tisdag 4 juni 2024

True Detective - Season 4 (2024)



Första säsongen var så otroligt bra... Nu känner jag mig som ett fån än en gång när jag säsong efter säsong hoppas på att de ska klämma ur sig något som ens kommer i närheten av den nivån.

Denna säsong utspelas uppe i norra Alaska och mestadels under den ständiga natten som infinner sig ovanför polcirkeln om vintrarna. En ganska härlig miljö för thrillers tänkte jag först men det visade sig ganska snart bli lika långtråkigt och dystert som det vore att bo i den miljön. Jag föredrar den heta och fuktiga södern ändå.

Säsongen inleddes starkt och det stod snart klart att de tänkte satsa på att efterlikna första säsongens tonalitet så mycket som möjligt. Vi fick mysticism, folksägner, ett nytt fall som kopplas till ett gammalt så kallat "cold case" och framför allt två huvudpersoner som ska bära säsongen på sina axlar. Och det är här säsongen till slut fallerar som mest. Jodie Foster må ha ett känt namn men hon klarade inte av att dra hela lasten själv. Hon är dessutom inte speciellt bra som den vrånga och asociala polischefen i Ennis, Alaska. Hennes partner spelas av Kalli Reis som var direkt dålig. Hon är en känd MMA fighter som växlat över till skådespeleriet. Någon borde berätta för henne att det inte räcker med ett enda ansiktsuttryck för att fånga en persons innersta. 

Allt i denna säsong är en, två och tre nivåer sämre än S1 och då blir slutresultatet oändligt långt ifrån målet. 

Här blandas polisutredningen med en massa personliga problem vilket både drar ner tempot och gör hela säsongen seg och rent ut sagt tråkig. De två världarna överlappar lite mot slutet men inte tillräckligt mycket för att säsongen skulle få det lyft som jag gissar att show runner Issa López hade tänkt sig. Dessutom har de gått all in med spökfilm med en massa döingar som hemsöker huvudpersonerna. Det blir "jump scares" galore vilket inte direkt skapar en förtätat känsla av mystik utan det blir bara fånerier, om än skrämmande sådana.

Ljusglimtarna bestod av Finn Bennet som unge polisen Prior och Fiona Shaw (Harry Potters moster!) som luttrad forskare.

Stark inledning men ett svagt manus, svagt skrivna huvudpersoner och svaga skådespelarinsatser gör denna säsong till sex timmar bortkastad tid. Dålig stämning.

Betyg: 2-/5


söndag 2 juni 2024

Veckans låt

I veckan annonserades det att The Police släpper deras sista skiva Synchronicity som en super deluxe box på 6 cd med en massa demo-låtar, outgivna låtar, alternativa tagningar och en herrans massa live. Till detta en fin inbunden bok, några tryck och lite sådant.

Det är dessa boxar som cd slår vinylen. Jag ser fram emot boxen.

Bjuder därför på bästa låten från skivan i en live-version: Tea in Sahara

 

fredag 31 maj 2024

Billy & Molly: An Otter Love Story (2024)


Detta är en fullständigt bedårande liten dokumentär från National Geopgraphic. Filmad på Shetlandsöarna med ett fantastisk foto och perfekt klippning får vi följa den sörjande Billy och den unga övergivna utterhonan Molly, och hur de hjälper varandra tillbaka till livet. Billy hittar utterungen övergiven och halvt om halvt döende av hunger. Han tar hand om henne, "...nurse her back to life", medan hans fru Susan lider av makens mentala frånvaro. 

Jag tolkar det som att framför allt Billy men också och Susan sörjer det faktum att de inte har egna barn. När Molly kommer in i deras liv fyller hon uppenbarligen ett stort hålrum. Billy går så långt att han snart prioriterar Molly över både Susan och sig själv. Han bygger till och med ett eget litet hus för Molly nere vid stranden. Och till Susans stora förtret installerar han wifi i Mollys hus före deras eget hus.

