torsdag 15 februari 2018

Bron - Säsong 1 (2011)


Bron är en tv-serie som "alla" verkar gilla och det är väl som att svära i kyrkan, antar jag, om man inte älskar serien. Jag har nu sent omsider sett första säsongen av denna svensk-danska samproduktion.

Japp, det var helt ok. Inte himlastormande men inte heller uselt. Det var lite som att läsa Da Vinci-koden. Spännande medan det höll på, men en känsla av förvåning efteråt. "Hur kan detta blivit så omtalat av alla?". Jag är ingen expert på alla dessa svenska polisserier som går och vem vet, detta är kanske creme de la creme of svensk polisserie, men jag måste säga att som serie betraktat var det bara ok. Säsong 1 tog sig mot slutet i alla fall med en nervpirrande upplösning under bron.

Trope eller ej så tycker jag det är synd när showen använder sig av tekniken att pytsa ut information till tittaren precis i lagom takt för att få "cliff hangers" i slutet av varje avsnitt. Det är som i skräckfilmer då kameran zoomar in på offret och vi tittare inte kan se något i rummet, kan inte se vad som händer bakom kameran. Att det sedan blir en "jump scare" känns extremt konstruerat för mig. Just så känns hela säsong 1 av Bron. Kameran zoomar in och så i slutet av varje avsnitt hoppar något fram som ska chocka. Är detta det glimrande manus som det känns som att manusförfattaren tycker att det är? Hela serien andas av en självbelåtenhet i sin dramaturgi och personregister.


Vilket leder oss in på karaktärerna... "Jag älskar Saga Norén." Nej, det gör jag inte. Jag låter all kritik om skådespelerskan vila för denna karaktär är uppenbarligen skriven som hon spelas. Och det är en otroligt överdriven karaktär som man sett liknande av allt för många gånger, och oftast bättre. Författaren drar på med hela arsenalen med sin karaktär som känns onödigt orealistisk.

Saga har någon form av autism eller Aspergers. Detta är ett spännande koncept, men genomförande är på gränsen till uselt. Det är en karikatyr på en person med personlighetsstörning, vad den nu än kan tänkas heta. Det blir skrattretande och det är inte den reaktion som jag tror att showen väntar sig. När Saga går fram för att frenetiskt och mekaniskt knackar på rutan på Martin Rohdes bil kan jag inte undvika att höra i mitt huvud "Penny! Penny! Penny!".

Tänk om de hade tonat ner denna del av henne lite istället och låtit henne visa framfötterna som polis istället? Under denna säsong ligger polisen, Saga inkluderad, efter massmördaren hela tiden (till sista avsnittet). Jag får aldrig se hur polisen lyckas med något egentligen. Saga visas aldrig stå ut för att hon är så duktig i sin yrkesroll, men det är något som andra karaktärer säger om och om igen. Istället definieras hon till hundra procent av sin personlighetsstörning. Mycket trist då mer komplexa och djupbottnade karaktärer alltid är intressantare.


Sen att författaren ibland behandlar henne som en 37-årig veteran och ibland som en 24-årig novis gör inte saken bättre. Antingen är hon heeeelt oförmögen att förstå andras känslor, eller så har hon koll på hur saker och ting hänger ihop på arbetsplatsen. Detta är för mig ett tecken på ett slarvigt manus som förenklar och anpassar saker på ett korkat sätt. Självklart vill vi ha en gediget genomarbetad karaktär som utvecklas under serien, nu är hennes karaktär "all over the place" om man hårdrar det hela. Vem har sagt att det ska vara lätt att skriva ett bra manus?

Men jag kan se varför vissa blir förtjusta över Saga som karaktär. Hon påminner lite om Lisbeth Salander i det att hon är likt en seriefigur som Fantomen eller Modesty Blaise förefaller oövervinnerlig.

En karaktär som däremot inte funkade alls för mig är den patetiske Alex Schulman-liknande "stjärnreportern" på kvällstidningen. Han spelas av en allt för svag skådespelare som inte alls fyller skorna. Rollen är skriven som en tung reporter som läses av många (bland andra Saga). Han ska vara så bra och etablerad att massmördaren väljer ut just honom som sitt "språkrör". Karaktären är dock så fjantig att han bara påminner mig om Paul Tilly i ICA-reklamen...


