Bone Tomahawk (2015)

Bone Tomahawk var Niklas val för gemensam film inför Specialens retrospektiv av filmåret 2015. Han tyckte det passade sig att vi alla skulle se S. Craig Zahlers westernskräckis! Och det gjorde han rätt i. 

Jag hade länge tänkt se filmen ändå men det hade helt enkelt inte blivit av än. Hans namn hade nämnts av filmentusiaster med något glittrande i ögonen när de snackat om hans våldsamma och "tuffa" filmer.

Nu fick jag till slut njuta av Kurt Russel med en mustig mustasch fajtas mot grottlevande kannibaler i den vilda vilda western. Kul variation jämför med John Ford kan man ju inte annat än säga! 

Filmen inleds med en våldsam scen där några mystiska demoner i bergen introduceras utan att vi riktigt får grepp på vad det var. Men resten är ett westerndrama med vetskapen om en skrämmande avslutning som retar och kittlar åskådarens medvetande. Klart effektivt, och mycket bra val att inte visa monstren allt för tydligt allt för tidigt (tänk Predator, Alien, Hajen).

Storyn är enkel som ofta funkar bäst i denna genre (tänk Predator, Alien, Hajen). Här har vi ett gäng vita som blir kidnappade från tryggheten i den lilla staden Bright Hope. Resten av filmen följer de fyra som rider ut i vildmarken för att rädda gisslan från monstren.

De fyra är sheriff Hunt (Kurt Russell), den gamle vicesheriffen Chicory (Richard Jenkins), Brooder den dödligt farlige gentlemannen (Matthew Fox) samt Arthur (Patrick Wilson) vars fru Samantha (Lili Simmons) är en som rövats bort.

Gruppen är kul att följa även om filmen sackar i tempo rejält. Det känns som att deras transportsträcka till bergen där grottfolket håller hus aldrig ska ta slut. Filmen är 132 minuter lång och det känns som att Zahler lätt hade kunnat skala av en halvtimme utan problem.

Men till sist kommer gruppen fram till skådeplatsen för ursinnigt våld. Och så serveras vi det. Ingen lär går oberörd från visningen av filmen. Även de mest perversa fetischer lär bli uppfyllda med råge.

Favoriten i filmen blev något överraskande Matthew Foxs karaktär med sin German, en dyrbar teleskopkikare konstruerad med de tyska ingenjörernas precision. Självklart var det himla kul att följa Kurt Russell också. Denna film spelades in parallellt med Tarantinos The Hateful Eight. Russells karaktärer i filmerna påminner mycket om varandra.

Mitt hjärta ömmade mest för Lili Simmons karaktär. Hon drog på många sätt nitlotten i denna film. Fanns andra som inte klarade sig speciellt bra också. Ibland blir jag mer känslosam över de som råkar illa ut men det tonas ner och underspelas jämfört de stackare som utsätts för de mest spektakulära våldshandlingar vilka ofta känns så överdrivet. Men självklart skulle man inte vara så pigg på den behandling de manliga fångarna råkade ut för heller...

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Fate of the Furious (2017)

Så den åttonde filmen i serien och nu bröt filmen igenom betygsgränsen uppåt. Detta var en fröjdsamt underhållande film. Den är bra balanserad mellan sanslös action och humor med flertalet charmiga skådespelare. Jag älskade filmen som den summer blockbuster-film den är. Fram med popcornen!

Jason Statham är med igen som Shaw och jag gillar det skarpt. Han och Hobbs har en bra personkemi, och Shaw har filmens skönaste scen när han fritar Doms lille son från Charlize Therons Cipher. Det är kanske scenen som gjorde att filmen tryckte sig upp till betygsfyran.

Denna åttonde film prövar något nytt med att Dom "byter sida". Jag tänker direkt på Captain America: Civil War där konflikt inom gruppen hanteras på ett briljant sätt. Här görs det ok, filmen funkar som ett popcornsugsinducerande åkdon. Tyvärr finns det gigantiska plot holes i storyn, men bryr sig om det när man bjuds på en sådan här "ride"?

