scen som nästan lovar mer än vad filmen kan leverera. Efter trettio minuter kommer filmtiteln upp på duken. Lagom! Och vem hade kunnat ana att en film som klockar in på drygt tre timmar skulle gå som i ett nafs? Jag plockade inte upp mobilen en enda gång under titten! Quelle spectaculaire!

Jag får så många olika filmer på hjärnan under titten. Filmer som bröderna Coens Hail, Caesar, Tarantinos Once upon a time in... Hollywood, och Twin Peaks The Return. Den sista på grund av dess majestätiska ambition. Förstår jag allt? Nej. Har det betydelse? Nej. Är detta en framtida klassiker? Antagligen. Vill jag se om den snart? Javisst! Den är ju sällsam, underbar och makalös.

Betyg: 4/5

Once Upon a Time... in Hollywood (2019)

Nedan text innehåller spoilers om filmen.

Tarantino har alltid varit en spännande regissör för han har överraskat mig så många gånger. Därför har det blivit lite trist att hans tre senaste alster varit så lika i tonalitet. Flera av dem känns nästan som samma film. Men med årets film är han tillbaka! Jag blev åter igen överraskad. Och vad mer kan man begära av en film?

Alla Quentins filmer är överdrivna på ett eller annat sätt, men årets film känns ändå mer realistisk än hans tidigare filmer, något har hänt. Om det är på grund av storyn och hyllningen till Hollywood eller på grund av att han håller på att bli äldre vet jag inte.

Once upon a time...in Hollywood är en hyllning till 50-, 60- och 70-talens Hollywood. Karaktärerna är snäppet mer realistiska och det välkomnas. Filmen är rent ut sagt fantastisk!

Jag upplevde en ganska ovanlig känsla när filmen var över, och då är den lång som det är redan nu. Jag saknade den! Jag ville tillbaka in i världen som hållit mig i ett grepp under nästan tre timmar. Jag önskar nästan att denna film gjorts som en tv-serie istället. Det skulle vara underbart att kunna återbesöka denna värld en gång i veckan.

De popkulturella referenserna är många och filmen dryper av referenser tillbaka till hans egna filmer. Jag som just sett Kill Bill såg bland annat att Rick Dalton gjorde en frozen margarita på exakt samma sätt som Budd gjorde i Kill Bill: Vol. 2, inklusive att servera drinken i en gammal glasburk. Ricks eldkastare och hans krigsfilm inom filmen där han bränner nazister var såklart en blinkning till Inglorious basterds.

Den allra största återupprepningen från tidigare var det att han skrivit om historien. I Inglorious basterds dödade de Hitler, i denna film dödade de INTE Sharon Tate. Vilken lättnad!

Jag kände till Charles Manson och mordet på Tate och hennes vänner men jag kände inte till detaljerna. Det byggdes upp en fasa i mig under filmens gång. Jag insåg instinktivt att datumet 8:e augusti var dåligt. Jag ville verkligen inte se mordet på den höggravida Sharon. Quentin skrev lyckligtvis om historien och lät Rick Daltons hus bli attackerat av hippiekommunisterna istället. Vilken lättnad!

Scenerna när Sharon Tate gick på bio och såg sig själv på duken var fantastiska. Bara tanken på vad som hände den verkliga Sharon Tate gjorde att jag älskade slutscenen när Cliff Booth gjorde slarvsylta av den djävulska trion. Vilken superb slutscen det blev. Svettigt värre!

Quentin är en mästerlig regissör. Filmen är lång men den känns inte så. Jag var uppfylld av den under hela filmens gång. Skådespeleriet var fantastiskt, där Brad Pitt var bäst, Margot Robbie var så levande i scenen på bion men i övrigt alldeles för lite med i filmen och där till och med Leonardo DiCaprio var bra.

Once upon a time... in Hollywood är en av årets bästa filmer!

Betyg: 5/5

Ad Astra (2019)

Såg Ad Astra i lördags. Jag och Joel sammanstrålade på MoS för att se filmen i IMAX-format. Vi blev båda ganska uttråkade av filmen. Efter filmvisningen tog vi en bit mat på Egon. Mellan tuggorna snackade vi om en massa intressanta saker, men vi berörde knappt filmen. Fanns liksom inget att säga om den. När jag tänker på hur det bubblade av intryck och intressanta diskussionsämnen efter filmer som Gravity, Arrival, Interstellar, Blade runner 2049 och First man bleknar Ad Astra bara ännu mer.

