onsdag 24 maj 2017

MCU rewatch: Iron Man 2 (2010)

 

Efter de två första MCU-filmerna tog det ett år och elva månader innan nästa kom ut och överraskande nog var det ännu en Iron Man-film. Samtidigt som det visar hur viktig Tony är för filmserien kan det tyckas lite konstigt att de inte valde att introducera Thor eller Cap här. Man kan stilla undra vad Iron Man 2 tillför serien.

Jag såg denna film 2010 och skrev en kort liten text om filmen som inte ger mig mycket kött på benen om vad jag egentligen tyckte om den. Jag påminns i alla fall om att min gode vän Plymschen var med och såg filmen. Jag gav den det menlösa betyget a.k.a. "helt ok"-betyget 2/5.

Nåväl, vid denna omtitt gillade jag filmen mycket mer. Tony Stark är döende och han reagerar inte helt perfekt. Hans arroganta och dryga sida visar sitt fula tryne i massor. Han vill egentligen ut ur rampljuset men så länge han är kvar där beter han sig som den rikemansson som alltid fått det han pekat på som han är. Men egentligen vill han nog bara ner i sin källare och bygga vidare på sina tekniska innovationer. Samtidigt fortsätter hans sin ibland bortkomna, ibland oförskämda, uppvaktning av Pepper Potts.



Denna uppföljare förtjänar sin plats då den tar Tony från dödens avgrund till att han återfår livet och lyfter blicken från den ljumna whiskypinnen till större och viktigare frågor. Nick Fury, denna mästare på "övertalning" hjälper Tony med upptäckten av ett nytt ämne som kan både driva hans manick i hjärtat och dräkten. Som Fury säkert räknat med kommer den eviga individualisten och extremt anti-auktoritära Tony att bli lättare att övertalas att bli en del av The Avengers efter den lilla hjälpen som i Tonys ögon måste se som "livets gåva".

Vi pratar ingående om filmen i Shinypoddens andra avsnitt. Jag måste hålla med i Carls kritik att både manus och personregi har mycket övrigt att önska, men jag tycker ändå att detta är en överraskande bra MCU-film. Den kommer aldrig hamna på övre halvan av filmerna men den är inte så dålig som jag kom ihåg den. Det gör att jag gillar den en hel del. Javisst, det finns något grabbigt och juvenilt över Favreaus filmer, men det är inte bara av ondo. Detta är ändå filmatiseringar av serietidningar. Superhjältar som flyger omkring och är bad asses. Det känns inte helt malplacerat med en grabbig ton. Samtidigt är det väldigt skönt att de olika MCU-filmerna har olika tonalitet. Cap America-filmerna lite mer allvarliga, Thor mer humoristiska, Avengers-filmerna större på alla plan och så vidare.



Filmens Big Bads är Ivan och Hammer. Mickey Rourke är ganska bra i rollen som den vendettasökande kränkta ryssen. Sam Rockwell som normalt sett är en bra skådis passar dock inte jättebra som konkurrenten inom vapenindustrin och tillika kränkt vit man. Hammer ska vara lite sämre än Stark på allt från karisma till teknisk briljans och Rockwell kommer en bit på vägen men hans karaktär blir aldrig speciellt intressant. Manus och regi ligger honom kanske i fatet?

Relationen mellan Tony och Pepper Potts tuggar på. Tyvärr framställs Potts inte i filmen som jag har en känsla av att hennes karaktär ska vara. Hon är svagare och mer pajjig i denna film. Hon ska ju vara åtrådd av Tony, värdig att få ansvaret över hans företag och hans livs kärlek. Detta kommer inte fram alls, hon är en blek karaktär som aldrig får visa sig stark eller ha ett "hero moment". Hons spelas istället som ett klassiskt offer. Även detta pratar vi om i podden.



