fredag 31 maj 2019

This Is Spinal Tap (1984)


"That extra push over the cliff"

This is Spinal Tap är en klassiker och närmast ikonisk film inom den smala genren mockumentärer. Jag hade sett den någon gång på åttiotalet, men misstänkte att humorn kunde ha varit lite för avancerad för mig då. Nu hade jag anledning att se om den. Jag var på jakt efter "one louder"-scenen! Och tusan vilken bra scen det är! Jag skrattar och slår mig på knäna i barnslig förtjusning.

Varför var jag då på jakt efter "one louder"-scenen?
Jo, idag startar jag en helt ny blogg som heter One Louder Reviews
Det är min nya musikblogg där jag skriver recensioner av mina skivor...
Väl mött i musikens underbara värld
Glöm aldrig One Louder Reviews
onelouder.reviews

Men åter till filmens värld. This is Spinal Tap som helhet var ungefär som jag kom ihåg den, dvs himla kul i vissa scener men fasligt ojämn och lite seg emellanåt. Det ÄR en rolig film, men den håller inte som hel film så att säga. Den påminner mig om mycket som Monty Python gjorde, väldigt kul i små portioner men lite tröttsamt i längden.

Som mockumentär är detta helt ok. Den är otroligt träffsäker över typen av hårdrocksband från min uppväxt. Mycket träffsäkert. Men när den saken är etablerad så mal filmen bara på. Vi får vissa höjdarscener då de sannerligen går igenom aspekter av rockmusiken som man kan skämta om. Vissa av skämten är på gränsen... det underliga med att trummisarna alltid dör, satiren när de diskuterar skivomslaget samt om tjejen som kommer in och förstör. Hette hon inte Yoko?

Nigel Tufnel: The numbers all go to eleven. Look, right across the board, eleven, eleven, eleven and...
Marty DiBergi: Oh, I see. And most amps go up to ten?
Nigel Tufnel: Exactly.
Marty DiBergi: Does that mean it's louder? Is it any louder?
Nigel Tufnel: Well, it's one louder, isn't it? It's not ten. You see, most blokes, you know, will be playing at ten. You're on ten here, all the way up, all the way up, all the way up, you're on ten on your guitar. Where can you go from there? Where?
Marty DiBergi: I don't know.
Nigel Tufnel: Nowhere. Exactly. What we do is, if we need that extra push over the cliff, you know what we do?
Marty DiBergi: Put it up to eleven.
Nigel Tufnel: Eleven. Exactly. One louder.
Marty DiBergi: Why don't you just make ten louder and make ten be the top number and make that a little louder?
Nigel Tufnel: [pause] These go to eleven.

"One louder"-scenen är klockrent 5/5 men som helhet ger jag This is spinal tap en trea.

Betyg: 3/5





tisdag 28 maj 2019

52 Directors: Rob Reiner



Rob Reiner är en flintskallig amerikansk regissör som är känd för komedier och ett och annat drama. Han har gjort några av filmhistoriens mest kända komedier. Inte illa. Inte en av mina favoriter men värd en plats i detta projekt ändock.



Without further ado...



Rob Reiner topp 5




5. Stand by me (1986)


Fin liten novell av Stephen King har blivit ett bitterljuvt drama om fyra pojkars uppväxt. Det är den där de går längs tågspåret.



4. A few good men (1992)


Filmstjärnornas filmstjärna Tom Cruise is perfekt domstolsdrama. Tompa, Demi Moore och Kevin Pollak kämpar i militärrätten mot Jack Hicjholsons överste Nessup. Kevin Bacon är med som åklagare också. Det är den där Jack Nicholson skriker så att saliven flyger (som vanligt alltså).



3. The American president (1995)


Romantisk komedi med manus av Aaron Sorkin. Michael J Fox och Michael Douglas är perfekt castade. Flertalet skådespelare från den underbara West Wing är med i denna film. Tema, dialog och inblandade gör denna till något av en prolog till serien. Det är den där alla pratar smart.



