måndag 18 februari 2019

Fireflypodden - Our Mrs. Reynolds


Our Mrs Reynolds är ett mycket roligt avsnitt för de redan invigda fansen. Humorn är på topp vilket jag och Johan konstaterar i dagens poddavsnitt. Men det passar uppenbarligen inte lika bra som ett rent introduktionsavsnitt för serien. Jag har två gånger visat det för oinvigda med samma usla resultat båda gångerna. Jag skulle visat The train job istället!

Lyssna, prenumerera och kommentera dagens avsnitt på shinypodden.se.



The Special Hell

Kyssen

"I just fell, is all."

söndag 17 februari 2019

How to Train Your Dragon (2010)


Podcasten /Filmcast firade nyligen sitt 500:e avsnitt. I det långa och mycket trevliga avsnittet listade alla fyra deltagarna sina topp-5 bästa filmer sedan podcasten startade, dvs de senaste tio åren ungefär. Listorna blev mycket personliga där upplevelser under diverse filmvisningar eller andra personliga aspekter fick väga tungt. Trots detta hade jag sett alla filmer utom en som nämndes på de fyra listorna. Filmen jag inte sett? How to train your dragon som David Chen av någon anledning är så otroligt fäst vid. De har bland annat samplat delar av filmens theme song i poddens signaturmelodi.

Jag blev sugen på att se filmen för att få reda på "what's the fuzz is all about"...

How to train your dragon är en gullig liten barnfilm. Den har hjärtat på rätt ställe, "the moral of the story is a positive one", men som vuxen åskådare ger den mig inga insikter eller fördjupade känslor som de bästa animerade filmerna från Pixar eller Studio Ghibli kan göra. Den är inte heller överdrivet gullig som vissa Pixar kan vara. Jag har ingen som helst förståelse för vad David Chen ser i denna film. Han säger att den får tittaren att uppleva hur det är att flyga. Det gällde när filmen sågs i 3D, vilket jag inte sett filmen i. Jag måste efterforska lite mer om vad det var som gjorde att han känner så starkt för filmen.

Jag roades lite av filmen men ser den inte som den superfilm David vill hävda att den är.

Jag ger den två små vikingar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

För den som är nyfiken listar jag nedan Peters, Jeffs, Devindras och Davids topp 5-listor från den 28:e maj 2008 till nu.

Peter Sciretta
1. The Dark Knight
2. Star Wars: The Force Awakens
3. Exit through the gift shop
4. Boyhood
5. Gravity

Jeff Cannata
1. Mad Max: Fury Road
2. Her
3. Arrival
4. Captain Fantastic
5. The Avengers

Devindra Hardawar
1. Mad Max: Fury Road
2. Star Wars: The Last Jedi
3. Blade Runner 2049
4. Logan
5. Scott Pilgrim vs The world

David Chen
1. Mad Max: Fury Road
2. Gravity
3. Whiplash
4. How to train your dragon
5. Inception





lördag 16 februari 2019

Beirut (2018)


Den politiska thrillern Beirut gick nog aldrig upp på bio i Sverige och det känns som att den glömts bort lite. Efter att jag hade sett den ypperliga miniserien The little drummer girl var jag sugen på mera politisk thriller från Mellanöstern och då passade Beirut in. Manus är skrivet av ingen mindre än Tony Gilroy (Bourne-filmerna bland annat) och regisserad av The machinist-regissören Brad Anderson.

Huvudrollerna spelas av Jon Hamm och Rosamund Pike där Pike är den mer intressanta av de två. Filmen är helt klart godkänd och underhållande så länge det varar. Det är ganska spännande mest hela tiden, men filmen lyfter aldrig riktigt ändå. Detta är en dussin-film som har en bra bit upp till de bästa i genren.

Filmen har en hel del förvecklingar, det är diplomater och CIA-agenter huller om buller. De blandas med olika terroristorganisationer och alla verkar blåsa alla hej vilt. Det Beirut saknar är dock både en riktigt stark huvudkaraktär och en historia som höjer sig över mängden. Därmed blir det ganska lättglömt trots att filmen var underhållande under titten.

