söndag 19 november 2017

The Merciless (2017)


The merciless är en långsamt berätta brutal historia om den undre världen i Sydkorea. Vi får följa dels maktkampen inom en brottsorganisation, dels hur polisen försöker infiltrera verksamheten för att komma åt de högsta hönsen. Filmen är helt klart bra även om den inte är en film som jag tänkt på speciellt mycket sedan jag såg den. Andra filmer från festivalen har trängt undan denna film hastigt och lustigt.

Filmen är inte svår att förstå även om det är många turer med vem som förråder vem och det är nog en av filmens svagheter. Jag tror de hade vunnit på att renodla sin berättelse lite. Som det är nu får vi twist på twist på twist vilket gör att i alla fall jag tappar intresset för karaktärerna till slut. Och utan ett engagemang i karaktärerna faller denna film lite. The merciless liknar påtagligt Hong Kong-filmern Infernal affairs från 2002 vilket är en mycket, mycket bättre film. Där har vi mer spänning, bättre skådespelare och högre production value.




Vad The merciless har är en tämligen bra etablerad känsla för miljöerna och brottsorganisationen vi får följa. Mycket av handlingen visas genom flash backs, bland annat från fängelset där några av filmens huvudpersoner spenderade tid. En av festivalens brutalaste scener utspelas också där i fängelset. Kokande olja räcker att säga för att de av er som sett filmen ska förstå vilken scen jag menar.

Filmens titel förefaller vara i singularis men i princip alla huvudkaraktärer i filmen uppvisade med tydlighet att de var helt skrupelfria och saknade empati och därmed var de alla merciless i mina ögon. Till sist kan jag med glädje rapportera att filmen nästan helt saknade "comic relief"-figuren som förr ofta dök upp i filmer från Sydkorea.

Med tanke på att jag i princip inte tänkt på filmen sedan jag såg den glider betyget ner från positiva trean till en "helt ok"-tvåa. Jag ger The merciless dåliga chefer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

lördag 18 november 2017

Permanent (2017)


När det gäller filmer från sektion American Independents på Filmfestivalen så blir jag sällan riktigt besviken. Men eftersom det är så svårt att i förväg gissa sig till vilka de riktiga pärlorna är så brukar jag försöka planera in så många som möjligt, "beat them in numbers" så att säga. Permanent var en av de filmerna från AI-sektionen som jag valde på en ren chansning. Rainn Wilson och Patricia Arquette i rollistan och en film som utspelas under 80-talet räckte för mig.

Jag och Johan S såg filmen på festivalens första dag. Vi hade redan sett del Toro's The shape of water och efter en liten kort promenad ner till Saga inrättade vi oss i gigantiska sal 1. Det var inte många där i publiken men med tanke på den muntra stämningen under hela visningen tyckte nog de flesta att detta var en mysig och underhållande film.



Det är 1982 någonstans i Virginia. Familjen är på dekis, pengarna tryter och relationer knakar. Dottern vill plötsligt permanenta håret för att bli mer intressant. Låt oss säga att håret behövde några veckor på sig att "stilla sig" efter "the perm job". Dottern Aurelie spelas förträffligt av unga nya ansiktet Kira McLean. Vad tänkte föräldrarna på när de gav henne det namnet? På amerikanska uttalas det "orally" vilket de nya klasskompisarna snart inser. Häcklandet har inga gränser. Barn kan vara så elaka.

Mamman Jeanne är kort och tjock och påminner om Dolores Umbridge till kropp men inte till personlighet. Hon är en välmenande mamma som dock känner sig trängd i livet. Som vi alla har hon drömmar och förhoppningar, många som inte slagit in i livet. Hennes man Jim är inte elak egentligen men han är allt annat än observant för Jeannes behov i livet. Jim har förlorat jobbet och han kämpar mot en falnande självkänsla symboliserad av hans flintskallighet. Med en fasansfull tupé försöker han återuppliva ungdomens glansdagar. Och mitt i allt har vi Aurelie. Hon har det inte lätt, men detta är lyckligtvis inte en film som intar offermentatliteten. Aurelie är frejdig på sitt egna sätt. Hon tar inte skit.



Filmen är mysig och ganska rolig titt som tätt. Den är helt klart godkänd men den slår inte igenom taket. Den är kanske lite för försiktig eller så hittade inte Colette Burson den där extra lilla detaljen i handlingen som gör att filmen lyfter. Filmens slutscener är supergulliga och berörande men med lite distans kan man konstatera att den följde den givna mallen för denna typ av underdog-film. Lite för enkelt kan tyckas.