Ok, nu har jag i alla fall tagit mig igenom säsong 1 och nu vet jag vad det är det pratas om när Bron kommer upp i en konversation. Serien var bitvis underhållande och som sagt spännande i slutet, men jag känner inte att jag måste se vidare just nu i alla fall.

Betyg: 2/5


tisdag 13 februari 2018

Get Out (2017)


Get out är en av de filmer som kommer definiera filmåret 2017. Den är något nytt och spännande och gav mig en helt ny typ av skräckfilmskomedi. Till skillnad från roliga men ospännande filmer som Zombieland eller Shaun of the dead var denna både nervpirrande så att jag knappt kunde andas och oväntad rolig på ett becksvart vis. Stämningen under första halvan kunde skäras med kniv och jag var helt slut i nerverna när filmens idé sent omsider börjades skönjas. Då avtog som brukligt den isande spänningen. Samtidigt är filmen en suverän satir med svart absurd humor. Dessutom har den ett underbart slut som inte går av för hackor. Only in the movies!



Att filmen är skriven och regisserad av en debutant känns mäkta imponerande. Jordan Peele har mest arbetat som skådespelare och framför allt i tv-serier. Nu snart 40 år gammal har han gjort sin första film och den är sensationellt bra i det perspektivet. Det känns som att man är i trygga händer filmen igenom, och då menar jag det filmiska hantverket. Då det gäller känslan från filmens handling är den det motsatta. Att stämningen på festen ute på landet kändes så hotfull att man inte kunde sitta stilla säger en hel del om hur bra filmens regissör är, men också mycket om dagens samhälle.

Skådespeleriet är också världselit och där givetvis Daniel Kaluuya i rollen som Chris står ut. Han har en närvaro som krävs för rollen och det skiner igenom. Förmågan att låta stora tårar bildas och rinna nerför kinden är ovanlig. Bradley Whitford är en gammal favorit och han är också mycket bra i denna film. Det är inte en helt lätt roll han har här. Catherine Keener är ok men inte riktigt lika bra som jag hade förväntat mig. Jag tycker att hon med sitt skådespeleri avslöjar för mycket om sin karaktär. Oklart vad som går fel dock, det är bara en känsla jag fick. Betty Gabriel i rollen som hemhjälpen Georgina var dock ypperlig. Det finns en scen med henne som var en av filmårets scener alla kategorier. Så bra.



En av filmens viktigaste roller är Rose och hon spelas av Allison Williams. Samtidigt som hon gör rollen intill perfektion är hon också förvillande lik Kiera Knightly och det drar trots allt ner lite. Trist med ovidkommande och ovälkomna frågor som rumlar runt i huvudet under titten. Är det samma alien-haka de har kanske?

Och nu kommer vi till handlingen... Nej, det gör vi inte. Se filmen så ospoilad som möjligt. Det är den värd. Se den på bio för att i bästa fall få höra hur publiken lever sig in handlingens bergochdalbana. Detta är en imponerande filmdebut, en mustig blandning av skräck, obehag, komedi, politik, spänning och utlösning.

Jag ger Get out fyra "sunken places" av fem möjliga.

Betyg: 4+/5





söndag 11 februari 2018

Le Fabuleux Destin d'Amélie Poulain (2001)



Luck is like the Tour de France. You wait, and it flashes past you. You have to catch it while you can.

Jag var väldigt sugen på att nu se om Amelie för första gången sedan den var nyutgiven på dvd, men jag hade oväntat låga förväntningar på filmen inför titten. Det känns som att filmen har fått ett dåligt rykte genom åren och jag hade kanske blivit påverkad av det? I vilket fall fick jag en härlig filmupplevelse. Jag brukar komma ihåg filmer väl, men trots att jag älskade filmen 2001 visade det sig att jag knappt kom ihåg något alls. Det var nästan som att se den för första gången. Value! Jag blev helt blown away åter igen. Jag älskar Amelie och denna film.

Som med de flesta toppfilmer kanske kommer vara i detta projekt, är filmen så mycket mer än en renodlad komedi. Det är en coming-of-age, en romance, ett drama och en komedi. Den utspelas i slutet av nittiotalet men den känns tidlös eller i vart fall tidsmässigt odefinierad. Den lilla delen av Paris såg säker likadan ut på femtiotalet som i nutid. Miljön filmen utspelas i är helt klart en av dess styrkor. Karaktären Amelie är också helt underbar. Hon är lika gullig som quirky och jag älskar hennes Audrey Hepburn-frisyr, speciellt håret i nacken. Jag hade glömt hur bra musiken av Yann Tiersen är, den är integrerad i handlingen på ett ypperligt sätt och adderar till känslorna perfekt.

