söndag 31 december 2017

2017 - Året på Fripps Filmrevyer


Ännu ett år har runnit ut och bloggen har nu blivit drygt sju och ett halvt år. För femte året i rad sammanfattas året på bloggen i en nyårsrevy!

Aktiviteten har minskat lite efter det intensiva bloggåret 2014 och nu publiceras det runt 200 inlägg per år. Intensiteten har kanske gått ner efter intåget av diverse poddprojekt, ivrigt tittande på tv-serier och kanske något färre musikinlägg.

Under våren avslutades mitt och Johans kärleksprojekt - Buffypodden. Sista avsnittet publicerades den 27:e mars. Redan den 10:e mars, på årsdagen 20 år efter det första Buffy-avsnittet sändes i USA, var vi alla på den stora Buffy-festen The Slayer Club. Det var mycket trevligt med panel ledd av undertecknad, maskeradtävling, quiz, musik, dans och drinkar. Tack till Fröken Frauke och Madame Mare för en helt underbar kväll.

Under våren bytte jag namn på podden till Shinypodden. Första säsongen under nya namnet publicerades under maj-juni och där pratade jag, Carl och Jojjenito om Marvel's Cinematic Universe. Mina medvärdar var sugna och laddade inför poddandet, och poddningen gick bra, men de var helt enkelt inte lika förtjusta i filmerna som undertecknad. Valet av tema var kanske inte rätt för oss, men man vet ju inte exakt hur det blir förrän man testat...

Det har varit en paus i poddandet sedan försommaren, men deppa inte, det kommer nya poddäventyr i en nära framtid. Podden ska enligt min och Johans ursprungliga idé vara smal, nördig och bygga på en stor kärlek till ämnet. Nu har en ny idé som uppfyller de kriterierna legat och grott ett tag och för intresserade och förväntningsfulla lyssnare kan jag redan nu "teasa" om att en ny säsong av Shinypodden startar den åttonde januari om alla bitar faller på plats.



Utanför bloggande och poddande har jag tagit en paus i bridgelaget (vi la ner laget!), köpt en konsertserie från Konserthuset där jag ser Kungliga Filhamonikerna ungefär en gång i månaden, samt spelat Firefly: The Board Game med Johan, Linnea och Joel om och om igen. Det är beroendeframkallande! I aim to misbehave!

Årets semester spenderades på en road trip i sydvästra USA med Sir Per och resan avslutades med en heldag på Universal Studios i San Fernando Valley där vi åtnjöt VIP-hanteringen, något som jänkarna är så bra på. Mycket livgivande och en kul insyn bakom kulisserna i Hollywood.

På bloggen måste årets stora bloggprojekt varit publiceringen av topplistor för alla år på 70-talet. En topplista per månad och jag gick i mål i november. Flera andra bloggare hängde på och publicerade sina topplistor. Det är alltid lika trevligt att läsa andras listor och jämföra! Själv tog jag mig an att se sjuttiotalsfilm i massor inför årslistorna och det var också kul. Några av de filmer från mitt sjuttiotalsprojekt som stack ut var Halloween, Cabaret, Valerie and her week of wonders, The last picture show, Two-lane blacktop och The man who fell to Earth. Om du vill läsa mina topplistor hittas alla topplistor från 1970 till nutid i de permanenta snabblänkarna vid toppen av bloggsidan!

Storfilmer som setts (på bio) under året är filmer som Logan, Ghost in the shell, Guardians of the Galaxy Vol. 2, Alien: Covenant, Wonder woman (som jag såg med min elvaåriga systerdotter Greta!), Spider-man: Homecoming, Dunkirk, Atomic blonde, Blad runner 2049, Thor: Ragnarok och så givetvis Star Wars: The last jedi.

Under året skrev jag om en herrans massa film... drygt 150 filmer. Mycket från sjuttiotalet bland dem. Jag har vaskat fram sju ettor från årets skörd varav två var omtittar. Mer intressant är dock de fem femmorna, varav två var omtittar. Jag gav Logan, Three billboards outside Ebbing Missouri samt Cabaret det allra högsta betyget. Till det kom en femma för Blade runner (som sågs om före Blade runner 2049), samt Captain America: Civil War som sågs om för Shinypodden säsong 1.



Totalt sett såg jag tretton filmer på bio om man inte räknar med alla filmer jag såg på filmfestival eller filmdagar. Film är bäst i eget biorum som alla vet. Filmfestivalen ja...

Som vanligt besökte jag årets Stockholms Filmfestival. Det var sjuttonde året i rad. Det är alltid lika trevligt att hänga med kompisar under festivalen och i år såg jag film med Vanessa, Johan S, Johan R, Niklas, Johan B, Johan A och Christian. Till det hängde jag med Filmspanarna under festivalens första lördag då jag också som traditionen sig bör hade valt filmerna. Jag såg totalt 18 filmer under festivalen och det blev en mycket bra blandning med en genomgående hög kvalité även om de allra högsta topparna var lite färre. Två filmer som står ut lite extra såhär en dryg månad efter festivalen avslutats är The Florida project och Oh Lucy!

