torsdag 26 april 2018

Pulp Fiction (1994)


När vi sett klart Reservoir dogs var det kanske dags att gå och lägga sig, men Måns var eld och lågor och insisterade på att vi borde se Pulp fiction också. David hade ju inte sett den! Tja, pojkarna är tonåringar, nästan vuxna, och det var en lördagskväll så det är klart att mordbror var med på noterna. Sagt och gjort, fram med dvd och trycka på play.

Hur många gånger har man sett Pulp fiction egentligen? Färre än vad man kan tänka sig tror jag. Det är i alla fall en film som jag inte sett så ofta och förutom de mest ikoniska scenerna; Hunny Bunny, Mia och Vincents dans, adrenalinsprutan, Butch och svärdet, ”It’s Jed choppers, baby” och den olycklige Marvins bortgång kom jag inte ihåg så mycket. Eller jo, jag kom ihåg en hel del men bara fragment. Jag kom ihåg detaljer från många scener men inte hela scener eller i vilken ordning de kom. Allt är ju huller om buller i vilket fall.



Detta är en rackarns lång film också, typ 2,5 timmar. Men tiden flög fram trots den sena timmen. David spekulerade och frågade, Måns och jag log stilla och hyssjade lite då och då. Måns såg extra förtjust ut. Tror att detta är en film som kanske uppskattas allra mest när man ser om den. Vid första titten är det lätt att det blir ”overload” av intryck.

Denna gång kände jag att filmen är i princip lika bra som den är berömd. Det är ett mästerligt hantverk. Samtidigt är den ganska ojämn. Inte för att den blir dålig eller tråkig i de låga partierna men de saknar samma energi som de allra bästa scenerna har.

De bästa partierna är de med Butch och Fabienne, Butch och Marcellus samt de mellan Vincent och Mia. Samuel L Jacksons Jules är lite tradig i vissa partier även om dialogerna mellan honom och Vincent är superba. Tim Roth och Amanda Plummer levde dock inte upp till hypen jag hade i huvudet.



Pulp fiction har sin rättmätiga plats i filmhistorien som Tarantinos första fulländade film. Den har satt avtryck i populärkulturen som bara de största filmerna gör. Jag gillar den.

Av de tre filmerna vi såg under helgen med anknytning till Tarantino, dvs antingen manus eller regi är fortfarande True romance den klart bästa filmen. Pulp fiction är lika klart tvåa och Reservoir dogs tar tredjeplatsen trots att det är en jättebra.

Jag ger Pulp fiction fem stolta boxare av fem möjliga.

Betyg: 5/5









onsdag 25 april 2018

Reservoir Dogs (1992)


När systersönerna Måns och David var på besök under en helg för några veckor sedan spelade vi brädspel men det blev en hel del film också. På fredagskvällen såg vi True romance, klassikern som är regisserad av Tony Scott och manus skrivet av Quentin Tarantinos. Pojkarna älskade filmen och levde sig in i Terrence och Alabamas våldsamma äventyr. Vi började prata om Tarantino och därmed var steget inte långt till Reservoir dogs, Tarantinos regidebut.

När spelet var slutspelat var lördagskvällen fortfarande ung, allt för tidigt för middag. Vi hann då med att klämma Denis Villeneuve’s Arrival, en modern science fiction-klassiker. Pojkarna älskade den också. Vi hade ett intressant samtal om tidens oförståeliga form, ödet och Professor Hawking. Vi åt tacos.

Senare om kvällen serverades Reservoir dogs. Det var mycket länge sedan jag såg den senast. Det visade sig att jag hade glömt nästan alla scener från filmen vilket gjorde att det var en fröjd att återbesöka den. Jag kom ihåg inledningsscenen med ”Like a virgin”-monologen samt Michael Madsens mest galna scen, den med örat.



För pojkarna var detta dock en revolution. Måns hade sett Pulp fiction för första gången några veckor före och han var måhända lite mer förberedd på Tarantinos stil. David levde sig med i filmen och hade frågor och spekulationer som han fyrade av i alla riktningar. Jag och Måns skrattade och hyssjade om vartannat.