Jag ger Beirut två före detta fina städer av fem möjliga.

Betyg: 2+/5 




fredag 15 februari 2019

Free Solo (2018)


Free solo är en dokumentär om en helt otrolig bedrift. Filmen dokumenterar när Alex Honnold tränar inför, funderar på och till sist som förste person i världen friklättrar El Capitan.

El Capitan är en 1000 meter hög lodrät klippvägg som inte borde gå att frisoloklättra. Det verkar svårt i alla fall. Även med utrustning, kilar och linor, är det svårt. Att klättra det helt utan säkring, ensam under en enda rush, är helt obeskrivligt och rent ut sagt osannolikt. Vilken makalös bedrift! Varför vill man klättra El Capitan?? För att den finns där?

Det finns partier där det enda grepp Alex kan ta är på en några millimeter grov stenflisa i väggen. Han måste knipa med fingerspetsarna för att få grepp. På ett annat ställer, som kallas "the Boulder problem" måste han antingen hoppa åt sidan, och släppa alla grepp han har i en "allt eller inget"-manöver, eller så får han göra en karatespark åt sidan och försiktigt masa över vikten till karatefoten. "The Boulder problem" är ett ställe där han på träning gång på gång tappat greppet och fallit. Under träning har han dock säkerhetslina...

De svåraste momenten blir ilande svåra med vetskapen att minsta misstag innebär att han faller till sin död.

Dokumentärfilmarna Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi med team ska filma klättringen från sidan. De är också klättrare och vänner. Säkrade i selar och linor ska de dokumentera Alex färd. Problemet är att de inte vet hur Alex beslutsprocess kommer ändras i och med att kameror är i närheten. Kommer han ta större risker? Kommer deras närvaro påverka "processen"? Kommer de filma när deras vän faller till sin död? Flera tunga och viktiga frågor måste besvaras före ett projekt som detta sätts igång. Dessa frågor ingår också i dokumentären.

En stor del av dokumentären fokuserar såklart på Alex som person och på han och hans flickväns relation. Det är en excentrisk ung man som växer fram och konstigt vore väl annat. Det han gör borde inte gå att göra och det är en ynnest att få följa hans resa via denna film.

Varning för svindel och ilningar i magen. Filmen är otroligt spännande, oavsett om man vet hur det går eller ej. Magknip utlovas!

Betyg: 4+/5

Från wikipedia: Free solo climbing, also known as soloing, is a form of free climbing and solo climbing where the climber (or free soloist) performs alone and without using any ropes, harnesses or other protective equipment, relying entirely on his or her ability instead.







torsdag 14 februari 2019

First Reformed (2017)


First reformed är ett tungt drama om en alkoholiserad präst som börjar ifrågasätta sin syn på livet och världen. Plus ett mycket konstigt slut.

Jag såg filmen för flera veckor sedan och jag har redan mycket diffusa minnen från filmen. Jag kommer ihåg så mycket som att filmens huvudperson spelas av Ethan Hawke och att han är otroligt bra i denna roll. En stark insats! Han är alltid bra, den gode Ethan. Det var egentligen på grund av honom jag valde att se filmen. Jag gillar hans stil. Sen kommer jag ihåg Amanda Seyfried och den relation deras två karaktärer startar upp i filmen.

Men mestadels är detta en långsamt berättad introvert resa. Man behöver inte alltid ha en handling i en film för att den ska bli intressant, men ibland behövs det. I detta fall skulle jag säga att filmen lever bra på sin stämning och Hawke i fokus, jag gillar att hänga med honom oavsett hur ogästvänligt liv han lever. Men nu några veckor efter titten finner jag att filmen känns blekare. Vad gav den egentligen? Det finns säkert de som tycker att filmen har ett viktigt och modernt budskap om att vi måste rädda Moder Jord. Det kan jag skriva under på. I en av filmens bästa scener sjunger en kör Neil Youngs kampvisa Who's gonna stand up (and save the Earth)?

