onsdag 17 oktober 2018

The Manxman (1929)


Veckans andra film i podden. The Manxman är den första filmen sedan The Lodger som känns som en bra film, en intressant film. Detta är inte en komedi, vilket är bra för det verkar ändå inte vara Hitchcocks starkaste sida. Vi får ett seriöst romantiskt triangeldrama. Den handlar om två barndomsvänner och en kvinna i mitten. Filmen är ett rejält kliv uppåt jämfört med de tidigare farserna men även bättre jämfört med The ring.

Hitchcock sätter känslan för miljön och karaktärerna från första början. Historien är tajt berättad, filmen har ett ett driv och effektivitet som jag hoppas få se i fler filmer från mästarens hand. Denna film är endast 80 minuter och den känns precis så lång som den borde vara.

Det är kul med flera olika tidsmarkörer som att det var olagligt att begå självmord i England på den tiden och att ett löfte till synes sagt utan större eftertanke kan påverkas hela livet för en man och kvinna då det gäller trohet, giftermål och skam om man bryter löftet.

Pete spelas av Carl Brisson som vi såg i The ring, Phil spelas av Malcolm Keen som vi såg i The Lodger och Katie spelas av Anny Ondra som vi kommer se i nästa film Blackmail! Hon omtalas som Hitchcocks första favoritblondin.

Detta var ett klart fall framåt! Nu är vi redo att ta oss an hans första talfilm Blackmail vilket kommer ske i nästa veckas podd från Shinypodden.se.

Jag ger The Manxman två triangeldramer av fem möjliga.

Betyg: 2/5





måndag 15 oktober 2018

Champagne (1928)


Champagne är den första av två filmer i veckans poddavsnitt. Men vänta nu, vad är detta? Ännu en klämkäck romantisk komedi? Jag som trodde Hitchcock gjorde thrillers!!

Här i början av karriären styrdes han enligt utsago mer av filmstudion än av egna artistiska instinkter. Han ville göra ett tragiskt drama om en kvinna från landet som arbetade i champagneindustrin som beger sig till Paris för att se folket som dricker drycken hon sålde. Det går illa för kvinnan, hon hamnar på samhällets botten, prostitution sker och hon vänder åter till hembyn och återgår till sitt gamla liv. Det låter som en helt klart intressantare historia än den vi nu fick. Studion krävde att han skulle återupprepa framgången med The farmer’s wife. Hehe, ni kommer ihåg filmen från förra veckan som jag gav betyget 1/5?

Nu får vi en knasig historia om en rikemansdottern som vill gifta sig med en fattig man och hur hennes far lägger krokben för dem. Dottern lyckas dock till slut få sin fars medgivande och sin älskades hand så alla lyckliga i slutet. Jag halvsov mig igenom denna film. Mycket dålig.

Men dålig film behöver inte per automatik betyda tråkigt poddavsnitt.

Jag ger Champagne en överskattad dryck av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Gå in på Shinypodden.se och lyssna på avsnittet eller hitta äldre avsnitt att avnjuta.




lördag 13 oktober 2018

Fish, Stockholm (2018)


Fish, Fryshuset Klubb, Stockholm, söndagen den 7:e oktober 2018


Highlights: nostalgi, en ny typ av kroppslig reaktion, tajt band

Jag har aldrig gråtit på en konsert förut. Men när Fish inledde konserten med Slàinte mhath blev jag helt tårögd och när jag lite senare tillsammans med de flesta ur publiken sjöng (vrålade ut) "warm wet circles" strömmade tårarna ner för kinderna...

Men låt mig först ge dig den bakomliggande kontexten.

Pink Floyd's The Wall kan vara den skiva som jag lyssnat flest gånger på i mitt liv. Men det är inte helt säkert att det är så. Två skivor som skulle kunna konkurrera om det är Marillion's tredje och fjärde skivor, Misplaced childhood och Clutching at straws.