Filmupplevelsen är modell "extra allt" och jag blir nästan fartblind i actionscenerna. Jag vill ha mer och mer, som på Liseberg när man springer till mer och mer vansinniga åkattraktioner.

Jag gillar de flesta av karaktärerna i filmen som Hobbs, Shaw, Tej, Ramsey, Mr Nobody, Little Nobody, Elena, och Roman. Två karaktärer som sticker ut på den negativa sidan är Charlize Theron som är underutnyttjad som big bad, hon försvann mest hela tiden vilket kan ha att göra med att hon bara satt i skuggan och styrde allt från avstånd. Den andra är tyvärr Letty mest på grund av dåligt skådespeleri från Michelle Rodriguez. Tyvärr. Med ett bättre manus runt Doms avhopp då hans lojalitet till gruppen ifrågasätts skulle kunnat blivit mycket bättre och då borde Letty fått ha en viktigare roll. Nu gör de väldigt lite av den konflikten jämfört vad de kunde gjort. "Game of Thrones-norsken" är bra som buse och Helen Mirren gör ett ljuvligt inhopp.

Filmens överraskning är den roll Elena fick. Jag förstår nu varför hon varit kvar i filmserien trots väldigt liten del av storyn i tidigare filmerna (6 och 7). Här blir hon en del av the stakes och chockerande nog mördad i kallt blod. Sure vi fick inte se en död kropp men om hon lever vidare är det fusk och dåligt utfört av filmen. Vi såg ju det ske via Doms reaktion och kan kan inte ha sett fel på så nära håll.

Till sist nämnde jag den stora missed opportunity i mitt och Joels . Jag hade tyckt att det varit otroligt snyggt och inte så lite känslosamt om Dom hade döpt sin son till Paul.

Men allt som allt en riktigt najs actionkomedirulle. Jag vill ge den en fyra!

Betyg: 4/5

Lyssna på mig och Joel podda om filmen i Rapporter från Apokalypsen.

Fast & Furious 7 (2015)

Första omtitten för mig i sommaren genomtittning av Fast and the Furious-serien. Och jag måste direkt säga att detta är bra underhållning. Detta är i mitten av "summer block buster" popcorn-action. Filmen påminner mig en hel del om "Mission: Impossible - Ghost protocol" med kopplingen Dubai och öknen.

Det är i denna film som Jason Stathams Deckard Shaw blev introducerad och han är riktigt bra som "big bad". Statham ger rollen tyngd och han spelar den helt rätt. Han känns som en riktig person, trots att de flesta i denna film är som en seriefigur.

Favoriten Dwayne Johnsons Hobbs är ju inte med så mycket i denna film. Han ligger mestadels på sjukhuset vilket jag inte kom ihåg och det var lite synd. Överraskande nog steg Roman fram och var ganska festlig. Jag har haft svårt för den karaktären men här var han kul av någon outgrundlig anledning.

Annars är Tej den enda kvar av favorittrion där Han och Wonder woman nu lämnat skeppet.

Filmen inför en hel del mer glimten i ögat vilket gör att den funkar bättre. Det balanserar bättre mot det absurda actioninnehållet. Vilket är "over the top" och underbart. Bästa scenen var den i Dubai med den grymma heisten och att de flög med bilen mellan skyskraporna. Fritagningen av Ramsey uppe på ett berg var också mycket trivsamt. Många coola shots. Slutuppgörelsen i Los Angeles var helt ok men kanske de svagaste av de tre.

Ramsey för övrigt spelas ju av Nathalie Emmanuel som vi känner igen som Missandei från "Game of Thrones". Hon är mycket roligare i denna film, får mer att göra, mer dialog och lite sånt. Avdelningen gamla hjältar fylldes av Kurt Russell. Det enda som var överraskande med hans Mr Nobody var att han inte försökte blåsa Dom och hans gäng.

Sist men inte minst måste det nämnas hur sorgligt allt är med skådespelarens Paul Walkers olycka och död i verkliga livet. Jag tycker de gör ett mycket fint avsked till Paul med det känslosamma collaget. Det får en att tänka lite... Det blev fan ta mig rejält dammigt i rummet...