Filmens sista scener är smått problematiska. Filmen som under större delen av sin löptid kändes väldigt närvarande och realistisk ändrar tonalitet och blir mer sagolik. Vid sidan av en initial men simpel chockreaktion kastar filmen ett antal frågor i ansiktet på mig som jag inte känner att den bryr sig om att besvarar. Filmer får gärna ha öppna slut men denna film ligger farligt nära pretto. Den är lite pretto för sakens skull känns det som.

Ethan Hawke, Amanda Seyfried och Neils låt gör dock att jag trots tvivel känner mig som en efterföljare. Kanske till och med troende? (Hehe, hold your horses boy, let's not get carried away..:!)

Jag ger First reformed tre drastiska åtgärder av fem möjliga.

Betyg: 3+/5






tisdag 12 februari 2019

52 Directors: Quentin Tarantino


Quentin Tarantino är en amerikansk regissör född 1963. Han är en av de mest kända regissörerna som finns och han har varit en favorit ända sedan jag såg Pulp fiction första gången. Men denna lista visade sig vara svårare att författa än väntat. Tarantinos filmer är alltid spännande att se, man undrar alltid med spänning vad han tagit sig för, men tyvärr har dock hans filmer tappat något under andra halvan av karriären. Filmerna är superba, mind you, men de känns lite för designade, lite för hysteriskt överspelade för att riktigt kännas på riktigt. På tal om överspel så gillar jag dock Tarantino mycket som skådespelare. Se honom i ljuvlig form i Robert Rodriguez Desperado till exempel.

Nu till den stora utmaningen. Är Kill Bill en eller två filmer? Såvitt jag kommer ihåg såldes The hateful eight in som Tarantinos åttonde film vilket skulle betyda att Kill Bill är en film i två delar. Så ser det ut på Tarantino-inlägget på wikipedia också. Jag fick fråga min magkänsla... Jag ser filmen som en film och kan knappt särskilja första halvan från andra i vilket fall. Den första halvan handlar om hämnd och den andra halvan handlar om mer hämnd. En film får det bli.



Without further ado...



Quentin Tarantino topp 5




5. Inglorious basterds (2009)


Tarantino på svulstigt humör. Allt är groteskt. Monstruöst. Men bra ändå. Som taget ur en historiebok.



4. Reservoir dogs (1992)


Glimrande debut (nu då han sålde manus till hans bästa film True romance). Enkel och liten film med Tarantinos mått mätt. Fokus på intensivt berättande istället.



3. The hateful eight (2015)


En ljuvlig visning av filmen i 70mm med paus i mitten och allt gör denna till en av favoriterna. Lysande manus, nästan perfekt casting.



2. Kill Bill (2003-2004)


Alla hämndfilmers moder då vi får följa the bride på en våldsodyssé mot sina gamla vänner och kollegor.



1. Pulp fiction (1994)


Den håller än idag, über-cool och så häftigt gjord. Underbar dialog och makalös cast.



Jag har sett Tarantinos alla filmer:

  1. Reservoir dogs (1992)
  2. Pulp fiction (1994)
  3. Jackie Brown (
  4. Kill Bill (2003-2004)
  5. Death proof (2007)
  6. Inglorious basterds (2009)
  7. Django unchained (2012)
  8. The hateful eigth (2015)



Information funnen på internet angående Kill Bill med avseende på hur många filmer Tarantino gjort: "Kill Bill was originally scheduled for a single theatrical release, but with a running time of over four hours it was split into two parts by the Weinstein Brothers. However, it was written, shot, and edited as one big movie."


Hoppa nu över och kolla vad Mr Christian tycker om den gode Tarantino.

 

måndag 11 februari 2019

Fireflypodden - Safe


Serenity och crew anländer planeten Jiangyin och möter där på Hill Folk som har en något annorlunda syn på kidnappning. I poddavsnittet pratar jag och Johan om vad som gör en bra far, funderar på var är hemma för våra hjältar och på syskonkärleken mellan River och Simon Tam.

