Kill Bill: Vol. 2 (2004)

Precis som jag kom ihåg det är tvåan snäppet bättre än ettan. Det intressanta i storyn om The Bride är dels hur hon tränar sig inför hämnden, dels hennes möten med sina före detta vänner. Detta är fortfarande en tidig Tarantino så allt är over the top men inte lika stilistiskt serietidningsmässigt som hans 6-8.

Scenerna mellan Uma och Michael Madsen respektive Uma och Darryl Hannah är filmiskt guld. Scenen med the Bride och den kvinnliga mördaren på ett hotellrum hade jag glömt och njöt av i fulla drag nu. Jag gillar också träningsmontaget hos The Master Pai Mei vilket i sin tur får en pay-off i "begravningsscenen" som för övrigt är en riktigt vidrig scen. Vad har vi på Quentin Tarantino och kvinnohat förresten? När går en regissör över gränsen från att det bara är hans filmkaraktärer som uttrycker hatet till att skaparen av verket också bör få en känga? Jag undrar stilla efter denna titt.

Den långa sista scenen på Bills hacienda är en bra scen, men den bryter av tonaliteten i filmen rejält. Jag vet inte om det var så lyckat. Men låt gå för denna gång. Den korta scenen just före när Uma träffar Michael Parks bordellägare Esteban var rejält creepy. Hans vidriga "lazy eye lids" kom över mig som en chock. Vilket skådespeleri!

Dessa två delar, volume 1 och 2, ska ses som en film, det är numera väletablerat. Och som sådan är den bra, men den andra halvan är lite bättre. Mycket underhållande överlag.

Betyg: 4/5

Kill Bill: Vol. 1 (2003)

Jag har inte sett om Kill Bill sedan jag såg dem för en 10-15 år sedan. Jag kommer ihåg dem som otroligt bra, och där volume 2 var den starkare delen. När systersonen Måns var på besök slog vi till och kollade på den första delen. Man måste ju hjälpa till att sprida kulturen till nästa generation.

Jag var nästan mer nyfiken på hur Måns skulle ta emot filmen än hur jag själv skulle se på den nu för tiden. Måns var som väntat mäkta imponerad av fajtscenerna, men han poängterade dock också att filmen innehöll oväntat lite av det som Quentin Tarantino gör bra dvs coola dialogdrivna scener mellan karaktärer. Och jag kan inte annat än hålla med och utropa mina bifall.

Filmens första actionscen, den mellan the Bride och Vernita Green är mycket bra. Deras brutala och i sammanhanget relativt sett realistisk knivfajt är bra. Bäst är när de stoppar på grund av moralisk kod när dottern kommer hem. Slutet på scenen Tarantino! Det finns några fler scener som jag gillar, bland annat scenerna mellan the Bride och svärdsmeden Hattori Hanzō på Okinawa.

Men filmen domineras av den groteska avslutningen med the Bride mot O-Ren Ishii och hennes tusen hejdukar. Det är groteskt därför att det är så överdrivet och så orealistiskt att det blir tråkigt att titta på. Tarantino måste velat imponera på dem som gillar marshal arts-koreografi och fajt medelst samurajsvärd. Men för mig, och Måns, tedde sig scenen lite absurd. Kontrasten med fajten som inledde filmen är stor.

Jag tror och kommer ihåg det som att Volume 2 var bättre.

Men Tarantino är ju alltid Tarantino, och filmen är sannerligen långt från tråkig att se på, synd dock att den inte riktigt levde upp till rejält högt ställda förväntningar.

Betyg: (svag) 4/5

Pulp Fiction (1994)

När vi sett klart Reservoir dogs var det kanske dags att gå och lägga sig, men Måns var eld och lågor och insisterade på att vi borde se Pulp fiction också. David hade ju inte sett den! Tja, pojkarna är tonåringar, nästan vuxna, och det var en lördagskväll så det är klart att mordbror var med på noterna. Sagt och gjort, fram med dvd och trycka på play.