Och visst håller filmen än idag. Det känns tydligt att det är hans första film. Den är som lillebror till kommande mer fullvuxna filmer. Reservoir dogs är opolerad och våldsam. Det skiner igenom att den är gjord av någon med en stor talang och många idéer. Till skillnad från både True romance och Pulp fiction är Reservoir dogs inte fylld till bredden av kända skådespelare. Men vi får ändå se Steve Buscemi, Tim Roth och Harvey Keitel i högform. Michael Madsen är som en karikatyr på sig själv. Tänk hur en så ikonisk rolltolkning kan förvrängas av popkulturen över åren. Chris Penn är också ett känt namn. Jag har aldrig varit fult övertygad av honom. Han har dock varit med fler toppformen som True romance, Short cuts och Pale rider.



Om jag ska vara helt ärlig tyckte jag inte filmen var lika spännande som jag kom ihåg den. Istället fann jag mig sitta och imponeras av Tarantinos regi och allmänna handlag. Fotot ser simpelt ut, nästan som en hemmavideo. Jag tror inte att budgeten var hög. Våldet är oväntat nedtonat. Förutom den blodpöl Mr Orange ligger i och Madsens behandling av den kidnappade polisen får man inte se speciellt mycket. Det mesta av det hemska sker utanför bild och det funkar lika bra det. Filmen upplevs som väldigt våldsam ändå. Pojkarna lever i en annan tid än när jag växte upp och jag tror att barn av denna tid är mer luttrade än vad vi var, men de uppfattade filmen som mycket våldsam i vilket fall. Allt ligger i hur en historia berättas. Våldsamheten i en film ska kanske inte endast mätas i antal sekunder med våldsamheter och blod? Svenska Censurbyrån RIP.

Jag tycker den håller men den levde ändock inte upp till minnena om filmen som genom årens lopp vuxit och förädlats med guldkant i nostalgin skimmer.

Jag ger Reservoir dogs fyra mullvaden av fem möjliga.

Betyg: 4/5








söndag 22 april 2018

The Station Agent (2003)


The station agent är en renodlad dramakomedi av American independent-slag. Det är mer ett drama än komedi men jag smyger in den här för att den är så bra. Filmen har en mycket otydlig handling och jag kan förstå att Tom McCarthy hade svårt att hitta producenter som var villiga att hosta upp med pengar för filmen. Filmen är skådisen McCarthys första film och han har skrivit manus och regisserat.

Filmen lever på sin fantastiska känsla. Vi får följa hur tre mycket oförväntade och olika människor blir kompisar. Vi har den självvalda enstöringen Fin. Han är dvärg och har tröttnat på att alltid bli driven med och att alla glor. Vi har konstnärinnan Olivia som drabbats av djup sorg då hon förlorat sin son och därefter lämnat sin man i krisen som hon fortfarande genomgår. Sen har vi den levnadsglade och varme kubanske kaffeförsäljaren Joe. Det är en underbar trio som jag gärna spenderar tid med, både i glädje och sorg.



En film utan speciellt påtaglig handling och som bygger på feeling åste ha rätt skådespelare. Peter Dinklage var här före Game of Thrones inte alls lika känd. Med en välrakad haka och en ungdomlig uppsyn spelar han sin Fin med återhållsamhet. Hans frustration över hur folk i gemen behandlar honom är tydlig och ibland krackelerar fasaden. Men han är väldigt bra och detta kan kanske varit en av de roller som gjorde att han fick giget i GoT?

Patricia Clarkson är filmens drottning. Hon underspelar sin djupt deprimerade Olivia till perfektion. Scenen när hon betraktar den unge mannen som spelar fotboll med sina två barn är fantastisk. Hon bryter ihop under tystnad mitt framför ögonen på oss.

Filmens hjärta, stora stora hjärta, är Joe spelad av den som alltid fantastiske men ack så underutnyttjade Bobby Cannavale. Han är helt enkelt suverän i denna film. Joe ger sig inte inför alla avvisningar. Han är genuint intresserad och sjukligt social. Hans relation med Fin är så fin! Pun intended.



Typ av humor?

