fredag 21 juli 2017

MCU rewatch: Avengers: Age of Ultron (2015)


En av de mest spännande sakerna med att se om alla MCU-filmer och dessutom se dem i tät följd var att få reda på vilka som skulle upplevas bättre eller sämre eller på annat sätt annorlunda andra gången. Jag var nyfiken på många av filmerna i MCU men speciellt den andra Avengers-filmen. När jag såg Ultron på bio var jag mycket nöjd men sedan dess har filmen falnat och inför denna titt trodde jag att den var direkt dålig. Jag vet inte om det var den tråkiga bombastiska slutscenen, den lite stiffa motståndaren i AI-roboten Ultron eller att "alla" andra ogillar den som mest gjorde att jag trodde att filmen var kass? Den hade i alla fall inte åldrats med värdighet i mitt huvud.

Döm om min förvåning när jag stortrivdes med filmen igen! Det är något med Joss filmer som tilltalar mig... Det måste vara något i hans dialog, karaktärer eller kan det vara att det alltid finns ett stort hjärta i hans historier. Jag vet inte jag. För det är helt klart så att jag fortfarande tycker att den flygande staden är kass och att Ultron är inte en jättebra big bad. Men dessa två svagheter täcks lätt upp av filmens styrkor. Dessutom tyckte jag faktiskt att Ultron var mer intressant än jag kom ihåg honom.



Några saker var svaga men det positiva väger alltså över. Jag gillar att det är så många av de "riktiga" avngersmedlemmarna här. Det är ju ändå en Avengers-film! Chris Hemsworth och Chris Evans - två riktigt bra Chrissar. Så har vi såklart Scarlett Johansson, älskar henne. Som ni vet gillar jag Robert Downey Jr och även om jag inte är såld på figuren Hulken så gör Mark Ruffalo Bruce Banner så bra man kan göra honom. Jag är dessutom förtjust i Jeremy Renner. Tänk vad bra han var i Bigelows The hurt locker! I denna film får vi också lära känna Elizabeth Olsens häxa och skurken från Nocturnal animals som hennes brorsa. Många bra skådespelare och härliga karaktärer! Precis som i Buffy så gör det inte så mycket om actionscenerna inte är fullständigt bad ass om man får bra karaktärer och intressanta relationer.

Inledningsscenen må lida av lite för mycket cgi men jag gillar scenen ändå. Vi ser alla avengers samarbetar och de återetableras i våra huvuden. Inledningsscenen är nog Joss sätt att säga att nu är det en Avengers-film du ser på. Inte en av de mindre MCU-filmerna!



Senare under filmen låter han karaktärerna ha flera bra scener mot varandra. Han låter flera scener "andas" istället för att hasta vidare. Jag tänker framför allt på scenen med festen i Avengers-huset samt scenerna på Clints bondgård. Men det finns flera små fina passager som den mellan Clint och Scarlet Witch under slutfajten, en scen mellan Agent Hill, Cap och Thor i högkvarteret, scenen mellan Cap och Nat på kanten av den flygande staden, scenen mellan Tony och Nick i ladan osv.



En mycket intressant del i filmen är de olika hjältarnas mardrömmar som de får av Scarlett Witch. Jag tänker dels på vad de ser i sina drömmar, dels på hur mardrömmarna påverkar dem efteråt. Tonys mardröm är klart mest spektakulär och det är också hans reaktion på den apokalyptiska framtidsvisionen som gör att han han skapar Ultron. Hans ångest inför framtiden kan mycket väl ligga till grund för hans beslut i Civil War också. Som kontrast är det lite gulligt att Steves mardröm endast är att han inte fick chans på Peggy Carter. Jag fundera likt Tony, kan man verkligen lita på en person som inte har mer mörker inom sig?

Mycket av Joss bästa saker kommer när han beskriver grupper i kris, grupper eller individer som har "hit rock bottom". Det finns sådant i Buffy, Firefly, Serenity och nu i Ultron. Misstro och rädslor genomsyrar filmen och jag finner det intressant. Det blir ännu bättre när pay offen kommer i full styrka i Avengers 2.5. Det är det dramatiska skeendena inom gruppen, den mellan karaktärerna som driver denna film. Det är helt enkelt en dramafilm i första hand även om filmen är förklädd som en actionfilm.



