fredag 20 januari 2017

Split (2016)


Jag är inte ett stort fan av M. Night Shyamalans filmer. Till och med hans så hyllade första film, The sixth sense, tyckte jag var tämligen överskattad. Det gick snabbt utförs och andra filmen Unbreakable fann jag outhärdlig. Även den var mestadels hyllad. Jag gav upp och hörde därefter på avstånd att hans filmer blev svagare och svagare. Jag återsåg inte vår käre regissör förrän sekten drog ner mig i fördärvet och jag tvingades se hans After Earth på bio. Det är kanske den sämsta film jag skrivit om på bloggen.

Men nu gav jag honom chansen igen. Filmen Split, premiär idag, visades på Stockholm Filmdagar här i veckan, och det verkade som att det var en mer eller mindre ordinär thriller. Eller är det en lättare skräckis? Jag har normalt sett inga problem med övernaturliga saker i filmer, men i Shamalandingdongs händer gillar jag det inte. Jag har alltid en känsla av att han kör med tricks och twistar för sakens skull, för att showa off. Men jag kan nu med glädje säga att hans Split är nästan helt utan övernaturliga inslag. Nästan. Hade filmen varit en renodlad thriller helt utan dessa inslag hade den kunnat bli ännu starkare för mig, för det finns helt klart intressanta element i denna film.



Filmen handlar om en ung man med en så där 23 olika personligheter som kidnappar tre tonårstjejer och håller dem inspärrade i okänd källare. Vi vet inte vad som driver dem, förövarna, alla inne i huvudet på mannen. Vi får följa tjejernas kamp för att ta sig fria, kidnapparnas psykolog som långsamt lägger ihop ett och ett samt den interna kampen mellan de goda och onda karaktärerna i skurkens inre. De som kämpar om tiden i ljuset.

Filmen påminner mig om både 10 Cloverfield Lane och Room. Här är det dock inte offren som gör de bästa skådespelarinsatserna, även om Anya Taylor-Joy i rollen som Casey är mycket bra. Nej, det är James McAvoy, känd från The disapearance of Eleanor Rigby, i rollerna som Dennis, Barry, Hedwig, Patricia och de övriga är filmens stjärna. Han är ljuvlig att se i denna film. Vi får se en masterclass i skådespeleri helt enkelt.


Spänningen är på topp. Tempot är helt ok även om filmen kanske har en svacka i mitten. Det är slutet som jag kan ha lite problem med. Jag fann det onödigt orent. Antingen var detta ett ofullständigt slut. Eller så är hela filmen bara en set-up för en uppföljare. Och om det är så blir man ju lite snopen. Jag i båda fallen faktiskt.

Som helhet hade jag i alla fall en kul stund i biomörkret och jag tycker nog allt att detta var den bästa av de få jag sett från M Night. Japp, jag sa det. Bättre än Sjätte sinnet.

Jag ger Split tre gedigna personligheter av tjugofyra möjliga.

Betyg: 3/5

Vi var flera bloggare från Filmspanarna som såg filmen under filmdagarna. Läs deras texter:
Jojjenito - om film
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord


onsdag 18 januari 2017

Sherlock S04E03 - The final problem (2017)



Detta är en spoilerfylld revy av Sherlock S04E03 The final problem.

Det är sannerligen inte lätt att skriva ner sina tankar om denna tredje film från säsong 4. Jag var helt konfunderad över vad jag bevittnat direkt efter titten. Vad tusan var det här? Jag gör ändå ett ärligt försök att analysera vad vi såg och vad jag känner om detta. Antagligen måste jag se om filmen ett antal gånger innan jag vet helt säkert hur mycket jag uppskattar den. Något som är helt säkert är att jag satt på helspänn under stora delar av filmen, helt inne i det som hände på tv-skärmen. Var jag underhållen eller rent av imponerad? Tja, det beror på. Man kan ju bli som upplsukad av att se en tågkrasch i slow motion också. Och det var kanske just det vi fick se i denna film, när Sherlock kraschade...