Sångaren Fish fick sparken från Marillion 1988 efter fyra studioalbum. Jag har sedan dess sett honom live under solokarriären en fyra-fem gånger. Senaste gången jag såg Fish var när jag och Sveko såg honom på Tiana Prog-Rock 2005 i en liten by uppe i bergen utanför Barcelona. Han var på turné där han framförde hela konceptskivan Misplaced childhood från 1985 och vi tog en road trip. Före konserten träffade vi på bandet på tavernan och bytte några ord med Fish. Han var trött och vresig och verkade närmast irriterad över att vi kommit från Stockholm för att se honom spela. Det var som att han äcklades av hur lojala vi var hans musik från Marillion-eran. Som om han projicerade sin egen frustration över att bara hans gamla skivor dög. Och som för att strö salt i såren var bandet extremt otajt under spelningen. Skivan slaktades under framförandet och vi var förtvivlade. Senare släpptes en live-platta från turnén som blivit tillfixad i studion i efterhand. Fish har inte alltid haft med sig de bästa musikerna under sina solo-turnéerna. Det infernaliska är att i gamla Marillion fick man det bästa av två världar; musiken skriven och framförd av musikgenierna i Marillion (Steve Rothery, Mark Kelly, Pete Trewavas och Ian Mosley) plus Fish's sångtexter och sångrösten. Var för sig är de svagare än de var ihop. Synd bara att de inte kunde samarbeta längre...

Sedan debaclet i Spanien har jag alltså inte sett honom live igen. Men nu när kan kom till Fryshuset för att bland annat framföra hela Clutching at straws från 1987 kunde vi inte hålla oss borta. Jag hade dock mycket låga förväntningar. Damn, vilken överraskning det blev! En bitande kall söndagskväll och vi erbjöds en helt fantastisk konsert!



Mera kontext... Kommer till tårarna snart!

När jag och Sveko såg Roger Waters framföra The Wall i sin fantastiska helhet på Globen 2011 fick jag rysningar längs armarna under tre av de fyra första låtarna. Det kom över mig helt oannonserat, nostalgin vällde över mig, det var som en tidsresa tillbaka till början av åttiotalet. Hela konserten blev färgad av den oväntade fysiska reaktionen jag upplevde under inledningen av konserten.

Åter till konserten med Fish. Den kalla söndagskvällen i oktober. Publiken på Fryshuset Klubb var medelålders och mycket högljudd. Det var slutsålt men stället är riktigt litet. I de gamla låtarna sjöng alla med för glatta livet. Jag också. Helt utan att tänka fann jag mig sjungandes för fulla muggar. Det visade det sig att jag kunde alla texter utantill. Jag sjöng så att jag höll på att spricka. Betänk nu att jag ALDRIG sjunger. Never. Never! Jag har alltid har fått lära mig att jag har en dålig sångröst. Och det är fine. Men nu när jag gav mig hän hände något. Som hög av endorfiner sjöng jag som om mitt liv hängde på det, och då hände det, lyckotårar började rinna ner för kinderna. Det sved i ögonen efter ett tag. Det torkade in, fylldes på, sved, torkade. Det var mörkt och anonymt i salen. Lika bra det.

Fish har också tagit ett otroligt bra beslut för denna turné. Konserten består endast av låtar från Clutching at straws plus fyra nya låtar från hans kommande album. Det blev rent! Clean! Om han hade blandat in en massa äldre sololåtar hade bara kvalitén på konserten gått ner. Jag hade iofs aldrig sagt nej till några fler Marillion-klassikers som Fugazi eller Market square heroes, men som kvällen blev tyckte jag att det var perfekt. Crisp and clean!

De nya låtarna var överraskande bra och passade in i feelingen under kvällen. Men fokus var såklart på Clutching at straws och det var sagolikt. Bandet var supertajt och spelade låtarna mestadels väldigt likt hur gamla Marillion spelade dem live. Men visst är Fish gammal och kanske lite trött, och hans sångröst håller inte lika bra som förr. Och visst är bandet inte lika bra som killarna i Marillion men det var ljusår bättre än i Spanien 2005. De flesta framförandena var tipp topp.

Den låt som stack ut mest negativt var Sugar mice där Fish inte kunde gå upp i sången och istället oade sig igenom de höga partierna och som lök på laxen spelades både trummorna och gitarren olika mot Marillions liveversioner. Jag har hört på dem så många gånger att minsta skillnad direkt sticker ut. Jag välkomnar när originalmusiker tar sig friheter med sina egna låtar (Neil är typexemplet) men inte när kompisar till Fish med halvsunkig kompetens ska visa sig på styva linan... Men det var bara ett problem under en enda låt under en konsert som höll på drygt två timmar!