Nej, men detta är knappt en komedi ens. Det finns inga skämt som inte kommer sig ur organiska situationer som karaktärerna råkar ut för. Detta är så långt från en Jim Carrey eller Will Ferrell-komedi man kan koma. Inga pruttskämt, (nästan) inga dratta på ändan-skämt och ingen satir.

Jag skrattar dock högt några gånger. Mest rörande två scener med Olivia som usel bilförare. Ni som har sett filmen vet vad jag menar.


Filmkvalité vs. humorkvalité

Som film betraktat är detta en juvel, helt suverän. Som renodlad komedi är den dock mycket tunn. Nej, detta är en kantboll på att ens kunna kallas för en komedi. Ämnena den behandlar är verkliga, vuxna och seriösa på alla sätt. Detta är ett mycket bra drama helt enkelt och som alla bra dramer har den en viss portion humor också. Som livet självt. Men ingen fokus på humorn för dess egen skull alltså. De av er som vill se "skratta läppen"-humor eller "slå sig på knäna"-komedi får leta vidare.



Manus vs. skådespelare

Manus är bra men förståeligt svårsålt. Filmen lever upp i hantverket. Stämning, klippning, musik och skådespeleriet tar överhand. Manuset representerar en smal idé och så har McCarthy adderat en härlig dialog. Skådespelarna är jättebra. Jag gillar framför allt att Peter Dinklage, Patricia Clarkson och Michelle Williams i en biroll inte spelar över. Det finns flera känslomässiga situationer där de hade kunnat gå över gränsen flera gånger. Bobby Cannavale spelar en mer yvig karaktär men han gör det kontrollerat och i mina ögon spelar han inte över heller.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)


En sensmoral: Det är bra att ha vänner!

Två stereotyper: dels har vi Olivias exman som spelas av John Slattery. Att denne John Slattery alltid spelar sådana sliskiga typer! Jag gillar inte hans stil. Det är sedan gammalt, sedan tv-serien Ed. Kommer ni ihåg? Han uppfyller här alla sterotypiska egenskaper hos ett jobbigt ex som är äcklig.

Sen har vi har två stereotypiska bonnläppar som i kallas "red necks". De hånar Fin för att han är dvärg och den ena är abusive i sitt förhållande med Michelle Williams karaktär. Hans IQ är lägre än skostorleken. De typerna är aldrig de vassaste knivarna i lådan.

Tre tropes:

a. Lonely together - filmens huvudtema, alla tre är ensamma men på grund av helt olika orsaker. De finner vänskap och sällskap hos varandra.

b. Glasögon är sexiga på bibliotekarien!

Joe: It's the librarian fantasy, man. Glasses off, hair down, books flying.
Fin: She doesn't wear glasses.
Olivia: Well, buy her some. It's worth it.

c. Ingen antagonist! Är detta en trope ens? De tre huvudkaraktärernas egna personliga problem utgör drivkrafterna i filmen. Det är kanske därför manusets handling känns så otydligt. Ingen tydlig antagonist skapar suddighet. Något att tänka på när man skriver manus.


Favoritkarakärer?

Jag älskar Joe mest. Nej, jag älskar Olivia mest. Ahh, nej jag älskar Fin mest. Nej Joe. Nej...




Trivia

Några random trivia bits från imdb:

The train depot in the film still exists in Newfoundland, NJ. It is a popular spot for train fans to take pictures of the Susquehanna trains as they travel north through New Jersey.

Tom McCarthy wrote the three main roles directly for the actors who ended up playing them. McCarthy has said in interviews that at the time of writing he was friends with Peter Dinklage, an acquaintance and colleague of Bobby Cannavale, and almost a complete stranger to Patricia Clarkson.


Omtittningspotential?

Ja detta är såklart en film man kan se om många gånger. Det är också en film som jag har gett till vänner som exempel på bra American independent-filmer som jag upptäckt via Stockholms Filmfestival.


Slutomdöme

Jag älskar denna film mer och mer desto äldre den blir. Nu har den legat och göttat till sig i huvudet och är en självklar femma. Suverän Am indy-drama.


