söndag 10 juni 2018

Night at the Museum: Secret of the Tomb (2014)


Efter den smått överraskande andra filmen hade tredje installationen en utmaning framför sig. Skulle filmen nå upp till samma nivå? Denna gång förläggs handlingen till the British Museum of Natural History i London. Ok, så New York City och Washington DC i de två första filmerna och nu London. Jag ser mönstert.

I denna tredje film återgår också Larrys fokus till sonen och vi saknar helt en ersättare till Amelia Earhart (Amy Adams). Det behöver dock inte betyda domedagen. Lyckligtvis har de bytt skådespelare i rollen som sonen och den nya är mycket bättre.



Men ack, tyvärr lever inte trean upp till mina förhoppningar. Oavsett dem kan jag tycka att detta är den svagaste delen i trilogin. Filmens viktigaste roll i filmhistorien är istället att detta blev den sista film Robin Williams spelade in "på riktigt". En film där han gör "voice works" kom ut senare men detta är den sista med "live action". Det känns i hjärtat när man ser honom och allt blir meningslöst för en stund.

Filmen är i övrigt lite lite sämre på allt. Humorn är inte lika kul längre, filmen känns som mer fokuserad på action än relationer och vi får inte så speciellt lyckade nya karaktärer. Både Dan Stevens i rollen som Sir Lancelot och Rebel Wilson som den lokala nattvakten är kul var för sig, men ingen av dem höjer filmen som helhet för mig. Allt känns lite mer slätstruket och det är finliret som gör stor skillnad i totalintrycket.



Det enskilt bästa tillskottet är faktisk Ben Stillers andra roll i filmen, som hans "tvilling" Laaa. Han är mycket rolig som neandertalare. Scenen när Larry och Laaa är inlåsta i något kök och Laaa härmar allt Larry gör är "laugh out lound"-"slå sig på knäna"-"skratta så att det gråter"-rolig. Det är så festligt för jag tycker mig se att de sminkat och mejslat Laaas ansikte till en mix av Ben Stiller och Tom Cruise. Stiller verkar ju ha en "hang up" på Cruise i denna serie, med kopierande av löpstilen och så vidare så varför inte?



Av det gamla gardet var Owen Wilson och Steve Coogan de man mest kunde lita på. De har några roliga sekvenser där scenen i Pompeii var roligast. I alla fall tills apan kom och kissade på dem. Där sjönk scenen till daghemsnivån... Tyvärr har apan fått en större roll i denna film efter att ha tappat mark lite i tvåan. Här får vi till och med en dödsscen som för tankarna till fina Dobby men som inte alls kommer upp i samma gravitas. Men vem väntade sig något annat?

Cameon av Hugh jackman då? Javisst lite rolig, men se hellre segmentet The catch i Movie 43 för rolig cameo av herr Wolverine.

Jag ger Night at the Museum: Secret of the Tomb två avsked av fem möjliga.

Betyg: 2/5








fredag 8 juni 2018

Agatha Christie's Poirot - Series 2 (1990)


Agatha Christie's Poirot är en mysig serie som jag tittar på lite då och då. Det är en perfekt förströelse när jag vill se äldre brittiska miljöer och välkända karaktärer. Under de första två säsongerna har min tittning inte gått så snabbt, jag avnjuter varje avsnitt som en lyxpralin. I senare säsonger kommer de gå från 50-minutersavsnitt till långfilmsformat och enligt ihärdiga rykten kommer kvalitén på serien höjas. Jag ser fram emot det med stor frenesi. Inte för att det är dåligt nu, utan för att det redan är bra.



Serien var David Suchets drömprojekt. Han spelar Poirot på ett innerligt sätt och är den klart bästa Poirot jag sett. Humorn, om än en finstilt sådan, är alltid närvarande och beskrivningen av det brittiska samhället på 30-talet är suverän. Sköna miljöer och underfundiga karaktärer. Vad som saknas än så länge är kanske för oss åskådare att få komma ännu mer under huden på Hercule.

