Visar inlägg med etikett The Coen Brothers. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The Coen Brothers. Visa alla inlägg

måndag 9 oktober 2023

Bröderna Coen: The Ballad Of Buster Scruggs



Sista avsnittet för säsongen. Vi snackar om Robert Altmans McCabe & Mrs. Miller från 1971 samt om bröderna Coens sista film The Ballad Of Buster Scruggs från 2018.

Efter ett ingående samtal om filmerna avslutar vi med topplistor över bröderna Coens filmografi.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

måndag 2 oktober 2023

Bröderna Coen: A Serious Man


Vi har kommit till det näst sista avsnittet av denna poddsäsong. I avsnittet snackar vi om Coens A Serious Man och till den har vi kopplat Andrey Zvyagintsevs Leviathan. 

Vi kämpar med att tyda filmernas betydelse, vilka är frågorna och varför finns där inte svar? 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

tisdag 26 september 2023

Burn After Reading (2008)



Här har vi en omtitt på en film som jag kommer ihåg som ett komiskt mästerverk. Inte nödvändigtvis att filmen var perfekt men att jag skrattade så att jag tappade andan under första titten. Denna gång föll den mig inte i smaken alls lika mycket. Det är sablans vad det svänger. Är det för att filmen åldrats dåligt? Eller är det för att jag åldrats dåligt snarare? Eller kan det vara så enkelt att det beror på dagshumör och state of minds?

Jag älskar fortfarande Brad Pitts och Frances McDormands korkade initiativtagare. Dessutom älskar jag J. K Simmonds som mellanchefen på CIA som försöker förstå vad som hänt.

Clooney är ju underhållande i sig men här spelar han en tråkig karaktär. Det enda roliga var sexstolen som han byggde ihop. Tyvärr föll jag inte för John Malkovich heller. Han är som vanligt lysande som skådespelare men hans karaktär var osannolikt enkelspårig där det enda roliga med honom var att han gick från noll till 100 km/h i ilska på två sekunder. Lite kul de första gångerna men snart uttjatat. Jag gillar honom mycket mer i det mesta annat han gjort, och mest lik denna karaktär minus ilskan är hans Marvin i RED.

Bröderna Coen roar sig i denna film med att snart när alla karaktärer i filmen ska råka ut för äktenskapliga problem och det blir också enahanda och vansinnigt tråkigt i längden. Jag har inget emot en saftigt skilsmässa om det stöder en intressant handling men här är det nästan huvudpoängen av handlingen och det är det inte tillräckligt intressant, smart eller kul för att vara.

Tyvärr fick jag inte alls samma upplevelse av filmen vid denna titt. Bröderna Coen har dock snidat ihop filmen på ett som vanligt professionellt sätt så för de som gillar denna historia kan mycket väl få en trevlig stund i fåtöljen. För mig blir det en stark tvåa, kan inte rekommendera direkt som det känns nu.

Betyg: 2+/5

Ni finner detta avsnitt av Shinypodden där poddar finns, eller här.

Hoppa också över och läs vad Sofia tänker om filmen. 


måndag 25 september 2023

Bröderna Coen: Burn After Reading


Åttonde avsnittet av denna säsong är här. Denna vecka snackar vi om bröderna Coens komedi Burn After Reading. Till denna har vi matchat två rena chansningar i John Waters Cecil B. Demented och Barry Sonnenfelds Big Trouble.

Blir vi nöjda över veckans utbud? Lyssna och få reda på detta!

Ni finner detta avsnitt av Shinypodden där poddar finns, eller här.

tisdag 19 september 2023

No Country for Old Men (2007)



Filmen håller än idag och känns lika välgjord och spännande som när jag såg den på filmfesten 2007. Därefter har jag sett den några gånger till och nu igen 2023.

Det första man tänker på är hur osannolikt bra den känns trots att den inte har någon känsloförstärkande filmmusik. Bröderna Coen har rejäla cajones som ens vågar sig på detta handgrepp.

Anledningen till att det ändå lyckas är att alla de övriga element som är centrala för hur en film blir sitter som en smäck; manus, dialog, casting, skådespeleriet, regin och fotot. Allt är top notch och man känner sig 100% säker i brödernas händer. Detta mina damer och herrar är en riktig "film-film".

