tisdag 21 maj 2019

Game Of Thrones - S08E06 The Iron Throne



Okey, så Daenerys of the House Targaryen, the First of Her Name, Breaker of Chains and Mother of Dragons vann alltså!

Okey, okey, stanna kvar, hör vad jag har att säga. Under ett långt samtal med Patrik i går natt kom en tolkning av avsnittet till mig. Inte som en blixt från klar himmel, mer som en "organisk" utveckling av idéer. Det var en svindlande känsla.

Stora delar av avsnittet är en önskedröm sedd ut Tyrions perspektiv.

Cirka tjugo minuter in i avsnittet startar en nästan tio minuter lång scen. Den utspelas i rummet där Tyrion hålls fången. Tyrion försöker övertala Jon om att Dany måste bort. Jon håller inte med en enda gång under samtalet. Han lämnar Tyrion med en bister min över ansiktet. Är det för att Tyrions ord har nått fram och Jon tänker på att han måste döda Dany, eller är hans min bister på grund av att han inser att en massa problem kvarstår (trots att han inte tänker döda Dany)? Vi vet inte och dessutom ser Jon alltid ut så, med en bister min alltså.

Sen klipper showen till Dany som går in i det raserade tronrummet... En ren repris av den kända "Dany's vision" från sista avsnittet av den andra säsongen. Och precis som i Dany's vision är det vi får se en dröm... Allt från den scenen och resten av avsnittet, cirka 50 minuter, är Tyrions önskedröm!

Allt Tyrion önskar för Westeros, sig själv och andra uppfylls. Dany blir mördad av Jon. Drogon flyger iväg. En vis man får makten i Bran the Broken, en man som inte kommer bli en tyrann. Sansa får behålla The North och så vidare. Till och med Tyrion får bli nye kungens Hand of the King. Sure, "I don't want it." Men det är ju just det han vill. Han vill leva ut sina dagar med att försöka sona för sina brott. Det är något som han sagt om och om igen under denna säsong, och som han följt upp med alla sina handlingar.

Okey, jag känner att ni inte är helt övertygade än.

Men låt oss studera det omvända, låt oss se de sista 50 minuterna rakt upp och ner. Vi får då ett tillrättalagt slut. Mycket är konstigt, orimligt och till och med helt ologiskt. Allt är däremot drömlikt.

I de inledande 20 minuterna ser vi Danys och Grey Worms galenskap. Vem av dem som är mest blodtörstig är svårt att säga. Efter Danys tal på trappan går hon iväg med en livvakt av Unsullies. Sedan i tronrummet är hon helt ensam. Hur rimligt är det med tanke på det vi såg precis innan plus det faktum att hon påvisats vara paranoid (i förra avsnittet)?

Scenerna med Drogon där han accepterar Jon och dessutom inte dödar honom efter mordet kan jag köpa för vem vet vad en drake tänker och gör. Drogon vet ju uppenbarligen att Jon är en Targaryen och han accepterar tydligen att husse och matte bråkat.

Men vad som är helt orimligt, helt omöjligt med tanke på hur denna historia har utvecklats, är att Grey Worm inte skulle avrättat Jon samma dag som hans Breaker of Chains blev mördad. Hans "state of mind" var övertydligt etablerat under inledningen av avsnittet. Han var inställd på att avrätta alla som är emot hans drottning. Och vem skulle stoppat honom? Ser Davos? The Unsullies? The Dothrakis? Vem? Det fanns inte ens (än) någon kung eller drottning som han behövde ta med i beräkningen.

Jag skulle vilja påstå att både Jon och Tyrion skulle med 100% säkerhet blivit avrättade dagen då Dany mördades. Allt var helt enkelt bara en önskedröm i Tyrions huvud. Och för att inte visa det orimliga i avsaknaden av Grey Worms hämnd valde showen att inte visade oss reaktionen hos honom, Tyrion och andra när Drogon skrek ut sin smärta över att hans mamma var död... det var annars en av de mest saknade scenerna för mig, Tyrions reaktion när han hörde Drogon, Grey Worms reaktion.

Det finns mycket mer som i min överhettade hjärna tyder på drömscenariot. Att Bran the Broken blir vald kung. Det känns som ett Sagan om Ringen-slut, det känns inte som rätt tonalitet för Game of Thrones. Plus flera andra små detaljer, som Ser Podrick of the Random Promotions... Som att Ser Bronn of the Blackwater dyker upp och helt plötsligt är Master of Coin.

