The Killer (2023)

David Fincher kom ut med en ny film förra året. Den gick mig mer eller mindre obemärkt förbi. Gick den ens upp på bion? Det borde den väl ha gjort. Jag såg den i alla fall när den kom ut på streaming. Jag tycker han är en bra regissör, helt klart över medlet. Och han har med The Killer levererat en mycket duglig thriller om en lönnmördare som arbetar på kontrakt, om hur ett jobb slår slint och hur han måste söka hämnd på sin uppdragsgivare och en massa kollegor.

Jag gillar filmens lugna tempo. Inledningsvis kändes den för långsam men så fort jag kom in i filmen ordentligt flöt den på mycket bra. Huvudrollen som "The Killer" spelas av Michael Fassbender efter några års semester från filmandet. Han är bra, även om hans ansiktet gjorde mig påmind om The Counselor som Carl tvingade mig att bevittna. Otäckt film det där.

Feelingen i The Killer är något helt annat. Jag undrar om den inte påminner lite om Anton Corbijns The American från 2010. Liknande team och liknande tempo i filmerna, långsamma.

Jag gillade Fassbender i huvudrollen. Tilda Swinton, Charles Parnell och Arliss Howard var bra i små biroller. Stämningen i filmen var mycket trivsam, lika delar spänning och action med en hel del eftertanke. Mördaren verkar mycket duktig men han begår ett enkelt misstag och vi vet aldrig riktigt om han har koll på läget eller ej. Efter den långa inledningsscenen består det mesta av den två timmar långa filmen om hämnd. Hämnd på film brukar vara intressant på film, det är en grundläggande känsla som jag tror alla kan relatera till. Även om de flesta av oss kanske inte har teknikerna, utrustningen eller modet att göra som the killer.

Betyg: 3,5/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Veckan låt

Snart blir det en massa album och låtar från 1990 i Specialen, men jag hinner klämma in en gammal goding från Bowie före dess.

David Bowie med Golden Years i en video som något fan gjort.

Redan slut? Då hinner vi med en låt till, en låt till från samma skiva. 

Denna version live på scenen hos BBC sommaren år 2000.

Wild is the wind. RIP, Mr Magic.

Perfect Days (2023)

Wim Wenders nya film utspelas i Tokyo och osar av japanskhet. Han är ett fan av den japanske mästerregissören Yasujirô Ozu, och med Perfect Days gör han sitt bästa för att göra en film i Ozus anda.

Filmen är långsam och repetitiv, och den fungerar som en meditativ betraktelse av en man som lärt sig att uppskatta de små sakerna i livet. Det kan vara den vackra soluppgången över Tokyos skyskrapor, hur ljuset faller mellan grenarna på det gamla trädet i parken där han äter sin lunch, eller middagen på favoritrestaurangen om kvällen.

Hirayama (Koji Yakusho) jobbar som städare av offentliga toaletter i Tokyo. Han lever ensam i ett oansenligt litet kryp-in. Han har inte många ägodelar förutom en madrass på golvet, en läslampa och ett litet bibliotek av klassiker. Just nu läser han Steinbeck. Han är till synes nöjd med livet och verkar inte ha ambitioner om något annat. Han tar bilen till jobbet redan innan solen gått upp och på vägen lyssnar han på gamla musikkassetter som fanns på åttiotalet. Han gillar klassisk rock som Lou Reed och Rolling Stones. En mäkta besynnerlig man som tar sitt enkla jobb på högsta allvar och som uppenbarligen är mycket stolt över sitt förvärv. Han är lika uppenbarligen både intellektuell och intelligent och jag ser honom i en miljö som på något sätt inte riktigt passar in.

Under hela filmen försöker jag förstå vad som hänt honom. Vilken miljö kommer han ifrån? Var är hans familj? Fru och barn? Efter middagen hänger han på en liten bar och han verkar vara intresserad av den kvinnliga ägarinnan. Har de ett förhållande? Har de haft ett? Vi får inte veta.

Även om filmen är långsam är den aldrig tråkig. Inte minst på grund av standarden och variationen på de Tokyos offentliga toaletter. Vilken standard! Vi får också lära känna Hirayama mer och mer under filmen gång. Han hjälper sin slarviga kollega, han får besök av sin systerdotter och han har ett nattligt möte med en döende man bland annat.

Under andra halvan av filmen händer det en massa saker för att vara med Hirayamas mått mätt, och jag tror att många av de svar jag söker kan dölja sig i några av de interaktioner han har. Slutscenen indikerar att han fått allt han önskade. Men vad var det? Det är inte så lätt att veta. Man kan gissa men några exakta svar finns kanske inte. Som livet självt alltså.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

La passion de Dodin Bouffant (2023)

Att servera någon en omsorgsfullt tillagad middag är det bästa sättet att visa att man älskar någon.

La passion de Dodin Bouffant är ett ljuvligt franskt romantiskt drama i historisk miljö. Filmen handlar om kocken Eugénie som arbetar hos den rike mannen Dodin Bouffant på hans herrgård på den franska landsbygden 1889. Dodin är en livsnjutare och älskar mat som han avnjuter tillsammans med vännerna i en liten herrklubb. Dodin och Eugéne som båda är i övre medelåldern är också ett kärlekspar, han vill gifta sig med henne men hon duckar och vill hellre fortsätta vara hans kock istället för frun i huset. När Egénie får svindel och svimmar inser Dodin att han måste snabba på processen.

Detta är en film för finsmakare då det gäller film och/eller mat. En riktigt ljuvlig anrättning med djupa smaker och lager på lager av psykologi, kärlek och ömsesidig respekt. Det finns knappt några fiender i en film som denna. Det skulle i så fall vara den utländska gästen som för att imponera på Dodin och hans vänner bjuder på en groteskt överdimensionerad middag som tar åtta timmar att äta sig igenom. Nej Dodin, Eugénie och deras vänner behandlar maten och matlagning på samma sätt som varandra med kärlek och finess.

Vi får följa Eugénie och hennes assisterande köksa Violette samt Violettes unga systerdotter Pauline i köket. Inledningen av filmen är mer eller mindre i realtid då Eugénie och hennes hjälpredor tillagar en fantastisk femrätters till herrklubben. Det är "slow film" som drar ner åskådarens tempo och fokuserar oss på en tid då människan levde långsammare.

