måndag 16 oktober 2017

Twin Peaks - Season 3 (2017)



Oi, SPOILERS. Läses på egen risk.


Om man slår upp det engelska ordet "audacity" på dictionary.com får man svaret:

Audacity
noun, plural audacities.
1. boldness or daring, especially with confident or arrogant disregard for personal safety, conventional thought, or other restrictions.
2. effrontery or insolence; shameless boldness:
3. Usually, audacities. audacious or particularly bold or daring acts or statements.

Audacity kan översättas till djärvhet på svenska. "Audacity" är det ord jag tänker på när jag försöker summera David Lynch och Mark Frosts Twin Peaks The Return.

Twin Peaks The Return är sannerligen inte perfekt men gudars vilken spännande resa det var. Vilken bedrift detta är. Lynch ger fingret år alla konventioner och mal på utan att oroa sig för publik, kritiker eller sin uppdragsgivare. Det börjar med att vi tittar på en tom glasbur. Symboliken är övertydlig. "Burken" är tom men ändock sitter vi där och stirrar. Och när det är så fantasieggande som detta så blir jag glad. Och glädje är den starkaste känslan jag har när jag sett klart serien. Inte för dess innehåll, det är svart som tjära, utan för att det kan finnas en tv-serie som denna anno 2017. Serien är lika befriande som provocerande och jag älskar den. Episode 8, wow ett tv-serieavsnitt som inte borde kunna existera. Det är helt galet!



Det är ingen idé att beskriva handlingen. Det kan man läsa om på andra sajter eller varför inte lyssna på någon av de många poddar som behandlar serien. Jag valde att lyssna på Joanna och David i PeaksTV. De är supermysiga och har ett trevligt samtal.

Det är lätt att gräva ner sig i detaljer och dissekera serien till dess beståndsdelar. Risken är då stor att man trasslar in sig och till slut bara känner avsky. Jag tror att man mår bäst av att ta några steg bakåt och se på den med lite större perspektiv. Detta är en vitamininjektion i tv-serielandskapet. Tyvärr är den nog inte en tillräckligt stor ekonomisk framgång för att sätta mer än artistiska och kreativa märken i branschen.

Säsongen gick upp och ner. Den inleddes starkt, tappade lite, kom igen, chockade och upprörde och så vidare. Den var som bäst i avsnitt 15-16 för att till slut avslutas i mörker. Vi fick se några av tv-serievärldens mest konstiga och svårförståeliga tv-serieavsnitt och bara det måste hyllas. Lynch verkar velat ruska om oss tittare.



Om jag ändå ska ta mig för att lista mina önskningar på sådant som "kunde varit" annorlunda skulle jag velat spendera lite mer tid med den "riktiga" Cooper. Nu fick vi några få scener mellan sjukhusvistelsen och när han gick in i "twilight zone". Alldeles för lite. Men jag inser att en av Lynch tydligaste mål med The Return var att ge oss karaktärer som utvecklats. Detta blev inte den "fan service" som många kanske väntat sig. I princip ingen av karaktärerna var sig lik, och Cooper var det tydligaste beviset av detta. Men även Audrey, Bobby, Ben Horne, Sarah Palmer och flera andra gavs nya sidor som i alla fall jag inte väntat mig. Lite synd att vi inte fick se mer av favoriten Audrey kan jag tycka.

De enda som fick ett lyckligt slut var nog Norma och Big Ed. Så fina de var.



Det känns som att jag inte kan sammanfatta mina tankar om Twin Peaks S3 på ett särskilt bra sätt. Men jag kan bara fortsätta med mina osammanhängande "ramblings"...

Norma är hon Lynchs alter ego? I valet att tjäna mer pengar mot att hon ska ge avkall på sina artistiska mål väljer hon konsten först. Hon vill inte ge avkall på kvalitén på sina pajer. Är det inte på samma sätt som Lynch gör med denna serie? Många scener är plågsamt långa och långsamma. Candie som jagar flugan, Dougie som ritar barnsligt på sina "case files", långa långa scenen med Audrey när hon skäller på sin man, kvinna som sitter och tutar till förbannelse i trafikolyckan utanför The Double R Diner. Scener som är jobbiga eller helt fantastiska. Lynch ser oss i publiken som zombiesar. Inne i vår egen sociala nätverksvärldsbubbla ser vi inte världen runt oss. När en pojke blir överkörd av en lastbil står alla utom en gammal man och tittar på. Ingen reagerar när Dougie beter sig som en hjärndöd och återupprepar vad folk säger till honom. Är det så vi moderna människor är nu? Kan vi ens se det som Lynch målar upp som från den position vi är i?