Betyg: 5/5








lördag 21 april 2018

The Waterboys, Stockholm (2018)


The Waterboys på Cirkus, Stockholm, måndagen den 16:e april, 2018


Jag lyssnade otroligt mycket på The Waterboys när jag studerade i Uppsala. 1988 kom deras fjärde album Fisherman's blues ut och den snurrade på tallriken mest hela tiden. De tre första skivorna var mer rockiga men med Fisherman tog han ett bestämt steg in i folkrockrummet. Den efterföljande Room to roam från 1990 blev något av ett soundtrack till min uppvaktning och senare förhållande med M.

Nu för tiden släpper han inte lika många skivor. Det kan gå upp till fyra år mellan varje album och kvalitén har givetvis gått ner. Man får vara glad om det kommer ut en eller två riktigt bra låtar ur varje skiva nu för tiden. Det är så med många band man lyssnade på förr i tiden. Diminishing returns...


Nu är i alla fall Mike Scott och hans gamle vapendragare Steve Wickham plus en drös med musiker ute och promotar den senaste skivan, Out of all this blue. Bandet var helt ok. Bas, trummor och klaviatur sköttes bra. Däremot hade han med sig två tjejer i en kör som wailade sig igenom ett antal av de nya men också några av de äldre låtarna med ett fasansfullt resultat. Riktigt uselt. Obegripligt att han ville ha det så. Som Olof säger i podden är det oftast inte speciellt bra med adderad kör som är inne och smetar i våra gamla favoriter.

Konserten inleds suveränt med låtar från de fyra första skivorna. Han inleder med Medicine bow från tredje skivan This is the sea, sedan kastar de sig in i All the things she gave me. Efter en nyare låt körde de så We will not be lovers från Fisherman och rakt in i A girl called Johnny från debutplattan från 1983. Vid detta laget kunde jag knappt tro att det var sant. Kunde han göra en Neil och i princip skippa det nyare materialet och mestadels spela gamla och efterlängtade låtar?

Men nej, konserten gick snabbt över till nya låtar och tappade därmed i energi och tempo. Det var synd på en så stark start. Han tappade tydligt greppet om publiken. Jag och svågern stod på parkett och runt omkring oss var det bara någon enstaka galning som helt hängav sig och skakade på kroppen...


Inför en av de bättre från senaste skivan Nashville, Tennessee drog Mike en lång och kul anekdot om hur killen bakom klaviaturet kom med i bandet. Alla musikers är temporära gäster. Steve Wickham på fiol har varit med på både gamla och nya skivor. Men den enda som är och alltid varit The Waterboys är låtskrivaren, sångaren och gitarristen Mike Scott.

Efter bara nio låtar tog bandet en 25 minuter paus med ombyte av kläder. Jag och svågern gick upp och satt oss på läktaren. Det var fullt nere på parkett men läktaren var bara halvfull. Av kapaciteten på 1650 var det kanske 1200 i publiken?

Under andra setet spelades en akustisk och helt oigenkännlig version av Too close to heaven. Till det spelades When we go away, The raggle taggle gypsy samt The whole of the moon. Övriga var nya alster med den något lägre energin från publiken som belöning. Ljudet var fantastiskt när man satt i stolarna, mycket bättre än nere på golvet där det ändå var helt ok. Cirkus är en mycket bra arena för små och medelstora band.

Inför extranumret lämnade vi arenan för att få tag på taxi hem. Japp, nu är man i gubbträsket. Jag hade gissat på att han skulle spelat Fisherman's blues som extranummer men enligt the internets spelades tydligen Mikes favoritcover Purple rain som extranummer. Då känns det som att valet att ta en taxi var rätt val. Inget fel på Prince, men i detta fall gäller regeln att det alltid är tristare med en cover.

Allt som allt var det som alltid trevligt att bege sig ut på konsert och hänga lite med svågern, men som konsert kommer denna inte gå till historien. Den kommer inte in på min top 10 så att säga. Det var aldrig dålig och det inledande partiet var riktigt najs. Tyvärr fick jag aldrig gåshud på armarna. Däremot bjöds jag på en inre tidsresa till tiden i Uppsala när han spelade We will not be married. Och det är något i alla fall.