Det finns mycket detaljer i denna film. Den känns på många sätt som den mest komplexa av alla MCU-filmer som kommit ut. Den är inte perfekt, den har många skavanker. Hur lång är scenen med den flygande staden egentligen? Ibland känns den som 45 minuter. I Shinypoddenn gissade jag på 10 minuter. Oklart! Men nu när jag nyligen sett den känner jag starkt för den och ser alla dess styrkor. Det är en film som jag gärna ser om igen. Huruvida den kommer falna i mitt sinne igen vet jag ej, men jag tror risken är något mindre efter denna noggranna genomlysning.

Jag ger Avengers: Age of Ultron fyra John Deere traktorer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på våran djupgående diskussion om filmen i Shinypodden avsnitt As a team.















torsdag 20 juli 2017

Murder on the Orient Express (1974)


Murder on the Orient Express är en riktigt klassisk film-film. Den bygger på en av Agatha Christies mest berömda böcker och den har en lång radda av kända skådespelare i rollistan. Sidney Lumet står för regin. Han är känd för sin film "12 angry men" som handlar om en jury om 12 män som ska enas om ett domslut. Den filmen utspelas mer eller mindre i ett enda rum. Mordet på Orientexpressen utspelas också mer eller mindre i ett enda rum, denna gång en tågvagn på rutt mellan Istanbul och Paris. Filmerna bär vissa likheter. De är pratiga filmer med manus och skådespelarinsatser i centrum.



Även om denna film inte kommer upp i samma intensitet som de arga männens film är det en fröjd att se alla kända ansikten. En yngre och smalare Albert Finney spelar den smarte men ack så arrogante Hercule Poirot. Han spelar Poirot helt annorlunda än David Suchet. Jag gillar den sistnämnde mer.

Efter en tämligen lång inledning bär det av och redan första natten på tåget mördas en rik amerikansk affärsman. Poirot som bestämt sig för att åka med tåget i sista sekund ombes av tågbolagets chef Signor Bianchi att utreda mordet före polisen kommer fram. Allt för att undvika en skandal. Alla passagerare och personal är misstänkta och potentiella mördare. Poirot intervjuar dem en efter en och till slut löser han kanske fallet. En lustig detalj som roade var när Signor Bianchi efter varje intervju utropar att "det är mördaren". De är lätt exalterade de där impulsiva italienarna.



Ingrid Bergman står ut som den svenska missionären Greta Olsson. Hon vann också en Oscar för bästa kvinnliga biroll för sin insats. Det är otroligt lustigt att hon pratar så mycket svenska i filmen och förutom det en extrem svengelska. Alla karaktärer pratar en hel del av sina språk vilket höjer upplevelsen. Vi hör förutom engelska och svenska italienska, franska, tyska, turkiska och ryska. Kanske några språk mer till och med.

Andra kända skådespelare är Sean Connery, Lauren Bacall, Anthony Perkins, Vanessa Redgrave, Michael York, Jacqueline Bisset, Richard Widmark och John Gielgud.

Filmens styrka är Christies grundhistoria, bra skådespeleri där i princip alla spelar över precis så mycket de ska spela över för ett kammarspel som detta, en tajt regi och en mysig miljö. Det är något speciellt med film som utspelar sig på tåg.

Jag ger Murder on the Orient Express fyra eniga juryer av fem möjliga.

Betyg: 4/5



tisdag 18 juli 2017

The Towering Inferno (1974)


Jag kan ha sett Skyskrapan brinner när jag var ung, det känns så, men jag mindes inget från filmen så jag valde att se om den inför min topplista för 1974. Lite katastroffilm från 70-talet skadar ju aldrig.

Detta är en mastodontfilm med en uppsjö av kända skådespelare. De är kanske inte lika kända idag men några namn känner nog även den kasuale filmtittaren till... Steve McQueen, Paul Newman och Faye Dunaway känner du till, va? Jag gillar de första två men inte den tredje. Nej, jag gillar verkligen inte Dunaway. Hon har alltid varit creepy i mina ögon. Usch. Här har hon dock en ganska liten roll så det gör inte så mycket. Både Newman och McQueen får mycket screen time så det är bra. andra kända namn från filmen är Fred Astair, william Hiolden och Robert Wagner.