Det bästa avsnittet var episode 13, det när börderna Mitchum firar med Dougie och ger bort BMW:ar och gym in the back yard. Senare i avsnittet bryter Evil Cooper arm.

En lustig detalj som folk kanske är upprörda för är att Lynch åter igen ger fler ledtrådar än vad som behövs. Se äldre filmer som Mulholland Dr eller Lost highway. Många scener är bara där utan mening. Lynch visar oss livet som sker mellan de stora händelserna. De små vardagliga scener som Linklaters Boyhood fokuserade på. Lynch har med en massa sådant här. Till exempel är de flesta avslutande scener från The Bang Bang Bar sådana. De har ingen betydelse för Evil Coop, Dougie eller någon annan. De är bara där som livet självt. När du och jag går på AW och tar en öl och snackar om allt möjligt med kompisarna så har det heller ingen betydelse för Evil Coop, Dougie eller någon annan. Lynch är en lurig jäkel.



Men allt var inte bara kall intellektuell stimuli. På grund av att så många gått ur tiden var var och vartannat avsnitt tillägnat gamla välbekanta ansikten. Miguel Ferrer och David Bowie, vi saknar er. Den sista scenen med Margaret, the log lady, där hon kommenterade sin egen rädsla för döden var otroligt smärtsamt men likväl vacker. Jag höll handen för ansiktet efter den scenen.

Hawk: "Goodnight, Margaret. Goodbye, Margaret."

Twin Peaks The Return är i princip omöjlig att betygssätta. Men den är en "måste ses"-serie...

Betyg: 4/5












lördag 14 oktober 2017

Nobel - Season 1 (2016)


Nobel är en norsk politisk thriller som närmast kan jämföras med tv-serien Homeland och kanske lite filmen Zero dark thrity. Den handlar om Norges insats i Afghanistan och efterföljande politiskt spel om olja, pengar, ära, svek och förräderi. Det är en riktigt spännande, välspelad och välproducerad serie som ligger på SvtPlay månaden ut.

Seriens tre huvudpersoner är Johanne Riiser, PA till Norges utrikesminister, hennes man Erling Riiser soldat i de norska specialtrupperna samt hans kollega Jon Petter Lie. Johanne spelas som alltid förträffligt av svenska Tuva Novotny känd från serien Dag. Erling spelas av Aksel Hennie och Jon Petter av Anders Danielsen Lie. De är alla riktigt bra i sina roller. Allra bäst är Anders Danielsen Lie. I en minnesvärd mindre biroll ser vi Samuel Fröler som Erlings heroinberoende far. Mycket bra även han. Till sist vill jag nämna Danica Curcic i rollen som Adella. Hon är bad ass.



I första scenen ser vi Erling, Jon Petter och deras team på uppdrag i Afghanistan. Sedan tar historien vid när teamet just kommit hem till Oslo. Under seriens åtta avsnitt (varav de två första är sammanslagna i ett dubbelavsnitt) får vi se "flash backs" till tiden i Afghanistan medan historien utvecklas. Vi åskådare får följa Erling på hans väg till att förstå hur det hela hänger ihop. Det blir som att skala av lager efter lager på en lök.

Det är en spännande serie som passar bra för en rejäl "binge watch". Jag rekommenderar den.

Betyg: 3/5 

fredag 13 oktober 2017

Home Again (2017)


Home again är en ganska dålig enkel romantisk komedi på ytan. Men är den något mer? Jag har ärligt talat ingen aning, men jag har en spaning på att filmen faktiskt kan vara något mer än vad den först verkar.

Jag gissar att den är en ironisk kommentar till genren den själv ingår i. Allt i denna film är skruvat upp till max. De söta och gulliga scenerna är outhärdligt söta och gulliga. Hela historien är så fånig att porrfilmer från 80-talet känns som genomarbetade i jämförelse. Ni vet, porren förr i tiden hade handling. De spelade upp små scener som var löst sammansatta med enda målet att det skulle bli sex. Det var pool-killen med svettiga överkropp och den uttråkade hemmafrun, eller detektiven som var "måste" att fråga ut ett vittne i hennes sovrum och så vidare.

Här är det en osannolik soppa där tre unga filmkillar som vill slå igenom i Hollywood som genom liknande logik "måste" bo hos ensamstående mamman Alice (Reese Witherspoon) och hennes två små döttrar. Hela handlingen är så "far out" att filmmakarna bara måste driva med det förväntade i denna så vältrampade genre. Det är min spaning.