Om man dömer filmen efter hur stark upplevelsen var får den höga betyg. Men om man bedömer den efter logik och innehåll är jag rädd att den tappar betänkligt. Det visade sig att den enda karaktär som stod bakom "I am back", förutom Mary som snodde till sig uttrycket för att få Johns och Sherlocks uppmärksamhet, var Sherlocks syster Eurus. Det var hon och inte Moriarty som är tillbaka och hon delar ut det sista problemet, som visade sig vara det första problemet också.

Ett stort generellt problem med denna envig mellan Eurus, Sherlock, John och Mycroft är att syskonen Holmes nu spelas upp som så observanta och med så förfinade slutledningsförmågor att de inte bara kunde förutspå människors agerande 2-3 veckor i förväg (som Sherlock gjorde i "The lying detective") utan Eurus kunde tydligen till och med förutspå händelser flera år framåt i tiden. Vilken makalös slutledningsförmåga! Men detta gör också att all rimlig logik faller, att "the stakes" blir lika meningslösa som när två odödliga supermän slåss med varandra då vi vet att ingen kan dö. Seriens hörnstenar urholkas än mer. Det blir helt enkelt inte lika spännande längre när det blir så här konstruerat och forcerat spännande. Om ni förstår vad jag menar? Det blir bara förbryllande och överraskande på det dåliga viset. I slutändan kändes det som att hela filmen var en enda lång drömsekvens där naturlagar, logik och kontinuitet var åsidosatta.


"The final problem" var chansen för showen att visa var skåpet skulle stå. Efter en svag etta och en ok tvåa skulle en spektakulär trea kunna rädda hela säsongen. Men när vi summerar alla tre filmerna har allt för mycket sopats under mattan i denna fjärde säsong. En massa saker sker helt utan förklaring. Duon Gatiss och Moffat viftar bara med vänsterhanden och hoppas att publiken ska svälja vilka orimligheter som helst.

Tag till exempel den, inledningsvis otroligt bra, scenen när Sherlock besöker Eurus i hennes glasbur. I "The lying detective" som utspelas dagarna före "The final problem" var Sherlocks slutledningsförmåga så vass att han kunde förutse händelser i flera veckor i förväg. Här i "The final problem" kan han inte ens se att glasrutan saknas. Showen ger en beige förklaring om att Eurus hade en röstomvandlare i munnen, eller vad det nu var, för att få hennes röst att låta som att den kom ut högtalarna. Men fiolen då? Det är helt orimligt att Sherlock inte skulle höra att den var i samma rum som han själv. Hela scenen blir underminerad av det faktum att glasrutan inte var där. Och enda anledningen att de gjort scenen på detta sätt är för att överraska oss i publiken. Vi ska vända oss till vår kompis i tv-soffan och utbrista "WOW, the show blew my mind". Showen verkar ha glömt vad det var som "blew our minds" i de tidigare säsongerna. Sätt er ner och se om "A scandal in Belgravia" så ser ni tydligt hur det var när denna serie var som bäst.


Det finns en massa ologiska och onödiga kontinuitetsproblem mellan "The lying detective" och "The final problem". I slutscenen av "The lying detective" ser vi John bli skjuten i ansiktet av Eurus. Nehe? Det vara bara en liten pil med sömnmedel... Really? Hur tog sig gänget in i det über-säkra fängelset Sherringford? Sherlock bordar och tar över en fiskebåt. Dagen efter han legat döende i en sjuksäng? Really? Sedan bryter de sig in med ett lösskägg, en mössa och en lustig accent? Really? Det håller inte den förväntade nivån denna serie ska ha. Hur tar sig Eurus fram och tillbaka till Sherringford rent logistiskt? Och varför kommer hon ens tillbaka till fängelset när hon väl flytt? Ock om hon nu kan få människor att göra som hon vill efter fem minuter med dem i enrum, varför var inte redan både John och Sherlock under hennes "spell" då de redan träffat henne i enrum var för sig flera gånger i de två första filmerna?