Förutom avsaknaden av musik utmanar bröderna publiken med ännu ett trick, då de inte ens visar filmens crescendo. Tredje aktens shoot out visas inte i bild. Och ta mig tusan, det funkar! Man känner sig inte blåst på konfekten och filmen tappar inte i tempo eller känns sönderhackad. Kudos till Coens där.

Favoriter i filmen är Tommy Lee Jones, Josh Brolin och såklart en singulär insats av Javier Bardem. Detta är de tre huvudpersonerna; en protagonist, en antagonist och en neutral. Bland biroller står Kelly MacDonald och Woody Harrelson ut.

Filmen är briljant, spännande som få och otroligt välgjord. En solklar femma. Fortfarande.

Betyg: 5/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

tisdag 12 september 2023

Intolerable Cruelty (2003)



Ok, så detta är uppenbarligen "minor Coens". Det är en dum komedi som trot allt var mer underhållande än förväntat. Jag vet inte ens om jag har sett den tidigare eller om detta var första titten. 

Detta är en satir och komedi som är så överdriven av vi åskådare aldrig behöver bry oss om huruvida något är rimligt eller realistiskt. Det är som ett grekiskt drama för scenen. På så sätt påminner den lite, lite om den på alla sätt och vis bättre filmen The Thomas Crown Affair. 

Varför bröderna Coen valde denna film är oklart men de vill kanske helt enkelt hänga med George Clooney en runda till. Men de har oavsett material kunskaper och folk runt sig som gör att filmen blir bra. Den dryper av detaljer som den uppmärksamme kan sitta och njuta av. Och som satir över skilsmässoadvokater, kapitalismen i allmänhet och girighetens våta täcke är den lysande.

Clooney är som alltid härlig att se på film. Här bjuder han på sig likt han gör i Up In The Air där han spelar en snarlik karaktär, eller varför inte som han gör i The Descendants där hans karaktär tillåts vara töntig och lite bortkommen. Samma sak här.

Filmen lyfter lite när Billy Bob Thorntons karaktär kommer in. Jag ryggade först tillbaka om jag ska vara ärlig, men trygg i brödernas händer fick karaktären en förklaring lite senare. Men filmens starkaste biroll spelades av Paul Adelstein i rollen som assistenten till Clooneys Miles.

Jämfört med veckans companion film Heartbreakers var detta klart fånigare men också klart smartare. Bland Coens filmer skulle jag jämföra den närmast med The Hudsucker Proxy.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.



måndag 11 september 2023

Bröderna Coen: Intolerable Cruelty


Shinypodden säsong 13 är tillbaka. Vi har fem filmer från bröderna Coen kvar. Denna vecka har vi också med oss en gäst i studion!

Veckans film är Intolerable Cruelty med George Clooney och Catherine Zeta-Jones i huvudrollerna. Billy Bob Thornton har en biroll. Veckans kompanjon-film är David Mirkins Heartbreakers med Sigourney Weaver och Jennifer Love Hewitt i huvudrollerna. Här duker en dimmig Gene Hackman upp i en notabel biroll.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

onsdag 28 juni 2023

The Man Who Wasn't There (2001)



Jag och Carl såg denna film i samband med Shinypodden säsong 13 Bröderna Coen. Det blev andra gången jag såg filmen. Första titten var kort tid efter den kom ut på dvd då jag skrev en recension på den sedan 2021 insomnade webbaffären Discshop. Jag har inte texten kvar så jag vet inte vad jag tänkte på efter den titten. Mitt minne sa mig att jag hade gillat filmen men jag kunde inte sätta fingret på vad som gjort den bra. Jag gick in till denna titt med inställningen att den nog skulle vara bra men troligast runt en trea i betyg. 

Döm om min förvåning när filmen visar sig vara ett mindre och underskattat mästerverk! Detta måste vara en av brödernas bästa filmer helt klart. Jag satt i alla fall som förhäxad under filmvisningen. Den har ett sävligt tempo men känslan i filmen är magnifik. Oavsett hur bra Coens filmer i slutändan blir är de alltid mycket väl producerade, regisserade och filmade. Så också denna i knivskarp svartvitt som en gång för alla förkunnar att det kanske är det bästa fotot. I alla fall för en stämningsfilm som denna.

Filmen är också en film noir. Här är det dock mer fokus på karaktärerna och deras inre våndor än brotten som begås. Skådespelarensemblen är superb med Billy Bob Thornton, James Gandolfini, Frances McDormand, Michael Badalucco, Scarlett Johansson och Tony Shalhoub i spetsen. Speciellt Billy Bobs porträtt av en man som i de flesta perspektiv inte var där är utsökt.