Som sig brukligt är åkte jag ner på Malmö filmdagar, ackrediterad som massmedia! Under tre intensiva och mysiga dagar hann jag se 12 kommande filmer som senare under hösten/vintern gick upp på bio. Några titlar som poppar upp i huvudet på mig nu i efterhand är Om själ och kropp samt Home again.

Redan i januari var det också den en dag kortare Stockholms Filmdagar. Den är av annan karaktär. Såklart lite högre kvalité på filmerna men ingen resa för mig. Jag såg åtta filmer med titlar som Moonlight, Småstad och La la land.


Vilket är bäst? Film eller tv-serier? Kommentera gärna nedan era preferenser. Något som är odiskutabelt är dock att tv-serier tar längre tid i anspråk. Jag har sett och skrivit om arton säsonger tv-serie under året varav fyra var omtittar. Årets mest minnesvärda tv-serier var nog orankat Twin Peaks S3, Westworld S1, Legion S1 och Game of Thrones S7. Tilläggas kan är att jag avslutade mina revyer på Buffy med säsong 6 och 7 samt tittade vidare på Doctor Who och då Series 3. Mycket noterbart var Sherlock och den fjärde säsongen som tappat kraftigt i kvalité mot tidigare säsonger. Är den serien på väg att vittra tro?

Jag har kanske inte skrivit om alla konserter jag besökt men jag lyckades i alla fall få ur mig några ord om Magnus Ugglas nostalgitripp på Cirkus i februari (tack Sverker) och Sophie Zelmani på Göta Lejon i april. Inför 2018 är det Roger Waters konsert i augusti som lockar mest. Jag har bjudit med min far till konserten. Då blir det två gubbar som rockar!

Förra årets fundering inför året 2017 har delvis uppfyllts. Jag och Johan avslutade Buffypodden med flaggan i topp. Jag är också nöjd med blandningen av film och tv-serier. Det blir som det blir med det där. Ibland blir det mycket serier, ibland svänger pendeln åt andra håller och det är film som gäller. Hur gick det då med det stora nostalgiprojektet? Nej, det är kvar på planeringsstadiet. Kanske något för kommande år som snart är över oss?

Jag önskar alla läsare av bloggen ett gott nytt år och ett fantastiskt 2018!

torsdag 21 december 2017

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi (2017)




Spoiler ALERT. Spoilers AHEAD. Spoiler BEWARE! 





Vems fel är det? Jag undrar stilla. Kanske är det Devindra Hardawars fel. Han twittrade:

"Think of your ideal Star Wars movie. The one you’ve always dreamed of. The Last Jedi is better than that."

Ehh, ok? Nja, det var väl ändå att ta i...

Eller är det Rian Johnson och Disneys fel? De som står för manus och produktion och den ack så viktiga tonaliteten i filmen...

Eller är det mitt eget fel? Trots att jag hållit mig borta från all möjlig information om filmen, framför allt trailers men också nyheter och spekulationer, misslyckades jag. Tyvärr råkade jag se Devindras tweet (se ovan). Förväntningarna steg upp i stratosfären. Dessutom såg jag om The Force Awakens på förmiddagen samma dag jag såg den nya filmen och då steg förväntningarna ännu mer. Vad är högre än stratosfären?

I vilket fall som helst blev jag ungefär lika besviken på denna film som jag blev positivt överraskad av The Force Awakens. Jag blev helt enkelt aldrig speciellt berörd av årets film, jag fick aldrig den där känslan av att resa tillbaka i tiden till när jag var ung och såg fantastisk sci-fi för första gången. Den känslan får jag fortfarande av vissa scener i The Force Awakens med tårfyllda ögon som resultat. Och då har jag ändå sett om den en fyra eller fem gånger vid det här laget. Om man jämför känslan jag fick vid respektive första titten står sig helt enkelt inte The Last Jedi. Jag håller det dock för rimligt att den kan växa vid en omtitt. Än är kanske inte det sista ordet sagt om denna film...



Vad är det då som saknas? En hel del skulle jag vilja påstå. Den övergripande handlingen till exempel. Vad var idén? Jag förstår fortfarande inte vad de ville med denna film. Filmen verkar mest ha bestått i att rebellerna försöker fly undan och att de måste köpa tid för att kunna göra nästa hopp i hyperspace. Filmen avslutas med att rebellerna i princip är helt utslagna, det återstår inte mer än en handfull rebeller som det verkar. Om detta var målet med filmen hade jag önskat att teamet bakom filmen målat upp detta tydligare under den första delen av filmen. Jag saknade stakes i filmen, att känna att faran är på riktigt. Det saknas kanske någon lite kort scen i inledningen där de onda smider sina hemska planer så att saker och ting verkligen ställs på sin spets? Vi i publiken skulle då kunna känna oro och skräck inför resten av filmen. Nu pratas det om att Luke är deras sista hopp, men jag känner det inte. Utmaningen med en film som denna är att få oss i publiken att börja tvivla och det lyckas inte The Last Jedi med.