Just Pauline, den lilla viljestarka flickan på cirka 12 år var min favorit. Det visade sig att hon hade perfekta smaklökar, i alla fall enligt Dodin och Eugénie. Hon var inte central eller ens nödvändig för filmen, men just som den där extra nypan salt över maträtten som får den att blomma ut och förstärka dess smakrikedom adderade hon något till filmen.

Vi pratade om filmen på Specialen om de bästa filmerna från 2023 och då fantiserade vi om att Bio & Bistro Capitol borde ha specialvisning på denna film och servera publiken en avsmakningsmeny med all mat som serveras under filmens gång. Vilken grej! Kan inte någon genomföra denna idé!

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Filmen heter också på olika språk "En Doft Av Kärlek", "The Taste of Things" och "Pot au Feu".

Veckans låt

Vi börjar närma oss inspelningen av Specialen om musikåret 1990. Jag gissar att alla fans av podden är spända av förväntning.

The Waterboys släppte sitt allra mesta irländska album detta år. Dess namn är svåruttalat... "Room to roam". 

På den skivan finns två så kallade "crowd pleasers", två ljuvliga kärlekssånger, och jag bjuder på en av dem redan idag. Håll till godo.

Veckans låt är "A man is in love" av The Waterboys.

Are You There God? It's Me, Margaret. (2023)

Are you there God? It's me, Margaret. är en underbar American Independent-film av regissören Kelly Fremon Craig. Filmen är en klassisk coming-of-age comedy-drama och det är en genre som det finns mycket skit i men när det är bra så blir jag lätt såld på filmen. Den landade på tredje plats på min första version av topplista för 2023 års filmer, dvs den lista jag tog med mig till poddningen.

Filmens huvudperson är den 11-åriga Margaret, spelad av Abby Ryder Fortson. Året är 1970 och Margaret och hennes familj bor på Manhattan och hon umgås mycket med farmor som bor nära. En höstdag slår blixten ner då föräldrarna informerar dottern om att familjen ska flytta till en förort någonstans i New Jersey. Margaret står inför avgörande steg in i vuxenvärlden och nu måste hon slitas upp med rötterna från hemmet och kompisarna. Hon anser att detta är orimligt!

Filmen har bra manus, en tajt regi, den är rolig, öm, ibland tänkvärd och den överraskar lite grann då och då eftersom den inte faller i de vanligaste fällorna för en ungdomskomedi. Starkast lyser ändå Rachel McAdams i rollen som Margarets mamma Barbara. Även Benny Safdie som pappan Herb och Kathy Bates som farmodern Sylvia är jättehärliga. Jag har inte sett Kathy Bates så här ljuvlig sedan hennes Miss Sue i The Blind Side. Men bäst är Rachel McAdams, så har jag sagt det två gånger. Hon borde ha fått en nominering till bästa kvinnliga biroll. Jag hade gärna sett henne vinna också för den delen.

Problemen för karaktärerna i en slice-of-life film som denna är sällan så speciellt stora egentligen, men för rollfigurerna som lever sitt liv i sina liv är de förstås mycket större. Filmen beskriver på många sätt något alldagligt men samtidigt något specifikt för just denna familj som ändå känns igen. Jag älskar att hänga med dem och filmen sätter tidsandan suveränt.

Filmen nämner Gud i titeln och javisst, Margaret ber till Gud flera gånger om. Filmen behandlar på ett nyktert och icke fördömande sätt problematiken med religion och hur människan kan förhålla sig till den. Margarets farföräldrar och pappa är judar medan morföräldrarna är hårt kristna vilket givetvis skapar friktion. Mamman har valt att "hoppa av" denna karusell och är ateist. Jag håller på henne.

Härlig film som jag varmt kan rekommendera till de av er som gillar genren med lite otydlig handling och inga stora händelser att tala om egentligen.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Fast Charlie (2023)

Fast Charlie är en gansgterthriller från den amerikanska södern, en "southern neo-noir" kanske. Den gamle silverräven Pierce Brosnan spelar Charlie Swift, en bister och hårdnackad gangster som är consigliere för den lokala maffiabossen Stans. När en ny ung hetsporre gör sitt move för att ta sig upp i hierarkin blir det bökigt.

Charlie är luttrad men han har den gamla skolans moral och etik samt hjärtat på rätt ställe. Hans mest framträdande egenskap är dock en total lojalitet till Stan.

Under det bökiga kommer Marcie, exfrun till ett av gangstrarnas fotfolk i skottgluggen. Kan hon känna till hemlisen som hennes ex tog med sig i graven? Fast Charlie måste samarbeta med Marcie innan allt går överstyr. Spänningen byggs upp under filmen.

Jag gillar att filmen håller sig hela filmen igenom och inte tappar fokus, stajl eller tempo mot slutet som är så vanligt med halvtaskiga filmer. Dessutom gillar jag skådespeleriet överlag. Pierce Brosnan har jag alltid gillat och här gör han ett bra jobb som den erfarne och lite lätt cyniske Charlie.

Marcie spelas förträffligt av Morena Baccarin som vi mest kommer ihåg från en okänd tv-serie som heter

Firefly. Marcie är en tuffing med skinn på näsan och hon backar inte för situationen. Lyckligtvis slipper vi "damsel in distress"-syndromet här. Hennes karaktär här i filmen påminner lite om hennes roll i Firefly och jag faller för henne. Igen.

Den gamle maffiabossen spelas av en rejält gammal James Caan i hans sista film. "Sonny Corleone" från Gudfadern slöt cirkeln på ett fint sätt med denna film.

Detta var en stor överraskning. Jag gillade stämningen i filmen, blev inte besviken mot slutet och gillade att hänga med karaktärerna.

Betyg: 3+/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Shinypodden Special - Toppfilmer 2023, del 2

Specialen i luften med andra delen av toppfilmer från 2023. Niklas, Carl och Jojje är åter på plats.

Under avsnittet kommer vi kora årets film om Specialen får välja. Och det får vi.