Han gör också det rätta och släpper Molly fri när hon vuxit till sig lite, hon måste ju få leva sitt riktiga liv. Uppbrottet och saknaden är uppenbarligen lika stark som om det vore ett mänskligt barn som lämnade hemmet för äventyr ute i världen. Men historien tar inte slut där...

Regissören Charlie Hamilton-James har lyckats fång Billys och Mollys relation på ett fantastiskt sätt och det är några otroliga shots vi får oss serverade. Lite oklart hur de lyckats fånga allt på film. 

Uttern är ett festligt djur och Molly är en stjärna. Denna film kom såklart inte upp i samma briljanta klass som My octopus teacher från 2020 men jag blev ändå påmind om den. Båda dokumentärerna utspelas i havsbandet i liknande miljöer med kallt och salt vatten. Men filmerna är egentligen ganska olika. Denna är långsammare, om möjligt än mer filosofisk och otroligt vacker med det karga nordatlantiska landskapet och känslan som det ger. Stark rekommendation!

Betyg: 4/5


onsdag 29 maj 2024

Ballerina (2023)



Ballerina är en koreansk actionfilm av Lee Chung-hyun. Detta är en frejdig "kvinnlig hämnd på onda män"-film. Girl power FTW!

Filmen är som en frisk fläkt. Den känns som en liten film utan den största budgeten men gjord med hjärta och smärta. Jag gissar att teamet bakom filmen brann för sitt projekt. 

Jag blev uppmärksammad om filmen när jag såg en "best of 2023"-video på youtube från en filmälskare som inte bara pratar om oscarsfilmerna eller de mest kreddiga och svåraste dramerna från året. Här är det action och våld som står i första rummet.

Jeon Jong-seo spelar Okju, en bad ass bodyguard som under en kort period återförenas med klasskompisen Min-hee (Park Yu-rim). Min-hee är en lovande ballerina som också blivit indragen i prostitution. Onda män. En kort period av vänskap, platonisk kärlek, eller var det äkta kärlek, bryts abrupt av katastrofen och Okju har bara hämnd kvar att ty sig till. Och hämnd blir det i massor.

Som vanlig i en era av John Wick och superhjältefilmer tål våra huvudpersoner hur mycket stryk som helst vilket förtar känslan av verklighet en hel del. Samtidigt kan man se dessa filmer mer som en opera. Våldsamt överdrivna sagor med överdrivna gester och scener, pun intended. Allt ska upplevas i ett paket och gärna på avstånd, att syna detaljer i sömmarna har man inte mycket för.

Jag gillade filmen, dess lite noiriga känsla och även om jag allt som oftast inte bryr mig så mycket om actionscener var detta klart dugligt. 

Betyg: 3/5

söndag 26 maj 2024

Veckans låt

Ja, så jag fick turligt nog en biljett till söndagens show på Friends Arena. Det var över all förväntan, det var helt otroligt bra helt enkelt. Jag har fortfarande inte riktigt landat från ruset. 

Hennes låtar har rumlar runt i huvudet på mig varje vaken stund sedan i söndags kväll, ett fenomen jag inte upplevt tidigare. Den megalånga konserten gjorde ett så starkt intryck på mig att det är som att låtarna har blivit ingraverade i minnet. 

Blir givet att lägga upp några av favoritlåtarna från konserten, och de var många!



fredag 24 maj 2024

Rebel Moon - Part Two: The Scargiver (2024)



Av någon förunderlig anledning fann jag första delen av Rebel Moon charmerande och underhållande nog att jag nästan tog med den på min top 10 i podden. Med glimten i ögat, mind you, men ändå.

Nu tog jag mig an andra delen med blygsamma förväntningar då manus och story inte varit det starkaste med första delen och jag anade ganska snart vart hän detta skulle barka. Well, låt oss säga att detta inte var så jättebra.

Trots att det endast var cirka 2 veckor sedan jag såg filmen kommer jag knappt ihåg detaljer från en enda scen från filmen. Det är inte att göra ett starkt intryck. 