En annan smått irriterande scen var hela inledningsscenen hemma hos Mycroft. En massa saker iscensätts av Sherlock får man anta. Men de är orimliga! Blödande porträtt, som taget ur Harry Potter, verkar bara vara med i filmen för att lura och överraska oss i publiken, inte Mycroft. Jag vill inte bli överraskad av showen på detta sätt. Jag vill bli överraskad tillsamman med karaktärer i filmen för saker som de med rätta har anledning att bli överraskad av.


Gatiss och Moffat har kanske blivit höga på att luras och chocka oss i publiken. De verkar arbeta i gränslandet där fjärde muren bryts gång på gång under denna säsong. Ett annat men kanske mer väntat ansikte som dök upp var ju Moriarty. "Wow, mind - blown".... Lyckligtvis var det en "flash back". Men hur showen sedan sydde ihop det med att Eurus hade styrt Moriarty hela tiden var så långsökt och krystat att Bobbys duschande kändes mer eller mindre naturligt helt plötsligt.

Ok, nog nu. Jag tyckte ändå att filmen var intensivt underhållande på något fasansfullt sätt. Trots alla logiska luckor fanns det en massa starka scener. Jag gillade att det var mer fokus på Sherlock, John och Myrcroft. Trots alla spektakulära utmaningar de ställdes inför var filmen ändå dialogdriven känns det som. Mycket av förklaring och handling sker via dialog också.


Jag behöver se om denna film för att veta vad jag slutgiltigen tycker om den. På vissa ställen kan man läsa att säsong 5 är bokad, på andra ställen är det mer grumligt. Låt oss hoppas att detta inte blir sista säsongen för de mysiga superdetektiverna. Och om vi får se mer av dem, vad kan vi se fram emot då?


I slutscenen ser man Sherlock skriva ett sms: "You know where to find me. SH". Jag tror att det är ett svar till hans sms-flörtande hjärtats dam Irene Adler. Jag hoppas att vi kommer få återbekanta oss med henne i säsong 5. Det verkar ju som att Mary inte har något direkt emot att S+J fortsätter att lösa mysterier i alla fall. Och vi får sannerligen hoppas att vi slipper se med av Eurus, vid sidan av en och annan duett med fiolerna då och då kanske.

Betyg: 2 eller 3 eller 5 av 5... Vet det icke, men fortsättning följer efter omtittar...


tisdag 17 januari 2017

Agatha Christie's Poirot - Season 1 (1989)


Fick tipset av den store Frans om denna tv-serie och jag "behövde" en serie som kunde gå i bakgrunden och ses vid tillfällen då jag inte är sugen på någon av de "stora" (GoT, Westworld etc).

Poirot är en välskriven och stämningsfull och mycket typiskt brittisk serie. Den utspelas under 1930-talet och i rollen som Hercule Poirot ser vi David Suchet. Detta har tydligen varit något av en dröm för honom och serien har under sina 13 säsonger lyckats filmatisera alla Agatha Christie's texter om den belgiske detektiven. Om min information är korrekt vill säga.

De tre första säsongerna, varav denna första säsong sändes på våren 1989, består av tio episoder vardera där de flesta är korta filmer om cirka 50 minuter. Samma sak med säsong 5. Alla övriga säsonger (4, samt säsong 6-13) består av långfilmslånga avsnitt på samma sätt som serien Sherlock kör. Det är då också ett fåtal filmer per säsong, typiskt 2-4 stycken. totalt sett är det 70 episoder, vara cirka hälften är av den längre sorten. Serien sista och trettonde säsong sändes 2013.

Enligt tipsaren (se första stycket ovan) är serien bättre mot slutet, men jag är inte en sådan som hoppar rakt in i mitten av en tv-serie. Sålunda har jag sett säsong 1 nu och jag måste säga att än så länge är detta en trivsam om än harmlös serie. Jag ser helt klar fram emot att titta vidare och då hoppas jag att kvalitén stiger än mer. Mark Gatiss som varit med och skrivit episoder i både Sherlock och Doctor Who har bland annat skrivit manus för flera avsnitt av Poirot.