En superstark trea!

Betyg: 3+++/5

Lyssna på mig och Joel prata om filmen i podden Rapporter från apokalypsen.

Once Upon a Time... in Hollywood (2019)

Nedan text innehåller spoilers om filmen.

Tarantino har alltid varit en spännande regissör för han har överraskat mig så många gånger. Därför har det blivit lite trist att hans tre senaste alster varit så lika i tonalitet. Flera av dem känns nästan som samma film. Men med årets film är han tillbaka! Jag blev åter igen överraskad. Och vad mer kan man begära av en film?

Alla Quentins filmer är överdrivna på ett eller annat sätt, men årets film känns ändå mer realistisk än hans tidigare filmer, något har hänt. Om det är på grund av storyn och hyllningen till Hollywood eller på grund av att han håller på att bli äldre vet jag inte.

Once upon a time...in Hollywood är en hyllning till 50-, 60- och 70-talens Hollywood. Karaktärerna är snäppet mer realistiska och det välkomnas. Filmen är rent ut sagt fantastisk!

Jag upplevde en ganska ovanlig känsla när filmen var över, och då är den lång som det är redan nu. Jag saknade den! Jag ville tillbaka in i världen som hållit mig i ett grepp under nästan tre timmar. Jag önskar nästan att denna film gjorts som en tv-serie istället. Det skulle vara underbart att kunna återbesöka denna värld en gång i veckan.

De popkulturella referenserna är många och filmen dryper av referenser tillbaka till hans egna filmer. Jag som just sett Kill Bill såg bland annat att Rick Dalton gjorde en frozen margarita på exakt samma sätt som Budd gjorde i Kill Bill: Vol. 2, inklusive att servera drinken i en gammal glasburk. Ricks eldkastare och hans krigsfilm inom filmen där han bränner nazister var såklart en blinkning till Inglorious basterds.

Den allra största återupprepningen från tidigare var det att han skrivit om historien. I Inglorious basterds dödade de Hitler, i denna film dödade de INTE Sharon Tate. Vilken lättnad!

Jag kände till Charles Manson och mordet på Tate och hennes vänner men jag kände inte till detaljerna. Det byggdes upp en fasa i mig under filmens gång. Jag insåg instinktivt att datumet 8:e augusti var dåligt. Jag ville verkligen inte se mordet på den höggravida Sharon. Quentin skrev lyckligtvis om historien och lät Rick Daltons hus bli attackerat av hippiekommunisterna istället. Vilken lättnad!

Scenerna när Sharon Tate gick på bio och såg sig själv på duken var fantastiska. Bara tanken på vad som hände den verkliga Sharon Tate gjorde att jag älskade slutscenen när Cliff Booth gjorde slarvsylta av den djävulska trion. Vilken superb slutscen det blev. Svettigt värre!

Quentin är en mästerlig regissör. Filmen är lång men den känns inte så. Jag var uppfylld av den under hela filmens gång. Skådespeleriet var fantastiskt, där Brad Pitt var bäst, Margot Robbie var så levande i scenen på bion men i övrigt alldeles för lite med i filmen och där till och med Leonardo DiCaprio var bra.

Once upon a time... in Hollywood är en av årets bästa filmer!

Betyg: 5/5

Escape from L.A. (1996)

Varför har jag inte sett Escape from L.A. kan man undra. Jag älskade Flykten från New York när jag växte upp. Men när uppföljaren till slut kom ut på nittiotalet var jag inte sugen på den trots att jag har en tydlig ådra i mig att vilja "se klart" på filmserier. Som jag kommer ihåg det hann jag uppfatta vilka dåliga recensioner filmen fick. Men nu när jag skulle förbereda en topplista med Carpenters filmer ville jag såklart se den ändå, trots att mina förväntningar var ganska lågt ställda. Trots det blev de inte överträffade.