Låt mig avsluta med en som det känns logisk konsekvens av denna tes, en tanke som kom till mig när jag väl började fundera på drömscenariot. Jo, detta skulle ju faktiskt lösa ett superstort problem för George R. R. Martin. Han får nu chansen att än en gång överraska sina läsare. Han får skriva det "riktiga" slutet. Det slut på sagan som har samma tonalitet som övriga delar av berättelsen.

D&D och George har rimligen kommit överens om att tv-showen får köra "drömscenariot". Det är troligt att skådespelare och andra som arbetat med showen inte ens fått veta om detta. D&D och HBO ville antagligen ändå inte ha ett slut där Dany vinner och därmed gör det till och med mörkare än vad det blev nu. Därmed kan George behandla slutet på sitt sätt. I bokform har han lyxen att kunna skriva vad folk tänker i "first person perspective" och då kan han ju faktiskt lyckas med det än mörkare slutet.

Så. Där har ni den, min tes. Vad sägs? Är jag lika galen som en Targaryen? Eller är jag lika smart som självaste Lord Varys?

Avslutar med mina favoriter från avsnittet:

Daenarys som dödsängeln, wow.
När Drogon reser sig ur snön och hans "acceptance" av Jon.
Hela scenen med reprisen av Dany's vision med fokus på Drogons delar. Ofantligt snyggt gjort.
Drogon smälter järntronen. Jag gillar Joanna Robinsons spaning om att tronen var som ringen i Sagan om Ringen och att den var så ond att den gjorde den som satt på den ond.
Sista bilderna på Drogon som flyger iväg över vidderna.


Nu är säsong åtta slut. Jag ser fram emot nästa säsong!




Ehhh, vänta nu. Noooooooo...



Tidigare inlägg från S8:
S08E05 The Bells
S08E04 The last of the Starks
S08E03 The Long Night
S08E02 A Knight of the Seven Kingdoms
S08E01 Winterfell






 









52 Directors: Richard Linklater


Richard Linklater är en favoritregissör. Amerikanaren gör dramakomedier med fokus på karaktärer och relationer. Ethan Hawke dyker ofta upp i hans bästa filmer. Linklater verkar fascinerad av tiden som fenomen. Dels har vi hans Before-trilogi som spelats in med nio års mellanrum mellan filmerna och där både skådespelare och karaktärer levt nio år mellan filmerna. Dels har vi hans episka Boyhood som spelades in under 12 år, en liten bit i taget, några scener per år, och som visar hur en ung pojke växer upp. Häftiga projekt båda två som ändock inte hade varit lika starka om inte filmerna varit så förbaskat bra.



Without further ado...



Richard Linklater topp 5




5. Everybody want some!! (2016)


En mycket underfundigt underhållande film om ett gäng killar dagarna före college startar. Skön åttiotalskänsla i filmen. Känslomässigt och tematiskt en uppföljare till Dazed and confuzed (som fick plats 6 på listan).



4. Before midnight (2013)


Tredje kapitlet om Jesse och Céline. Den högt emotsedda filmen tvingades kämpa mot tonvis med förväntningar men den klarade sig väldigt bra ändå.



3. Before sunrise (1995)


Fantastisk inledning på historien om Jesse och Céline. Ethan Hawke och Julie Delpy är underbara. Dialogen är naturlig och organisk.



2. Boyhood (2014)


En magnifikt filmprojekt resulterade i en fantastisk film med Ethan Hawke och Patricia Arquette. Makalöst bra film.



1. Before sunset (2004)


Får förstaplatsen på grund av att det är en av de bästa kärleksfilmer jag sett. Sista scenen är magisk. Ethan Hawke och Julie Delpy är med både framför kameran och i manusskrivandet. En underbar film.



Jag har sett tio av Linklaters nitton filmer:

  1. Slacker (1990)
  2. Dazed and confused (1993)
  3. Before sunrise (1995)
  4. School of rock (2003)
  5. Before sunset (2004)
  6. A scanner darkly (2006)
  7. Bernie (2011)
  8. Before midnight (2013)
  9. Boyhood (2014)
  10. Everybody want some!! (2016)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om Richard Linklater.

måndag 20 maj 2019

Fireflypodden - Slutet, del 2


Efter ett litet break släppte vi idag ut sista delen av sista avsnittet av Fireflypodden. Första inspelningen blev knasig och vi beslutade att spela in det igen. Detta skedde i bilen på E4:an ner mot Göteborg. Jag och Johan åkte på road trip för att hälsa på Patrik och gå på Comic Con. Vi hann också se med att testa den fantastiska VIP-salongen på Filmstaden Bergakungen. Vi såg om Avengers: Endgame (lika bra fortfarande). De har fattat hur man ska göra VIP där nere i Götet. Filmstaden i Stockholm, speciellt MoS har mycket, mycket, att lära där...