Säsong 1 är tämligen jämn. Suchet sätter karaktären från första avsnittet. Han briljerar och sätter standarden för den gode Hercule. Humorn är stiff upper lippig på det mest brittiska sättet. Ett av favoritavsnitten är episode nummer 7 Problem at sea där Poirot är på en kryssning i Medelhavet med målet Alexandria. Miljöerna är helt förtjusande i avsnittet även om mysteriet hyfsat enkelt. Den nionde episoden The King of Clubs är noterbar då elitidrotten och tillik kortspelet bridge har en viktig del i lösningen av mysteriet. Det är varken första eller sista gången spelet bridge kommer förekomma i handlingen. En annan notabel aspekt av avsnittet är att Poirot här uppvisar en empati med offren och ser mellan fingrarna då det gäller huruvida han ska se till att de skyldiga ska hamna i finkan eller ej.

Första säsongen kommer knappast vara den starkaste men den är småputtrigt trevlig och perfekt som en serie som man kastar fram lite då och då när lusten tränger sig på.

Betyg: 2/5

måndag 16 januari 2017

Buffypodden (nr 39) - Samma tid, samma plats


Välkomna tillbaka! Idag släpptes första avsnittet från den sjunde och sista säsongen av Buffypodden. Jag och Johan tittar på Buffy the Vampire Slayer och sedan poddar vi om serien.

Dagens avsnitt är:
S07E01: Lessons
S07E02: Beneath you
S07E03: Same time, same place

Lyssna på, läs "show notes" och prenumerera på podden på avsnittets sida på Buffypodden.



fredag 13 januari 2017

Sherlock S04E02 - The lying detective (2017)



Detta är en spoilerfylld revy av Sherlock S04E02 The lying detective.

Jaha, Sherlock och Mycroft har en syster! Ok, andra filmen av fjärde säsongen var ett snäpp bättre, men jag känner mig ännu inte trygg. Det är som att showens skapare Steven Moffat och Mark Gatiss likt Sherlock blivit uttråkade av det enkla och beprövade men ack så lyckade koncept de kört med tidigare. Nu vill de testa nya saker med showen. De vill spänna bågen och bildligt "lösa det omöjliga fallet" med sin show.

Sherlock vill ta sig an komplicerade och helst olösliga fall, det vet vi alla, men vad är det duon Moffat och Gatiss suktar efter? De verkar numera fokusera på relationsdramat med Mary i centrum samt Sherlocks krackelerande psykiska hälsa. Showen känns än mer pretentiös än vad den var tidigare med en layer av arty-farty på toppen av allt.


Jag saknar att få se Sherlock och Dr. Watson utföra sitt hantverk. Att få följa dem när de löser fall i detalj. Nu verkar Showen satsa på att blåsa publiken. De går för överraskningar istället för smart manus. Vi i publiken ska luras av gimmicks, istället för ledsagas genom ett mysterium.

Denna gång ska vi överraskas av tjejen som var förklädd och sminkad. Det är som att showen hoppas att vi ska utbrista "Wow, the show blew my mind. It was the same girl!". Men Sherlock är ju knappast en serie likt Westworld där mysteriet är grejjen. Denna serie är något annat för mig. Showen ÄR karaktärerna Sherlock och John Watson samt deras relation, speciellt när de samarbetar i det lilla och löser brottsfallen. När showen nu ruckar på alla dessa tre hörnstenar blir hela bygget instabilt. Och jag som åskådare, som fan, känner knappt igen mig längre.