Filmen är kanske den perfekta beskrivningen av en introvert och blyg drömmare. Jag faller som en fura inför denna karaktär. blir så nyfiken. Samtidigt är Amelie en underfundigt innovativ person. Det är som att vi ser en företagsam och extrovert person inlåst av sin intill absurdum blyga doppelganger.



Typ av humor?
Humorn är mestadel sval och kluckande. Inga barnsliga dratta-på-ändan- eller pruttskämt. Väldigt få gapflabb. Ofta är de roligaste scenerna de när Amelie har lustiga miner. Scenen när hon ringer på annonsen och pratar med personen i porrbutiken gav upphov till filmens enda svårt-att-andas-skratt. Annars är det mer stillsam karaktärshumor som betraktas ur Amelies synvinkel. Hon ser på världen med stora mörka ögon och världen är absurd.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är bättre än dess komedi. Detta är en fantastisk film helt enkelt. OM man söker renodlad komedi ska man kanske leta annorstädes. Scenografi, foto, musik, dialog och feeling är i harmoni som sig bör i en fulländad film. Det är en film indränkt i magisk realism vilket kan vara en vattendelare. Jag älskar den typen av flum. Jeunet har tagit sig vissa friheter med bildspråket som till exempel när han visar Amelies brinnande hjärta utanpå kroppen när hon ser Nino. Stilen påminner mig närmast av Spike Jonzes filmer.



Manus vs. skådespelare
Jag känner igen många av de franska skådespelarna i filmen och det är en hög nivå på skådespeleriet. Många av figurerna är karikatyrer på stereotyper men det fungerar perfekt i denna film. Handlingen är mysig men kanske inte central. Även en annan väg till målet hade kunnat fungera lika bra. Dialogen och framför allt berättarrösten är dock central för filmen. Om den varit svagare hade säkert filmen fallit som ett korthus när köksdörren öppnas.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: Måste vara att man ska ta chanser i livet, annars kommer man "missa tåget", som i detta fall är livet självt.

Två stereotyper: Det finns så många av dem; den gamle vise mannen, den elake chefen, den försmådda kvinnan, den kärlekslöse fadern, the manic pixie dreamboy...

Tre tropes:

Kärlek vid första ögonkastet är underbart och en sällsynt juvel. Amelie och Nino finner den tillsammans.

Galen svartsjuk ex. Dominique Pinons Joseph är en helt galet svartsjuk ex-pojkvän. Härligt inslag i persongalleriet.

Elakingarna får på moppo. Den elake handlaren Collignon och Amelies hämd på honom. Utbytet av tofflorna!



Favoritkarakärer?
Jag älskar persongalleriet runt Amelie nästan lika mycket som Amelie själv. Visst, nästan alla är utstuderat överdrivna och i princip galna hela bunt. Mais, je les aime.

Amelies relationer med sin omgivning berättar olika historier. Hennes relation till sin far är melankolisk och nostalgisk. Romantiken som spirar mellan henne och Nino är central för filmen. Hennes sökande, avvaktande, lockande och till slut möte är underbart.Som taget ur en saga. Humorn sköts via kompisarna på arbetsplatsen och framför allt den svartsjuke Joseph och den hypokondriska Georgette. Filmens drama kommer ur hennes relation med grannar, både den gamle vise glasmannen och den olyckliga och försmådda Madeleine Wallace (hon med brevet). Liknelsen mellan Amelie och flickan i målningen är banal men passar perfekt in i filmen tonalitet.



Trivia
Från vilket Tour de France får vi se scene med hästen som hoppade ut från hagen och racar med cyklisterna? Quelqu'un qui sait? Frans?

Kan Audrey skriva spegelvänt?



Omtittningspotential?
Men absolut! Vill se om den många gånger. Varför har jag inte sett den på 15 år? Encroyable!


Slutomdöme
Väldans bra film. Den kommer från samma land som Moonlight in Paris, Where the wild things are och Moonrise Kingdom. Filmens fantasyinslag och magisk realism kommer kanske inte gillas av de som föredrar helt naturalistiska karaktärer i sina filmer, men för en drömmare som jag är detta perfektion. J'aime çe film!