Hur många gånger har man sett Pulp fiction egentligen? Färre än vad man kan tänka sig tror jag. Det är i alla fall en film som jag inte sett så ofta och förutom de mest ikoniska scenerna; Hunny Bunny, Mia och Vincents dans, adrenalinsprutan, Butch och svärdet, ”It’s Jed choppers, baby” och den olycklige Marvins bortgång kom jag inte ihåg så mycket. Eller jo, jag kom ihåg en hel del men bara fragment. Jag kom ihåg detaljer från många scener men inte hela scener eller i vilken ordning de kom. Allt är ju huller om buller i vilket fall.



Detta är en rackarns lång film också, typ 2,5 timmar. Men tiden flög fram trots den sena timmen. David spekulerade och frågade, Måns och jag log stilla och hyssjade lite då och då. Måns såg extra förtjust ut. Tror att detta är en film som kanske uppskattas allra mest när man ser om den. Vid första titten är det lätt att det blir ”overload” av intryck.

Denna gång kände jag att filmen är i princip lika bra som den är berömd. Det är ett mästerligt hantverk. Samtidigt är den ganska ojämn. Inte för att den blir dålig eller tråkig i de låga partierna men de saknar samma energi som de allra bästa scenerna har.

De bästa partierna är de med Butch och Fabienne, Butch och Marcellus samt de mellan Vincent och Mia. Samuel L Jacksons Jules är lite tradig i vissa partier även om dialogerna mellan honom och Vincent är superba. Tim Roth och Amanda Plummer levde dock inte upp till hypen jag hade i huvudet.



Pulp fiction har sin rättmätiga plats i filmhistorien som Tarantinos första fulländade film. Den har satt avtryck i populärkulturen som bara de största filmerna gör. Jag gillar den.

Av de tre filmerna vi såg under helgen med anknytning till Tarantino, dvs antingen manus eller regi är fortfarande True romance den klart bästa filmen. Pulp fiction är lika klart tvåa och Reservoir dogs tar tredjeplatsen trots att det är en jättebra.

Jag ger Pulp fiction fem stolta boxare av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Nymphomaniac (2013)

Månadens tema är Orgier och det är det 27:e temat vi kört inom Filmspanarna. Det är ungerfär två och ett halvt år vi har hållit på med de populära Filmspanartemana.

Ok? Vad kan vi göra av detta då? Det kan finnas många sorters orgier, typ målorgier eller matorgier, men jag tänker givetvis på sexorgier. För det blir roligare så. Lista? Kan jag göra en lista på sexorgier? Hmm, tyvärr inte. Här kommer jag att tänka på John Cameron Mitchells festivalsnackis från 2006 Shortbus som gav oss mer än vad vi ville se, Kubricks Eyes wide shut med storstjärnan som gav oss mindre än vad vi ville se, den gamla Caligula som jag inte sett och den kommande Fifty shades of grey som jag antagligen kommer se. Nej, någon lista kunde jag inte prestera denna gång. Istället får det bli att sudda ut en filmhistorisk "blind spot". Jag tog mig an Lars von Trier's Nymphomaniac. Båda delarna. Director's cut. Oh la la, fem och en halv timme med nymfomani, med en sex addict.

Detta var första filmen jag sett från Lars von Trier. Bara en sådan sak. Jag har aldrig lockats av hans skandalomsusade filmer, till synes provokativa för provokationens skull. Men nu ville jag se vad all the fuss is about...

Nymphomaniac är inte en trevlig film. Man blir inte speciellt uppiggad direkt. Är det inte tredje delen i hans ångesttrilogi? Och det passar för att ångest ligger närmare till hands än någon annat psykologiskt tillstånd. En kort bit in i filmen ser jag filmens slut inför mina ögon. Men nej, så kan det väl inte gå? Inte är von Trier så banal att han väljer den vägen? Det skulle dröja några dagar tills jag fick reda på hur historien slutade...