I säsongens, eller som de säger på öarna - "the series", sista avsnitt "The Adventure of the Western Star" får jag en vibb av att Hercule blir förälskad i den belgiska skådespelerskan. Avsnittet sticker genast ut som än mer känslosamt och det känns direkt i hjärtat. Avsnittet är en av säsongens bästa. Kan Hercule Poirot bli förälskad? Tja, om Sherlock kan så varför inte?


Säsongen består av nio avsnitt där det första är ett dubbelavsnitt dvs i långfilmsformatet. På vissa ställen kopplas långfilmen "The Mysterious Affair at Styles" till säsong 2 som ett tionde avsnitt, men detta ska tydligen vara fel. Jag har nu beställt en stor dvd-box med alla avsnitten från drottningens rike så jag får väl se vad ägarna av serien anser om avsnittet, sist i S2 eller först i S3. Spänningen! Olidligt!

I säsong är det tre avsnitt utöver det sista som jag vill lyfta fram. Säsongens första avsnitt "Peril at End House" är bra. Det är det där Poirot och Captain Hastings åker på sommarsemester och hjälper kvinnan Nick som utsätts för mordförsök. Härlig brittisk semestermiljö och en ganska komplex historia förnöjer. I andra avsnittet "The Veiled Lady" får vi motionera smilgroparna när Poirot klär ut sig som hantverkare och gör inbrott hos en utpressare för att söka reda på ett skandalöst brev. Mycket lustigt om ni frågar mig. Även i sjunde avsnittet "The Adventure of the Cheap Flat" uppstår munterheter när Poirot och Hastings hjälper ett ungt par som fått hyra en lägenhet i Poirots lägenhetsbyggnad för ett mycket fördelaktigt pris. Våra hjältar tar sig mellan lägenheterna via sopnedkastet! Som om Poirot vore en smidig inbrottstjuv! Never. Never!

Betyg: 3/5

tisdag 5 juni 2018

Deadpool 2 (2018)


Deadpool 2 är förbaskat rolig. Jag måste hylla Ryan Reynolds ännu en gång (precis som efter första Deadpool). Han är med och skriver manus, har en fantastisk talang för komedi med en oförstörbar tajming och han gör dessa filmer med glimten i ögat och utan att ta sig själv på för stort allvar.

Men trots denna inledning av min revy måste sägas att inledningen av filmen inte var den starkaste. Vi får ett montage som hastas igenom. Sekvensen känns som att teamet trott sig vara tvungna att övertrumfa inledningen av första filmen. En informationsdump framförd via "voice over" senare hamnar vi i lägenheten och en mycket fin scen mellan Reynolds och Morena Baccarin. En scen som slutar med att hjärtat skärs i bitar. Scenen är som tagen ur någon av Joss Whedons tv-serier, när huvudpersonerna blir för lyckliga måste någon dö. Det är sedan gammalt.


Vid detta laget bjuds vi på förtexter som med råge matchar de mycket lustiga förtexterna till första filmen. Här kommenteras det vi redan sett. Fyndigt och uppfriskande. Tyvärr dras upplevelsen ner betänkligt då de orimligt nog lagt in den svenska översättningen (texten) huller om buller överallt över filmytan. Stor fet text på samma format som originaltexten på engelska. Tala om att gå in och kladda i "konsten". Förbannat irriterande. Den svenska textningen låg ibland över, ibland under och med tanke på den snabba klippningen blev det omöjligt att snabbt hittat rätt till den engelska texten för att kunna följa skämten. Filmens sämsta del på grund av denna idioti.

Så även om upplevelsen av den inledande titelsekvensen blev lidande var annars förutsättningarna de bästa. Jag såg filmen med Johan och Markus efter en smarrig burgare ute på trappan till Konserthuset. Stämningen var på topp och vi såg filmen i en medelstor salong som var hyfsat välfylld. De flesta i publiken hade en mycket rolig stund. Speciellt en tjej lite längre bak som skrek av skratt åt alla popkulturella referenser som hon uppfattade. De första fem gångerna var det festligt men efter ett tag blev det lite väl mycket. Hon verkade mycket angelägen om att alla i salongen skulle veta att hon förstod skämten.