2. When Harry met Sally... (1989)


En av de bästa romantiska komedierna alla kategorier. Billy Crystal är så bra. Och vilken sprudlande dialog! Det är den där Meg Ryan gör sig en karriär genom att komma på caféet.



1. The Princess bride (1987)


"Hello. My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die."
"Inconceivable!"
"I'm not left-handed either."
Underbar film. Det är den där Columbo läser en saga för barnbarnet Fred Savage.



Jag har bara sett sex av Rob Reiners tjugo filmer:

  1. This is Spinal Tap (1984)
  2. Stand by me (1986)
  3. The Princess bride (1987)
  4. When Harry met Sally... (1989)
  5. A few good men (1992)
  6. The American president (1995)



Hoppa nu över och kolla vad Mr Christian tycker om Rob Reiners filmer.


fredag 24 maj 2019

John Wick: Chapter 3 - Parabellum (2019)


Min förväntningar inför John Wick 3 var ganska blygsamma. Men den kändes som en perfekt film att se på bio en fredagskväll med efterföljande middag med filmsnack. Jag och Movies-Noir sammanstrålade för hjärndöd action, middag och lite snack om bloggprojekt och annat.

Jag gillade den första John Wick en hel del. Den hade en intressant huvudkaraktär och till det en hel del action. Tvåan var snyggare och hade mer action men karaktärsutveckling och handling kunde man glömma. Denna gång var jag inställd på att bara se action inget annat. Och det var exakt vad vi fick.

Filmen har en orimligt tunn handling och allt om Wicks mörka psyke och längtan efter hustrun är som bortblåst. Men det är helt ok. Denna film hamnar i samma kategori som Mad Max Fury Road och Atomic blonde. Ganska tunna historier som berättas med häftig action och supersnygga scener.

John Wick 3 ligger närmare Atomic blonde än den mycket lyckade Mad Max: Fury Road. Vad som överraskade mig positivt med det tredje kapitlet var dess humor. Filmer som denna vinner på glimten i ögat och att inte ta sig själv på för stort allvar. Jag skrattade gott flera gånger, oklart dock hur många som var planerade av regissören.

I en av de första slagsmålsscenerna där John kastar knivar på de fula blev det så komiskt och dråpligt att jag inte kunde undgå att skratta åt det. Senare under filmen fick vi möta Zero, en supermördare som också är ett fan av John Wick och samspelet dem emellan var mycket lustigt. Zero är underfundigt lustig hela tiden och John Wick är plankan som skämten studsar mot. Deras fajt var också bitvis vederkvickande.

Den bästa fajtscenen var dock ute i ett palats i öknen. John Wick och en kollega från mördarkollektivet vid namn Sofia fajtas mot skurken Berradas hejdukar. Berrada spelas för övrigt av Ser Bronn of the Blackwater själv. I scenen används skjutvapen mestadels och det gillade jag. Sofias två schäferhundar biter sig igenom en lång rad skurkskrev också.

Jag var underhållen och förnöjd för stunden. Trevligt med film och middagshäng med Movies-Noir förhöjde upplevelsen.

Ettan har den bästa historien, tvåan är snyggast och trean har den bästa action.

En rak trea! Och då känner jag mig ganska så givmild idag.

Betyg: 3/5

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tyckte om John Wick 3.




tisdag 21 maj 2019

Game Of Thrones - S08E06 The Iron Throne



Okey, så Daenerys of the House Targaryen, the First of Her Name, Breaker of Chains and Mother of Dragons vann alltså!

Okey, okey, stanna kvar, hör vad jag har att säga. Under ett långt samtal med Patrik i går natt kom en tolkning av avsnittet till mig. Inte som en blixt från klar himmel, mer som en "organisk" utveckling av idéer. Det var en svindlande känsla.

Stora delar av avsnittet är en önskedröm sedd ut Tyrions perspektiv.