Filmen är en ren rip-off av De sju samurajerna men med sådana överdrifter att det mest blir fånigt. Fienden är så over powered att det bli löjligt med böndernas motstånd med sina enkla vapen. Filmen blir endast fokuserad på denna fajt och det dras ut på det alldeles för mycket. Saxat får vi se bakgrundshistorier om våra hjältar. På pappret skulle man tro att vi blir investerade i dessa karaktärer men det sker inte i mig i alla fall.

Våra hjältar gör underjordiska fällor och minering som om de vore John Rambo. Tyvärr adderar det inget till genren. Allt vi ser har gjort bättre i andra filmer. En av många överdrifter är att bönderna skulle skörda och producera mjöl för att ha mjölet som "gisslan" så att fienden inte bombar byn. Detta skulle ta en månad men bönderna jobbar hårt och gör det på några dagar, efter en blöt fest kvällen före. LOL.

Det stora problemet med Snyders världsbygge är till slut att huvudpersonerna inte är speciellt intressanta och även om en del av dem förloras i striderna bryr jag mig inget. Det mest intressanta i dessa två filmer är historien om Kora och prinsessan Issa men det blir inget speciellt av det under dessa filmer. I slutet av denna film teasas det om att Issa lever så jag gissar att det kommer handla mer om henne i del 3.

Jag var charmad av Snyders space opera och alla hans blinkningar till kända filmer och serier ur genren i första filmen, men här föll korthuset ihop fullständigt. Detta är verkligen inte bra. Betyget blir det enda rimliga.

Betyg: 1/5

tisdag 21 maj 2024

Taylor Swift, Stockholm (2024)



Taylor Swift, Friends Arena, söndagen den 19:e maj 2024.

Jag trodde inte att jag skulle få chansen att se Taylor under helgen. Var lite avundsjuk på alla som via lotten eller "connections" fått biljetter. Men i fredags hörde jag att lite ströbiljetter hade släppts men att de var redan slut. Trots det gick jag in på Ticketmaster lördag morgon som en ren chansning... Döm om min förvåning när allt flöt på utan minsta problem. Jag kände mig som guldletaren i The Ballad of Buster Scruggs...  Jag klickade fram söndagen och "bästa biljetter"-valet. "Främre parkett, vänster". 

Vad hände? Wow, hur tusan gick det till? 1600 kr. Parkett. Okey, let's go.

Taylor skulle äntra scenen vid 19:30 och vi såg fram emot 45 låtar och en längd på ungefär 3,5 timmar. Detta var också dagen efter vi firat min lillasysters och hennes sambos 50-årsdagar. Jag bestämde mig snabbt att skippa förbandet och tog mig till arenan lite senare.

Väl framme hamnade jag på bakre parkett tills jag insåg vad det orangea bandet som vakten satt runt min handled betydde. LOL, jag fick ju gå jättelångt fram, förbi vakterna. Bra tänkte jag. Till slut stod jag bland mestadels vuxen publik nära den långa "tungan" som gick ut i publikhavet från scenen, precis där romben breddade denna del av "tungan".

Ljudet var inte det bästa så långt fram men det lilla som saknades i ljudkvalitet fick man åter mångfalt av känslan att vara mitt i gröten och ta del av en fantastisk show från "första raden" (nästan). Ofta såg vi Taylor och hennes crew på mycket nära håll. Det var endast när Taylor var längst ut på "tungspetsen" som jag såg henne bakifrån och då kom den gigantiska skärmen väl till pass.

Det var dessutom ibland svårt att bestämma var man ville titta på? Oftast Taylor "in real life", på dansarna eller de små scenerna de spelade upp under låtarna eller på den grymma skärmen. Hennes konsertfilmer var next level. För en som är van med Pink Floyds multimediashower kan jag säga att denna show inte kom långt efter, om ens något.