Barbenheimer var årets snackis. Barbie har ramlat av racet mot förstaplatsen, men vi har Oppenheimer kvar. Hur ska det gå??

Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Veckans låt

Den 5:e april 2002 dog Layne Staley av en överdos på en speedball, en blandning av heroin och kokain.

Enligt ryktet regnade det i Seattle den dagen (något som inte är en högoddsare i och för sig).

Också funnet på internet: "[It']s an old Indian custom … that if it rains, something like that, when somebody dies, if it rains their spirit is set free."

Sjöng Layne om sin egen död ett decennium före sin död? Mycket möjligt för var och varannan låt handlade om missbruk och död. Han ville väl vakna upp från drömmen...

Veckans låt är Alice in Chains "Rain when I die" från deras bästa platta "Dirt" (1992).

För kalenderbitaren: Curt Cobain tog livet av sig åtta år tidigare, den 5:e april 1994.

DogMan (2023)

Luc Bessons senaste film är en mix av genrer och stilar där drama blandas med action och en hel del magisk realism på det. Jag kan tänka mig att filmen är en vattendelare men jag gillade den mycket.

Filmen inleds under natten när polisen stoppar en skåpbil. Chauffören är en vuxen vit man i drag med peruken på sné, läppstiftet smetat och klänningen i oordning. Han är också blodig lite här och där, som om det skvätt. När chauffören knappt svarar på tal och dessutom inte vill öppna bakluckan på skåpbilen blir polisen än mer misstänksamma. När de öppnar dörren hoppar 30-talet hundar ut ur bilen och springer iväg längs gatan. Vad är detta? frågar polisen sig, och vi åskådare frågar oss samma sak.

Chauffören, Douglas (Caleb Landry Jones) låses in i ett förhörsrum på polisstationen och polisen ringer in jourhavande psykolog Evelyn (Jojo T. Gibbs). Det är via Evelyns intervjuer med Douglas vi lär känna honom och hans livsöde. Samt hur det kom sig att han kunde prata med hundarna.

My gosh, detta var något speciellt. En unik film. Jag gillar det mesta som Luc Besson regisserat, i alla fall hans sci-fi och actionfilmer. Detta var delvis nya marker men jag gillade det mycket. Jag kan älska sagor som befinner sig mellan det verkliga och fantasins värld. Besson bjuder också på en rejäl fajt mot slutet, action och pang pang.

Caleb Landry Jones spelar huvudpersonen Douglas och han är nog också den enda skådespelaren jag känner igen. Han är otrolig i denna film. Han bär hela filmen på sina axlar, ger den en gravitas som kändes överraskande. Hans hängivenhet till rollen är central och han ger sin Douglas en blandning av stoiskt lugn, beslutsamhet och sorgsenhet. Men hans Douglas saknar aldrig syfte med det han gör han och vi hejar på honom som man gör ibland. Filmen är allt annat än käck, ett stort vemod omfamnar den från första scenen.

Bra jobbat Luc!

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Taylor Swift: The Eras Tour (2023)

"So you and I, we're about to go on a little adventure together. And that adventure is going to span 17 years of music, and it's going to be one era at a time. How does that sound to you?"

Sedan något år tillbaka kallar jag mig stolt en Swiftie. Tyvärr har jag inte biljett till någon av konserterna på Friends Arena i maj... Men andra bäst är denna konsertfilm från den pågående The Eras Tour. Filmen är inspelad under hennes sex konserter långa stopp på So-Fi Stadium, Los Angeles 3-9 augusti 2023.

Som konsertfilm erbjuder denna film inget mer än konserten rakt upp och ner. Inga intervjuer eller "behind the scenes". Eftersom det finns så otroligt mycket intervjuer och annat material med miss Swift tycker jag det är ok. I vanliga fall kan jag gilla att få lite mer "kött på benen" om artisten, men här uppskattar jag renheten i att få uppleva konserten mer eller mindre som den var i konserthallen. Bioversionen av filmen är 3 timmar lång och täcker i princip alla låtar hon spelade. I verkligheten var konserterna oftast över 3 timmar och 20 minuter inklusive snack mellan låtar och annan strötid.

Jag är en sucker för spännande koncept på konserter, som när Neil Young kom in på Cirkus 2003 och gjorde världsdebut av ett vid tiden osläppt album (Greendale). Eller när artister som The Cure, David Bowie och Fish med flera spelar hela album live. Här har vi ett nytt grepp, med eror. Jag gillar idén skarpt.

Taylor delar in konserten i 10 eror eller akter. En akt per album plus en kort nionde akt med två akustiska låtar per konsert där hon överraskar med olika låtar varje kväll, ibland låtar hon aldrig spelat förr till och med. Hon täcker in alla hennes studioalbum förutom debuten "Taylor Swift" från 2006. Jag var först lite undrande varför hon inte tog med det albumet men hon har ju inte spelat in Taylor's Version av det än så jag gissar att hon håller på det lite. Dessutom spelade hon låtar från debutalbumet under den lilla akustiska delen av och till.

Konsertfilmen är lång men samtidigt otroligt underhållande och lätt att titta på. Jag såg dessutom den förlängda versionen "Taylor's Version" som adderar nästan 30 minuter av akustiska låtar (från olika kvällar) efter bioversionens eftertexter var över. Det var som ett extranummer. 

Showen är extraordinär på flera sätt. Scenshowen är givetvis top notch med dans i massor samt scen- och klädbyten mellan varje "era". Bytet mellan eror är extra spännande då albumen (erorna) inte kommer kronologiskt. En underbar överraskning för fansen varje gång. Spektakulärt. 

Men framför allt är Taylors låtskatt makalös och flera låtar växer när de framförs live. Till detta är hennes karisma och humor på scenen omöjlig att undfly, det mesta görs med ett glitter i ögonen. I alla fall tills tonaliteten switchar, då hon blir oskrymptad, som sig bör.