Filmen går i vågor. En så lång film är ganska självklart lite ojämn. Den första delen är 2,5 timmar och jag såg den vid tre sittningar, nästan som om det vore en tv-serie. Den andra delen är 3 timmar jämnt och den såg jag i en enda maratonsittning på en fredagskväll. Om alternativet hade varit att se Idol kan man säga att jag valde den kompletta motpolen till det glassiga fredagsunderhållningsprogrammet.

Samtidigt som Nymphomaniac dryper av ångest, speciellt mot slutet, har den en svart humor som lättar upp lite då och då. Humorn i filmen är välkommen, ganska väntad med tanke på det absurda i filmens handling. Men tyvärr har den inte en äkta värme. Jag känner mig aldrig under hela filmens speltid trygg i regissörens händer. Jag är hela tiden på min vakt, spärnar emot lite mot att låta mig dras in i Joe's historia. Samma sak med humorn. Jag litar inte på von Trier. Hans humor är påklistrad känns det som.

Vad ska man säga om Charlotte Ginsburg som Joe? Bättre på att sjunga än skådespela? Och vad har vi på Stellan? Han gör väl ganska bra ifrån sig, men jag tycker att trots allt naket att von Trier aldrig riktigt sätter skådespelarna på riktiga emotionella prov. Han verkar inte lita på att de kan bära en scen utan gimmickar i form av bilder på gubbar som fiskar i en fors och så vidare. Jag får i alla fall sällan känslan av riktigt vassa skådespelarprestationer i denna film. Men modiga är de, i alla fall några av skådisarna är ju nakna och har sex. Eller har de det? Jag slog lite förstrött på internet om det efter jag sett filmen och såvitt jag förstått är det riktiga penetrationer man får se men att von Trier använt sig av sex-doubles, dvs porrstjärnor har agerat body doubles för de "riktiga" skådespelarna. Eller riktiga och riktiga, även porrskådisar är ju riktiga skådespelare, och ofta än mer riktiga än de andra...

Det är klart att det var kul att ha sett detta chabrak till film. Det finns partier i filmen som är hyperintressant. Vissa av delar av dialogen mellan Joe och Seligman är intellektuellt stimulerande. Vissa av Joes eskapader är fantasieggande, men knappast speciellt upphetsande (trots allt naket, eller på grund av allt naket?). Men som helhet var den inte lika mäktig som jag någon stans i mitt huvud trodde att den skulle vara...

Däremot var den grotesk i några scener. Tänker på en scen på ett köksgolv och en sorglig en på ett sjukhus...

OK, I did it! Seen it.

Sen slutade hela filmen exakt som jag trodde i början. Bra? Eller bara dåligt?

Jag ger Nymphomaniac, parts I and II (Director's cut) två hål av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Nu ska det bli jättespännande att se vad de andra filmspanarna har kokat ihop på temat Orgier.Skriver alla om sexorgier, eller är jag ensam om det till och med?

Flmr
Filmitch
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Absurd Cinema

Beautiful Girls (1996)

Paul: Supermodels are beautiful girls, Will. A beautiful girl can make you dizzy, like you've been drinking Jack and Coke all morning. She can make you feel high of the single greatest commodity known to man - promise. Promise of a better day. Promise of a greater hope. Promise of a new tomorrow. This particular aura can be found in the gait of a beautiful girl. In her smile, in her soul, the way she makes every rotten little thing about life seem like it's going to be okay. The supermodels, Willy? That's all they are. Bottled promise. Scenes from a brand new day. Hope dancing in stiletto heels. 

Det är fascinerande vad miljö och sinnesstämning kan göra för upplevelsen av en film. Hur vansinnigt olika bra en film kan vara beroende på alla faktorer runt om filmen, förutom filmen själv. Det som är så intressant med den insikten är vad detta betyder för hela ens betygsystem. Funkar betygssystem över huvud taget under dessa förutsättningar? Som Jack Bauer skulle kunnat säga "The grading system has been compromised!".

En kort tid före jul såg jag om Beautiful girls. Och precis som Fiffi kan göra, hon med en anteckningsbok full med gamla filmbetyg, kan jag nu jämföra vad jag tyckte om filmen förr och nu.

