fredag 31 januari 2020

Zombieland: Double Tap (2019)


"Zombieland" var en mycket positiv överraskning när den kom 2009. den hade en fräschör och gladde mig mycket med ett kvickt manus, ett multum av referenser och en massa roliga filmiska idéer. En stor del av det lyckade resultatet vid sidan av bra skådespelare och en lyckad regi stod manusförfattarna Rhett Reese och Paul Wernick för. Sedan dess har dessa två skrivit manus till ytterligare tre suveräna och suveränt roliga filmer i "Deadpool"-filmerna samt "6 Underground". Det var svårt att inte ha ganska högt ställda förväntningar när nu tio år senare "Zomebieland: Double tap" kom ut. Ni ver vad jag tycker om för högts tällda förväntningar? Det kan stjälpa även den bästa av filmer...

Så hur gick det? Nja, tyvärr var inte denna film jättebra, och långt från nivån på de filmer jag nämnt ovan. Den har vissa roliga scener men helheten känns inte bra nog, varje del är helt ok men sammansatt till en fullständig rätt känns den tunn. Man måste ha djupa smaker som de säger i matlagningsprogrammen.

Roligast i filmen var Madison, bimbon med ypperliga överlevnadsskills. Zoey Deutch var filmens ljuspunkt och hennes scen med kikaren gav filmens enda "laugh out loud". Det var också kul med "bizarro Jerry"-scenen, när duon Tallahasse och Columbus mötte sina dubbelgångare i Albuquerque och Flagstaff. Allt om Kungen var också bra. Kul.

Men som helhet var det lite slätstruket. Trist. förhoppningarna vittrade och dog.

Betyg: 3/5





torsdag 30 januari 2020

The Dead Don't Die (2019)


"This is definitely going to end badly."

Jim Jarmusch har en skön egen stil som jag gillar mycket. Även när han gör nischade genrefilmer blir det på hans vis. "Only lovers left alive" är en otroligt stilistiskt vacker och välspelad vampyrfilm som osade av vemod. Nu har han gjort en zombiefilm också och jag är såklart jättenyfiken.

Adam Driver och Bill Murray leder en stjärncast som också innehåller Tilda Swinton, Tom Waits, Chloë Sevigny, Steve Buscemi, Danny Glover, Caleb Landry Jones, Selena Gomez och Iggy Pop. Det är en fröjd att se alla  dessa skådisar.

Om "Only lovers left alive" var en lament över det oändliga i att vara odödlig är "The dead don't die" en bister synd på mänskligheten av idag som sitter stilla och ser världen rasa samma runt omkring sig. Ingen gör något, alla bryr sig bara om sina egna små liv. Inte ens när zombies börjar ta över den lilla sömnig och snälla amerikanska småstaden Centerville händer något. Folk fortsätter sina liv i sakta mak, försöker förstrött spika upp en planka på insidan av fönstret så att monstren inte kan ta sig in, men det hjälper ju inte länge. Folk gör inget mer. Invånarna i Centerville beter sig som nybyggarna på Miranda precis före de la sig ner och dog. Samma slutresultat också.

Det finns få karaktärer att riktigt gilla i denna film (Officer Peterson och Zelda kanske), men desto fler skådespelarinsatser att hylla. Mina favoriter är Tilda Swinton som den skotska begravningsentreprenören med ett samurajsvärd, Adam Drivers krassa polis, Bill Murrays sömniga polischef, Tom Waits filosofiska överlevare som tagen ur Buster Scruggs, Steve Buscemis rasistiske fårfarmare och Caleb Landry Jones' insatta zombiefilmsnörd.

Jag gillar filmen, snäppet under älskar. Slutet är akilleshälen. Jag har inga problem med tonaliteten, det är underbyggt i resten av filmen, men det kändes lite slappt, nästan som om Jarmusch hade haft svårt att formulera vad han ville med det.

Slutet är ett litet minus, men i övrigt är detta en av de bästa zombiefilmerna jag sett. Filmen är mycket rolig på det där lite nedtonade sättet.