Samtidigt har flera lustiga scener och situationer poppat upp i huvudet på mig sedan jag såg filmen och jag känner att den var riktigt kul. Som andrafilm en vardagskväll under filmfestivalen var den helt ok och den var värd den förlängda tiden nere på stan.

Jag ger Permanent tre afrofrisyer av fem möjliga.

Betyg: 3/5







fredag 17 november 2017

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)


Three Billboards outside Ebbing, Missouri är så bra att jag valde att se om den nu när den dök upp på filmfestivalen. Jag hade redan sett den i en av de första visningarna i världen när den visade på Malmö filmdagar i september. Sedan dess hade filmen legat i huvudet och jäst till sig. Jag var mycket nyfiken på hur jag skulle gilla den efter en andra titt. Jag kan med glädje och viss lättnad konstatera att denna visning bara cementerade min åsikt om filmen. Den tar sig med god marginal upp på högsta betyget! En av årets filmer som säkert kommer låter höra av sig i oscarsracet samt på min egna subjektiva årslistan framåt våren.

Jag bör nog varna för spoiler så de av er som vill se den helt ospoilad bör göra det först och återkomma till denna text senare.



Filmen är melankolisk och sorglig, ett renodlat drama med en hel del roliga situationer och agerande. Lyckligtvis ligger humorn i karaktärerna och situationer långt från det oseriösa och antiallvarliga i renodlade komedier. Filmen är skriven och regisserad av Martin McDonagh som tidigare gjort In bruges och Seven Psychopaths, två bra men mycket mer lättsamma filmer. De båda tidigare filmerna har en tydligare mix av drama, action och komedi. McDonagh har helt klart med denna film tagit ett steg mot mer seriösa filmer. Om jag ska likna filmen med andra verk skulle jag säga att den är som en blandning mellan förra årets stora överraskning Manchester by the Sea ,på grund av hur tung av sorg filmerna är, och någon av bröderna Coens bättre filmer, på grund av stämning, karaktärsflora och dialog.

Filmens styrka är lite svårt att sätta fingret på. Jag la märke till hur stor del av filmen har perfekt tempo, scenerna kommer i rätt takt och var inte för långa eller korta. Klippningen är supertajt. Nu är detta inte en actionfylld film, den är klippt så som ett drama ska klippas för att fånga åskådarens uppmärksamhet och hålla kvar den i ett järngrepp.



En annan sak jag funderade på under titten var hur annorlunda karaktärerna betedde sig jämfört vad man är van vid i en historia av detta slag. Det var otroligt fräscht att se hela människor, komplexa karaktärer med många lager. Alla hade bättre och sämre sidor. Nästan ingen var helt ond och absolut ingen var helt perfekt. I filmer som denna, om mordfall och med teman sorg och hämnd är det allt för lätt att förenkla och generalisera karaktärerna.

Manus är lysande. Jag känner ingen disharmoni i dialogen och jag kan lätt tro på att det är karaktärerna som säger vad de säger och att de säger det på det sätt de gör. Intressant nog var den karaktär jag kände var lite lite svagare än hur jag mindes den filmens huvudperson Mildred. Karaktären är verkligen fantastisk och vi får se en bred "range" av känslor från henne där sorgen, bitterheten och hatet givetvis tar mest plats. Tyvärr var vissa scener när hon var som mest "bad ass" lite för mycket. Detta är en petitess men en gradskillnad nedtoning hade varit ännu bättre.



Vid andra titten satt jag mest hela tiden och gapade åt hur bra Sam Rockwell är i rollen som officer Dixon. Han är otroligt bra och brottsligt underskattad. Detta kan mycket väl vara hans bästa insats i karriären. Att förvalta en karaktär som Dixon och baxa honom genom den resa karaktären gör under filmen är mästerligt. Det är små detaljer i hans agerande, som ömhet mot hans förjävliga morsa eller hur han månar om sin sköldpadda, som hjälper till att förklara förändringen han genomgår. Hans fadersgestalt Willoughby var katalysatorn men grunden fanns inom honom hel tiden.