Filmupplevelsen var så lustfylld att jag fick in filmen på min top 10 för 2023 trots att det är lite udda att ha med en konsertfilm på top 10, lite som med dokumentärer. Det blev ett undantag denna gång.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Några lösryckta favoriter från showen:
Act I: Lover - The Man
Act II: Fearless - Love Story
Act III: Evermore - Willow
Act IV: Reputation - Don't Blame Me
Act V: Speak Now - Long Live
Act VI: Red - All Too Well (10 Minute Version)
Act VII: Folklore - Cardigan
Act VIII: 1989 - Shake It Off
Act IX: Acoustic set - You're on Your Own, Kid (solo on piano)
Act X: Midnights - Lavender Haze / Anti-Hero / Midnight Run / Vigilante Shit / Bejeweled / Mastermind / Karma
(ja, jag är väldigt svag för albumet Midnights)

Shinypodden Special - Toppfilmer 2023, del 1

Specialen är tillbaka med de bästa filmerna från 2023. Som vanligt välkomnas gästerna Jojje, Carl och Niklas.

I dagens program snackar vi om våra outliers. Andra avsnittet med alla konsensu-picks med mera kommer om en vecka.

Årets snackis var Barbenheimer, och självklart kommer vi beröra båda filmerna under de två avsnitten.

Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Veckans låt

I researchen inför den annalkande poddningen om albumåret 1990 hamnade jag såklart till slut vid Sinéad O'Connor. Detta år släppte hon sitt andra album I Do Not Want What I Haven't Got. Hennes debut är fortfarande magiskt bra men det får vi ta när vi närmar oss albumåret 1987.

Jag ramlade i vilket fall ner i kaninhålet och har umgåtts med Sinéad en hel del denna vecka. Hon var en otrolig människa, starkare än någon annan jag känner till och en av de argaste. Hon hade en gudabenådad sångröst. Hennes livs historia är lika hjärtskärande som fascinerande. Sinéad RIP.

Ovanligt nog är faktiskt första spåret på albumet bästa låten. Den påminner dessutom mest om materialet på The Lion and the Cobra. Det är musik som bjuder in till uppmärksam lyssning. Hennes ord, hennes musik, hennes röst...

Jag besökte två av hennes konserter under april 1990, på Brighton Centre och London Hammersmith Odeon. Konserterna inleddes med denna låt.

Veckans låt: Sinead O'Connor - Feel so different (1990)

Jag har valt en live-version från en konsertvideo från 1990-turnén. Mycket nöje!

Sharper (2023)

Sharper är en crime-heist-thriller. Jag gissar att filmskaparna tänkte sig en "smart" thriller som skulle överraska åskådarna inte bara en utan två, tre, många gånger. Detta är en film med en overload av twistar vilket gör att hela filmen känns tom och platt, inte det minsta "smart". 

Jag vill hävda att twistar som ställer allt på sitt huvud kan vara ett effektivt sätt att ge energi åt en film, men det är ett vertyg som filmskaparen inte bör överutnyttja. Twistarna blir mindre och mindre effektiva i rask takt och väldigt snabbt drar de ner filmen istället för att förgylla den. Ett bra exempel på detta är fake deaths i spänningsfilmer. Funkar jättebra en gång, maximalt, alla uppföljande blir bara negativt. Fool me once...

Här handlar det om twistar om vem som blåser vem i en rörig historia om arvet efter en extremt rik gammal man ur Manhattan-sociteten. Alla vill åt hans pengar, inklusive några scam artists som intagit Manhattan. Tankarna förs åt den underhållande "Heartbreakers" med Jennifer Love Hewitt, Sigourney Weaver och Gene Hackman. 

"Sharper" saknar dock den charm "Hearbreakers" hade och satsar mer på spänning. Men ack, vi åskådare luras gång på gång på gång. Det blir inte heller bättre av att filmen hoppar tillbaka och visar nya aspekter i heisten om och om igen. Efter första twisten var filmen fortfarande intressant men sen löpte de amok med twistarna, heister hit och dit. Vi fick till och med en fake death som lök på laxen. Alla stakes försvann och jag lämnades med en besviken känsla i knoppen.

Filmen har några kända skådespelare som lockade, framför allt Julianne Moore, Sebastian Stan och den gamle veteranen John Lithgow. Huvudrollen spelas av Justice Smith. Kunde ha blivit bättre. Jag gillade inledningen, första akten. Sen bar det utför. 

Betyg: 2/5

The Night of the Hunter (1955)

Dags att släcka en "skämsfilm" som man kanske som filmnörd borde ha sett för länge sedan. Jag har nu i alla fall sett "The Night of the Hunter", denna klassiska amerikanska film-noir från 1955. Det var spännande att sätta sig ner för lite noirig spänning.

Men ack detta var inte speciellt bra. Jag kan bara spekulera över varför denna film blivit en sådan kultklassiker. Den visades tydligen ofta på tv i USA under 70-talet och som vi alla vet kan favoriter från ungdomen växa till obestridliga favoriter som ingen ny film kan besegra. Så jag får väl gissa att jag såg denna film för sent i livet.

Filmen beskrivs som en ryslig och spännande film men det gick mig helt förbi. Robert Mitchum spelar en galen seriemördare och resande präst. Han kanske inte är en präst egentligen men det är omöjligt att skilja de två typerna så låt gå. 

Han får veta av en dödsdömd fånge att fången har gömt alla pengarna från ett bankrån hemma hos sin fru och deras två barn. Prästen smider sina planer och gifter sig med änkan för att kunna leta reda på pengarna. Det hela blir en kamp mellan prästen och sonen i huset, John, om var pengarna är gömda. 

Under titten kom jag genast att tänka på Hitchcocks Shadow of a doubt från 1943 där Joseph Cotten spelar en liknande roll som Mitchum här, och Teresa Wright spelar en liknande roll som Billy Chapin i rollen som John. Shadow of a doubt är den bättre filmen på alla punkter; bättre och tajtare regi, mycket snyggare foto, överlägset skådespeleri och ett manus med dialog som inte låter som en sunkig teaterpjäs.

I The night of the hunter kändes hela världsbygget konstigt, som om det var en låtsasvärld. Tänk hur feelingen i The Wizard from Oz med Judy Garland. Inte lika extremt men något litet åt det hållet i alla fall.