"A wild animal, or perhaps several wild animals."

Betyg: 4/5





onsdag 29 januari 2020

Dracula - mini series (2020)


Spoilers - beware!

Helt plötsligt droppade ett mess ner från Johan. Mark Gatiss och Steven Moffat har en ny miniserie ute, en adaption av Bram Stokers klassiska Dracula. Wow, vad spännande! De gjorde ju underverk med "Sherlock", i alla fall med de tidiga säsongerna. Den sista säsongen Sherlock var mycket bekymmersam, som om herrarna fått storhetsvansinne och löpt amok med konceptet.

Det de gjorde bra var att göra en modern och lätt vriden adaption på klassiska böcker. Det kunde ju passa perfekt för Dracula också. Miniserien består av tre 90-minuterslånga avsnitt.

Det första avsnittet var helt ok, ganska suggestivt och spännande. Det utspelades i samma tidsera som boken vilket var lite synd. Jag hade hoppats att hela historien skulle utspelas i nutid, på samma sätt som de behandlade "Sherlock". En kul grej var att Van Helsing i denna version var en nunna, jag gillade henne mycket, Agatha. Det första avsnittet hade också en twist då det visade sig att vårt överlevande vittne, Jonathan Harker, var död.

Andra avsnittet inleddes väldigt segt. Firma Gatiss och Moffat lyckades dra ut på det så att färden med båt från Östeuropa till England tog hela 90 minuter. Stora delar av avsnittet är extremt tråkigt men mot slutet blir det bättre. Twisten i detta avsnitt är att scenerna när Agatha intervjuar greven sker i hennes huvud och att hon är med på båten. Hon ligger halvdöende i hytt 9 och drömmer. Avsnittet avslutas med en gigantisk "cliffhanger". Väl uppe på stranden möts greven av poliser i vår nutid, 2020. Whaat? Spänningen inför tredje avsnittet var påtaglig.

Men ack, tyvärr de-railar miniserien totalt i detta tredje avsnitt. Jag hade hoppats på en adaption av Dracula i nutid men det skulle jag tydligen inte gjort för jag blev här slagen på fingrarna utan pardon. Ingenting i det tredje avsnittet fungerar. Visst vi får en ättling till Agatha (spelad av samma skådespelare) och jag gillar henne fortfarande, men allt annat är skit. Slutet är extra dåligt; ologiskt, orimligt, inte speciellt spännande eller känslomässigt eller dramatiskt. Bara rent ut sagt uselt.

Håll er borta, det finns bättre serier att lägga sin tid på.

Betyg: 1/5



måndag 27 januari 2020

Strangers on a Train (1951)


"Strangers on a train" är en klassiker i Hitchcocks filmografi och med rätta. Denna film har en av Hitch's bästa skurkar i psykopaten Bruno. Han spelas förträffligt av Robert Walker som tyvärr dog på grund av felvård året efter då han var inlagd för missbruk. Walker ger i alla fall ett riktigt creepy porträtt av en man som är spritt språngande galen. Som ofta i Hitchcocks filmer lurar en likaledes galen moder i vassen bakom skurken. Jag undrar om inte Anthony Hopkins tagit intryck från karaktären Bruno när han gav liv åt Hannibal Lector i "När lammen tystnar".

Protagonisten Guy spelas av den milde brunetten Farley Granger som vi såg som den svage i duon från Rope. Guy blir snabbt och obemärkt indragen i Brunos nät. Tidigt i filmen känns det tämligen orimligt att guy inte gick direkt till polisen när han blev varse om att Bruno mördat hans fru, men desto längre Guy inte sa något desto mer "skyldig" blev han, eller verkade i alla fall.

Filmen är bäst under inledningen och mittenpartiet. Slutet håller inte samma klass dels pga en tradig lång scen med en tennismatch, dels för slutscenen på tivolit. Det var tydligen svårt att komma på slutet för Hitch och hans manusförfattare och det känns som att det syns. Filmhistoriker hyllar hela filmen inklusive slutet så det kan hända att det är saker i slutakten som jag missar.