Setlist:
1. Medicin bow
2. All the things she gave me
3. If the answer is yeah
4. We will not be lovers
5. A girl called Johnny
6. Nashville, Tennessee
7. Still a freak
8. Man what a woman
9. Morning came too soon

Paus

10. The Christ in you
11. When ye go away / Dunford's fancy
12. Nearest thing to hip
13. Santa Fe
14. Too close to heaven
15. The raggle taggle gypsy
16. Long strange Golden Road
17. The whole of the moon

Extranummer

18. Purple rain




fredag 20 april 2018

A Ghost Story (2017)


Jag har upptäckt att jag ofta gillar filmer som handlar om tidens oförståeliga form och funktion. Jag räknar här inte in filmer om tidsloopar vilka sällan får en riktigt bra upplösning som det verkar. "Måndag hela veckan" är såklart filmen som bekräftar regeln där. Nej, jag menar de som ser på tiden på ett nästan filosofiskt sätt. Tänk filmer som "Arrival", "Interstellar" eller varför inte "2001 - a space odyssey".

"A ghost story" har en till synes enkel handling men det är en film som har ett komplext och utmanande innehåll. Den handlar bland annat om tiden och hur den upplevs. Den handlar lika mycket om sorgearbete, saknad och önskan att lämna något bestående efter sig när man lämna jordelivet. Livets storhet och litenhet. Människans önskan att lämna avtryck...

"A ghost story" är en film om ett spöke som inte är en skräckfilm men som ändå kan verka skrämmande för den tänkande åskådaren, på samma sätt som det kan verka skrämmande att tänka på att universum är oändligt stort. "A ghost story" är en liten American Independent-film som ställer de stora frågorna. Den är berättad i ett mycket långsamt tempo. Det finns en fantastisk scen med en stillastående kamera som visar när kvinnan (Rooney Mara) sitter på köksgolvet och äter en hel matpaj. Hypnotisk scen och en vattendelare bland dem som lämnar sina åsikter om filmen på imdb. Skit i de idioterna.



En annan film från 2017 som påminner om denna på grund av tempot är "Columbus". Till synes enkla historier men så mycket mer. En annan film som jag påmindes om flera gånger var Terrence Malicks "The tree of life". "A ghost story" skulle kunna vara den lilla indy-versionen av det spektaklet. Jag håller "A ghost stor"y som den bra mycket bättre filmen av de två.

Varför är då en så långsam och stilla film som denna så bra? Idéerna bakom filmen är hyperintressanta, skådespeleriet är bra och filmklippningen är otroligt bra. Man känner att man är i händerna på en filmmakare som vet hur man gör.



Casey Affleck, som spelade skjortan av Hollywood i "Manchester by the Sea" häromåret, spelar mannen och han är lika briljant här. Vi ser honom i olika skepnader, och han har i denna film bevisat att vi kan addera talang för att stå väldigt still väldigt långa stunder. Tiden har ingen betydelse för ett spöke.

På en bjudning jag hade häromsistens kom frågan upp om man "får" gilla filmer med Casey Affleck i på grund av de anklagelser om dåligt beteende som finns mot honom. Det är en mycket svår och komplex fråga. Dels är jag inte insatt i anklagelserna mot honom, och än mer oinsatt i vad som faktiskt har hänt. Dels gissar jag att mycket av kulturen skulle få tvättas bort om man skulle börja nagelfara huruvida författare, regissörer, skådespelare, musiker och målare var god människor som aldrig gjort några fel. Antar att vi skulle få kasta alla Bergmans och Strindbergs alster i papperskorgen till att börja med... Vår diskussion om Affleck handlade inte om vad han hade gjort eller inte gjort, utan om den principiella frågeställningen. Kunde lika gärna handlat om någon annan...



Jag blev så hänförd av "A ghost story" att jag direkt efter titten bestämde att den skulle ha en plats på min topplista över filmerna från 2017. Till slut hamnade den på plats sex på min top 10 från 2017.

Jag ger a ghost story en femma och kämpar vidare med mina tankar om livet efter detta och hur tiden egentligen fungerar.

Betyg: 5/5