måndag 20 augusti 2018

Inside Llewyn Davis (2013)


Tredje säsongen av Shinypodden tuffar på. Jag och Carl tittar på bröderna Coens filmer och nu har turen kommit till Inside Llewyn Davis. Detta ver an film jag ville se om då jag kände på mig att jag undervärderade den när jag såg den på bio våren 2014. Då fick den betyget 3/5. Skulle kanske en ny titt få mig att omvärdera denna film som jag gjort med Blood simple och The ladykillers?

Det står snart klart att jag fortfarande har lite svårt för denna film. Och det beror mest på att jag inte känner speciellt mycket för filmens huvudperson, den egocentriske och osympatiske Llewyn Davis. Han är en otrevlig jäkel som inte uppvisar en enda förlåtande sida under hela filmens gång. Man skulle kunnat vänta sig att huvudpersonen skulle lärt sig något under filmen och att han kommit ut som lite mer insiktsfull om sig själv och sina svagheter, men icke. Bröderna Coen påvisar snarare att Llewyn inte lärt sig ett smack med att visa samma scen som första och sista scen i filmen.

Nu kan jag tillägga att Carl har en helt annan syn på både film och huvudkaraktär, något som diskuteras i poddavsnittet.



Som slice-of-life film är denna helt ok och den lever på sina birollskaraktärer. En mycket bättre film om en persons liv under en vecka är Jim Jarmusch's Paterson som också omnämns i podden.

Det bästa med filmen är Justin Timberlake, Carey Mulligan, Adam driver och Stark Sands som den unge soldaten. Den väldige John Goodman har en liten roll som en än mer cynisk och eländig musiker som Llewyn stöter på under en av sina resor. John Goodman spelar över så kraftigt att man undrar om han har blivit en parodi på sig själv.

I podden svamlar jag om den klassiska romanen Odysseus av James Joyce. Jag bad Carl klippa bort partiet på grund av grav skamsenhet över minne minnesförlust. Får se om så skedde. :)

Vi pratar om den gula katten en hel del. Gaslight Café. Bob Dylan. Please Mr Kennedy. Johnny Five.

Men nej, denna nya titt gjorde inte att jag upptäckte andra sidor av filmen, sidor som gått mig förbi vid första titten. Jag ger den fortfarande en trea och det är mest för det allmänna bra handlaget inom alla filmtekniska grenar samt en hel del kul bifigurer som fladdrar förbi.

Slutresultat: ingen förbättring.

Betyg: 3/5

Besök shinypodden.se för fler avsnitt från denna säsong eller tidigare säsonger. Hör gärna av er med kommentarer om filmerna eller om vårt sanck.





torsdag 16 augusti 2018

The Ladykillers (1955)


Med skådespelare som Alec Guiness och Peter Sellers borde denna klassiska brittiska komedi vara strålande. Tyvärr är den gräsligt dålig. Till och med lika dålig som tandstatusen på Sir Alecs professor Marcus!

Anledningen till att jag tog mig an filmen var såklart att vi skulle prata om bröderna Coens re-make av densamma i den pågående säsongen av Shinypodden. Jag hade hoppats på en rolig och uppfriskande gammal komedi. Men allt gammalt är inte bra som det ibland visar sig. Med tanke på hur usel filmen är kan jag för mig liv inte förstå dem som är upprörda över att Coens gjorde en remake. Skäms på er!



Sir Alecs löständer är gräsliga, den gamla damen är varken charmig eller rolig och filmen som helhet är bara trist. Det var en utmaning att hålla sig vaken till och med! Betänk att detta är ur den fasansfulla genren "fars". Om ni gillar sådant är den kanske för er, men jag har ofta mycket tråkigt när det bjuds på sådant.

Jag ger upp, denna film är inte värd att spendera mer tid på.

Jag ger The ladykilers en etta helt enkelt.