Även Woody Harrelson är briljant. Chief Willoughby och hans familj och deras öde var ytterligare en potentiell fallgrop som McDonagh hanterade mästerligt. Även där hade vi ett intressant grepp hur karaktären introduceras för att utvecklas under filmens gång. De första känslor vi som åskådare får rörande polisen är ilska för att de inte utreder mordet bättre. Vi ser det ur Mildreds ögon. Men allt eftersom filmen utvecklas lär vi oss att det är ett "cold case" denna film handlar om. Mordet skedde för mer än ett år sedan och det finns inga vittnen, ingen teknisk bevisning och inga DNA-matchningar har gett resultat. det är svårt att rent objektivt säga att polisen gör helt fel även om det ut Mildreds ögon är oförlåtligt att de inte haft kontakt med henne under de senaste sju månaderna. det är oväntade saker som denna insikt som gör att jag gillar filmen så mycket. Människor är komplexa och om de dessutom kastas in i komplexa situationer blir det ibland lätt att inte se alla sidor av saker och ting.

För jag älskar denna film. Den är suverän. Jag ger Thre billboards outside Ebbing, Missouri fem utmanande slut av fem möjliga.

Betyg: 5/5

PS, Lucas Hedges är i smöret. Manchester by the sea förra året, Three billboards outside Ebbing. Missouri i år. Bra jobbat hans agent.

Filmen har redan visats tre gånger på Stockholms filmfestival. Jag såg den både på Malmö Fiilmdagar i september och på filmfesten. Den får svensk premiär den 16:e februari 2018.

För fler revyer av denna film, se:
Movies-Noir
Jojenito
Fiffis Filmtajm






torsdag 16 november 2017

The Lovers (2017)


The lovers är en klart intressant relationsdrama med Debra Winger och Tracy Letts i huvudrollerna. Denna film visar inte hur kärleken uppstår och förälskelsen brinner. Istället får vi följa ett medelålders par med utflugen son. Hur gör man när livet gått i stå och lågan har slocknat? Och vad tycker vi om gifta makar som bedrar sina älskare med sin make eller maka? Välkommen till en lite lätt rörig situation i The lovers.

Även denna film blir svår att prata om utan att riskera spoilage för den potentielle framtida åskådaren så jag varnar för spoilers redan här.



Filmen verkar länge följa den förväntade vägen men lustigt nog tog den en vändning jag inte förutsåg till slut ändå. Det kändes som att Mary och Michael skulle stanna kvar i äktenskapet när de nu funnit gnistan igen, men så blev det inte. Däremot ser vi i sista scenen att de båda fortsätter med sina svek fast nu mot sina nya partners. det är som en ändlös loop som de inte kan bryta sig ur.

Det var intressant att både Mary och Michael hade vänsterprassel med kreativa människor, en författare respektive en dansös. Själva hade de själlösa jobb i kontorsmiljö (som man känner igen sig) trots att de uppenbarligen närde drömmar om mer kreativa liv som unga, de hade träffats när Michael spelade i ett band och Mary hade väl joinat bandet om jag inte missminner mig. Så det känns som att de hade blivit fångade i sitt vardagliga liv med alla aspekter som familjelivet innebär. Det livet kan vara helt underbart, men i denna relation verkar det mer fungerat som ett fängelse.



Parets nya relationer var dock inte mycket bättre. Jag fann filmen lite grumlig i denna fråga. Michaels nya kvinna Lucy verkade helt labil och Marys kille Robert var pompös och egocentrisk och snuddade vid elakheter mest hela tiden. Frågan är om detta var meningen och vad det i så fall betydde? Regissören/manusförfattaren Azazel Jacobs ville kanske beskriva dem som goofy och "sköna typer", men jag fick dåliga vibbar av båda relationerna. Det var därför jag blev så förvånad över hus filmen slutade. Jag hoppas att Jacobs verkligen ville att de nya relationerna var ännu sämre än deras äktenskap och att filmen egentligen bara belyser dessa två människor som i sina relationer tror att "gräset är grönare på andra sidan ängen".  Jag är helt enkelt inte helt klar på vad budskapet med denna film var.

Som drama, relations- och pratfilm var den bra. Både Debra Winger som Mary och Tracy Letts som Michael var mycket bra. Det var dock lite synd att filmen fokuserade mer på Michael än Mary. Det är inte så ofta man får chansen att se Winger på film längre så jag ville ha så mycket som möjligt. Deras vänsterprassel spelades av Aidan Gillen känd från GoT samt Melora Walters som jag bara sett några få gånger tidigare. Som sagt kände jag att båda deras karaktärer skavde mer eller mindre. Antingen medvetet eller oavsiktligt. Aidan Gillen har nog lite svårt att skaka av sig oket från Littlefinger. Han har en stor uppförsbacke med den uppgiften. Melora Walters var filmens svaga punkt. Jag tror personligen att filmen blivit mycket bättre och än mer intressant om dessa två spelats av bättre castade skådespelare. Filmen hade blivit vassare om publiken lättare hade kunnat köpa de utomäktenskapliga relationerna. Tror jag i alla fall, aspirerande manusförfattare som jag är i hemlighet!