Filmen blev den brittiske skådespelaren Charles Laughtons enda film som regissör. Han blev så störd av det dåliga mottagandet filmen fick av kritiker och publik att han inte regisserade någon mer film. Det var kanske lika bra det för regin i denna film var undermålig. Dels har vi den onaturliga dialogen men framför allt för att hela filmen kändes ryckig. Scenerna hängde inte ihop och känslan blev istället som att det var en hög scener som radades upp efter varandra. Ibland hoppade han fram i tiden, ibland hängde scenerna ihop lite bättre. Detta är basic filmregi som är grundläggande skills för dagens regissörer vilket gör att man ser inte detta problem så ofta, och därför blir det extra tydligt när det poppar upp såhär.  

Filmens ljuspunkt dök upp i slutet då miss Cooper dök upp som en räddande ängel. Hon spelades för övrigt av Lillian Gish som vi sett i Victor Sjöström stumfilm The Scarlett Letter från 1926.

Nej, tyvärr levde inte The Night of the Hunter upp till epitetet klassiker. 

Betyg: 2/5 

Veckans låt

Lyllos alla som har biljett till Taylor Swifts The Eras Tour på Friends arena i maj. 

Veckans låt är en av många briljanta låtar från hennes senaste album Midnights. Det är som vanligt högst personligt och i denna sång autobiografiskt om hennes karriär. Låten spelas också akustiskt på touren lite då och då.

Jag upptäckte Taylor via skvalradio då jag insåg hur mycket jag gillade hennes sångröst.

Jag blev ett fan under pandemin då hon släppte Folklore och Evermore. Damn vilka bra album, mindre pop och mer av nedstrippad folkmusik.

Jag blev en swiftie när jag lärde känna henne närmare via hennes musik och inte minst via intervjuer på YouTube. Det går inte att inte älska henne.

Och nu i veckan såg jag konsertfilmen "Taylor Swift: The Eras Tour". Den är väldigt, väldigt bra.

Veckans låt är tagen från konsertfilmen: "You're on your own, kid"

Bonus: Taylor's "you're on your own now"-speech at NYU 2022

Monsieur Spade - Season 1 (2024)

Clive Owen i rollen som en pensionerad Sam Spade i en liten by i Frankrike. Javisst, jag är intresserad.

Sam Spade dök upp 1930 i boken The Maltese Falcon vilken har filmatiserats några gånger. Mest känd är filmen med samma namn från 1941 där Humphrey Bogart spelar Spade.

Nu hoppar vi fram till sextiotalet och finner en pensionerad Spade på franska landsbygden i denna amerikansk-franska serie. Jättespännande. 

Owen spelar den cyniske och luttrade gamla privatdeckaren Sam Spade som inte vill bli inblandad. Men inblandad blir han i en tämligen komplex historia med efterdyningar av andra världskriget, pågående konflikt i Algeriet, en före detta flickvän, hennes dotter och sökandet efter flickans pappa, sex nunnor, en munk, MI6, CIA, Franska säkerhetspolisen, den lokala polisen, den lokala barägarinnan och änkan som äger den stora vingården.

Japp, serien motionerar sannerligen de små grå som Hercule brukade säga. En del skulle kanske säga att den är rörig, men jag fann den spännande och fascinerande. Det var som att mysteriet långsamt blottlades lager efter lager. Dessutom blandas engelska och franska hej vilt så detta skulle kunna vara ett fall då svensk textning är att föredra.

Clive Owen ser sliten ut. Jag vet inte om det var smink eller bara det faktum att han snart fyller 60 år! Det passar i alla fall. Stilen är tagen från film noir, dvs raka rör och hårda bud. Spades attityd och dialog är en uppfriskande fläkt i en tid då folk är lättkränkta som f-n. Här har vi en äldre vit man som i princip skiter i vad folk tycker om vad han säger. Befriande!

Jag trodde först att jag inte kände igen en enda från de övriga skådespelarna, men tydligen spelas Gabrielle av Marcello Mastroianni och Catherine Deneuves dotter Chiara Mastroianni! Stjärnstatus på det föräldraparet. Och henne har jag faktiskt sett i den okända men suveräna filmen Carnages från 2002.

Favoriter var annars den lokale polischefen Patrice spelad av Denis Ménochet och Cara Bosom i rollen som Teresa.

Bra serie som blev mörkare och mörkare desto längre den gick och mot slutet hade stakes som kändes ända ner i magen. Den slank ner på några få dagar.

Betyg: 4/5

Veckans låt

Veckans låt är Cowgirl in the sand av Neil Young. 

Under veckan har nyheten om att Neil Young bestämt sig för att återkomma till Spotify spridits. Det betyder att det kommer bli ok att spela hans musik i podden igen. Något som kanske kommer till pass redan till nästa albumår. Härligt.

Det var via Cowgirl in the sand som jag upptäckte Neil Young, närmare bestämt via den akustiska versionen från liveplattan "4 Way Street" med Crosby, Stills, Nash & Young som kom ut på LP 1971. 

Jag har sedan dess älskat hans musik och jag kommer älska hans musik... alltid. 

Neil är lustig på det sättet att han gör sina låtar i drastiskt olika versioner mellan album och live, korta akustiska blir långa elektriska och vice versa. Han hoppar från solo och akustiskt till gitarrgnissel med Crazy Horse, stämsång med CS&N till magnifik countryrock med The Stray Gators, från The International Harvesters till Promise of the Real på senare år och en massa andra kompband däremellan där de alla erbjuder sin egen känsla och stajl.

Cowgirl in the sand avslutar hans fantastiska andra album "Everybody Knows This Is Nowhere" från 1969. Där körs originalversionen med Crazy Horse, fullt ös, och den klockar in på drygt 10 minuter. Under inledningen plockar Neil lite förstrött på strängarna men efter några stunders eftertänksamhet kickar Crazy Horse in... trummor, bas och den andra gitarren. Låt Neils och Danny Whittens gitarrdueller ta dig på en trip... Det är magiskt.

På livealbumet "4 Way Street" får vi Neil ensam på scenen med en akustisk gitarr. I det formatet är låten inte ens fyra minuter lång, men med fokus på den enigmatiska sångtexten som fans har spekulerat om i över femtio år nu. 