Betyg: 1/5

Ni hittar detta avsnitt och andra på shinypodden.se.



måndag 13 augusti 2018

The Ladykillers (2004)


Bröderna Coen hade redan före True grit gjort en ren remake. Det är den gamla brittiska komedin The ladykillers från 1955 som bröderna av någon outgrundlig anledning valde att göra en remake på. Deras film kom ut 2004.

Jag och Carl har hängivit oss åt båda filmerna. Vi undrar varför det blev en remake och vilka skillnaderna dem emellan blev. Vi pratar om Tom Hanks bidrag till filmen, bra eller icke? Coens har förlagt sin film djup nere i den amerikanska södern och vad gör det med känslan i filmen?

Jag hatade denna film när jag såg den första gången. Den är som vanligt från Coens allt annat än realistisk. Bröderna gör ofta komedier om korkade personer och jag tänker mig att de sitter med ett ironiskt och antagligen hånfullt leende när vi åskådare försöker förstå vad de vill med sina komedier. Detta är typiskt en sådan film. Jag finner inte att deras mest sarkastiska humor är den bästa.

Jag finner inte heller deras kiss och bajs-humor speciellt rolig. Jag snarare avskyr den simpla och rent ut sagt tråkiga humorn om IBS. J K Simmons brukar vara bra men här blir han bara löjlig.

Vid denna titt gillade jag dock Tom Hanks överdrivna skådespeleri. Han har tagit sig an rollen på ett lustfyllt sätt och jag kan inte denna gång värja mig mot dess charm. Jag gissar att det inte var ironiskt nog för Coens för Hanks har väl aldrig sett mer i någon av deras filmer?



Även den gamla svarat damen som ska dödas var mycket lustig. Hennes stil och sävliga tempo uppskattades. Irma P Hall spelade Marva och hon gör det bra.

Jag blev förvirrad flera gånger då jag såg den korta killen mitt i kören, dirigenten. Jag tyckte mig känna igen honom. Kunde det vara en förklädd Eddie Murphy? Men nej, det var pastorn Ricky Grundy. Helt okänd för mig. Falsk alarm!

Ryan Hurst, han som spelade Gerry Bertier i Remember the Titans,spelar här den gravt korkade Lump Hudson. Jag brukar inte älska karaktärer som är korkade men han är charmig och hans relation till professorn slog an en känsla i mig.

The Ladykillers kommer aldrig gå till filmhistorien som en stor eller speciellt bra film, men denna gång fann jag den ganska roande ändå.

Jag ger den två hippity-hopp av fem möjliga.

Betyg: 2+/5

Besök shinypodden.se för show notes och fler avsnitt från denna och andra säsonger av podden.



fredag 10 augusti 2018

Mission: Impossible - Fallout (2018)


Mission: Impossible-serien har vuxit till sig under årens lopp. Från random actionfilm som passerade mig obemärkt förbi har serien nu vuxit sig stark och pockar på uppmärksamheten. Jag gjorde en sammanställning av mina intryck efter den senaste filmen Rogue Nation, se här. Flera av filmerna växer vid omtitt (tvåan är det notabla undantaget) så jag borde kanske se om Rogue Nation också vid tillfälle.

Tom Cruise har en stor del i att serien lyckas. Han är en av de sista megastjärnorna vi har kvar "från förr". Och han har en ruskigt bra stil när han springer. Har han kanske tagit över efter Bourne att ge oss modern action? Så är det kanske lite. Hans filmer är hårfint på rätt gräns av det helt orimliga som tex en serie som Fast and the Furious har svårt att förhålla sig till. F&F-serien har dock andra styrkor och jag kommer någon gång i framtiden ta mig an den här på bloggen. M:I-filmerna är inte lika realistiska som Bourne Identity, men ganska nära. Det är trots allt så att Tom Cruise gör de flesta av stunten själv och den vetskapen är en stor del av lockelsen med serien. 


