Kill Bill: Vol. 2 (2004)

Precis som jag kom ihåg det är tvåan snäppet bättre än ettan. Det intressanta i storyn om The Bride är dels hur hon tränar sig inför hämnden, dels hennes möten med sina före detta vänner. Detta är fortfarande en tidig Tarantino så allt är over the top men inte lika stilistiskt serietidningsmässigt som hans 6-8.

Scenerna mellan Uma och Michael Madsen respektive Uma och Darryl Hannah är filmiskt guld. Scenen med the Bride och den kvinnliga mördaren på ett hotellrum hade jag glömt och njöt av i fulla drag nu. Jag gillar också träningsmontaget hos The Master Pai Mei vilket i sin tur får en pay-off i "begravningsscenen" som för övrigt är en riktigt vidrig scen. Vad har vi på Quentin Tarantino och kvinnohat förresten? När går en regissör över gränsen från att det bara är hans filmkaraktärer som uttrycker hatet till att skaparen av verket också bör få en känga? Jag undrar stilla efter denna titt.

Den långa sista scenen på Bills hacienda är en bra scen, men den bryter av tonaliteten i filmen rejält. Jag vet inte om det var så lyckat. Men låt gå för denna gång. Den korta scenen just före när Uma träffar Michael Parks bordellägare Esteban var rejält creepy. Hans vidriga "lazy eye lids" kom över mig som en chock. Vilket skådespeleri!

Dessa två delar, volume 1 och 2, ska ses som en film, det är numera väletablerat. Och som sådan är den bra, men den andra halvan är lite bättre. Mycket underhållande överlag.

Betyg: 4/5

Kill Bill: Vol. 1 (2003)

Jag har inte sett om Kill Bill sedan jag såg dem för en 10-15 år sedan. Jag kommer ihåg dem som otroligt bra, och där volume 2 var den starkare delen. När systersonen Måns var på besök slog vi till och kollade på den första delen. Man måste ju hjälpa till att sprida kulturen till nästa generation.

Jag var nästan mer nyfiken på hur Måns skulle ta emot filmen än hur jag själv skulle se på den nu för tiden. Måns var som väntat mäkta imponerad av fajtscenerna, men han poängterade dock också att filmen innehöll oväntat lite av det som Quentin Tarantino gör bra dvs coola dialogdrivna scener mellan karaktärer. Och jag kan inte annat än hålla med och utropa mina bifall.

Filmens första actionscen, den mellan the Bride och Vernita Green är mycket bra. Deras brutala och i sammanhanget relativt sett realistisk knivfajt är bra. Bäst är när de stoppar på grund av moralisk kod när dottern kommer hem. Slutet på scenen Tarantino! Det finns några fler scener som jag gillar, bland annat scenerna mellan the Bride och svärdsmeden Hattori Hanzō på Okinawa.

Men filmen domineras av den groteska avslutningen med the Bride mot O-Ren Ishii och hennes tusen hejdukar. Det är groteskt därför att det är så överdrivet och så orealistiskt att det blir tråkigt att titta på. Tarantino måste velat imponera på dem som gillar marshal arts-koreografi och fajt medelst samurajsvärd. Men för mig, och Måns, tedde sig scenen lite absurd. Kontrasten med fajten som inledde filmen är stor.

Jag tror och kommer ihåg det som att Volume 2 var bättre.

Men Tarantino är ju alltid Tarantino, och filmen är sannerligen långt från tråkig att se på, synd dock att den inte riktigt levde upp till rejält högt ställda förväntningar.

Betyg: (svag) 4/5

Tusk (2014)

Premiärfilm på Monsters of film. En yster skara filmspanare på plats. Hej Markus! Kevin Smiths nya film Tusk. Förväntningar och spänning i luften. Finns det något Kevin Smith fanboy i salongen? Jaaaaaaaa. Jag har alltid gillat hans filmer. De brukar pendla mellan treor och starka fyror. Hög lägstanivå. Nya filmen Tusk har en story som Kevin Smith och Scott Mosier kommit på under ett av deras SModcast-avsnitt. Jag gick in till filmvisningen med ett stort och stabilt förtroende för Kevin Smith. Förtroende för hans känsla för humor, stora hjärta och filmiska bedömningsförmåga.

Det var då det. Förtroendet som jag hade FT, Före Tusk. Detta var fan det mest bisarra jag sett på länge. Jag gillar bisarrt lika mycket som vilken filmnörd som helst, men inte denna typ av skymf mot mig som åskådare. Det är som att Kevin Smith givit mig fingret. "Fuck you, Mr Henke, best regards, Mr Smith..."

Första halvan av filmen är riktigt bra. Skön Kevin Smith-dialog med en massa kul skämt om podcasts och amerikanarnas syn på Kanada. Justin Long är en favorit och Michael Parks var ju suverän i Smith's senaste film Red State. En bit in i filmen har de två några bra scener där jag framför allt gillade Parks minspel då han pendlar mellan snäll farbror, galen maniac och elakare än döden. Han har tex svårt att hålla sig för skratt när Wallace (Long) upptäcker att hans ben blivit amputerat. En hel del roliga scener.

Men sedan ballar filmen ur rejält. Men vad kunde man vänta sig när man går på en film som handlar om en massmördare som bygger om sina offer till valrossar...? Nåväl, filmen kunde fortfarande ha haft sina poänger med roliga scener och bra skådespeleri. Filmen hade ännu inte brutit mot sina egna logiska lagar. Ni vet det där som jag ibland tar upp... att en film måste förhålla sig till det ramverk av lagar och logik som den etablerat. Tusk är en cinema absurde och det är ok. Men tyvärr faller botten ur filmen och dess historia med det otroligt dåliga slutet.

Det finns en scen som innehåller ett blänkande shot gun i händerna på den lustiga gubben med lösnäsa och rolig dialekt. Där fanns en vägval och Smith valde fel väg. Med detta fåniga slut var det som att Smith gav oss fingret. Han hade lyckas få med oss, alla sina fans, på resan ända in i mål. Han hade lyckats få oss att acceptera valrossen! Men sedan vänder han oss ryggen. Han överger oss i och med detta slut. Fuck you, audience. You made a mistake to trust me.

Nä, sorry, jag litar inte på Kevin Smith längre. Han är dock fortfarande rejält rolig!

Pappa Kevins dotter och Pappa Johnnys dotter:

Döttrarna

Detta var ett slag i ansiktet och jag tycker att Smith har slösat sina resurser och sin kreativa talang på fel projekt. Jag ger Tusk två besvikelser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Känner du igen honom?

Blev någon av mina vänner omvandlade av filmen?

Fiffis Filmtajm

Har du inte sett den?-Johan
Jojjenito