Som vanligt finns det flera roliga biroller i filmen. Roligast är lillasyster Babs Morton som också är filmens comic relief. Hon spelas förträffligt av Pat Hitchcock, hennes andra film på raken för sin far regissören. Även Guys fru och Brunos mordoffer Miriam som spelas av den okända Kasey Rogers var bra. Ruth ROman i rollen som Ann är otroligt vacker men gjorde inget djupare intryck än så.

Hitchcock verkar ofta ha med vrickade mödrar. I denna film är det Brunos mor som verkar minst lika galen som sin son. Hon spelas på ett förträffligt sätt av Marion Lorne.

Filmen är fylld av snygga "shots". Bruno sitter blickstilla i publikhavet på en tennismatch när alla andra följer bollen, Bruno står på översta trappsteget vid ett monument i Washington och stirrar på Guy, inledningsscenen med kameran i grodperspektiv följer två män som går på ett tåg och hur männen möts av en slump och kanske framför allt mordet på Miriam som inte visas direkt i bild utan via en reflektion i Miriams glasögon som tappats på marken.

Filmen tilltalar mitt intellekt mer än min mage och hjärta, som det ofta är med Hitchcocks filmer.  Men jag ger den tre oskyldigt anklagade män av fem möjliga i alla fall.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden säsong 6 om Hitchcock. Ni hittar vårt avsnitt här.
Läs Sofias tankar om filmen här.



 

Är Robert Walker inte lite lik Bill Murray här?

fredag 24 januari 2020

Little Women (2019)


"Little women" har premiär på svenska biografer idag. Är det något du funderar på att se? Detta är min icke spoilande revy om filmen.

I en av filmens mesta metascener diskuterar Jo March sin bok "Little women" med förläggaren Mr. Dashwood. Han tycker att en bok måste ha en spännande handling, mera action, och ett lyckligt slut vilket han definierar som att den kvinnliga huvudpersonen blir gift. Jo håller inte med då hennes bok "bara" handlar om systrarna Marchs liv, varken mer eller mindre. Detta är precis som det är med filmen.

I en mening händer det inte speciellt mycket, men den tar sig ändå in under huden på mig som tittare. Det är lite som en riktigt bra bok som väver sin väv långsamt. Många böcker ger ju inte kortsiktiga kickar från actionscener men storyn tar sig obemärkt in under huden på läsaren ändå.

Efter filmen var jag lite undrande... Vad var det alla som hyllat filmen såg i den? Med tanke på att bokförlagan är ett standardverk för amerikanska skolungdomar gissade jag att vi som inte har läst boken kan ha svårt att relatera till filmen. Men jag kände redan på under första kvällen efter titten att filmen hängde sig kvar. Den pockade på uppmärksamhet. Och den har sannerligen vuxit sedan titten. Det känns som att jag har en relation till systrarna Jo, Meg, Amy och Beth. Lite som med en bra bok alltså. Lite som livet självt.

Filmen har föregåtts med mycket hype och den är en favorit inför Oscarsgalan vilket gjorde att i alla fall jag hade högt ställda och delvis felriktade förväntningar på filmen. Jag trodde att den skulle ge oss en mer nymodigt film som lekte med formatet mer. Istället får vi ett "vanligt" kostymdrama som utspelas under och precis efter det amerikanska inbördeskriget. Det regissör Greta Gerwig gör är att berätta historien hoppandes mellan tre tidslinjer. Det blir ganska förvirrande men jag tror mig fångat essensen i historien i alla fall.

Där filmen firar stora triumfer är inte i dess struktur eller ens dess manus, det är i skådespeleriet och i en tajt regi. Damn, vad bra gjord denna film är! Gerwig ger oss en master class i personregi av skådespelarna. Och skådisarna är perfekta. Jag lyfter framför allt fram Saoirse Ronan och Florence Pugh. Emma Watson, Eliza Scanlen och Laura Dern kommer inte långt efter.