Hur jag upplever en film beror mycket på situation, bioupplevelse och sällskapet. Jag såg Fallout på premiärdagen i Denver, Colorado. Den visades i IMAX och på 2D. Salongen var gigantisk, stolarna underbara, inget problem med sikten eller odrägliga ligister som störde och så såg jag den med Diana och Alex, folk som likt jag älskar genren. Så klart att det blev en lyckad biostund. Dessutom hade jag lyckats undgå spoilers och jag hade givetvis inte sett trailern så jag hade en förtjusande stund i bion. Trailern för denna film är spoilande på ett vidrigt sätt.

Vi brukar skoja om "action utan slut" och så är det här. Det är action för hela slanten och jag stortrivs. Allt är inte realistiskt (duh!) eller helt logiskt (skit samma) men underhållningen sviktar aldrig. Klart jag hade velat se mer av Rebecca Fergusons figur och ännu mer av relationerna mellan Ethan, Julia och Ilsa, men skit samma när det är så här frejdig action. Inte ens Benji fick mig ur fas. Han var sansad för en gång skull. Eller så har jag börjat vänja mig vid karaktären.


Actionscenerna är top notch. I was blown away som vi säger på ren svenska. Slagsmålsscenen på toaletten var riktigt najs och den fick mig att minnas både det bästa ur Bourne-serien likväl som den gamla uractionfilmen The Warriors.

Jag njöt av visningen och kan varmt rekommendera Fallout till alla som gillar action. Detta är sommarens actionrökare nummer ett. Ses bäst på bio skulle jag tippa.

Betyg : 4/5

onsdag 8 augusti 2018

True Grit (1969)


En känd gammal western med John Wayne som jag inte sett! Vafalls? Kanske inte så konstigt då jag sannerligen inte sett allt med The Duke, men jag gillar ju honom så det var ett enkelt val att se denna i samband med podden. Här i originalfilmen spelar Wayne mot den 21-åriga Kim Darby i rollen som 14-åriga Mattie Ross och musikern Glen Campbell i rollen som La Boeuf.

Det är kul att se den store och ofta type cstade John Wayne som en slarver och suput. Hans Rooster Cogburn är allt annat än trivsam i inledningen av filmen. Det är en något ovanlig roll för Wayne som allt som oftast spelar en klassiska amerikansk helylleshjälte. Samspelet med Kim Darby är överraskande uppfriskande och kul att se. Hon domderar med sin äldre och bra mycket mer erfarna kollega på ett hurtigt sätt. Metanivån när man vet vilka roller Wayne brukar ta adderar till denna film. Baby sister!



Personregin må vara helt ok, men filmen är inte speciellt innovativ inom de filmteknsiak grenarna. Musiken i filmen är dirket svag med en helt tokig tonalitet. Jag tycker inte att klämkäck orkestermusik som denna passade in i stämningen. I Shinypodden spekulerar jag och Carl om att bröderna Coens version antagligen är mer trogen bokförlagan och om det är korrekt kan man dra slutsatsen att man gjort om slutet på denna äldre version för att göra det mer positivt och lite mer familjevänligt.

Hela filmen är för övrigt ganska snäll och med glimten i ögat. Det känns inte farligt eller spännande på riktigt någon gång men filmen lever mycket på sina sköna skådespelare och deras inbördes personkemi. Älskade till exempel scenen när Mattie Ross förhandlar med hästägaren om återköp av ponnisarna. Hon är härlig Mattie, helt klart.

Dennis Hopper och Robert Duvall är båda minnesvärda i biroller i filmen.

Gå in på shinypodden.se och lyssna på poddavsnittet där vi pratar om både denna gamla goding och bröderna Coens nyinspelning.

Jag ger True grit tre tjejer som kan av fem möjliga.

Betyg: 3/5 







måndag 6 augusti 2018

True Grit (2010)


Shinypodden om bröderna Coens filmer fortsätter. Carl och jag tar oss an westernklassikerna True grit, både originalfilmen med John Wayne och Coens nyinspelning. Är filmerna lika? Vilken version är mest trogen boken? Är John Wayne överlägsen Jeff Bridges i rollen som Rooster? Har skådespelarens ålder betydelse när hon ska spela en fjortonåring? Dessa och andra viktiga frågor diskuteras i poddavsnittet.