Det bra med filmen är ganska lätträknat. Det var lite coolt att återbesöka Snake Plissken. Kurt Russel är cool i rollen. Peter Fonda som en surfar-dude var kul att se. Slutscenerna med den besvikne presidenten var också bra, som förväntat fick vi en kopia på slutet av den första filmen. Bra. På tal om presidenten var den karaktären kul, en satir över högerextrema kristna grupper i USA. Kul, sådant gillar vi. Steve Buscemi var dock för mycket som om han spelade en karikatyr av sig själv. Harry Dean Stanton var mycket bättre i den rollen. Men på det hela taget var detta en mycket svag film. Tyvärr.

Låt mig lista de sämsta sakerna med Escape from L.A. Jag har redan glömt det mesta från filmen, men lyckligtvis gjorde jag några få anteckningar.

5. Jag har skrivit något om en kryptävling mot devicet som alla ville ha. Kommer inte ihåg vad som hände. Antar att de kröp. Snake mot Cerveza Jones kanske?

4. Ett av alla udda färdmedel i denna film var när de alla hoppade in i varsin hängflygare. Inte speciellt spännande i en actionfilm.

3. Scenerna med plastikkirurgen och hans monstruösa medhjälpare var lite kul, "only in Los Angeles". Men till slut var nog den scenen roligare på pappret än hur det blev i utförandet. Det var scenen som motsvarades av de galna kannibalerna i kloakerna i första filmen. Den första filmen vann den kampen också.

2. På tal om jämförelser mellan scener. I första filmen kastas Snake in i en boxningsring för en envig till döden med en groteskt stor kille. Bra scen! Ännu bättre slut. Vad gör man då i L.A.? Basketplan! Snake tvingas "shoot some hoops" med livet som insats. LOL, det är för uselt. Uselt!

1. Vinnare i listan av pinsamma scener blir dock surfningen och hoppet mellan surfbrädan in i Cervezas bil. Skämskudden!!

Kan en film som detta få något annat än en etta? Jodå, den har lite hjälp av nostalgin från första filmen och en lite gnutta charm i all sin eländighet. Jag såg Valeria Golino i en mindre roll, ännu en kopia från första filmen, en tjej med skinn på näsan som hjälper Snake men blir "collateral damage" som tack för hjälpen. Sen är det något som lockar med dessa dystopiska framtidsvisioner.

Jag får ändå ge Escape from L.A. en svag tvåa.

Betyg: 2/5

MCU rewatch: Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Det är nedräkning av dagar tills Avengers: Endgame har premiär. Min pepp slår i taket. Det är ändå årets mest emotsedda film! Episode IX får allt maka på sig.

Jag firar med att se om alla MCU-filmer som kommit ut efter vår poddning om de 14 första filmerna. Jag började därmed med Guardians vol 2. Jag var inte jätteförtjust i någondera av de två Guardians-filmerna när de sågs på bio. Men med stöd av Thor i Avengers: Infinity War fick jag en mycket bättre känsla för gamängerna i Guardians. Den tredje bästa Chris behövde tydligen lite draghjälp från den bästa Chris för att det skulle landa hos mig...

Jag gillade i alla fall Guardians 2 mycket mer vid denna titt än när jag såg den 2017. Denna gång brydde jag mig inte så mycket om handling och lyckades ignorera den svaga skurken Ego (Kurt Russell), mannen som är en planet. Det kanske funkade bättre i serieböckerna men jag finner honom urbota dum som koncept. Kurt Russel kan vara bra men han var inte tillräckligt charmig för att rädda Ego. Dessutom är hans föryngrade själv en pina att titta på. Urk. Dessa problem kvarstår men lyxen med att se om en film som denna är att man nu kan lägga dessa petitesser åt sidan och njuta av filmens kvaliteter.

Filmens styrka är dess charm och dess humoristiska inslag. Den är inte lika stark inom drama eller karaktärsdrivna känslomässiga scener. Därför är det lite apart att min favoritkaraktär är den enda karaktär i filmen som inte används för humor, Nebula (Karen Gillan). Hennes historia är stark och hon är den enda som skapar riktigt engagemang hos mig. Scener med systern är väldigt bra.