Om man bara ser filmen som en romantisk komedi rakt upp och ner så är den inte bara korkad, den tillför absolut inget. Vad är dess existensberättigande? Förutom ett att Reese får in en check till? Absolut inget i filmen"skaver", filmen har ingen nerv. Alla är jättesnälla och helt underbara... Barnen, killarna som är inneboende, den åldrande modern... Inte ens ex-maken är något annat än förstående och supersnäll. Totalt menlöst så länge man tar filmen "face value".

Men lustigt nog roades jag kungligt i biomörkret till denna lilla film. Desto mer sötgulligtsnälla scenerna blev desto mer jublade jag inombords. Antingen såg jag en metanivå som filmen inte har och då är det skämskudde på mig, eller så är det subversivt och glimrande satiriskt.

Annars var kanske en av de roligaste incidenterna under visningen där nere på Malmö filmdagar när en recensent mot slutet av gullegullfesten då en extra uppskruvad snuttiputtiscen spelades upp fick nog och stönade högt rakt ut i biomörkret. Alla i salongen skrattade med och det var en allmänt munter stämning under filmens sista kvart. Ännu ett "bevis" för att filmen lyckades... med något i alla fall. Damn, jag kanske är ute och cyklar.. Eller inte.

Jag ger Home again tre snällisar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Läs fler ingående analyser från CarlJohan och Fiffi.

onsdag 11 oktober 2017

Blade Runner 2049 (2017)



Denna revy innehåller spoilers for Blade runner 2049.


Blade runner 2049 är en av de senaste årens absolut häftigaste filmupplevelser. Wow! När filmen väl kom igång var ljudbilden det första jag la märke till. Blade runner 2049 är kanske till och med den mäktigaste film jag någonsin sett med avseende på ljuddesign och filmmusik. Den är brutal. Ljudet var mycket högt uppskruvat och vännen bredvid mig var tvungen att hålla för öronen vid ett flertal gånger. För mig var det perfekt ljudvolym, högt så att det kändes ända in i märgen. Fotot av mästaren Roger Deakins är också otroligt snyggt. Vi får under filmen se nya miljöer i en strid ström och de är alla suveränt snygga och fantastiskt fotade. Production design och fotograf i harmoniskt samarbete.



Filmen är lång, kanske för lång, men den rör sig hela tiden framåt. Precis som i originalet har vi en rak tidslinje där vi får följa en Blade runner på ett uppdrag. Jag tycker att filmen funkar som uppföljare. Den nya filmen adderar till den futuristiska världen, en framtida parallell verklighet till vår egen. En verklighet där Pan Am och Atari fortfarande finns och gör reklam och där landsförkortningen CCCP flimrar förbi på ett fordon eller något liknande. I denna värld är alla kulturer och folk samlade i en enda stor kittel. Los Angeles är utbyggt till en enda stor massa av höghus. Söder om staden breder sig en stor avfallsplats ut... San Diego.

Det jag inte gillar med uppföljaren är att de försökt att göra storyn större och mer episk. Det behövdes inte. Men de enkla men ack så tunga filosofiska frågorna om moral räckte tydligen inte för Denis Villeneuve. Hela storyn om en motståndsrörelse av replikanter och den där kvinnliga ledaren som introduceras efter drygt två timmar kändes inte alls nödvändig. Jag hade hellre sett att de fokuserat på jakten på några få identifierade replikanter och till det adderat den fina historien om Rachels och Deckards dotter. Jag älskade slutet när Deckard la handen på glasrutan och jag tvingades svälja en liten snyftning för att stoppa floden som kunnat sluta i storböl.

Herregudars, vad har vi på Ryan Gosling egentligen? Han är adekvat i denna film men jag gillar honom inte. Med tanke på vem som regisserade denna film undrar jag stilla varför vi inte kunde fått sett Jake Gyllenhaal i huvudrollen istället. Jag tror att det hade blivit så mycket bättre. Ryan Gosling brukar ju alltid se helt nollställd ut så egentligen passar han kanske till att spela en replikant, men jag vet inte ännu hur jag ser på hans roll här. Det känns inte bra i alla fall...



Av de övriga skådespelarna klarade alla sig bra. Detta är en film som inte bygger på casten lika mycket som många andra filmer. Här är det stämning, miljö, foto, musik och grundläggande och ibland upprörande moraliska frågor som har huvudrollen. Vem har rätt att leva? Vem har rätten att döda?

Jag var under hela filmen nyfiken på hon som spelade K's AI-flickvän Joi. Hon heter Ana de Armas och jag trodde länge att det var Felicity Jones. Men icke, istället var det hon från War dogs. Specialeffekterna de använde för att visa Joi som ett hologram var grymt snygga. Jag njöt av den rena sci-fi-känslan jag fick av scenerna mellan henne och K. Sen var det en fin liten kärlekshistoria också såklart.

