måndag 26 september 2016

Buffypodden avsnitt 29: Mommy?



Är Buffy-avsnittet "The Body" det bästa tv-serieavsnittet genom tiderna? Och vem av podcast-värdarna grät mest under titten? Jag och Johan diskuterar detta och annat i det svåra avsnittet där just "The Body" avhandlas.

Ni finner podden på hemsidan Buffypodden.












fredag 23 september 2016

Love & Friendship (2016)



Jag är väl inte jätteförtjust i kostymfilmer om den brittiska adeln men Love & friendship är gjord av Whit Stillman som gjorde den milt underhållande Damsesl in distress med Greta Gerwig. Det räckte för mig i en "time slot" under Malmö filmdagar som i övrigt inte erbjöd någon film som jag var mer sugen på.

Filmen bygger på novellen Lady Susan av Jane Austen. Filmen är en komedi som gäckar mig lite. Den är extremt ironisk på flera plan. Enligt initierade källor skrev Austen ironiskt om de miljöer hennes historier utspelas i, dvs brittiska "stiff upper lip"-miljön. Men utöver denna ironi upplever jag att filmen i sig är ironisk på toppen av Austens grundmaterial. Ett exempel är att alla huvudkaraktärer, och det är ett stort antal, presenteras i inledningen av filmen med namn och en syrlig, komisk och ironisk undertext.


Ska vi försöka reda ut handlingen kanske? Det kändes som att handlingen inte hade någon betydelse men men. Lady Susan Vernon är en skandalomsusad änka med en tonårig dotter. Hon spelas fullständigt magnifikt av Kate Beckinsdale. Hatten av för Kate och det blir att hålla utkik efter henne mer i framtiden. Hon var verkligen något extra i denna film.

Lady Susan har i alla fall inga pengar men hon kompenserar det med ett dyrt leverne. För att klara detta nästlar hon in sig hos rika familjer och passar då också på att förföra husets herre. Åtminstone om man får tro på skvallret. Och under 1790-talet lyssnar societeten, precis som idag, mycket på skvallret. Dessutom måste Lady Susan lyckas gifta bort sin dotter Frederica, en ung dam som mest är i vägen för Lady Susan i hennes eskapader. Mer av handlingen fattade jag inte.

På ett sätt ser jag denna film som anti-tesen av en film som Suburra. Detta är en skröna och så långt från den realistiska verkligheten man kan komma. Love & friendship är heller inte speciellt direkt. Lite flummigt beskrivet är den som en behaglig bakgrundsfilm, lite som behaglig bakgrundsmusik kan vara. Det flimrar förbi en massa scener vara flertalet är hysteriska och många väldigt roliga, men filmen kommer aldrig i fokus för mig. Den förblir långt borta, motsatsen till en film "in your face".


Vi såg filmen efter en pastalunch på Vespa och det kan ha hänt att jag zonade ut lite i början av filmen, men desto längre den gick desto mer förtjust över Lady Susans upptåg blev jag. Mot slutet var jag såld. Jag gillade denna film mer och mer. Ironi är svårt och den kan verka på flera plan. Jag har fortfarande inte helt klart för mig om hur många plan denna film verkar på.

Jag ger Love & friendship tre hattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Sofia
Fiffi

Carl från filmbloggarkollektivet Har du inte sett den? har också skrivit om filmen idag:
Carl

måndag 19 september 2016

Buffypodden avsnitt 28: What Would We Do Without You?



Nu har vi kommit fram till mitten av säsong 5 och molnen tjocknar. Johan och jag har hämtat oss efter förra veckans magnifika avsnitt och denna vecka snackar vi om:

S05E09: Listening to fear
S05E10: Into the woods
S05E11: Triangle
S05E12: Checkpoint

Det blir också lite om "The Slayer Club - The Harvest". Ni finner poddavsnittet här.

Buffypodden! :-)


Vinnare i utklädningstävlingen: Olaf The Troll och Buffy Summers
Angelus!
Arrangörerna Madame Mare och Fröken Frauke
Bit mig!






fredag 16 september 2016

Stand Up Comedy: Whitney Cummings x 3



Får man skriva om stand up comedy på bloggen filosoferade jag förstrött. Såklart man får. Min blogg, mina regler! Så här kommer det första inlägget på temat.