Under andra delen av avslutningsavsnittet pratar jag och Johan om de fyra novellerna som finns att läsa i Firefly: Still flying samt om alla comics som släppts före ett litet tag sedan.

Avsnittet och show notes hittas här. Där kan ni också hitta gamla avsnitt av Buffypodden och Shinypodden om MCU, Bowie, Bröderna Coen och Hitchcock.

Nu blir det paus med poddanden, men Shinypodden är åter till hösten.



söndag 19 maj 2019

Re-watch: Tinker Tailor Soldier Spy (2011)


Efter boken och den ypperliga miniserien av BBC ville jag såklart se om Tomas Alfredssons filmen från 2011. Jag såg filmen på filmfestivalen och har redan skrivit om den på bloggen förut, se här.

Denna gång kunde jag fokusera mer på avvikelser och likheter med de två tidigare verken på samma historia. Filmen lånar en hel del från miniserien i struktur och vissa element men den har flera sker som gör den unik också.

En stor skillnad mot både boken och miniserien jag direkt tänker på är hur de presenterar Smiley. Han spelas av Gary Oldman som såklart gör en bra insats även om Smiley för alltid kommer se ut som en åldrad Alec Guiness i mitt huvud. I filmen är Smiley mindre kontrollerad hela tiden. Han verkar mer hämndlysten här i filmen. Det är den mest troliga reaktionen hos Smiley, men den saknas helt i boken och miniserien. Här i filmen ryter Smiley till och med till vid ett tillfälle. Quelle spectaculaire!

Gary Oldman är vass. Han är en suverän skådis. Jag gillar också hans look and feel. Han är klädd i klanderfri svindyr tredelad kostym i denna film. Jag vet inte riktigt om det är bilden man får på honom i böckerna dock. Jag gillar också de lustiga och smått bisarra scenerna när Smiley är ute och simmar i någon parkdamm. Ska det vara någonstans i London tro...

Strukturen i filmen är lik den i miniserien dvs att alla scener som berättas via återblickar visas i rimligt kronologisk ordning. Filmen är hyfsat lätt att följa, trots alla intrikata turer Smiley tar för att av slöja vem som är mullvaden. Här i filmen förenklas mysteriet en hel del och det är kanske en av filmens svagheter. Jo, den kommer icke upp i samma nivå som bok eller miniserie i det avseendet.

Övriga skådespelare som jag gillar i filmen är John Hurt som Control, Toby Jones som Percy Alleline, Colin Firth som Bill Haydon, svenske David Denick som Toby Esterhase, Tom Hardy som Ricki Tarr och framför allt Benedict Cumberbatch som Peter Guillam. Filmen har snygg design och allt ser ut att komma från sjuttiotalet. Boken skrevs 1974 och handlingen är samtida. Tom Hardys stil andas sjuttiotal och jag kommer ihåg att jag fascinerades över hans stora feta läppar även förra titten.

Även filmen visar vad som händer med mullvaden, vilket miniserien gjorde men boken alltså inte skriver i klartext. Miniserien visar när George möter Ann efter händelserna. Boken avslutas när George är på väg till henne. Filmen väljer något mitt emellan, hon är hemma i lägenheten när George kommer hem, men vi får inte se henne eller något från deras konversation.

Betyg: 4/5

 





 


lördag 18 maj 2019

Tinker Tailor Soldier Spy - Miniseries (1979)


Miniserien i sex delar följer boken mer eller mindre ordagrant. En mängd repliker är exakt som det står i boken vilket är trevligt. Alec Guinness spelar gerorge smiley och det känns som att han skulle kunna vara född för den rollen. Han är helt enkelt superb i rollen. Rund, liten farbror med extremt stora 70-talsbrillor gör han sin Smiley till perfektion. Han spelar Smiley lika eftertänksam och passiv som han framställs i boken.

Denna tv-serie fokuserar på dramat, och många scener består av samtal mellan gubbar inomhus. Den är urvattnad i färgerna, som om den vore gjord på sjuttiotalet (duh!). Det är mycket få actionscener i serien vilket man kanske inte är så van med nu för tiden, men efter ett tag kom jag in i stilen och då firar serien triumfer. BBC har producerat och de brukar kunna garantera kvaliten.