Filmens första tredjedel är dess starkaste. Speciellt Faances McDormand står ut med ett minspel och små detaljer i hennes förkroppsligande av den frustrerade makan till mannen som inte var där.

Under andra halvan träder en 17 år ung Scarlett Johansson fram i en roll som kan upplevas problematisk. Som åskådare förväntar vi oss att Billy Bobs vuxne karl ska missbruka tonåringens intresse men filmen går inte den förväntade vägen. Istället får hennes Birdy en central roll i upplösningen av mordmysterierna. Är det hon som är filmens femme fatale? Oklart!

Bröderna Coen har här en film som inleds med en hel del komiska undertoner, men som senare under andra halvan blir allvarligare, mörkare och mystisk. Det gick så långt att någon scen mot slutet påminde mig starlt om något från David Lynch, tex i Lost Highway. 

Coens sprider flertalet referenser till utomjordingar, aliens. Någon pratar om en alien abduction, vi ser skyltar med antydningar, en dagstidning syns i bild med stor nyhet om aliens och så vidare. Aliens ligger nära det begreppet "alienation" och det är det som filmens huvudperson personifierar. Är han en alienerad alien, är det så vi ska tolka filmen? Mycket möjligt. Hur annars förklara filmens slut och hur Billy Bobs karaktär helt lugnt går sitt öde till mötes och till och med kommenterar vad han ska göra efteråt?

Filmen är långsam, otydlig och den kräver en hel del av sin åskådare. Sådana filmer kan sannerligen bli vattendelare. Just denna gång, vid just denna titt, blev jag mer eller mindre blown away. Jag ger den en stark fyra!

Betyg: 4+/5

Lyssna på när jag och Carl pratar om filmen i Shinypodden, där poddar finns, eller här.






måndag 26 juni 2023

Bröderna Coen: The Man Who Wasn't There



Sista Shinypodden inför sommaruppehållet. Vi bryter här mitt i säsong 13, efter femte filmen av bröderna. Hela fem härliga filmer plus companions väntar vi med tills i höst.

I detta avsnitt battlar vi om om brödernas The Man Who Wasn't There från 2001 och Billy Wilders Double Indemnity från 1944.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Podden är planerad att återkomma måndagen den 4:e september med Specialen med Henke och Niklas som rankar 1983 års bästa album.

En vecka senare, den 11:e september, återkommer Coenpodden och då med filmerna Intolerable Cruelty från 2003 matchad med David Mirkins Heartbreakers från 2001.


tisdag 20 juni 2023

O Brother, Where Art Thou? (2000)



Jag var allt ganska nyfiken på hur jag skulle uppskatta denna komedi från bröderna Coen nu när jag såg om den för podden skulle. Tyvärr visade det sig att alternativet att dess humor inte funkade speciellt väl blev fallet. Jag gillar inte denna typ av komedi som bygger på att en eller flera huvudpersoner ska vara så korkade som möjligt och att "seriösa" skådespelare ska spela över mer eller mindre för att sälja in sina fåniga miner in absurdum. Om det görs som ren slap stick komedi likt Dum och dummare kan det vara ok, men denna mix av Coens smartness, kända skådisar och stenkorkade karaktärer tär på mina nerver.

Musiken är bra, jag gillar både Emmylou Harris och Gillian Welch framför allt, men denna typ av country är av den bonniga stilen. Jag gillar när countryn är mer "outlaw" och därmed mer personlig.

Men trots allt ovan är filmen bra gjord och dess look and feel är det inget fel på. Bröderna med sina medarbetare har säkert fått fram precis det de ville ha, men det var helt enkelt inte min kopp av te. 

Lite oklart om jag ens gillade filmen för 20 år sedan när jag såg den för första gången. Jag kan tänka mig att det var en film man bara var tvungen att gilla "back then"... Nu är jag mer stabil i min åsikt och jag ger den...

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden då jag och Carl snackar om filmens förträfflighet. Finns där poddar finns, eller direkt här.




måndag 19 juni 2023

Bröderna Coen: O Brother, Where Art Thou?



Fjärde avsnittet i denna andra säsong om bröderna Coens filmer. Henke och Carl har sett brödernas omtalade skröna "O Brother, Where Art Thou?" från år 2000. Som companion film har Henke valt Jim Jarmusch "Down By Law" från 1986. Både Carl och super-följaren Sofia rynkar på näsan redan före titten...