Den första stå upparen jag skriver om blev Whitney Cummings, den 33-åriga komikern, skådespelerskan och tv-producenten från Washington D.C. Jag upptäckte henne via Comedy Central Roast. De, roastarna, brukar vara ojämna i kvalité men två roastare har i mina ögon stuckit ut som överlägset mest roliga. Det är Whitney Cummings och Greg Giraldo, som jag ska skriva om senare på bloggen.

Jag tänker skriva om favoritkomikers och fokusera på deras ståupp-filmer, ofta kallade "Comedy Specials". Om det finns bra dokumentärer om personerna i fråga kommer jag försöka ta med dem också.

Whitney Cummings har tre "Comedy Specials" varav de första två hade premiär på Comedy Central och den tredje på HBO.



"Whitney Cummings: Money shot" Washington D.C., 2010, 49 minuter



Citat: "Who invented the thong underwear? FUCK YOU!"

Man märker att detta är lite tidigare i hennes karriär. Showen är inspelad i hennes hemstad Washington D.C. Hon är inte super-forcerad, men ändå kanske lite. Hon upplevs lite skrikig, ett epitet som hon själv skämtar om att hon kan vara. Ämnena är sex och relationer med fokus på skillnader mellan män och kvinnor. Det är mycket roligt men också aningens chockerande för vissa. Jag blir inte förvånad när jag läser att vissa hatar henne och andra älskar henne. Jag faller i den andra kategorin (såklart, jag kommer bara skriva om komiker som jag älskar).

För mig var detta en frisk fläkt men samtidigt känns det lite som att det är Whitneys första försök. Precis som med det hon pratar så mycket om, sex, blir det säkert bättre efter ett tags träning. Hon kör en rolig "bit" om att män bör inte skrika i sängen. Andra bra partier:
"Role Play fantasies"
"Male balls"
"The silent treatment"
"Relationships makes people crazy"
"Trying not to fart"
"Romantic movies"
"I don't like porn"

Det blir extra lustigt är när hon pekar ut en stackare från första raden och häcklar honom om och om igen. Men hon både ger och tar. Hon är charmig när hon har svårt att hålla sig för skratt och skrattar med publiken.

Betyg: 3+/5



"Whitney Cummings: I love you" Irvine, CA, 2014, 56 minuter



Citat: "Do you wanna play?"

Denna show spelades in fyra år efter den första men det är mestadels samma material som hon kör. Det är kanske trist men hon har en del extra bits och i övrigt en del variation inom ämnena. Framför allt är det ett luftigare framförande, Whitney är lugnare men fortfarande ibland helt galen. Och hon duckar inte för någon fråga. Det handlar fortfarande om relationer, sex, män, kvinnor och sex (sa jag det redan?). Hon pratar om ett förhållande som tagit slut och hennes misslyckade tv-show. Flera av hennes skämt är både tankeväckande och provocerande och jag skrattar högt flera gånger. Hon får gärna analysera män och kvinnors skillnader och vad det kan betyda för förhållanden mera. Mycket bra.

Under stora delar av showen frågar jag mig hur i hela friden hon håller micen. Mestadels ser det obekvämt ut med tummen på "fel" sida (se bild ovan). Även under denna show är hon mycket elak och hård mot flertalet av killarna i första raden. Denna gång är det en kille i shorts som får utstå spott och spe. Ibland ställer hon frågor till killar i publiken och oavsett vad de svarar har hon gifta repliker tillbaka. De har sannerligen inte en chans.

Några av ämnena är;
"What is love?"
"The voices"
"Driving down the street"
"Male orgasms"
"Porn"
"The cumming in the face"
"Dick on your hands"
"Dating"

Betyg: 4/5



"I'm your girlfriend" 2016, Santa Monica, CA, 60 minuter


Citat: "It's on the menu now."

Whitney cummings fick så äntligen sin HBO Comedy Special. Showen spelades in på The Broad Stage i Santa Monica, CA.

Denna gång kör hon med nytt material även om teman är desamma. Hon pratar om förhållanden, break ups och skillnader mellan manligt och kvinnligt. Som bra komiker ofta gör skojjar hon om mycket allvarliga saker. Detta är långt från det där absurda programmet på SVT där en massa gamla människor står och drar "norsken, dansken och Bellman"-skämt vid en låtsasbar.

Whitney är superseriös med sina budskap. Hon framför dem med brutal ärlighet och hon balanserar på gränsen mellan humor och brandtal. Ibland blir det så brännande att skrattet fastnar i halsen. Är hon bitter? Nja, vet inte jag, jag älskar henne för vad hon står upp för i alla fall. Showen är bra klippt och ofta när hon ställt en obekväm fråga till publiken zoomar kameran in på hennes otroliga gröna ögon och hon spänner blicken i oss så att vi inte kan ducka.