Filmen är lång och den tar god tid på sig att bygga upp stämning och eld. Brandlarmet till kåren går efter 37 minuter av filmen. Det brinner på ett av de tommare planen i mitten av huset. På översta planet pågår en stor fest. Till slut kommer hela skrapan stå i brand och alla som åkte upp till festen kommer inte helskinnad ner igen. Jag tycker faktiskt att filmen var överraskande brutal för att vara så gammal. Flera karaktärer med en massa dialog dör under filmens gång. Det gör att insatserna hela tiden höjs och ingen känns säker, förutom Newman och McQueen då såklart.

Filmen har inga "normala" skurkar, förutom byggherrens svärson som fuskat med elinstallationerna för att spara pengar. Han spelas av en ung och smalare Richard Chamberlain. Ett mustigt och sliskigt porträtt av en slajmig figur. Han fick enligt moralkoden i Hollywood bita i det sura äpplet. Tyvärr gjorde de inget bra av hans död. Han bara föll ur bilden och var borta.



En kul detalj var sekvensen när en äldre dam med ett barn i famnen föll ut ur en utanpåliggande hiss som kom på sniskan. Hon hann just kasta över barnet i en annan famn innan hon störtade mot sin död. Bra filmat. Filmen starkaste scener var dock det öde som väntade Dan Bigelow och hans sekreterare Lorrie som stannat kvar i det öde kontoret för lite "övertid" och fastnade på fel sida av en stormande eld. De brann upp. Hopplösheten.



Filmen är satans lång och slutet är lite svårt att svälja. Det gick allt för lätt att få stopp på branden. Men i övrigt är det en solid katastrofrulle som kan rekommenderas till de som gillar filmtypen. Jag ger The towering inferno tre blöta handdukar av fem möjliga.

Betyg: 3/5





söndag 16 juli 2017

The Taking of Pelham One Two Three (1974)


Tony Scotts nyinspelning av denna film från 2009 med John Travolta verkade inget bra så den har jag inte sett. Men originalfilmen blev jag sugen på efter de två lyckade filmerna med Bronson. Actionthrillers från 70-talet har ofta en skön stämning och i denna ser vi Walter Matthau i huvudrollen. Den gamle Bondkombatanten Robert Shaw spelar skurken som iscensatt en stöt mot New York City. Shaw och hans tre kumpaner kapar helt enkelt ett tunnelbanetåg och kräver en stor lösensumma från stadens fjantiga borgmästare.




En sak jag gillar med filmen är att man kastas rakt in i handlingen. Ingen tid läggs åt att berätta bakgrundshistorier om vare sig skurkarna eller "de goda". Istället litar filmmakarna på att vi i publiken kan pussla ihop "varför" och "hur". Ibland känns det som att dagens producenter är allt för ängsliga och kräver att allt ska förklaras i detalj.

En annan lite lustig detalj är att det är "Jerry Seinfelds" pappa som spelar en av tunnelbanepoliserna. Kul att se honom lite yngre och i en mer seriös roll. En roll som inte behandlas lika seriöst är den ständigt skrikande koordinatorn för tunnelbanespåren. Han kallar sig railroad master eller något liknande. Han skriker som en förvirrad men likväl stucken gris mest hela tiden. Otroligt irriterande figur. Lyckligtvis får han en åthutning av Matthau till slut.



Filmen är lagom spännande. Det är inte en thriller i världsklass direkt, men den puttrar på lite lagom. Den har en hel del roliga detaljer. En kul scen med japanska kollegor på studiebesök, några roliga karaktärer bland de olyckliga som befinner sig i den kapade vagnen och en del underhållande dialog mellan kaparna. Plus en snubbe som olyckligtvis nyser mest hela tiden.

Filmens styrka är ändock dess tidskänsla. Det känns som ett svunnet och nedgånget New York. Rekommenderas till dem som gillar filmer från mitten av sjuttiotalet. Jag ger The taking of Pelham One two three tre nästan perfekta planer av fem.