Prenumerera, ladda ner, lyssna eller kommentera avsnittet här.



söndag 10 februari 2019

Monkey Business (1952)


Monkey business är en screwball comedy av Howard Hawks med Cary Grant och Ginger Rogers i huvudrollerna. Marilyn Monroe i en mindre biroll stjäl dock var och varenda scen hon är med i. Filmen påminner häftigt om Hawks mästerverk inom genren - Bringing up baby med Cary Grant och gudinnan Katharine Hepburn i huvudrollerna.

I båda filmerna spelar Cary Grant en disträ forskare som blir dominerad av kvinnorna runt sig. Ginger Rogers spelar hans fru i Monkey business och även om hon gör bra ifrån sig är hon ingen Katharine Hepburn. Monkey business kompenseras dock av Marilyn i en biroll. Hon är gravt underskattad som komedienn och skådespelerska.

Filmen är otroligt underhållande och skrattet lurar bakom hörnet mest hela tiden. Mycket av det roliga kommer ur att skådespelarna bjuder på sig själva. Cary Grant som var en av dåtidens största stjärnor bjuder på sig själv och spelar pajas filmen igenom. Det är en fin gräns han vandrar på men han lyckas att hålla sig på rätt sida. Man kommer lätt att tänka på George Clooney som vår tids Cary Grant. De har samma aura. Clooney bjuder också på sig själv på ett fint sätt.

Det är dock Marilyns korkade blondin Miss Laurel som tar hem priset. Rollen är uppenbarligen skriven för henne och drar nytta av hennes berömmelse. Hon bjuder på sig själv och jag upplever det som att hon spelar rollen med en stor och varm glimt i ögat. Sådant gillar jag som ni vet.

Scenen när Cary Grants Dr. Barnaby kommer in på kontoret en morgon och Marilyns Miss Laurel visar en av hans tidigare produkter (förbättrad nylonstrumpa) är helfestlig och sparkar av de två stjärnornas agerande. Dialogen är givetvis sylvass också.

Mycket underhållande och väldigt charmigt.

Betyg: 4/5




Marilyn visar upp något... "The Info-1 Acetate Project"

fredag 8 februari 2019

If Beale Street Could Talk (2018)


2018 var året då diversitet slog igenom i filmens värld. I alla fall om man tänker på svarta regissörer, skådespelare och historier som beskriver upplevelser som svarta har i det amerikanska samhället. En av de bättre i denna subgenre är dagens film, If Beale Street could talk. Den är gjord av Barry Jenkins som 2016 gjorde den trippla oscarsvinnaren Moonlight. Jag gillade Moonlight skarpt. Beale Street har lite av samma känsla som Moonlight men den har mer inslag av realism istället för den lyriska och poetiska känslan Moonlight hade.

Beale Street berättad med bruten tidslinje där vi får veta mer och mer om historien via flash backs. Filmen visar på de svårigheter svarta kan ställas inför just på grund av sin hudfärg vilket är ledsamt att se. Men också starkt.

Filmen bygger på James Baldwins bok med samma namn och utspelas i början av sjuttiotalet. Man hoppas och tror att situationen för den svarta befolkningen är förbättrad på många sätt. Samtidigt är polisbrutalitet mot svarta en mycket aktuell fråga. Det är en fråga som Colin Kapernick protesterat mot med stor massmedial uppmärksamhet som följd. Kapernick har därefter blivit "black balled" av lagen in NFL, så frågan är långt från utagerad än idag.

If Beale Street could talk fokuserar på Tish och det är bra, vi får se mer och mer om vad som hänt hennes fästman desto längre filmen fortgår. Hon spelas av nykomlingen Kiki Layne. Mamman Sharon spelas med inlevelse av Regina King. Hon är en av karaktärerna man tar med sig från filmen. Scenerna i inledningen när Tish och Sharons familj bjuder in pojkvännen Fonnys familj är kanske filmens bästa. Jag gillade mamman mycket i de scenerna. En annan scen jag minns är den när Tish och Fonny tittar på lägenhet som visas av en judisk ung man. Den satt sig kvar i minnet.