Jag gillar också "den fula" Mantis (Pom Klementieff) och hennes relation med Drax (Dave Bautista). Hennes förmåga är av den klassiska sorten som skapar en herrans massa intressanta situationer. Drax är dock lite för överdriven som karaktär för att funka helt och hållet för mig. Om de bara hade skalat av lite av hans autistiska drag hade han kanske blivit en än starkare karaktär. Hans sorg över sin förlorade familj måste balanseras med den humoristiska typ han är, nu blir han lite för mycket som Långben i Musse Pigg.

Relationen mellan Peter (Chris den tredje) och Gamora (Zoe Saldana) är direkt svag och där har jag samma känsla kvar som efter första titten. Visst, det bränner till lite i A:IW rörande deras relation, men det hela känns påklistrat. Jag känner inget för deras spirande "will they or won't they"-relation.

Rocket (Bradley Cooper) börjar jag dock bli mer och mer förtjust i, trots att han egentligen borde diskvalificeras på grund av fåneri. Till sista har vi väl Baby Groot (Vin Diesel) som såklart kan vara lite lustig här och där, men han är lite lätt överskattad.

Yondu (Michael Rooker) och hans "merry men" är MCU's version av Priates of the Carribean. Lite oklart dock hur mysigt det egentligen är att filmen gör Yondus massmord på sin egen besättning som en skojfrisk scen.

Jag har inget övers för Ego. Det var en osedvanligt trist fiende. Däremot gillar jag de guldfärgade Sovereign med Ayesha (Elizabeth Debicki) i spetsen. Mycket lustiga figurer. Lättkränkta!

Stan Lees cameo var sisådär. Men klart att det hugger till lite i hjärtat när han i en av alla "post-credits" scener utropar "I have so many stories to tell." R.I.P. Stan.

Jag jackar upp filmen från en tvåa till en stabil trea!

Betyg: 3/5

Escape from New York (1981)

Flykten från New York är kanske inte en så speciellt bra film? Jag har ingen aning då jag endast kan se med en femtonårig novis ögon. från eran när det var helt nytt med barnförbjuden film för unga jag. Nostalgins känslor för en film som denna är starka. Jag präglades tidigt på postapokalypsen och science fiction. Filmer från eran var vid sidan av denna filmer som The Road Warrior, Alien, The Warriors och The Thing. Kurt Russel var bad ass och filmerna fick fantasin att skena iväg. Nu för tiden visar jag dessa gamla actionfilmer hemma i min biolsalong för systersönerna David och Måns. Brädspel och actionklassikers, den perfekta helgen.

Det första som slår mig när vi satt oss ner och börjat titta på denna film är hur bra John Carpenters filmmusik är. Ibland känns det som att det är en av Carpenters största styrkor och här sätter den stämningen perfekt. Visst känns det lite som att filmen är en lågbudget b-film, men känsla slår ofta stor budget och "fernissad yta". Filmen triggar en massa nyfikenhet och fantasi om världen den beskriver.

Första halvan är väldigt bra men jag har alltid tyckt att den tredje akten är något svagare. Själva jakten över bron är helt ok, men Donald Pleasances insats som presidenten drar ner slutet lite. A number one! The Duke of New York! 

Men mycket är suveränt. Miljön som tagen från en science fictionbok med alla de olika gängen med de läskiga galningarna i tunnelbanan som pricken över i:et. Harry Dean Stanton som alltid är superb. Kurt Russels Plissken som måste vara en av de tuffaste som visats på stora duken! Filmen har en uppsjö av bra skådisar i andra biroller; Lee Van Cleef, Ernest Brognine och Isaac Hayes för att nämna några.

B-film eller inte så gillar jag fajtscenerna i filmen. De går inte överstyr och håller sig hela tiden inom vad som är rimligt. Filmen ansågs nog på åttiotalet som ganska brutal men jag tycker det bara är bra. En film som detta ska vara lite rå.

Flykten från New York är en gammal favoritfilm som länge låg på min topp 10 över alla filmer jag sett. Hey! När jag var ung!! Jag var mer eller mindre säker på att den skulle upplevas supertöntig nu men jag måste säga att den höll upp väldigt bra!