Man måste ha skinn på näsan som publik på hennes shower. Hon är åter igen väldigt hård mot flera ur publiken på första raden. Än en gång får hon syn på en snubbe i shorts och det låter hon honom höra. Det är uppenbarligen inte top of the line inom modet enligt henne. Just den biten är något av en repetition från de tidigare filmerna. En nyhet är dock när hon frågar kvinna efter kvinna i publiken om vilket preventivmedel de använder. Whitney tar alla svaren på volley och spinner vidare på dem helt utan tankepaus.

Några av de mest minnesvärda segmenten från showen inkluderar:
"When I was in my twenties, I was arrogant AND delusional"
"Feminism"
"Dating broke guys"
"Birth control"
"Frozen eggs"
"Cheated on"
"I'm not squirting"

Jag känner mig lite splittrad om hur bra som stå upp detta var. Det är angelägna frågor hon tar upp men det är också så "ragged" och "rough" att skratten ofta klipps på mitten. Det blir mer intressant än roligt i partier.

Betyg: 3/5




tisdag 13 september 2016

Den Ultimata Årsbästalistan - 1984



Bloggen tuffar på trots storfester och annat som stör postandet av nya inlägg. Bloggen som aldrig sover kan tydligen försova sig trots allt. Så här kommer en dag sent den Ultimata Årsbästalistan för filmåret 1984. Detta är ett filmår som många anser tillhöra forntiden, medan vissa av oss ser på det i ett nostalgisk skimmer. Flera experter ser det som ett starkt filmår. Personligen tillhör jag dem som håller 1984 och 1985 som en peak, creme de la creme. Men det kan ju har att göra med min egen filmkonsumtion. Jag har sett otroligt många filmer från dessa år.

Men vilka är då de tio filmer från 1984 som man inte fick missa? Tio bloggare som också kallar sig spanare har låtit publicera sina favoritfilmer i listform, och bara en av oss fuskade med formatet! Nedan kommer min sedvanliga sammanställning där poäng delats ut, summerats och sammanställts. Har du sett alla på UÅBL? Om inte är det bara att gå till videobutiken och hyra en moviebox och några videosar (vhs!) och se ikapp.

De lyckliga tio som gemensamt skapat förutsättningar för denna sammanställning är; Fiffi, Jojje, Movies-Noir, Filmitch, Sofia, Flmr, Filmfrommen, Film&Media, Absurd Cinema samt herr Fripp21 aka 50-åringen.


Tio görbra filmer från 1984


1. The Terminator (James Cameron) 63 poäng (9 listor, två förstaplaceringar)
2. Once upon a time in America (Sergio Leone) 44 poäng (sex listor, två förstaplaceringar)
3. Blood simple (The Coen brothers) 40 poäng ( fem listor, en förstaplacering)
4. Amadeus (Milos Forman) 38 poäng (sju listor, en förstaplacering)
5. Paris, Texas (Wim Wenders) 30 poäng (fyra listor, en förstaplacering)
6. Mannen från Mallorca (Bo Widerberg) 29 poäng (fem listor, en andraplacering)
7. A nightmare on Elm Street (Wes Craven) 25 poäng (fem listor, två tredjeplaceringar)
8. Beverly Hills cop (Martin Brest) 24 poäng (tre listor, en förstaplacering)
9. Indiana Jones and the Temple of Doom (Steven Spielberg) 17 poäng (fyra listor, en andraplacering)
10. This is Spinal Tap (Rob Reiner) 16 poäng (tre listor, en andraplacering)

Listan skapades måndagen den 12:e september 2016.


Totalt sett nämndes 48 filmer på de tio listorna. Här följer plats elva och uppåt i poängordning; Ghostbusters, Gremlins, Sixteen candles, Birdy, Rhinestone, Broadway Danny Rose, Uppdrag sex, Nausicaä från Vindarnas Dal, Shanghai blues, Karate kid, Against all odds, Star Trek III: The search for Spock, The killing fields, 2010, Den gula jorden, Streets of fire, En färd till Indien, Ronja Rövardotter, The little drummer girl, Falling in love, Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, Love streams, Romancing the stone, Top secret!, Efter repetitionen, 8 diagram pole fighter, Body double, The bounty, Footlose, Wheels on meals, The Neverending story, The times of Harvey Milk, The natural, Ghost warrior, The company of wolves, The flamingo kid, Korpen flyger, Åke och hans värld.