Betyg: 3/5




fredag 14 juli 2017

Spider-Man: Homecoming (2017)


Spider-Man: Homecoming är en underhållande film med stor fokus på humorn. MCU prövade sina vingar inom konspirationsthrillergenren i Captain America: The Winter Soldier och inom heistgenren i Ant-Man. Nu har de här provat på "High school comedy". Som så vanligt när MCU fokuserar på humorn i första hand blir jag dock inte helt såld. Detta är en bättre film än Ant-Man, men den har långt upp till de bästa filmerna i MCU som balanserar det dramatiska med glimten i ögat på ett bättre sätt.



Jag har ingen relation till spindelmannen sedan tidigare och egentligen tycker jag att han är ganska ointressant som superhjälte. Skjuta trådar från armband... Jahaja?Av de tidigare filmerna har jag sett en och en halv film med Tobey Maguire och den första med Andrew Garfield. Nu är det Tom Hollands tur att iklä sig rollen och han är ganska klart den bästa av de tre. Han tillför en ungdomlig kaxighet som jag saknat. Det är kul med filmens perspektiv från Peter Parkers position, allt från hans hemmavideo från Civil War till hans vardagliga liv i Queens med cykeltjuvar som största problem. Det blir en stark (!) kontrast till de bombastiska Avengers och Captain America-filmerna.

Även om Tom Holland snabbt blivit min favorit bland de som spelat grannskapets vänliga spindelman är han inte en jättetung skådespelare. Varje gång Robert Downey Jr är med i bild suger han åt sig all energi som ett svart hål. Det går inte att komma ifrån att jag gärna sett fler scener med Tony Stark, och att jag satt och längtade efter fler avengers, tex Natasha R. Hade man kunnat önska sig en starkare skådespelare i huvudrollen? Ja kanske det. Unge Holland som ändå är äldre än vad han spelar är inte så sprakande som en Jake Gyllenhaal i Donnie Darko eller en Chloë Grace Moretz i Kick-Ass.



Vad kan vi säga om skurkarna då? Michael Keaton som Adrian Toomes/Vulture är ett kul val av skådespelare med tanke på hans bakgrund som Batman och Birdman. En av filmens bästa scener var den mellan Toomes och Parker i bilen efter de släppt av dottern vid skolbalen. Intressant val för övrigt att ha en skurk som man sympatiserar med! Är det lite Loki över Vulture? Han blev blåst av myndigheterna och jag tyckte att det var mer eller mindre ok att han körde en egen verkstad under radarn. Likheterna med hur Howard och Tony Stark byggde upp sin förmögenhet är uppenbara.

Den där organisationen som svepte in och tog över upprensande av alienteknologin skulle mycket väl kunnat vara en underavdelning inom S.H.I.E.L.D., men av oklar anledning kallades de inte så. Kan ha varit på grund av rättighetsproblem mellan filmbolagen?

För detta med olika filmbolags rättigheter till de påhittade figurerna blir uppenbart i denna film. Detta är första filmen i MCU som inte gjort av Marvel Studios ensamma. Loggorna för Colombia och Sony visas mycket tydligt i starten av filmen. Det är som om de vill köra upp Colombia-loggan i ansiktet på oss åskådare. Först en stund senare kommer den uppdaterade moderna animerade Marvel-loggan. Det är vad det är. Rättigheter har sålts och nu får Marvel leva med konsekvenserna.



En annan sak som är lite konstigt är att det står att det gått åtta år mellan slaget om New York i The Avengers till denna film. Jag förstår inte riktigt varför de valt att låta det gått fler år än i verkligheten då Avengers kom ut 2012 dvs cirka fem år sedan.

Som ni säkert vet har vi poddat om Marvel Cinematic Universe i Shinypodden. Jag undrar om jag blivit lite skadad av poddningen och nu har för höga krav på MCU-filmerna? Ser jag på dessa filmer för kritiskt efter att ha dissekerat alla filmerna i minsta detalj? För även om den var rolig för stunden så finns det en hel del saker som jag fann konstiga. Man kan strunta i logik, kontinuitet och sånt... Men man kan också bry sig om dem!

