The Paradine Case (1947)

Veckans Hitchcock är The Paradine Case från 1947. Detta är ett ganska intetsägande domstolsdrama på manus av demonproducenten David O. Selzncik som också tog hand om casting, klippning och musik. Resultatet blev en andefattig Hitchcock-film. Sista samarbetet mellan Alfred och David.

Alida Valli är helt felcastad för Mrs. Paradine som enligt Hitchcock skulle varit en förförisk nymfoman. Hon kommer fram som en iskall och känslomässigt avstängd kvinna. Hur eller varför försvarsadvokaten Keane (Gregory Peck) blev så vansinnigt förälskad eller förtrollad av henne är högst oklart! Även betjänten Andre Latour spelad av Louis Jordan är helt felcastad. Ann Todd i rollen som Keanes olyckliga fru Gay är tämligen ointressant.

De festligaste figurerna finner vi bland birollerna; domaren Horfield spelad av Charles Laughton, Sir Flaquer spelad av Charles Coburn och dottern Judy Flaquer spelad av Joan Teztel.

Lyssna på vårt samtal om filmen inklusive en hiskelig anekdot om hur Frans höll på att gå under på en engelsk myr i Cumbria i veckans avsnitt av Shinypodden, säsong 6.

Betyg: svag 2/5

Spellbound (1945)

Spellbound är en psykologisk thriller med Ingrid Bergman och Grregory Peck i huvudrollerna. Filmen har flertalet twistar och nedan text läses på egen risk för spoilers.

Ingrid Bergman spelar psykiatern Dr Constance Peterson som arbetar på en mentalsjukhus. Till sjukhuset kommer den tillträdande sjukhuschefen Dr Edwardes (Gregory Peck). Dr Petersen blir blixtförälskad i den vackre doktorn, han blir anklagad för mord och de båda flyr undan polisen och söker finna ut vad som hänt.

Filmen anses vara en av de första som behandlar psykoanalys i film. Dr Petersen försöker analysera vad som gjort att Dr Edwardes tappat minnet och varför han drabbas av episoder av sinnesförvirring då han se två streck mot en vit bakgrund.

Som åskådare skulle man antagligen behöva en doktorsgrad i psykologi för att kunna förstå hur Dr Petersen blir så orimligt hastigt förälskad i Dr Edwardes. Det kommer som en blixt från klart himmel och är tyvärr totalt oförtjänt. Resten av filmen bygger på att man som tittare helt köper deras relation. Dr Petersen är övertygad av hans oskuld in absurdum.

Tyvärr köper jag inte det Hitchcock säljer i denna film. Gregory Peck är svag i rollen som Dr Edwardes. Ingrid Bergman är något bättre men jag tycker inte att hon är speciellt bra heller. Jag gillade henne mycket i Casablanca så jag blir lite förvånad. Jag hoppas att det inte är mina känslor om henne som privatperson som påverkar. Sedan jag såg Casablanca har jag ju sett dokumentären "Jag är Ingrid" från 2015. Hon verkade ha varit en ganska vedervärdig människa faktiskt.

Filmens beskrivning av Dr Edwardes mentala sammaklappningar är också närmast skrattretande. De kan få honom att göra lite vad som helst, helt okontrollerat som det verkar. Ett slags frikort för Hitchcock att ha usel handling, han behöver inte bry sig för de där  anfallen kan ju vara vad som helst. Att den helt oskyldige Dr Edwardes skulle ta över rollen som ny chef för mentalsjukhuset och går omkring med en rakkniv och se mordisk ut helt random är några av filmens oförklarade mysterier.

Filmens största svaghet, vid sidan av den platta och ogrundade kärlekshistorien och allt det orimliga i manus, är att den är rejält trist. Jag hade svårt att hålla mig engagerad, intresserad och vaken under stora delar av filmen ända till filmens absolut sista minuter då vi får en mycket bra scen mellan Dr Petersen och Dr Murchison. Det var en riktigt najs Hitchcock-scen som jag faktiskt gillade skarpt.

Andra halvan av filmen hade också ett bra parti, då Dr Petersen och Dr Edwardes besökte Dr Alex Brulov. Han piggade upp lite, och filmen blev lite mer dynamisk när de tre spelade mot varandra. Rent handlingsmässigt gjorde det inte speciellt mycket för filmen, men det är värt att nämna i alla fall.