Dessutom lyckades Fish få oss alla att grabba tag i varandra och dansa vals mitt under en av de nya sångerna. En bisarr upplevelse. Fish skrattade gott med oss, åt oss?

Jag svävade som på moln när vi åkte hemåt i bilen. Terrific evening!

Still drowning!

Setlist

Alla låtar från albumet Clutching at straws om inget annat anges:
1. Slàinte mhath
2. Man with a stick (ny låt 2018)
3. Hotel hobbies
4. Warm wet circles
5. That time of the night (The short straw)
6. Little man what now (ny låt 2018)
7. Torch song
8. White Russian
9. Just for the record
10. C song (ny låt 2018)
11. Going under
12. Sugar mice
13. Waverly steps (ny låt 2018)
14. The last straw
encore:
15. Tux on (b-sida till Sugar mice)
16. Incommunicado


Videos från Fryshuset:
Slàinte mhath
Hotel hobbies/Warm wet circles/That time of the night (The short straw)

Video från en konsert i Polen, samma turné
Sugar mice
The last straw
Tux on
Incommunicado
  










fredag 12 oktober 2018

Dog Days (2018)


Ken Marino är en komiker känd från Veronica Mars och i gänget runt David Wain med Wet hot American summer. Här har han skrivit och regisserat den supermysiga Dog days. Detta är en gullig film om en brokig samling människor med lite olika öden där allt knyts samman av människans bästa vän, våra fyrbenta vänner, hundkräken.

Filmen påminner mig om en light-variant av Garry Marhsalls underskattade Valentine's Day från 2010. Däremot har vi en aningens mindre stjärnsprakande cast i denna film, som sig bör i en light-variant.

Eva Longoria, Nina Dobrev och Vanessa Hudgens spelar de vackra kvinnliga huvudpersonerna. Bland de manliga dominerar Rob Corddry, han är satans stabil som alltid! Och finaste Finn Wolfhard från Stranger things var med. Honom gillar vi! Jon Bass var underhållande som den energiske nörden. Kul också att se att Marino tagit med polaren Ryan Hansen från Veronica Mars. Ni kommer väl ihåg Dick Casablancas?

Dog days är rolig på ett varmt sätt. Ingen syrlig ironi eller elaka sarkasmer. Man kan gissa att Ken Marino har ett stort hjärta döma av denna film. Den känns nästan för snäll i inledningen, något jag tror till stor del beror på Nina Dobrevs mesiga karaktär. Men allt eftersom filmen puttrar på tar den sig mer och mer. Tråden om Rob Corddry och Eva Longoria är fin, och Vanessa Hudgens trekant med snygge läkaren och nörden med hjärtat av guld är djup och meningsfull. Sedelärande! ;-)

En av de lustigaste sakerna med filmen är att vid närmare eftertanke hade hundarna i filmen egentligen inte så stor betydelse. Visst de hade del av handlingen, men allt i filmen handlade egentligen om relationer, längtan, motgångar, kärlek och vunna vänner. Good times.

Allt som allt är detta en film som balsam på värkande leder för stressade nutidsmänniskor. Se den när du vill få en "pick me up". Sparka av dig skorna, slå upp ett stort glas med väl kyld sauvignon blanc och kryp upp i soffan och starta rullen. Jag lovar att livet kommer kännas lite bättre efter filmen. I alla fall om du gillar den det vill säga. Snälla, var inte en sådan som hatar en film som denna. Bara va inte en sån.

Jag ger Dog days tre katter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen har premiär idag fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar. Andra texter om filmen kommer adderas när de finns:
Har du inte sett den? - Carl
Jojjenito







torsdag 11 oktober 2018

Juliet, Naked (2018)


För att vara en stor fan av Nick Hornby, det räckte att läsa High fidelity en gång för att för all framtid kalla mig det, borde jag kanske skämmas lite? När jag gick in till visningen av den nya filmen Juliet, naked med Ethan Hawke visste jag inte att filmen är en adaption av Hornbys sjätte roman (ej medräknad non-fiction). Jag hade inte ens studerat postern!

Istället såg jag fram emot att se filmen för den verkade som en intressant dramakomedi ur favoritgenren American Independent. Det känns som att det är en smal film även om Judd Apatow är en av producenterna. Jag blev omedelbart helt förälskad i filmen. Jag kände igen mig något otroligt. Inte minst i den tämligen osympatiskt porträtterade Duncan. Damn, varför ska man identifiera sig med den töntiga nörden i filmen?