Det där med kontinuitet till exempel är nämligen inte denna films starka sida. I inledningen ser vi delar av Peter Parkers videodagbok han spelar in under Civil War. Videon avslutas med att Tony lämnar av honom hemma i Queens. Det känns helt orimligt hur Tony är i den lilla scenen. Scenen utspelas kort tid efter han fått reda på sina föräldrars öde samt slagits med och förlora mot Captain America? Det känns som att Tony skulle varit mycket mer skakad eller påverkad än vad han nu verkade.


Hur de hanterat Steve Rogers! Crazy. Visst var det jättekul att Chris Evans dök upp som en cameo i reklamfilmerna. Detta görs för att få till den mycket roliga scenen efter eftertexterna. Det var trist nog kanske filmens roligaste scen! Men tonaliteten hur de använder Cap var helt fel. Han är vid detta laget en rymling. Slutscenerna i Civil War gav oss en eftertänksam och sorgsen Steve Rogers. Här behandlas han pajasaktigt. Visst, det är en set-up för den sista extrascenen, men det är för slarvigt för att jag ska tycka att skämtet är värt det. Jag står upp för Cap i detta fall.

Sen kan man undra lite var och när Peter parker glömde alla sina skills han visade upp i Civil War... I denna film är han som en novis med dräkten och dess funktioner medan han mästrade den så väl när han fajtades med fullvuxna och krigstränade Avengers. Trasig kontinuitet.



Hur mycket stryk ska spindelmannen tåla egentligen? Det lilla jag visste om honom är att han är en vanlig dude med vissa skills som han fått av spindelbettet. Att han är vig och stark, men oförstörbar och stark som Captain America? Att han kunde lyfta upp några ton av betong som störtat över honom? Att han kan bli slagen av busen med "shockern" så att en hel buss går sönder utan att han blir nämnvärt påverkad?

Tyvärr saknar jag stakes i filmen då det inte verkar som att något är farligt för hjälten. Den enda gången det kändes som att han var illa ute på riktigt var när han hamnade i sjön insvept i en fallskärm. Det verkade som att han riskerade att drunkna där. Jag hade uppskattat om filmen på något sätt visat att det var en farlig sekvens. Istället var Peter Parker mer eller mindre oberörd efter han blivit räddad av Iron Man. Han drog bara några one-liners. Trist att de inte hade mer stakes i denna film. Om man jämför med de bättre MCU-filmerna är det som dag och natt.

Actionscenerna var generellt sett tama och utan kreativitet. The Winter Soldier är fortfarande bäst i klassen och denna film ligger och skvalpar i botten av listan då det gäller actioninnehållet. Det blir tråkigt när han kör samma om och om igen. Skjuter trådar och lyckas med vad han än tar sig för. Scenen i Washington DC var bra, scenen med färjan i New York var otroligt dålig på grund av att den var så överdriven.



Jodå, det finns helt klart en hel del skavanker med filmen. Men som popcornfilm med underhållningsvåld för stunden räcker den ganska långt. Jag hoppas att Peter Parker och Tom Holland växer in i dräkten i kommande filmer och att jag får anledning att omvärdera honom som jag faktiskt gjorde med Steve Rogers och Chris Evans efter hans första film. Men just nu tror jag nog att Spider-Man kan fungera som bäst som en sekundär figur i någon av de större filmerna. Lite som jag känner om Ant-Man/Scott Lang/Paul Rudd alltså.

Vid sidan av Robert Downey Jr, Tom Holland och Michael Keaton såg vi Jon Favreau som Happy Hogan och han var milt underhållande, Gwyneth kom med som Pepper Potts i en trött scen och den så ofta stabila Marisa Tomei som Aunt May var inte lika bra som jag hoppats. Parkers kompis och filmens "comic releif" Ned spelades av Jacob Batalon. Han var sådär. Donald Glover var brottsligt underutnyttjad.



Summa summarum. Kul med ännu en bit i det stora MCU-pusslet. Det är en lättsam och rolig film som inte är bäst på något men är långt från sämst heller. Den underhåller för stunden och hamnar som kompis med gruppen treor bland MCU-filmer som Iron Man, Iron Man 2 och Thor:The Dark World.