Den udda företagsledaren spelas av Jared Leto och han gör sin Niander Wallace lika egocentrisk och over the top som Joe Turkel gjorde Dr. Eldon Tyrell i Blade runner. Det var passande och en kul detalj. Tyvärr saknas förstås ett gäng av riktigt bra motståndare, som Roy, Pris, Leon och Shora var. I denna film fick det länge vara ett mysterium vilka som arbetade emot respektive med K. Just den biten, som har att göra med replikanternas uppror, tycker jag som sagt var filmens svaga länk.

Däremot var jag förtjust i Harrison Fords återkomst som Deckard och alla trådarna tillbaka till den första filmen. Jag hade inte väntat mig att uppföljaren skulle vara en fortsättning på Rachel och Deckards historia. Det var en positiv överraskning. Spännande twist på hela grejjen med Sapper Morton och dottern. Jag kan verkligen rekommendera er att titta på de tre korta för-filmer som Villeneuve har låtit göras. De fyller i luckorna väl mellan Blade runner och Blade runner 2049. De får mig att känna starkt for Morton.

Frågan om Deckard är en replikant då? I mina ögon är frågan fortfarande öppen. Jag har inte letat efter svaret på internet utan går efter mitt eget ögontest, dvs vad jag ser på filmduken. Visst han har blivit gammal, men som man ser på Sapper Morton verkar replikanter utan tidsbegränsning åldras de också så det säger inget definitivt. Att Deckard klarat sig så bra i en fientlig miljö talar för att han är en replikant. Och han skulle i så fall likt Rachel inte ha en begränsad livslängd. Att han kunde få barn talar dock kraftigt för att han är människa. Lyckligtvis har Villeneuve inte tagit med någon explorativ scen där de dumpar fakta i knät på oss i publiken i frågan. Hur har Stelline blivit till? Ett mirakel som Sapper Morton kallar det?


Precis som i originalfilmen finner jag dödandet av replikanterna motbjudande. I denna film är det hemskaste då Wallace skär ihjäl en nyfödd replikant i en groteskt otäck scen.

Ska vi sammanfatta detta då? Blade runner 2049 kommer inte upp till samma nivå som sin föregångare. Jag hade hellre sett en renodlad storyn om barnet och frågan om det skulle dödas eller ej. Hålla det enkelt men ställa frågan på sin spets. Som filmupplevelse var dock detta något i hästväg. Denis Villeneuve är en otroligt bra filmmakare och han har skapat en uppdaterad "blade runner"-värld som jag kan tro på till hundra procent. Fantastiskt. Jag hoppas att denna film kommer växa i huvudet på mig när den får lite tid att marineras. Ska bli mycket intressant att se hur den utvecklats nästa gång jag ser om den.

Jag ger Blade runner 2049 fyra mirakel av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Vad tycker då de andra replikanterna som vågat sig in i biomörkret om denna film? Kolla in hos Jojjenito, Fiffi, Sofia, Cecilia, Johan och Christian.


 















måndag 9 oktober 2017

Blade Runner (1982)


35 år efter originalfilmen kommer nu uppföljaren till Blade runner och som uppladdning valde jag att se om den ursprungliga bioversionen, och då den något längre europeiska versionen av de två till och med. Dessutom har jag ju inte skrivit om denna film på bloggen så nu var det verkligen dags.

Fanns det ens någon chans att filmen skulle kunna leva upp till den bild jag hade av filmen i huvudet? Minnena som har utvecklats till legend om en film som alltid sedan jag såg den legat långt upp i listan av mina absoluta favoriter. Filmen intog till och med en fantastisk sjunde plats när jag häromåret gjorde ett fåfänga försök att ranka mina topp 100 favoritfilmer.



Well, filmen kommer bra nära! Damn, den håller. Lättnaden! Visst, denna gamla barndomsfavorit kommer aldrig återigen ses med ögon som aldrig sett något liknande, kommer aldrig mer öppna dörrar som ett ungt och formbart sinne inte ens visste fanns. Min kärlek för sci-fi och de komplexa frågor som kan behandlas i dess kontext brinner än idag. Jag älskade förra årets Morgan mer än de flesta. Åter igen frågan om vad som definierar en människa i tider av AI, robotar, genetik och en skenande teknisk utveckling. Kan det verkligen vara ok att döda en skapad varelse som har självmedvetande? Denna fråga ställdes redan av Ridley Scott i Blade runner. I dess originalformat är det en neo-noir om en polis som jagar några högst självmedvetna replikanter och kallblodigt mördar dem. Deras drömmar, deras dödsångest, deras ambitioner och förhoppningar sköljs bort som tårar i regnet. Jag finner filmens briljant och mycket av det ligger i att filmen är så otydlig och öppen om vem som är vad. ÄR Deckard en replikant. (såklart han är)