Chris O'Dowd går från klarhet till klarhet och här är han underbar som Duncan, en vuxen karl som är helt insnöad på en obskyr amerikansk musiker som sedan länge slutat göra musik. Duncan har en video-blog där han pratar om älsklingen Tucker Crowe. Jag känner igen mig på många sätt i Duncan, men jag hoppas att jag inte är honom.

Det andra är att jag kände igen mig i världen, eller känslan i filmen i alla fall. Och nu i efterhand när jag vet att filmen bygger på Hornbys bok är det än mer tydligt att detta är som en spirituell uppföljare till High fidelity utan att vara en formell sådan. Duncan, Annie och Tucker Crowe lever och andas i samma "universum" som Rob, Laura, Dick och Barry...



Chris O'Dowd är bra och smärtsamt smart. Annie spelas av Rose Byrne och hon gör henne rättvisa. Hon är bra om än inte sprakande. Det är nog svårt att spela kvinnliga karaktärer i Hornbys värld gissar jag. Danskan Iben Hjejle gjorde dock en fantastisk insats med Laura i High fidelity. Till den nivån kommer inte Rose Byrne upp till. Istället är det Ethan Hawke jag blir mest imponerad av i denna film. Han är så otroligt skön och här helt perfekt castad. Han påminner både om Jesse och Mason Evans Sr men spelar här en tydligt äldre karaktär.

Vissa filmer känns helt rätt rakt igenom och detta är en sådan film. Den är som gjord för mig både med tanke på handling men framför allt tonalitet och den allmänna "feelingen" i filmen. Det blev en extra stor överraskning eftersom jag var helt oförberedd på vad filmen var för något. Tänk att till och med utan att anstränga sig vara helt ospoilad inför en filmvisning! Vilken lyx. Jag kan bara tacka den generellt sett svaga line up:en i Malmö för detta. Jag behövde bara flyktigt skumma synopsis för att välja denna film. Success! En av årets bästa filmer helt klart.

Personligt så det förslår, och jag älskade det; musiknörderiet, kassettbanden, de obskyra konserterna på bootleg, spekulationerna om rockstjärnan, vinylerna i hyllorna, känslan av att livet rinner iväg, perspektiven. Men detta kommer sannerligen inte vara en film för alla. De som ser den som en romantisk komedi kommer bli besvikna. De som känner igen sig, de som lever i Hornbys värld, kommer älska den.

Jag ger Juliet, naked fem hajögon av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Filmen har premiär imorgon fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och kommer länka till fler texter nedan (när de kommer upp):
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord



onsdag 10 oktober 2018

First Man (2018)


"That's one small step for a man, one giant leap for mankind."

Bevingade ord och ett världsberömt citat från Neil Armstrong, den första människan på månen.

Själva månlandningen var i första hand en bedrift av mänskligheten, det var inte en persons individuella bedrift. I historien om månlandningen finns en avgrundsstor skillnad mellan det allmänhistoriska och det personliga. Ändå har Damien Chazelle, känd för filmerna Whiplash och La la land, lyckats göra denna biografiska film oerhört berörande på det personliga planet.

Redan i första sekvensen kommer vi under huden på människan, och fadern, Neil Armstrong. Hans relation till dottern Karen genomsyrar sedan hela den långa filmen. Alltid närvarande, sällan nämnd, vakar Karens ande över filmen.

Detta är ett mästerverk! Chazelle hoppar till synes obehindrat mellan genrer. Tre filmer i rad är inte en lyckoträff. Chazelle är "the real deal". Det är skönt.



Jag tror inte att man måste var en Apollo-nörd för att kunna älska filmen men det hjälper så klart till. Däremot borde de allra flesta biobesökare bli berörda av familjefadern Neil Armstrongs berättelse då den är mänsklig på ett grundläggande plan och inte alls handlar om en resa till månen. Jag uppskattade filmen både för dess majestätiska beskrivning av Apolloprogrammets bedrifter och dess melankoliska och sorgliga ton med tanke på det personliga perspektivet. När Neil släpper armbandet i kratern vid Sea of Tranquility var det förbaskat dammigt i salongen. Vi är människor på en liten, liten planet ute i det svarta, och det enda vi har i slutändan är våra familjer.