Jag gick in med vissa förväntningar. Jag hade inte läst på om filmen, sett någon trailer eller ens kollat upp vilka betyg den fått. Ändock hade någon kommentar här och där, framför allt i det spoiler-fyllda twitter, sagt mig att filmen var uppskattad. Och seriösa sci-fi-filmer vill jag ju som oftast se. Jag var välvilligt inställd.

Filmen är filosofisk och långsam. Den kanske påminner lite om 2001: A space odyssey på det sättet. Världsbyggandet, vår värld i en nära framtid, är onödigt ofullständig. Manusförfattaren och regissören James Gray har misstagit fokus på den inre resan för dåligt berättande helt enkelt.

Varför är NASA så hemlighetsfulla? Varför är de så inkompetenta? Vilka är dessa space pirates? Hur kunde Roy ta sig in i en rymdraket som håller på att skjutas upp...? En massa kontext och praktiska frågor som hade kunnat fylla ut världen i alla riktningar. Nu påminner filmen mer om en surrealistisk satir som Brazil och det tror jag inte var meningen.

Brad Pitt spelar huvudrollen och den som bär filmen på sina axlar. Han var ok men inget mer. Jag har inga problem med honom, men han är heller inte en jättefavorit. Filmen är långsam och saknar dialog i längre partier. Därför är det viktigt att man gillar att se Brads numera fårade ansikte. Som sagt han är helt ok här, det är i alla fall inte han som sänker filmen.

Jag såg i en artikel att man tolkar filmen som Guds tystnad. Nja, det får stå för de självbelåtna filmvetarna i så fall. Jag kände inte det en enda gång under filmen. Om man vill se en film om Guds tystnad får man ta och se den förträffliga First reformed istället. Där gör för övrigt Ethan Hawke det som James Gray antagligen ville att Brad Pitt skulle göra i denna film.

Jag ser en film om en far-son-relation och det upprivande i att inte hitta utomjordiskt liv. Som en anti-tes till filmen och boken Contact om du så vill. Om någon vill söka efter Gud i filmen är han eller hon välkommen, men jag tror inte att Han finns där, tyst eller inte.

Det mesta filmtekniska är bra utfört. Synd att filmen medvetet är så ful. Den är grynig och jävlig, inte speciellt vacker. IMAX var inte ok, stolarna för varma och klibbande och duken knappt större än den på en rejäl "vanlig" premiärbiograf. Det är endast ett lurendrejeri för att kunna ta ut hutlösa biljettpriser. Filmen kostar över 200 kr på IMAX. Hua.

I slutändan måste man fråga sig om filmen gav något. Berörde den mig? Gav den mig starka känslor, frågor, nyfikenhet, glädje eller sorg? Jag svarar nej på alla. Den var tråkig och inte speciellt intressant trots att den har en superintressant synopsis. Det är trist.

Betyg: 2/5  

The Big Short (2015)

Det var Joel som föreslog filmen, jag var redan sugen på den och Johan hängde på för att testa VIP-salongen på nya SF Scandinavia (mer om den nederst i revyn). Jag hade hört att The big short var bra men jag hade lite svårt att placera den genremässigt. Jag skrev på FB efter filmen att det var som en blandning av The wolf of Wall Street, Moneyball och Spotlight. Filmen som bygger på en sann historia (BOATS) beskriver hur tre separata grupper inom finansvärlden i USA på ett tidigt skede insåg och predikterade den stora börskraschen 2008, en krasch som skapades av att den amerikanska bolånebubblan sprack.

Filmens synopsis låter kanske inte så aptitretande, den är långt från sexig, men addera Brad Pitt, Ryan Gosling, Steve Carell, Christian Bale, Margot Robbie, Marisa Tomei, Melissa Leo och Selena Gomez så låter det kanske lite mer intressant? Låt sedan regissören Adam McKay göra filmen till en satirisk komedi över ett söndrigt finansiellt system som samtidigt uppvisar empati för de människor som kom i kläm av kraschen. McKay har med en fjäderlätt hand hanterat tunga teoretiska koncept med både en berättarröst (Ryan Gosling), kändisar som förklarar de ekonomiska koncepten plus att han låter den fjärde väggen brytas flera gånger.