lördag 10 september 2016

Den allvarsamma leken (2016)


Den allvarsamma leken är ingen lek men den är allvarsam. Svenska kostymdramer är kanske inte den genre jag allra helst väljer, men filmen visades som invigningsfilm på Malmö Filmdagar och som sådan var den ett självklart val. Det är dessutom alltid kul att se svenska filmer som jag vet kommer bli uppmärksammade och omtalade. Pernilla August och filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare Karin Franz Körlof kom upp på scen före filmen och presenterade den. De sa att filmen är tidlös i det att den handlar om allmänmänskliga känslor och beteenden. Om de pratar om kärleksförhållanden i generella termer så har de helt rätt. Men samtidigt kände jag aldrig samhörighet med personerna på duken eftersom de hela tiden gjorde så konstiga och idiotiska val. Jag antar att tidseran hade mer med handlingen än vad Pernilla ville låta påskina.


Filmen bygger på Hjalmar Söderberghs bok från 1912 och för er som läst den behövs ingen beskrivning av handlingen men för alla er andra så... Filmen handlar om Arvid (Sverrir Gudnason), en ung skribent på en tidning i Stockholm som blir förtjust i Lydia Stille (Karin Franz Körlof). Lydias far går bort och plötsligt är hon lämnad ensam i världen utan medel. God råd är dyra. Tidigt i filmen fattar Arvid och Lydia tycke, giftermål är inom synhåll. De gifter sig och det var det...


Men nej. Skojjade bara... De gifter sig INTE. Arvid kan inte gifta sig med sin älskade! Inte för att han inte är säker på sin sak för det är han i allra högsta grad. Inte för att han inte har ett jobb för det har han i allra högsta grad. Utanför att han inte har en tillräckligt hög lön än. Bättre är tydligen att överge Lydia och tvinga henne in i en högst obra situation och hoppas på det bästa. Lydia gifter sig snart med en rik äldre man. Och så börjar cirkusen med trånande blickar, smussel, smygande bakom ryggar och omfamningar bakom lyckta dörrar. För att helt säkert försäkra sig om att ändå få chansen på Lydia så snart hon frigjort sig från sin rike äldre man går Arvid illa kvickt och gifter sig med en annan kvinna. Usch vad livet är hårt mot Arvid och Lydia. Det fick ju aldrig chansen ens!


Nä, jag vet inte jag. Är det kanske att människor är korkade som är den tidlösa sanningen i Pernillas film? I övrigt var allt filmtekniskt bra. Bra regi och vassa skådespelarprestationer. Filmens Lydia hade något spännande i ögonen, jag blev hela tiden mer nyfiken på henne. Arvid-pojken var dock mest lite mesig. Filmens största överraskning var kanske att jag gillade Michael Nyqvist i rollen som chefsredaktörn på tidningen! Jag ger Den allvarsamma leken två bortkastade chanser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Gäckande in i det sista...

fredag 9 september 2016

Truman (2015)



Tänk dig att du har en bästa vän som du har varit så nära kan man komma en vän men att ni på senare år inte umgåtts mycket på grund att ni bor i olika städer, ja till och med olika länder. Tänk sedan att din vän har cancer och snart, mycket snart, ska dö. Åker du och besöker din vän? en fråga som borde ha ett självklart svar visar sig vara mycket svår att besvara ärligt. Tänk då att du trots din egen rädsla och osäkerhet på hur du ska bete dig, vad du ska säga, göra och framför allt känna, att du ändå åker och besöker vännen. Hur skulle ett sådan möte kunna bli? Det är det som den spanska filmen Truman visar. Svensk titel blev den något mer beskrivande Vänner för livet. Nu visade det sig att originaltiteln var väldigt talande också...


Kan en film som denna med detta blytunga ämne vara rolig? Javisst, om filmmakarna behandlar ämnet på ett öppet sätt utan att lägga in gimmicks bara för att göra filmen cool. Filmens ton måst matcha ämnets seriositet så att säga. Kan en film som denna vara befriande och till och med hoppfull? Javisst, den behandlar generella mänskliga frågor och funderingar  och som med allt i livet finns det alltid två sidor på allt. Även när det är mörkt erbjuder livet små ljusglimtar för de som håller sinnena öppna. Kan en sådan här film vara tung att se? Låt säga för en person som lider av lättare dödsångest? Jepp, you bet. Kan en film som denna vara sorglig? Ja, mycket.