Saoirse Ronans Jo är filmens centralfigur och det är henne man dras till, när hon likt Arya i GoT kämpar för ett eget liv och för att slippa giftas bort som om hon vore en extra fin möbel.

"Little women" är en film som jag trodde skulle vara något annat, som jag inte riktigt fattade när jag såg och som jag har kommit att älska mer och mer allt medan de små kvinnorna vägrar att lämna mig. Jag vill se om den, jag vill hylla konsten i alla dess former; teatern, litteraturen och musiken, och jag vill stå upp för allas rätta att vara sig själva.

Betyg: 4/5

Fler tankar om filmen:
Jojjenito
Sofia



torsdag 23 januari 2020

Hail Satan? (2019)


"Hail Satan?" är en mycket intressant dokumentär av Penny Lane om satanism som religion och rörelsen The Satanic Temple.

Vad som startade som ett skämt utvecklades till en finger åt "the man", har nu blivit en seriös politisk rörelse. Hade gruppen bara bestått av en massa miffon hade de nog inte fått sådant genomslag, men de är vältaliga och har hyfsat genomtänkta idéer.

Bakgrunden är att man i vissa stater i USA har antagit lagar för att få inkorporera mer religion i delstatlig verksamhet. Och de som tagit dessa beslut menar då mer kristendom i skola och myndighetsutövningen. Folket i The Satanic Temple kräver då att få delta på samma villkor enligt principen att man inte kan göra lagar som endast gäller kristendomen. Detta retar gallfeber på den kristna högern i USA.

Satanisterna har listat ut att Satan är den sidan som står för att INTE leva slaviskt under religionen, sidan som förordar ett liv fritt från förföljelse och styrning på grund av sexuell läggning och annat. De har sju lärosatser, precis som de kristna har de tio budorden, och varje normal människa borde kunna skriva under dem alla sju.

När kristna lokalpolitiker sätter upp kristna monument på delstatens mark kräver våra satanister att få sätta upp ett monument över Satan bredvid, se bild på bronsstatyn nedan. Detta leder såklart till allmän kalabalik och tandagnisslan hos etablissemanget, vilket oftast slutar med att någon domstol dömer att båda monumenten måste få stå där vilket i sin tur leder till att lokalpolitikerna backar på sitt beslut och bestämmer att inget monument får sättas upp. Mission accomplished.

Dokumentärer intervjuar flera av ledargestalterna i rörelsen samt visar upp ett antal obstruerande men ofta godhjärtade aktiviteter de startat i samhällena. Vi får också följa med dem på demonstrationer och "black masses". En brokig samling av ämnen.

Jag applåderar givetvis satanisternas insats i debatten om att stat och kyrka ska vara helt och hållet separerade.

Betyg: 4/5


The Satanic Temple: Seven fundamental tenets

  1. One should strive to act with compassion and empathy toward all creatures in accordance with reason.
  2. The struggle for justice is an ongoing and necessary pursuit that should prevail over laws and institutions.
  3. One’s body is inviolable, subject to one’s own will alone.
  4. The freedoms of others should be respected, including the freedom to offend. To willfully and unjustly encroach upon the freedoms of another is to forgo one's own.
  5. Beliefs should conform to one's best scientific understanding of the world. One should take care never to distort scientific facts to fit one's beliefs.
  6. People are fallible. If one makes a mistake, one should do one's best to rectify it and resolve any harm that might have been caused.
  7. Every tenet is a guiding principle designed to inspire nobility in action and thought. The spirit of compassion, wisdom, and justice should always prevail over the written or spoken word.



onsdag 22 januari 2020

Terminator: Dark Fate (2019)


Ännu en Terminator-film? Behöver vi verkligen en sådan? Well, denna gång är det en soft re-boot och filmen ska ses som en uppföljare på "T2: Judgement Day". Då blir åtminstone jag mer intresserad i alla fall. Jag ger den en chans...

Wow, vilken nostalgirush! Ren och skär nostalgi. Filen bryter inte någon ny mark, men för oss som gillar de två första Terminator-filmerna, "The Terminator" från 1984 och "T2: Judgement Day" från 1991 är detta faktiskt helt ok!