Däremot får Black Widow aka Natasha Romanova vara en bad ass. Jag hade glömt att hon dyker upp som under cover agent för SHIELD och infiltrerar Stark Industries. Mycket lustigt och det är kul att se hur mycket bättre, starkare, Scarlett Johansson är jämför med Gwyneth Paltrows Pepper Potts. Som Carl påpekar är det synd och konstigt att Black Widow inte har fått en egen film (än).

Som helhet var detta bra. Den taktar in precis under första Iron Man. Denna har en mer intressant "dark Tony" medan den är svagare i handling och humor.

Jag ger Iron Man 2 tre misslyckade födelsedagsfester av fem möjliga.

Betyg: 3/5



tisdag 23 maj 2017

MCU rewatch: The Incredible Hulk (2008)


Damn, hur har det blivit så att jag sett The incredible Hulk tre gånger? Jag gillar ju inte ens filmen. Jag såg den både 2014 och 2010. Den andra gången vagt omedveten om den första titten. Jag var i alla fall inte imponerad. När vi nu under första säsongen av Shinypodden ska se om alla MCU-filmerna var jag "tvungen" att se den igen. Min filmiska nemesis!

Jag hoppades dock på att jag skulle gilla filmen lite mer nu när jag har sett mer av MCU, och blivit ännu mer förtjust i världen som spelas upp där.



Vad är det då som är dåligt med denna film? Allt! Den passar helt enkelt inte in i serien ens. Enligt info beror det mycket på att Edward Norton skrev om manus och tog bort alla referenser till övriga MCU-världen han kunde hitta. Detta är mycket trist då det faktum att filmerna som delar av en större enhet är bättre än som "stand alone". Just att serien av filmer får en tv-serieliknande dynamik med en lång, lång story arc är bra. Det ville tydligen Norton inte veta av.

Sen är Hulken och Bruce Banner en av de minst intressanta figurerna i hela MCU. Det krävs något extra för att jag ska intressera mig och Norton ger mig det inte. Det blir så mycket bättre när Mark Ruffalo spelar honom i senare filmer. Kärleksparet här i The Incredible Hulk med Edward Norton och Liv Tyler är anskrämligt dåligt. Det beror säkert på flera saker, som dåligt manus, usel personregi och att Liv Tyler är en av världens sämsta skådespelerskor. Scenerna uppe på en klippa i regnet må ha varit en homage till King Kong men de funkade inte alls.

Filmens big bad är General Ross och hans supersoldatexperiment "gone terribly wrong" - The Abomination. Fy fan vad uselt skrivet och genomfört. Om man inte tappat tilltron till filmen redan då, så slår The Abomination sannerligen in den sista spiken i kistan. Usch och fy.



Filmen saknar en livsviktig humor för en så fjantig historia som detta, men inte ens det kunde Norton bjuda på. Jag har gillar den gode Edward i flera filmer tidigare, mest noterbart i Rounders mot Mat Damon, men nu börjar jag bli grön av ilska över vad han gjorde mot denna film och MCU-serien.

Det enda som var helt ok var de inledande scenerna från favelan i Rio. Cool miljö och häftig feeling för en kort stund.

Sämsta var Liv Tyler, The Abomination, "slaget" på universitetets gräsmatta (!), hela slutstriden på Manhattan.

Jag kan inte annat än att ge filmen en etta. Igen! Damn, varför gör filmen så här mot mig??

Betyg: 1/5

Lyssna på oss snacka om The Incrdible Hulk i Shinypodden.









måndag 22 maj 2017

MCU rewatch: Iron Man (2008)


Första gången jag såg Iron Man såg jag den bara som en humoristisk actionfilm i en för mig ganska apart serietidningsvärld. Jag var och är ett stort fan av Robert Downey Jr så filmen var underhållande för stunden på grund av hans insats. Men om jag ska vara ärlig såg jag nog alla filmer i MCU fram till och med The Avengers med en glimt av överlägset förakt i ögonvrån. Jag har inte läst en enda av de serietidningar filmerna bygger på och jag hade ingen förankring i världen som spelades upp. Den kändes barnslig för mig i början. Alla karaktärer som introduceras i film efter film i Phase 1 var nya bekantskaper för mig. Det var helt andra referenser och intryck från andra filmer som dikterade mycket av mina åsikter om filmerna. Men det var då, Nu är jag mycket mer bevandrad och "investerad" i denna värld.