Filmen gick i vilket fall bara uppåt efter den något svaga inledningen. Jag hann för en sekund minnas katastrofen som heter Kick-Ass 2 men denna gång var det inget att oroa sig för. Deadpool 2 är i princip lika bra som ettan, om inte bättre. Den blir bara bättre och bättre under hela sin löptid. Jag gillade återbesöket av Julian Dennison, den lille tjocka killen från Hunt for the Wilderpeople. Filmens starkaste stjärna efter Reynolds och Baccarin är dock Zazie Beetz i rollen som Domino. Vilken tjej. Henne vill vi ha! Och jag gillade Dopinder. Och Yukio...

Deadpools nystartade superhjältegäng X-Force står för mycket av den fysiska humorn i filmen, med luftlandsättningen i för stark vind som en av filmens höjdpunkter. Annars ligger mycket av humorn i dialogen och alla popkulturella referenser. Det är en så stor mängd referenser att det var omöjligt att hinna med att koppla eller behandla alla. Det kommer bli mycket roligt att se om den på blu-ray och försöka hänga med igen. Jag uppfattade många, vissa kände jag bara på mig att jag borde förstå med lite betänketid och många gick mig säkert helt förbi. Jag gillade alla tasksparkarna och blinkningar åt DC och MCU i alla fall.



I slutet av filmen får vi dock en mycket fin scen som bröt av stämningen. Mitt i denna tornado av satir, humor och referenser kom helt plötsligt en scen som gav mig gåshud och tårfyllda ögon. Filmen bygger upp scenen med de korta snuttar vi ser i "rummet" där Morena Baccarin sitter på andra sidan av en osynlig vägg som Reynolds inte kan ta sig igenom. I slutet när han funnit sitt hjärta kommer han igenom. Den oändligt bra låten Take on me av A-ha spelas i en akustik version (så vacker!) och filmen kopierar den ikoniska scenen från originalvideon när tjejen från den tecknade filmen på tv'n tar Morten Harkets hand och drar honom in i filmen. På samma sätt tar Morena Ryans hand och drar honom in genom den osynliga väggen. Så vackert, helt på allvar!

Att en sådan scen kan få plats i en film som denna gör att jag blir än mer uppmärksammad på hur svag Solo: A Star Wars story är. Ni vet, förra veckans blockbuster om ni inte har hunnit glömma den filmen helt ännu. Här i Deadpool 2 har vi stakes på riktigt. Någon dör och hennes man lider sig igenom hela filmen av hjärtesorg. Riktiga känslor i en av årtiondets mest overkliga och oseriösa film. I Solo dör Becketts käresta Val i en explosion och filmen hanterar det med... att inte bry sig över huvud taget.



I slutet av Deadpool 2 känner jag varma känslor av förundran och kärlek, känslor som jag aldrig fick av Solo. På pappret skulle man kunnat gissa att det skulle varit tvärtom. Men denna typ av känslor beror på manus, skådisar och övriga i teamet bakom filmen, och där är skillnaden uppenbar mellan filmerna.

Deadpool 2 är en pangfilm. Ni kommer gråta av skratt och kanske på grund av andra känslor också! Gå och se den på bio!

Jag ger Deadpool 2 fyra cameos av fem möjliga! (Brad Pitt, Alan Tyduk, Matt Damon och Taylor Swifts katter)

Betyg: 4+/5







söndag 3 juni 2018

Night at the Museum: Battle of the Smithsonian (2009)


Battle of the Smithsonian är en mycket bra film, klart bättre än första filmen. Amy Adams är innerlig i rollen som Amelia Earhart och hon lyfter filmen till skyarna. Med henne får filmen helt nya dimensioner, en liten gnutta kärlek och än viktigare - vemod.