Både Linda Hamiltons Sarah Connor och Arnolds T-800 model terminator är åter. Till och med en cgi:ad ung Edward Furlong är med i inledningen. Under inledningen får vi se en datorföryngrad Arnold kliva upp ur havet och mejja ner folk. Det var lite oroande då allt för mycket föryngrande kan bli uncanny, men lyckligtvis var han gammal i resten av filmen. Hur nu en T-800 blir gammal...? Man kan tänka sig att den mänskliga vävnaden utanpå roboten måste åldras... Japp, ok, all is good, move along!

Den nya "Kyle Reese" dvs soldaten som reser tillbaka för att skydda människan hopp i framtiden är en augemented kvinnlig krigare som görs ganska bra av Mackenzie Davis (Blade runner 2049, The Martian och Breathe in).

Den nya big bad är en Terminator av model Rev-9. Han är tyvärr extremt OP (over powered) vilket gör att mycket av fajtscenerna i slutet av filmen blir lite tradiga. Den spelas av Gabriel Luna som vi såg som Ghost Rider i Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. Han gör det dock bra, spelar sin terminator helt utan känslor.

Natalia Reyes som Dani Ramos filmens svaga kort. Jag gillade konceptet och den förväntade switchen jämfört med de tidigare filmerna, inga överraskningar här Movie, du borde inte spela det som att det är en stor grej. Men som sagt är skådespelerskan svag, eller om det ligger i att  karaktären inte är intressant nog.

I vilket fall är det inte de nya karaktärerna som lockar. Jag älskar Arnold i denna film. Han visar än en gång att hans acting chops då det gäller komisk tajming är gravt underskattad. Tyvärr fyller inte linda Hamilton sina stora egna skor från de tidigare filmerna. Hennes arga Sarah Connor blir lite pajjig. Jag har aldrig hållit henne i samma nivå som tex Sigourney i Alien/Aliens och det visar sig tydligt här.

Summan av allt blir att det är action utan slut med flera kul blinkningar tillbaka till de två originalfilmerna och en Arnold i högform. Betygstrean är given.

Betyg: 3/5





tisdag 21 januari 2020

52 Directors: Frank Oz


Vi har kommit till vägs ände, mina vänner. Detta är den sista av de tre extra-regissörerna jag utlovat,  och den allra sista regissören i hela projektet "52 Directors".

Jag letade efter lämplig avslutning, skrapade i botten på tunnan. Det fanns alternativ, till och med med kompletta topp 5:or, men jag valde dagens regissör på grund av att tre otroligt roliga komedier trumfar fem bra blandade filmer. Japp, idag har jag endast en topp 3! Så kan det gå. Avslutar hela projektet med att fuska. Galenskaper!

Det har varit en kul resa, att välja ut regissörerna, filosofera över vilka deras fem bästa filmer är samt att se ikapp filmer som jag missat. Jag vill också tacka bloggkollegan Christian på Movies-Noir för gott samarbete och kul läsning. Christian kommer dessutom köra året ut med "the sequel" "Another 52 Directors". Impressive, most impressive!



For the last time, without further ado...



Frank Oz topp 3




3. HouseSitter (1992)


Steve Martin och Goldie Hawn i gullg och överraskande rolig romantisk komedi om en arkitekt med stora planer och en kvicktänkt grifter som tar chansen i flykten.



2. What about Bob? (1991)


Ofantligt rolig komedi med Bill Murray och Richard Dreyfuss. Obekväm och neurotisk patient och en överstressad psykolog i ljuv kombination. Komiskt guld.



1. Dirty rotten scoundrels (1988)


På top 10 bästa komedierna genom tiderna? Antagligen! Steve Martin och Michael Caine är Rivierans guldgossar. Skratt utan slut!