Ett exempel där manusförfattarna övergett oss tittare är att Sherlocks patenterade slutledningsförmåga diskas av på ett synnerligen slappt sätt. Hela storyn bygger på att han kunnat förutse alla inblandade parters aktiviteter två till tre veckor i förväg och det blir lite väl magstarkt att ta in. Det osynliga och tysta kontraktet med oss tittare var att vi skulle ha överseende med vissa skarvningar då det gäller Sherlocks planer men här har man gått utanför den gräns som känns rimlig

Vad var bra då? Jag tror ändå att denna film kan växa rejält vid en omtitt då det känns som att det hände mycket som man kanske inte uppfattade vid första titten. Jag hade inte läst Conan Doyles novell "The adventure of the dying detective" före denna titt, men jag har en känsla av att det skulle vara intressant att läsa texten och sedan se om filmen. Hela plotten om att Sherlock låtsas vara dödssjuk för att få en mördare att erkänna sina brott kommer från novellen.

Filmens skurk skulle vara en vidrig man och det lyckades skådespelaren Toby "brittiska tänder" Jones verkligen förmedla. Osedvanligen vidrig liten man det där!


Jag älskade också metahumorn i att alla på sjukhuset älskade Sherlocks blogg och ingen brydde sig om John trots att det var han som var författaren av bloggen. Jämför med skådespelarna Benedict Cumberbatch och Martin Freeman... Många hyllar Cumberbatch okritiskt medan Freeman jobbar i skuggan. "The Batch" får allt som oftast de showiga scenerna, men det är Freemans sublima tolkning av den lilla mannen i den egocentriska och gapiga mannens skugga som bör hyllas. Tycker jag.

It is what it is.


Betyg: 3/5


Trivia från the internets:

When Eurus says to Watson “Didn't it ever occur to you, not even once, that Sherlock's secret brother might just be Sherlock's secret sister?”, Watson is repeating a mistake made by Sherlock in the show’s pilot A Study In Pink. 

Eurus explains that her name in Greek means “the East wind”, which is a quote from Conan Doyle’s His Last Bow in reference to the First World War, later used in Rathbone film Sherlock Holmes And The Voice Of Terror in reference to the Second World War and finally used in His Last Vow by Sherlock and then Watson: "There's an East wind coming"...


onsdag 11 januari 2017

Buffy The Vampire Slayer - Season 6 (2001-2002)


Detta är en spoilerfylld revy.

Det är fascinerande att alla säsonger från Buffy the Vampire Slayer känns så distinkt olika. Säsong 6 känns mörk och mer jordnära. Buffy blir återuppväckt från en bra plats, det var Willow som stod för den "tjänsten", och det hon finner tillbaka på jorden är... vardagslivet. Hon måste för att få fortsätta att ta hand om Dawn skaffa jobb, betala räkningar, jävlas med det gamla husets trasiga vattenledningar samtidigt som hon försöker uppfostra en bångstyrig tonåring.


Det finns flera faktorer som styr hur jag upplever en säsong. Hur scoobisarna samspelar är en viktig parameter. I säsong 6 glider Buffy från Willow, Xander och inte minst Mr Giles som ju helt sonika flyttar hem till England igen. Istället söker hon tröst i Spikes väntande men allt annat än varma famn. Säsongens big bad är också ett kapitel för sig. Nu är det inte en halvgud Buffy fajtas mot utan... tre nördar, tre svaga och patetiska pojkar. Vardagsbänken slår till igen. The big bad är inte speciellt bra i denna säsong. De är roliga i sina stunder, absurda i andra och allt för mycket over the top i många scener.



Säsongen inleds otroligt bra med tre suveräna avsnitt; dubbelavsnittet Bargaining samt det ännu bättre After life. Som en ljuvlig symmetri avslutas säsongen med en liten mini-arc, som en mörk opera, där Dark Willow helt plötsligt blir ett verkligt hot mot världen, avsnitten Villains, Two to go och Grave är superbra. Däremellan har vi de fantastiska avsnitten Tabula rasa, Life serial, Normal again och Gone.