Det är helt klart att bröderna Coens True grit är en bättre gjord film är originalet från 1969, men är den bättre som film? Coens film startar snabbare. Vi kommer in i handlingen när Mattie redan är på jakt efter sin fars mördare. Jag gillar det valet då den gamla filmen kändes aningen seg i början. Hela historien berättas med ett större driv i Coens version. Sen har deras film givetvis bättre produktionsvärdet där fotot och musiken i första hand sticker ut på den positiva sidan.

Men som alltid är det karaktärerna, skådespelarnas karisma och hur karaktärerna beskrivs, som har den största delen i hur bra en film blir. Om jag tillåts fokusera på de tre huvudkaraktärerna vinner Coens film med två mot ett.



Hailee Steinfeld som var 13 år då hon spelade in filmen är lite bättre än sin äldre kombattant Kim Derby som var hela 21 år då hon gjorde rollen. Båda är egentligen riktigt bra men jag gillar mer att se Hailee som spelar sin ålder. Det är generellt sett lite trist när vuxna ska spela unga tonåringar. I båda fallen fascineras jag av den frejdiga unga flickan och hur hon tar för sig i en miljö som var allt annat än fredlig.

Då det gäller Rooster vinner John Wayne ganska klart över Jeff Bridges. The Duke spelar sin instabile supit med bravur och jag köper hans fader-dotter-relation med Mattie fullt ut. Jeff Bridges spelar över och ger oss en frustande och bullrig gammal vresig gubbe. Han är ok i rollen men inte lika karismatisk som Wayne. Såklart. Det står ett ett!!

Coens film vinner med två ett då Matt Damon är klart mycket mer intressant som La Boeuf än popartisten Glen Campbell som obegripligt nog fick spela rollen i Hathaways film. Här ger han filmen tre intressanta karaktärer, jag fann La Boeuf ganska ointressant i den gamla filmen.

Vad gjorde Josh Brolin i denna film? För denna och andra aspekter av filmen hänvisar jag till poddavsnittet. Gå in på shinypodden.se och lyssna.

Jag ger True grit fyra ormbett av fem möjliga.

Betyg: 4/5










torsdag 2 augusti 2018

The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)


Sagan om ringen kommer för alltid ha en speciell betydelse för mig. Som ung trodde jag länge att boken aldrig skulle kunna filmatiseras. Men utvecklingen av specialeffekter och CGI och sånt gjorde ju att man numera kan göra film av i princip vilken bok som helst. Den första filmen i trilogin är den klart bästa såklart. Jag har sett den ett antal gånger.

Vad är det då jag gillar med filmen?

Den känns tajt i sitt berättande. Det underlättar att det är första filmen och vi får introduktion av alla huvudpersoner. Men den har också en enklare story och mer driv i berättandet. Den extra långa versionen som jag har på blu-ray tar i och för sig god tid på sig. Men så snart hoberna startat sin resa händer det saker som driver historien vidare mest hela tiden.

Jag älskar musiken här i första filmen, en klar höjdpunkt som jag efter vad jag kommer ihåg inte matchas i de senare filmerna.



De bästa scenerna är de i Moria, speciellt bitarna före fajten i gravrummet men också Gandalfs "last stand" mot balrogen. Rysningar.

Boromirs död har alltid varit en av de stora häftiga scenerna. Ljudet av när Uruk-Hai-pilbågen spänns! Rysningar.

Flykten från de svarta ryttarna ut ur The Shire är ett måste och så har vi ju såklart Aragorns introduktion. Kungen!

Sen är jag lite soft för den första halvtimmen i The Shire också. Det gränsar till töntighet då Jackson gör allt för att visa hur milda och goda hoberna är men jag slukar det med hull och håriga fötter.