Cowgirl in the sand, live från "4 Way Street":

Cowgirl in the Sand, originalversionen från "Everybody Knows This Is Nowhere":

Dune: Part Two (2024)

Denis Villeneuve har gjort det igen. Han har till och med överträffat sin första Dune-film med denna magnifika uppföljare. Världsbygget är otroligt bra och det är en häftig upplevelse att få följa med till Arrakis på äventyr igen. Foto, production design, kostymer och framför allt ljuddesign är rent ut sagt makalöst. Detta är en typ av filmskapande som endast ett fåtal filmmakare lyckas med.

Om styrkan i filmen ligger i världsbygget gäller mina reservationer rollfigurerna och deras relationer. Båda filmerna är så otroligt snyggt gjorda att de får ett högt betyg per automatik, men jag saknar ett starkt engagemang för någon av rollfigurerna i filmen. Konstigt, ingen favorit!

Jag kände exakt samma sak i den första filmen. Då tänkte jag att det nog berodde på att den nästan uteslutande sysslade med att etablera världen och sagans handling. Men när jag nu såg om den häromveckan tyckte jag att den funkade mycket bättre. Jag gissar att på grund av att filmen var så massiv och gav så många intryck behövde jag se om den för att till fullo uppskatta den. Och jag tror att det blir exakt likadant med denna film. Jag ser fram emot att se om den.

Rollfigurerna är uppenbarligen lite mindre prioriterade än politiken i dessa filmer och det är absolut på minussidan. Man får väl ändå anta att Paul är huvudpersonen, men jag får trots det inte riktigt grepp på honom. Han är som bäst när han umgås med sina vänner i armén som Duncan och Gurney men det blir mycket svagare när denna film helt plötsligt ger en vajb av YA romance med Paul och Chani som två hormonstinna tonåringar ute i öknen. Jag förstår handlingen i filmens, men jag känner inte deras kärlek i magen. 

I slutet av filmen uppfattar jag det som att Paul blir mörkare, dystrare och framför allt farligare. Tyvärr tycker jag inte att Timothée Chalamet riktigt klarar av den biten av rollen. När han använder "the voice" mot Reverend Mother Mohaim känns det mer som att det är "the vocie" som är mäktigt än att det är Paul själv. Det är gimmicken, inte hans personlighet som är hotfull. Jag klurar lite på Jessica också, är hon ond, god eller mitt emellan? Det är lite oklart vad Bene Gesserit egentligen är ute efter, men jag antar att det visar sig i tredje filmen...

Filmens villains är däremot bra presenterade. Här står psykopaten Feyd-Rautha ut. Jag trodde först att han spelades av Bill Skarsgård men det var tydligen Austin Butler. Han gjorde det bra i vilket fall. Stellan är ungefär som han var i första filmen, tyvärr får vi inte se så mycket av honom. Javier Bardem som den religiösa fanatikern Stilgar var underhållande och stod för den lilla gnuttan humor som filmen bjuder på. 

Generellt sett skulle filmen mått bra av några långsamma och lugna scener där rollfigurerna bara hängde med varandra och på så sätt byggde relationerna från grunden. Denis skulle lagt in några "Joss"-scener helt enkelt.

Filmens actionscener var genomgående bra och barmhärtigt korta. Här visar Denis finess i att inte dra ut dem så förbannat mycket som tex i valfri superhjältefilm. Betyget blir högt och samma som jag gav Dune efter första titten, men jag tror som sagt att denna kan växa vid omtitt.

Betyg: 4/5

The Beekeeper (2024)

The Beekeeper var tämligen given att ses. Jag gillar Jason Statham och det betyder ofta en helt klart duglig actionfilm. Och det är precis vad vi får här.

Statham gör aldrig bort sig, han är underhållande. I denna film spelar han en pensionerad agent som vänder sig mot systemet då han ser att det håller på att ruttna inifrån. Lite som när bisamhället dödar sin drottning när hon inte längre producerar nya ägg för att odla upp en ny drottning. Det är hårda bud.

Som ofta med dessa ensamma män emot en herrans massa poliser och andra agenter är det som bäst under första halvan då det fortfarande finns spänning kvar vad det är för fiende han ställts inför. Detta klarnar långsamt under filmens gång. Tyvärr är det som med hajen i Hajen där det är mer skrämmande innan man får möta monstret. Det är som mest skrämmande när det är vår egen fantasi som sätter gränserna för hur ond det kan vara. När vi får se hajen är den bara ett vanligt odjur. I detta fall blir fienden, hotet som skulle kunna sätta stakes i filmen, mindre och mindre ju längre in i filmen vi kommer och det får ändock ses som en klar miss i manus.

Statham bra. Jeremy Irons som del av the villains var bra men orimligt underutnyttjad. Spolingen som spelade spolingen och kvinnan som spelade hans mamma var svaga kort och lättglömda. Redan glömt dem. Och vad tusan gjorde Minnie Driver i denna film. I GoldenEye fick hon sjunga lite i alla fall...

Poliskvinnan och hennes lustige partner var underhållande. Något av en "angry cop, funny cop"-routine.

Allt som allt underhållning för stunden med lite plus på några mycket innovativa sätt som Statham tog sina fiender av daga. Blir en trea ändå.

Betyg: 3/5

Kolla gärna in vad herr Filmitch hade att säga om favoriten Statham. 

Veckans låt

Ok så har vi kommit till albumåret 1990. Vad har vi på detta sällsamma år egentligen?

Inleder med det mest självklara. Efter uppbrottet från Marillion släppte Fish sin första soloplatta Vigil in a Wilderness of Mirrors. Sista låten på albumet får nog fortfarande anses som en av hans allra bästa erbjudande. Väldigt bra lyrics.

Och till hösten drar han ut på sin avskedsturné efter cirka 45 års kämpande. Dags för den gamle att till slut få vila. Han och frun Simone kommer flytta ut till en ö i de Yttre Hebriderna. Coolt tycker jag.

Låten heter Cliché.

Veckans låt

Vi är klara med musikåret 1985 och fokus är nu på 1990. Vi kommer åter med Specialen om bästa albumen 1990 någon gång i april. Men före dess kommer Specialen handla om de bästa filmerna från förra året, det ljuvliga filmåret 2023.