En favorit blev de korta bytena mellan erorna, som små "bryggor" från en stil och look and feel till nästa. Det var tid för byte av scenkläder och kanske en klunk vatten för stjärnan. Hon har verkligen lagt ner mycket tanke, och en hel del budget gissar jag,  på dessa "bryggor". De bästa var den mellan Speak Now och Reputation och den mellan Reputation och Folklore/Evermore samt den mellan Surprise Songs och Midnights

Konserten var helt otrolig. Jag var blown away. När Taylor äntrade scenen första gången steg ett jubel jag aldrig hört förut. Jag är mycket glad att jag hade mina bra öronproppar med. Det var rysningar. Sen blev jag tårögd om och om igen av ren awesomness.

Jag hade aldrig trott att en svensk publik på Friends Arena kunde låta så här mycket. Fantastiskt och rejält omtumlande. Under inledningen uppstod spontan-jubel från olika sektioner runt arenan. Som en "vågen" men via ett mullrande öronbedövande jubel. Snart insåg jag att det var de sektioner som Taylor tittade mot som jublade... 

Ja, denna konsert var en omtumlande upplevelse. Så lång också. Hela 45 låtar även om flera spelades i kortare versioner. Ändock var det ofta mellan låtarna när Taylor pratade med publiken som jag det kändes starkast. Hon pratade två gånger om att hon inte uppträtt i Stockholm tidigare och att detta mottagande gjort att hon nu tänker komma tillbaka hit på alla framtida turnéer. Publikfrieri såklart men eftersom det är Taylor tror jag på henne. Jag började lyssna på henne för några år sedan på grund av hennes sångröst. Jag blev ett fan av henne via Folklore och Evermore (som gammalt Neil Young-fan var steget inte långt). Men jag blev en fullfjädrad swiftie på grund av henne själv, hennes genuina och fantastiska person. Hennes humor, hennes hårda arbete, hennes intelligens. 

Det var många starka ögonblick under kvällen. Inledningen var svårslagen. Där! Där är hon. Öronbedövande jubel. Låten 22 när hon kramade den unga tjejen som blivit utvald för kvällen. Överlämnandet av hatten, inte ett öga torrt. All too well var otroligt stark live. Reputation-eran, den senaste vinylen från diskografin jag införskaffat, förbaskat bra. Det bröt av känslan av sötma till något mer vasst efter kvällens enda lite svagare låt Enchanted. The Acoustic section och Taylors hyllning av Max Martin med ett medley av låtar de skrivit tillsammans (och då hade hon redan framfört tre av deras låtar under Red-eran), samt den majestätiska Midnights-eran som avslutade hela kvällen framåt elvatiden på natten.

Innan konserten var jag lite orolig för "The Beatles effect". Att man skulle stå bland skrikande och medsjungande 15-åringar hela showen och inte höra Tay Tay sjunga. Men attans lika mycket tur som jag hade när jag fick köpte min biljett dagen före konserten, lika mycket tur hade jag med mina närmaste grannar i publiken. Mestadels vuxna och ingen sjöng med (högt). De jublade och skrek vid "rätt" tillfällen under kvällen. Det var ingen trängsel heller trots att jag stod nära delar av scenen.

Jag hörde amerikanska, norska och danska pratas runt mig under kvällen. Det var ljuvligt. Under Mastermind knackade en tjej mig på axeln och gav mig två "friendship bracelets". Jag gestikulerade besvikelse att jag inte hade några att byta med, men hon gestikulerade svaret att det var en gåva. Sån glädje, sånt oväntat rus. Swifties,  love y'all!

Niklas undrade vilka var de bästa låtarna och efter lyssnat igenom låtistan blev det 28 av kvällens 45 ljuvliga "tunes" som jag distinkt kom ihåg som höjdpunkter. Jag bryter ner dem till crème de la crème,  de 10 bästa av de bästa; 22, Don't blame me, Cardigan, Champagne problems, August, Willow, Fortnight, Lavender haze, Mastermind, Karma.

Solklart en av de fem bästa konserterna jag sett, och det har hunnit bli en massa av dem vid det här laget...