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Nästa vecka blir sista podden innan sommaruppehållet och då tar vi oss an brödernas neo-noir "The Man Who Wasn't There" och utmanaren är en av den mest kända film-noir vi har i Billy Wilders "Double Indemnity".

torsdag 11 maj 2023

The Big Lebowski (1998)

 

Om mitt problematiska förhållande till bröderna Coens The Big Lebowski

Det är alltid lite frustrerande med en film som typ "alla" älskar men du själv bara tycker är "ganska bra". Detta är en sådan film för mig. Vet inte om det är filmens undflyende handling, mina svårigheter för film noir eller om det är brödernas ibland vrickade humor som jag inte riktigt greppar. 

I vilket fall så kan jag aldrig komma ihåg vad den handlar om trots att jag numera sett den minst tre gånger, antagligen fler. Men jag antar att handlingen är sekundär och det är känslan i filmen som är poängen med den.

Känslan jag får är splittrad. Jag gillar Walter (John Goodman) men han är jobbig som fan också. The Dude (Jeff Bridges) är tyvärr ganska ointressant i mina ögon, jag finner mig inte bli speciellt överraskad av honom då han är allt för mycket "one note".

Istället är det kanske bikaraktärerna jag ska ty mig till? Det var en positiv överraskning att Philip Seymour Hoffman har en så stor liten roll ändå. Det hade jag helt glömt. Sen tycker jag nog att Julianne Moore är rejält festlig som den totalt utflippade dottern till the Big Lebowski. John Tuturro spelar Jesus. Bra. Och till sist är Sam Elliot lika cool som vanligt.

The Big Lebowski har en identitet, det är klart i vilket fall. Den känns tidlös för mig även om den tydligen ska utspelas i samtiden dvs slutet av nittiotalet. 

Jag gillar den en hel del, den är ganska bra.

Betyg: 3/5

För övrigt är det mysigt att höra när en som älskar filmen pratar om den och det kan man göra via Shinypodden där Carl pratar kärleksfullt om filmen. Lyssna på Shinypodden säsong 13, eller här.

måndag 8 maj 2023

Bröderna Coen: The Big Lebowski

 

Tentavecka för Filmskolan så vi växlar in lite pausunderhållning med Carl och Henke och bröderna Coen. 

Vi har kommit fram till kultfilmen The Big Lebowski. Veckans trerätters består också av Robert Altmans The Long Goodbye samt Greg Mottolas Confess, Fletch.

Lyssna på oss i Shinypodden där poddar finns, eller här.

tisdag 15 januari 2019

52 Directors - The Coen brothers



Jag har länge ansett The Coen brothers vara mina favoriter bland alla regissörer, men jag måste nog efter djup meditation och ivrigt podcastande inse att de kanske inte är det längre. Jag och Carl poddade om deras filmer och fokuserade då på de osedda och i någon mån bortglömda filmerna även om vissa höjdare slank in. För intresserade finner ni podcasten här.

Jag har sett alla deras 18 filmer och, om inget annat, kan jag med gott samvete säga att jag ser fram emot alla deras nya filmer. Låt oss fokusera på creme de la creme of Coen brothers. Jag fann snabbt minst tio filmer som var aktuella. Topp tre kändes helt säkra men sedan kom en hög med filmer som kunde hamna lite huller om buller kändes det som. Jag gav prio till nostalgi och magkänsla.

Without further ado...



The Coen brothers topp 5




5. True grit (2010)

Nyligen omsedd vilket gjorde att den knep sista platsen på listan. Är ju färsk i minnet så att säga. Gillar ju också western-genren så det fick bli denna. Kan lätt ersättas av någon av de fem bubblarna efter omtitt.



4. Miller's Crossing (1990)


En annan titel som ingick i poddningen och som funkade bra trots att det var så länge sedan jag säg den senast. Härligt att den höll ihop det! Min första film av bröderna Coen och en favorit.



3. A serious man (2009)


En av deras tre bästa filmer. Ordningen beror lite på vilken jag såg senast, så bra är de alla tre. Älskar känslan i denna film. Javisst, det är en ganska bister stämning i filmen men jag trivs med den ändå.



2. Fargo (1996)


En film jag såg om för drygt två år sedan och som var ännu starkare än vad jag kom ihåg den som. Den har allt det som gör bröderna bra; känsla, humor, den egna smått vrickade stilen, miljöerna, karaktärerna. Mycket bra. 