Humorn är välkomnad och bra. Delvis i alla fall. Alla bra Star Wars-filmer har en fungerande humor. Jag älskade till exempel Poe och hans samtal till "General Hugs". Däremot blev jag innerligt trött på alla gulliga djur som kastades in. Inte riktigt lika eländigt som Jar Jar Binks, men inte långt därifrån, ta mig tusan. Visst fanns det en hel del Star Wars-figurer i The Force Awakens också, men jag har inget minne av denna typen av fånerier i den filmen. Det handlar om vilken tonalitet filmen har när de skojjiga elementen passerar revy. Jag hade hoppats att denna franchise vid det här laget hade lyft sig över att använda sina filmer som simpla reklamfilmer för leksaksförsäljning.



Jag vill hävda att tonaliteten i The Last Jedi känns helt fel under vissa sekvenser. Jag älskar det bombastiska i sagan, men nu blev det sentimentalt flera gånger. Ouch. Ett exempel var Roses tal om att rädda dem man älskar. Synd på en för övrigt frejdig karaktär. Filmen hade hoppat upp ett helt betyg om scenen med Finn och Rose där i slutet på saltplaneten Crait hade slutat annorlunda. Filmens sista scener var också illa, som en rutten fisk i en lyxmåltid. Förstör eftersmaken kan man säga...

Jag önskar mina Star Wars-filmer så tidlösa som möjligt och det fanns en ton och känsla av något kontemporärt i vissa delar av denna film. Det finns något som skaver...

Tydligen twittras det upprörda känslor om filmen. Jag har börjat läsa på nu när jag själv sett filmen. Filmen är en vattendelare förstår jag. En sak som diskuteras är karaktärsutvecklingen hos Luke. Jag gillar den, eller har i alla fall inga principiella problem med den. Luke har aldrig varit sagans stora hjälte för mig. Han har alltid varit gnällig och undflyende. Lika stark i kraften, lika svag som människa. Att han blivit en vresig, arrogant och egoistisk gubbstrutt och mjölkbonde kändes som en ganska naturlig utveckling i mina ögon. Move on, people.



Däremot håller jag med om kritiken att för många nya aspekter av The Force introduceras. Det är ändå åttonde delen av serien och det är rimligt att "spelreglerna", de fundamentala reglerna runt en så viktig sak som The Force borde, vara satta. Att Rey och Kylo Ren kunde kommunicera telepatiskt är inga problem. Inte heller astral projektion eller vad det kan kallas det som Luke gjorde i slutet. Det har för övrigt jedi-spökena gjort en variant av ända sedan första filmen (A New Hope).

Däremot att Leia inte dog ute i rymden var totalt onödigt. Det jag kommer ihåg från den scenen var att jag satt och undrade om det var det sista vi skulle se av henne. Jag visste inte exakt hur mycket hon skulle vara med i denna film (på grund av hennes tragiska bortgång). Jag önskar nu att scenen när hon flyter ut i rymden hade fått bli hennes sista scen, och gärna placerad i slutet av filmen. Passade in under flykten ner mot Crait till exempel. Jag kan inte erinra mig någon riktigt bra scen med henne efter dödsscenen som inte var en dödsscen i alla fall.



Laura Dern var fasansfull. Helt meningslös karaktär och ännu mer meningslöst att köra en twist på en twist på en twist. De skulle istället fokuserat mer på den mörka sidan. Snoke? Why? Varför introducera en sådan karaktär om man inte tänker använda sig av honom? Och varför etablerade de inte honom som stark i Kraften och ondare än ondskan själv. Nu pratas det om det, men det visas inte. Var jag förvånad över hur enkelt han gick att ta kål på? Njae, jag vet inte jag, vi hade ju aldrig fått veta vad han var för en typ.

Detta till trots var scenen i det röda Snoke-rummet en av filmens absoluta höjdpunkter. En fantastisk scen även om den inte var underbyggd för fem öre.

För övrigt var Daisy Ridley jättebra i denna film också. Nästan lika bra som hon var i The Force Awakens. Jag gillade Rey, Poe och Finn. Nya trion fungerar ganska bra.



Jag tänkte flera gånger att The Last Jedi speglade The Empire Strikes Back. Inte lika flagrant som The Force Awakens speglar A New Hope såklart, men bra mycket ändå. Sista scenen på saltplaneten Crait versus anfallet på isplaneten Hoth är ett exempel (fast de switchat var i filmen scenerna utspelas), men många andra saker också. Lukes resa till Yoda för träning speglas av Reys träning hos Master Luke, unge Lukes vandring in i drömmars rike för att möta sina egen fruktan matchas av Reys fall in i det slemmiga hålet i berget samt Lukes vansinniga beslut att åka till The Cloud City ovanför Bespin för att rädda sina vänner speglas av Reys likaledes vansinniga plan att besöka Snokes skepp för att rädda Ben. Vi får till och med dialog som tagen från The Empire Strikes Back... Det där om att "rule the Galaxy together".