Betyg: 5/5




















torsdag 8 februari 2018

The Big Sick (2017)


The big sick är Oscarsnominerad i kategorin originalmanus. Filmen är skriven av det äkta paret Emily Gordon och Kumail Nanjiani och bygger på historien om hur de träffades. Kumail spelar sig själv och Zoe Kazan spelar Emily. Jag hade hört mycket bra om filmen och var sugen på att se den. Visste inte riktigt om det "bara" var en romantisk komedi eller något mer. det visade sig vara det senare. Filmen är mer ett relationsdrama än en rom-com.


Filmen bygger löst på självbiografiska händelser från Kumail och Emilys liv. Kumail som är invandrad till USA från Pakistan är uppvuxen med en förväntning om att gifta sig med en pakistansk kvinna. Det blir kulturella krockar både mellan Kumail och Emilys föräldrar och inom Kumails egen familj. det är dessa relationer som filmen excellerar inom. den är välfunnen och balanserad. Filmen duckar inte från känsliga frågor och undviker att ge enkla, simpla, svar. Det ska den ha cred för.

Kumail som numera är en känd skådespelare och podcastare umgicks (i alla fall i filmen) i en klick stå uppare i Chicago. Det är en kul inblick i subkulturen även om varken Kumail eller hans kompisar verkar vara speciellt talangfulla för stå upp. Det är en svår konst det där. Däremot är Kumail bra i rollen som sig själv. Det känns inte stolpigt trots att det måste varit en avvägning under inspelningen. Jag tror inte att det är lätt att spela sig själv avspänt på film per definition. I övriga roller sticker Holly Hunter och Ray Romano ut. De spelar Emilys föräldrar och får mycket speltid.


The big sick är en härlig film som uppfyller en till bredden under titten och det är mysigt i slutet (som var känt på förhand). Jag blev glad och varm. Jag känner dock att den kanske inte har den tyngd som krävs för att bli en riktig favorit för mig. Glöden falnade tämligen snart i mitt huvud, men det är helt klart en trevlig liten film. Fin helt enkelt.

Jag ger The big sick "bara" tre principfasta mödrar av fem möjliga. Den rann ner från fyran under ett obevakat ögonblick som äggulan från toppen av Rydberg.

Betyg: 3/5




tisdag 6 februari 2018

American Made (2017)


American made är ytterligare en i raden av BOATS-filmer om "sköna typer" som håller på med olagligheter som översvämmat marknaden de senaste åren. Sub-genren som blandar komedi och drama med suddiga referenser till verkliga händelser blev kanske populär efter framgångarna med The wolf of Wall Street? Martin Scorseses hejdlösa skröna om Jordan Belforts härjningar i den finansiella världen är fortfarande den klart bästa av filmerna.

Fler dugliga och till och med bra filmer har adderats sedan dess, filmer som The big short och War dogs är mycket underhållande. Men så har vi svansen såklart också. Filmer som inte håller måttet. Gold från 2016 var trots bra skådespelare en tråkig film och ny har vi ännu en riktigt svag och tråkig rackare, gjord i Amerika.



Filmen har trots allt Tom Cruise som dragplåster och han är en få riktigt stora Filmstjärnor i mina ögon. Man blir sällan riktigt besviken. Och här är Tom i princip det enda som är bra med filmen. Tom är Tom. För övrigt är det en intressant historia som behandlas. Tyvärr lyckas inte regissören Doug Liman göra något tillräckligt bra av materialet. Detta hade kanske kunnat vara bättre lämpat för en dokumentär kan jag tycka.

En sak som var lite intressant var ändock biroller i filmen. Domhnall Gleeson fortsätter att dyka upp i film efter film. Vad är det som gör att han hamnar i "alla " filmer. Nu har han synts i Star Wars, Ex Machina, The Revenant, Calvary, Harry Potter med flera. Imponerande lista filmer. Jag har egentligen inget problem med honom, men jag ser kanske inte hans storhet lika mycket som dagens casting experter.



En hårt "type castad" skådesplare som vi nästan alltid får se spela den vidrigaste och läbbigaste white trashen man kan tänkas är Caleb Landry Jones. Du har sett honom i Twin Peaks The return och Get out. I Three billboards fick han spela en mycket trevligare karaktär. Han är osedvanligt creepy. Rödsprängda och utstående ögon. Brrrr.