Det är inte speciellt många scener som jag inte gillar i denna fösta film, så här får det bli nit picking.

Vissa shots över mörk och hotfull skog känns inlagda efteråt och bidrar inte till känslan.

Galadriels test när hon blir mörk och hotfullt är direkt dålig, som om de sökt cgi-effekten före en riktigt bra spelad scen helt enkelt. Jag tycker till exempel att scenen när Bilbo blir mörk och sträcker sig efter ringen i scenen med Frodo i Rivendell görs mycket bättre. Less is more...

Till sist är jag inget stort fan av Arwens flykt. Visst är det coolt med Arwen, Frodo, vit häst och en massa svarta ryttare men jakten i skogen är undermålig. Man har aldrig klart för sig hur de förhåller sig till varandra (actionscenens "logistik") eller hur långt hon har kvar till floden. Hon rider kors och tvärs och det ser ut som att hon borde varit omringad flera gånger om, och det är dessutom helt annorlunda än boken. Varför göra om en scen om den ändå blir så här orealistisk och plastig? Bättre med hög fart och snabb flykt än detta virrvarr.

Jag älskar att filmen finns, ja nästan mer än filmen själv. Den har en trygg plats i mitt hjärta och på min topplista av 100 favoritfilmer.

Betyg: 5/5







måndag 30 juli 2018

Blood Simple. (1984)


Andra filmen i Shinypodden säsong 3 är bröderna Coens debutfilm Blood simple. Jag och Carl försöker bena ut vad som händer i filmen som ändå är rakt berättad. Fokus flyttas från karaktär till karaktär allt efter filmens gång. Vi ställs inför fler viktiga frågor. Hur snabbt snurrar fläkten? Hur många kulor är det i pistolen? Vem är skyldig? Är någon oskyldig? Vem är mest svettig? Hur definieras film noir?

Efter första titten 2011 var jag vagt positiv och gav den betyget 3/5. I denna omtitt blommade filmens stämning ut. Vilket tajt driv i handlingen den har! Det är fortfarande så att jag har lite svårt att känna för karaktärerna. Jag tycker helt enkelt att de är lite för korkade för att jag ska helt kunna hänge mig åt dem.

Men bröderna Coens handlag är det inget fel på. Filmen håller oss tittare i ett fast grepp hela filmen igenom. Filmen är kanske dock mer intressant än spännande. Jag är hela tiden nyfiken på vad som komma skall för jag hade förstås glömt det mesta av vad som skulle hända sedan jag såg den senast. Denna gång la jag också märke till filmmusiken på ett positivt sätt.



Filmen kan kanske kallas en neo-noir. Den tar film noir genren och gör en egen twist på genrens grepp och troper. Är Abby en femme fatale, kvinnan som snärjer den olycklige och drar ner honom i fördärvet? Eller är hon helt enkelt filmens huvudkaraktär? Är skurkarna så farliga och dödliga som de omtalas som? Eller är de bara vanliga ganska misslyckade bonnläppar? Nästlar sig huvudpersonerna in i ett nät av lögner och förvecklingar de inte kan ta sig ur? Eller är de bara usla på att kommunicera?

Som debutfilm är detta tämligen imponerande. Bröderna visar redan här att de kan sina saker. Denna typ av mörk crime-film kommer de förädla i filmer som Fargo och No country for old men. Det var också riktigt kul att se en unga Frances McDormand i hennes debutroll. Det är som alltid kul att se en skådespelare som man lärt känna som vuxen i en yngre upplaga.



Jag och Carl diskuterar detta och mycket mer i Shinypodden. Ladda ner, prenumerera och kommentera på shinypodden.se.

Jag ger Blood simple en stark trea eller en svag fyra. Äh, känner mig generös då filmen etsat sig fast efter denna titt. Den får fyra borttappade tändare av fem möjliga. Vilket betyg tror ni Carl gav den?

Betyg: 4/5