Liknelsen med Moneyball är att filmen påvisar ett systemfel som kunde bevisas med enkla matematiska beräkningar. Jämförelsen med The Wolf of Wall Street berör hur hela systemet är ruttet och hur omoraliska och till och med olagliga aktiviteter får fortgå. Jämförelsen med Spotlight är det stora motståndet de som började prata om sanningen upplevde från hela systemet, både de som var skyldiga på riktig men också hela samhället i övrigt.

Jag älskade filmen. Den är rolig, underhållande, berikande och fruktansvärt hotfull. Alla skådespelare är bra och min favorit blev något överraskande Chrstian Bale som totalt äger filmen med sin tolkning av den asociala matematikern Dr Mickael Burry. Den är dock inte för alla då det kan vara svårt att hänga med i svängarna när filmen behandlar de koncept och finansiella verktyg som var orsaken till kraschen. Det är bra att ha koll på derivata-verktyg från finansbranschen bland annat. Jag misstänker att mina följeslagare Joel och Johan inte var riktigt lika förtjusta i filmen som jag. Personligen tror jag att denna film kommer bli något av en klassiker i framtiden tillsammans med The Wolf of Wall Street. Vem vet, de kommer båda kanske en dag ses som klassikers likt The Player?

Jag ger The big short fyra korthus av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Några ord om VIP-salongerna på Sf Scandinavia.

Vi valde att se filmen på en av VIP-salongerna (salong nr 15) på nya SF Scandinavia för att testa dem. Jag har endast varit på en VIP-salong på SF tidigare, på stora SF Bergakungen i Göteborg. Där funkar VIP-salongen annorlunda än på Sf Scandinavia vilket var en stor överraskning, och lika stor besvikelse, för mig. På Bergakungen finns en egen ingång och man kommer till en lounge där man kan beställa något att dricka i baren. Där finns gratis smågodis i skålar och varje gäst får en popcorn och dryck med in på bion (gratis). Salongen är liten med sköna separata fåtöljer. Mycket bra ordnat och jag som gäst kände att jag fick något extra för den dyrare biljetten. Jag valde alltid VIP-salongen så länge de visade den film jag ville se när jag bodde nere i Göteborg.

Här i Solna är det annorlunda. Ingen lounge utan istället en restaurang som heter Drama. Där kan man beställa mat att ta med in på bion! Jag kunde inte tro mina öron. Menar de att det är värt extra kostnad för mig som gäst att få grannar som sitter och slabbar med hamburgare och pommes under filmen? Ganska långsökt att det skulle vara bra för filmälskaren. Vi valde dock istället att äta lunch på restaurangen före filmen. Som ett kvalitetstest valde jag hamburgaren. Den var slabbig och våra fries var bland de sämsta jag någonsin ätit, för stora och knappt friterade, kvar var bara en mjölnig äcklig massa. De hade en majonnäsdip som var trist. Deras hamburgare får 2/10 av mig. För övrigt finns en annan grillrestaurang i Mall of Scandinavia som heter Egon. De har en riktigt bra burgare med en suverän dipsås och mycket bättre fries. Den burgaren skulle jag ge 7/10.

Det största problemet med VIP-salongen upptäckte jag dock inte förrän vi kom in i salongen. De har separata skinnfåtöljer med gott om benutrymme och brett mellan stolarna (små avställningsytor mellan stolarna). Vid okulärbesiktningen såg det sanslöst bra ut. Tills jag satt mig ner och reclinerfåtöljen gav vika och på ett sladdrigt sätt fällde sig bakåt så snart min rygg nuddade rygg-"stödet". Jag började famla efter spaken som spärrar stolen i det läge jag ville ha den i men kunde inte finna spaken. Efter ivrigt letande visade det sig att min stol inte hade någon spak! Två minuter senare efter jag frågat värdinnan hade jag fått klart för mig att idioterna på SF valt att ha stolar som inte gick att låsa. Jag som oftast vill sitta upprätt fann mig sittandes med en obekväm lutande ställning under hela filmen. Och hade jag inte spjärnat emot med låren hade jag legat ännu längre bakåtlutad under filmen. Det finns bara fyra rader i salongen men det är en normalstor duk. Att ligga i fåtöljen och titta på filmen längs näsryggen är obekvämt och kräkframkallande. Johan till höger satt till slut rakt upp utan att luta sig mot ryggstödet för att få en rimligare sittställning. Jag blir så trött. Total FAIL. Jag kommer givetvis inte kunna gå på VIP på SF Scandinavia tills detta är åtgärdat vilket är synd då jag gärna betalar lite extra för en bättre upplevelse. Jag betalar dock inte extra för att få en sämre upplevelse...