Jag ger Spider-Man: Homecoming tre uppgraderingar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Läs också mitt biosällskaps revyer:
Jojjenito
Har du inte sett den? Carl



onsdag 12 juli 2017

Mr. Majestyk (1974)


Charles Bronson var arbetsam 1974 och hann med två actionthrillers. Den andra filmen var Mr Majestyk där han spelar en vattenmelonodlare i södra USA. Kan det vara New Mexico kanske? Filmen känns modern i sitt tema. Invandrad arbetskraft från Mexico ställs mot rednecks, en naziblond slyngel och en korrupt polis. Bronson vill hyra mexikanerna och i lugn och ro skörda sina meloner, men han hindras av hitlerjugend och konflikt uppstår. Ännu en film som borde vara "Bronson Approved" av Movies-Noir!



Under ett kort besök i häktet lyckas Bronson bli osams med en bona fide mafiosomördare som genast startar en vendetta mot Bronson. Nu är goda råd dyra och både meloner och arbetskraft är i farozonen. Men lugna, det som inte kan lösas med stoiskt lugn kan alltid lösas med Smith och Wesson. Bronson visar sig vara en ärrad veteran från i tiden lämpligt asiatiskt krig, tror det var Koreakriget.

Denna film är också fin, men den når inte upp i nivå med Death wish. Skurkarna spelar över något fasligt och spänningen infinner sig inte lika tydligt. Det är dock en film som man inte har tråkigt med. Tyvärr är den något av en b-film där tex dialogen låter pålagd efteråt med risigt resultat.



Inför filmens uppgörelse ute vid en jaktstuga i öknen jagas Bronson och hans flickvän av de onda männen i en frejdig biljakt. Jag brukar inte bli exalterad över biljakter, men denna var riktigt bra. Man ser hur våldsamt de kör bilarna i den karga öknen. Bronson kör en klassisk pick-up och fienden kör vanliga jänkare. Som biljakt betraktad är den bad ass och något av en höjdpunkt i filmen för mig.

En kul detalj var att jag lärde mig hur en vattenmelonodling ser ut. Och absurt är hur det ser ut! Som om aliens lagt ägg mitt i öknen... Galet.

Inte riktigt lika bra som Death wish, men jag ger Mr Majestyk ändå tre vattenmeloner av fem möjliga.

Betyg: 3/5



måndag 10 juli 2017

Death Wish (1974)


Jag hade faktiskt inte sett Death wish tidigare men nu var det dags. Var det en film för topplistan för 1974 månne tro? Den är i alla fall "Bronson approved" hos Movies-Noir!

Jag trodde att detta skulle vara en renodlad actionfilm med för tiden grovt våld (vilket antagligen skulle betyda milt våld med dagens mått mätt). Det var dock inte helt rätt. Filmen är snarare ett drama med vissa våldsinslag. Det är mer en psykologisk thriller än en actionstänkare.



Charles Bronson spelar en timid arkitekt vars fru och dotter blir brutalt överfallna i hemmet. Frun dödas och dottern blir galen av upplevelsen. Bronson blir riktigt arg på buset som gjorde detta. Han bor i New York City i en tid före de rensade upp bland buset med en strikt "nollvision" då det gäller brott på alla nivåer. Dagens NYC är som ni vet inte alls lika laglöst som det var på sjuttiotalet.

När Bronson besöker en affärspartner i Arizona ställs frågan om rätten att bära vapen och försvara sig själv och de sina i fokus. Med tanke på dagens vapendebatt är filmen riktigt intressant i detta avseende. Filmen håller helt klart på den sidan som propagerar för att man ska få försvara sig med våld. Och det är svårt att inte hålla med när filmen för fram sin ståndpunkt på ett engagerande sätt.

Vår hjälte får i alla fall en fin revolver i present. Pärlemohandtag och förkromning. Det tar ett bra tag innan Bronson bestämmer sig för att slå tillbaka, först med strumpan med mynt i (klassiker) och sedan med revolvern. Han blir en nattens riddare som utan kval (?) dödar buset som rånar och våldtar.



Filmen spenderar lite tid med att problematisera det faktum att allmänheten snart sätter större tilltro till nattens väktare än stadens poliskår. Till och med vissa polismän hejar på honom, men till slut blir den politiska pressen för stor och polisen måste jaga den massmedialt hyllade hämnaren.

Det är en bra film! Jag blev positivt överraskad. Jag ger Death wish tre Goldblums av fem möjliga.

Betyg: 3/5