Allt detta var helt ok för min del. Den andra filmen i trilogierna ska vara den film där de ondas sida gör framsteg. Däremot blev jag hoppfull och sedan missmodig när jag såg Lukes X-wing starfighter på botten av en havsvik vid hans ö. Jag trodde givetvis att Rian skulle ge oss gamla fans en liten julklapp i en spegling av Lukes misslyckade försök att lyfta sitt skepp ur träsket på Dagobah. Denna gång är Luke the Master och man hade kunnat göra en mäktig och nostalgisk scen, men icke.

På tal om missade chanser med nostalgiska scener. Var tusan tog den förväntade scenen med Captain Phasma i avfallskvarnen vägen? Istället tog de med The Casino Planet. Bra val... NOT!

Till sist sista scenen med The Broom Kid. WTF! WTF? WTF?

Vad sa Kylo Ren om Reys familj egentligen? Det verkar som att många, Joanna Robinson inklusive, tar denna information "straight up". Jag tror inte för en sekund att han talade sanning. Jag tror att eftersom de spelar den ikoniska Skywalker-musiken var gång man får se Rey göra något att det har betydelse. Jag tror inte att det är en slump. För mig är det högst osannolikt att Kylos uttalande är sant. Jag undrar fortfarande vad hennes back story är.



Star Wars som filmserie räddades av The Force Awakens. Serien räddades från att vara en nostalgisk gammal favorittrilogi som kladdats ner av en andra fasansfull trilogi som bevisade att George Lucas är sjuk i huvudet. The Force Awakens gav mig nytt hopp i en tid av nöd.

Att sätta betyg på denna nya Star Wars-film blir svårt. Den har ju så oändligt mycket högre krav på sig än en helt vanlig okänd film. Samtidigt har den som alla (bra) Star Wars-filmer så mycket att ge och är ljuvligt givande vid omtittar. Filmerna i denna serie har en otroligt hög lägstanivå (nej, inte de där filmerna...). Jag hoppas att jag kommer kunna ta åt mig The Last Jedi på ett helt annat sätt när jag ser om filmen. Att jag kommer kunna bortse från de besvikelser som jag kände instinktivt efter första titten, och att jag kommer uppskatta detaljer och bra saker på ett nytt eller förstärkt sätt.



Det är kanske så att min systerson David sammanfattade det hela allra bäst:

"Den hade så mycket stort och viktigt i sig att jag är förvånad över hur mycket mer jag gillade både The Force Awakens och Rogue One." 

Jag kan bara hålla med. David, en blivande filmbloggare i vardande månne?

Jag ger The Last Jedi tre avvaktande ljussablar av fem möjliga. Hoppas kunna revidera detta betyg efter nästa titt!

Betyg: 3/5





måndag 18 december 2017

Doctor Who - Series 3 (2007)


Doctor Who är en fascinerande tv-serie. Den är komplex och kräver en rejäl investering för att man som åskådare ska komma in i stilen och känslan. Den är i någon mening ogästvänlig och långt ifrån för alla tittare. Jag börjar förstå mer och mer varför den blivit en kultserie med en klick av hårdnackade fans. Den är inte för alla, den är för finsmakaren!


Doctor Who är en serie vars starka sida är karaktärsutveckling och relationsdramat. Om man läser avsnittssammanfattningar (synopsis) beskrivs oftast endast handlingen i berättelsen. Det man då läst är allt som oftast inte alls det som är bra med avsnittet. Det bra ligger under ytan av berättelsen. I mångt och mycket påminner Doctor Who om Buffy i detta avseende. Precis som i Buffy är monstren ofta, men inte alltid, barnsliga och helt oväsentliga för avsnittens kvalitet. Det är små detaljer i relationerna, kommentarer, ansiktsuttryck eller en hand som frenetiskt slår i en glasruta som gör avsnitten bra. Det är dessa små scener, eller fragment av scener, som utgör säsongens höjdpunkter. Summan av delarna är magnifikt mycket större.

Produktionskvalitén är dock högre i Doctor Who än i Buffy. Det är egentligen inget större fel på genomförandet, men flera av monstren eller fienden är så fåniga att det riskerar att förstöra vissa avsnitt. Daleks är ett släkte som jag har svårt för, men jag förstår är att de utgör en nostalgisk del av serien. I första avsnittet kommer en intergalaktisk polis på besök och det är stora buffliga typer med noshörningshuvuden. Påminner lite om soldaterna i Luc Bessons film The fifth element. Där passar det bra men i Doctor Who blir det lite barnsligt.

Än så länge tycks jag uppskatta de avsnitt som är mer orienterade mot klassisk sci-fi och inte så mycket "fantasy"-inriktade. Jag gillade avsnittet 42 som faktiskt påminde mig om Firefly. Avsnittet påminde lite om Danny Boyles Sunshine också.