Mrs Seal spelas av Sarah Wright, ett (nästan) nytt ansikte för mig. Hon gjorde inte samma intryck som Margot Robbie i Wolf. Två favoritskådespelare syntes i bild men var nästan brottsligt underutnyttjade, Lola Kirke från Mozart in the Jungle samt Jesse Plemons från Friday Night Lights. En del av deras scener hamnade på klipparens golv kanske? Men jag hade gärna sett mer av dem.



När jag funderade på om jag skulle se filmen råkade jag se delar av en scen där Barry skulle starta med sitt plan från en allt för kort landningsbana. Den scenen gjorde mig nyfiken och adderat med "true star quality" Tom Cruise blev det en titt i alla fall. Det var olyckligt, scenen i fråga är filmens bästa. Filmen i övrigt är ungefär lika tråkig som Gold.

Jag ger American made två amerikanska presidenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

söndag 4 februari 2018

High Fidelity (2000)


Rob: My desert-island, all-time, top five most memorable break-ups, in chronological order are as follows: Alison Ashworth, Penny Hardwick, Jackie Allen, Charlie Nicholson, Sarah Kendrew.


Män är från Mars och kvinnor är från Venus. Var det inte så de sa i den "litterära världen"? Veckans film i Komiska Söndagar är en film av och om män. Den bygger på den kända boken av Nick Hornby och det är en av mina "all time top 5 best books". Jag var till en början en aningens aning skeptisk till att de hade flyttat handlingen från London till Chicago samt att filmen är mycket "snällare" än boken, men efter några omtittar har jag nu till fullo tagit åt mig filmen. Jag älskar High Fidelity, en av mina personliga favoriter.



Nick Hornbys grundmaterial är sensationellt bra och han presenterar sin story ur ett specifikt perspektiv; en man som också är en musikälskare och samlare. Båda de aspekterna passar perfekt in på mig och jag är nog exakt den typ av läsare/åskådare som dessa verk är till för.

Filmen är en romantisk komedi till sitt ytter, men den har INGA ambitioner att vara balanserad mellan det manliga och kvinnliga perspektivet. Jag kan tycka att det är befriande med en film som inte ska täcka in alla aspekter utan går "all in" på detta sätt. Är den då kanske inte lika bra för en kvinnlig åskådare? Ja kanske, jag vet inte. Jag är inte kvinna. Jag känner dock igen mig otroligt mycket i Rob och hans relationsproblem. Jag gick själv igenom en ganska uppslitande separation när jag läste boken och kände då en extrem sympati till (och från) Rob. Att sedan Robs historia slutade tvärtemot min är sedan en helt annan fråga. Rob lever i fantasins värld hur verklig han än kan verka, jag lever i en verklig värld hur påhittad jag än kan verka.

Den andra aspekten av Robs perspektiv är sprunget ur honom som musiksamlare, musiknörd och musikelitist. Hans dialog med kompisarna i skivbutiken är helt uderbara. Jag kan relatera och känner igen mig. Rob är också mannen som satte top 5-listorna på kartan för mig (och för Adam och Sam). Scenen där Dick kommer hem till Rob och de pratar om Robs omorganisation av sin LP-samling är en av filmens bästa scener, en av de scener som kommer längst in i mig.




Typ av humor?
Precis som med Almost famous är detta egentligen en för bra film för att "bara" kallas komedi. Det är dialog- och karaktärsdriven humor och filmen har en melankoli och tyngd som tar den in mot dramahållet. Det är en relationsdrama och en studie på en musikälskande samlare som håller på att växa upp.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är suverän som film. Humorn är intellektuell och bygger en hel del på ren igenkänning. Jag skrattar högt flera gånger, men det är långt från dratta på ändan- och pruttskämt. För mig är humorn sekundär, dramat och karaktärsstudien är mycket, mycket viktigare.