Boken använder sig av många tillbakablickar som presenteras i bruten tidslinje. Vissa saker som hänt tidigare får man reda på tämligen sent i boken. Serien har valt en något mer rak tidslinje vilket jag uppskattar som omväxling. Det boken vann på i mystik hade med stor sannolikhet resulterat i förvirring i serien.

Serien har en scen i slutet som visar vad som händer med mullvaden, något som boken bara antyder.  Sen fortsätter serien ett steg längre än boken och vi får se när George möter Ann igen. Det var en överraskande och välkomnad scen.

Bland skådespelarna sticker Ian Bannen i rollen som Jim Prideaux och Hywel Bennett i rollen som Ricki Tarr ut. Det var också lite kul att se Patrick Stewart i en liten roll. Men bäst är ändå såklart Alex Guiness med sitt minimalistiska spel av Smiley. Han är seriens klarast lysande stjärna. I scener då han inte är med längtar jag till nästa scen när han är där. Magnetiskt!

Betyg: 4/5






fredag 17 maj 2019

"Tinker, tailor, soldier, spy" by John Le Carré


"Tinker, tailor, soldier, spy" är den femte av nio romaner om George Smiley. Den är också den första boken i den så kallade Karlatrilogin. I dessa böcker är George lite mer involverad även om han fortfarande mest arbetar via underhuggare. Precis som tidigare böcker är tonen mörk och vemodig, det går sällan bra för någon av karaktärerna i John Le Carrés böcker.

I denna bok, som för övrigt heter Mullvaden på svenska, blir Smiley själv en del av dramat. Dels får vi reda på hur Smiley fick upp ögonen för och till och med träffar den skygge ryske spionmästaren Karla, dels kommer Georges privatliv i fokus då Karla låter sin mullvad förföra Georges fru Ann. Karla ser Ann som Georges svaga punkt.

Smiley är en intressant huvudperson. Han är en mästerlig spion och extremt smart, men han är också ödmjuk, osäker på sig själv, helt utan prestige och en man som inte söker hämnd. Han studerar och funderar och drar slutsatser. Stor skillnad mot andra litterära hjältar som Sherlock och Hercule som båda är självförhärligande och pompösa.

Le Carrés stil är eftertänksam, långsam och indirekt. Detta är som motsatsen till Dan Brown som fokuserar på action sedd via "first person point of view". Det mesta som händer i böckerna om Smiley sker i flertalet tillbakablickar eller mellan scener i boken. Men John Le Carré skapar på ett fantastiskt sätt en känsla för världen han målar upp. Böckerna har en tät stämning. Han litar också på sina läsare till en hög grad. Till skillnad från mer simpla författare skrivs inte läsaren på näsan hela tiden. Denna bok avslutas med ett mord som inte ens förklaras. Vem mördar mullvaden? Oklart! Men sanningen finns ju i boken.

Jag var lite rådvill, men kom till slut ihåg vad som anses hända (från tidigare läsning av boken). Man får antingen tänka ut detta helt själv eller leta reda på teorier på internet. Man kan också se tv-serien från 1979 eller filmen från 2011 vilka båda har med scenen och pekar ut mördaren i klartext. Det var också det jag gjorde... Kollade på tv-serien och filmen (igen) alltså. Kommer på bloggen!

Jag gillade boken överlag men kan ändå inte bortse från att jag skulle vilja spendera mer tid med Smiley och mindre med hans hantlangare. Smileys främsta ställföreträdare här i boken Peter Guillam och agenten Ricki Tarr blev dock andrahandsfavoriter.

Nu går jag vidare med den sjätte boken, The Honourable Schoolboy.  

onsdag 15 maj 2019

Game Of Thrones - S08E05 The Bells


Vi närmar oss slutet av Game of Thrones med en rasande fart. Veckans avsnitt var en mixed bag. Det är bara att konstatera att det kommer bli svårt för showen att göra alla nöjda. Respekten för vad som gjordes i Avengers: Endgame ökar för varje avsnitt av GoT som vi närmar oss slutet.

Vi fick nu till slut ett anfall mot King's Landing som showen har teasat om länge och väl. Till skillnad från kriget mot The Night KIng kunde man nu i alla fall se tydligt vad som hände, men som fajt betraktat var detta för ensidigt för att bli riktigt intressant.