Jag gillade också dubbelavsnittet Human nature/The Family of Blood där Doktorn gömmer sig genom att anta en mänsklig form och sedan glömmer att han promt vem han är med nästintill katastrofalt resultat. Där slapp vi också allt för tokroliga monster. Zombieliknande fågelskrämmor och människor som blivit övertagna av aliens känns som mer sci-fi än fantasy för mig. I Human nature dyker en referens om Rose upp också, om så bara i form av ett ritat ansikte i en anteckningsbok. Jag älskar Rose!


I will save you!

Hur går det då med den nya följeslagaren Martha Jones då?. Jo men hon är ganska bra ändå. Hon är ingen Rose, men hon är bra. Första gången jag kände den där varma känslan man alltid längtar efter var i avsnittet 42 när hon skjuts iväg i räddningskapseln och slår förtvivlat med händerna mot glaset. Man hör det klickande ljudet från en ring på fingret och det blev plötsligt så intimt och personligt. Serien är som sagt outgrundlig i sitt sätt att ta sig in under huden på en.




Säsongens bästa avsnitt är dock såklart det av Steven Moffat skrivna Blink. Det är ett av de avsnitt som kallas Doctor-lite. I avsnittet deltar inte Doktorn eller följeslagaren speciellt mycket. Istället är det Carey Mulligan i rollen som Sally Sparrow som har den stora huvudrollen. Damn, vad hon är bra! Detta är alltså från två år före jag själv upptäckte henne i filmen An education. Blink är ett rysligt avsnitt, så nära skräck-genren en serie som Doctor Who kan komma kanske. Monstren är änglar, gråtande änglar. Alla änglar är inte goda änglar kan konstateras.


Säsongens avslutande avsnitt hänger ihop i en tre delar lång mini-arc där Doktorn ställs mot en formidabel fiende. Tyvärr var dessa tre en stor besvikelse för mig och jag var varken road av The Master eller speciellt exalterad av att återse Captain Jack Harkness, som jag för övrigt hade glömt.

Chan, den enda roliga nyheten med avsnitten var Chantho, tho.


I slutet av sista avsnittet verkar det som att Martha hoppar av resan. Jag blev lite konfunderad... Efter bara en säsong? Really? Det verkar inte rimligt. Ska bli spännande att se vad som händer med henne...

Mellan series 3 och 4 får vi åter igen en julspecial, Voyage of the damned. Nästa destination på färden!

Sereis 3 var ibland bra, ibland fånigt, men sällan tråkigt. Precis som Doctor Who brukar vara. Suget efter att se mer är i alla fall kvar.

Betyg: 3/5

 





Tidigare inlägg om Doctor Who
Doctor Who Christmas Special: The Christmas invasion (2005) - opublicerad

söndag 10 december 2017

Doctor Who Christmas Special - The Runaway Bride (2006)


Är det så här det ska vara nu? Ska resan med Doctor Who bestå av uppslitande avsked om och om igen?

Jag reagerade automatiskt med motstånd när de bytte från den nionde till tionde doktorn inför series 2. Jag hade ju just börjat gilla Christopher Eccleston och då tvingades man lära känna David Tennant. Kanske inget fel på honom, men en helt ny bekantskap! Uppförsbacken.

Detta var dock inget i jämfört med förlusten av Rose. Jag förstår att både doktorer och följeslagare kommer bytas ut under seriens gång men det är inte roliga upplevelser. Det är sorgligt, utmattande och det krossar livsuppehållande inre organ. Jag har svårt att tro att doktorn någonsin kommer kunna få en följeslagare som Rose igen. Damn. Billie Piper valde att hoppa av serien. Jag finner det mer eller mindre förödande, jag tar det personligt och detta är den största skandalen i tv-serievärlden efter nedläggningen av Firefly.



Ungefär ett halvår efter det sista hjärtskärande avsnittet av series 2 hade släppts ut i etern kom 2006 års julspecial, The Runaway bride. Detta är den andra julspecialen som kom ut. Ett år tidigare kom bryggan mellan Series 1 och Series 2 ut The Christmas Invasion.

I The Runaway Bride möter doktorn en ny potentiell följeslagare i Donna Noble (Catherine Tate). Det är hennes bröllopsdag med blivande maken Lance Bennet. De båda arbetar för "the Torchwood Institute" och via dem har de blivit indragna i en intergalaktisk plot där "the Empress of Racnoss" vill återskapa sitt rike och förslava jorden och dess befolkning. Doktorn kämpar på och med risk för eget liv räddar han jorden och oss alla, med en hel del hjälp från Donna.

En ny följeslagare?

Lyckligtvis avböjer Donna den gode doktorns invit. Lyckligtvis på grund av att hon är extremt jobbig och skrikig och jobbig. Jag drar en lättnadens suck. Det hade varit vidrigt med Donna som ersättare till den underbara Rose. Och däri ligger själva syftet med denna julspecial.