Den ståtlige Napoleons intåg i handlingen sörjer för mycket av den nya adderade humorn. Det är som att de ersatt scener med den fåniga apan Dexter och ersatt dem med Napoleon och det är ett byte vi alla vinner på. Napoleon spelas förträffligt av franske skådisen och producenten Alain Chabat. Vilket fynd!

Till detta återser vi de gamla favoriterna Owen Wilson som Jed, Steve Coogan som Octavius, Ricky Gervais som Professor McPhee och den fine, fine Robin Williams som Teddy Roosevelt. Nytillskott är den som alltid hysteriskt roliga Hank Azaria som "the villain" Kahmunrah, samt en underbar Bill Hader som gör General George Custer till perfektion. Till detta får vi se Ben Stiller springa som Tom Cruise med perfekt hållning, raka händer och pendlande armar!




Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet

Om jag var vagt road och ibland rejält underhållen av första filmen så var den trots allt en familjeorienterad och "ofarlig" komedi som inte berörde mig jättemycket i hjärtat. denna andra film erbjuder mer i känsloregistret. Mycket av skillnaderna ligger i Amy Adams rollfigur. Amelia Earhart lyft filmen. Jag gillar att vi nästan får en kärlekshistoria istället den totala fokusen på Larrys familjeproblem med sonen. Dessutom ställs det faktum att alla dessa figurer lever på lånad tid på sin spets, de lever ju bara upp när de är nära tabletten. Elefanten i rummet i dessa filmer är att alla figurer utom ett fåtal lämnas döda när trilogin är över.

I denna andra del blir det till och med lite dammig i rummet när vi förstår att Amelia hela tiden vetat att hon bara hade en natt till "i livet". Först tycker man att hon är överdrivet energisk i sin önskan efter mera äventyr, mera upplevelser och mera roligt. Men sedan när Larry till slut tar mod till sig för att berätta för henne att hon snart kommer försvinna igen kommer det fram att hon vetat hela tiden.

Såklart hon vill att natten skulle innehålla allt! Lite sorgligt att tänka på att hon vetat hela tiden och ändå var så positiv och att hon omfamnade den korta tid hon hade. Länge leve Amelia säger jag! Sen skadar det ju inte att Amy Adams är så bra också. Även om hon här är tillbaka i komediträsket är hon alltid intressant att se i film.



Mitt under filmen kände jag ingen mig. en stark känsla som mynnade ut i att jag liknar denna film vid Toy story. Är det tvåan som denna film påminner om så?


Om sensmoral, stereotyper och tropes

Kör med ett citat från Amelia med anledning av sensmoral. Amelia Earhart: Have fun!

Stereotyp: Jonah Hill spelar en lite lätt korkad vakt som känns som en stereotyp. Han har en karaktärstyp som kommer bli kopierad i tredje filmen och som då spelas av Rebel Wilson.


Tropes:

Att hellre dö än att bli "fängslad". Amelia flyger iväg med planet mot sin död då hon kommer bli damm så snart solen går upp. Detta istället för att åter igen bli en vaxfigur.

Big Damn Heroes! Abe lincoln är en big ass hero!

Tavlor som kommer till liv i bakgrunden som om det vore en Harry Potter-film.


Trivia

Amelia says in the movie that she became a pilot for "the fun of it" the title of a 1932 autobiography by the real Amelia Earhart.


Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential

Jag gillar denna film! Den är mysig, rolig och saknar mycket av de fåniga partier som drog ner ettan. en mycket trivsam komedi med utrymme för mer än bara humorn och jag kommer säkert se om filmen flera gånger.


Betyg: 4








fredag 1 juni 2018

Mozart in the Jungle - Season 4 (2018)


Första säsongen av Mozart in the jungle är ju otroligt bra. Rolig, bra drama, fantastisk musik, en mix av klassiskt och moderna och några fullständigt lysande skådespelarprestationer. Det var nästan givet att serien skulle tappa under efterföljande säsonger. Under säsong 3 tyckte jag att både Rodrigo och Hai-lai blivit mindre intressanta och jag misstänkte att det skulle bli ännu blekare i S4.