Då vi nu poddar om MCU-världen i den nya skinande Shinypodden får jag glädjen att se om alla de första 14 MCU-filmerna under två intensiva månader.


Shinypoddens första säsong är helt vikt åt de sköna hjältarna i Marvels universum och nu när jag ser om filmerna har jag en helt annan förståelse för världen. Det är nästan lika mysigt och nostalgiskt som när jag såg om Buffy Säsong 1 för Buffypoddens räkning. Det är kul att se hur den långa historia som jag känner till så väl vid det här laget startade. Dessutom är det roande att lägga märke till alla kopplingar framåt i serien. Även om filmerna inte alltid hänger ihop lika tjat, speciellt i början, är de ändå sammanflätade på ett sätt som gör att jämförelsen med moderna tv-serier inte är helt dum.

Första Iron Man-filmen är väldigt mycket en "origins story" och som sådan är den väldigt bra. Vi får veta hur Tony uppfann sin dräkt som också blir hans vapen. Filmens "big bad" är en vanlig girig och falsk människa, inget monster som är "over 9000" så långt som ögat når. Dessutom får vi spendera mycket tid med Tony så det läggs allt ner mycket kraft på att etablera karaktären. Och lika självklart som att Tony har en del karaktärsdrag som inte brukar hyllas till skyarna, som narcissism, stolthet, arrogans, och en allmän ovilja att vara till lags, lika självklart är det att jag ser en komplex och intressant personlighet som jag gillar skarpt. Han är en enstöring som ute i massmediala situationer beter sig som den rika världskändis han är. Redan hans far Howard var en av världens kändaste industrimän och jag antar att Tony fick en uppväxt som skolade honom att bli som han är. Likt Spike norde man kanske inte gilla Tony så mycket, men hans charm gör att man förlåter mer än vanligt.


Relationen med Pepper Potts är intressant. Jag upplever inte att Tony endast är elak mot henne. Jag ser honom blyg och lite sökande inför henne. Att deras relation ska utvecklas till en romantisk sådan är givet. Som vi pratar om i Shinypodden är kanske inte Gwyneth Paltrow det bästa valet för den rollen.

Tonen i filmen är perfekt tycker jag. Detta är en underhållsfilm som dessutom är helt orealistisk så att ställa samma krav på denna film med avseende på mänskliga reaktioner och personregi som renodlade dramafilmer är kanske att kräva för mycket? Alla filmer i MCU måste ses med vetskapen att det är "comic book movies".

Detta är första filmen i MCU och jag är nöjd med filmen för vad den är i alla fall.

Jag ger Iron Man treochenhalv fina hus i Malibou av fem möjliga.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss när vi pratar om denna film i Shinypodden!














fredag 19 maj 2017

Alien: Covenant (2017)


Tredje gången gillt? Jag hade vissa förhoppningar om att Alien: Covenant kanske kunde bli filmen som ruskar liv i Alien-filmserien. Tredje gången gillt. Första gången var med de två "Alien vs Predator"-filmerna. Det var ett bra försök, speciellt den första är bra, men de fick inte riktigt liv i serien. Andra gången... För fem år sedan var seriens grundare Ridley Scott tillbaka med Prometheus, en prequel som inte var en prequel. Jag blev blown away av den på biovisningen trots dess stora mängd galenskap, ett uselt manus, trista karaktärer och avsaknaden av spänning. Men filmen var otroligt snygg och hade en egen stil. Med tiden har tyvärr det negativa tagit överhanden när jag tänker tillbaka på den. Jag har dock inte sett om den.