Jag ger i alla fall The lovers tre Pokrifki av fem möjliga.

Betyg: 3/5 





onsdag 15 november 2017

Downsizing (2017)


Alexander Payne är en filmmakare som ibland verkar hata sina karaktärer. Det är min slutsats efter att jag sett ett antal av hans filmer och sett karaktärerna i dem. Ibland är de helt ok, men de kan lika gärna vara stora ass holes. I Downsizing är Payne elak mot Matt Damons karaktär. Han tvingar honom gå med på att genomgå en "downsizing", från normal människostorlek till en liten variant av sig själv på en sådär 12,5 cm hög.

I en alternativ värld har norska vetenskapsmän forskat fram hur man kan förminska levande varelser, människor och djur. Detta blir på modet, delvis för att spara på jordens resurser, men än mer för att ens pengar räcker 50 ggr längre i den lilla världen. Eller något sådant.



Ok, så detta är en komedi som blandar ett allvarligt ämne (jordens undergång) med en massa eskalerande fånerier. Det är ju en riktigt kul idé. Problemet är bara att genomförandet är under all kritik. Istället för att ta fasta på alla dråpliga situationer och utforska människors förutfattade meningar, begränsningar eller fördomar i en värld där normalstora samexisterar med de ny-små, tar han historien in i bubblan och sedan vidare till utsidan av bubblan och till sist till ett läger för en galen dödssekt inne i en fjord i Norge.

Filmen inleddes ganska frejdigt, men den dog i princip när Kristen Wiigs karaktär försvann ut ur handlingen. Sedan blev filmen bara sämre och sämre och jag led mer och mer i den till slut hårda stolen på Skandia. Precis som inför The shape of water förkunnade festivalchefen Git att detta var... "the best!!". Precis som förra gången var det ljug, denna gången grovt. Sällan har jag skådat något sämre än sista akten i denna utförsbacke. Den halkade utförs hela vägen mot friheten utanför portarna. Trots novemberregn i Stockholm var det en frihetskänsla att komma ut i kylan.



Matt Damon är för bra för denna typ av dritt. Wiig var bara med en kort tid och fick inget att göra. Christoph Waltz har blivit en travesti på sig själv. Nu kan man knappt se honom utan att han gör till sig i ett desperat försök att kunna återskapa magin från Hans Landa. Han har blivit som Jack Nicholson som fastnat i sin joker och Sir Anthony Hopkins som fastnat i något gammalt geggigt.

Kan detta verkligen vara samma regissör som för The Descendants. Den var ju bra. Denna film är helt värdelös. Jag ger Downsizing en Rolf av fem möjliga.

Betyg: 1+/5

Om visningen: Filmen skulle bli kronan på verket på filmspanardagen. Jag hade valt filmerna och hade förhoppningar att mina bloggande vänner skulle få se en intressant film. Och visst, den var ju intressant på många sätt och vis, men kanske inte på det sätt jag hade hoppats.

Hoppa över och kolla vad de andra tyckte om den vetja:
Sofia
Johan
Fiffi



tisdag 14 november 2017

Oh Lucy! (2017)


Oh Lucy! är en jättebra japansk film. Helt klart en av de bästa på årets festival. Filmen blandar melankoli med humor i en historia där ensamma människor råkar ut för fantastiska möten. Det är ett drama som handlar om identitet, drömmar, förhoppningar och cementerade familjerelationer. Det är en sorglig film som inte gör mig ledsen, och en ganska rolig film som är långt från en komedi. Filmen bygger till viss del på kulturkrocken mellan amerikanska förhållningssätt och japanska. Men detta är en film som fokuserade på karaktärerna och vad de råkar ut för, inte exotifierar och driver med japanerna som andra filmer om kulturkrockar med Japan kan tendera att göra.

Stilen påminner lite om stilen många amerikanska independentfilmer har, men också vagt om festivalvinnaren Schulze gets the blues från 2003. I båda filmerna reser medelålders huvudpersoner från sina hemländer till USA för att finna något.