Säsongens bästa avsnitt är dock för mig, givetvis, Once more with feeling. Det är ett tråkigt och väntat val men det val jag måste göra. Att Joss lyckades få ihop detta avsnitt över huvud taget är imponerande, casten är ju inga sång- och dansmänniskor! Och att några av dem råkade vara bra på sång och dans får ses som en ren bonus. Joss har skrivit låtar och texter och det är faktiskt inte fy skam. flera av låtarna är starka, vissa andra not so much. Men det mest fascinerande är hur han får in så mycket viktig handling i sångtexterna. Man kan inte se säsongen utan att se Once more with feeling för den tar handlingen framåt på så många plan. Otroligt bra och spännande och en milsten i tv-seriehistoria.



Jag tycker att säsong 6 är en fantastisk säsong. Den är bara snäppet under säsong 5 och den tampas därmed med säsong 3 om andraplatsen.

Min topplista för säsongen:

5. S06E05 Life serial
4. S06E08 Tabula rasa
3. S06E20 Villains
2. S06E03 Afterlife
1. S06E07 Once more with feeling

Mina bubblare: S06E22 Grave, S06E01-02 Bargaining, S06E17 Normal again, S06E11 Gone.

Betyg: 4+/5

Buffypodden kommer snart tillbaka med säsong 7! Första avsnittet kommer måndagen den 16:e januari.






måndag 9 januari 2017

Den Ultimata Årsbästalistan - 1980



Oj vilken kamp. Jag undrade inför sammanställningen om någon film skulle kunna utmana The Empire strikes back, den av många mest älskade filmen i en älskad filmserie. Skulle den mästerliga rysaren från Kubrick, den kända biografin från Scorsese eller den ökända men stilbildande italienska "found footage"-filmen kunna utmana?

Det blev en duell mellan två filmer som lämnade alla de övriga långt efter sig. Och till slut var det den sista listans poäng som kastade om placeringarna till Kubricks fördel.

Vi var nio bloggare som knåpat ihop varsin topplista. Dessa nio ligger till grund för denna Ultimata Årsbästalista för 1980. Besök gärna listorna bakom länkarna som följer och läs mer om rationalen bakom valen; Fiffis Filmtajm, Rörliga bilder och tryckta ord, Filmitch, Movies-Noir, Jojjenito, Absurd cinema, Filmfrommen, Flmr samt undertecknad.




UÅBL 1980




1. The shining (Stanley Kubrick) 65 poäng (sju listor, fyra förstaplaceringar)
2. Star Wars: Episode V - The Empire strikes back (Irvin Kershner) 63 poäng (åtta listor, tre förstaplaceringar)
3. Raging bull (Martin Scorsese) 35 poäng (fem listor, en förstaplacering)
4. The elephant man (David Lynch) 33 poäng (sex listor, två andraplaceringar)
5. Cannibal holocaust (Ruggero Deodato) 27 poäng (tre listor, en förstaplacering)
6. Sällskapsresan (Lasse Åberg) 26 poäng (sex listor, en tredjeplacering)
7. Airplane! (Jim Abrahams, David Zucker, Jerry Zucker) 25 poäng (fem listor, en andraplacering)
8. Friday the 13th (Sean S. Cunningham) 21 poäng (fem listor, en fjärdeplacering)
9. The fog (John Carpenter) 17 poäng (fyra listor, en femteplacering)
10. Dressed to kill (Brian De Palma) 16 poäng (två listor, två tredjeplaceringar)


Listan skapad söndagen den åttonde januari 2017.

Totalt sett nämndes 41 filmer på de tio underliggande listorna. Alla filmer nämnda från placering 11 och nedåt i poängordning; The long riders, The long good Friday, The Blues brothers, Maniac, The changeling, Ordinary people, The gods must be crazy, Spetters, Vi hade i alla fall tur med vädret, Heaven's gate, Brubaker, American gigolo, Superman II, City of the living dead, The big red one, Permanent vacation, Caddyshack, The great rock'n roll swindle, Alligator, Flash Gordon, Ur marionetternas liv, Gloria, Shogun assassin, Making "The shining", Nine to five, Kagemusha, The night of the hunted, Where the buffalo roam, Seems like old times, Grown ups, The stunt man.