Tredje gången. Nu var jag hoppfull att Scott skulle ha klippt banden till den taffliga förfilmen och satsat på en film som passar in i den gamla Alien-serien. Tredje gången gillt?

Om du vill veta får du kika nedan, efter spoilervarningen!

Spoilervarning - nedan text innehåller svåra spoilers om filmen...



Först och främst måste direkt sägas att Scott uppenbarligen inte klippt banden till Prometheus. Detta är en renodla uppföljare. Jag hade ingen aning för jag hade lyckats med strategin att behålla mig ospoilad inför titten. Hade inte läst på om filmen, ej sett trailers, undvikit nyhetsflöde och poddar i ämnet.

Hur var då filmen? Jag blev inte alls blown away av denna film. Tyvärr. Den är inte lika snygg som Prometheus. De trista miljöerna är inte speciellt bra och dessutom tämligen dåligt underbyggda. Denna film var alltså svagare än sin föregångare då det gäller utseende och förmågan att skapa en egen känsla. Men handling och spänning då?

Alien: Covenant en bättre film då det gäller handling, karaktärer och dialog. Det är en bättre film helt enkelt, en film som kommer klara tidens tand bättre. Men den är långt från bra på riktigt. Den är ganska tråkig under långa perioder, speciellt i mitten, och dessutom är den aldrig riktigt spännande, varken som skräckis eller actionrulle. Jag blir inte totalt insugen i filmen en enda gång tror jag. Det är som att alla ingående element är ganska bra men inget sticker ut; utseende, actionscener, spänningsscener, karaktärer, dialog, handling... Och även om alla delar är ok blir det en blek film. Där har ni det, ett ganska klart fail i mina ögon.

Vem vet, den blir kanske bättre efter en omtitt. Vore intressant att se om Prometheus och denna "back to back" och jämföra dem.



Det filmen hade på sin sida var en intressant filosofisk vinkel. Smartingen Stephen Hawkings har om och om igen varnat för när AI blir självmedvetna. Han pratar om risken att de kan bli ett hot mot mänskligheten. I denna film är det AI'n David som blivit självmedveten och dessutom börjat hata sin skapare, Peter Weyland, och därmed alla människor. Hans största problem verkar vara att han är överlägsen människan men att han ändå är förbjuden att skapa något.

Han tar saken i egna händer och börjar arbetet med att skapa den perfekta organismen. Vilket är lite konstigt då den redan finns i Prometheus-filmen. En varelse som dödar allt "av kött". Filmen introducerar ett virus i vätskeform som kanske var med i Prometheus, vad vet jag? Med detta virus framavlar David alien-monster i olika format och storlek. Som jag förstod det har hans kreationer dödat allt liv på planeten. En avstickare... Hur kommer det sig att hans hår växer? Har artificiella personer växande hår i denna värld?

Trots David fysiska och mentala överlägsenhet verkar han nyfiken och undrande inför kärlek som koncept. Han hävdar att han älskade Dr Elizabeth Shaw men det visar sig senare i filmen vara en grov överdrift. Han kysser också Daniels på ett motbjudande och hotfullt sätt och frågar henne om det är så man kysses.



Jag undrar lite varför filmmakarna valde att inte förklara något om staden och folket som levt där tills David anlände. Det behövdes kanske inte, men viss bakgrund hade kanske varit intressant?

Sen undrar jag hur snacket mellan Ridley Scott och Katherine Waterston gick till. Sa Ridley att hon skulle få bli den nya Ripley? Sa han att hon kommer dödas redan mellan denna och nästa film? I slutscenen när Daniels inser att det var David och inte Walter måste hon förstått att hon kommer vara "befruktad" av ett monster nästa gång hon vaknar upp. Hon frågade David tidigare i filmen: "What did you do to her [DR Shaw)]? -"The same thing I'm going to do to you" var hans ungefärliga svar. Jag tippar på att han kommer fullborda det löftet.