Spy Game (2001)

Det är lite av en spionfilmsfestival här på bloggen nu. Idag Spy game, i torsdags Confessions of a dangerous mind och imorgon smäller det igen. Spy game är med i Decennier av flera skäl. Jag har tidigare sett delar av den på tv och tyckte då att den verkade "sådär". Men samtidigt är den gjord av Tony Scott som en av vår tids mest underskattade filmregissörer. Vi ser också den superstabile Robert Redford i huvudrollen och skönigen Brad Pitt i den andra. Sen är det så att jag gillar spionfilmer (duh, bondfantast som jag är!). Spionfilmer och likaså journalistfilmer och likaså politikerfilmer och serier är najsa. De behöver inte vara fyllda av action för att det ska bli bra. Ett bra manus med en tajt dialog och några schyssta skådisar räcker oftast.

Jaja, nu har jag sett Spy game ordentligt, från början till slut. Som en film ska ses. Och fasen vad positivt överraskad jag blev. Den är ju supernajs! Som den bästa sortens John Le Carré-boken fast på film. En dialogtung spionthriller i ordets rätta betydelse. Filmen är väldigt spännande. Allt utspelas under ett dygn där den snart pensionerade CIA-chefen Nathan Muir (Redford) förtvivlat försöker se till att en av hans agenter inte ska offras för att någon politiks vinst ska uppnås.

Muir väcks på morgonen till nyheterna att en av hans agenter har arresterats av kineserna och att agenten kommer avrättas om 24 timmar. Muir intervjuas av kostymnissar om agenten, Tom Bishop (Brad Pitt), och via flash backs får vi se hela historien rullas upp. Hur Muir rekryterar Bishop, deras arbete och bakgrunden till varför Bishop hamnat i ett kinesiskt fängelse. Muirs svåraste motståndare i spelet är ingen mindre än en ung Stannis Baratheon!

Filmens struktur där vi hoppar mellan tillbakablickar och de politiska spelet i Langleys korridorer är lysande. Det som taget ur ett av de bättre avsnitten av The West Wing. Händelseförloppet och spelarnas roller och motiv blottläggs långsamt. Spänningen byggs upp och slutet är olidligt rafflande.

Jag gillar denna film på skarpen. Den är glassigt välproducerad, men under ytan ruvar ett vemod över folket som spelar spionspelet. Under den så avgörande scenen när Muir rekryterar Bishop spelas Dire Straits Brothers in arms och jag tycker det var ett helt perfekt val av låt. Ståpäls på Henke.

Jag ger Spy Game fyra förlorade själar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Confessions Of A Dangerous Mind (2002)

Denna filmen kom med i Decennier för att jag gillar George Clooney. Han är en riktigt skön gubbe. Dessutom älskar jag hans andra film som regissör, Good night, and good luck. Den är krispig i både det svartvita fotot och den tajta regin. Den är som en mix av Hollywoods storhetstid och den moderna filmens vassa berättande. Confessions of a dangerous mind var Clooneys regidebut och den har dessutom favoriten Sam Rockwell i huvudrollen. Klart jag ville se filmen.

Men, ack, detta var ganska tydligt en film av en skådespelares första försök som regissör. Han vill pröva allt han sett under sin karriär och resultatet blir att filmen är "all over the place". Clooney blandar och ger med olika stilar. Jag kommer inte riktigt underfund med vad han vill med sin film. Favoritsegmenten är de mellan Rockwell och Julia Roberts i Västberlin. De har en noirig känsla och en bluesig jazzmusik sätter stämningen.