Manus vs. skådespelare
Manuset är baserat på Hornbys fantastiska bok och skrivet av John Cusack, D.V. DeVincentis, Steve Pink och Scott Rosenberg. Det är klart att manus är mycket viktigt för en film som är så specifik om en subkultur samt så personlig som denna. Men manuset skulle falla platt till marken utan en inkännande och delikat regissör samt rätt castade skådespelare. Här ser vi favoriten John Cusack i hans livs roll. Det är svårt att se någon annan i rollen som Rob och det är det bästa betyget man kan ge. I andra roller syns musikälskaren Jack Black, systern Joan Cusack, den så mystiska Lisa Bonet och nykomlingen Iben Hjejle. De som sticker mest ut för suveräna insatser är regissören och skådisen Todd Louiso, mästaren Tim Robbins som fucking Ian och den kalla Catherine Zeta-Jones (nästan lika bra här som hon är i America's Sweethearts mot John Cusack från 2001).



SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: att förhållanden mår bättre av att båda parter är närvarande mentalt och fullt komittade.

Två stereotyper: de nördiga och elitistiska musikälskarna i Rob, Dick och Barry (framför allt Barry). Men filmens största stereotyp är Rob själv som mannen som måste rota i varför han blev dumpad... eller som Charlie utbrister:
I knew it! You're going through one of those what-does-it-all-mean things.

Jag säger bara på ren svenska: Been there, done that!

Robs fråga "Why did you break up with me for Marco?" är inte så orimlig i mina ögon, men Charlie är inte den enda tjejen som inte velat spela med i den charaden. Här i filmen ger hon dock, till slut, ett uttömmande och klart svar:

Charlie:  It's all kind of lost in the... in the dense mists of time now... It wasn't that I really liked Marco more. In fact I thought you were more, shall we say, attractive than him. It was just that he knew he was good-looking and you didn't, and that made a difference somehow. You used to act as if I was weird for wanting to spend time with you, and that got kind of beat, if you know what I mean. Your self-image started to rub off on me and I ended up thinking that I was strange. And I knew that you were kind and thoughtful... you made me laugh, and I dug the way you got consumed by things you loved... and Marco seemed a bit more, I don't know, glamorous?  More sure of himself? Less hard work, because I felt like I was dragging you around, sort of... A little sunnier. Sparkier... I don't know. You know what people are like at that age.  They make very superficial judgements.



Tre tropes

A: en av filmens mest utmärkande drag är att Rob i princip hela filmen vänder sig till oss åskådare och tilltalar oss direkt. Den fjärde muren? Glöm den, den är riven för länge sedan i denna film.

B: Robs mardröm om hur Laura och Ian har sex. I Robs huvud är Ian den perfekte älskaren. Sekvensen när Rob får veta att Laura inte haft sex med Ian än är kul. Hans funderingar om vad detta bvetyder och hur lång tid han har på sig är välfunnen (som tagen från verkligheten...)

C: Paradoxen med The Cosby Show. Barry gör en reference till tv-serien men inge verkar tycka att Marie deSalle är ganska lik Cosbys dotter i serien...

Filmen är också fylld av Top 5 listor och en massa "Seinfeld-dialog".

Rob: Awhile back, Dick and Barry and I agreed that what really matters is WHAT you like, not what you ARE like...



Favoritkarakärer?
Gillar alla men identifierar mig mest med Rob, Dick och Barry. Tycker Iben gör Laura bra, precis som suddig som hon ska vara som den hägring hon är. Rob och Laura är mysiga ihop i sista scenerna. De har funnit varandra just där och då. Hur långt det räcker vet ingen. Perfekt att Laura inte besvarade frågan. Som jag kom ihåg det spelade Rob in blandbandet efter release-festen. Mitt minne hade bytt plats på de två sista scenerna. Som det är nu är bättre.


Trivia
Kul att se Rob gå på biografen Music Box i Chicago, en ikonsik gammal biograf som ofta omnämns av Adam och Michael.

En av de bästa scenerna i boken kom inte med i filmen. Här är den scenen (deleted scene). Observera Cusacks fina skådespeleri när han tittar igenom samlingen...


Omtittningspotential?
Japp detta är en film jag kommer se om lite då och då. Den är för go för att aldrig mer besöka.


Slutomdöme
Fantastisk film. Jag inser givetvis att jag gillar den väldigt mycket för att den känns så personlig för mig. Det är inte en kopia av mitt liv eller något sådant, men tillräckligt mycket känns bekant för att jag ska sitta och nicka och humma för mig själv i fåtöljen när jag avnjuter filmen. Jag älskar denna film helt enkelt.

Betyg: 5/5


Top 5 John Cusack movies, in chronological order are as follows: Grosse Pointe blank, Con Air, Being John Malcovich, Hight fidelity, America's sweethearts.