Setlist:

ERA: Lover

1. Miss Americana & the Heartbreak Prince (shortened)
2. Cruel Summer (extended outro)
3. The Man (spoken intro)
4. You Need to Calm Down (shortened)
5. Lover (spoken intro; extended outro)

Era: Fearless

6. Fearless (shortened)
7. You Belong With Me
8. Love Story

Era: Red

9. 22
10. We Are Never Ever Getting Back Together
11. I Knew You Were Trouble (shortened)
12. All Too Well (10 Minute Version; spoken intro)

Era: Speak Now

13. Enchanted (shortened)

Era: Reputation

14. ...Ready for It?
15. Delicate
16. Don't Blame Me (shortened)
17. Look What You Made Me Do (extended outro)

Era: Folklore / Evermore

18. Cardigan (shortened)
19. Betty (spoken intro; shortened)
20. Champagne problems (spoken intro)
21. August
22. Illicit affairs (shortened)
23. My tears ricochet
24. Marjorie (shortened)
25. Willow (extended)

Era: 1989

26. Style (shortened)
27. Blank Space
28. Shake It Off
29. Wildest Dreams (shortened)
30. Bad Blood (shortened)

Era: The Tortured Poets Department

31. But Daddy I Love Him / So High School
32. Who's Afraid of Little Old Me? (shortened)
33. Down Bad (shortened; with "Fortnight" outro)
34. Fortnight
35. The Smallest Man Who Ever Lived (shortened)
36. I Can Do It With a Broken Heart (extended outro)

The Acoustic Section: Surprise Songs

37. Message in a Bottle / How You Get The Girl / New Romantics (spoken intro; "Max Martin Medley" mashup on guitar)
38. How Did It End? (live debut; on piano)

Era: Midnights

39. Lavender Haze
40. Anti‐Hero
41. Midnight Rain
42. Vigilante Shit
43. Bejeweled
44. Mastermind
45. Karma




All too well

Don't blame me

The Folklore cabin


Champagne problems



The Tortured Poets Department eran


söndag 19 maj 2024

Veckans låt

Veckans låtar är givetvis från den underbara Taylor Swift.

Kollegan Filmitch hade henne uppe i veckan. Sablans kul ändå! Klart jag inte kan vara sämre.

I nästa Specialen kommer vi ösa kärlek över musikåret 2008, och det var året Taylor släppte albumet Fearless. Därför två låtar från Fearless idag.

Men framför allt intog hon Friends Arena med The Eras Tour denna helg. Därför två låtar från Fearless från The Eras Tour idag.

En poppigare ungdomlig låt och en från hennes akustiska parti. Håll till godo, dansa och njut!




fredag 17 maj 2024

The Ministry of Ungentlemanly Warfare (2024)


När jag såg att Guy Ritchie hade en ny film ute blev jag genast nyfiken. Jag har varit ett fan av hans filmer från de senaste åren, The Getlemen och Operation Fortune. De är fantastiskt välgjorda med en perfekt tonalitet och idel bra skådespelare, upphöjd underhållning.

Dagens film var dock något så oväntat som en verklighetsbaserad krigsfilm om andra världskriget. Helt klart något annat än jag väntade mig.

Men, not to fret, detta var otroligt underhållande också. Jag utgår från att man tagit sig stora friheter med filmens manus och de verkliga händelserna var säkert inte lika muntra. Men i Guy Ritchies händer har detta blivit en charmig, heist-film med glimten i ögat, som en James Bond-film men ändå lite annorlunda. Vinkningen till Bond-filmer är inte tagen ur luften. Både verklighetens "M" (Cary Elwes) och Ian Fleming (Freddie Fox) är med i denna film tillsammans med Winston Churchill (Rory Kinnear).

Filmens överlägset mest lysande stjärnor är dock Henry Cavill i rollen som Gus March-Phillips, teamets ledare. Denne Gus anses enligt the internets som inspirationen till Ian Fleming när han hittade på James Bond. Den andra stjärnan är den fantastiske Alan Ritchson i rollen som dansken Lassen. Ritchson känner vi igen och älskar från tv-serien Reacher. 