Filmen är djup och jag finner fler och fler lager desto mer jag tänker på filmen. Det känns svårt att gå in på detaljer utan att spoila handlingen lite lätt så jag varnar alla känsliga läsare här. Filmen storhet ligger inte över huvud taget i handlingen, det är känsla och karaktärer som står i fokus, men filmen är så bra och värd att ses ospoilad. Alla filmer mår bäst av att ses helt ospoilade! Så är det med det.


Filmen behandlar många saker men två teman stack ut för mig. Det första är hur namn och utseende bidrar till ens identitet. Johns lustiga teknik på engelskalektionerna med att ge eleverna amerikanska namn och blonda peruker påverkade både Setsuko och Komori så att de under en kort stund blev mer öppna och extroverta. Jag tror på filmen här. Även om effekten kanske är förstärkt i filmen tror jag att det funkar just så som vi ser i filmen. Man kan jämför med maskerader där vanligtvis blyga personer kan leva upp lite och bli mer utåtagerande. Det var fina och rörande scener mellan de tre. "I'm a hugging person." Skillnaden mellan det amerikanska kynnet och det japanska kan kanske inte visas tydligare än med kramar mellan främlingar.



Det andra temat som var så tydligt i filmen var om människors ensamhet och utsatthet i samhället och hela den problematiken visades med självmord och försöken därtill. Jag upplevde först inledningsscenen med den nynnande mannen som kastade sig framför tunnelbanetåget som helt galen, men scenen visade sig sätta tonen på hela filmen. Det japanska samhället har likt det svenska utvecklats i en riktning där traditionella sociala strukturer som storfamiljen i flera generationer har fått ge vika för individuella lösningar och brutna familjestrukturer. Sverige ligger tydligen i topp när det gäller antalet ensamhushåll i världen. Såg en siffra på nätet att av drygt 4.3 miljoner hushåll i Sverige är drygt 1.7 miljoner ensamhushåll.



I filmen får vi följa några av de japaner som lever ensamma. Inte en enda traditionell familj så långt ögat nådde i filmen. Den vuxna Mika och hennes mor var båda med i filmen men de bodde inte ihop som en familj. Jag har aldrig varit i Japan men jag har fått en uppfattning av att det är en extremt samhälle på många sätt, den stora pressen, traditionerna, självmorden osv. Även Sverige anses i vissa perspektiv som ett extremt land. Sofia hittade länk till den undersökning där Sverige ligger långt ut i ena hörnet på en tvådimensionell bild. Den bilden behandlar de saker som filmen berör. Jag fann filmen märkvärdigt relevant både för mig personligen och för mig som svensk. Och då menar jag att jag kände igen mig på det emotionella planet, inte bara det uppenbara, att jag är en av dem som bor i ett ensamhushåll.


Filmen var som sagt mycket, mycket bra. Alla skådespelarna var utsökta i sina roller. Jag kände inte igen de japanska men de kändes rätt i sina roller. Även filmens kända namn, Josh Hartnett var bra, riktigt överraskande naturlig och fin. Huvudpersonen Setsuko/Lucy spelas av 45-åriga Shinobu Terajima och hon var oerhört intressant att se. Som hon lyste upp när hon fick in energi i sitt liv. Hon såg så levande ut. Tänk vilken skillnad det var på henne i mitten av filmen jämfört med inledningen. Detta åstadkoms inte av smink eller andra filmfusk, allt låg i skådespeleriet. Riktigt fint.


Oh Lucy! når inte upp till samma nivå som Avsked, sedd på festivalen 2009, men det är nog den näst bästa japanska film jag sett. Jag ger Oh Lucy! fyra drömmar om kärlek av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Om visningen: Vi såg filmen mitt på dagen om lördagen. Filmen visades på Saga 1 vilken är en gigantisk salong och det var inte mycket publik. För en drama som detta var det en perfekt visning. Om det är komedi, action eller skräckis kan det vara extra kul med en entusiastisk publik, men för filmer som denna är lugn att föredra.

Filmen har tyvärr redan visats de tre gångerna på festivalen så intresserad filmfans får leta efter filmen på annat ställe.