Mycket av filmen handlar inte så mycket handling utan en känsla, både tidskänsla men också känslan av vanmakt för vår huvudperson. Vi leds ju långsamt till det bittra slutet och, utan att veta hur andra kände när de såg filmen, så fann jag slutet extremt trovärdigt och också troligt inom filmens ramar och kontext. Jag tänkte till och med på att filmen kunde ha slutat före sista delen. Bara det faktum att den slutar som man känner på sig att den ska göra säger något om våra förväntningar om hur rättsväsendet fungerar. Den politiskt brännande frågan hade kunnat lysa upp ännu starkare om tittaren själv tvingats beakta sin egen förväntan. Men för att inte riskera att åskådarna går hem med illusionen att allt skulle gå bra, som om det handlade om en mer naiv låtsasvärld, gjorde Barry Jenkins såklart rätt som tog historien ända in i kaklet.

If Beale Street could talk är en riktig film film, snyggt filmad, betydelsefull och riktigt tung.

Betyg: 4/5 

If Beale Street har premiär på svenska biografer idag fredagen den 8/2.

Fler åsikter om filmen:
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Movies - Noir





torsdag 7 februari 2019

Leto (2018)


Leto var en ren chansning jag tog på Stockholms Filmdagar. En rysk film om en rockmusiker, hans fru och en ung talang i musikbranschen i Leningrad 1980. Kunde ju vara hur bra som helst tänkte jag. Jag hoppades på coola miljöer, bra skådisar och kanske, kanske om vi hade tur bra musik.

Inledningen av filmen är omkullkastande. Det tar ett tag innan jag kommer in i filmen. En rejäl bit in i filmen ramlade jag till och med ut ur filmens grepp och satt och undrade när filmen skulle ta form, när skulle filmens id börja synas och när skulle dess själ titta fram. Ungefär där började filmen bli bttre och bättre. Det slutade med att jag gick ut från salongen med ett gigantiskt leende över hela ansiktet. Vilken häftig film! Den är bad ass!

Filmen blandar olika former och stilar. Vissa scener innehåller tecknade element. I princip hela filmen är i svartvitt men när de använder färg mot slutet görs det med finess som ger en mycket stark effekt. Vi rör oss genom Leningrads underground-musikscen. En av killarna runt Mike, Natalia och Viktor spelar in en dokumentär vilket gör att vi tittar in i deras liv på ett naturligt sätt. Samtidigt hoppar de i tid och rum och blandar in fantasiscener. När fantasierna spelats upp vänder sig dokumentärfilmaren rakt in i kameran, bryter den fjärde muren, och säger till oss via lappar att "detta hände aldrig".

Filmen bygger på en biografi från de unge musikbegåvningen Viktor. Jag gissar dock att mycket är påhittat så jag ser filmen som en blandning mellan biografiskt och fiction. Gänget lyssnar på insmugglade västerländska LP-skivor. David Bowie är en av deras favoriter. Vi ser bland annat hur någon i gänget kommer med Bowies senaste album Scary monsters vilket såklart försatte mig i extas. Andra band de gillar är Lou Reed, Mott the Hopple, Iggy Pop med flera. Jag såg minst en Pink Floyd-referens i alla fall. I några fantasiscener framförs klassiska låtar från Väst av ensemblen och hur cheesy det än låter så funkar det suveränt. "Detta hände aldrig."

Filmens originalmusik går heller inte av för hackor då den passar in bland övrig musik väl. Jag lyfter på hatten för kompositören. Låten Leto är skriven av Viktor (karaktärens namn i filmen).

Detta var en häftig film, om än inte en exakt historisk beskrivning. Den sätter dock fingret på den totalitära staten de levde i och hur staten påverkade fritänkare som Mike, Natalja och Viktor. "Detta hände aldrig."

Jag ger Leto en stark fyra!

Betyg: 4/5

Leto har premiär på svenska biografer imorgon fredag 8/2.