Nej. Detta var en kall och oinspirerande film som inte kom upp i den nivå som man kan förvänta sig av Hitch.

Min poddkompis Frans tycker dock helt annorlunda om filmen! Lyssna på vår podd där vi har säsongens första episka battle, hittas här.

Betyg: svag 2/5

För den intresserade finns fler tankar om filmen att läsa:

Sofia

Jojje

Christian

Hitch's cameo

Behind the scene, Ingrid bjuder Hitch på tårta

To Kill A Mockingbird (1962)

Atticus Finch: If you just learn a single trick, Scout, you'll get along a lot better with all kinds of folks. You never really understand a person until you consider things from his point of view... Until you climb inside of his skin and walk around in it.

To kill a mockingbird måste varit en av de topp 3 mest självklara filmerna i decennier-projektet. Denna klassiker bland klassikers. Jag vet inte om man normalt sett skulle ha sett den i svenska skolan men jag såg den inte som ung i alla fall. I filmens hemland USA är den tydligen än idag en obligatorisk titt inom skolsystemet.

Vad är då detta? Å ena sidan är Gregory Peck's karaktär Atticus Finch framröstad av AFI som etta bland filmhjältar från de senaste 100 åren och Atticus brukar ofta nämnas som "best screen father figure". Men å andra sidan är den en "viktig" film som kom ut precis när jämställdhetsrörelsen drog igång i USA och den sätter fingret på orättvisor på grund av hudfärg i det amerikanska samhället.

Jag har inga problem med en film som är "pk" så länge det är en bra film, så länge filmen står på egna ben. Men när filmens enda värde är ett politiskt korrekt budskap som tvångsmatas åskådaren blir jag kallsinnig. Hur var det med To kill a mockingbird?

Jo, den har både ock. Det jag gillar med filmen är en genommysig känsla, några bra skådespelarinsatser och en intressant huvudperson, Scout. Filmen bygger på den kända boken med samma namn som är skriven av Lee Harper. Filmens, och bokens, handling bygger löst på verkliga händelser och den lite smågamle men lustige grannpojken Dill är tydligen baserad på den kände författaren Truman Capote som Lee Harper kände som ung. Även den skräckinjagande grannpojken Boo Radley som aldrig visar sig i dagsljuset ska ha funnits i verkligheten. Pojken var tydligen antagligen albino i verkligheten.

De tre barnskådespelarna sköter sig tämligen väl. De förstör i alla fall inte filmen. Mary Dadham's Scout är mest kul att se. Jag får känslan av att hon är något av ett underbarn, men nu är det ju författaren till boken vi pratar om så hon kanske beskrev sig själv lite väl bra?

Vidare gillar jag givetvis Gregory Peck. Han är verkligen otroligt god i denna film. Det är nog svårt att kunna mäta sig med Atticus i verkligheten då han är orealistisk god i filmen. Den tredje karaktären som jag reagerade på var Robert Duvall som den folk- och ljusskyge Boo Radley. Vilken uppenbarelse han var i filmens slutscen! Det var hans filmdebut och han levererade filmens starkaste scen.

Inledningen av filmen var mycket mysig. Tyvärr känns inte staden speciellt verklig och när jag läser att allt spelades in i uppbyggd stad på en filmstudio förstår jag varför. Med fokus på barnens perspektiv ger filmen mig en vibb av Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist-filmer.

Under andra halvan av filmen kommer all fokus på rättegången och då tappar jag lite intresset av filmen. Rättegången i Anatomy of a murder är både mer intressant och har bättre manus.

Problemet med To kill a mockinbird är att allt är så otroligt svart och vitt (pun intended). Atticus är så oändligt god. Bob Ewell är så otroligt ond. Samhället är ont. Filmens sötsliskiga politiska korrekthet kanske behövdes på sextiotalet men nu adderar det inget för mig, snarare står mig lite i halsen. Som jag skrev i inledningen vill jag hellre se komplexa och intressanta filmer än förenklade "uppfostrande" diton.

I slutändan är To kill a mockingbird bra, men den är långt från ett mästerverk, klassiker eller ej. Någon sa att Atticus kväver åskådaren med godhet och det problemet upplever jag också. Det moraliskt utmanande i denna film är inte utmanande alls. Det krävs lika lite av mig som åskådare som ett litet barn som får färdigtuggad mat serverad av sina föräldrar. Men med en frejdig Scout och hennes berättelse kommer man långt. Jag var inte uttråkad av filmen i alla fall.