Vi var ett litet gäng filmbloggare som såg filmen ihop. Länkar till deras texter finner du här (när de publicerats):
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm





måndag 13 november 2017

Thelma (2017)


Thelma är en ljuvlig liten norsk film om häxan Thelma som flyttar hemifrån för att studera på universitetet i Oslo. Ta en del Cirkeln, en del Låt den rätta komma in och till det en nypa Buffy så får du Thelma. Samt en hel del religion och annan galenskap. Mumma. Detta blev en mycket lyckad film av Joachim Trier.

Jag har inte sett något av Trier tidigare, men detta var bra. Den är i och för sig stöpt i den diskbänksrealism som så många i Norden verkar se som sitt livs nektar. Egentligen gillar jag det inte, men i Thelma låter Trier det fantastiska, lyriska och förunderliga ta överhanden och då kan till och med en gammal sur gubbe som jag klappa i händerna.



Det är en spännande och vacker film. Försök att hålla er ospoilade då det är bra om man inte vet något om handlingen. Filmen bygger inte på någon specifik twist utan den utvecklas organiskt men i riktningar som jag inte riktigt såg hela tiden. De till synes fragila Thelma (Eili Harboe) har fler krafter än vad hon kunde ana. Det finns som sagt vissa likheter med Cirkeln, och en hel del Buffy.

Thelmas strikt religiösa föräldrar är givetvis fruktansvärda. De ska brinna i helvetet de jävlarna. Fan, vad jag hatar sådan typer!

Men ok då. Filmen är kall, den är ack så kall. Varför är den inte lite varmare? Den hade väl inte tappat på det, snarare tvärtom? Jovisst, Låt den rätte komma in är också kall. Cirkeln är mer kall än varm men mindre kall än Thelma. Blåa filmer alla tre. Buffy är varm. Willow.

Jag ger Thelma tre starka tjejer av fem möjlig.

Betyg: 3+/5

Fler texter om filmen (i urval):
Fiffis Filmtajm

Filmen har svensk biopremiär den 17:e november. Före dess kan man se den på Stockholms Filmfestival den 15:e och 16:e november. Jag såg den på Malmö Filmdagar i höstas.





lördag 11 november 2017

The Shape of Water (2017)


Ok, så det verkar som att jag inte gillar Guillermo del Toros filmer speciellt mycket. The shape of water är snyggt filmad och den har läckra miljöer i en historia som utspelas under något som upplevs som tidigt sextiotal. Verkligheten är dock något tillskruvad och lite skev, ungefär som i Dark City (1998) fast lite mindre mörkt. Det räcker dock oftast inte med en skön miljö, jag vill gärna ha karaktärer att bry mig om och en handling som är intressant. Och det är där denna film är obegripligt tunn. Det är trots allt en romantisk fantasyfilm och jag borde varit i himmelriket, men så blev det inte.

Filmen påminner vagt om E.T., med "a creature" som hotas av elaka vetenskapsmän och räddas av en "liten" person i sammanhanget. Han kan till och med hela sjukdomar inklusive tunnhårigt (!) samt lyser av sig själv. Det enda varelsen inte gör är att "ringa hem".



Filmens idé är spännande och jag hade gärna sett att del Toro spenderat mer tid på Sally Hawkins karaktär Elisa än micklat med designen av varelsen. Elisa är stum och det var rörande hur hon levde sitt liv, hur ensam hon var, hennes relation med den homosexuelle grannen Mr. Giles (underbart spelad av Richard Jenkins) och hennes fina relation med kollegan Zelda Delilah (Octavia Spencer). Däremot tyckte jag inte att Elizas kärlekshistoria med varelsen var speciellt upphetsande. Och jag gissar att om man inte till fullo köper denna relation faller filmen platt.

Michael Shannon spelar en mycket elak man, så elak att han blev endimensionell. Det lustigaste med honom var hans två fingrar. Ni som sett filmen vet vad jag menar. Den bättre Michael i denna film var istället Stuhlbarg som spelade Dr Hoffstetler, rysk spion och empatisk människa.



Tyvärr var detta inte den hit som jag förväntat mig och som festivalchefen Git utlovade i invigningstalet.

Jag ger The shape of water två ruttnande fingrar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Om visningen onsdagen den 8:e november: Det var pompa och ståt, röda mattan, whiskeydrink, proteinbarer och gästande av filmens danske fotograf. Jag hookade upp med Niklas och Johan S. Filmfestivalen hade tydligen sålt för många biljetter och några betalande gäster fick sitta på golvet. Vi såg i och för sig några som såg ut att vara volontärer bland den sittande publiken så det var kanske där det felade?