Cirka tjugo minuter in i avsnittet startar en nästan tio minuter lång scen. Den utspelas i rummet där Tyrion hålls fången. Tyrion försöker övertala Jon om att Dany måste bort. Jon håller inte med en enda gång under samtalet. Han lämnar Tyrion med en bister min över ansiktet. Är det för att Tyrions ord har nått fram och Jon tänker på att han måste döda Dany, eller är hans min bister på grund av att han inser att en massa problem kvarstår (trots att han inte tänker döda Dany)? Vi vet inte och dessutom ser Jon alltid ut så, med en bister min alltså.

Sen klipper showen till Dany som går in i det raserade tronrummet... En ren repris av den kända "Dany's vision" från sista avsnittet av den andra säsongen. Och precis som i Dany's vision är det vi får se en dröm... Allt från den scenen och resten av avsnittet, cirka 50 minuter, är Tyrions önskedröm!

Allt Tyrion önskar för Westeros, sig själv och andra uppfylls. Dany blir mördad av Jon. Drogon flyger iväg. En vis man får makten i Bran the Broken, en man som inte kommer bli en tyrann. Sansa får behålla The North och så vidare. Till och med Tyrion får bli nye kungens Hand of the King. Sure, "I don't want it." Men det är ju just det han vill. Han vill leva ut sina dagar med att försöka sona för sina brott. Det är något som han sagt om och om igen under denna säsong, och som han följt upp med alla sina handlingar.

Okey, jag känner att ni inte är helt övertygade än.

Men låt oss studera det omvända, låt oss se de sista 50 minuterna rakt upp och ner. Vi får då ett tillrättalagt slut. Mycket är konstigt, orimligt och till och med helt ologiskt. Allt är däremot drömlikt.

I de inledande 20 minuterna ser vi Danys och Grey Worms galenskap. Vem av dem som är mest blodtörstig är svårt att säga. Efter Danys tal på trappan går hon iväg med en livvakt av Unsullies. Sedan i tronrummet är hon helt ensam. Hur rimligt är det med tanke på det vi såg precis innan plus det faktum att hon påvisats vara paranoid (i förra avsnittet)?

Scenerna med Drogon där han accepterar Jon och dessutom inte dödar honom efter mordet kan jag köpa för vem vet vad en drake tänker och gör. Drogon vet ju uppenbarligen att Jon är en Targaryen och han accepterar tydligen att husse och matte bråkat.

Men vad som är helt orimligt, helt omöjligt med tanke på hur denna historia har utvecklats, är att Grey Worm inte skulle avrättat Jon samma dag som hans Breaker of Chains blev mördad. Hans "state of mind" var övertydligt etablerat under inledningen av avsnittet. Han var inställd på att avrätta alla som är emot hans drottning. Och vem skulle stoppat honom? Ser Davos? The Unsullies? The Dothrakis? Vem? Det fanns inte ens (än) någon kung eller drottning som han behövde ta med i beräkningen.

Jag skulle vilja påstå att både Jon och Tyrion skulle med 100% säkerhet blivit avrättade dagen då Dany mördades. Allt var helt enkelt bara en önskedröm i Tyrions huvud. Och för att inte visa det orimliga i avsaknaden av Grey Worms hämnd valde showen att inte visade oss reaktionen hos honom, Tyrion och andra när Drogon skrek ut sin smärta över att hans mamma var död... det var annars en av de mest saknade scenerna för mig, Tyrions reaktion när han hörde Drogon, Grey Worms reaktion.

Det finns mycket mer som i min överhettade hjärna tyder på drömscenariot. Att Bran the Broken blir vald kung. Det känns som ett Sagan om Ringen-slut, det känns inte som rätt tonalitet för Game of Thrones. Plus flera andra små detaljer, som Ser Podrick of the Random Promotions... Som att Ser Bronn of the Blackwater dyker upp och helt plötsligt är Master of Coin.