Rockwell är mycket bra på att porträttera en ganska avskyvärd individ. Han och Drew Barrymore har en bra personkemi. Clooneys mustasch var inte ok. Julia bara är. Men vad vill Clooney? Manus är skrivet av Charlie Kaufman och han har ju alltid ett kort eller två i skjortärmen. Scenen med tjejen i poolen är kanske filmens snyggaste. Usch vad nedtagen han blir där. Eller är det denna scen mellan Chuck och hans handler som är snyggaste scenen? Kolla in blodet i poolen!

Men filmen har en stor portion svart humor. Träningslägret för lönnmördare är "hi-larious". Deras kostymer! Alla ser identiska ut!. LOL. Bachelor number 1 and number 2 är vännerna från Oceans eleven... The newly weds och tortyr på genitalier.

Sen är det noirigt igen med en berättarröst och Los Angeles i orangea färger. Slutet blir det mer spänning och scenen mellan Rockwell och Roberts i slutet är som taget ur en spionfilm. Men what the heck? Byttes inte kaffekoppen två gånger? Nej, just det han lurade henne med sitt move.

Ok, detta var en salig blandning av stilar, känslolägen och stämningar. Det var ganska underhållande så länge det varade men det räcker inte ända hem.

Jag ger Confessions of a dangerous mind tre kyssar på bion av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Fury (2014)

Wardaddy: Ideals are peaceful. History is violent.

Kan det vara så att "Fury" är en bättre WWII-film än "Saving Private Ryan"? Landstigningsscenen i Ryan är biljant, helt klart 5/5 och det finns en scen i andra halvan där en kille får en kniv inpressad i hjärtat som tog andan ur mig och som jag inte glömt sedan jag såg filmen. Men för övrigt, är inte Ryan lite väl hollywoodskt glassig?

"Fury" å andra sidan är blytung. Och svart som tjära. Jag tror att den på ett mycket mer realistiskt sätt visar helvetet under kriget. Det känns som att filmmakarna varit noggranna med detaljer i denna film. Autentiskt är väldigt bra när man gör krigsfilm. Fullständigt absurda scener som spelas upp i bakgrunden. När man ser rollistan med Brad Pitt och WWII kan man lätt tänka på Tarantinos styggelse, men nej, detta är en mycket seriös och brutalt ärlig krigsfilm.

Jag blev faktiskt lite tagen av den. Det var många scener som envist dröjde sig kvar efter jag sett filmen... Totalt krig på tyskarnas hemmaplan. Hängda barn, barn i strid, Shias konstant gråtsprängda ögon, Pitts majestätiska tolkning (japp, jag sa det), hela scenen hos Emma och hennes kusin, personen, nej personerna tanksen körde över. Aj som tusan, detta var riktigt bra. Vilken överraskning. Damn.

"Fury" är en bra film. Jag fann den väldigt spännande och jag hade ingen aning om hur den skulle sluta, även om det blev ungefär som jag kunde gissat. Slaget mot den ensamma tyska Tiger tanksen var skitbra. Skådespeleriet var otroligt tajt. Det kändes som att besättningen var ytterst sammansvetsat. Regissör Ayers kör med ett gammalt knep som ändå funkade bra då vi får lära känna gänget via nykomlingens oskyldiga ögon. Ynglingen Herman spelas av Logan Lerman. Ett nytt ansikte för mig.

Brad Pitts Don är en av de mest imponerande ledarna jag sett på film på ett tag nu. Han övertygade i rollen stort. Shia LaBoeuf! Va fan, allt är förlåtet. Han var ju superstabil i denna film. Hjärtat i filmen på något sätt. Michael Pena och Joe Bernthal! Bra killar. Smutsiga och illaluktande säkerligen.

Jag har inte sett regissören David Ayers "End of watch". Den rackarn måste jag se, har hört mycket gott om den. Jag gillade till och med "Sabotage" en hel del, men den verkar vara allmänt hatad annars.

Ok, "Fury" var en tung film, och jag kände mig svårmodig efter jag sett den. Jag ger "Fury" fyra förstörda liv av fem möjliga.

Betyg: 4/5

World War Z (2013)

[We meet in a dark room, a room without windows. One wall and the roof is dark gray, bordering to black, the other walls are dark red. Book shelves from floor to ceiling filled with movies. This is a movie room. Mr. Hank, a veteran in his prime, looks tired, the holidays are near, but he wants to tell his story.]