Detta är en typ av historisk biografi som jag kan älska. Den följer Neil och hans omgivning från tidigt sextiotal till månlandningen i juli 1969. Det är svårt att greppa vilken bedrift det var att lyckas med månlandningen då när det hände. Tekniken av anno 1969 var lite mindre sofistikerad än den är idag, milt sagt. Jag satt som trollbunden under filmens 140 korta minuter. Och den är otroligt bra rent filmtekniskt, allt vi ser på duken känns totalt äkta.

Ryan Gosling, som jag ofta tycker spelar konstigt, passar perfekt i rollen som den tystlåtne och inneslutna Neil Armstrong. Goslings sätt att skådespela är ju som bekant att inte skådespela alls. Nya stjärnan Claire Foy spelar Janet Armstrong. Hon är mycket bra på att uttrycka hur sliten mellan oro och frustration en människa kan bli i en extrem situation likt den hon befann sig i. Båda är perfekta i sina roller. Filmen har många bra skådespelare; Kyle Chandler, en av vår tids bästa coacher, Jason Clarke med det starka käkbenet, lustigkurren Corey Stoll, och Patrick Fugit, han som nästan blev berömd.

Min kännedom om Apolloprogrammet adderade till spänningen då jag i (filmens) realtid kunde se ödesdigra händelser formas framför mina ögon. Fantastisk upplevelse på alla sätt. Biografin om en av förgrundsfigurerna i Apolloprogrammet ger filmen nästan full pott på egna meriter, men det personliga perspektivet och mina tårfyllda ögon knuffar upp filmen högst upp och ut genom atmosfären...

Jag ger First man fem fantastiska resor av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Filmen har premiär på fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och länkar här till andra revyer om filmen:
Har du inte sett den? - Carl
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm





tisdag 9 oktober 2018

The Farmer's Wife (1928)


The farmer’s wife var den andra av två filmer jag och Frans tog oss an denna vecka i Shinypodden säsong 4. Detta är en renodlad fars, en romantisk komedi som bygger på en för tiden populär teaterpjäs. En rik bonde som blivit änkling blir sugen på att gifta om sig efter att hans dotter gift sig och flyttat hemifrån. Han söker bland traktens ungmör men finner till slut att den rätta var under hans näsa hela tiden. Hushållerskan!

Filmen är otroligt dålig. Mannen är absurt otrevlig och jag har mycket svårt att finna sympatier för honom eller hans ”quest”. Det finns någras scener som var vagt underhållande men i helhet en film som jag fick pina mig igenom. Hur många gånger somnade jag egentligen? Oklart!

Lyssna på podden för vår analys av filmen. Jag tror bestämt att Frans var snäppet mer förlåtande än vad jag var!

Betyg: 1/5



måndag 8 oktober 2018

The Ring (1927)


The ring är ett romantiskt drama om en boxare och hans käresta. Detta är en av Hitchcocks tidiga filmer som också är en stumfilm. Storyn om boxaren, frun och antagonisten som försöker förföra kvinnan är simpel. Handlingen lämnar mig inte speciellt berörd och samtidigt är det ju sällan handlingen i en film som denna som är poängen. Jag hade gärna sett mer charmiga skådisar i rollerna eller att dramat spelat med någon form av tvist, en glimt i ögat eller varför inte en stänk tragedi. Nu blir det en simpel story utan något extra.

Filmen är speciell för att det är den enda filmen i Hitchcocks hela produktion där han skrivit manus själv. Jag antar att filmen är ett bevis på at manusförfattande inte var hans forte. Det är ett ungdomligt försök i alla fall som vi försöker bryta ner och analysera i veckans avsnitt av Shinypodden.



Boxarens tränare spelas av Gordon Harker som återkommer i fler stumfilmer från Hitchcock. Han är ganska kul med ett uttrycksfullt ansikte, något av ett gummiansikte som används för farsartad humor.

Vissa filmtekniska detaljer underhöll. En scen där tränaren var berusad var bra då Hitchcock visade berusningen med surrealistiska bilder. Jag lär mig också imponeras lite av den avslutande boxningsfajten som var mer avancerad än vad jag hade väntat mig från en sådan gammal film. Inte något speciellt egentligen men filmen är ändå från filmens barndom.

Lyssna på mig och Frans prata om filmen på Shinypodden.se!

Betyg: 1,5/5