Gus March-Phillips kommandogrupp ska sänka ett skepp i en spanskkontrollerad hamn nere i västra Afrika. Spanien var "neutralt" vid denna tiden (dvs icke-officiellt på tyskarnas sida) och engelsmännen var tvungna att göra detta som en hemlig operation. Filmen är som bäst under inledningen när vi introduceras till teamet och får följa hur planen utvecklas. Precis som vanligt i heist-filmer. Den är också som bäst under andra halvan när planen genomförs inklusive alla problem som uppstår och hur teamet får lösa dem allt eftersom.

Under mittenpartier får vi följa Majorie (Eiza González) och Heron (Babs Olusanmokun) som är under cover på plats i hamnen. De är helt ok, men filmen tappar lite i tempo. De ska dupera den sadistiske tyske kommendanten i området, Heinrich Luhr (Til Schweiger). Det blir ganska spännande ett tag men den tråden rinner lite ut i sanden tycker jag.

Men detta har ingen stor betydelse för det övergripande intrycket. Detta var förbaskat underhållande. Håller den som historiskt dokument? Har ingen aning, har inte läst på, men antagligen inte. Det gör mig intet.

Betyg: 4/5

onsdag 15 maj 2024

Poor Things (2023)


Ännu en av alla omtalade och älskade filmer från 2023 som jag inte alls uppfattade som "alla andra". 

Jag såg filmen med Måns och han var stormförtjust. Jag var dock inte alls med på noterna, jag kände mest en avsmak efter filmen och den kändes oäkta och spekulativ. Det kändes som en film från en filmmakare som inte är ärlig, äkta eller genuin. Välj epitet själva.

Filmen är uppenbarligen medvetet "over the top", men trots den insikten fann jag den närmast grotesk med sin "body horror". Jag var heller inte speciellt förtjust i Emma Stones skådespelarinsats. Hon vann en Oscar för sin insats, men den var på tok för överdriven för min smak. Helt onödigt med "full frontal nudity" också. Jag har inga problem med "adult themes" men föredrag att det görs med finess, eller uppenbarligen barnsligt för den delen. Att trycka in spektaklet i en finkulturell kostym gör det inte till fin kultur. För mig i alla fall. Jag fann hela filmen så överdriven att jag inte kunde ta den på allvar antar jag. 

Jag har länge misstänkt att jag och Yorgos Lanthimos inte går ihop. Det är så ibland med alla olika regissörer på banan. Jag gillade i och för sig hans The Favourite men jag har också hört att det är hans "mest normala" film. 

Jag har verkligen inte något emot en film som problematiserar kvinnans roll i samhället och orättvisor som finns, men jag gillar lite mer nedtonade filmer som arbetar mer på en intellektuell nivå. Detta blir som en "freak show" från 1800-talets cirkusar bredvid den skäggiga damen, världens starkaste man och kossan med tre huvuden.

Detta är en film som kan handla om kvinnans sexuella frigörelse, men det är också en film där ett antal män tar för sig å det grövsta och förlustar sig på en flicka som är liiiiite för ung, typ 4 år... Eller whatever hon är när hon och Ruffalo drar ut på tur.

Lanthimos är cyniskt hjärtlös och elak mot sina karaktärer, vilket jag avskyr. Precis som Willem Dafoes Godwin Baxter lekte gud är en films regissör som en gud... En liten kille i New York sa en gång: "With great power comes great responsibility". Inget för Yorgos tydligen. 

Poor Things får mig att tänka på Alien Resurrection och dess misslyckade kloningar av Ripley. Filmerna har båda spännande idéer och teman men också groteska genomföranden. I Alien var det dock endast en liten del av en större story vilket mildrar intrycket.

Betyg: 1/5

Måns gav filmen 4/5. Han har nog mer rätt än jag, han är mer i takt med tiden uppenbarligen i alla fall.

Filmen gullades med i Shinypodden Special om 2023 års bästa filmer. Den placerade sig högt upp! Lyssna på del 2 där poddar finns, eller här.