Ingen ny följeslagare skulle tagits emot med positiva känslor oavsett hur charmig eller härlig hon varit. Ingen kan jämföra sig med Rose! Detta måste "show runner" Russel T Davies insett och han skapade då en motbjudande "brygga" i denna hispiga Donna. Efter och i relation till Donnan från helvetet kommer ju alla tänkbara alternativ till ny följeslagare bli ett lyckat val!

Vi får se under series 3 vem den nya blir. Jag hoppas på bästa möjliga såklart. Men någon ny Rose kommer hon inte bli.

Länge sedan jag såg avsnittet men jag gissar att den fick ungefär en 2:a...

Betyg: 2/5





torsdag 7 december 2017

Stranger Things - Season 2 (2017)


Stranger things har varit en av de mer spännande och omtalade nya serierna de senaste åren. Nu har jag sett säsong 2 och det känns som upp-och-nedvända världen. Den första säsongen var som bäst under första halvan när serien mer levde på stämning. Paradoxalt nog blev serien mindre intressant under andra halvan när den var mer spännande. Andra säsongen har den helt motsatta utvecklingen. Säsongen inleds svagt, den är trevande och sökande under flera avsnitt. Lyckligtvis vänder alltså den andra säsongen på perspektiven och blir som bäst under andra halvan. Avsnitten sex, åtta och nio är riktigt, riktigt bra.

Vad är det då som skiljer säsongerna och varför upplever jag att slutet är bättre i S2? Jag har givetvis analyserat detta, allt för mina högt värderade läsares skull. Andra säsongen lider av en av de största dödssynderna en tv-serie som denna kan begå. Splittring! Serien är en multi cast-serie. Det är många viktiga och bra karaktärer som samverkar i ett härligt gäng. Tyvärr är gänget splittrat under hela jäkla säsongen. De kommer ihop först precis mot slutet (inte en spoiler för det var så givet att inte ens mormor Agata skulle missa det).



Serien blandar känslan från Spielbergs familjeäventyr med klassiska science fiction-filmer som Närkontakt av tredje graden, Aliens, Resident Evil och Aliens! Ja mycket referenser till Aliens är det i denna säsong och det älskar jag såklart. Vi får se Paul Reiser i rollen som ond företagsmänniska. Paul Reiser! Serien bjuder dock på en liten tvist när det gäller honom. Vi ser gänget springa och skrika i underjordiska gångar där det kommer monster ut ur väggen...

Private Hudson: They're coming outta the walls. They're coming outta the goddamn walls.

Serien är som starkast när Mike, Eleven, Dustin och Lucas hänger ihop. När Joyce, Will, Jonathan och Hopper kommer ihop till en grupp. Men nu lirar de solo mest hela säsongen. Visst får vi några höjdarscener lite här och där, men den långsiktigt höga nivån uteblir. Inledningen av andra säsongen av Stranger things är svag, men i och med att säsongen avslutas så starkt kan jag med glädje rekommendera den. Every breath you take!



I slutet av min text om Säsong 1 spekulerade jag om andra säsongen...

La ni märke till dialogen under rollspelet som killarna spelade i slutet av sista avsnittet? Det var som att serieskaparna listade vilka kvarvarande trådar som finns kvar inför säsong 2. Betänk då att rollspelande i inledningen av första avsnittet förespådde handlingen i säsongen. De mötte ett monster, en "Demogorgon" och de blev oense om hur de skulle besegra monstret. Man kan tänka sig att äventyret de spelar i slutet av sista avsnittet förespår säsong 2 på liknande sätt. Denna gång möter de monstret "Thessalhydra" med flera huvuden (svårt att döda alltså).

Dialogen var ungefär så här:
- The campaign was way too short.
- It was ten hours!
- But it doesn't make any sense.
- It makes sense.
- Uh, no, what about the lost knight? And the proud princess? And those weird flowers in the cave?

Är The lost knight Chief Hopper? Vi vill veta mer om hans utveckling från suput till hjälte...
Är the proud princess Eleven? Vad hände med henne när hon dödade "The Demogorgon"? Förpassades hon till The Upside Down för gott?
Och vad hände med monstret, som kallas för The Tulip Head Monster på nätet, dvs the "weird flower in the cave"?

Hur blev det då?

Säsongen blev nio entimmesavsnitt (avrundar till ten hours!). The lost knight kan mycket väl ha varit Hopper. The proud princess är uppenbarligen Eleven. Och The the weird flowers in the cave är the demo-dogs i tunnlarna med ansikten som öppnar upp sig som blommor. Verkar passa väl in i mina ögon i alla fall.

Betyg: stark 3:a (igen)










måndag 4 december 2017

Fargo - Season 2 (2015)


Bröderna Coens film Fargo bygger på quirky karaktärer, korkade skurkar, mysiga poliser och en allmänt skön stämning. Inspirerad av filmen startades tv-serien med samma namn. Bröderna var involverade på ett hörn som producenter och "show runner" Noah Hawley som skapat serien har blivit hyllad för serien.