Jag ger den 4 lappar över ögat av fem möjliga, medveten om att ett betygsnäpp kommer av nostalgin.

Måns gav filmen 3/5 och David gav den 3.5/5. Bra killar det.

Kul trivia är att James Cameron var "director of photography: special visual effects". Han kom att göra några av åttiotalets bästa actionfilmer lite senare...

Betyg: 4/5

 

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Såg Guardians of the Galaxy Vol.2 med några vänner nu i helgen. Vi såg filmen i en fullsatt salong mestadels fylld med barn runt tio år. Det var ett ståhej och tjatter mest hela tiden. En liten blond pojke spelade lufttrummor till de låtar han gillade mest och klappade takten till andra låtar. Inget av detta störde min filmupplevelse nämnvärt. Filmen är en sådan film som snarare ska ses i en fullsatt salong fylld av barn som lever sig in i filmen.

När den första Guardians kom ut för några år sedan välkomnade jag den för att Marvel äntligen skapade något nytt. Bara det faktum att de avvek från den vanliga var bra i sig. Jag, Carl och Jojje har för övrigt just startat resan med att analysera de första 14 filmerna i MCU i första säsongen av Shinypodden. I podden ska vi analysera vad de gör med sin serie lite mer i detalj.

Redan under denna filmvisning satt jag och funderade på det faktum att när nu Marvel testar nya saker i sitt filmuniversa vänder de sig alltså sig till en yngre publik. Det är ungefär samma publik som gillar the Mos Eisley Cantina i Star Wars. FOX som kör X-Men har uppenbarligen valt en annan väg. Under det senaste åren har de överraskade mig med två filmer som båda råkar vara barnförbjudna; Deadpool och Logan. Och nu har de släppt den fantastiska tv-serien Legion på den mindre och smalare tv-kanalen FX. I Legion tar de risker och utvecklar hur en superhjältehistoria kan berättas. Jag tror faktiskt inte att en enda av de tioåringar som skrattade läppen av sig till Star Lord, Drax, Rocket och Baby Groot skulle fatta Legion över huvud taget och det är inte för seriens våld utan för dess intellektuellt sett utmanande berättarteknik.

Jag kommer inte ihåg speciellt mycket från första Guardians-filmen men inför tvåan jag gick in med förväntningar om ett underhållande space-äventyr. Jag blev dock tyvärr oväntat uttråkad av denna film. Jag tror att det mycket väl kan bero på att jag såg den mitt i min titt av Legion, jag hade sett fem av de åtta avsnitten av serien. Mitt huvud var inställt på den så mycket vuxnare serien än denna "barnfilm". Nu har jag i och för sig inget emot filmer som tilltalar barnasinnet, men denna gång funkade det inte jättebra på mig.

Under middagen efter filmen var det flera av vännerna som hade spaningar på detaljer i James Gunns film som påminner om saker som Joss Whedon brukar köra. Det var fokus på den informella familjen, cirkulära kameraåkningar, att följa en karaktär i närbild medan en "episk battle" pågår i bakgrunden samt typen av skämt där någon säger något för att genast bli motbevisad eller där någon säger något pompöst för att snabbt tas ner på marken. Jag förstår jämförelserna och de är sanna, men jag saknade något i kärnan av filmen som jag kopplar till Joss när han är som bäst. Jag kände det som min "poddmake" Johan uttryckte sig över vissa svagare delar av säsong 7 av Buffy, att det känns som att någon annan försöker göra som Joss gör men inte lyckas fullt ut.

Eftersom detta är ett actionäventyr i rymden som är totalt over-the-top måste karaktärerna sitta som en smäck för att jag ska falla för filmen. Även humorn blir lidande om jag inte känner för eller med karaktärerna. Tyvärr känner jag inte speciellt mycket för The Guardians. Chris Pratt som spelar Star-Lord är en trevlig kille och helt ok skådis men han är ingen ny Captain Reynolds eller Han Solo. Han är inte ens en ny Tony Stark eller en ny Thor då det gäller karisman. Karaktärerna skulle rimligen etableras i den första filmen men eftersom jag inte kommer ihåg dem med värme, eller över huvud taget, blir det ett problem när folket bakom denna film mer eller mindre skiter i att etablera dem igen. Den karaktär som jag gillar mest i filmen blir absurt nog Baby Groot. Ett litet träd som kan prata. Supergulligt ju!