Jag råkade se på twitter några kommentarer om den gamla filmen. Långsam och tråkig? Vad? Jag såg filmen igår kväll och jag kan meddela att det är den inte alls. Att bara kalla den tråkig utan att precisera vad man menar med det är meningslöst, men förväntat i denna era av Trump och 140 tecken långa analyser. En långsam och tråkig film är kanske en film med scener som inte ger något till handling, stämning eller kontext. Men när Lynch kan få oss att stirra på en tom glasbur och tycka att det är svinspännande vet man att denna fråga är komplex.


Blade runner är tajt. Varje scen behövs och leder in i nästa. Helt rak tidlinje, helt enkelt en polisutredning. Jag finner filmen lika enkel som tex Alien. Många av de bästa filmerna har enkla handlingar, men det gör dem icke automatiskt simpla och sannerligen inte tråkiga. Den otroligt stämningsfyllda miljön, ett framtida Los Angeles i ständigt regn. Tusan vad effektivt. Väldigt lite av nutidens hemska cgi utan allt känns som att det på riktigt. Till det musiken som med rätta är ikonisk. Det går rysningar längs armarna på mig när filmens musikaliska teman spelas upp. Sen har jag inga som helst problem med voice over'n. Jag gillar den och finner film noir-känslan bara addera till historien. Åter till huruvida den är tråkig. Nej jag tycker inte det i alla fall. Vilken scen skulle det vara i så fall? Jag såg filmen med andan i halsen åter igen. Detta trots att jag sett filmen så många gånger förr. Visst den har inte speciellt mycket action men det är heller inte en sådan film.



Det andra jag såg på twitter var att relationen mellan Deckard och Rachel är träig. Jo, det får vara upp till var och en att tycka, men jag undrar om vederbörande ens funderat något på filmen alls. Först några tankar om alla övriga karaktärer. De är starka egensinniga karaktärer som etsat sig fast i mitt minne. Hur många filmer har man inte sett där man helt glömt karaktärer bara några dagar senare? Rutger Hauer som Roy är fantastisk, men jag kan lika lätt när som helst se Pris, J.F. Sebastian, Leon, Gaff och Tyrell i mitt huvud. De spelas med små medel men det finns ack så mycket "karaktär" i dem som om det vore i koncentrerad format. Pris pendling mellan kompisen, förförerskan och den helt känslokalla överlevaren, den enigmatiske Gaff, Leons desperata fråga om hur länge han har kvar att leva, J. F. Sebastian med alla sina "kompisar". Tyrell...? Tyrell, kanske inte så mycket, förutom att hans glasögon är oförglömliga.



Men Deckard och Rachel då? Ja, vad är problemet? Rachel är några år gammal med inplanterade minnen. Beter hon sig inte som era idéer om hur kärlek ska se ut? Att hon är stel är inte så konstigt med tanke på att hon just insett att hela hennes liv har slagits i spillror. Skillnaden mellan henne i första scenen och de i Deckards lägenhet funkar för mig i alla fall och jag känner för henne lika mycket som jag gör för Roy, Leon och Pris. Den fjärde, Zhora lärde jag aldrig att känna...

Harrison Ford är perfekt i rollen som Deckard. Han måste spela rollen på ett sätt så att det inte går att avgöra om han är en människa eller en replikant. Ford och Scott har sett till att denna film kan ses på många sätt vilket fansens långa efterföljande debatt om Deckard visar. Vi kan inte ha ett förhållande mellan Deckard och Rachel som taget ur valfritt romantisk drama om två förälskade människor, det går emot storyn. De är inte normala, deras kärlek är inte av den rosenröda sorten. Rachel är i chock och behöver en pelare att luta sig mot ett litet tag, och Deckard är en fuck up, vilsen i livet på randen till självfördärv och självförakt. Klart han tar emot Rachel med öppna armar och med henne en gnutta hopp om något bättre. ÄR Deckard en replikant? (såklart han är)



Ögat är som ett fönster in i själen och denna film har massor av ögon, massor av själ. Såklart måste jag också ge en shout out till Roys slutmonolog. Kanske filmhistoriens bästa monolog och dödsscen.

Filmens styrkor
Storyn
Stämningen, miljöerna, regnet, kläderna
Musiken
Nostalgin

Betyg: 5/5

Jojjenito har också skrivit om denna klassiker.