Döm om min förvåning när serien gjorde något som jag aldrig hade kunnat förutse. Den definierade om sig, gled in i en närliggande men ny genre!



Låt mig ta några steg tillbaka. Säsong 4 är mindre rolig än tidigare säsonger. Rodrigo är mindre rolig också. Han har kommit för långt från konsten. Istället är han indragen i det kommersiella spelat runt orkestern med ett lågvattenmärke när han gör reklam för tacos. Han är inte lycklig. Serien är inte lycklig. Samma sak med förhållandet mellan Rodrigo och Hai-Lai, det bjuder varken på humor eller drama. Det är ett ganska tråkigt förhållande för att vara en motor för en tv-serie. Samma sak känner Rodrigo och Hai-Lai. De känner att de måste ändras, även om de har olika idéer om hur en sådan ändring kan vara. Till sist står Rodrigo inte ut. Hai-Lai bryter också igen sina egna murar och i slutet av säsongen har allt förändrats.

Det fascinerande är att jag upplever att hela tv-serien har genomgått en liknande ”skärseld” som Rodrigo! Den har också fått nog av allt dravel och vill söka sig till något annat. Detta är inte längre en quirky komedi. Serien har blivit ett drama med vissa inslag av lågmäld humor. När jag började se mönstret att serien och Rodrigo utvecklades parallellt framför våra ögon fick jag upp ögonen för säsongen. Den blev mycket mer intressant och förbaskat överraskande.

Till och med Malcolm McDowell var bra i denna säsong. Han hade annars varit ett av de svagare korten i de tidigare säsongerna.



En höjdpunkt i säsongen var när de åkte till Tokyo. De tre avsnitten fick mig att bli ännu mer sugen på att resa dit på semester... Avsnittet som regisserades av Jason Schwartzmann var flummigt men bra. det påminde mig om något som David LÖynch skulle kunnat göra. Som en outake från Twin Peaks The Return till och med.

Inför säsong 5, som jag antar kommer komma, har vi ingen aning om vad som väntas skall. Det är precis som det ska vara! Jag ser fram emot den.

Betyg: 3+/5






onsdag 30 maj 2018

Solo: A Star Wars Story (2018)


Oavsett förväntningar kan inget annat konstateras än att Solo: a Star Wars story är en svag film. Det är otroligt synd, jag hade gärna hyllat den. Alden Ehrenreich i rollen som huvudpersonen Han Solo är riktigt svag. Hela filmen är urvattnad på ett menlöst sätt. Det är en så otroligt väntat blek film när det handlar om det säkra men ospännande valet av Ron Howard som regissör. Filmen saknar helt "stakes". Inget speciellt viktigt står på spel i denna film. ack, Rogue One vad mycket bättre du var! Thandie Newtons karaktär Val dör i en absurd scen där hon begår självmord för att de ska kunna göra en simpel stöld. Det är som att gänget bakom filmen trott att den scenen skulle ge filmen tyngd, men resultatet blir ju bara att publiken skakar på huvudet åt det. I stort undrar jag över vad idén med filmen ens är. På vilket sätt ger den oss en ovärderlig och förnyad förståelse av Han Solo eller något annat i denna värld?



Som simpel actionfilm och "heist"-movie är den närmast undermålig. Håret på mina armar låg och sov lugnt under hela filmen. Inte en enda gång blev jag så imponerad eller upphetsad att håret stod i givakt. Var är de mäktiga scenerna som man tar med sig hem från en Star Wars-film?

Och var är känslorna? Var är det storslagna, galna och fantastiska? Var är det magnifika fantasieggande äventyret som hela tiden balanserar på gränsen till det pompösa? Nu får vi en lite tristare version av  Fireflyavsnittet The Train Job. Det är sant, hur galet det än låter.