Jag ger To kill a mockingbird tre rädslor för det okända av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Decennierfredagar betyder att vi gemensamt bloggar om en och samma film. Hoppa nu över till de övriga. Är de rättskaffens eller är de rent ut sagt onda? Dagens författargrupp består av Decennier-brodern Christian, Decennier-påläggskalven Johan och Decennier-gästbloggerskan Sofia. Och se där, Fiffi står i hörnet bakom dörren. Hon får också vara med.

Roman Holiday (1953)

Joe: Life isn't always what one likes. Is it?

Filmerna vi ser i Decennier är mestadels filmer vi aldrig sett, men ibland kan det leta sig in titlar som vi har sett men som vi gärna ser om. Så var det med Roman holiday för mig. Jag såg filmen för första gången för över tio år sedan och då blev jag helt stormförtjust i filmen. Det var speciellt det sanslöst bra slutet som fick mig på fall. Jag kommer ihåg att jag nästan glömde andas under den sista scenen så spänd hade jag blivit för att få se hur det skulle sluta. Och filmen slutade på ett sätt som jag vid det laget aldrig hade kunnat förespå. Slutet är ju ganska naturligt och inte konstigt alls, men i mitt huvud kunde jag inte få in att Hollywood skulle våga...

Nu har jag sett om filmen och lite andra saker framträder. Filmen är fortfarande mycket, mycket bra, men jag blev kanske inte lika flabbergasted som efter första titten. Det är väl naturligt att en film som slog ner i mig som en blixt från klar himmel inte överraskar lika mycket en andra gång. Istället tycker jag att filmens näst sista scen, den när Ann kommer hem och daskar till sina barnpassare och kör ut dem från sitt sovrum var en stark scen. Under bara ett dygn har hon ju vuxit upp och blivit en vuxen "egen" person. Melankolin är dock lika stark i de avslutande delen av filmen som jag kom ihåg det. Sorgen över ett liv som är utanför hennes räckhåll syns i Anns ögon. Audrey Hepburn är bra på många sätt i denna film, men hennes minspel och ansikte som säger så mycket om vad hon känner är allra bäst.

Roman holiday inleds som en komedi och avslutas som ett romantiskt drama. Inledningen är verkligen festlig där prinsessan Anne är som "a fish out of water", hon är i en okänd miljö ute bland folk. Hon har levt hela sitt liv med påpassande betjänter runt sig och det skapas många komiska situationer när hon inte har hovet runt sig längre.

Många av de scener jag njöt av under denna sittningen kommer följaktligen i filmens första tredjedel. Framför allt under natten då Ann och Joe först möts. Hon är vimsig och oredig på grund av den sömndrog hon fått av de överbeskyddande barnvakterna. En kul liten scen är när Ann lutar sig mot Joe's rygg när han ska öppna dörren till sin lägenhet. Desto längre fram han lutar sig, desto mer tyngd får han på ryggen. Sen när han reser sig upp gör han det försiktigt så att hon ska hamna stående och inte välta bakåt. En kul lite scen.

En annan är senare i Joes lägenhet när Ann refererar för sig själv att hon är ensam i ett sovrum med en man för första gången i  sitt liv "...and I don't seem to mind." Underbar replik.

Audrey är superb i denna roll. Det var första filmen hon hade huvudrollen i och hon var väl aldrig så bra igen. Men jag gillar Gregory Peck i rollen som Joe Bradley också. Han är trygg, lugn, och på alla sätt den perfekta kavaljeren för att introducera en prinsessa som aldrig varit ute på vift själv.

Favoritscenen är fortfarande när de är vid The mouth of truth. Audrey's lilla nervösa utrop när hon drar tillbaka handen får mitt hjärta att smälta.

När jag ser filmen kommer jag att tänka på likheterna med David Lean's Brief encounter, en annan favorit från Decennier. Slutscenen från Roman holiday kan mycket väl också legat som förebild för slutscenen i 80-talsfavvisen Against all odds.

Jag älskar fortfarande Roman holiday, men jag blev kanske inte lika överraskad av dess brahet denna gång. Jag ger Roman holiday fyra scooters av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Blev Christian eller Johan lika förtjusta i "Anya" och hennes öde som jag?
Glöm heller inte att kolla in finurliga Fiffi's Fredagsfemman.