Baby Groot är till och med gulligare än Jar Jar Binks! Marvel satsar alltså på en konstig blandning av humor blandat med space opera, informella familjen blandat med barnfilm. Jag blir nu ännu mer nyfiken på den första filmen vilken jag kommer se om inom några veckor i samband med Shinypoddningen. Om den är bättre än vad jag kommer ihåg den som kan det ju hända att denna Vol 2 också växer efter en omtitt.

Men om detta är den riktning MCU kommer gå i vill inte jag vara med längre. Jag hoppas att de tar intryck av vad FOX gör med X-Men och adderar filmer i sitt "universa" som vänder sig till en vuxnare publik. Visst, det är väl som Carl säger att så länge de tjänar miljarders miljarder dollars på denna typ av latjo-lajbansfilmer kommer de fortsätta att produceras men jag hoppas att de ändå tar chansen.

Varför inte göra som FOX gjorde med Deadpool? Skriv ett bra manus, skit i barnpubliken (dvs tillåt R-rated) och gör en totalt annorlunda film. Budgeten behöver inte vara så stor, vilket bevisades med Deadpool. Som sedan gick och blev den största kassasuccén de haft med X-Men! Deadpool är den film i serien som dragit in mest pengar, se data på Box Office Mojo X-Men series. Lyckligtvis har inte Guardians 2 gått så himla bra på bio*... Den slåss med den undermåliga The Incredible Hulk om sistaplatsen, se data på Box Office Mojo MCU. Kan vi kanske börja hoppas på en ny inriktning från MCU headquarters?

Under andra halvan av filmen får vi överraskande nog några riktigt sorgliga sekvenser. Systrarna som vuxit upp under aset Thanos bjöd på några hjärtskärande scener. Jag tycker Zoe Saldana som vanligt var svintrist och hennes karaktär Gomorra är tråkig. Jag hejjar på Nebula. Hon har inte haft det lätt den stackaren. Sen var det ju en fin scen när "insert random famous old actor" => Sly Stallone dök upp på begravningen för den blå mannen med den konstiga saken på huvudet. Klumpen i halsen undveks dock med tanke på att samme blå man en kort stund tidigare massmördat en 30-40 av sina närmaste kompisar. Snabba ryck var det.

Filmen var i slutändan vagt underhållande, helt ok för stunden. "Over 9000"-skurken i Kurt Russells skepnad var trist och mycket av alla slagsmål i slutet var allt annat än upphetsande. Hur kul är det egentligen att se gänget slåss mot en... planet? Man pratar ofta om stakes och det var något denna film saknade.

Sen kan man konstatera, som vi gjorde vid middagen, att filmen inte brydde sig alls om människoliv. Det avrättades, till synes tämligen lättvindigt, en massa folk i filmen som om det vore roliga skämt. Självklart såg vi inget blod, åldersgränsen måste ju vara "PG-13" etc, men dess konstiga mix av massmord och skämt gör att filmen inte kan tas på allvar. Om det nu var någon som ens tänkte ta filmen på allvar ändå? Det gjorde inte jag i alla fall.

Jag ger Guardians of the Galaxy Vol. 2 två utbytta kroppsdelar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen har lockat mången filmbloggare till tangentbordet. Hoppa över och läs hyllningarna:
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
Jojjenito - om film
Mackans Film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett den? (Johan)


*) Filmen hade just premiär så siffrorna kommer säkert förbättras. Hur mycket vet jag inte.