Veckans låt spelades över sista scenen och in över eftertexterna i en av årets intressanta filmer.

Det är jazz, japp så är det. Från 1958. Jag lånar med stolthet från en av kommentarerna för veckans video:

"As soon as that trumpet comes in, you know it is Miles Davis........such a masterful piece of Jazz, so understated and so balanced.  If you can't love this music, I really feel sorry for you."

Artist: Cannonball Adderley
Album: Somethin' Else
Låt: Autumn Leaves

Golda (2023)

Morgonen den 6:e oktober 1973, på Yom Kippur som är den heligaste dagen i judendomen, anfölls Israel från söder och norr av flertalet arabiska stater under ledning av Egypten och Syrien. Målet var att förinta Israel. Yom Kippur-kriget pågick drygt 2 veckor, Israel vann och detta ledde indirekt till att Egypten skrev på ett fredsavtal med Israel på Camp David 1978.

Jag var mycket nyfiken på om filmen om Golda Meir kunde komma upp i samma nivå som Darkest hour om Winston Churchill under ett avgörande skeende under WWII. Svaret är tyvärr nej. Denna biografi är bra gjord och Helen Mirren i rollen som Golda är som förväntat delikat, men hon matchar förstås inte mästaren Gary Oldman. Filmerna är båda tajta och beskriver några nervpirrande dagar under ett intensivt skeende. De fokuserar dessutom mest på personerna bakom de kända namnen samt de interna samtalen i respektive ledningsgrupper.

Tyvärr når inte Golda upp till Darkest Hour och jag får fundera lite på varför den inte bli lika spännande även om den är engagerande nog. Jag tror att det handlar om filmhantverket och om filmernas "stakes". Insatserna var minst lika höga för Israel som det var för England när tyskarna pressade på. Klart högre till och med, men trots det kommer detta inte fram lika tydligt i filmen.

Ingen av filmerna visar något från striderna. I Darkest Hour behövdes det inte, men i Golda hade filmen antagligen höjts rejält om åskådaren hade fått klarhet i den taktiska situationen bättre. Här faller Golda på hantverket "tydlighet" i berättandet. Beskrivningen av inringandet av den egyptiska armén i Sinaiöknen fanns där men spänningen infann sig inte.

Tyvärr gör inte filmskaparna det tillräckligt tydligt vad som stod på spel heller för israelerna, total förintelse vid förlust. Tex tar de knappt upp hur nära Israel var att förlora mot syrierna i slaget om Golanhöjderna, Valley of Tears.

En annan sak som filmen inte löser lika bra som i Darkest Hour är tydligheten runt falanger och de olika åsikterna hos nyckelspelare i respektive War Room. I Darkest Hour har Churchill inte bara tyskarna att kämpa mot, han hade en intern fiende i Chamberlain och hans förslag att försöka få Hitler att sluta anfalla genom att lägga ner vapnen.

En sådan tydlig konflikt saknades i Golda. Jag kan tänka mig att det beror på att i verkligheten var det inte mycket att bråka om. Det fanns inga alternativ... Antingen vinna kriget, eller bli utplånade. En av filmens starkaste scener är när Golda ber sin assistent att skjuta henne om Tel Aviv faller, innan fienden kommer fram. Det nyktra och rättframma sättet hon ber om denna tjänst är allt annat än högtravande och pompöst, det är en enkel order baserad på mycket praktiska faktorer. Chilling... Det var en av få scener som de osade stakes om i filmen.

Jag hade också hoppats att filmen skulle handla lite mer om hjältarna som försvarade Golanhöjderna mot till synes orimliga odds. Men jag antar att det är en helt annan typ av film... Finns visst en israelisk tv-serie om detta som kom ut för några få år sedan.

Golda var ändå bra och den var intressant för dess historiska betydelse. Men inte så nervpirrande som en film om att balansera på knivens egg kunde ha varit.

Betyg: 3/5

Dream Scenario (2023)

Dream scenario är en ganska intressant film som är ganska underhållande. Nic Cage spelar en man som börjar dyka upp i folks drömmar. Han är en halvtaskig forskare som jobbar som lärare på ett universitet och till en början blir han igenkänd, berömd och populär. Sedan börjar drömmarna förändras då han blir våldsam i drömmarna. Och över en nattsömn blir hans många fans världen över inte lika glada längre. Skiten träffar fläkten.

Nic Cages Paul är en ordinär man, en helt vanlig människa med svagheter som vi människor ofta har. Han är lite fåfäng och lapar därmed i sig av berömmelsen när den dimper ner i hans knä. Han har också ambitioner inom sin forskning men han prokrastinerar och idéer rinner ofta ut i sanden. Istället känner han sig bestulen på hans bästa idé av en forskarkollega och detta kränker honom svårt. Som hjälte i en film är han något av en anti.

Ja, men detta var ju lite intressant. Men tyvärr skrapade filmen bara lite på ytan om detta spännande drömfenomen. Filmen verkar egentligen endast vara intresserad av detta som en liknelse till att bli berömd på sociala medier och vad som händer när det omvända händer och monstret vänder sig emot dig - cancelled! Den frågan är också intressant, men jag kände aldrig att filmen var speciellt lämpad för att problematisera just den frågan. Då filmen blandade något magiskt eller sci-fi med ett verkligt problem som finns här och nu blev det varken hackat eller malet. Trots att sci-fi är väl lämpat för allegorier funkade det inte i detta manus.

Däremot hade det varit kul om den brytt sig mer om drömmandet och allt vad det betyder. Men icke. Det finns många bra filmer om Drömmen och det närbesläktade Minnet. Två ting som hjärnan kan göra lustiga saker med. Vi har Blade runner och dess uppföljare som ofta kommer upp så snart det handlar om intellektuellt intressanta filmer om drömmar, medvetande och själen. Sen har vi förstås crème de la crème av filmer i denna genre, Eternal sunshine of the spotless mind. Det är dags att se om den rackaren snart. 

Vår gamle vän Hitch har flera filmer om drömmar eller minnet. Jag minns särskilt Spellbound eller varför inte Vertigo! Tarsem Singh erbjuder lite modernare alster i The Fall och The Cell. Båda ljuvliga filmer om vad som kan hända i hjärnan hos oss människor.