Vad tycker ni om James Franco som Bransom? Tung insats? Illa kvickt fick Billy Crudups osäkre Oram befälet. Lustig detalj att han som troende verkade vara i minoritet och ansågs vidskeplig. Tänk om det vore framtiden vi går emot. Det vore underbart. I vilket fall så var han den som gav den ödesdigra ordern att landa på den potentiella paradisplaneten (!). Hans osäkerhet syntes tydligt och han fick ingen respekt från besättningen. Och just på grund av det valde han att ta det riskabla beslutet. Han satte i alla fall en bestående prägel på uppdraget. Och grundade för en filmisk uppföljare.

Var det någon som förstod vad som hände med Captain Bransons pod? Varför började den brinna? Kanske för att manus krävde att det skulle vara en svag kapten som leder besättningen.



Slutet var uppfriskande och överraskande men också deprimerande av flera skäl. Jag blev genuint tagen av att "den onde" vann. Man är så van med en Ripley som besegrar alla monster. Det var helt givet att det var David som äntrat skeppet och inte Walter, trots att Walter förkunnat att han hade en del "upgrades". Jag väntade på att Daniels skulle be att få se "Walters" vänstra hand/stump, men icke.

Nu kommer David ha full kontroll på de två överlevande i besättningen samt alla nybyggarna. Han kommer använda Daniels och Tennessee som inkubatorer för att bli av med dem, och sedan kommer han inledningsvis hjälpa nybyggarna för att sedan släppa lös viruset eller fullfjättrade aliens bland dem. Jag gillade inte den deprimerande tonen på slutet. Ibland är sådana slut vara välkomna men denna gång blev jag lite trött. Men framför allt tyckte jag att detta var för mycket en "set-up" för en uppföljare. Och hur kul är det?

Jag ger Alien: Covenant tre stugor vid sjön av fem möjliga.

Betyg: 3/5


















onsdag 17 maj 2017

Office Christmas Party (2016)


Office Christmas party är en ganska slarvigt gjord komedi som är roligare än vad den borde vara. Handlingen är krystad och filmen saknar några som helst djuplodande lärdomar eller känslosamma scener. De bästa komedierna är ju oftast både roliga och har något att säga eller i alla fall hjärtat "på rätt ställe".


Vad som räddar denna film är istället några riktigt roliga skådespelarinsatser. Trots ett vekt manus och en tafflig historia skiner flera av karaktärerna. Mest av alla gillar jag SNL-veteranen Kate McKinnon i rollen som den fyrkantiga HR-kvinnan Mary. Sedan har vi bra insatser från den som alltid stabile Jason Bateman, den automatiskt rolige Rob Corddry och Vanessa Bayer, ännu en SNL-veteran, är också ganska underhållande. Det för mig nya ansiktet T. J Miller som spelar en av huvudrollerna var också rolig lite då och då. Hans vansinniga bilkörning genom korsningar trots rödljus i Chicago fick mig att skratta:
- "It's only a suggestion!"


Andra kända ansikten är Jennifer Aniston (ganska tråkig roll här) och Olivia Munn (filmens love interest, funkar).

Office Christmas party är en perfekt film för de som bara vill ha lite humor för stunden men som väljer att lämna hjärnan hemma.

Jag ger Office Christmas party två kopieringsmaskiner av fem möjliga.

Betyg: 2/5

måndag 15 maj 2017

Shinypodden: Son of Caul



Andra avsnittet av Shinypodden där vi pratar om Marvel Cinematic Universe. Denna vecka är det Iron Man 2 samt Thor som ligger under luppen.

Måste Tony vara en hedersknyffel för att Iron Man 2 ska kunna vara en bra film?

Vilken Chris är mest älskvärd i filmer som dessa? Pratt eller Hemsworth?

Läs de utförliga show notes (åtminstone för första timmens snack... klipparen blev trött sen..) och ladda ner avsnittet här på Shinypodden.se!