Den första säsongen hade sina stunder men den var i slutändan inte jättelyckad. Skurkarna var lite för korkade och karaktärerna var lite för quirkiga för quirkighetens skull. Det blev några steg för lång från det realistiska. Framgången med filmen är just att man kan nästan tro på att det skulle kunnat vara sant. Det är tillräckligt realistiskt för att allt det quirkiga känns fräscht. Men med en overload av dumhet och skruvade karaktärer blir det för övertydligt och fel balans.



Jag hade hoppats lite att säsong 2 skulle vara bättre än S1 men så blev nu inte fallet. Serien är ganska bra i bitar men fasligt ojämn. Jag gillade delarna med poliserna (Ted Danson och Patrick Wilson) medan jag snart blev uttråkad av delarna med det olyckliga paret (Kirsten Dunst och Jesse Plemons). Säsong 2 lider av samma problem som S1. Skurkarna är för dumma för att vara riktigt intressanta att följa och de skruvade karaktärerna är ibland för skruvade och tokroliga.

Säsongens klart bästa karaktär var Mike Milligan (Bokeem Woodbine) och hans tvillingar. Familjen Gerhardt var inte speciellt intressant även om det var överraskande och kul att se "Syd Barrett" dyka upp där...



Jag la märke till en annan sak. Showrunners verkar tro mycket om sin serie. En serie som denna lever ganska mycket på ett fåtal riktigt bra scener. Spänning som byggs upp mot ett klimax, karaktärer som beter sig på ett visst sätt som leder till konsekvenser. Under säsong 2 har vi två tydliga fall där serien bygger upp förväntan och sedan helt skippar att visa den sista scenen i sammanhanget. Det gällde anfallet mot familjen Gerhardts hus samt upplösningen mellan Simone och hennes farbror Bear. En serie full av bad ass-scener (som GoT) kan hoppa över vissa av de bästa scenerna, men en serie som denna har inte råd att skippa några av sina "ess i rockärmen".

Som helhet var jag bitvis road och bitvis otålig och däremellan på gränsen till uttråkad. Den är fortfarande rekommendabel till dem som gillar denna genre, en blandning av crime och quirk. För mig räckte det inte ända fram..

Betyg: 2/5





fredag 1 december 2017

Stockholms Filmfestival 2017 - Sammanfattning


Årets festival var trevlig. Det var en jämn och hyfsat hög kvalitet på de filmer jag såg under festivalen. Jag fick dock bara med mig en enda fullpoängare, en film som jag dessutom redan sett nere på Malmö Filmdagar. Däremot finns det en hel hög filmer som ligger i näst högsta gruppen och som kanske kommer fajtas om platser 11-20 på min årslista för 2017. Jämfört med förra året var detta alltså ett svagare år, men ändå starkare än alla övriga festivaler sedan 2012.

Jag såg arton filmer under festivalen plus att jag hade sett tre filmer i Malmö som också visades på festivalen. Malmö filmdagar-filmerna sågs för så länge sedan att jag räknar inte med dem i "mitt" festivalår.

Som traditionen sig bör hölls filmspanarträffen under första lördagen på festivalen och jag hade det ärofyllda uppdraget att välja filmer. Jag valde tre filmer plus gott om tid för middag som vi hade hoppats bli mongolisk barbecue men det blev något annat. Filmerna var Oh Lucy, The Lover samt Downsizing.

Till det träffade jag på en massa gamla välkända ansikten i vimlet. Jag såg film med Johan S och Johan R, med Vanessa, hängde med Christian, Johan B och Niklas. Tror till och med att Johan A dök upp på ytterligare en filmvisning också, vresig som attans.

Av de arton jag såg under festivalen kommer tolv från USA, varav många från min favoritsektion American Independents, tre från Sydkorea, två från Japan och en från Kambodja.

Nederst i detta inlägg listar jag de arton filmerna jag såg under festivalen i omvänd ordning. Det är listan som den känns idag, några veckor efter festivalen ebbat ut. Jag har inte brytt mig om vilka betyg jag gav när jag hastade ner mina tankar om filmerna mitt i stormen. Det är viktigare att prioritera dels hur filmerna har vuxit till sig sedan titten, dels hur sugen jag är på att se om dem (vilket jag tycker är en solid indikator för hur bra en film är).

Men först ska jag fördela de så hett eftertraktade Fripps Awards för bästa skådespelare i fyra kategorier samt bästa regi och manus.

Låt oss börja med bästa biroller.





Bästa manlig biroll, sex nominerade

Michael Stuhlbarg - The shape of water
Sam Rockwell - Three billboards outside Ebbing, Missouri
Nick Offerman - The hero
Greg Kinnear - Brigsby Bear
Justin Timberlake - Wonder Wheel
Willem Dafoe - The Florida Project

Vinnare tämligen överlägset är: Sam Rockwell för hans fantastiska insats i Three billboards outside Ebbing, Missouri.