Låt mig avsluta med en som det känns logisk konsekvens av denna tes, en tanke som kom till mig när jag väl började fundera på drömscenariot. Jo, detta skulle ju faktiskt lösa ett superstort problem för George R. R. Martin. Han får nu chansen att än en gång överraska sina läsare. Han får skriva det "riktiga" slutet. Det slut på sagan som har samma tonalitet som övriga delar av berättelsen.

D&D och George har rimligen kommit överens om att tv-showen får köra "drömscenariot". Det är troligt att skådespelare och andra som arbetat med showen inte ens fått veta om detta. D&D och HBO ville antagligen ändå inte ha ett slut där Dany vinner och därmed gör det till och med mörkare än vad det blev nu. Därmed kan George behandla slutet på sitt sätt. I bokform har han lyxen att kunna skriva vad folk tänker i "first person perspective" och då kan han ju faktiskt lyckas med det än mörkare slutet.

Så. Där har ni den, min tes. Vad sägs? Är jag lika galen som en Targaryen? Eller är jag lika smart som självaste Lord Varys?

Avslutar med mina favoriter från avsnittet:

Daenarys som dödsängeln, wow.
När Drogon reser sig ur snön och hans "acceptance" av Jon.
Hela scenen med reprisen av Dany's vision med fokus på Drogons delar. Ofantligt snyggt gjort.
Drogon smälter järntronen. Jag gillar Joanna Robinsons spaning om att tronen var som ringen i Sagan om Ringen och att den var så ond att den gjorde den som satt på den ond.
Sista bilderna på Drogon som flyger iväg över vidderna.


Nu är säsong åtta slut. Jag ser fram emot nästa säsong!




Ehhh, vänta nu. Noooooooo...



Tidigare inlägg från S8:
S08E05 The Bells
S08E04 The last of the Starks
S08E03 The Long Night
S08E02 A Knight of the Seven Kingdoms
S08E01 Winterfell






 









52 Directors: Richard Linklater


Richard Linklater är en favoritregissör. Amerikanaren gör dramakomedier med fokus på karaktärer och relationer. Ethan Hawke dyker ofta upp i hans bästa filmer. Linklater verkar fascinerad av tiden som fenomen. Dels har vi hans Before-trilogi som spelats in med nio års mellanrum mellan filmerna och där både skådespelare och karaktärer levt nio år mellan filmerna. Dels har vi hans episka Boyhood som spelades in under 12 år, en liten bit i taget, några scener per år, och som visar hur en ung pojke växer upp. Häftiga projekt båda två som ändock inte hade varit lika starka om inte filmerna varit så förbaskat bra.



Without further ado...



Richard Linklater topp 5




5. Everybody want some!! (2016)


En mycket underfundigt underhållande film om ett gäng killar dagarna före college startar. Skön åttiotalskänsla i filmen. Känslomässigt och tematiskt en uppföljare till Dazed and confuzed (som fick plats 6 på listan).



4. Before midnight (2013)


Tredje kapitlet om Jesse och Céline. Den högt emotsedda filmen tvingades kämpa mot tonvis med förväntningar men den klarade sig väldigt bra ändå.



3. Before sunrise (1995)


Fantastisk inledning på historien om Jesse och Céline. Ethan Hawke och Julie Delpy är underbara. Dialogen är naturlig och organisk.



2. Boyhood (2014)


En magnifikt filmprojekt resulterade i en fantastisk film med Ethan Hawke och Patricia Arquette. Makalöst bra film.



1. Before sunset (2004)


Får förstaplatsen på grund av att det är en av de bästa kärleksfilmer jag sett. Sista scenen är magisk. Ethan Hawke och Julie Delpy är med både framför kameran och i manusskrivandet. En underbar film.