Deepwater Horizon (2016)

När man gör icke dokumentära filmer baserade på verkliga händelser och riktiga människor död ställs man inför stora problem. Ibland kan man till och med undra om det är rätt att filmatisera sådana händelser. De efter- och överlevandes känslor och åsikter måste hanteras med vördnad och omsorg. Hur gör man för att se till att de döda hanteras med rätt mängd respekt? Självklart måste filmmakarna ha en tillräckligt stor frihetsgrad för att kunna utöva sitt jobb, men samtidigt kan de inte helt bortse från problematiken. Ofta brukar det sluta med att vi i slutet av spelfilmer av detta slag får läsa om de döda eller skadade. Ibland får man se de riktiga personerna i bild och ibland får man se dokumentära bilder från till exempel nyheter på tv. Jag brukar tycka att dessa delar av filmerna adderar en tyngd och värdighet till filmen, men jag har förstått att det finns de som inte står ut med dessa scener, som ser dem som smetiga och överdrivet sentimentala. Det är intressant att man kan reagera så olika på denna sorts scener.

Deepwater Horizon besrkiver händelserna under dygnet då den stora oljeborrplattformen Deepwater Horizon gick under ute i Mexikanska golfen i april 2010. Brittiska BP hade hyrt plattformen för att starta en ny oljekälla djupt nere på havsbotten. Svenske Carl-Henric Svanberg hade just tillträtt som styrelseordförande för BP när olyckan skedde. Det var herr Svanberg som pratade om "the little people" i amerikanska medier efter olyckan. Kommer ni ihåg? Jag antar att han menade "common people" men gjorde en olycklig översättning i huvudet i alla hast.

Regissören Peter Berg och skådisen Mark Wahlberg verkar ha funnit varandra. De har nu gjort tre filmer ihop och alla tre är "based on a true story". 2013 kom krigsskildringen Lone survivor och förra året kom både Deepwater Horizon och Patriots Day.

Deepwater Horizon är en helt duglig actionthriller om olyckan som vi alla känner till från nyhetssändningarna. Även om filmen förklarar den övergripande händelsen tämligen väl så har du som tittare nog mer glädje av filmen om du intresserar sig av själva händelsen i sig. Filmen är gjord efter den mall Berg verkar arbeta efter. Först en akt där vi får lära känna alla de som kommer ha stora roller (i filmen). Sedan själva olyckan med en massa avancerade effekter och till slut efterbehandlingen, den delen med de smetiga och sliskiga scenerna...

Filmen är spännande för stunden men den lämnar inga djupa spår i mig. Detaljerna om vad som hände förklaras inte speciellt väl. Det är lite svepande om betong och negativa tester. Däremot är det tydligt hur de olika karaktärerna förhåller sig till varandra. De två kostymnissarna från BP är filmens stora skurkar. Jag läser på internet att dessa två faktiskt anklagades för "manslaughter", så filmen är kanske inte helt fel ute när den demoniserar dessa herrar, men åtalet lades (såklart) ner. Hjältarna i filmen spelas av Mark Wahlberg, Kurt Russel och Gina Rodriguez.

Skådespelarmässigt lyser John Malcovich i skurkrollen allra klarast. Han är riktigt skön i denna roll. Kurt Russell gör en icke besviken heller. Filmen är helt ok helt enkelt.

Filmen är mycket bra gjord rent tekniskt. Berg börjar bli bättre och bättre på stora produktioner, något som kommer visa sig ännu mer i hans nästa film Patriots Day. Hur är det smetiga slutet då? Jo, denna gång får vi se de riktiga personerna i bild och lära oss om vad som hände med dem efter olyckan. Vissa arbetar kvar inom oljeindustrin men flera har slutat. Till sist är filmen dedikerad till de 11 oljearbetarna som dog i olyckan. Smetigt? Kanske.

Jag ger Deepwater Horizon två genvägar av fem möjliga.

Betyg 2/5

PS, jag la märke till att någon av karaktärerna i filmen, tror det var en av BP-cheferna, som uttryckte sig i termer om "little people". Gissar att det kanske var en blinkning till Svanbergs felsägning...

PPS, Brad Leland som spelade Buddy Garrity i Friday Night Lights är med i denna film som en av BP-cheferna.