Bästa kvinnlig biroll, fem nominerade

Patricia Arquette - Permanent
Laura Prepon - The hero
Elizabeth Olsen - Ingrid goes West
Juno Temple - Wonder Wheel
Hana Sugisaki - Blade of the immortal

Vinnare lika överlägset: Laura Prepon i The hero.



Nu tar vi oss vidare till bästa huvudrollsinnehavare! Häng med!





Bästa manlige huvudroll, fem nominerade

Tracy Letts - The lovers
Sam Elliott - The hero
Justin Benson - The endless
Kyle Mooney - Brigsby Bear
Takuya Kimura - Blade of the immortal

Även här har vi en enkel match, vinnare är: Sam Elliott för hans roll i The hero.




Nu kommer vi till den allra svåraste och starkaste kategorin...





Bästa kvinnlig huvudroll, sex nominerade

Shinobu Terajima - Oh Lucy!
Frances McDormand - Three billboards outside Ebbing, Missouri
Aubrey Plaza - Ingrid goes West
Kate Winslet - Wonder Wheel
Brooklynn Prince - The Florida Project
Min-hee Kim - On the beach at night alone

Detta är ett getingbo och alla sex gör insatser som etsat sig fast i mitt minne och vem som helst skulle kunnat vinna utan att det blevo skandal. Jag har studerat listan, prövat argument, böjt på känslor, och till sist kommit fram till att vinnaren är: Brooklynn Prince för hennes naturlighet i The Florida Project.


Hedersomnämnande: Debra Winger (The lovers), Lola Kirke (Gemini), Ok-bin Kim (The Villainess) och Sally Hawkins (The shape of water).





Bästa regi, sex nominerade

Atsuko Hirayanagi - Oh Lucy!
Martin McDonagh - Three billboards outside Ebbing, Missouri
Brett Haley - The hero
Woody Allen - Wonder wheel
Sean Baker - The Florida Project
Sang-soo Hong - On the beach at night alone

Vinnaren blev enkel match även om alla de övriga fem gjorde mycket intressanta saker med sina filmer också, vinnare: Martin McDonagh.


McDonagh vinner också bästa manus där enda konkurrenten skulle kunna vara Woody för Wonder wheel.



Då är vi klara med utdelning av fejkpriser i guldfärg. Nu till årets ranking av filmerna! Året då sju av arton filmers namn började med "The...".





Min topp 18 från Filmfestivalen 2017



18. Downsizing (Alexander Payne, USA)
En intressant idé förstörs av katastrofalt genomförande.




17. Jailbreak (Jimmy Henderson, Kambodja)
Actionkomedi med ok action, fjantig humor.




16. The shape of water (Guillermo del Toro, USA)
Pretentiöst men gediget hantverk.




15. The merciless (Sung-hyun Byun, Sydkorea)
Thriller utan det totala engagemanget gör den tråkig och lättglömd.




14. Permanent (Colette Burson, USA)
Kul liten amerikansk indy dramakomedi.




13. The villainess (Byung-gil Jung, Sydkorea)
Bad ass-action galore och overload. Hade vunnit på att renodla och förenkla invecklad story.




12. The lovers (Azazel Jacobs, USA)
Mycket intressant relationsdrama med bra skådespeleri från de två huvudpersonerna.




11. Gemini (Aaron Katz, USA)
Spännande om än långsam neo noir.




10. Ingrid goes West (Matt Spicer, USA)
Bra skådespeleri om ung kvinna med personlighetsstörning.




9. The endless (Justin Benson, Aaron Moorhead, USA)
Spännande idédriven sci-fi med låg budget. För oss som gillar tankeväckande science fiction.




8. Brigsby Bear (Dave McCary, USA)
Mysig och många gånger överraskande dramakomedi. För oss tv-serienördar.




7. Blade of the immortal (Takashi Miike, Japan)
Häftigt och blodigt, fantasirikt och känslosamt.




6. Wonder wheel (Woody Allen, USA)
En säregen story och känsla i filmen, den vinner i längden.




5. On the beach at night alone (Sang-soo Hong, Sydkorea)
Innerligt och betänkansfullt. Mycket bra insats från huvudpersonen.




4. Oh Lucy! (Atsuko Hirayanagi, Japan)
Härlig dramakomedi om ensamma människor, kulturella skillnader och likheter.




3. The Florida Project (Sean Baker, USA)
Fantastisk inblick i en liten bubbla långt från min egen vardag.




2. The hero (Brett Haley, USA)
Känslosamt och melankoliskt i detta renodlade drama.




1. Three billboards outside Ebbing, Missouri (Martin McDonagh, USA)
Fantastiskt manus, regi och skådespeleri. Spännande, engagerande och med lager på lager på lager.





Lämnar er med några promotionbilder från filmen som kanske kommer vara den film från festivalen som håller längst när det kommer till kritan...