Jag har sett tio av Linklaters nitton filmer:

  1. Slacker (1990)
  2. Dazed and confused (1993)
  3. Before sunrise (1995)
  4. School of rock (2003)
  5. Before sunset (2004)
  6. A scanner darkly (2006)
  7. Bernie (2011)
  8. Before midnight (2013)
  9. Boyhood (2014)
  10. Everybody want some!! (2016)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om Richard Linklater.

måndag 20 maj 2019

Fireflypodden - Slutet, del 2


Efter ett litet break släppte vi idag ut sista delen av sista avsnittet av Fireflypodden. Första inspelningen blev knasig och vi beslutade att spela in det igen. Detta skedde i bilen på E4:an ner mot Göteborg. Jag och Johan åkte på road trip för att hälsa på Patrik och gå på Comic Con. Vi hann också se med att testa den fantastiska VIP-salongen på Filmstaden Bergakungen. Vi såg om Avengers: Endgame (lika bra fortfarande). De har fattat hur man ska göra VIP där nere i Götet. Filmstaden i Stockholm, speciellt MoS har mycket, mycket, att lära där...

Under andra delen av avslutningsavsnittet pratar jag och Johan om de fyra novellerna som finns att läsa i Firefly: Still flying samt om alla comics som släppts före ett litet tag sedan.

Avsnittet och show notes hittas här. Där kan ni också hitta gamla avsnitt av Buffypodden och Shinypodden om MCU, Bowie, Bröderna Coen och Hitchcock.

Nu blir det paus med poddanden, men Shinypodden är åter till hösten.



söndag 19 maj 2019

Re-watch: Tinker Tailor Soldier Spy (2011)


Efter boken och den ypperliga miniserien av BBC ville jag såklart se om Tomas Alfredssons filmen från 2011. Jag såg filmen på filmfestivalen och har redan skrivit om den på bloggen förut, se här.

Denna gång kunde jag fokusera mer på avvikelser och likheter med de två tidigare verken på samma historia. Filmen lånar en hel del från miniserien i struktur och vissa element men den har flera sker som gör den unik också.

En stor skillnad mot både boken och miniserien jag direkt tänker på är hur de presenterar Smiley. Han spelas av Gary Oldman som såklart gör en bra insats även om Smiley för alltid kommer se ut som en åldrad Alec Guiness i mitt huvud. I filmen är Smiley mindre kontrollerad hela tiden. Han verkar mer hämndlysten här i filmen. Det är den mest troliga reaktionen hos Smiley, men den saknas helt i boken och miniserien. Här i filmen ryter Smiley till och med till vid ett tillfälle. Quelle spectaculaire!

Gary Oldman är vass. Han är en suverän skådis. Jag gillar också hans look and feel. Han är klädd i klanderfri svindyr tredelad kostym i denna film. Jag vet inte riktigt om det är bilden man får på honom i böckerna dock. Jag gillar också de lustiga och smått bisarra scenerna när Smiley är ute och simmar i någon parkdamm. Ska det vara någonstans i London tro...

Strukturen i filmen är lik den i miniserien dvs att alla scener som berättas via återblickar visas i rimligt kronologisk ordning. Filmen är hyfsat lätt att följa, trots alla intrikata turer Smiley tar för att av slöja vem som är mullvaden. Här i filmen förenklas mysteriet en hel del och det är kanske en av filmens svagheter. Jo, den kommer icke upp i samma nivå som bok eller miniserie i det avseendet.

Övriga skådespelare som jag gillar i filmen är John Hurt som Control, Toby Jones som Percy Alleline, Colin Firth som Bill Haydon, svenske David Denick som Toby Esterhase, Tom Hardy som Ricki Tarr och framför allt Benedict Cumberbatch som Peter Guillam. Filmen har snygg design och allt ser ut att komma från sjuttiotalet. Boken skrevs 1974 och handlingen är samtida. Tom Hardys stil andas sjuttiotal och jag kommer ihåg att jag fascinerades över hans stora feta läppar även förra titten.

Även filmen visar vad som händer med mullvaden, vilket miniserien gjorde men boken alltså inte skriver i klartext. Miniserien visar när George möter Ann efter händelserna. Boken avslutas när George är på väg till henne. Filmen väljer något mitt emellan, hon är hemma i lägenheten när George kommer hem, men vi får inte se henne eller något från deras konversation.

Betyg: 4/5