1. No country for old men (2007)


Såg den första gången på Stockholms filmfestival och blev helt blown away som man säger på svenska.  Såg om den på bio och sett den hemma ytterligare några gånger men nu var det ett tag sedan. Minnet av den är dock fortfarande starkt. Oerhört tung film med lysande skådespelare och ett fantastiskt manus. Är detta brödernas enda femma? Jo kanske. 


Följande filmer slogs om platserna precis utanför topp 5; Hail, Caesar!, The big Lebowski, Burn after reading, O Brother, where art thou? samt The ballad of Buster Scruggs.



Jag har sett alla filmer av bröderna:

  1. Blood simple (1984)
  2. Raising Arizona (1987)
  3. Miller's Crossing (1990)
  4. Barton Fink (1991)
  5. The Hudsucker proxy (1994)
  6. Fargo (1996)
  7. The Big Lebowski (1998)
  8. O Brother, where art thou? (2000)
  9. The man who wasen't there (2001)
  10. Intolerable cruelty (2003)
  11. The ladykillers (2004)
  12. No country for old men (2007)
  13. Burn after reading (2008)
  14. A serious man (2009)
  15. True grit (2010)
  16. Inside Llewyn Davis (2013)
  17. Hail, Caesar! (2016)
  18. The ballad of Buster Scruggs (2018)


Sådär ja, hoppa nu över och kolla vad Mr. Christian tycker om The Coen brothers.


söndag 13 januari 2019

Bridge of Spies (2015)


Inspirerad av att jag läser John Le Carrés böcker om George Smiley valde jag häromkvällen att se en film som gick mig förbi för några år sedan. Det är spionthrillern Bridge of spies, regisserad av Steven Spielberg på ett manus som bröderna Coen varit med och skrivit. Mark Rylance som vi senare såg i Dunkirk vann till och med en oscar för bästa manlige biroll i Bridge of spies. Jag hade vissa förväntningar på filmen, men var framför allt sugen på storyn från kalla kriget med hemliga agenter och sådant skoj. Filmen bygger löst på verkliga personer så det kunde ju vara en fördel. Eller nackdel.

Först och främst måste man behandla Tom Hanks i huvudrollen. Visst är han stabil som skådespelare och jag har förstått det som att han är en riktigt trevlig person privat, men han är förbaskat tråkig som skådespelare. Det är ett tryggt men ack så "osexigt" val av skådis. Det är inte det nya ansiktet som får en att vilja se mer av skådespelaren, eller som öppnar nya dörrar in till saker man inte sett förut. Problemet med denna film är att Steven Spielberg också har blivit sådan, fast som regissör. När blev Spielberg en ny Ron Howard egentligen? Det är lika kapabelt utfört som ospännande. Som läsare av denna blogg känner till var jag inte speciellt road av vad Ron Howard gjorde med Star Wars-filmen Solo. Det var kapabelt men ospännande. Samma sak här med Bridge of spies.

Känslan var att jag var intresserad hela vägen i mål men aldrig riktigt engagerad. Ämnet är det inget fel på men genomförandet är lite sövande på något sätt. Om jag jämför med First man är det slående hur olika de känns i maggropen på mig. Båda berör intressanta ämnen, men den senare är också vass, personlig och exceptionell på sätt som kanske är svårt att sätta fingret på mer än att det känns i maggropen.

Handlingen är också långt från lika svart och bister som en Le Carré-handling alltid är. Detta är en snällisfilm helt enkelt. Inget farligt och det slutar hyfsat lyckligt för alla inblandade. Så det kan gå när Spielberg är i farten nu för tiden. Ingen we're gonna need a bigger boat här inte...

Den enda scenen i hela filmen som det brände till lite från var när Donovan åkte tåg tillbaka till Västberlin och såg en hel familj bli nermejjade av de östtyska vakterna när de försökte fly till väst. De dog i en skur av kulor på och nedanför muren. Scenen påminde mig om Le Carrés The spy who came in from the cold. Muren var faktiskt kanske den viktigaste karaktären i hela filmen och det är i alla fall något man kan ta med sig. Tyvärr tror jag att människor nu för tiden redan börja glömma vilka horribla brott mot mänskligheten kommunisterna begick under nästan 50 år efter WWII.

Jag ger Bridge of spies tre välgjorda filmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5