Jag har bara sett fyra av Frank Oz filmer:

  1. Dirty rotten scoundrels (1988)
  2. What about Bob? (1991)
  3. Housesitter (1992)
  4. The score (2001)




Idag listar Mr. Christian fem favoriter från Alejandro G. Iñárritu.



måndag 20 januari 2020

Stage Fright (1950)


"Stage frigh"t är en riktig film noir med en "femme fatale", en olycksalig man som snärjs i hennes väv och ett mordfall, men med en twist. Inspelad i England för Warner Brothers återgick Hitchcock till mer kända marker. Filmen är i svartvitt, den handlar som det förfaller om en oskyldigt anklagad man på flykt från rättvisan som får hjälp av en skön dam.

Marlene Dietrich spelar teaterdivan som är filmens "femme fatale". Jane Wyman, känd från Falcon Crest att ha varit gift med Ronald Reagan ett tag, spelar den kvinnliga huvudrollen. Den oskyldige mannen och polsien spelas av Richard Todd och Michael Wilding respektive. Den senare såg vi senast i "Under capricorn". Han kom senare att gifta sig med Elizabeth Taylor.

Spoilervarning! Läs inte mer om ni vill undvika att bli spoilade.



Nöjet med filmen är en massa roliga birollsfigurer med fyndig dialog. Det var vederkvickande att Alfred och Almas dotter Patricia här gör sin skådespelardebut som Chubby Bannister.

Det jag tar med mig från filmen är den falska "flashback" vi får se i inledningen av filmen. Denna återblick tar man som en sanning men mot slutet får vi veta att det var ett falsarium. När filmen spelades in ansågs sådana "flash backs" som visades i bild beskriva sanningen och att bryta mot den regeln var inte ok. I modern film anses en otillförlitlig berättare i tex "flash backs" som modernt och vågat. Hitchcock hävdar i intervjuer att han gjorde det mer eller mindre av ett misstag och att han tyckte att det var hans näst största misstag i karriären, det största var att den lilla pojken dog i bussexplosionen i "sabotage". Personligen tycker jag att tekniken med en falsk "flash back" gör filmen intressantare.

Tyvärr kunde jag inte riktigt skaka av mig bilden av den gamla Jane Wyman, hon var Angela Chase från Falcon Crest hur jag än vände och vred på det.

Lyssna på veckans avsnitt av Shinypodden där jag och Frasse pratar om filmen i mer detalj. Ni hittar avsnittet här.

Betyg: 3/5


lördag 18 januari 2020

Good Boys (2019)


Bra komedier växter inte på träd direkt så när Producent-Johan tipsade om denna var jag snabb att se den. Japp, detta är en mycket rolig liten film om tre elvaåriga pojkar. Precis som i Tom Cruises film "Risky business" måste pojkarna skaffa pengar för att fixa en förstörd leksak som tillhör en av pojkarnas pappa. De tvingas konfrontera vuxenvärlden med alla dess faror samtidigt som de försöker lista ut vad densamma har i sina gömslen. Hur kysser man en tjej? Hur tar man sig över en flerfilig motorväg? Hur köper man knark i ett "college fraternity house"?

Jag gillar verkligen filmen, älskar den inte, men gillar den skarpt. Humorn är skön. Den repeterar sig lite och handlar allt som oftast om hur pojkarna missförstår saker som handlar om SEX. Det skämtet kan man dra många varv utan att det blir tråkigt. Men som många ungdomsfilmer av idag har den hjärtat på rätt ställe och den förfaller mig ganska oförarglig och mjuk. Pojkarna är för gulliga när de hela tiden poängterar att tjejen måste ge sitt godkännande till vad det nu än är som de vill göra, även när de tränar att kyssas på en "cpr doll".

I huvudrollen ser vi Keith L. Williams, Brady Noon och Jacob Tremblay. De två första hade jag inte sett tidigare men den tredje var ju den lille pojken som var instängd i ett skjul hela sitt liv. De är kul på samma sätt som barnen i "Stranger things" ungefär. De spelar nästan sin ålder och det gör att de vuxna skämten funkar bättre.

Stephen Merchant har en liten roll i filmen och det blir givetvis filmens bästa scen.

Tack Johan för tipset, filmen var precis det du utlovade. En mycket kul tittning.

Betyg: 3+/5