Att Dany blev spritt språngande galen låg kanske i korten trots allt, och Emilia Clarke säljer in snappen till galenskap riktigt bra, man ser den inre monologen i hennes ansikte. En dialoglös scen som var avsnittets avgörande punkt. Det var dessutom skönt att se att hon och Drogon flög på ett sätt att de inte lätt blev ett offer för skorpionerna. Däremot var det väldigt överraskande att Drogons eld numera kunde spränga murar och fälla hela hus. Hans eld har ju tidigare mest förtärt människor och djur, inte fungerat som dynamit. Att hålla sig till seriens "logiska regler" är extra viktigt just för att det är en hittepå-värld.

På tal om Drogon var han huvudperson i tre av mina favoritscener. Den första var när hans ansikte kom fram i mörkret bakom Dany vid avrättningen av Lord Varys. Den andra häftiga scenen var när han dök upp högt upp i solen. Såg ni honom redan i scenen när Euron tittade upp mot solen första gången? Han syns som en liten skärva. Jag såg något och frågade till och med Johan som jag såg avsnittet med om jag sett rätt. Den tredje favoritscenen var när han dök upp bakom The Golden Company och sprängde porten och halva muren bakom soldaterna. Kameran vilade på The Golden Company precis så länge att man hann börja undra om Dany och Drogon inte borde kunna dyka upp över muren, nu flög de igenom muren istället.

Avsnittet innehöll flera sista scener med riktigt stora karaktärer, flera från A-listan. Även här var det en mixad säck. Cersei har ju länge varit mindre intressant eftersom hon befunnit sig i princip ensam i King's Landing. Hon är som bäst i vass dialog och karaktärsdrivna scener med hennes motståndare. Nu fick man se henne gå från arrogant till fullständigt besegrad och tillintetgjord men det skedde mestadels i ensamhet. I slutet av avsnittet kom Jamie till henne. Jag hade sett fram emot att hennes fall skulle ske i samma rum som några av hennes fiender. Nu blev hennes och Jamies slut närmast patetiskt (ömkligt), och jag kan inte förneka att jag kände mig lite snopen.

The Hound, Sandor, mot The Mountain blev ungefär som förväntat. Det var ödet och historiens cykliska natur som dikterade att The Hound skulle döda sin bror med eld. Observera den fina gesten av Arya att tilltala honom med hans förnamn i deras sista scen.

Lord Varys död var mycket bra skriven, helt i linje med historien och den kändes organisk. Tyvärr kände jag inte så mycket som förväntat. Han var ändå en favoritkaraktär. Mycket av det som sker i slutet av showen är forcerat och allt sker allt för fort.

Den stora händelsen i avsnittet var förstås slakten av civila i King's Landing. Det var mörkt, kanske mörkare än vad jag hade väntat mig att showen skulle bli. Specialeffekter med brinnande stuntmän och bilderna på draken var exceptionella. Däremot var det inte speciellt roligt att se på i längden. Jag gillar krigsslag som är mer ovissa, innehåller tydliga strategiska poänger och där karaktärer vi älskar slåss mot bittra fiender. I princip inget av det uppfylldes av denna långa scen.

Showen har härmed på ett tydligt sätt svängt om Dany. Hon är nu exakt det hon fruktade att bli, lika galen som sin far, en eldgalen despot. Internet har påmint om Danys vision från sista episoden av säsong 2. Hon går genom ett raserat Red Keep där det singlar ner vit aska som snöflingor. En signifikant scen.

Arya? Showen behövde en ställis för oss i publiken inifrån King's Landing. Karaktärsutvecklingen för henne att välja att inte fortsätta jaga Cersei var stor, men den försvann måhända lite i dammet. Att hon sedan överlevde när alla andra runt henne brann får ses som en fantasy trope antar jag. Tur att en vit häst dök upp där från intet.

Nu har de i alla fall satt upp pjäserna för ett tämligen så intressant sista avsnitt. Vem kommer döda Dany? Tyrion - symmetrin i att båda bröderna kommer ha dödat en eldgalen despot? Arya - "the angel of death", men nej hoppas att hon lämnar dödens stig nu? Jon - symmetri med Jamie, han måste göra vad som krävs trots att det förstör honom? Men vad händer då med Drogon? Och vad är signifikansen av att det började brinna wildfire lite här och där under anfallet?

Tidigare inlägg från S8:
S08E04 The last of the Starks
S08E03 The Long Night
S08E02 A Knight of the Seven Kingdoms
S08E01 Winterfell