Shinypodden går säkert att hitta på iTunes och andra poddcatchers också!




lördag 13 maj 2017

Legion - Season 1 (2017)


David Haller lider av en personlighetsstörning. Han är kanske schizofren? Han bor på ett sinnessjukhus och behandlas av en psykiater. De försöker reda ut vad som hände honom under hans barndom och som skapat hans sjukdomstillstånd. Första avsnittet av Legion är helt ur David subjektiva synvinkel och inget vi ser behöver vara sant. Han hör röster i huvudet och han ser monster lite var som helst. På sjukan har han sin bästa kompis Lenny och så Syd Barrett (Shine on you crazy diamond...) Peter är lite förtjust i Syd. Synd bara att hon inte vill att någon ska röra henne.


Legion är den nya tv-serien från X-men universat. FOX har förlagt den till den lite mindre kanalen FX. Jag gissar att det är för att showen ska få testa nya saker och leka med tv-serieformatet full ut vilket kanske är enklare på den mindre och smalare kanalen.

Efter första avsnittet av de åtta förstod jag väldigt lite av vad jag just bevittnat. Men det är helt ok! Det är meningen att man inte ska förstå, det är ok. Lugn och fin nu...  Hoppas att du inte spoilat dig på internet för denna serie är en fröjd att se helt ovetandes om vad som komma skall. Jag har inte ens läst serietidningen detta bygger på så jag var helt "ren".

Allt eftersom serien fortgår förstår vi tittare mer och mer om David och världen han lever i. Lyckligtvis hänger det ihop i slutet så ge dig till tåls med de första avsnitten. Vad är det för värld då? Oklart! Vissa kläder och designelement indikerar sextio- eller sjuttiotal. Men samtidigt har de "tablets" och annan teknik som om det utspelades idag. Det blir en härlig blandning, väldigt stiliserad och en helt egen känsla. Den film jag närmast tänker på när det gäller "production design" är kanske Kubricks Clockwork orange. Andra filmer/tv-serier som flimrar igenom mitt huvud som referenser är 12 monkeys, Twin Peaks, Inception och Gökboet.


Serien berättar historien ickekronologiskt och vi får se samma scener flera gånger där vi förstår mer och mer av vad som händer var gång vi återbesöker sekvenserna. Showen leker med formatet på fler sätt. Plötsligt kan ingen tala (hej Hush!). Senare blir serien en stumfilm i svartvitt med "dialogrutor" och allt. Showen är minst sagt modig och lekfull.

Jag blir mer och mer nyfiken på vem som skapat serien allt eftersom jag ser mer. Noah Hawley? Mannen bakom FX's Fargo! Jag har sett första säsongen av den och jag gillade vad jag såg. Hawley har tagit med sig både författare och regissörer från den tidigare serien. Dessutom har två skådespelerskor från Fargo stora roller i Legion, Rachel Keller och Jean Smart.

Det är svårt att skriva mer om alla intryck och frågeställningar som poppar upp under titten utan att spoila allt för mycket. Det enda man kan säga är att detta är X-Men och mutanter med krafter kan skapa många fantasifulla situationer. En starkt bidragande orsak till seriens makt över mig är kanske på grund av showens val av musik. Originalmusik, kända låtar som används rakt av (hej Pink Floyd) och inte minst covers av kända låtar (noterar slutet av sjätte avsnittet som extra effektfullt).


Dan Stevens är riktigt bra i huvudrollen. Aubrey Plaza som Lenny och Rachel Keller som Syd är också favoriter.

En hyllningsartikel i The Washington Post heter "‘Legion’ shows us what television has to do to become truly novelistic". Läs den gärna efter ni sett hela säsong 1.

Grymt bra serie! Fantastiskt att FOX vågar vidga vyerna då det gäller deras X-Men franchise. Först Deadpool och Logan, och nu Legion. Filmer och tv för en vuxen publik! Äntligen. Med Guardians Vol 2 färskt i minnet kan jag konstatera att FOX just nu är överlägsna Marvel Studios och deras MCU. Hur ska MCU besvara detta?

Betyg: 5/5