It was a real surprise. I had low expectations after all the talk in the media about messing around with the script and problems during the shoot. It's easy to think of Waterworld when such things come up. Also, I might not have been Brad Pitt's biggest fan, if I may say so.


What did you know about it before you saw it?


I was fairly uninitiated. Of course, I had seen the poster and snippets from the trailer, but I knew nothing about the book or the background to the film. And I certainly did not know as much about them as some others with our hobby did.


How was the experience?


It started with a very nice dinner with my good friend Jojjenito. Once inside the movie theater we found our seats and mine was gilded with a wonderful creature to the left. Nice company both to the right and to the left, I was happy to say.


How did it start?


Director Marc Foster had a disease. He liked cutting. Cut, cut, cut. Often it would result in a fragmented movie. A good example of that is the Bond movie Quantum of Solace. But in this case it worked out great. The long opening scene was impressively good. Much because of the fast cuts. We did not really see the monsters in the beginning. We did not really understand what we saw. We didn't get it. An effective technique. As we all know, a monster we can't see is more scary. As the virus is.


It started out good then, but after a while it turned bad?


No, not really. But it seemed to go in that direction for a while in the beginning there. Gerry's daughter began to cough and have shortness of breath and I was immediately suspicious. I involuntarily thought of the illness another movie had. War of the Worlds had that disease. It was destroyed by the two children's constant screaming and obnoxious behavior. But even though everything was set for a repeat of the illness, the film took a different turn and soon we lost the wife and daughters and the film got going.


How so?


The scene in South Korea proved to be just the start of a number of succeeding magnificent scenes. Non stop action. Also, it was there in Korea that we lost the smart but clumsy guy from Harvard. At least he did manage to tell us a little snippet of wisdom about Mother Earth that helped Gerry to crack the nut in the end.


Did it all start in Korea?


No, I don't think so. Already the opening scenes from Philly were very good. I'm thinking especially of the first zombie transformation to the sound of the toy that counted to 12, the scene in the store and the claustrophobic scenes in the apartment building.


What happened after Korea?


It was then that the peak of the film came. The Jerusalem scene was one of the coolest I've seen in 2D in a long time.


2D?

    [Mr Hank jumps out of the armchair with a sparkle in his eyes.]


YES! We naturally chose 2D when we had a choice.


Why was Jerusalem cool?


The pace. The film flies forward. Gerry barely had time to land before it takes off again. After a short time with his Mossad contact all hell burst loose and then it was rock'n'roll. The scenes from the wall and the short but uneven battle for Jerusalem were superb. The scene with the helicopter crash got me even more worked up, and the last glimpses of the Israeli attack helicopters firing rockets towards Jerusalem gave me chills.


And then the movie died?


No! The airliner scene was also great. I especially liked when Gerry washed the wounds of his friend and also the hand grenade. Don't forget the hand  grenade. I was tense as a stick. The movie was exciting and engaging. She next to me huddled up in her seat purring like a cat.


But then the movie died? The classic pathetic end waited ...


Right, the pathetic ends that are so common in blockbusters. How many times have I cursed them? It seems to be more difficult to finish a movie than to get it going. But no, not this time, NOT this time! Instead, the movie went from the grand scale and bombastic action to an ending that was more like 28 days later. "Smaller scenes", characters that we actually got to know, more personality and dialogue. The last section was also played out in a closed location. The scenes were almost as claustrophobic as those in the film's beginning. It must have been one of the most brilliant things the filmmakers did, the change of focus and feeling for the scene in Cardiff.


Is there anything else on your mind?


A tiny little scene. When Gerry flew from Korea to Israel we saw a nuclear bomb being detonated down there, on the ground. They might have been flying over India. It gave me chills down my spine when I realized how people's last resort was to use the atomic bomb. A small but important detail.


Have you read the book?


No, up until a few days ago, I did not even know that the movie was based on a book. But I started reading it yesterday.


Conclusion?


4/5,  can't wait to see it again ...

[For other oral testimonies take a look in the archives: Jojjenito, Sofia, Filmitch, Jessica, Fiffi]