Första gången jag såg filmen var år 2001 efter att jag hade arrangerat en filmtopplista på den IT-konsultfirma jag då jobbade på. Kollegor och annat löst folk fick skicka in listor med sina tio bästa filmer och så sammanställde jag en totallista (samma format som Sight & Sounds lista). Två av mina kollegor hade båda med två överraskande filmval som jag inte sett. Först var det Audrey Hepburn i klassikern Roman holiday (sv. En prinsessa på vift). Jag såg den och blev helt blown away (det börjar bli dags att se om den snart...). Den andra överraskningen på Martin och Martins listor var det amerikanske indiependentdramat Beautiful girls. Jag såg den med en kompis och vi var inställda på en bra film och det fick vi. Jag var helt lyrisk över Beautiful girls.

När jag såg filmen år 2001 älskade jag den alltså fullt ut. Senare dök Garden State upp, en film som påminner en hel del om Beautiful girls. Jag har alltid tyckt att den första filmen var den starkare av dem två. Båda handlar om sökande unga män som kommer hem till den stad där de växte upp. Där träffar de på gamla vänner och bekanta och har anledning att fundera över sina liv och de val de gjort. En lustig detalj är att spillevinken Natalie Portman är med i båda filmerna och spelar i princip samma roll i båda.

Marty (spelad av Natalie Portman): If I'm not mistaken, you've come back here to the house of loneliness and tears, to Daddy Downer and Brother Bummer, to come to some sort of decision about life, a life decision if you will. 

Filmen har en underbar stämning. Handlingen utspelas i en småstad i norra amerika, är det kanske Wisconsin? Det är en historia om vanligt folk, långt från Hollywood och New York, långt från maffian, bankrån och annan glamour.

I småstaden är det värsta som kan hända att pojkvännen plogar för din garagedörr varje natt, eller att någons fru har varit otrogen. Filmen behandlar frågor som hur man lyckas i livet, hur man behåller glöden i ett förhållandet och hur man tar sig vidare från att varit en coolaste killen i high school till att bli en nobody som vuxen.

Beautiful girls  har en lång lista av bra skådespelare. Vad sägs om Timothy Hutton, Matt Dillon, Uma Thurman, Michael Rapaport, Natalie Portman, Mira Sorvino, Lauren Holly, Noah Emmerich, David Arquette och Rosie O'Donnell?

När jag nu såg om den var förhållandena lite annorlunda. Jag hade bjudit hem två vänner för en förevisning av filmrummet. Min gamle vän Sveko är inte en tålmodig filmtittare, men Arielle var sugen på något bra. Efter att många filmer som jag föreslagit förkastats antingen för att den hade setts eller av annan orsak hamnade vi till slut med Beautiful girls. Kul att se om den tänkte jag. Men ack vilken pina. Sveko kunde inte sitta stilla och han pustade, stånkade och åmade sig i stolen. Samtidigt upptäckte jag vilket fasansfullt långsamt tempo filmen har. Händer det aldrig nåt tänkte jag upprört. Samma saker som gjorde att jag tyckte att den var helt ljuvlig första gången jag såg den, gjorde att jag nästan inte stod ut denna gång.

Upplevelsen blev inte så bra. Sveko var mörk i ansiktet efter filmen och muttrade om actionfilm. Arielle svarade artigt att hon tyckte den var bra. Själv hade jag nästan fått både magsår och hjärtinfarkt under visningen. Attans, jag skulle valt en något "snabbare" film.

Vid närmare eftertanke är ju Beautiful girls riktigt bra, minst värd en fyra, men omständigheterna kan stjälpa även en bra film. Uppenbarligen.

Till sist tar jag med mig den underbara scenen mellan Timothy Hutton och Uma Thurman i stugan på isen och alla de korta små scenerna mellan Natalie Portman och Timothy Hutton. Dessutom kan jag med sorg meddela att den yngre generationen (åldersmässigt college-nivån) inte har en aning om vem Matt Dillon är.

Betyg när jag såg den 2001: 5/5

Betyg när jag såg den 2012: 3/5