Sen Disney köpt Star Wars-franchisen har de haft en aggressiv plan med en massa nya filmer från universat. Jag kände en viss oro för om kvalitén kunde hållas uppe. Den oron har nu förstärkts. Lika bra som The force awakwens var, lika förvirrande misslyckad var The last jedi. Av de två spin offs vi har fått var Rogue One problematisk men mycket bra vid en omtitt, medan Solo: A Star wars history är direkt blek.



Till att börja hänger ju mycket på skådespelaren i rollen som Han om det nu ska vara en "origins story" om Han Solo. Alden Ehrenreich har knappt någon karisma eller charm alls och upplevs mest som en barnrumpa som försöker leverera coola "one liners". Hans motpart Lando Calrissian spelas av Donald Glover som är mycket mycket bättre i allt. Tänk på scenen mellan Thor och Peter Quill i senaste Avengers. Två karaktärer, och skådespelare, med karisma och charm som gnabbas med varandra. Jag gissar att de ville ha en liknande dynamik mellan Lando och Han men det funkar ju inte alls när den ena är så mycket mindre , till och med nästan fånig. Danny Glover har mycket mer tyngd.

Skådespeleriet är i övrigt ok men inte gnistrande. Emilia Clarke kom kanske inte till sin rätta i denna film? Hon känns bättre som Mother of Dragons i alla fall. Woody Harrelson kom inte ens i närheten av vad han levererade i True detective. Det är bara Donal Glover som levererar en riktigt kul tolkning av sin karaktär. Han drar på alla cylindrar värdig en Star Wars-film.



Efter Alan Tudyks succé med K-250 i Rogue One försökte de hitta rätt med en ny robot i denna film. Tyvärr tycker jag inte att Phoebe Waller-Bridge lyckas alls i rollen L3-37. Hon hade inte det mest spirituella manuset att arbeta med heller för den delen. Paul Bettany var närmast tråkig och långt från hotfull som filmens primära "villain". Såg vi inte alla bara Vision framför oss ändå?

Hur hänger detta ihop med övriga filmer i serien. efter ett kort snack med Patrik inser jag nu att denna måste utspelats mellan Episode 3 och Rogue One. Vilket betyder att Darth Maul överlevde Episode 1. Tydligen har han redan återkommit i de tecknade serierna som gått sedan prequel-trilogin, så att han dyker upp här är kanske inte så överraskande. När jag såg Solo trodde jag ett ögonblick att den utspelades före Episode 1 men det hänger ju inte ihop alls med tidslinjen.



Scenen när Han sköt först var en uppenbar "fan service" och jag gillade den. Som om Ron Howard gav George Lucas fingret lite. Men i övrigt tycker jag att de misshandlade Han Solo i manus. Nu var han en reko snubbe hela filmen som de försökte smeta lite mörker på mot slutet för att hans karaktär skulle passa in mot Harrison Fords variant i originaltrilogin. Bättre hade varit att visa Han Solo som en mörkare och mer självisk karaktär från början för att sedan visa på ett frö till hjärta och patos. Att ha målat upp Hans personlighet mer som Woody Harrelsons Beckett, eller som den där manlige rebellen Cassian i Rogue One (han som sköt en annan rebell bara för att...).

Emilia Clarkes Qi'ra var trots allt en av behållningarna i filmen. Jag trodde länge att hon skulle dö innan filmen var slut på samma sätt som hjältarna i Rogue One. Ni vet, eftersom de inte omnämns i originaltrilogin kan man gissa att de inte överlever denna film. Nu fick vi en twist som funkade fullt ut på mig. Jag blev överraskad, även om jag i retrospektiv kan se att jag kanske borde förstått att hon spelade ett eget spel. Filmens slut måste betyda att vi kommer få se en uppföljare, eller hur va? Kommer givetvis gå och se den, men vet inte om jag kommer ha speciellt höga förväntningar.

Jag ger Solo: A Star Wars story två guldtärningar av fem möjliga.

Betyg: 2/5   

Sofia beskriver väl några av svagheterna i denna film.