Filmen är otroligt bra! Gå bara ock se den. Jag kände alla känslor du kan tänka dig under filmen. Värme, nostalgi, förvåning, vemod och sorg. Vid flera gånger rann tårarna ohejdat nedför mina kinder. Just de tysta tårarna som man inte märker förrän det känns blött i skägget är förbenat luriga. Känslan av rening efter filmen är dock påtaglig.


Jag har ingen personlig erfarenhet av cancer, varken mig själv eller någon riktigt närstående har haft det, men ändå kunde jag finna filmen otroligt personlig för mig. det fanns något i kompisrelationen mellan de två medelålders männen som talade till mig utan filer. Trots att jag var klarvaken under alla filmens scener och jag följde mer med andäktig spänning kunde mina tankar samtidigt också vandra iväg till minnen och känslor om mina egna äldsta vänner som jag inte träffar så ofta som jag skulle önska. Vemodet är en stark känsla!

Filmens bästa scener var dels när exfrun berättade att hon avslöjat pappans diagnos för sonen. Det gjorde att scenen med sonen växte exponentiellt i efterhand. Men allra mest ömmade jag med huvudpersonen i scenen när han inte hann gå på toaletten. bilden av vad sjukdomen gör mot en människa blev så naket blottlagd där och då.

Blir väldigt nära full pott. Jag ger Truman fyra självklara slut av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Rörliga bilder och tryckta ord


torsdag 8 september 2016

Suburra (2015)



Suburra är ett realistisk italienskt maffiosodrama som kom ut förra året. Först nu har den letat sig fram till Sverige. Suburra är en långsamt berättad historia om fifflande med markrättigheter i utkanten av Rom. De onda vill ta över markrättigheterna och samtidigt muta, hota och pressa politikerna att godkänna att en stor kasinostad får byggas på området. "Precis som Las Vegas" som någon säger i filmen.


Vi har nu kommit en lång bit från hur den traditionella maffian på Sicilien beskrivs i Gudfadern 2. Här är det ett gytter av kopplingar mellan maffian, kyrkan, korrupta politiker och småbusar. Filmen är som sagt mycket realistisk, som det känns i alla fall. Den är kall och rå, men samtidigt lite drömsk och den lever mycket på ett otroligt snyggt foto. Miljöerna och fotot kan påminna lite om vissa av Michael Manns filmer, tex Thief. Jag får också starka vibbar av dansken Nicolas Winding Refns estetik. Även musiken är effektiv och den hjälper till att sätta stämningen av en frenetisk desperation, hopplösheten som glöms i stunder av eufori av det rökta heroinet och håglösheten på grund av att ingenting någonsin blir bättre.


Det enda jag inte riktigt gillar med filmen är något som jag tror att filmmakarna faktiskt valt att ha. Det finns ingen tydlig huvudperson och än mindre någon som man kan hejja på. I en hård värld som beskrivs här finns inga hjältar, det är filmens mycket tydlig budskap, men i filmens värld kan vi åskådare ibland välkomna en hjälte. Däremot finns det flera karaktärer i filmen som jag känner sympatier för. Desto lägre på den brottsliga karriärstegen desto mer sympatier. Där finns en prostituerad som råkar illa ut. Jag kommer ihåg en nattklubbsägare som får ärva en massa skulder, synd om honom. Scenen när han förråder sin vän var kanske filmens starkaste scen. Politikern som råkar ut för allt skit hade jag dock inte mycket till övers för. Han var ett as.

Andra scener som sitter kvar i mitt huvud som en våt filt över huvudet är självklart de två bästa "actionscenerna", dels den i slutet av filmen, dels shoot outen hos Numero 8. Filmen är kryddad med korta men intensiva och framför allt brutala och realistiska våldsscener. Däremot får vi inga långa biljakter där folk hoppar mellan bilar och sånt tjafs som man håller på med i Hollywood vilket är bra.


Suburra...? Sammanfattning krävs. Detta är en bister film. Den passar bäst för de som gillar europeisk film och som helst ser dramer som är så realistiska som möjligt. Men vänta er inga euforiska "high five"-känslor. Filmen är istället deprimerande om något. Och skrämmande i det fall att man upplever den som trovärdig samhället idag. Kan ett land så tyngt under korruptionens ok någonsin resa sig ur mörkret? Svaret blir nog lika beklämmande som frågan.

Jag ger Suburra fyra "Mr Wolf" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Regn och eld
Regn och tuffing
Regn och ond bråd död