Dream scenario blir en sådan där film som bara nästan når fram till mig. Likt en dröm förfaller den vag och utom räckhåll för mig hur jag än försöker nå fram till den...

Jag var inte helt betagen av filmen men jag hade kul när jag såg den och jag var hela tiden ganska nyfiken. Tyvärr var tredje akten filmens klart svagaste, något som många idédrivna sci-fi-filmer lider av, och den avslutningen talar emot filmen. Såvitt jag minns det i alla fall.

Nic Cage var helt ok, precis som alla övriga skådespelare, men endast Michael Cera stod ut i en liten roll. Allt annat var ljummet. Betyget blir helt ok.

Betyg: 2+/5

Shinypodden Special: Best Albums of 1985, part 2

Idag släpps andra delen av Shinypodden Special om de bästa albumen från 1985. Nu kommer vi äntligen få veta vilka album som var de mest minnesvärda från året. Och nej, det är inte The Smiths.

Länk till intervjun med Fish om Kay, kvinnan han skrev Misplaced Childhood om.

Niklas nämner ett liveframträdande från 1987 där Kate Bush har med sig David Gilmour. Ni hittar länk till det klippet i inlägget Veckans låt som publicerades igår.

Poddavsnittet hittar du där poddar finns, eller via länken här.

Veckans låt

Shinypodden Special intresserar sig just nu för albumåret 1985. Det andra avsnittet med top 5  kommer ut imorgon! 

En av 1985 års låtar fick bli Veckans låt nämligen Running up that hill av gudinnan Kate Bush.

Här har vi låten i dess puraste form, den officiella musikvideon dessutom, sedärja:

Under podden pratar Niklas om liveversionen då Kate spelar med sin välgörare David Gilmour. Jag fascineras av frisyren på bassisten. Quelle spectaculaire!

SPOILER ALERT Niklas!

Under 2022 seglade låten upp till topp på listorna på grund av dess flitiga användande i Stranger Things, season 4. Över 35 år efter dess release! Jag lämnar er med that scene...

Det är för övrigt något liknande detta The Wheel of Time skulle sett ut som när vi möter Ba'alzamon under inledningen av sagan. Dårarna som gör tv-serien är tyvärr så usla man kan vara...

Moonage Daydream (2022)

Som ett gammal Bowie-fan måste jag säga att Moonage Daydream var helt fantastisk. Jag har alltid gillat Bowie och min fascination för hans karriär och liv har bara ökat sedan han gick ur tiden 2016. När jag ser denna film blir det så tydligt att hans musik har sökt sig in i mitt innersta.

Filmen kan med fördel ses med hörlurar på och slå av textningen för bövelen så du inte blir spoilad på vilken sång som spelas. Det är ljuvligt att bara dras med och överraskas av låt efter låt som sköljer över en. Hela upplevelsen blir som en psykedelisk resa som om den vore regisserad av Salvador Dali.

Brett Morgens dokumentärfilm är egentligen inte en dokumentär utan snarare ett kollage där han låter Mr Bowie tala till oss från graven. Filmen är som en dröm man drömmer som vaken. Morgen ger oss ingen historisk kontext, berättarröst eller några nyinspelade intervjuer. Den består endast av arkivmaterial från livekonserter, tv-framträdanden, musikvideor och intervjuer med Mr Bowie.

Fokus ligger på 70-talet, de två stora turnéerna under 80-talet och de sista åren. Musiken hoppar fram och tillbaka lite men detta är framför allt en kronologisk berättelse. Morgen har fått tag på fantastiskt material för sin film. Vi får se den mytomspunna bortklippta sekvensen där Bowie gör en cover på Love me do under avskedskonserten 1973. Vi får se outgivet material från London under hans Isolar II-turné 1978. Filmen innehåller givetvis också en hel del från Let's dance och Glass Spider turenérna och det blir ett kärt återseende. 

Allkonstnären Brett Morgen har också mixat om flertalet låtar, strippade ner dem som Modern love, eller mixat ihop olika låtar som Memory of a free festival med Station to station. Generellt sett är det mycket bra mixat ljud och flera av live-upptagningarna låter bättre än tidigare släppta skivor. Quelle spectaculaire!

Mr Bowie var en filosof och han delar med sig av en hel del visdom i materialet vi får se, jag blir varm i kroppen och yr i huvudet mot slutet av den långa filmen. Bowie var en fin människa som hade insikter om många saker. Filmen avslutas fantastiskt och vi får två av hans allra mest ikoniska låtar över slutsekvensen av filmen. Dammigt i rummet så att det förslår...

En stark rekommendation till alla musikälskare i allmänhet och fans av Bowie i synnerhet. Betyget är givet.

Betyg: 5/5

Kimi (2022)

Kimi är en hich-tech thriller av Steven Soderbergh som blandar och ger med referenser till gamla godingar.

Zoë Kravitz spelar Angela som arbetar för ett teknikföretag. Hon analyserar dataströmmar från Kimi-prylar hos företagets kunder. Kimi är en Alexa-pryl. En dag hör Angela hur ett brott begås och hon börjar misstänka att hon hört ett mord på en kvinna. När hon anmäler detta till företaget blir det konstigheter och hon finner sig snart på flykt.

Pitchen för filmen skulle kunna vara att blanda Sandra Bullocks The Net med Hitchcocks Rear Window. Dessutom har de valt att Angela är en enstöring som knappt vågar gå ut från sin stora lägenhet, ett resultat av ett tidigare överfall samt att det är så folk lever under och efter covid-pandemin.

Detta är en trevlig liten science fiction-thriller som var underhållande och lite spännande under titten, men som senare var ganska lättglömd. Skådespeleriet är överlag helt ok från mestadels okända ansikten för mig. Jag vet inte om jag är så imponerad av Zoë Kravitz men hon är inte dålig, helt ok helt enkel.

Filmen kan vara ett alternativ om man gillar filmer om risker med teknikutveckling i en nära framtid. Angela arbetar i ett stort företag inom IT likt ett Google, Apple eller något av Elons alla projekt. Nöjd för stunden...

Betyg: 2/5